9789132168567

johan sjoberg & johan egerkrans

DEMON DECKAR NA

www.wahlstroms.se © 2016 Johan Sjöberg och Johan Egerkrans Illustrationer © 2016 Johan Egerkrans Utgiven 2016 av B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagslayout Cecilia Danneker Engström Sättning RPform, Richard Persson Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16856-7

Lyssna nu på Ödets ord, Om världen som ni känner.

Och dessa jordens sista dagar, Innan allting vänder.

Skåda hur demoners furste, En batalj om tiden tänder.

Och moget halvblod striden tar, För människornas länder.

När striden den som hetast brinner, En kämpe inte längre står.

Förvisar den som kampen vunnit, Sin fiende i tusen år.

Dess pris slagfältets rika mark, Till hela segrarens folk.

Förloraren får endast smaka, På bittra bägarens smolk.

Jag säger er, det är Mitt ord, Att den som enligt dikten skaldar, Vinner striden om er jord. Ödets Vidunderliga Profetia om De Yttersta Dagarna, Codex Yngaris, Ur, år 4854 f. Kr.

1 På en mycket mörk och mycket varm plats långt, långt bortom den värld som vi människor kallar vår stod en minst sagt omänsklig varelse och stirrade ner i en källa med svart vätska. Det bolmade tjock rök ur dess öron och näsborrar och när den andades flammade inre eldar upp, så att det ljus som trängde fram i sprickorna på den stenaktiga huden reflekterades i källan och lät varelsen betrakta sin egen spegelbild.

Den var på alla sätt skräckinjagande och det gjorde varelsen nöjd. Ett skräckinjagande utseende var en grundläggande förutsättning för dess framgång här i livet.

Utan förvarning bubblade ytan till en kort sekund.

När ringarna på vattnet lagt sig framträdde bilden av en annan varelse med stora, glänsande fasettögon och en snabelliknande mun, som svängde fram och tillbaka när den talade. ”Mäz-z-ztare. Vi är framme”, sa varelsen med 7

fasettögonen. När den talade lät det som surrandet från ett mycket gammalt kylskåp. ”utmärkt”, mullrade varelsen med hud av sten. ”några spår av ormen?” ”Mina z-z-zpioner z-z-zäger att den fallit för Halvblodet och hanz-z-z hantlangare.”

Stenvarelsen tog några långa, djupa andetag. För varje andetag blev elden inom den starkare och star8

kare och snart glödde även dess skrovliga hud. Då hade det problemet löst sig självt. Ormen var inte längre en konkurrent. ”och förrädaren?” ”Inga z-z-zpår-r-r än z-z-zå länge.” ”men ni har hittat halvblodet?” Röstens mullrande fick marken att vibrera och bilden på vattenytan att bli suddig. ”Ja, mäz-z-ztare.” ”då vet du vad ni måste göra.” ”Ja, mäz-z-ztare.” Budbäraren viftade ivrigt på snabeln. ”Vi har en plan.” ”berätta!” mullrade mästaren med hud av sten och lutade sig fram över det svarta vattnet. Och varelsen med fasettögon berättade. När den var färdig nickade dess mästare. Den var nöjd.

Nu var det äntligen dags för den sista akten av Spelet.

9

2 Veckan före julafton svepte snön in över Svavelköping.

Den uppförde sig som en överentusiastisk konstnär med endast en färg på paletten och målade hela staden skinande, gnistrande vit.

Första dagen gnuggade handlare Andersson händerna för att pulkaförsäljningen tog en vansinnig fart.

Andra dagen blickade rektor von Gripenklo ut över skolgården och studerade nöjt hur barnen täckte skolgården med snögubbar och snögummor. Tredje dagen funderade överintendent Ulvhäll över om det inte skulle sluta snöa snart för det började bli jobbigt att skotta ut bilen på morgonen för att komma ner till stadsmuseet.

Det var då det började snöa på riktigt. Luften fylldes med tjocka, feta, smaskiga snöflingor som föll så tätt att det var som att dyka ner i ett akvarium fullt med mjölk när man klev ut genom dörren. På bara några timmar gick snötäcket från att vara tjockt till att vara lika högt som många hus. Det var omöjligt att ta 10

sig fram, om man inte hade snöskor av högsta kvalitet, hydrauliska styltor med infravärmare eller någon som kunde skjutsa en med snöplogen.

