9789132168192

www.wahlstroms.se © Karina Berg Johansson Utgiven 2016 av B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsformgivning Maria Sundberg/Art by Sundberg Omslagsbilder Yanik Chauvin/Dollar Photo Club Sättning Richard Persson, RPform Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16819-2

Don’t get too close It’s dark inside It’s where my demons hide Imagine Dragons

Innan

Kroppen ligger där, slapp och varm.

Din andning är tung, spänd.

Du har sprungit. Sprungit.

Hann fram just som lungorna höll på att sprängas.

Du drar handen över pannan, smetar ut blodet som får fingrarna att klibba fast vid kniven.

Du gjorde det. Gjorde det.

Gjorde det som ingen trodde att du skulle göra. Inte du. Han ännu mindre.

Du visade dem.

En gång för alla.

Att du är en av dem.

En gren går av med en smäll och du tittar upp, ett leende drar i dina mungipor. Upprymd av glädje. Stolthet. ”Vad i helvete?”

Han står där, stirrar på dig. Till och med hans stålgrå hår kräver uppmärksamhet, varje hårstrå lika perfekt som uniformen han pressar varenda jävla kväll. Nu kan han inte klaga längre. Har inget att klaga på. Du har visat honom.

En gång för alla.

Allt han gör kan du göra. ”Vad i helvete tror du att du håller på med?”

9

Mullret som du känner så väl tar fart nånstans i närheten av skogsbrynet, växer tills det bultar i takt med blodet som pumpar igenom ådrorna, laddar varje cell i kroppen med brännande energi när den tunga kroppen pressar mot dina fötter, trycker ner dem i mossan.

Den första jakt du varit med om. Den första, men inte den sista.

Att skära av halsen var enkelt. Blodet är inga problem heller.

Du kan flå och skära upp och skära ut en bit av hjärtat medan det fortfarande pulserar och äta det. Precis som de.

Allt de gör kan du göra.

Mullret bultar, bultar, försvinner när det övergår i nåt som liknar skratt.

Du tittar förbi honom, bort mot Ragnar strax bakom. Det är han som skrattar, skrattar så högt att de dallrande dubbelhakorna hoppar. Tårarna rinner nerför hans kinder, bleka fåror genom smutsen som han smetat in sig med för att kamouflera ansiktet.

Han viker sig dubbel, tappar nästan andan.

Vad i helvete skrattar han åt?

Fattar han inte vilket skämt han är? Hur dum han ser ut? ”Ett jävla få...”, frustar Ragnar. ”Ett jävla få...!”

Nästa frustande skratt får en sträng av snor att skjuta ur hans näsa och det hänger där, klibbar mot hans läpp innan han drar baksidan av handen över munnen och torkar bort det.

Så tar han ny sats. ”Din jävla unge har dödat ett får.”

10

J채mtlands fj채llv채rld

5 augusti

David Konfaläger …

Vem fan behöver det?

Inte han, så mycket är säkert.

Det är upp till dig, sa morsan när han ifrågasatte. Läger eller mormor.

Upplagt på det sättet var valet lätt.

Men nu när han är på väg, sitter på en fullsatt buss, helt ensam, undrar han. Alla andra verkar känna varandra. Hur gick det till?

De är precis lika nya som han, eller hur? Så varför hänger de i klungor, pratar, skrattar, delar hemligheter? Varför är han den enda som sitter ensam? Redan nu vet han att det var jävligt dumt att åka med. Han skulle kunna hoppa av. Lifta tillbaka. Morsan behöver inte veta att han är ensam i lägenheten, klarar sig själv, gör vad han vill, tills hon är hemma igen.

Han kollar mobilen, stirrar på den blanka ytan, möter sin egen blick i spegeln. Låren klibbar mot sätet när han vrider på sig, försöker hitta en ställning som är mer bekväm. Killarna på andra sidan gången blänger, men han struntar i det, tittar förbi och vidare bara.

