9789132168727

ys n n be

A G I L M HE R E T R O RAPP

Per Lange Johan Bergstrรถm Henrik Ahnborg

till sven

Rapport Fรถrsta rapporten

Vi satt hela gänget på Alices stentrappa och såg ut över den sommargröna trädgården. Jag, Leo, Alice och Valentina. Vi var dödströtta efter att ha spelat dataspel hela natten. Dödströtta och lyckliga. Sommarlovet hade precis börjat. Vi gick helt enkelt mot bättre tider.

Några morgonpigga adhd-fåglar drillade frenetiskt från snåren borta vid garageinfarten. Solen var på väg upp över grannens tak. Men det var fortfarande kyligt i luften. Och så där småmulet som det brukar var i början av sommaren.

Leo har – med hjälp av mina övertalningsknep – precis fått ett nytt dataspel. Det går ut på att meja ner zombier i en övergiven stad som påminner om Los Angeles.

(Forskning som jag har hittat på nätet visar att barn som spelar just skjutspel utvecklar hjärnan på många positiva sätt. Framförallt när det gäller att fokusera och fatta blixtsnabba beslut.)

Alice har kopplat sin PC mot en jätteskärm nere i källaren! Vår plan är därför att bo där tillsammans – hela sommarlovet. Ingen behöver nånsin gå hem längre om kvällarna. God-morgon-breven och våra varför-det-är-så-himla-bra-att-sova-över-hos-varandra-hela-tiden-argument fungerar perfekt.

7

Vår tillvaro, vår värld, har till och med ett namn: Frihetszonen. Tänk att så många föräldrar inte fattar att djur och barn behöver ungefär samma sak. Space!

Jag menar – vuxna köper ju ekologiska lamm och ägg från hönor som spatserat omkring i det fria.

Det tog ett par år. Vi har kämpat hårt. Men nu kan jag ärligt säga: vi lyckades. Frihetszonen är inte längre en dröm.

Och vi är inga burbarn. Nej, vi är mer som frigående höns. Fast barn, då. Frigående barn. ”Mamma, vad får dig att känna dig trygg?” Just den frågan – framforskad i Spaningscentralen – har visat sig ha en synnerligen lugnande effekt. Att vi spelar dataspel tills vi stupar och dricker läsk för att hålla oss vakna vet förstås ingen om. Det är information vi valt att absolut inte släppa. Men även vid ett avslöjande har jag strategin klar. Vi är ju i alla fall inte ute och ”slåss”, ”röker” och ”dricker alkohol” – som en del av våra jämnåriga kompisar påstås ha börjat med. ”Dataspel och läsk” kan säkert låta helt urspårat. Men inte i jämförelse med ”våld och droger”.

– Alice?

Alices mamma ropade inifrån huset.

8

– Alice, du glömmer väl inte?

– Åh nej! Måste jag? Precis nu?

Ruffe trängde sig ut genom ytterdörren, viftade med svansen och ville slicka alla i ansiktet. Jag försökte värja mig. Höll upp kepsen som skydd. Men det hjälpte inte. Ruffe fnyste och gav mig en slick på näsan.

– Kom ihåg, det är din hund! fortsatte Alices mamma. Var det inte du som sa …?

– Jo, jag vet.

Alice kastade en trött blick på mig. Det var ju jag som hjälpt henne att få den där lurviga korsningen av golden retriever och collie. Vi trodde i alla fall att det var en collie. Ruffes mamma hade vi koll på. Men pappan kunde vara vem som helst. Vi misstänkte Kingen – en korthårig, rävliknande hund som brukade stryka omkring vid den nedlagda brandstationen.

Jag minns hur jag tränat Alice. Tillslut hade hon lärt sig meningen utantill. Och framfört den med klar och tydlig röst, utan att staka sig: – Det finns ingenting i hela världen jag hellre vill göra än att gå ut med en hund varje dag. Mamma och pappa, jag är redo att ta ansvar!

Och Ruffe är självklart världens gulligaste hund.

9

Det tycker Alice med. Hon älskar Ruffe. Det är roligt att gå ut med Ruffe. Men inte ”jämt och ständigt”!

Kanske hade det varit ärligare om Alice sagt: – Jag vill inget hellre än att gå ut med en hund ”då och då”.

Men det lät ju inte så övertygande. Med en sån slutkläm hade det ju aldrig blivit nåt husdjur.

Vi tog cykelvägen genom björkskogen ner mot sjön.

