9789132167027

n e v l varu

R.L.STINE Översättning: Sara Hemmel

www.wahlstroms.se Första upplagan i detta utförande Originalets titel: Goosebumps – ἀ e Werewolf of Fever Swamp Goosebumps book series created by Parachute Press, Inc. Copyright © 1993 by Scholastic Inc. All rights reserved. Published by arrangement with Scholastic Inc., 557 Broadway, New York, NY 10012 USA. GOOSEBUMPS and logos are trademarks and/or registered trademarks of Scholastic Inc. Svensk utgåva © 1997 Egmont Richter AB, 2015 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Cover art © Brandon Dorman Omslagsformgivning: Cecilia D. Engström Översättning: Sara Hemmel Sättning: Kapish produktion Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-32-16702-7

1 Vi flyttade t ill Florida u nder jullovet. Och det var en vecka senare som jag hörde det kusliga ylandet i träsket för första gången.

Natt efter natt fick de ylande tjuten mig att sitta kapprak upp i sängen. Jag höll andan och slog armarna runt kroppen för att sluta darra.

Jag stirrade ut genom sovrumsfönstret på den kritvita fullmånen. Och lyssnade.

Vad för slags varelse kan yla på det där sättet? undrade jag.

Och hur nära är den? Hur kan det låta som om den är precis utanför fönstret?

De klagande tjuten steg och sjönk som sirenerna på en polisbil. De var inte sorgsna eller bedrövade. De var hotfulla.

Ilskna.

I mina öron lät de som en varning. Håll dig borta från träsket. Du hör inte hemma här.

5

När jag och min familj precis hade flyttat till Florida, till vårt nya hus vid utkanten av träsket, längtade jag efter att utforska det. Jag stod i trädgården med kikaren jag fått av pappa när jag fyllde tolv och tittade bort mot träsket.

Träd med smala, vita stammar böjde sig över varandra. Deras platta, stora blad bildade ett slags tak som fick träsket att skimra i blått.

Bakom mig gick rådjuren oroligt omkring i sin fålla som o mgavs a v et t s tåltrådsstängsel. J ag h örde d em stampa mot den mjuka, sandiga marken och gnida sina horn mot väggarna i fållan.

Jag sänkte kikaren och vände mig om för att se på dem. R ådjuren v ar orsaken t ill att v i h ade flyttat t ill Florida.

Min p appa ä r n ämligen forskare. H an a rbetar f ör Vermonts universitet i Burlington, vilket ligger extremt långt från Floridas träskmarker!

Pappa fick de här sex rådjuren från något land i Sydamerika. De kallas vattenrådjur och är inte som vanliga rådjur. Alltså, de ser inte direkt ut som Bambi. Deras päls är till exempel röd och inte brun. Och deras klövar är jättestora med en sorts simhud. Det är väl för att de lättare ska kunna gå på våt träskmark, antar jag.

Pappa v ill s e om den här sortens s ydamerikanska rådjur kan överleva i Florida. Han tänker sätta små sändare på dem och släppa dem fria i t räsket. Sedan ska han studera dem och se hur de klarar sig.

6

När han berättade för oss borta i Burlington att vi skulle flytta till Florida på grund av rådjuren flippade vi ut totalt allihop. Vi ville inte flytta.

Min s yster Emily g rät flera d agar i s träck. Hon ä r sexton, och hon ville inte missa sitt sista år på högstadiet. Och jag ville inte heller lämna mina kompisar.

Men d et d röjde i nte l änge f örrän p appa l yckades övertala mamma. Mamma är också forskare. Hon och pappa arbetar med en massa olika projekt tillsammans.

Så det var klart att hon höll med honom.

Och båda två försökte övertyga mig och Emily om att det här var en chans man bara fick en gång i l ivet, och att det skulle bli jättespännande. Ett äventyr som vi aldrig skulle glömma.

Så nu var vi alltså här och bodde i ett litet vitt hus i ett område med fyra eller fem andra små vita hus. Vi hade sex röda rådjur som i nte såg k loka ut i e n f ålla bakom h uset. D en b rännheta F lorida-solen s trålade.

