9789132167317

Av John Boyne har på B. Wahlströms Bokförlag utgivits Pojken i randig pyjamas Pojken som sprang bort Pojken som svävade Stanna kvar och ge dig av Pojken på bergets topp

Pojken på bergets topp

Översättning: Lina Erkelius

www.wahlstroms.se Copyright © John Boyne 2015 All rights reserved Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: The Boy at the Top of the Mountain Översättning: Lina Erkelius Omslagsbilder: TT Nyhetsbyrån och Getty Images Omslagsformgivning: Cecilia Danneker Engström Sättning: RPform, Richard Persson Tryck: Scandbook AB, Falun 2016 ISBN: 978-91-32-16731-7

DEL 1 1936

KAPITEL 1 Tre röda fläckar på en näsduk

Pierrot Fischers pappa hade visserligen inte stupat i första världskriget, men hans mamma Émilie hävdade ändå alltid att det var kriget som tog livet av honom.

Pierrot var inte den enda sjuåringen i Paris som levde med bara en förälder. Pojken som satt framför honom i skolan hade inte sett sin mamma sedan hon stack iväg med en encyklopediförsäljare fyra år tidigare, och klassens översittare, som kal­l­ade Pierrot ”Le Petit” eftersom han var så liten, hade ett rum ovanpå sina morföräldrars tobaksbutik på Avenue de la MottePicquet, där han ägnade mesta tiden åt att stå vid fönstret och kasta vattenballonger i huvudet på folk som gick förbi nedanför och sedan bestämt hävda att han var oskyldig.

Och i en lägenhet på bottenvåningen i Pierrots eget hus på den närbelägna Avenue Charles-Floquet bodde hans bäste vän Anshel Bronstein ensam med sin mamma, madame Bronstein.

Anshels pappa hade drunknat två år tidigare under ett misslyckat försök att simma över Engelska kanalen.

Pierrot och Anshel var födda med bara några veckors mellanrum och hade praktiskt taget vuxit upp som bröder. Den ena modern hade tagit hand om bägge barnen när den andra modern 9

Having been born only weeks apart, Pierrot and Anshel had grown up practically as brothers, one mother taking care behövde vila. Men till skillnad från många andra bröder bråkade of both babies when the other needed a nap. But unlike a de aldrig. sedan födseln, så pojkarna lot of Anshel brothers var theydöv never argued.

Anshel had been hade born tidigt utvecklat ettthe teckenspråk.

Det var lätt förlanguage dem att early kommunicera deaf, so boys had developed a sign on, communicating easily, and expressing through nimble fingers och med hjälp av flinka fingrar uttrycka allt de behövde säga. De everything they needed to say.

Theyför even skapade till och med speciella tecken sinacreated namn.special Anshel gav symbols for each other to use instead of their names. Anshel Pierrot tecknet för hund eftersom han betraktade sin vän som gave Pierrot the sign of the dog, as he considered his friend bådetosnäll och trofast, medan Pierrot använde tecknet för räv be both kind and loyal, while Pierrot adopted the sign of om the Anshel, som alla who sa var den smartaste pojken i klassen. fox for Anshel, everyone said was the smartest boy När de gjorde tecken såg deras ut såhands här: looked in theirdessa class. When they used thesehänder names, their like this:

They spent most of their time together, kicking a football

De var nästan jämt tillsammans, spelade fotboll på Marsfältet, around in the Champ de Mars and reading the same books. lästeSosamma ochfriendship stod varandra mycketwas nära. var bara close böcker was their that Pierrot theDet only Pierrot som fick läsa berättelserna Anshel skrev sitt rum person Anshel allowed to read thesom stories he wrote in ihis bedroom atInte night. even Mme Bronstein knewatt that her på kvällarna. ensNot madame Bronstein visste hennes son son wanted to be a writer. ville bli författare.

This one’s good, Pierrot would sign, his fingers fluttering in Det här är bra, kunde Pierrot teckna och räcka tillbaka några the air as he handed back a bundle of pages. I liked the bit sidor till Anshel. Jag gillade det där med hästen, och avsnittet där about the horse and the part where the gold is discovered hidden in de hittar guldet i kistan. Det här är inte lika bra, fortsatte han och räckte tillbaka några sidor till. Men det beror på att din handstil är så dålig att jag inte kunde läsa vissa avsnitt … Och det här, la 4 han till och viftade med ytterligare några sidor. Det fattar jag ingenting av. Det skulle jag slänga i soporna om jag vore du.

Det är en experimentell text, tecknade Anshel, som visserligen Boy at Top of Mountain.indd 4 15/07/2015 tålde kritik men som ibland ändå försvarade de texter som hans vän gillade minst.

Nej, tecknade Pierrot och skakade på huvudet. Den är bara 10

10:10

konstig. Du borde inte låta någon läsa den. Man tror att du inte är riktigt klok.

Pierrot ville också skriva men kunde inte sitta stilla så länge som det krävdes för att få ner orden på pränt. I stället satt han på en stol mitt emot sin vän och tecknade, diktade upp saker eller beskrev något bus som han hade gjort i skolan. Anshel satt uppmärksam och tog in alltihop varpå han återgav det i text.

Kan man säga att det är jag som har skrivit det här? frågade Pierrot när han tog emot texten och läste den.

Nej, det är jag som har skrivit det, svarade Anshel och skakade på huvudet. Men det är din story.