Elton Berg hade givetvis alla tre. Hans farbror Mick, ägare till den lilla stadens mest förträffliga mekaniska verkstad, och dessutom ansvarig för snöröjningen, hade svängt förbi i början på sitt pass och plockat upp Elton.

Det var därför han kunde hämta Miriam Mahfouz genom hennes toalettfönster klockan sju minuter över sex, så att de tjugotvå minuter och femtiofyra sekunder senare kunde ramla nerför källartrappan i det lilla plommonlila huset på Kratergatan 7 och vara på plats bara sexton minuter efter att Demondeckarnas sista gryningsmöte innan jullovet skulle börja.

Demondeckarna var Svavelköpings enda byrå för undersökningar av övernaturliga mysterier och de tre medlemmarna träffades minst ett par gånger i veckan på sitt kontor som låg inrymt i källaren på Dante Jonssons hus (eller rättare sagt Dantes farmors och farfars hus). Gryningsmötena brukade vara muntra tillställningar, även om det ofta förekom meningsskiljaktigheter. Den senaste tiden hade det pågått en livlig debatt om var man drog gränsen mellan odöda (spöken, gengångare och vampyrer), demoner (maror och varulvar) och helt vanliga monster (drakar, hydror och sjöodjur) eller om de alla egentligen var olika sidor av samma mynt. Till och med Miriam hade varit för11

beredd på en glad fortsättning där diskussionen slutat senast, men när de kom ner för trappan var det klart att något inte stod rätt till. Stämningen var frostigare än vädret utanför. ”Äntligen”, sa den talande katten Baffe från sin plats under skrivbordslampan. Han granskade Elton och Miriam från topp till tå. ”Vi hade just börjat undra om vi skulle skicka ut en efterlysning. Men det hade nog inte gått så bra. Vi hade ingen aning om att vi skulle efterlysa en snögubbe och en snögumma.” ”Sluta! Kan ni inte försöka hålla sams? Åtminstone idag?” Det var Dante som gjorde sig hörd från sin vanliga plats i hörnet på den bruna manchester­soffan.

Han tittade ner på det gyllene klot som låg i hans knä, samma klot som den demoniske lärarvikarien Sephirot använt för att öppna en portal till Underjorden i den svarta tjärnen i Kråkskogen, men som nu mest användes som brevpress eller jongleringsboll.

Det blev tyst i det lilla källarrummet. Miriam och Elton tittade på varandra, på katten och sedan på Dante igen. Det var något i hans röst som fångade deras uppmärksamhet. De nickade. Alla tre. Precis samtidigt.

Han hade deras uppmärksamhet. Nu skulle han bara få dem att göra det han ville. Det som han och Baffe hade spenderat de senaste nätterna med att diskutera och planera. Dante drog ett djupt andetag och strök över det gyllene klotet för att samla kraft. Det 12

var något han börjat göra oftare och oftare på sistone och det gjorde honom märkbart lugn. ”Ni minns Ann Ankh?”

Alla tre nickade igen. Det var ingen som hade lyckats förtränga minnet av den galna egyptiska ormgudinnan som försökt stjäla solens kraft och förvandla Svavelköpings samtliga invånare till sin personliga demonarmé. ”Och att hon erkände att hon var en av dem som låg bakom mina föräldrars död?”

13

Alla nickade för tredje gången. Dantes föräldrar hade dött när deras båt sjönk på Nilen. Dante var bara ett år gammal och han hade alltid trott att det var en olycka. Ända tills Ann Ankh i stridens hetta hade avslöjat att hon varit inblandad i katastrofen som kostat hans föräldrar livet. Och hon hade inte varit ensam. Det hade varit en konspiration.

Dante tittade sina vänner i ögonen en efter en. ”Jag vill veta vilka de andra är. Jag vill veta namnet på alla som hade någonting att göra med att båten sjönk den där natten för tolv år sedan. Jag vill hitta dem alla och jag vill se till att de får sona sina brott.” Dante gjorde en paus. ”Och jag vill att ni ska hjälpa mig.”

Han studerade sina vänner för att se vad han fick för reaktion. Han visste att han begärde en hel del, men han hade tänkt igenom sitt beslut noggrant och han hade aldrig frågat om han inte var beredd på att få ett nej. I värsta fall skulle han få genomföra sin plan tillsammans med den talande katten.

Det var Elton som talade först. Han log sitt vanliga leende, kanske lite skevare än normalt. Som om till och med han hade känt stundens allvar. Men hans svar var exakt det Dante hoppats på. ”Självklart!” sa Elton och blåste bort luggen från ögonen. ”Självklart!