Och ett oändligt träsk bredde ut sig bakom vår ganska kala trädgård.

Jag vände mig bort från rådjuren och satte kikaren för ögonen.

– Å h, s krek j ag t ill n är t vå s varta ö gon s åg u t a tt stirra på mig.

Jag drog undan kikaren och kisade bort mot träsket.

Lite längre bort såg jag en stor vit fågel som stod på två långa, spinkiga ben.

7

– Det är en trana, sa Emily.

Jag hade inte märkt att hon hade kommit och ställt sig bredvid mig. Hon hade på sig en vit T-shirt och korta, röda jeansshorts. Min syster är lång och smal och ljus.

Hon påminner faktiskt väldigt mycket om en trana.

Fågeln vände på sig och började trampa i väg mot träsket med höga kliv.

– Vi följer efter den, sa jag.

Emily gjorde sin tjuriga min, ett ansiktsuttryck som vi alla ofta hade sett sedan vi flyttade hit.

– Aldrig i livet. Det är för varmt ute.

– Äsch, kom igen nu …

Jag drog i hennes magra arm.

– Vi kan väl kolla in träsket och utforska det lite.

Hon skakade på huvudet så att h ennes v itblonda hästsvans svängde fram och tillbaka.

– Jag vill faktiskt inte, Grady.

Hon satte sina solglasögon tillrätta på näsryggen.

– Jag väntar på att posten ska komma.

Eftersom vi bodde så långt från närmaste postkontor fick v i bara post t vå gånger i v eckan. Emily hade tillbringat större delen av sin tid med att vänta på posten.

– Väntar du på ett kärleksbrev från Martin? frågade jag och flinade.

Hon avskydde när jag retade henne för Martin, hennes pojkvän borta i Burlington. Så därför gjorde jag det så ofta jag kunde.

8

– Kanske det, sa hon.

Hon sträckte fram händerna och rufsade mig i håret.

Hon vet att jag avskyr när mitt hår bli rufsigt.

– S nälla? t iggde j ag. K om n u, E mily. Ba ra e n k ort promenad. Jättekort.

– Emily, ta en liten promenad med Grady, hörde vi pappa inskjuta.

Vi v ände o ss om o ch s åg honom s tå i nne i f ållan.

Han h ade e n s krivplatta i e na h anden o ch g ick r unt bland rådjuren och antecknade.

– Gör det nu, uppmanade han min syster. Du är ju inte upptagen av något annat.

– Men pappa …

Det fanns ingen som kunde låta så gnällig som Emily när hon satte igång.

– Följ med nu, E m, envisades p appa. D et kommer att bli roligt. Roligare än att bara stå här i värmen och bråka med honom.

Emily s köt u pp so lglasögonen p å n äsan ä nnu e n gång. De gled ner hela tiden.

– Tja …

– JAA! skrek jag.

Jag tyckte verkligen att det skulle bli spännande. Jag hade aldrig varit vid ett riktigt träsk förut.

– Nu sticker vi!

Jag tog tag i min systers hand och drog henne med mig.

9

Emily följde motvilligt med och såg otroligt sur ut.

– Det här känns inte alls bra, mumlade hon.

Jag skyndade bort mot de låga, lutande träden.

– Em, vad skulle kunna hända? frågade jag.

10

2 Under t räden v ar d et h ett o ch f uktigt. L uften k ändes klibbig mot m itt a nsikte. De s tora palmbladen s att s å lågt att jag nästan kunde sträcka mig upp och röra vid dem. De utestängde solen men små strålar av gyllene ljus bröt igenom och lyste upp träsket som små spotlights.

Stickigt ogräs och ormbunksblad snuddade vid mina bara ben. Jag önskade att jag hade haft på mig jeans i stället för shorts. Jag höll mig i närheten av min syster när vi tog oss fram på en smal, slingrande stig. Kikaren, so m h ängde r unt h alsen p å m ig, bö rjade k ännas tung mot bröstet. Jag insåg att jag borde ha lämnat den hemma.

– Gud vad det låter här, klagade Emily och klev över en murken stock.