Ruffes favoritpromenad. Det finns tusen ställen att sniffa runt på. På stranden brukar vi släppa honom. Det är det bästa Ruffe vet. Att slippa kopplet och vara fri.

Vi gick förbi lekplatsen med de trasiga bil­däcksgungorna och den röda rutschkanan – som har så dåligt glid att småbarnen brukar fastna halvvägs ner.

Bredvid oss gled Leo fram i zick-zack. Han åker faktiskt bräda bättre än han går. Han började så tidigt och har hållit på så länge – att han istället vinglar lite när han går. När han kliver av longboarden har han svårt att hålla balansen. Jag tror att hans ostadiga gång beror på att benet som han alltid skjuter ifrån med har blivit mycket starkare än det andra. Dessutom är hans kropp inte längre van att stå på nåt som inte rör sig. Alltså fast mark.

10

Vi kom fram till Klätterträden i slutet av lekplatsen.

Eller just det ja, från och med nu ska de tydligen bara kallas för Träden. Det råder klättringsförbud. Det är den nybildade föräldraföreningen, alltså en samling mammor och pappor som bor i området, som fått igenom regeln. Föräldraföreningen ägnar sig uteslutande åt en enda sak: att oroa sig! Och därefter tänka ut olika förbud och regler. Den här gången måste nån nervös mamma läst på nätet om en unge som trillat ner från ett träd och fått hjärnskakning. Och vips så får ingen klättra i träd längre.

Undantaget är om du har en förälder med dig och hjälm på huvudet.

Men jag har gjort efterforskningar. Ingen har dött i en klättringsolycka i kommunen sen 1935. Då ramlade en elvaårig pojke som hette Emanuel Stenborg ner från en av ekarna borta vid ån. Och visst, det var ju förstås väldigt synd om Emanuel och hans föräldrar.

En tragedi. Men ändå! Förbud? Föräldrar i närheten?

Hjälm?

Men det är så De Vuxna tänker. Jag vet. Jag har studerat dem. Kan nåt läskigt hända ett barn (även om risken är en på miljonen), ja, då kan det hända alla barn. Och kan det hända alla barn – då händer det

11

troligtvis mitt barn, tänker de. Och tillslut får ingen göra nånting.

Leo spanade bort mot hopptornet. Förra sommaren hade han hoppat från femman för första gången.

Annars var hans specialitet magplask från brygg­an.

Tänk – om bara några veckor kommer hela badplatsen vara fullproppad med människor! Nu låg stranden öde. Vattnet var svinkallt. De slitna omklädningsrummen gapade tomma. Kiosken var tillbommad med stora hänglås och vaktades av en färgglad GB-gubbe med sprickor i plasten.

Jag såg de två svanarna som alltid höll till borta vid vassen. Sen sneglade jag på Valentina. Och så kändes det så där igen. Det pirrade liksom till i kroppen. Som om jag bara ville springa bort mot henne. Och tackla henne rakt ner i sanden.

Leo och Alice gick ut på bryggan. Valentina satte sig på marken. Jämt ska hon gulla med Ruffe. Klia honom bakom öronen. Han såg ut att njuta och la sig på rygg med tassarna upp i luften. Jaha, idag ingick magmassage också!

12

Mig märkte hon knappt. Jag kunde lika väl varit ett träd. En trist al eller nåt.

Det var då jag bestämde mig.

Jag ville hem. Till Spaningscentralen.

Hittills har Valentina inte brytt sig ett dugg om mina forskningsresultat. Och det är minst sagt irri­ terande.

Men jag ska allt visa henne. Det handlar bara om att tänka och klura. Att hon ska få en skateboard är självklart. Det finns inga omöjliga uppdrag. Inga omöjliga föräldrar.

Alltså, avbryt hundrastningen! Vänd om! Mot Spaningscentralen!

13

Rapport

2

Välkommen till mitt rum. Eller Spaningscentralen, som jag väljer att kalla det. Det här är mitt högkvarter. Det var här jag började forska. Lägga ihop ett och annat. Dra slutsatser. Jag studerade min egen familj, framförallt mamma och pappa. Varför fick jag alltid höra: ”Nej, Benny – sluta tjata!” eller ”Nej, det där är för farligt!” eller ”Har du glömt vad vi sa – vi sa nej?”

Inte bara en gång, utan hela tiden?

Jag experimenterade. Undersökte. Analyserade.

Det gick långsamt upp för mig hur vi ska hantera våra vuxna. Vad vi ska säga för att få höra ”javisst, det där låter som en utmärkt idé!” istället för ”lägg ner!”

