9789132168291

W i l l i a m W e nto n

Lur i diu m tjuven Översättning: Ylva Kempe

Översättningen har fått stöd från Nordiska ministerrådet

www.wahlstroms.se Copyright © Bobbie Peers 2015 Published by agreement with Salomonsson Agency Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Luridiumstyven Omslagsillustration: Nikolai Lockertsen Omslagsdesign: Gisle Lyng-Vagstein Sättning: RPform Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16829-1

Victoria Station, London Det var mitt i morgonrusningen. Stressade människor av alla sorter och slag skyndade fram och tillbaka. Alla var upptagna med sitt. Ingen lade märke till en äldre man med skägg och runda glasögon som sprang genom stationshallen.

Han höll hårt i ett brunt paket och såg sig hela tiden över axeln som om han var förföljd.

Så snubblade han på en förbipasserandes väska och det tog några sekunder innan han återvunnit balansen och kunde fortsätta nerför rulltrappan till tunnelbanan.

Nere på perrongen stod folk packade som sardiner i en burk. Mannen trängde sig fram genom mängden och stannade längst bort på perrongen. Det kom en sval vindpust inifrån tunneln. Ett tåg var på väg.

Ingen av de andra som stod och väntade lade märke till att mannen hoppade ner på spåret. Det tjöt från tåget som närmade sig, och trycket i tunneln ökade. Den gamle mannen kastade en sista blick på perrongen innan han vände sig om och försvann in i mörkret.

5

k a pit el 1

Åtta år senare. På en hemlig adress någonstans i Norge.

William var så uppslukad av det han höll på med att han inte hörde att hans mamma ropade på honom. Han satt böjd över ett stort skrivbord och höll tungan rätt i munnen medan han skruvade fast den sista skruven i en metall­ cylinder ungefär lika stor som en tom toarulle. Cylindern var indelad i flera delar som var graverade med olika tecken och inskriptioner.

William höll upp cylindern mot ljuset och granskade den nöjt. Han tog upp ett tidningsurklipp med en bild av en cylinder som liknade den han höll i handen. ”Omöjligheten – världens svåraste kod – kommer till Norge. Klarar du att knäcka den?” stod det. ”MIDDAG!” ropade mamma nerifrån köket.

William reagerade inte. Till hans försvar ska sägas att det var ganska dålig akustik i huset. Väggarna i den stora villan var täckta av överfulla bokhyllor. De flesta av böckerna hade de ärvt av morfar, med stränga instruktioner om att aldrig göra sig av med dem. De hade fraktats hit från England i sju stora containrar. William hade läst allihop. Minst två gånger.

Det var åtta år sedan de hade blivit tvungna att fly från 7

England. Åtta år sedan de hade flyttat in i huset. Och åtta år sedan morfar försvann. Nu levde William och hans föräldrar med nya identiteter i ett land som hette Norge. ”WILLIAM OLSEN! MIDDAG!” Mamma gav sig inte. Nu hörde William henne. Mamma sa Olsen. William Olsen. Han vande sig liksom aldrig riktigt vid det namnet. Han längtade efter den dagen han skulle kunna berätta för alla vad han egentligen hette: William Wenton.

Det var länge sedan han hade slutat fråga om vad det egentligen var som hände den där gången i London för åtta år sedan. Varför de hette Olsen nu, och hade lärt sig norska.

Varför de bodde här, av alla ställen, och vad som hade hänt med morfar. Mamma och pappa hade bestämt att de inte skulle prata om det. Som om alla hemligheterna var bättre än sanningen. Det lilla han visste om det som hade hänt var att det hade något med bilolyckan att göra. Bilolyckan som hade gjort pappa förlamad.

Men det hade hänt mer. Det hade hänt något som var så allvarligt att den lilla familjen hade varit tvungen att försvinna från jordens yta. Och ett litet smalt land som nästan ingen i resten av världen hade hört talas om, var det perfekta stället att försvinna på – så länge det nu varade. ”MIIIDDAG!” skrek mamma igen. ”Jag ska bara fixa en liten sak först …”, mumlade William för sig själv.

Då var det pappas tur att vråla i fjärran: ”WILLIAM – VI SKA ÄTA!” William vred försiktigt på metallcylindern. Kände hur 8

perfekta alla de små delarna var i hans händer. Han ryckte till ordentligt när dörren till hans rum plötsligt slogs upp.

Den träffade en hög stapel med böcker, som välte. En av böckerna träffade cylindern, som gled ur hans händer, ramlade i golvet med ett klonk! och rullade iväg. William böjde sig ner för att plocka upp den just när pappa körde in över tröskeln i sin elektriska rullstol. William tittade förfärat ner på cylindern som var på väg rakt mot rullstolen. Det hördes ett metalliskt krasande när ett av hjulen körde över den.

Pappa tvärbromsade. Det knastrade till av förstörd elektronik, och ett litet rökmoln steg upp från vrakdelarna under hjulet. Pappa tittade irriterat ner på stolen och rynkade på näsan. ”Ska den strejka nu igen? Den var ju precis inne på service”, muttrade han för sig själv och spände blicken i William, som snabbt lade handen över tidningsurklippet på skrivbordet. ”Det är middag – NU!” sa pappa innan han lade i backen, kolliderade med en annan stapel böcker och rullade ut ur rummet igen.