När börjar vi?”

Dante vände sig mot Miriam som tittade forskande tillbaka. ”Jag trodde att du hade släppt det där? Att du 14

var nöjd med att vi besegrat Ann Ankh? Vad är det som har fått dig att ändra dig? Är det kattskrället?”

Hon pekade på Baffe som låtsades bli förnärmad och rullade ihop sig till en spretig, svart hårboll. ”Nej”, ljög Dante. ”Det här är någonting som jag kommit fram till på egen hand. Någonting som jag förstått att jag måste göra.” Det var ingen hemlighet att Miriam och Baffe inte alltid drog jämt och Dante tänkte inte låta det bli en ursäkt för Miriam att säga nej. Om hon inte var med skulle allting bli oändligt mycket svårare. Han behövde hennes hjälp, hennes skarpa logik och osvikliga slutledningsförmåga. Hon kunde skapa ordning av vad som såg ut som kaos för ett otränat öga och följa ledtrådarna hela vägen till sanningen. ”Jag behöver dig Miriam. Mer nu än någonsin. Snälla, hjälp mig.”

Det var tyst en lång stund. De enda ljuden som hördes var hur det knäppte i elledningarna, någon som spolade i toaletten på övervåningen och en fluga som surrade. Ingen rörde sig. Inte förrän Miriam satte sig på huk och plockade upp sin dator ur ryggsäcken. ”Okej”, sa hon med blicken på den lysande skärmen. ”Var börjar vi?”

15

3 ”Kan vi inte fråga din farmor och farfar om dina föräldrar hade några fiender?” Elton gjorde sitt för att bidra till konversationen. ”Det gör de i alla deckarserier på tv.” ”Det låter som en bra idé”, svarade Miriam utan att titta upp från datorskärmen där hon letade sig igenom internets uppfattning om den egyptiska mytologin.

Eftersom Dantes föräldrar drunknat på Nilen och en av deras mördare visat sig vara en egyptisk kaosdemon ville hon ta reda på vilka dess närmaste bundsförvanter var. ”Vad säger du Dante?”

Dante skakade på huvudet. ”Det är meningslöst.

Jag har tjatat på farmor och farfar om mina föräldrar så länge jag kan minnas och de har aldrig berättat någonting som jag inte kunnat hitta i tidningar från den tiden. Jag har fått mycket mer hjälp av Balthazar Svensson på biblioteket. Det var han som fixade fram i stort sett alla artiklar som skrivits om olyckan. Han 16

hjälpte mig till och med att översätta det som skrivits i egyptisk press. Till ingen nytta. Tidningarna, precis som farmor och farfar, är en återvändsgränd. Tyvärr.

Så är det bara.” ”Då struntar vi i dem”, sa Elton samtidigt som han höjde armen för att göra ett utfall mot flugan. Dante drog en suck av lättnad. Det var inte helt sant att han inte trodde att farmor och farfar visste någonting om hans pappas eventuella fiender. Han var faktiskt övertygad om att de gjorde det. Det var snarare det att han inte ville att de skulle veta att han visste att hans pappa hade haft några fiender. För då kunde de lista ut att han letade efter dem. Och det sista han behövde just nu var att farmor och farfar satte käppar i hjulen för hans plan.

Elton kastade sig framåt och klippte till flugan som hade landat på fåtöljen. Den blev lika platt som ett höstlöv som pressats under ett helt uppslagsverk i en vecka och Elton torkade av handen på byxorna samtidigt som han fortsatte att tänka högt. ”Vilka mer kände din mamma och pappa här i stan? De måste ha haft några kompisar, eller hur?”

Dante tittade upp mot det välvda stentaket och funderade. Han visste egentligen väldigt lite om sin pappa. Och om sin mamma visste han ännu mindre. ”Den enda som jag kommer på direkt är överintendent Ulvhäll på stadsmuseet”, sa Dante eftertänksamt. ”Han kände garanterat pappa ganska bra.”

17

Raphael Jonsson hade varit en sällsynt framgångsrik upptäcktsresande som under sin alltför korta livstid besökt fler länder än Dante hade vetat existerade, de flesta så obskyra att de inte ens nämndes i geografiböckerna. Nästan allt han hade fört med sig tillbaka till Svavelköping tillhörde idag stadsmuseets samlingar. Bara hans allra mest personliga ägodelar förvarades på vinden på Kratergatan 7. Det var Dantes favoritplats och dit han sökte sig när han behövde vara i fred med sina tankar. Hela den riskabla planen som nu satts igång hade skapats däruppe bland dammiga böcker om det övernaturligas lagar, slitna artefakter från sedan länge bortglömda religioner och en och annan till synes meningslös souvenir från välkända charterdestinationer.