Pierrots mamma Émilie talade sällan om hans far numera, men pojken tänkte ständigt på honom. Wilhelm Fischer hade levt med sin fru och sin son fram till tre år tidigare men lämnat Paris sommaren 1933, några månader efter sonens fjärde födelsedag. Pierrot mindes sin pappa som en lång man som gnäggade som en häst när han bar pojken på sina breda axlar längs gatorna och då och då föll i galopp, vilket alltid fick Pierrot att tjuta av förtjusning. Han lärde sonen tyska för att han inte skulle glömma sitt ursprung, och lärde honom efter bästa förmåga att spela enkla melodier på pianot även om Pierrot visste att han aldrig skulle bli lika duktig som sin far. Papa spelade folksånger som rörde hans åhörare till tårar, särskilt när han sjöng med, med den där milda men starka stämman som berättade om sorg och saknad. Pierrot var kanske ingen större musikalisk talang, men det kompenserade han med sin språkbegåvning. Han kunde växla mellan att tala tyska med sin pappa och franska med sin mamma utan några som helst problem. På middagsbjudningar brukade han sjunga Marseljäsen på tyska och sedan Das Deutschlandlied på franska, en talang som ibland fick gästerna att känna sig besvärade. ”Jag vill inte att du ska göra så mer, Pierrot”, sa Maman en kväll när hans framträdande hade orsakat en smärre tvist mellan några grannar. ”Lär dig något annat om du vill visa vad du 11

kan. Jonglera. Trolla. Stå på huvudet. Vad som helst utom att sjunga på tyska.” ”Vad är det för fel på tyska?” frågade Pierrot. ”Just det, Émilie”, sa Papa från fåtöljen i hörnet där han satt på kvällarna och drack för mycket vin, vilket alltid fick honom att grubbla över de hemskheter han varit med om. ”Vad är det för fel på tyska?” ”Har du inte fått nog nu, Wilhelm?” Émilie vände sig om, satte händerna mot höfterna och såg på honom med bestämd min. ”Nog av vad? Av att dina vänner förolämpar mitt fosterland?” ”De förolämpade det inte”, svarade hon. ”De har bara svårt att glömma kriget. Särskilt de som förlorade anhöriga i fält.” ”Och ändå har de ingenting emot att komma hit och äta min mat och dricka mitt vin.”

Papa väntade tills Maman hade gått tillbaka ut i köket innan han vinkade till sig Pierrot och la armen runt hans midja. ”En dag ska vi ta tillbaka det som är vårt”, sa han och såg sin son rakt i ögonen. ”Och när vi gör det ska du komma ihåg vems sida du står på. Du är född i Frankrike och du bor i Paris, men i själ och hjärta är du tysk, precis som jag. Glöm inte det, Pierrot.”

Ibland vaknade Papa mitt i natten, och då ekade hans skrik i de mörka och tomma hallarna i deras lägenhet. Pierrots hund D’Artagnan brukade bli så rädd att han tog ett skutt från sin korg upp i Pierrots säng och darrande kröp in mellan lakanen och la sig hos sin husse. Pojken brukade dra upp täcket till hakan och höra genom de tunna väggarna hur Maman försökte lugna Papa. Med dämpad stämma försäkrade hon att det inte var någon fara, att han var hemma hos sin familj, att han bara hade haft en mardröm. ”Men det var ingen dröm”, hörde han sin pappa säga vid ett tillfälle med rösten skälvande av bedrövelse. ”Det var värre än så. Det var ett minne.”

Emellanåt vaknade Pierrot av att han behövde gå på toaletten, 12

och då kunde hans pappa sitta vid köksbordet och mumla med huvudet mot bordsytan och med en tom flaska liggande bredvid sig. Varje gång det hände sprang pojken barfota nerför trappan och slängde flaskan i soptunnan på gården så att hans mamma inte skulle se den nästa morgon. Och när han kom tillbaka upp hade Papa oftast rest sig och på något sätt tagit sig till sängen.

Varken far eller son sa någonsin ett ord om detta dagen efter.

Men en gång när Pierrot gick ut på ett av dessa nattliga uppdrag halkade han i den våta trappan och föll omkull. Han gjorde sig inte illa, men flaskan i hans händer krossades, och när han reste sig trampade han in en glasskärva i vänsterfoten. Han grimaserade och drog ut skärvan, och när han gjorde det började det blöda kraftigt ur såret. Han linkade tillbaka in i lägenheten och letade efter ett plåster, och då vaknade Papa och upptäckte vad han orsakat. Han desinficerade såret och la omsorgsfullt ett förband om sonens fot, satte sig sedan ner med pojken och bad om ursäkt för sitt drickande. Han torkade sina tårar, sa att han älskade Pierrot väldigt mycket och lovade att aldrig mer göra något som skadade honom. ”Jag älskar dig också, Papa”, sa Pierrot. ”Men jag älskar dig mest när jag får rida på dina axlar och du låtsas att du är en häst.

Jag tycker inte om när du sitter i fåtöljen och vägrar prata med mig och Maman.” ”Jag tycker inte heller om det”, sa Papa stilla. ”Men ibland är det som om ett mörkt moln står stilla ovanför mig och jag inte kan få bort det. Det är därför jag dricker. Det hjälper mig att glömma.” ”Glömma vad?” ”Kriget. Sånt jag såg.” Han slöt ögonen och viskade: ”Sånt jag gjorde.”

Pierrot svalde och vågade knappt ställa nästa fråga. ”Vad gjorde du?”

Papa log sorgset. ”Vad jag än gjorde, så gjorde jag det för mitt fosterland”, sa han. ”Visst kan du förstå det?”

13

”Ja, Papa”, sa Pierrot. Han förstod inte vad hans pappa menade men tyckte att det lät modigt. ”Jag vill också bli soldat om det skulle göra dig stolt.”

Papa tittade på sin son och la handen på hans axel. ”Se bara till att välja rätt sida”, sa han.

Efter den händelsen drack han inte på flera veckor. Men sedan dök det där mörka molnet som han hade pratat om upp på nytt och han började igen, lika tvärt som han slutat.

Papa arbetade som servitör på en restaurang i närheten. Han gick hemifrån vid tiotiden varje förmiddag, kom hem vid tre och gick vid sex igen för att servera middag. En gång kom han hem på dåligt humör och sa att någon som hette Papa Joffre hade kommit in på restaurangen för att äta lunch. Han hade slagit sig ner vid ett av Papas bord, men Papa hade vägrat betjäna honom tills hans chef, monsieur Abrahams, sa att om han inte gjorde det så kunde han gå hem och behövde aldrig mer komma tillbaka. ”Vem är Papa Joffre?” frågade Pierrot, som aldrig hade hört namnet. ”Han var en stor general under kriget”, sa Maman och lyfte en hög med tvättkläder ur en korg och la den bredvid strykbrädan. ”En hjälte för vårt folk.” ”För ert folk, ja”, sa Papa. ”Kom ihåg att du gifte dig med en fransyska”, sa Maman och tittade ilsket på honom. ”För att jag förälskade mig i henne”, svarade Papa. ”Pierrot, har jag berättat om när jag såg din mor för första gången? Det var några år efter världskrigets slut. Jag skulle träffa min syster Beatrix på hennes lunchrast, och när jag kom till varuhuset där hon arbetade stod hon och pratade med ett nytt biträde, en blyg flicka som hade börjat där i veckan. Så fort jag såg henne visste jag att henne skulle jag gifta mig med.”