William väntade tills surrandet från rullstolshissen hade tystnat innan han reste sig. Han drog djupt efter andan. Det hade varit nära ögat. Men pappa hade väl inte sett något?

William kände sig ganska säker på att han hade lyckats dölja tidningsurklippet när hans pappa kom in i rummet. Han gick bort till cylindern och lyfte försiktigt upp den. Den ena sidan var intryckt. Han skakade den lätt. ”Är det möjligt?” sa han irriterat till sig själv och tittade på det kraftiga hänglåset på dörrens insida. Hur kunde han 9

ha glömt att låsa? Han låste alltid dörren när han höll på med koder.

William vände sig om och gick tillbaka till skrivbordet.

Han lade ner tidningsurklippet och det som var kvar av cylindern i en av lådorna. Så blev han stående och tittade på de andra sakerna som låg i lådan. En mekanisk hand som han hade byggt själv. Ett 3D-pussel i metall. En helt vanlig Rubiks kub och en liten kartong med lödkolv, små skruvmejslar och kniptänger.

Han stängde lådan och låste med en nyckel som han gömde i en springa i golvet. Så såg han sig omkring i rummet en sista gång för att försäkra sig om att han hade fått undan allt.

Av någon anledning hatade pappa koder. Han tjatade alltid om att William skulle hålla på med sådant som vanliga barn höll på med: fotboll, scouterna eller vad som helst. Det var som om pappa var rädd för koder, och rädd för att William skulle intressera sig för sådant. Och det blev bara värre.

Nu klippte pappa till och med ut korsorden ur tidningen och brände upp dem i spisen. Det var därför William hade börjat låsa dörren till sitt rum. För att pappa inte skulle upptäcka allt det han hade gömt undan där.

Han skulle bara veta hur det var för William ibland. Att ibland var koder det enda han kunde se omkring sig. Allting var egentligen på sätt och vis en kod. Trädgårdar, hus, bilar.

Allt han såg på teve eller läste om i böcker. Det var som ett pussel. Och hjärnan tog över. Det kunde hända när som helst, när han tittade på ett träd eller på mönstret i en tapet.

Då var det som om saker och ting löstes upp framför ögonen 10

på honom så att han kunde se varenda detalj och hur allting hörde ihop. Så hade det varit så länge han kunde minnas.

Och det ställde ofta till problem för honom. Det var därför han trivdes bäst för sig själv. Helst hemma i sitt rum, bakom en låst dörr där han hade full kontroll.

William blev stående och tittade på det stora skrivbordet.

Morfars skrivbord. Bordsytan var mörk och blank. Det var ebenholts, ett av världens hårdaste träslag. Varje hörn av bordet var utsirat och prytt med demonliknande ansikten som grimaserade och räckte ut tungan. När William var liten hade han varit rädd för skrivbordet. Men när han blev äldre gick rädslan över i nyfikenhet. Hela ytan på skrivbordet var täckt av märkliga tecken. Eller ”morfars klotter”, som mamma kallade det. William fantiserade om att det var hemliga meddelanden från morfar, som trots allt var en av världens skickligaste kryptologer. Men än hade han inte lyckats tyda tecknen. Han hoppades att han en dag skulle förstå dem. Att han skulle förstå vad det var morfar hade skrivit, och varför. ”NU ÄTER VI!” skrek mamma igen. ”Kommer!” svarade William.

Och med två snabba steg var han ute ur rummet.

11

k a pit el 2

”Är du inte hungrig?” frågade mamma. ”Inte särskilt”, svarade William och sköt ifrån sig tallriken.

Pappa svalde en tugga. ”Du sitter stilla för mycket”, sa han. ”När jag var i din ålder satt vi aldrig stilla. Vi spelade fotboll och klättrade i träd och pallade äpplen. Titta på dig.

Du är ju smal som ett streck.”

William försökte strunta i honom. Han visste att pappa hade rätt. Han var smal som ett streck. Men han var starkare än han såg ut. Det hade han alltid varit. Det fanns ingen i klassen som kunde göra fler armhävningar än han.

Till och med gympaläraren hade svårt att hänga med när han satte igång.

William tittade bort på den hopvikta tidningen och saxen som låg i pappas knä. Pappa hade börjat klippa ur mer än bara korsordet ur tidningarna. Ända sedan det började dyka upp annonser om Omöjlighetsutställningen som skulle komma till Vetenskapshistoriska museet. Pappa försökte så gott han kunde hålla William borta från den.

Men vad pappa inte visste var att skolan hade planerat ett studiebesök på utställningen. Mamma hade sagt att William fick följa med om han bara inte sa något till pappa.

13

Och så länge han inte rörde något av det som fanns på utställningen. Det var som om mamma förstod hur mycket det betydde för honom. Som om hon kände igen det där pirrandet i kroppen som William upplevde varje gång han tänkte på koden som ingen hittills hade lyckats knäcka.