Ju mer tid han spenderat bland sin pappas efterlämnade ägodelar, desto närmare kände han sig honom.

Och desto starkare hade längtan efter hämnd växt sig. ”Då sticker vi väl direkt?” föreslog Elton och började stampa med fötterna som en batteridriven tävlingskanin samtidigt som en ny fluga dykt upp och fångat hans uppmärksamhet. ”Det finns väl inte någon anledning att vänta? Mördarna kommer knappast att fånga sig själva?”

Dante reste sig upp, drog luvan på sin munkjacka över huvudet och gick fram till källartrappan. ”Vänta”, sa Miriam och avbröt sin sökning. ”Är vi säkra på att vi kan lita på Ulvhäll?”

18

Elton ryckte på axlarna och närmade sig försiktigt den nya flugan som hade landat på den röda sammetsfåtöljens ryggstöd. Dante knep ihop läpparna och funderade samtidigt som Miriam sa det han tänkte. ”Bara för att han kände din pappa betyder det inte att de var vänner. Den enda som har sagt att de var vänner är Ulvhäll själv. Och den andra person som vi vet kände din pappa var Ann Ankh. Som har erkänt att hon mördade honom. Jag menar, tänk om Ulvhäll är en av dem?” ”Ann Ankh försökte göra en mumie av honom”, påminde Elton och tog två steg närmare flugan. ”Det är i alla fall ingenting som jag skulle göra mot någon av mina vänner. Förmodligen inte någon av mina ovänner heller om jag ska vara ärlig.”

Miriam såg tveksam ut. Hon var inte övertygad.

Dante tittade på Baffe. Baffe tittade på Miriam och lade huvudet på sned.

19

”Kära Miriam”, sa den talande katten och sög på orden som att de var fiskben. ”Har ni något val? Några andra kompisar till Dantes mördade föräldrar som ni kan fråga ut?”

Miriam svarade med tystnad, men det var tydligt att hon hade bestämt sig. ”Just det”, sa katten. ”Ibland får man chansa även i den här världen. Och då kan det gå lite hur som helst.” ”Exakt”, sa Elton och attackerade flugan med en tvåhandssmash som fick fåtöljen att välta och flugan att ramla ner på golvet lätt vimmelkantig. Elton placerade en fot på den och vred till. ”Då sticker vi!”

De tre vännerna började gå uppför trappan. Precis när de öppnade dörren för att kliva in i köket hörde de Baffe viska något otydligt från källaren. ”Vad säger han?” undrade Miriam. ”Jag hör inte”, svarade Dante. ”Att det till och med kan gå åt helvete”, sa Elton. ”Det låter spännande. Där har jag aldrig varit!”

När de stängde dörren till källaren blev allt stilla för några sekunder. Sedan kröp en tredje fluga ut genom nyckelhålet och surrade efter dem.

20

4 Det lilla kontoret lystes upp av en golvlampa med en lampfot av snidat mörkt trä och en lampskärm som påminde om en balklänning från 1800-talets London.

Den stod i ensamt majestät och tävlade om utrymmet med otaliga staplar med papper, arkivmappar, dokumentportföljer, bleknade kuvert och ett oändligt antal böcker. Bakom ett skrivbord satt en gammal, vithårig man och putsade sina glasögon med en broderad näsduk. ”Louise och Raphael Jonsson, ja”, sa överintendent Ulvhäll och placerade varsamt glasögonen på näsan med båda händerna, sedan lutade han sig fram mot de tre vännerna och satte armbågarna på bordskanten. ”Dem kan jag prata länge om.”

Miriam ryckte till och kom på sig själv med att bli rädd för att bordet skulle knäckas av den extra tyngden. Överintendenten vände sig mot Dante. ”Alltid lika roligt att se dig, Dante. Vi har ju hunnit lära känna 21

varandra ganska bra den senaste tiden tycker jag. Så jag misstänkte att det bara var en tidsfråga innan du skulle vilja veta lite mer om vem din pappa faktiskt var. Jag menar, vi har ju pratat väldigt mycket om hans resor när vi botaniserat bland hans donationer, men väldigt lite om hur han var som person.” Han justerade glasögonen som börjat glida ner längs näsryggen. ”Vad vill du veta?”