Jag arbetar alltså som forskare. Jobbet som vetenskapsman går huvudsakligen ut på att reflek era och dra slutsatser. Därför författar jag rapporter.

Det är konstigt. Men jag känner faktiskt ingen som varit så ”hårt hållen” som jag.

Så länge farmor levde gjorde det inte så mycket.

Före Frihetszonen fanns farmor. Hennes lägenhet var min tillflykt ort.

Och jag behöver bara blunda för att se farmors solbrända, skrynkliga ansikte framför mig, hennes vitblonderade krulliga hår och hennes snälla ögon.

15

Jag kan till och med känna lukten från hennes dominikanska cigarrer.

Och så minns jag en annan sak. Hur hon sitter framför mig på golvet, med benen rakt ut som i ett V. Jag sliter upp presentpappret. Och där ligger den! Min alldeles egna morakniv, i en liten slida av ljust skinn. ”Grattis på femårsdagen, Benny!” kraxar hon med sin rossliga röst och ger mig en blinkning. Jag tittar på kniven. Det är exakt en sån jag önskat mig! Och nu är den min. Bara min. I ungefär trettio sekunder. Sen beslagtas kniven av mamma som dessutom passar på att skälla ut farmor.

Eller hur jag sitter i hennes knä, med händerna på ratten. Jag svänger åt vänster. Bilen lyder! Det är hisnande. Jag vrider på ratten igen. Bilen följer med.

Vi susar fram i tio kilometer i timmen på den öde landsvägen utanför farmors landställe. Sen kommer pappa springande med fäktande armar. Och så var det slut på det äventyret.

Mamma oroade sig för allt. Och pappa vågade inte ha nån egen åsikt. Så han sa också nej, av bara farten.

Men så länge farmor levde gjorde det liksom ingenting.

Farmor hade till och med levande ljus i julgranen!

16

Men när hon dog slocknade även stearinljusen, och byttes snabbt ut mot elektriska, säkerhetstestade ljusslingor. Och allt förändrades i ett slag för mig.

Jaha. Som det kan gå. Precis när jag skulle sätta igång att forska blev jag så trött att jag däckade. Slocknade på sängen, sov som en stock hela dagen och vaknade inte förrän till middagen.

Hela kvällen har jag nu arbetat med det så kallade skate­boardfallet.

Bakgrund: istället för en cool bräda (som Valentina så länge önskat sig) fi k hon en hemstickad tröja i födelsedagspresent.

Jag har lovat att hjälpa henne. Trots att hon mest fnyst åt mina idéer och sagt att inga trix i världen biter på hennes föräldrar.

Vi får väl se.

Mitt skrivbord är proppfullt med tidningar, solglasögon, miniräknare, saxar, plastpåsar, anteckningsböcker, tidningsurklipp, kritor och en urdiskad lingonsyltburk med exakt 72 pennor i. Plus en gammal Ipad, som jag ärvt från pappa.

Vid golvspringan har jag placerat ett lakan så det ser mörkt och släckt ut inne hos mig. Mamma och pappa

17

tror faktiskt att jag gått och lagt mig. Men det har jag inte. Lampan lyser och jag är mitt uppe i min forskning.

Här är argumenten som jag tror funkar på de flesta mammor och pappor när det gäller att få en skateboard:

Du är utomhus. (Att vi barn befinner oss just utomhus älskar alla föräldrar.)

Du är på en plats som föräldrarna känner till.

(Rampen är en känd plats = trygghet.) ”Aktiv fritid.” (Att vår fritid ska vara just ”aktiv” – det har väl inte undgått nån?)

Umgänge. (Du åker ofta skateboard ”tillsammans” med andra. Övar därmed på ”sociala färdigheter”.)

Hyfsat billigt. (Jämför med hockey, ridning m.m.)

Apropå det sista argumentet. Kom just på nåt! Så här skulle du kunna göra, Valentina:

18

Du snackar till en början inte alls om en skateboard.

Nej, istället börjar du tjata om en egen häst. Ja, du läste rätt. Häst istället för skateboard.

Ja, jag vet. Ditt intresse för hästar är noll. Du vill inte ha en egen häst. Du tycker att det är tråkigt med hästar. Lugn. Du kommer inte få nån häst. För just i det här fallet är det meningen att du ska misslyckas …

Här är planen: Sätt upp bilder på hästar på rummet.

Köp eller låna en hästtidning – och låt den ligga framme väl synligt. Börja tjata om en egen häst. (Tryck gärna på ordet egen – det låter dyrt.) Efter nån vecka frågar du dina föräldrar vad en egen häst skulle kosta?