14

Pierrot log. Han älskade att höra sin pappa berätta såna hi­storier. ”Jag öppnade munnen för att säga något men fann inga ord.

Det var som om min hjärna hade somnat. Så jag bara stod där och glodde utan att säga ett knyst.” ”Jag trodde att det var något fel på honom”, sa Maman, och även hon log åt minnet. ”Beatrix blev tvungen att ruska om mig”, sa Papa och skrattade åt sin egen löjlighet. ”Om det inte varit för henne hade jag aldrig tackat ja till att gå ut med dig”, fortsatte Maman. ”Hon sa att jag borde ta chansen.

Att du inte var så enfaldig som du såg ut.” ”Varför träffar vi aldrig faster Beatrix?” frågade Pierrot, för han hade hört hennes namn några gånger genom åren men aldrig träffat henne. Hon kom aldrig på besök och skrev aldrig några brev. ”Därför att vi inte gör det”, sa Papa. Leendet försvann från hans ansikte och han såg allvarlig ut. ”Men varför?” ”Släpp det, Pierrot”, sa han. ”Ja, släpp det, Pierrot”, upprepade Maman och såg plötsligt dyster ut även hon. ”För det är så vi gör här hemma. Vi stöter bort dem vi älskar, pratar inte om sånt som betyder något och tar aldrig emot hjälp.”

Och vips, så var det trevliga samtalet förstört. ”Han äter som en gris”, sa Papa några minuter senare. Han satte sig på huk, såg Pierrot i ögonen och krökte på fingrarna så att de liknade klor. ”Papa Joffre, alltså. Som en råtta som låter tänderna gå längs en majskolv.”

Vecka ut och vecka in klagade Papa över hur låg hans lön var, hur monsieur och madame Abrahams talade nervärderande till honom och hur parisarna hade blivit snålare och snålare med 15

dricks. ”Det är därför vi aldrig har några pengar”, muttrade han. ”Alla är så snåla. Särskilt judarna – de är värst. Och många av dem är stamgäster eftersom de tycker att madame Abrahams gör den bästa gefilte fisch och latkes i hela Västeuropa.” ”Anshel är jude”, sa Pierrot lågt. Han såg ofta sin vän följa med modern till synagogan. ”Anshel är av den bättre sorten”, mumlade Papa. ”Det sägs att det alltid går att hitta ett ruttet äpple bland alla fina. Och tvärtom också …” ”Att vi aldrig har några pengar”, avbröt Maman honom, ”beror på att du köper vin för nästan allt du tjänar. Och du ska inte säga så där om våra grannar. Minns du inte när …?” ”Tror du att jag har köpt den här?” avbröt Papa och höll upp en flaska, vred på den och visade henne etiketten. Det var husets vin på restaurangen där han jobbade. ”Din mor kan vara väldigt naiv ibland”, la han till på tyska till Pierrot.

Trots allt älskade Pierrot att vara tillsammans med sin pappa.

En gång i månaden brukade de åka till Tuilerieträdgården, och Papa brukade berätta vad alla träd och blommor som kantade gångvägarna hette, och förklara hur de förändrades beroende på årstid. Hans egna föräldrar, berättade han, hade varit mycket trädgårdsintresserade och älskat allt som hade med växtlivet att göra. ”Men de förlorade allt”, la han till. ”Deras gård togs ifrån dem. Allt de hade skapat förstördes. De återhämtade sig aldrig.”

På vägen hem köpte han glass av en gatuförsäljare, och när Pierrot tappade sin glass fick han sin fars.

Det var såna här saker som Pierrot försökte komma ihåg när det var jobbigt hemma. Bara några veckor senare, hemma i vardagsrummet, blev det bråk när några grannar – fast inte samma som tagit illa upp när han sjöng Marseljäsen på tyska – diskuterade politik. Röster höjdes, gamla oförrätter kom upp till ytan, och när gästerna hade gått utbröt ett häftigt gräl mellan Pierrots föräldrar. ”Om du bara kunde sluta dricka!” skrek Maman. ”Du säger 16

så mycket dumt när du får alkohol i dig. Förstår du inte att du retar folk?” ”Jag dricker för att glömma!” skrek Papa tillbaka. ”Du har inte sett det jag har sett. Du har inte alla dessa bilder snurrande i huvudet dag och natt.” ”Men det är så länge sedan.” Hon tog ett steg mot honom och sträckte ut handen för att röra vid hans arm. ”Snälla Wilhelm, jag vet hur dåligt du mår av det, men det kanske beror på att du aldrig vill prata om det. Om du kanske delade din smärta med mig …” Émilie hann inte avsluta meningen, för just då gjorde Wilhelm någonting hemskt, någonting han gjort för första gången några månader tidigare och svurit på att inte göra om. Det löftet hade han brutit flera gånger sedan dess. Hur ledsen Pierrots mamma än blev lyckades hon alltid hitta en ursäkt för hans uppförande, i synnerhet när hon fann sin son gråtande på rummet, skräckslagen av scenerna han bevittnat. ”Han kan inte rå för det”, sa hon. ”Men han gör dig illa”, sa Pierrot och tittade upp med tårar i ögonen. D’Artagnan, som låg på sängen och tittade från den ena till den andra, hoppade ner och borrade in nosen i sidan på sin husse. Den lilla hunden förstod alltid när Pierrot var ledsen. ”Han är sjuk”, svarade Émilie och la handen mot sin kind. ”Och när någon man älskar är sjuk är det ens plikt att försöka hjälpa den personen. Om han vill. Men om han inte vill …” Hon tog ett djupt andetag. ”Pierrot”, sa hon. ”Vad skulle du säga om att flytta?” ”Hela familjen?”

Hon skakade på huvudet. ”Nej. Bara du och jag.” ”Papa då?”