Demondeckarna hade först stiftat bekantskap med överintendent Ulvhäll i slutet av sommaren, när de fortfarande inte hade förstått att Ann Ankh var ett 22

hot mot hela mänskligheten. Då hade Ulvhäll visat en bråkdel av de antika klenoder som Dantes pappa fört med sig tillbaka till Svavelköping. Han hade också erbjudit Dante att få titta närmare på hans pappas samlingar, en inbjudan som Dante hade accepterat med glädje. Även om föremålen i museets lager inte var lika personliga som de på vinden berättade de minst lika spännande historier om hans pappas resor. ”Vi vill veta om de hade några fiender”, sa Elton innan Dante hann svara. ”Någon lömsk typ som inte skulle tveka att döda.” Han drog med pekfingret över halsen för att illustrera hur det skulle kunna gå till. ”En kallblodig mördare. En riktig ärkeskurk.” ”Fiender?” Ulvhäll höjde på ögonbrynen och ryckte i ett av de spretiga skäggstrån som stack ut från hans haka som antenner. ”Ja, något annat har jag svårt att tänka mig. Jag kände visserligen inte Louise särskilt väl, träffade henne bara ett fåtal gånger, men Raphael var notoriskt besvärlig. Man vinner inga popularitetstävlingar genom att resa jorden runt och rycka åt sig uråldriga artefakter rakt under näsan på kunskapsgiriga arkeologer. Det finns minst en professor på vartenda museum i hela världen – från London till Katmandu – som knyter näven i luften och svär en uråldrig sumerisk förbannelse när de hör hans namn.

Men några kallblodiga mördare eller ärkeskurkar, nej, det har jag svårt att tänka mig.” ”Vänner då?” Det var Miriam som frågade. ”Hade 23

han några riktigt bra vänner? Någon annan som vi skulle kunna fråga ut för att få veta mer?”

Ulvhäll drog fingrarna längs skrivbordskanten när han funderade. ”Hmmm”, sa han. ”Ni förstår, Raphael reste väldigt mycket. Han var nästan aldrig här. Så han hade inte tid att umgås med så många. Men det fanns ett par personer som han höll sig nära.” ”Vilka då?” Dante kände hur nyfikenheten spred sig genom kroppen. ”Det var dels Agatha von Gripenklo.” Överintendenten log när han tänkte på det. ”Och så var det förstås Ignatius Andersson.” Ulvhäll reste sig upp. ”De var mer eller mindre oskiljaktiga, din pappa och Ignatius.”

Dante blev alldeles blek och kände hur han blev fuktig i handflatorna. Hur illa kunde det bli? Först den skräckinjagande rektorn och nu handlare Andersson, Dantes ärkefiende efter ett litet missöde under Fallet med den vrålhungriga varulven som hade slutat med att handlaren hade fått raka av sig sin prisvinnande mustasch. Då hade han svurit en ed att han skulle doppa Dante i Karlssons klister om han någonsin fick tag i honom. Det hade varit nära ett par gånger, men hittills hade Dante klarat sig. ”Oskiljaktiga?” undrade han med en klump stor som en basketboll i magen. Det var illa nog att de skulle behöva prata med rektor von Gripenklo. Men 24

att handlare Andersson skulle ha varit hans pappas bästa kompis. Det var för mycket. ”Sannerligen”, myste överintendenten och gick runt skrivbordet, uppenbarligen omedveten om Dantes obehag. Han la sin hand på Dantes högra axel och kramade till. ”De var ett riktigt radarpar. En dynamisk duo av sällan skådat slag. Det var ett hårt slag för Ignatius när dina föräldrar försvann. Du förstår, Ignatius skulle ha varit med på den resan – om det inte hade varit för att hans son Fabian låg på sjukhus med ett läskigt virus.”

Dante tittade upp på Ulvhäll. ”Inga andra? Hade pappa och mamma inga andra kompisar?” ”Inte som jag känner till”, svarade Ulvhäll.

Det var för dåligt för att vara sant. Det kändes omöjligt orättvist att de två personer i hela världen som han absolut inte ville träffa var de två personer som hade känt hans föräldrar allra bäst.

Rektor von Gripenklo eller handlare Andersson.

Dante suckade. Vad skulle han göra nu?

25