Tjejen de snackar med på sätet framför ser nästan naken ut när hon vänder sig om, sträcker sig mot dem. Axelbandet på hennes hudfärgade linne är knappt synligt under det gyllene hårsvallet som hon stryker undan när hon tittar åt hans håll, grimaserar när hans blick möter hennes, fnittrar till när hon vänder sig mot 15

beundrarna och säger nåt som får alla att skratta.

Okej, det är den resan. Det kanske inte är honom de skrattar åt, inte nu, men om nån gör det, om en enda av dem säger nåt så att han vet att det är honom de skrattar åt så ska han fan …

Ja, vad då?

Knipa käft. Ignorera idioterna här precis som han alltid har ignorerat de dumma jävlarna i skolan.

Ingen ska tro att han bryr sig.

Han kollar mobilen igen. Knappar snabbt, målmedvetet. Med den att fokusera på spelar det andra ingen roll. Då är han i alla fall inte helt ensam. Behöver inte bry sig om dem, och så fort de kommer iväg …

Om han nu ens ska följa med.

Han klickar upp kartan, ser den blinkande pricken som visar var de befinner sig och så en bit till höger det breda gula band som visar var närmaste stora väg går på andra sidan älven de ska paddla nerför. Skiter det sig kan han bara hoppa av, gå i land och sen är det bara att ta sig dit, fixa lift, dra en story om att han kom bort från de andra.

Konsekvenserna tar han sen.

Eller aldrig.

En skugga i ögonvrån får honom att titta upp från mobilen.

En av tjejerna går genom bussen, stannar, pratar, drar vidare till nästa. Utan att stirra följer han henne med blicken.

Mäter …

Räknar ut …

Vem hon är. Vad hon vill. Och varför hon vill det.

Hennes blonda hår är så ljust att det nästan är vitt, lockarna tämjda till hårda flätor som ändå vägrar underordna sig några 16

regler. Ostyriga hårstrån har samlats och krånglat sig loss, bildar en gloria runt hennes huvud. Hennes bleka blå ögon inramas av vita ögonfransar. Den ordentliga blusen är knäppt nästan ända upp i halsen. Allt med henne andas ordning och kontroll.

Allt utom det där håret.

Han tittar bort, ut genom bussfönstret, fokuserar på träden som sveper förbi utanför när bussen drar fram, ser inget annat än hennes spegelbild när hon rör sig närmare, kollar ner på mobilen igen så att hon inte ska märka att han tittar. ”Hej”, säger hon när hon lutar sig mot sätet framför honom, hennes knogar vitnar när hon krampaktigt håller i sig för att inte ramla omkull när bussen kränger till. ”David, eller hur?” Hennes smala näsa är täckt av bleka fräknar och där under en mun lika mjuk som allvarlig. ”Exakt”, säger han. Ingen anledning att ljuga. Inte om det. ”Här”, säger hon och räcker fram en bunt papper, tio sidor minst, kanske fler. ”Från ledarna. Säkerhetsinfo och lite andra grejer. Om fjällvandring. Vad man måste tänka på, vad man får och inte får göra. Alla ska läsa igenom det på bussen. Så att ingen har missat nåt när vi ska iväg.”

Orden kommer snabbt. Ingen tvekan. Ett inövat tal. ”Jag kan inte läsa på bussen”, säger han. Och det är åtminstone sant. ”Åksjuk.”

Hennes blick är full av medömkan.

Det var inte det han ville ha.

Så lägger hon huvudet på sned. ”Fast du läser ju.” ”Huh?” frågar han dumt. ”På mobilen. Alldeles nyss. Du har mottagning, alltså.”

17

Han stirrar på henne en sekund, nickar. ”Exakt.” ”Och du kan läsa på bussen”, ler hon.

Han speglar henne, ler tillbaka. ”Tydligen.” ”Läs det här i stället, då”, säger hon, så störigt positiv att han borde hata henne, men det är verkligen inte det han gör. ”För din egen skull”, fortsätter hon. ”Det är viktigt.”

Han tar bunten som hon räcker fram, vill säga att han gärna gör det, för hennes skull, håller fast henne med blicken när hon släpper taget om sätet, vänder sig om för att gå vidare. ”Men hallå …!” Ljudet av hans röst förvånar till och med honom, men han vill inte att hon ska gå. Inte än. Trots att han inte har nåt vettigt att säga som kan hålla henne kvar kan han inte låta bli att försöka.

