9789132168178

Pernilla Gesén har också skrivit böckerna om Lova, Alva och Klass 7B för B. Wahlströms Bokförlag

PERNILLA GESÉN

www.wahlstroms.se

Jennas första (Dagbok för utvalda 1) Text © Pernilla Gesén 2016 Utgiven 2016 av B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Illustrationer Sandra Wagner Omslag och layout Cecilia D Engström Sättning RPform Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16817-8

Har du nånsin känt dig ensam ?

Har du en förälder som du hatar ?

Har du en idiot i din klass som gör allt för att förstöra ditt liv ? Är du skitful ?

Har du glömt bort hur du gjorde när du lekte, men känner dig inte alls som en tonåring ?

Har du svinjobbiga krångeltankar (som på döden, orättvisor, mens, hämnd) ?

Då är du en av de utvalda.

Mitt namn är Jenna och mitt skinn är för trångt. Skinnet måste ha krympt eller nåt, för allt under huden som muskler, blodomlopp, hjärta och såna där viktiga saker skriker att de vill hoppa ut. Det känns som om nån hällt loppor över hela kroppen och jag kan bara inte sitta still. Gunnar, min lärare, får en rynka mellan sina buskiga ögonbryn när jag sitter och trummar med benen. Det är en Jenna-rynka och han har odlat den bara för min skull.

– Försök ta det lugnt, ber han och hans armar hänger ner som tjocka pilar, pekande mot det fula plastgolvet.

Jag sitter på min plats i 6A:s klassrum som ligger på andra våningen i min typiskt vanliga, mellanstora skola och jag har just slängt iväg matteboken över bänken och ner på det fula plastgolvet. Egentligen bryr jag mig inte om Gunnar, han är bara trött och liksom utraderad. Men en Gunnar-kommentar leder alltid till att Vanessa-dum-i-huvet hakar på och förbereder en attack. Så klart heter hon inte Vanessadum-i-huvudet, utan bara Vanessa, men hennes dumma huvud sitter fast på hennes hals och därför kallar jag henne så. Hon har en hjärna som är besatt av att vara elak mot mig. Som händelsen innan min mattebok flög ner på golvet. När Vanessa stannade

7

upp vid min bänk, tittade på mig, liksom förvånat, och utbrast: Du vet att det finns smink som döljer sånt där? Osäkert om hon menade mina finnar, eller hela mig.

Nu sitter Vanessa åter på sin plats och suckar överdrivet högt åt att jag stökar på lektionen, medan hon himlar med ögonen som en jävla teaterapa.

De mascarakladdiga ögonfransarna fladdrar runt hennes stora ögon. Tror du att hon är klar där? I så fall har du aldrig träffat en Vanessa-typ.

Så fort det blir rast smyger hon fram som en hyena, med en klick Vill-vara-Vanessa-tjejer i hälarna.

– Vad är ditt problem egentligen?

Skitviktig min.

– Du. Skulle kunna vara ett jättebra svar av mig.

– Du är verkligen inte normal.

Som om de orden skulle ge henne poäng.

– Vem vill vara normal? Och bli en Vanessakopia som inte kan tänka själv?

Sa jag inte heller. Men jag önskade att jag gjorde det. Varför kommer jag alltid på alla smarta kommentarer när det är för sent? Det är nåt med Vanessa som klistrar igen min mun. När hon svassar iväg med

8

sin kompissvans, står jag kvar vid mitt skåp och inser hur misslyckad jag är.

Det är ingen slump att hon har valt mig som mobboffer: 1. Jag är huvudet längre än de långa tjejerna i klassen och två huvuden längre än de korta (Vanessa = kort och söt).

2. Mitt hår är platt och gult (gult = kyckling = hackkyckling). Vanessas är svart och tjockt (svart tjockt hår = jättesexig tjej som skakar rumpa i nån musikvideo).

3. Jag har redan flera finnar runt näsan. De ligger som en prickig ring runt näsborrarna och gör att min ganska stora näsa ser enorm ut.

Vanessas hud är perfekt och blank, och den lilla näsan kommer snart vara piercad för det har hennes pappa tydligen lovat. Jag erkänner, Vanessa äger världen, men det är en sak hon inte vet _ en dag tänker jag ta den ifrån henne.

9

När Vanessa äntligen har lämnat sexans korridor, orkar jag lyfta blicken och får syn på min kompishög som hänger över nåns mobil. Om skolan enbart bestod av Vill-vara-Vanessa-tjejer skulle jag spränga hela byggnaden i luften. Seriöst. Som tur är har jag även mina vänner i klassen, som alla är lite konstiga och därför passar vi så bra ihop. När vi är sams. Och så o-bra ihop när vi inte är det. Vi är som de där missbildade djuren man ser på naturprogram på teve. De som inte passar in och blir utstötta. Det måste ha varit så vi upptäckte varandra. När vi försökte hålla oss undan från de som fick synas, såg vi att det fanns andra som satt och tryckte i olika hörn.