Maman suckade och Pierrot såg hur hennes ögon fylldes av tårar. ”Det enda jag vet”, sa hon, ”är att det inte kan fortsätta så här.”

Sista gången Pierrot såg sin pappa var en ljummen majkväll en kort tid efter hans fjärde födelsedag, när köket än en gång var 17

belamrat med tomflaskor och Papa började skrika och slå sig själv i huvudet med händerna. De var därinne, sa han, de var därinne allihop, och de var där för att hämnas på honom. Pierrot förstod inte vad han menade. Papa gick bort till kökshyllan och tog en trave tallrikar, skålar och koppar och kastade dem i golvet så att de gick i hundra bitar. Maman sträckte ut armarna mot honom och bad honom lugna sig, men då gav han henne ett knytnävsslag i ansiktet och skrek så hemska saker att Pierrot satte händerna för öronen och sprang in på sitt rum och gömde sig i garderoben med D’Artagnan. Pierrot darrade och försökte låta bli att gråta medan den lilla hunden, som avskydde bråk, gnällde och rullade ihop sig i pojkens famn.

Pierrot satt kvar i garderoben i flera timmar tills allting hade lugnat ner sig, och när hans pappa hade försvunnit och hans mamma låg orörlig på golvet, blåslagen och med blodigt ansikte, gick D’Artagnan försiktigt fram till henne, böjde ner huvudet och slickade henne upprepade gånger i örat för att få henne att vakna.

Själv stod Pierrot bara och stirrade misstroget. Sedan samlade han allt mod han hade och sprang ner till Anshels lägenhet. Han pekade mot trappuppgången utan att få fram ett ord till förklaring. Madame Bronstein, som måste ha hört larmet genom taket men inte vågat ingripa, skyndade sig uppför trappan. Pierrot tittade in mot sin vän, den ene pojken oförmögen att tala, den andre att höra. När han fick syn på en hög med pappersark på bordet bakom Anshel gick han in, satte sig och började läsa hans senaste berättelse. Att låta sig uppslukas av en värld som inte var hans kändes som en befriande flykt.

De hörde ingenting från Papa på flera veckor, och Pierrot både längtade efter honom och fasade för att han skulle komma tillbaka. En morgon fick de veta att Wilhelm hade blivit överkörd av ett tåg som var på väg från München till Penzberg, där han var född och uppvuxen. När Pierrot fick veta vad som hänt gick 18

han in på sitt rum, låste dörren, tittade på hunden som snusade på sängen och talade mycket lugnt till honom. ”Papa ser oss här nere, D’Artagnan”, sa han. ”Och en dag ska jag göra honom stolt.”

Monsieur och madame Abrahams erbjöd Émilie tjänst som servitris, vilket madame Bronstein sa var smaklöst eftersom det var den tjänst som Émilies döde man hade haft. Men Maman visste att hon och Pierrot skulle behöva pengarna och tackade ja.

Restaurangen låg mitt emellan Pierrots skola och hans hem, och varje eftermiddag brukade han sitta och läsa och rita i det lilla rummet en trappa ner medan personalen gick in och ut, tog sina raster, skvallrade om gästerna och pysslade om honom i största allmänhet. Madame Abrahams kom alltid ner med en tallrik dagens rätt, och en skål med glass efteråt.

I tre år, från fyra års ålder till sju, satt Pierrot i det där rummet varenda eftermiddag medan Maman serverade gäster en trappa upp, och även om han aldrig talade om sin pappa tänkte han på honom dagligen och mindes hur han hade satt på sig arbetskläderna på morgonen och räknat sin dricks när han kom hem efter arbetsdagen.

Många år senare såg Pierrot tillbaka på sin barndom med blandade känslor. Visserligen hade han varit väldigt ledsen över sin pappa, men han hade många vänner och trivdes i skolan, och han och Maman levde lyckliga tillsammans. Paris blomstrade, på gatorna myllrade folk omkring och hela stan sjöd av energi.

Men 1936 blev Émilies födelsedag, en dag som borde ha varit fylld av glädje, början på en tragedi. På kvällen kom madame Bronstein och Anshel upp med en liten tårta för att fira, och Pierrot och hans vän var inne på sin andra bit när Maman helt oväntat började hosta. Först trodde Pierrot att hon hade satt en bit tårta i halsen, men hostandet fortsatte mycket längre än vad 19

som verkade normalt, och inte förrän madame Bronstein gav henne ett glas vatten kunde hon sluta. När hon hade hämtat sig var hennes ögon blodsprängda och hon tryckte en hand mot bröstet som om hon hade ont. ”Ingen fara”, sa hon medan hennes andhämtning återgick till det normala. ”Jag är nog bara på väg att bli förkyld.” ”Men kära du …”, sa madame Bronstein och pekade förskräckt på näsduken som Émilie hade i händerna. Pierrot tittade hastigt dit, och när han såg tre små blodfläckar mitt i linneduken blev han rädd. Maman tittade från den ena till den andra, knycklade sedan ihop näsduken och stoppade den i fickan. Hon la försiktigt händerna på armstöden, reste sig, slätade ut klänningen och försökte le. ”Émilie, hur är det fatt egentligen?” frågade madame Bronstein och reste sig hon med. Pierrots mamma skakade hastigt på huvudet. ”Det är ingenting”, sa hon. ”Antagligen bara en halsinfektion, fast jag är lite trött. Jag borde kanske gå och lägga mig. Det var så snällt av dig och Anshel att komma med tårtan, men om ni ursäktar …” ”Självklart, självklart”, svarade madame Bronstein, knackade sin son på axeln och gick mot dörren med större brådska än Pierrot någonsin hade sett. ”Om du behöver någonting så stampa bara i golvet så kommer jag upp direkt.”

Maman hostade inte mer den kvällen, och inte på flera dagar efteråt, men plötsligt, medan hon serverade några gäster i restaurangen, började hon hosta okontrollerat och fick hjälp att gå en trappa ner, där Pierrot satt och spelade schack med en av servitörerna. Den här gången var hon grå i ansiktet, och näsduken var inte bara fläckig utan helt nerblodad. Svetten rann i hennes ansikte, och när doktor Chibaud anlände behövde han bara kasta en blick på henne för att fatta beslutet att ringa efter ambulans. Inom loppet av en timme låg hon i en säng på sjukhu20

set Hôtel-Dieu de Paris och undersöktes av läkare som viskade med varandra med dämpade och oroliga röster.