Hon stannar mitt i en rörelse, vänder sig mot honom. Bussen kränger till och får henne nästan att falla in mot hans säte och hennes doft slår emot honom. En doft av sommar och sol och hav.

Av blommor och tvål och nyfallet regn.

En doft han aldrig ska glömma så länge han lever. ”Vad heter du?” Frågan är kort. Ingen tvekan nu. Han är så nervös att han skakar inuti, men det syns inte utanpå. Inget av det syns nånsin utanpå.

Hon tittar rakt på honom, lutar sig mot sätet när hon låter sin bleka blick vila mot hans ett ögonblick längre än vad som hade varit nödvändigt. Det pirrar till djupt nere i skrevet och han vrider sig lite på sätet så att hon inte ska se.

Exakt det här ville han ha.

Ingen medömkan.

18

Bara ren, oförfalskad uppmärksamhet. ”Lovisa”, säger hon, hennes röst plötsligt hes, oförberedd.

Så dras den där allvarliga munnen upp i ett leende som får de bleka blå ögonen att glittra.

Hon sträcker ut sin hand, och bussens krängning får den att landa på hans arm där den kramar till lite, får hennes värme att sprida sig igenom hela honom. ”Vi ses sen”, lägger hon till.

Han blinkar tomt mot henne, ser henne gå.

Tänker att han kanske inte måste dra härifrån. Inte riktigt än.

❊

Elsa Hon är glad att få slippa bussen. Den instängda, kvalmiga luften gör henne illamående. Här ute i solen kan hon andas och hon drar djupa andetag, njuter av klarheten, friheten, känner hur oron börjar släppa. Snart kommer de att vara på väg. Ute på vattnet, med isande djup under, brännande sol över, kommer hon att vara långt ifrån allt det hon trodde att hon ville slippa, nära den hon trodde att hon ville vara nära. Nära det som fick henne att tigga och be och tjata om att få åka hit till att börja med.

Hon står lutad mot bussens varma sida, gömd från nyfikna blickar och ledarnas forskande frågor, Victor står tätt intill. Hennes rödfärgade hästsvans kittlar i nacken när hon vänder bort huvudet, låter kyssen som var menad för läpparna landa på kinden. Färgen är för hans skull, frisyren för hennes. Victor gillar hennes hår utsläppt. Hon gillar den vanliga färgen. Det röda får henne att 19

känna sig falsk, som om hon försöker vara nån hon inte är.

Nån hon inte vill vara. ”Du behöver inte vara orolig”, viskar Victor, hans röst hes och andedräkten het. ”Om vi inte får dela tält så smyger jag in till dig.”

Hon vill inte ens tänka på vad det är som trycker mot hennes lår. ”Klart vi inte får dela”, fnittrar hon för att kunna krångla sig ur hans grepp när hon trycker ner den döda mobilen i fickan.

Nån borde ha sagt att de lika gärna kunde ha lämnat mobilerna hemma, att det ändå inte finns varken täckning eller tillgång till el. ”Det är ett kon-fir-ma-tions-läger.” Hon bokstaverar nästan. ”Du vet, ett ställe där vi ska lära oss mer om Gud, få en chans att tänka, fundera över saker. Man kommer inte hit för att …”

Hon säger inte ordet, men hon vet att han vet.

Han ger henne en trotsig blick och skjuter henne ifrån sig, blänger på henne som en grinig unge som inte fick vad han ville i godisaffären. Så är hans hand tillbaka runt hennes midja, och han drar henne nära igen, trycker sig mot henne medan han kollar bort mot ledarna för att se om de märker nåt, men de är fullt upptagna, pekar och pratar, märker ingenting, märker varken Victor, Elsa eller det som bubblar mellan dem som en vulkan på väg mot ett utbrott. ”Alla kanske inte är här för att ligga”, säger han lågt mot hennes kind, får henne att rodna trots att hon är säker på att det är bara hon som hör, ”men jag bryr mig inte om dom.”