10

Jag släpar mina långa ben mot gänget och lutar mig över deras ryggar för att se vad som är så intressant. Ur mobilen strömmar tung musik och på den lilla skärmen syns ett gäng tjejer med långt hår och svartsminkade ögon som kastar sina huvuden fram och tillbaka medan de spelar sjukt snabbt på sina instrument.

– Crucified Barbara, säger Ivonne med beundran i rösten.

– Vad arga de låter, suckar jag lyckligt.

– Man låter så där när man spelar thrash metal.

Ivonne pekar på tjejen som slår argt på trummor.

– Och snart blir jag så där bra!

Det är klart att Ivonne kommer bli så bra. Om man inte känner Ivonne skulle man nog tro att hon är vanlig och tråkig. Men min kompis är magisk för det finns inget som kan krossa henne. Hon kanske ser blek och ingenting-aktig ut, men Ivonne är den starkaste människan jag känner. När jag tittar på mina tre bästisar, som verkar helt uppslukade av musiken, fylls jag av ett inre lugn. Så som det blir ibland när jag kommer på lysande idéer.

– Jag vet, vi startar ett band! säger jag.

Ivonne, Svante och Ayla tittar på mig med tomma ansikten. Som om de inte förstått vad jag just sagt. Så

11

skiner Ivonne och Svante upp, medan Ayla behåller samma strecksmala mun som hon brukar.

– Jag tänker inte sjunga, säger Ayla.

– Jag älskar att sjunga, säger Svante.

Ingen av oss har ännu vågat berätta att han sjunger så falskt att våra öron får panik.

– Men du får spela gitarr, för det är ingen annan som kan, säger jag snabbt.

– Pax för trummor, säger Ivonne.

– Det blir perfekt, säger jag och känner mig rörd.

Mina vänner! Svante med skitigt hår och de snäl­ laste ögonen, Ayla med en hjärna som kommer ge henne Nobelpriset en dag, Ivonne som ivrigt börjar trumma med fingrarna mot bordet. Det är klart att de inte protesterar! Man måste ha nåt projekt på gång om man går i sexan i min skola eftersom Klubben = döden. Där sitter bara två förlorare som helst vill hem och sova, de stinker rök och den ena är för skäggig och den andra är i klimakteriet. De ska föreställa personal på skolan och är ansvariga för Klubben och eftersom de aldrig gör nån nytta förutom att låsa in våra mobiler, vilket de för övrigt alltid glömmer, har de väldigt mycket tid över.

12

Jag föreslår att vi ska övertala klimakterie-Karin, som har en bakgrund som trubadur. Trubadur = sjunga sorgliga och vemodiga sånger på pubar och klimakteriet = att man är som oss tjejer i sexan som precis har fått/snart ska få mens, fast på andra sidan. När mensen snart ska sluta och så är man grinig och känslig just därför.

Tyvärr verkar Karin inte alls lika tänd på vår idé. Stora svettpärlor tränger fram ur hårfästet på henne och hon blir rödfläckig på halsen.

– Se det som en utmaning! säger jag och visar tänderna.

– Jag vet inte om jag hinner med, stammar hon fram.

Jag och mina kompisar har orkat oss bort till Klubben och vi ler så mycket att vi kommer få kramp.

Karin sitter och bläddrar i en tidning, några killar från fyran kommer fram och vill låna ett spel. Karin låtsas upptagen, vi står kvar med de där leendena i våra ansikten, jag ser att både Svante och Ivonne har lagt sina huvuden på sned.

När Karin har hämtat spelet och överlämnat det till killarna, blir hon stående på golvet och tittar i bokhyllan för att se om hon kan komma på nåt annat som är

13

viktigt, som hon bara måste göra just nu. Men Klubben är redan mysigt inredd, med varma färger på väggarna och en myshörna. Resten av fyrorna är ute på skolgården och spelar fotboll eller gömmer sig i korridoren med sina mobiler, och femmorna är på utflykt.

– Jaja, suckar Karin. Hon tittar på det blivande bandet som omringat henne. Vi får väl planera när vi kan börja.

– Vad sägs om nu? undrar jag.

– Nej, det går inte!

Karin har ett speciellt protestleende. Det ser ut som om nån slagit henne i ansiktet. Och vi, vi fortsätter med de där leendena som alltmer liknar grimaser.

– Varför inte? undrar Ivonne, fortfarande med huvudet på sned.

– Jag måste ju vara här!

Karin slår ut med armarna, som om vi var galna.

Vi ser oss omkring, Klubben ligger öde, bortsett från fyrorna som spelar ett brädspel. Klubbpersonal nummer två dyker upp med en kaffekopp i handen.

– Och nu är ju han här! säger jag och nickar mot skägget.

– Micke, säger skägget och pekar på sig själv.

14

Karin är inget vidare på att spela teater. Hon hasar långsamt bort mot musiksalen, nyckeln krånglar vid låset. Oj, vad allt är jobbigt, jag får spasmer i benen och rycker nyckeln ur hennes hand, på ett kick står dörren på vid gavel. Fyra bandmedlemmar rusar in och lägger beslag på trummor, bas och gitarr. Sen öser vi utan kontroll. Karin står i det bortre hörnet och upprepar flera gånger att vi är galna. Vi står mitt på golvet och njuter av oljudet. Jag skriksjunger så argt som bara jag kan:

DU TROR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA BRA MEN JAG KOMMER KNÄCKA DIG EN DA Sen kommer jag inte på nåt mer rim utan skriker mest, precis som nån i ett äkta thrash metal-band. Svante hjälper till och ylar falskt. Ivonne snurrar sina trum­ pinnar, Ayla drar sina fingrar över basen i total otakt.