Som om mamma visste att han hade drömt om den här utställningen ända sedan han hörde talas om Omöjligheten första gången. ”Får jag gå från bordet?” frågade William utan att titta upp. ”Nej, det får du inte”, kom det kort från pappa.

Hans föräldrar tittade på varandra. Det blev tyst. William förstod att de skulle berätta något för honom.

Mamma och pappa tittade på varandra igen. Pappa svalde och harklade sig. ”Vi har bestämt att böckerna måste bort, William.”

William blinkade ett par gånger som om han inte var riktigt säker på vad det var pappa pratade om. ”Vi har inte hört något från morfar på över åtta år. Och böckerna tar för mycket plats. Pappa kan knappt ta sig fram med rullstolen utan att köra rakt in i en bokhylla”, sa mamma. ”NEJ!” ropade William och reste sig upp. Han slog handen i bordet så att tallrikar och glas hoppade. Men ångrade sig omedelbart. Han tyckte inte om att vara arg, så han bet ihop tänderna och räknade till tio tyst för sig själv. ”Förlåt”, sa han och satte sig ner igen. ”Vi vet hur mycket böckerna betyder för dig, William.

Men se dig omkring här hemma. Det måste finnas minst en 14

miljon böcker här”, sa hon och tittade på pappa. ”Oavsett vad vi har lovat morfar så finns det annat som måste få gå före. Vi måste kunna leva så normalt som möjligt här.”

William sa ingenting. Han bara tittade ner i bordet och skakade uppgivet på huvudet. ”Du kan sortera ut några få böcker som du får behålla.

Men resten ska bort”, sa pappa bryskt och backade ut från bordet med rullstolen. På vägen ut stötte han till en bokstapel som svajade oroväckande.

Mamma tittade på William. ”Pappa menar inte att vara elak. Men allt det här är så väldigt svårt för honom: att bo här, att inte kunna jobba.

Han saknar verkligen sitt jobb i London. Han känner att han inte kan göra något, att han inte räcker till. Och så det här med dig och skolan”, sa hon och suckade.

William var trött på att höra om skolan. Han var duktig på lektionerna. Det var bara klassföreståndaren, herr Humburger, som alltid skulle överdriva. Han ringde hem till Williams föräldrar var och varannan dag för att berätta om något ”alldeles förfärligt” som William hade gjort. Inte konstigt att mamma och pappa var bekymrade. Men William visste varför herr Humburger avskydde honom så djupt.

I hela första klass hade William varit väldigt framåt i skolan.

Så framåt att han rättade herr Humburger varje gång denne gjorde eller sa något som var fel på mattelektionerna. Eller på någon av de andra lektionerna för den delen. Dagen före sommarlovet hade herr Humburger dragit William åt sidan och sagt till honom att han bara kunde glömma det där med att räcka upp handen när skolan började igen efter lovet.

15

Naturligtvis hade William inte lyckats låta bli att göra det i alla fall. Och hela tvåan blev ett enda långt krig mellan honom och herr Humburger. Ju äldre William blev, desto mindre brydde han sig om herr Humburgers felaktigheter, och han slutade rätta läraren. Men tonen mellan de två blev inte trevligare för det. ”Herr Humburger ringde och berättade vad som hände i skolan idag”, sa mamma försiktigt. ”Jag har inte sagt något till pappa än.”

Naturligtvis hade herr Humburger ringt och berättat vad som hänt i skolan. Han kastade sig säkert över telefonen medan sprinklersystemet fortfarande sprutade vatten i hela byggnaden. William kunde se det framför sig. Herr Humburger som satt där vid telefonen i lärarrummet och kliade sig på den stora, håriga magen medan resten av skolpersonalen försökte rädda det de kunde undan vattenskador. ”Det var inte bara mitt fel. Jag försökte hjälpa till. Sprinklersystemet var trasigt”, sa han. ”Och du fick det att fungera igen … i hela skolan”, fortsatte mamma. Hon försökte hålla tillbaka ett litet leende. ”Jag vet inte vad jag ska göra med dig, William. Ibland är du så lik din morfar”, sa hon och suckade. ”Jag kanske också borde försvinna spårlöst, då?” sa William.

Mamma reste sig och började röja av bordet. ”Det där var inte roligt”, sa hon och samlade ihop tallrikarna.

Hon gick mellan två höga bokstaplar bort till diskbänken. William reste sig. ”Herr Humburger var dessutom väldigt bekymrad över 16

besöket på museet i morgon”, sa mamma. ”Och det är faktiskt jag också. Det är svårt för oss att leva gömda så länge.

Men vi får inte väcka uppmärksamhet. Det vet du.”

William svarade inte. ”Titta på mig, William”, sa mamma strängt.

Han vände sig om och tittade på henne. ”Lova mig att du uppför dig i morgon!” sa hon bedjande. ”Vi får inte dra till oss någon uppmärksamhet!”

William visste att det skulle bli svårt att hålla sig borta från Omöjligheten. Men han visste också att han inte kunde göra något som skulle avslöja dem. ”Jag lovar”, sa han och kände hur det stack till i magen.

17