Nu är det hon som skjuter honom ifrån sig, ser på honom, undrar vad hon ska säga, hur hon ska få honom att fatta. Men så ser han på henne med de där bruna ögonen som är brunnar som 20

hon skulle kunna drunkna i och så ler han det där leendet, det som får henne att glömma precis allt förutom exakt hur gullig han är och exakt varför hon gjorde allt för att få vara här med honom.

Han lutar sig närmare, låter sina fingrar fånga en hårslinga som slitit sig i nacken, smeker hennes hals med fingertopparna och hon kan inte hjälpa det … ”Jag är här …”, andas han mot hennes öra, ”… för dig.”

Den där rösten, smekningen …

Det får hennes hud att brinna.

Men orden …

Hon glider ur hans grepp än en gång och tittar förbi honom, mot ledarna som står vid ett bord en bit bort. De har brett ut en karta mellan sig och de studerar den noga, låter pekfingrar löpa över den innan de tittar uppåt, bortåt, pekar åt olika håll som om de inte har nån aning om var de är, vart de ska.

För bara en vecka sen hade hon också älskat hela grejen. Så enkelt, så genialt. Ingen av dem hade sagt nåt till den andra, det behövdes inte. De bara visste.

De två.

Långt hemifrån.

Vad kunde man göra annat än att älska den idén?

Bara det att nu hatar hon den.

Hatar sig själv för att hon inte fattade att så fort de kom hit så skulle det vara helt omöjligt att säga nej. Omöjligt för honom att förstå att hon inte är där han är. Inte än. Även om de har varit på väg åt det hållet tillräckligt länge.

Det är det första han skulle säga om hon försökte förklara.

Och hon gillar det ju.

Det är det andra han skulle säga.

21

Hans händer, hans kyssar, hans kropp hård mot hennes i mörkret …

Och det är sant.

Hon har inget emot det.

Det är vad som kommer sen som skrämmer henne.

❊

Frida Frida tar sista steget ut från bussen med ett litet hopp, stannar till medan hon låter handen glida genom håret och skakar huvudet långsamt, från sida till sida, låter solen fångas i den gyllene våg av hår som faller över axlarna. Hon rättar till behåbanden under det hudfärgade linnet, låtsas rätta till armbandet som skaver mot handleden för att snabbt kolla urringningen.

Mycket hud.

Helt perfekt. ”Bäst att ni skyndar er”, ropar en av ledarna som står vakt utanför bussen och manar på alla. ”Sista chansen att få mat som nån annan har lagat på ett tag …!”

Ledarna kanske tror att de har koll, men ingen av dem märker vilka som äter, vilka som låter bli. Hon tänker inte riskera att bli sjösjuk, sitta där och guppa i en kanot och se hamburgerlunchen försvinna ner till fiskarna. Hon hejdar sig, tittar ner mot älven som flyter fram långt där nedanför. Finns det ens fisk här? Inga stora, hoppas hon innan hon släpper tanken.

Hon vinklar upp huvudet mot solen i en sekund, känner värmen. Tack och lov att hon inte lyssnade på tjatet om att bara 22

packa varma kläder. Solen är het mot hennes nakna hud och hon njuter av varje sekund. Till och med så här högt uppe i fjällen är brännan bara en tidsfråga.

Och om allt går enligt planen är det inte allt hon kommer att få.

Hon drar upp telefonen av gammal vana – fortfarande ingen mottagning – men det spelar ingen roll. Det är inget viktigt, allt det hon har lämnat där hemma kan vänta. Det hon vill ha nu står där borta. Killarna som satt på sätet bakom hennes på bussen, de som nu står och trampar otåligt vid hamburgerhaket.

Så långt, inte så illa.

En av dem är klart snyggast, längre och mörkare än de andra och mer muskler dessutom. Nån som kan stå emot vem och vad som helst, oavsett om hans skadade hand hindrar honom eller inte. Det vita bandaget som täcker handen bidrar förresten bara till den allmänna sexigheten, visar att det finns en sårbarhet bakom den hårda fasaden, för att inte tala om hur gulligt det är med den snabba, nästan omärkliga rörelsen när han drar i tröjärmen för att försöka gömma det. Stark och sårbar och kanske lite farlig.