15

OBS! Jag borde kanske förvarna – det här är ingen dagbok om kärlek. Jag skulle inte veta hur man skriver en sån, för jag har aldrig varit kär. Inte om det ska kännas som man kan läsa om i böcker, eller som det är på teve, eller som Svante kände sig när han blev kär i en av Vill-vara-Vanessa-tjejerna. Då kunde han inte tänka på något annat. Vad vi andra i gänget än sa, så betedde han sig som om han tappat hjärnan i hennes knä och kvar hade vi bara ett tomt Svanteskal.

Jag tror inte jag kan känna så för nån. Det verkar mest krångligt och jobbigt att vara kär, alla som är kära förvandlas till idioter (här vinner min pappa ligan, mer om det senare). Vem vill vara en idiot?

Inte för att jag är känslokall eller så, jag känner för mycket hela tiden och det är så rörigt att jag måste göra listor.

Här kommer min så-känner-jag-för-andra-lista:

16

1. De jag är kär i = noll.

2. De jag älskar. Det är inte så många.

Lillebror Tage så klart. Han är det bästa som hänt planeten. Allt är mjukt med honom, hans ansikte, hud, fötter, tårar, mage, röst, känslor.

Med Tage måste man vara försiktig, mjuka små människor går lätt sönder. Men det där fattar inte mamma för min mamma är en egoistmamma så hon får inte vara i den här gruppen. Men pappa, han är med här. Och Ayla, Svante och Ivonne såklart. Mina allra bästa bästisar.

3. De som gör ont att älska och som jag oftast bara hatar. I den här gruppen finns bara mamma.

4. De som jag gillar. Som farmor och farfar, Svantes mamma, Aylas föräldrar, kusinerna och slöjdläraren Aishah.

5. De som är okej. Som klimakterie-Karin, vår lärare Gunnar och typ tusen till.

6. De som mest är konstiga. Som mormor.

17

7. De som jag hatar. Vanessa och alla andra Vill-vara-Vanessor. Ivonnes storebror Igor, Ivonnes pappa och rasister, mördare, miljöförstörare, såna som startar krig, såna som förtrycker andra, såna som bara tänker på sig själva. Här skulle jag även vilja säga fegisar, fast det går inte eftersom jag är en fegis själv.

Det är jobbigt att hata sig själv. Jag kan erkänna att jag gör det rätt ofta, men då säger alltid de vuxna att man måste vara snäll mot sig själv. Ge mig en självförtroendekurs istället!

Ge mig en fet högerkrok att klippa till Vanessa med när hon börjar tjafsa _ så hennes tänder flyger ut, och varje gång hon öppnar munnen så läspar hon som en sexåring.

Dessutom verkar det göra ont, att vara kär alltså.

Pappa är fortfarande kär i mamma, efter femton år!

Det är som en kronisk smitta. Kronisk = går aldrig över. Och hur vet jag det? Pappa försökte skoja med mig och Tage i somras: Jag kan inte sluta vara kär i er mamma, det är som en kronisk sjukdom. Jag blir inte av med den.

Det sa han när mamma hade berättat att hon

18

tänkte åka till Thailand för att gå en yogakurs. Som vanligt kunde hon inte svara på våra frågor om hur länge hon skulle vara borta den här gången. Jag måste göra det för att må bra. Jag känner mig instängd här! protesterade hon när vi cirkulerade runt henne. En sak är säker. Mamma är i alla fall inte kär i pappa. För om man är kär kan man väl inte såra den andra hela tiden?

När jag var liten, typ i prinsessåldern, tjatade jag på mamma att hon skulle säga att hon älskade pappa.

Det är klart jag gör! sa hon då. Men jag kunde inte sluta fråga och en dag sa hon bara: Jag tänker inte svara på det där längre, sluta tjata. På den tiden tyckte jag att pappa var som en prins, förutom att han var lite smalare och skäggigare än prinsarna i filmerna.

Förresten tycker jag fortfarande att han beter sig som en sån där sagoprins, han gör nästan allt mamma ber om. Är hon inne på veganmat springer han till hälsokosten eller handlar grönsaker på torget. Är hon missnöjd med högtalarna, tycker han att det är otroligt att han själv inte har hört hur dåligt det låter och vips så har vi nya högtalare. Behöver hon få egentid till att träna, träffa kompisar, gå på nån konsert, handla kläder, resa till Indien, så vinkar han glatt av

19

henne i hallen utan att protestera. Eller, det händer väl att han säger ifrån ibland, men protesten är så liten att den inte når in i mammas egoistiska hjärna.

Farmor brukar fnysa och säga att han är som en toffel. Det låter inte alls lika fint som en prins.

20