Hon hade rätt. Det märkligaste med hela träsket var nog alla ljuden.

Någonstans ovanför oss kvittrade en fågel. En annan fågel svarade med en gäll vissling. Insekter gnisslade och knarrade högljutt överallt omkring o ss. Jag hörde et t taktfast tapp-tapp-tapp, som lät som om någon spikade i 11

trä. En hackspett, kanske? Det rasslade i palmbladen när de svajade i vinden. Små trästockar knakade till. Mina sandaler gav ifrån sig ett kippande ljud när de sjönk ner i den sumpiga marken.

– Titta där, sa Emily och pekade.

Hon tog av sig solglasögonen för att se tydligare.

Vi hade kommit fram till en liten oval damm. Vattnet v ar m örkgrönt o ch l åg t ill h älften i s kugga. P å vattenytan flöt näckrosor som böjde sig graciöst över sina stora, gröna blad.

– Så vackert, sa Emily och strök bort en skalbagge från sin axel. Jag tänker ta med mig min kamera hit en dag och ta foton av dammen. Titta så vackert ljuset är.

Jag följde hennes blick. Den delen av dammen som var närmast oss låg i skugga och var alldeles mörk. Men i andra änden silade ljuset ner genom träden så att det såg ut som en gardin.

– Det ser rätt coolt ut, erkände jag.

Dammar var inte min grej. Jag var mer intresserad av vilda djur och växter.

Jag lät Emily beundra dammen och näckrosorna en stund till. Sedan började jag gå runt dammen för att fortsätta in i träsket.

Mina sandaler smällde mot den våta marken. Ovanför mig svärmade tusentals myggor ljudlöst omkring i en solstråle.

– Usch, muttrade Emily. Jag avskyr mygg. Det börjar 12

klia på hela kroppen bara jag ser dem. Hon gned sig på armarna.

Vi vände oss om – och såg båda hur något skuttade i väg bakom en omkullfallen, mossig stock.

– Vad var det där? skrek Emily och grep tag om min armbåge.

– En alligator! skrek jag. En hungrig alligator!

Hon gav till ett hastigt, skräckslaget skrik.

Jag skrattade.

– Vad är det med dig, Em? Det var bara en ödla!

Hon kramade min arm hårt och försökte få mig att rycka till av smärta.

– Du är en idiot, Grady, mumlade hon.

Hon kliade sig på armarna igen.

– Det är för mycket mygg här i träsket, klagade hon.

Vi går tillbaka nu.

– Bara en liten bit till, tiggde jag.

– Nej. Kom nu. Jag vill faktiskt gå tillbaka.

Hon försökte dra mig med sig, men jag slet mig loss.

– Grady …

Jag vände mig om och började gå ifrån henne, längre in i t räsket. Jag hörde det k nackande ljudet igen, r akt ovanför mitt huvud. De lågt sittande palmbladen skrapade mot varandra och rörde sig i en mjuk, fuktig bris.

Det gälla gnisslandet från insekterna hördes allt starkare.

– Nu går jag hem utan dig, sa Emily hotfullt.

Jag struntade i henne och fortsatte gå. Jag visste att 13

hon bluffade.

Torra, v issna pa lmblad k nastrade u nder mina sandaler. Utan att vända mig om hörde jag hur Emily gick några steg bakom mig.

En annan liten ödla skuttade fram över stigen, precis framför mina fötter. Den såg ut som en mörk pil där den sköt fram genom undervegetationen.

Plötsligt blev det uppförsbacke. Vi klättrade över en liten kulle in i det skarpa solskenet. Det var en glänta av något slag.

Svetten rann nerför mina kinder. Det var så fuktigt i luften att det kändes som om man simmade omkring.

Högst uppe på kullen stannade v i och såg oss omkring.

– Kolla – en damm till! skrek jag och störtade över det tjocka gula gräset mot vattenbrynet.

Men den här dammen såg annorlunda ut.

Det mörkgröna vattnet var inte stilla och glänsande.