Bästa kombinationen.

Hans sneda leende är galet gulligt och lockarna som smeker hans nacke får henne att vilja köra fingrarna djupt in i det där rufset när han lutar sig närmare, dra honom till sig, fyllas av förväntan inför värmen från de mjuka läpparna …

En het våg rinner rakt mot mål bara vid tanken.

Så långt, inte alls illa.

En tolva av tio möjliga.

Killen bredvid honom är kortare. Blondare. Inte lika rått sexig eller snygg eller farlig. Mer pojkbandssöt. Som Justin och Niall och Zayn i ett. Till och med på håll är hans bruna ögon varma 23

och inbjudande, och när han tittar upp och bort mot henne får hans leende henne att vilja ha mer. Mycket mer. Blondiner kanske inte är hennes typ i vanliga fall, men allting här är ändå så långt ifrån nåt som kan likna alla hennes vanliga fall att inget av det spelar nån roll.

Och vem vet. Ibland är det mest oväntade de bästa överraskningarna.

Så störs utsikten när geeken från bussen tar ett steg närmare de andra killarna i hamburgerkön. De verkar inte känna varandra.

Geeken är högljudd och gapig, gör allt han kan för att ställa sig in, försöker lite för mycket, gör sig lite för omöjlig, och säger nåt som inte får nån annan än honom själv att brista ut i ett skällande skratt. Varken skrattet eller den hopplösa frisyren gör honom ens i närheten av sexig, men när han öppnar munnen för att prata blir gluggen mellan hans tänder synlig och gör att han ändå kanske skulle kunna vara söt på nåt sätt.

Inte är ett dugg stark eller farlig. Bara sårbar.

Nån man vill ta hand om.

Om man hade varit den typen.

Hon biter tag om mobilen med läpparna medan hon lyfter armarna för att dra ihop den gyllene vågen av hår till en lös knut mitt på huvudet. Pojkbandskillen kollar in henne, hon kan känna hans blick mot brösten som spänner mot linnet, den platta magen som hon håller på plats med ett djupt andetag, och hon låter honom få en ordentlig titt utan att bli störd. Så greppar hon telefonen, håller upp den mot bergen bakom hamburgerhaket för att ta en låtsad bild på omgivningarna medan hon låter kameran zooma in det viktigaste.

Hon tittar upp, möter hans blick ovanför telefonen. Som om 24

hon bara råkade titta på honom när han bara råkade titta på henne.

Ett nästan-leende drar i hennes läppar, ett inbjudande leende som speglar hans, innan hon tittar bort, känner hans blick bränna mot hennes redan heta hud.

Pojkbandskillen kanske inte bara är vad som finns tillgängligt utan precis vad hon har hoppats på.

❊

Zac Bandaget kliar och han måste koncentrera sig för att inte peta på det, pilla och riva tills allt bara är en blodig sörja av gamla misstag, nya synder. Han drar ner tröjärmen över handen för att slippa se, slippa tänka. I stället tittar han på killen som presenterade sig som David när Zac sträckte fram handen och hälsade för att de skulle slippa krocka när de klev av bussen. Killen som nu står och trampar bredvid Victor och babblar på som om han också har känt dem sen dagis.

Zac tittar förbi David, fokuserar på Victor. ”Vart tog Elsa vägen?” frågar han utan att lyssna på killen. ”Äh, du vet”, svarar Victor, nickar bort mot toaletterna som om han varken vet eller bryr sig trots att Zac vet att han både vet och bryr sig. ”Tjejer …” ”Men alltså, du heter inte Zac, eller hur?” säger killen som heter David. Hans ögon är smala springor av misstänksamhet mot Zacs.

Det är inte det fåniga flinet eller gapet mellan hans tänder eller ens hans puckade fråga som får honom att framstå som en total idiot. Det är det där trampandet från ena foten till den andra som 25

gör en galen. Som en övertaggad femåring som snart pissar på sig.