Den natten sov Pierrot hemma hos Bronsteins, skavfötters med Anshel, medan D’Artagnan snarkade på golvet. Han var naturligtvis väldigt rädd och hade velat prata med sin vän om det som hänt, men hur duktig han än var på teckenspråk så gick det inte att använda det i mörker.

Han besökte Maman dagligen i en veckas tid, och för var dag som gick verkade hon få svårare och svårare att andas. Han var den ende hos henne den söndagseftermiddag då hennes andhämtning upphörde och hennes fingrar släppte taget om hans.

Hennes huvud föll åt sidan på kudden. Hon hade fortfarande ögonen öppna, men Pierrot förstod att hon var borta.

Han satt alldeles stilla en stund, drog sedan för draperiet runt sängen, satte sig på stolen bredvid sin mamma, tog hennes hand och vägrade släppa taget. Till slut kom en äldre sköterska och upptäckte vad som hade hänt. Hon sa att hon måste flytta Émilie till en annan plats, där hennes kropp skulle göras i ordning för begravningsentreprenören. När Pierrot fick höra det grät han så mycket att han trodde att tårarna aldrig skulle ta slut, och klängde sig fast vid sin mammas kropp medan sköterskan försökte trösta honom. Det dröjde länge innan han hade lugnat ner sig, och när han gjort det kändes det som om han hade gått sönder inombords. Aldrig förr hade han känt en sån smärta. ”Jag vill att hon ska ha det här”, sa han och tog upp ett foto på sin pappa ur fickan och la det bredvid henne på sängen.

Sköterskan nickade och lovade se till att fotot blev kvar hos Maman. ”Har du någon anhörig som jag kan ringa efter?” frågade hon. ”Nej.” Pierrot skakade på huvudet men vågade inte möta hennes blick. Han var rädd att hon skulle se medlidande ut, eller ointresserad. ”Nej, jag har ingen. Det är bara jag. Jag är ensam kvar nu.”

21

KAPITEL 2 Medaljen i skåpet

Det skilde bara ett år mellan systrarna Simone och Adèle Durand. De hade förblivit ogifta och verkade trivas i varandras sällskap även om de var väldigt olika.

Den äldsta systern, Simone, var ovanligt lång – längre än de flesta män. Hon var mycket vacker med sin mörka hy och sina mörkbruna ögon, var konstnärligt lagd och tyckte mest av allt om att sitta vid pianot timme efter timme, uppslukad av sin musik. Adèle, å andra sidan, var tämligen kort, bred om baken, gulblek i hyn, och hon vaggade runt som en anka, en fågelart som hela hon påminde om. Hon var ständigt i farten, utan tvivel den mest sociala av dem, men var däremot helt tondöv.

Systrarna hade vuxit upp på en herrgård ungefär tio mil söder om Paris, i Orleans, som var känt för att Jeanne d’Arc femhundra år tidigare hade brutit belägringen av stan. När systrarna var små tänkte de att de hade Frankrikes största familj, för i salarna på andra, tredje och fjärde våningen i deras hus sov nästan femtio andra barn, från några veckor gamla till sjutton år. Vissa av dem var snälla, andra var dumma, några var blyga och andra var irriterande, men en sak hade de gemensamt: de var föräldralösa.

Deras prat vid läggdags hördes ner till familjens lägenhet på 22

bottenvåningen, likaså deras tjut på morgnarna när de sprang omkring barfota på det kalla stengolvet. Men trots att Simone och Adèle delade hem med dessa barn kände de sig åtskilda från dem på ett sätt som de inte förstod till fullo förrän de blev äldre.

Flickornas föräldrar, monsieur och madame Durand, hade startat barnhemmet när de gift sig och drivit det tills de dog. De regler som de hade stiftat om vilka som fick bo där var mycket stränga. Efter deras bortgång tog systrarna över och ägnade sig helhjärtat åt att ta hand om barn som mist sina föräldrar, och de ändrade också radikalt på vissa av reglerna. ”Alla ensamma barn är välkomna”, kungjorde de. ”Färg, ras och tro betyder ingenting för oss.”

Simone och Adèle stod varandra ytterst nära och strövade varje dag omkring på området, granskade blomrabatterna och gav trädgårdsmästaren instruktioner. Förutom att systrarna var olika utseendemässigt var en stor skillnad mellan dem att Adèle pratade i ett kör från det att hon vaknade på morgonen till det ögonblick då hon somnade på kvällen, medan Simone knappt talade alls, och när hon gjorde det var det i korta meningar, som om varje andetag var så ansträngande att det knappt var värt det.

Pierrot kom till systrarna Durand en knapp månad efter sin mammas bortgång. Han klev på ett tåg på Gare d’Austerlitz iförd sina finaste kläder och en splitter ny halsduk som madame Bronstein hade köpt åt honom på Galeries Lafayette i avskedsgåva eftermiddagen innan. Hon, Anshel och D’Artagnan följde med till stationen för att vinka av honom, och för varje steg han tog kände han sig tyngre och tyngre om hjärtat. Han var rädd och ensam, fylld av sorg över Maman, och önskade att han och D’Artagnan kunde flytta in hos Anshel för gott. Pierrot hade bott hemma hos Bronsteins några veckor efter begravningen. På sabbaten gick madame Bronstein med sin son till synagogan och Pierrot frågade om han fick följa med, men hon sa att det inte passade så bra just då och tyckte att han skulle ta en promenad 23

med D’Artagnan på Marsfältet i stället. Dagarna gick, och en eftermiddag när madame Bronstein kom hem med en väninna hörde Pierrot henne berätta att hon hade en kusin som hade adopterat en hednisk pojke som snabbt blivit som en i familjen. ”Problemet är inte att han är hedning, Ruth”, sa madame Bronstein. ”Problemet är att jag helt enkelt inte har råd att behålla honom. Levi lämnade inte mycket efter sig. Jag vill inte att det ska komma ut, så jag låtsas som ingenting, men det är inte lätt att vara änka. Och de pengar jag har måste jag lägga på Anshel.” ”Ja, det är klart att du först och främst ska ta hand om honom”, sa väninnan. ”Men finns det ingen som skulle kunna …” ”Jag har försökt. Tro mig, jag har pratat med alla möjliga. Det är inte så att du …?” ”Nej, tyvärr. Det är svåra tider, precis som du säger. Dessutom lär ju inte tillvaron för judar i Paris bli bättre. Pojken kanske skulle få det bättre i en familj som är mer lik hans egen.” ”Det har du nog rätt i. Förlåt, jag borde inte ens ha frågat.” ”Det gör absolut ingenting. Du gör allt du kan för pojken. Sån är du. Såna är vi. Men om det inte går, så går det inte. När tänker du prata med honom?” ”I kväll, tror jag. Det kommer inte att bli lätt.”