Med tillbehör och allt: ridstövlar, sadel, träns, borstar, grimmor, hjälm och säkerhetsväst. I bästa fall slår mamma och pappa bakut. De kanske frustar nåt i stil med att en häst kostar massor av pengar och bara grejerna kostar en förmögenhet. Ja, du vet hur det brukar låta. Bli ledsen! Men var ändå förstående! Säg: ”Jag förstår, det var kanske lite dumt av mig att tänka så.” Nu ska du ligga lågt! Ta ner bilderna! Snacka inte mer om hästar! Efter en tid kläcker du ur dig: ”Äh,

19

vet ni vad, jag har faktiskt slutat drömma om en egen häst. Jag har ändrat mig. Skulle vilja åka skateboard istället. Tror det passar mig bättre. Vad säger ni, har vi råd med en bräda?”

Plötsligt framstår skateboarden som väldigt billig – i jämförelse med en egen häst. Precis som ”dataspel och läsk” låter ofarligt jämfört med ”droger och våld”.

Jag mejlar planen till Valentina samtidigt som jag får ett sms från Leo: de är fortfarande vakna!

Perfekt!

Bara att skriva ett god-morgon-brev och smyga ut genom fönstret.

Nu undrar du kanske vad ett god-morgon-brev är. Jo, det är ett brev du skriver på natten, precis innan du smiter ut genom fönstret och beger dig till dina bästa vänner. Så här såg nattens brev ut:

Kära mamma och pappa! Vaknade otroligt tidigt i morse. Var så pigg att jag steg upp! Ville inte väcka er. Ni behöver ju er skönhetssömn. Tog cykeln till 20

Alice. Skickar sms vid 11-tiden, för då borde ni väl ha vaknat? Högaktningsfullt, er morgonpigge son!

KRAM Lägger god-morgon-brevet på huvudkudden, rufsar till lite i sängen, öppnar fönstret mot den svala, friska nattluften. Sätter vant foten mot brandstegen bredvid. Händerna på det kalla stålet. Några snabba steg ner – och så ivääääg!

När jag leder ut cykeln från garaget tänker jag på Valentina. Jag har hennes födelsedag uppskriven i min mobilkalender. I år var Leo och jag på fotbollsläger just den dagen. Men nästa år! Då ska jag hitta på nåt riktigt fint. Kanske laga middag med levande ljus? Jag kan två rätter. Spagetti med tonfisk. Och spagetti med fläsk otlett. Jag undrar om inte spagetti med fläsk otlett känns mest romantiskt?

Stänger garageporten sakta, sakta efter mig – så den inte gnisslar. Vi, alltså jag och min familj, som består av mamma, pappa och min lillasyster Ottilia, bor i ett litet radhus, med platt tak och gulmålade träväggar. Kollar du framifrån ser huset inte så van-

21

sinnigt mycket större ut än garaget. Avstånden är små. Allting hörs. Jag får vara försiktig. Frihetszonen är underbar. Men det gäller att inte bli avslöjad.

Frihetszonen är egentligen ingen speciell plats.

Det är inte Spaningscentralen. Inte Alices källare.

Frihetszonen – det är liksom hela den värld vi lyckats skapa för oss själva, där det inte finns några vuxna, där det är vi som bestämmer, där ingen bevakar vartenda steg, där inte varje minut är schemalagd, där vi får göra som vill. Frihetszonen är ett tillstånd. Ett sätt att leva.

Jag minns åren efter farmors död. Jag kallar dem för De Mörka Åren. En period av ständiga gripanden och tillslag så fort jag försökte hitta på nåt kul. Mer och mer förbud. Fler och fler egler.

Så vill jag aldrig ha det igen.

Alice bor tre nedförsbackar längre bort. Sista backen är brantast och längst. Men istället för att bromsa trampar jag. Lutar mig framåt mot styret. Lummiga syrenhäckar, jättestudsmattor, vackra fruktträd, inoljade trädgårdsmöbler – allt svischar förbi mig i en hisnande fart. Det doftar nyklippt gräs, blommor och målarfärg. Jag ökar farten. Det här är rätta tidpunkten

22

för ett hastighetsrekord. Inte många människor ute så här på tisdagsnatten!

Sista metrarna bär jag cykeln. Den grusiga garage­ infarten är en kritisk passage. Knasterljud kan väcka vilken förälder som helst.

Milt ljus från källaren, jag behöver inte ens knacka.

Fönstret är öppet. Bara att åla sig in.

23