Vill så mycket att han inte vet vart han ska ta vägen. ”Jo”, säger Zac. Här finns inget att vara rädd för, men hans käkar är så spända att han knappt får fram ett ljud. ”Zac. Det är mitt namn.”

Han andas ut, tvingar ner axlarna och låter blicken vandra iväg, stanna till på tjejen som står en bit bort. Fastnar på urringningen i bråkdelen av en sekund innan han lyfter blicken och deras ögon möts och hon ler som om hon vill nåt. Så låter han blicken glida vidare och tillbaka till killen som heter David. Killen som fortfarande pratar.

Andas in … Andas ut …

Precis som de har lärt honom. ”Men jag menar, du är inte döpt till Zac”, fortsätter David.

Han ler nu, visar upp det där gapet mellan tänderna, brett nog för att man ska kunna köra in en tiokrona mellan dem och få den att stanna kvar. ”Jag är inte döpt.” Kylan i Zacs röst borde räcka som svar. ”Men hallå …!” Killens rop får flera runt omkring att titta mot dem, men Zac ignorerar dem, låtsas som ingenting. ”Om du inte är döpt kan du inte åka på konfaläger.” ”Klart jag kan åka på läger.” Kylan har frusit till is. ”Jag kan inte konfirmera mig om jag inte är döpt.” ”Exakt. Så, är du döpt till Zac?” Allvarligt. Vad är problemet? Alltid samma frågor. Som om folk aldrig har hört ett namn förut. Killen kommer be att få se hans id-kort vilken sekund som helst. ”Jag menar”, fortsätter killen som heter David, hans leende ett hånflin. ”Står det Zac i ditt pass eller?”

Där kom det. Totalt förutsägbar.

26

Victor är fullt upptagen med att kolla in menyn ovanför luckan när Zac kastar en blick på honom för att få medhåll, trycker undan längtan efter att slå till. Mosa bort hånflinet ur killens ansikte, se honom stappla baklänges med blodet forsande från den krossade näsan.

Varför fattar inte folk när det räcker?

En bit längre bort slår dörren till toaletterna upp och Elsa kommer ut. Hon stannar till, tittar inte åt deras håll när hon vänder ansiktet mot solen och sluter ögonen, njuter av ögonblicket. Hennes hår glittrar i rött när solen fångar det och det är inget fel på det, inget fel alls, men Zac gillar den vanliga färgen bättre.

Den som är hon helt och hållet.

Bara hon.

Han vill inte tänka på det, får inte, när han lyfter handen för att dra den genom håret, grimaserar när bandaget fastnar, får smärtan att ila genom kroppen. ”Fan”, säger David. ”Vilket jävla bandage. Vad har du gjort?” ”Dum grej, brände mig bara.” ”På vad då?” ”Du slutar aldrig fråga, va?” ”Vad då? Får man inte prata, vara lite social.” ”Ugnen”, säger Zac. ”Jag brände mig på ugnen.” ”Där ser du”, säger han. ”Hur jävla svårt var det?”

Killen som heter David kan inte sluta prata. Fortsätter babbla trots att ingen orkar svara. Zac blinkar till, ignorerar honom, vänder sig mot Victor. ”Vad ska du ha?”

Han låter helt lugn, det är han säker på. Det där med andningen 27

funkar. Han lovade sig själv att det inte skulle bli några problem på den här resan och han tänker hålla det löftet.

Oavsett. ”Jag kör tunnbrödsrulle”, fortsätter han. ”Extra mos och räksallad. Friterad lök och jalape˜nos. Specialare. Kör du samma? Eller drar Elsa gränsen vid friterad lök?”

Hon är på väg mot dem nu. Ler inte när hon kommer närmare, tvekar när hon inte kan bestämma sig för om hon ska ställa sig sist i kön eller komma fram till dem, tittar oroligt mot ledarna som står en bit bort. ”Spelar ingen roll”, säger Victor och flinar, vänder ryggen åt Elsa så att hon inte ska höra innan han blinkar mot Zac. ”Hon gör som jag vill ändå.” ”Va?” säger David, hans mun gapar öppen när han stirrar från Zac till Victor och tillbaka igen. Hånflinet är i alla fall borta. ”Specialare? Vad vet du om det? Bor du här?”