Pierrot gick tillbaka till Anshels rum och funderade på det han hört. Sedan slog han upp ordet hedning i en ordbok och undrade vad det hade med saken att göra. Medan han satt där tog han Anshels kalott, som hängde på en stolsrygg, och började bolla med den. En stund senare när madame Bronstein kom in hade han den på huvudet. ”Ta av dig den där”, fräste hon och ryckte åt sig kalotten och hängde tillbaka den där Pierrot hade hittat den. Aldrig tidigare hade hon talat så strängt till honom. ”Den där ska man vara rädd om. Det är ingen leksak, den är helig.”

Pierrot sa ingenting men kände en blandning av skam och bedrövelse. Han fick inte gå i synagogan och han fick inte bära 24

sin bäste väns kalott. Det var tydligt att han inte var önskvärd.

Och när hon berättade att han skulle skickas därifrån var det inget tvivel om saken. ”Jag är så ledsen, Pierrot”, sa madame Bronstein när hon hade förklarat hur det låg till. ”Men jag har bara hört gott om det här barnhemmet. Du kommer säkert att trivas där. Och sedan kanske du blir adopterad av någon snäll familj.” ”Vad händer med D’Artagnan då?” frågade Pierrot och tittade ner på den lilla hunden som låg och snusade på golvet. ”Vi tar hand om honom”, sa madame Bronstein. ”Visst gillar han ben?” ”Han älskar ben.” ”Såna får jag gratis, tack vare monsieur Abrahams. Han sa att jag kan få några då och då eftersom han och hans fru tyckte så mycket om din mamma.”

Pierrot svarade inte. Om det hade varit tvärtom hade Maman låtit Anshel bo hos dem, det var han säker på. Trots det madame Bronstein hade sagt måste det ha någonting med att han var hedning att göra. Tanken på att vara ensam i världen skrämde honom, och han kände sig sorgsen över att Anshel och D’Artagnan skulle ha varandra medan han inte hade någon.

Hoppas att jag inte glömmer bort hur man gör det här, tecknade Pierrot när han väntade med sin vän inne på stationen medan madame Bronstein köpte en enkelbiljett åt honom.

Du sa precis att du hoppas att du inte blir en örn, tecknade Anshel skrattande och visade sin vän de tecken han borde ha gjort.

Där ser du, tecknade Pierrot och önskade att han kunde kasta upp alla tecken i luften och låta dem landa i hans fingrar i rätt ordning. Jag håller redan på att glömma.

Nej, det gör du inte. Du är inte färdiglärd bara.

Du är mycket bättre än jag.

Anshel log. För att jag måste.

25

Pierrot vände sig om när han hörde ångan pysa från tåget och konduktören blåsa en skarp visselsignal, en ursinnig uppmaning att skynda sig ut på perrongen som fick Pierrot att må illa av oro.

Han såg delvis fram emot resan eftersom han aldrig hade åkt tåg förut, men han önskade att den skulle vara för evigt, för han var rädd för det som väntade honom vid slutdestinationen.

Vi kan skriva till varandra, Anshel, tecknade Pierrot. Vi får inte tappa kontakten.

Varje vecka.

Pierrot gjorde tecknet för räv, och Anshel gjorde tecknet för hund, och de höll upp de bägge symbolerna i luften som tecken på sin eviga vänskap. De ville omfamna varandra, men det skulle kännas pinsamt eftersom det var så mycket folk runt dem. De skakade hand i stället. ”Hej då, Pierrot”, sa madame Bronstein och böjde sig ner och gav honom en puss, och oväsendet från tåget var så starkt nu, och överallt sprang folk kors och tvärs, så det gick nästan inte att höra vad hon sa. ”Det beror på att jag inte är jude, eller hur?” sa Pierrot och såg henne rakt i ögonen. ”Du gillar inte hedningar och du vill inte ha en hedning boende hos er.” ”Va?” sa madame Bronstein och rätade på sig med chockad min. ”Var har du fått det ifrån, Pierrot? Så skulle jag aldrig tänka!

Du är ju en intelligent pojke. Du märker säkert att judar har börjat behandlas annorlunda här. Vi kallas fula saker och folk vill inte veta av oss.” ”Men om jag var jude skulle du ha ordnat på något sätt så att jag fick bo kvar hos er, det vet jag.” ”Där har du fel, Pierrot. Jag tänker bara på ditt eget bästa och …” ”Alleman ombord!” ropade konduktören. ”Sista utropet! Alleman ombord!”

Pierrot vände sig bort från madame Bronstein. ”Hej då, 26

Anshel”, sa han och tog trappsteget upp i tågvagnen. ”Pierrot!” ropade madame Bronstein. ”Kom tillbaka! Låt mig förklara, du har missförstått alltihop!”

Men han gick inte tillbaka. Hans tid i Paris var förbi, det förstod han nu. Han stängde dörren bakom sig, drog ett djupt andetag och tog det första steget mot sitt nya liv.

En och en halv timme senare knackade konduktören Pierrot på axeln och pekade mot ett kyrktorn utanför fönstret. ”Då så”, sa han och pekade på papperslappen som madame Bronstein hade nålat fast på hans kavajslag med hans namn – PIERROT FISCHER – och hans slutdestination – ORLEANS – i stora svarta bokstäver. ”Här ska du av.”