När j ag l utade m ig f ram ö ver d et s åg j ag a tt d et v ar grumligt o ch t jockflytande so m ä rtsoppa. D et k om äckliga gurglande och ploppande ljud från det när det rördes upp.

Jag böjde mig längre ner för att se bättre.

– D et ä r k vicksand! h örde j ag E mily s kräckslaget skrika.

Och s edan g av et t p ar h änder m ig e n h ård k nuff bakifrån.

14

3 Just som jag började falla ner mot den bubblande, gröna soppan tog samma händer tag om midjan på mig och drog upp mig igen. Emily fnissade.

– Där fick du! skrek hon och höll fast mig så att jag inte kunde vända mig om och slå till henne.

– Släpp mig! skrek jag ilsket. Du var nära att knuffa ner mig i kvicksand! Det är inte något att skoja om!

Hon skrattade lite till och släppte mig sedan.

– Det är inte kvicksand, pucko, muttrade hon. Det är en mosse.

– Va? Jag stirrade ner i det geggiga gröna vattnet.

– D et ä r e n m osse. E n t orvmosse, u pprepade h on otåligt. Vet du ingenting?

– Vad är en torvmosse? frågade jag och struntade i hennes förolämpningar.

Allvetaren Emily. Hon skryter alltid om att hon vet allting och säger att jag är en korkad tjockskalle. Men hon får C:n i betyg och jag får A:n. Så vem är det som är smartast?

– V i l ärde o ss d et h är f örra å ret n är v i l äste o m 15

våtmarker och regnskogar, svarade hon belåtet. Dammen är tjockflytande för att det växer mosstorv i den.

Mossan bara växer och växer. Den suger upp tjugofem gånger sin egen vikt i vatten.

– Det ser verkligen äckligt ut, sa jag.

– Drick lite av vattnet och känn hur det smakar, uppmanade hon mig ivrigt.

Hon försökte knuffa mig igen, men jag duckade.

– Jag är inte speciellt törstig, mumlade jag.

Jag medger att det inte var särskilt fyndigt, men jag kunde inte komma på något bättre svar.

– Nu går vi hem, sa hon och torkade svetten ur pannan. Jag är jättevarm.

– Ja. Okej då, sa jag mycket motvilligt. Jag gillade den här promenaden.

Vi vände oss bort från torvmossen och började gå ner för kullen igen.

– Titta där! skrek jag och pekade på två svarta skuggor som svävade högt ovanför oss under ett vitt moln.

– Falkar, sa Emily och skuggade ögonen med handen när hon tittade upp. Jag tror åtminstone att det är falkar. Det är svårt att se. Men stora är de i alla fall.

Vi såg dem cirkla omkring tills de var utom synhåll.

Så fortsatte vi nerför kullen och tog oss försiktigt fram på den fuktiga, sandiga marken.

Vid k ullens f ot, n ere u nder d e s kuggande t räden, stannade vi till för att hämta andan.

16

Nu svettades jag ordentligt. Min nacke var varm och kliade. Jag gned den med ena handen, men det hjälpte inte.

Det hade slutat blåsa. Luften kändes tung. Allt var helt stilla.

Höga kraxanden fick mig att hastigt titta upp. Två enorma k oltrastar k ikade n er p å o ss f rån e n l ågt s ittande gren på ett cypressträd. De kraxade på nytt, som om de ville säga till oss att ge oss iväg.

– Det här hållet, sa Emily och suckade.

Jag följde efter henne och kände hur det kliade och stack över hela kroppen.

– Jag önskar att vi hade haft en pool, sa jag. Då skulle jag hoppat i med kläderna på så fort jag kom hem!

Vi gick i flera minuter. Det blev tätare mellan träden.

Ljuset blev svagare. Stigen tog slut. Vi fick slå oss fram genom höga, frodiga ormbunkar.

– J… jag tror inte att vi har varit här förut, stammade jag. Jag tror inte att det här är den rätta vägen.

Vi s tirrade m ållösa p å v arandra m edan s kräcken sköljde över oss. Vi förstod båda två att vi inte hade en aning om var vi befann oss.

Vi hade gått vilse.

17