Jävla idiot. Vad är hans problem? De har varit på samma buss hela morgonen, suttit på sätena tvärs över gången sen de klev på. Är han blind eller bara helt puckad?

Vågen av vit ilska som drar genom huvudet skrämmer och Zac tittar bort, vill inte att nån ska se. ”Äh”, säger Zac. Han låter lugn. Visst låter han lugn? ”Kände en som har en stuga i närheten. Vi åkte dit ibland. När jag var liten. Du vet, skidor och skit.” ”Men hallå …”, ropar David. ”Min farsa känner en snubbe som har en stuga i fjällen, säkert typ här. Vi kan åka dit i vinter.

Hänga, åka skidor.”

Elsa tar ett steg närmare, tittar upp mot Zac och ler det där svaga, nästan omärkliga leendet som är så typiskt henne när hon 28

ställer sig precis bakom Victor, men utan att röra honom. Sticker inte in sin hand under hans arm, håller inte hans hand.

Om man inte visste skulle man aldrig ana att de där två är ihop.

Och man skulle inte behöva fundera på vad man ska göra när tjejen man vill ha är ihop med ens bästa polare.

29

11:02 – 64°53'19”N, 14°72'46”E Han skulle aldrig ha kommit om han hade vetat. Men nu är han här. Omgiven av gapiga ungar. Mitt i en folksamling. De dräller överallt. Springer åt ett håll, sen åt ett annat som om de inte visste bättre. Konstigt att ens tänka att han kunde ha varit som dem en gång.

Och att det inte var särskilt länge sen.

Bara närheten får hans skinn att krypa, hans huvud att värka.

Han drar skärmen på mössan djupare ner över pannan för att skugga ögonen när han tittar bort mot ungarna som spridit ut sig bland borden på gräsplätten intill hamburgerbaren. De pratar, skrattar, trycker i sig hamburgarna som om de inte sett mat förr.

Pojkarna bredvid hänger mot disken, väntar på sitt. De stirrar, blickarna bränner när han tittar upp mot menyn som om han behöver bestämma sig för vad han ska ha. De kan titta hur mycket de vill. Här syns hans kamouflagekläder väl, men så fort han kommer ut i terrängen smälter han in. Inte ens en ripa får korn på honom innan skottet ligger där det ska.

Hans röst är skrovlig, som om den legat outnyttjad och oanvänd alltför länge, när han kliver fram till luckan, undviker att titta på kvinnan där bakom när han säger vad han ska ha.

Han vrider sig lite, lättar trycket mot vaden där kniven försvinner ner i stöveln. Han vill inte att nån av ungarna ska få syn på 30

den. Än värre, nån av de vuxna. Han vet vad som händer. De blir som tokiga. Ringer polisen. Viftar och hotar och säger åt honom att han inte får gå runt med vapen med ungar i närheten.

Inte ens när det är de jävla ungarna som ber att få se dem.

Kvinnan skjuter brickan mot honom och han tar den, nickar ett tack mot luckan, fortfarande utan att titta rakt på nån eftersom han vet att det kan vara allt som behövs. En blick bara så är de igång.

Men inte den här gången. Nåt har han ändå lärt sig.

Han rättar till servetten så att den ligger i rät vinkel mot lådan med mos och korv, ketchupen i raka linjer, precis som han vill ha den. Han kanske borde ha tittat upp, tackat ordentligt, hon kanske skulle ha gillat …

Knuffen kommer plötsligt, han hinner inte parera.

Ena sekunden är brickan i hans hand.

Nästa ligger den på marken.

Den skramlar till innan den stillnar mot marken, moset och korven landar som en våt kludd mot hans kängor, ketchupen som blod längs hans byxben.

Tystnaden skär som is när han tittar upp och ser de stirrande blickarna. De gapande munnarna.

Så bryts tystnaden.

Skratten som växer tills alla blandats till ett enda.

Ett skratt som ekar genom hans huvud.

31