Pierrot svalde häftigt, drog fram sin lilla resväska under sätet och började gå mot utgången medan tåget saktade in. Han klev ner på perrongen och väntade på att ångan från loket skulle skingras så att han kunde se om någon var där och mötte honom.

En plötslig panik fick honom att undra vad han skulle göra om ingen kom. Vem skulle ta hand om honom? Han var ju bara sju år, och han hade inga pengar till en biljett tillbaka till Paris.

Hur skulle han få mat? Var skulle han sova? Hur skulle det gå för honom?

Då kände han hur någon knackade honom på axeln, och när han vände sig om stod där en rödmosig man som böjde sig ner och ryckte bort lappen från hans kavajslag, höll den tätt intill ögonen, knycklade ihop den och slängde den. ”Du följer med mig”, sa han och styrde stegen mot en häst och vagn. Pierrot stirrade efter honom utan att röra sig ur fläcken.

Mannen vände sig om och tittade på honom. ”Sätt fart”, sa han. ”Jag har inte hela dagen på mig.” ”Vem är du?” frågade Pierrot. Han vågade inte följa med mannen. Tänk om han skulle bli förd till någon bonde som behövde hjälp med skörden och satte honom i slavarbete. Anshel hade 27

skrivit om en sån pojke en gång, och i den berättelsen hade det slutat illa för alla inblandade. ”Vem jag är?” frågade mannen och skrattade åt pojkens oförskräckta fråga. ”Jag är den som kommer att ge dig stryk om du inte hoppar upp här.”

Pierrot spärrade upp ögonen. Han hade inte varit i Orleans i mer än några minuter och var redan på väg att få stryk. Han skakade trotsigt på huvudet och satte sig på sin resväska. ”Tyvärr”, sa han. ”Jag får inte följa med främlingar.” ”Oroa dig inte, vi kommer snart att lära känna varandra”, sa mannen. Nu log han och såg lite snällare ut. Han var i femtioårsåldern och var lite lik monsieur Abrahams från restaurangen förutom att han inte hade rakat sig på några dagar och hade på sig sjabbiga gamla kläder som inte passade ihop. ”Det är väl du som är Pierrot Fischer? Det stod så på lappen i alla fall. Systrarna Durand skickade mig att hämta dig. Jag heter Houper. Jag hjälper dem med lite grejer då och då. Till exempel hämtar barn på tågstationen. De som kommer ensamma alltså.” ”Jaså”, sa Pierrot och reste sig. ”Jag trodde att de skulle komma och hämta mig själva.” ”Och lämna alla de där små monstren ensamma? Knappast.

Då skulle hela huset vara upp och ner när de kom tillbaka.” Mannen tog ett kliv fram, plockade upp Pierrots väska och ändrade tonfall. ”Du behöver inte vara rädd”, sa han. ”Det är ett bra ställe.

De är väldigt snälla bägge två. Så vad säger du, följer du med?”

Pierrot såg sig omkring. Tåget hade åkt vidare, och där han stod syntes bara fält på fält i flera kilometer. Han förstod att han inte hade något val. ”Okej”, sa han.

Inom en timme satt han på ett prydligt kontor med två gigantiska fönster som vette ut mot en välskött trädgård. Systrarna Durand granskade honom som om han vore någonting som de funderade på att köpa på en marknad.

28

”Hur gammal är du?” frågade Simone. Hon höll upp ett par glasögon och synade honom, släppte dem sedan och lät dem bli hängande runt halsen. ”Sju”, sa Pierrot. ”Det kan inte vara möjligt, du är för liten.” ”Jag har alltid varit liten”, svarade Pierrot. ”Men jag kommer nog att bli större någon gång.” ”Menar du det?” sa Simone tvivlande. ”Sju är en så underbar ålder!” Adèle slog ihop händerna och log. ”Barn är alltid så glada då, så fulla av förundran inför världen.” ”Kära du”, avbröt Simone och la en hand på sin systers arm. ”Pojkens mor har nyss gått bort. Jag tvivlar på att han är glad.” ”Nej, nej, det förstås”, sa Adèle och såg med ens allvarlig ut. ”Du är givetvis väldigt ledsen. Det är hemskt att förlora någon man älskar. Fruktansvärt hemskt. Det vet både min syster och jag alltför väl. Jag menade bara att pojkar i din ålder är bedårande.

Jobbiga börjar ni bli först när ni fyller tretton eller fjorton. Inte för att du kommer att bli jobbig, det tror jag verkligen inte. Du kommer nog alltid att vara snäll.” ”Kära du”, upprepade Simone stilla. ”Förlåt”, svarade Adèle. ”Usch, så jag pladdrar. Men låt mig säga så här.” Hon harklade sig som om hon skulle hålla tal i en lokal full av upproriska fabriksarbetare. ”Vi är glada att ha dig här, Pierrot. Jag är säker på att du kommer att bli ett fint tillskott till det vi gärna kallar vår lilla familj här på barnhemmet. Du store tid, en sån stilig liten herre du är! Så enastående blå ögon.

Förut hade jag en spaniel med exakt såna ögon. Inte för att jag vill jämföra dig med en hund förstås. Det vore gräsligt oförskämt.

Jag menar bara att du påminner mig om honom. Simone, tycker inte du att Pierrots ögon liknar Caspers?”

Simone höjde på ena ögonbrynet, kastade en blick på pojken och skakade på huvudet. ”Nej”, sa hon.

29

”Jo, men det gör de, det gör de verkligen!” betygade Adèle så förtjust att Pierrot började undra om hon trodde att hennes hund hade återvänt till livet i mänsklig skepnad. ”Men låt oss komma till saken.” Nu såg hon plötsligt allvarlig ut. ”Vi beklagar verkligen detta med din kära mor. Så ung, och en så duktig familjeförsörjare, såvitt vi förstår. Och efter allt hon gått igenom i sitt liv också. Det är fruktansvärt grymt att någon som hade så mycket att leva för skulle ryckas bort från dig just när du behövde henne som mest. Och jag tror att hon älskade dig väldigt mycket.

Eller hur, Simone? Tror inte du att madame Fischer älskade Pierrot väldigt mycket?”

Simone tittade upp från en liggare i vilken hon skrev in Pierrots längd och fysiska kondition. ”Jag föreställer mig att de flesta mödrar älskar sina söner”, sa hon. ”Det är inte mycket att säga om det.” ”Och din far”, fortsatte Adèle. ”Han gick visst också bort för några år sedan?” ”Ja”, sa Pierrot. ”Och några andra anhöriga finns inte?” ”Nej. Eller jag tror att pappa hade en syster, men jag har aldrig träffat henne. Hon besökte oss aldrig. Hon vet nog inte ens att jag lever och att mina föräldrar är döda. Jag har inte hennes adress.” ”Å, så tråkigt!” ”Hur länge måste jag stanna här?” frågade Pierrot och tittade på de många fotona och teckningarna i rummet. På disken stod ett foto på en man och en kvinna sittande på varsin stol långt isär. De såg så allvarliga ut att Pierrot undrade om de hade fotograferats mitt under ett gräl. Han förstod direkt att det var systrarnas föräldrar. På andra sidan disken stod ett annat foto med två småflickor som höll varandra i handen med en något yngre pojke framför sig. På väggen satt ett tredje foto, ett porträtt av en yngling med smal mustasch och iförd fransk militäruniform. Fotot var taget i profil och hängde så att mannen tittade ut 30

genom fönstret, ut mot trädgården, med någonting längtansfullt i blicken. ”Många av barnen här blir placerade i bra familjer efter bara ett par månader”, sa Adèle. Hon slog sig ner i soffan och tecknade att Pierrot skulle sätta sig bredvid henne. ”Det finns så många fina män och kvinnor som längtar efter barn men som inte har lyckats få några egna. Andra vill helt enkelt utöka sin familj med en extra son eller dotter av ren godhet och barmhärtighet. Du kan inte ana hur snälla människor kan vara, Pierrot.” ”Eller hur grymma”, muttrade Simone bakom disken. Pierrot kastade en förvånad blick på henne, men hon tittade inte upp. ”Vissa barn stannar här i bara några dagar eller veckor”, fortsatte Adèle utan att bry sig om systerns kommentar. ”Medan andra förstås blir kvar lite längre. En morgon kom en liten pojke i din ålder, och han var borta redan vid lunch. Vi hann knappt få veta någonting alls om honom, eller hur, Simone?” ”Nej”, sa Simone. ”Vad var det han hette?” ”Jag minns inte.” ”Äsch, det spelar ingen roll”, sa Adèle. ”Det jag menar är att det inte går att förutspå när någon blir adopterad. Det kan gå lika fort för dig, Pierrot.” ”Klockan är snart fem”, svarade han. ”Dagen är snart slut.” ”Jag menade bara …” ”Och hur många blir aldrig adopterade?” frågade han. ”Hmm? Vad sa du?” ”Hur många barn blir aldrig adopterade?” upprepade han. ”Hur många bor kvar här ända tills de är vuxna?” ”Ah”, sa Adèle, och nu bleknade hennes leende en smula. ”Det är svårt att säga exakt hur många. Det händer då och då, visst gör det det, men jag tror absolut inte att det blir så för dig. Vilken familj som helst skulle nog mer än gärna ta emot dig. Men nu ska vi inte oroa oss för det. Hur länge du än stannar ska vi försöka 31

göra det så trivsamt som möjligt. Nu ska du först och främst komma till rätta, träffa de andra barnen och börja göra dig hemmastadd. Du kanske har hört att det är hemskt på barnhem, Pierrot, för det finns många som berättar avskyvärda saker – och så var det den där gräsliga engelsmannen, mr Dickens, som gav oss dåligt rykte med sina romaner – men jag kan försäkra dig att ingenting otillbörligt pågår här hos oss. Vårt hem är fullt av glada pojkar och flickor, och om du känner dig rädd eller ensam någon gång är det bara att komma till Simone eller mig så hjälper vi dig så gärna. Eller hur, Simone?” ”Adèle brukar alltid finnas i närheten”, svarade den äldre systern. ”Var ska jag sova?” frågade Pierrot. ”Får jag eget rum?” ”Nej, nej”, svarade Adèle. ”Inte ens Simone och jag har egna rum. Det här är inte slottet i Versailles! Nej, här har vi sovsalar.

Olika för pojkar och flickor förstås, så det behöver du inte oroa dig för. Det är tio sängar i varje sal, men i din är det ganska lugnt just nu, du blir den sjunde pojken där. Du får välja vilken säng du vill bland de lediga. Det enda vi kräver är att du håller dig till samma säng när du väl har valt. Det underlättar på tvättdagarna.

Du kommer att bada varje onsdagskväll, men” – och här lutade hon sig fram och sniffade i luften – ”det vore nog bra om du badar redan i kväll, för att få bort Paris-dammet och sotet från tåget. Du luktar lite illa, gubben. Vi kliver upp halv sju, då är det frukost, skola, lunch, lite mer skola, därefter fritid, middag och läggdags. Du kommer att trivas här, Pierrot, det är jag säker på.

Och vi kommer att göra vårt allra bästa för att hitta en bra familj åt dig. Det är det som är det märkliga med den här verksamheten, förstår du. Vi blir glada när ni kommer, men ännu gladare när ni åker. Visst är det så, Simone?” ”Ja”, instämde Simone.

Adèle reste sig och sa åt Pierrot att följa med så skulle hon visa honom runt på hemmet. På väg mot dörren fick han syn på 32

någonting som blänkte inne i ett litet glasskåp och gick fram för att titta närmare på det. Han la pannan mot glaset och kikade in på en rund bronsplatta med en figur som hängde i ett röd- och vitrandigt band. I bandet satt en klämma av brons med skriften Engagé Volontaire. På botten av skåpet stod ett litet ljus och ännu ett foto, ett mindre, på mannen med den smala mustaschen, där han log och vinkade från ett tåg som rullade ut från en station.

Pierrot kände genast igen perrongen, för det var där han hade klivit av tåget från Paris tidigare samma dag. ”Vad är det där?” frågade han och pekade på medaljen. ”Och vem är det?” ”Det behöver du inte bry dig om”, sa Simone och reste sig.

Pierrot snurrade runt och blev lite nervös när han såg hennes ansiktsuttryck. ”Du får inte röra vid den och inte fråga om den.

Adèle, ta honom till hans sal. Nu direkt.”

33