9789132165405

FERALERNA

KRÅKVISKAREN

Översättning: Carina Jansson

Kråkviskaren Inlaga.indd 3

2015-06-18 14:16

Ett särskilt tack till Michael Ford

www.wahlstroms.se Text © Working Partners Ltd, 2015 The author asserts the moral right to be identified as the author of this work First published in Great Britain by HarperCollins Children’s Books 2015 HarperCollins Children’s Books is a division of HarperCollins Publishers Ltd HarperCollins Publishers 1 London Bridge Street London SE19GF Cover layout design © HarperCollins Publishers Ltd 2015 Cover illustration © Jeff Nentrup Originalets titel Ferals – The Crow Talker Sättning Massolit Förlagsgrupp AB Tryck ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-32-16540-5

Kråkviskaren Inlaga.indd 4

2015-06-18 14:16

”Vissa av offrens kroppar återfanns med bitmärken. Andra hade fallit från höga höjder eller svullnat upp av gifter. Än i dag vet ingen vad – eller vem – som låg bakom den märkliga raden av mord som svepte genom Blackstone den där ödesdigra sommaren.”

Mysteriet med den mörka sommaren av Josephine Wallace, chefsbibliotekarie, centralbiblioteket i Blackstone

Kråkviskaren Inlaga.indd 5

2015-06-18 14:16

1 Natten tillhörde honom. Han klädde sig i dess skuggor, smakade på dess dofter. Han andades in ljuden och tystnaderna. Caw hoppade från tak till tak, en pojke som bara beskådades av månens vita öga och de tre kråkorna som svävade i den mörka skyn ovanför honom.

Blackstone bredde ut sig som en bakteriehärd åt alla håll.

Caw uppfattade enstaka skymtar av staden – skyskraporna som tornade upp sig i öster och väster, de fattigare kvarterens oändliga landskap av sluttande tak och de rykande skorstenarna i industriområdet. Floden Blackwater rann någonstans i söder, en grumlig sörja som förde bort skräp från staden utan att någonsin göra den renare. Caw kände den unkna stanken i luften.

Han kanade fram till det smutsiga glaset i ett takfönster, lade försiktigt händerna på rutan och tittade ner i det mjuka ljuset. En kutryggig städare rullade en mopp och en hink genom korridoren nedanför, förlorad i sin egen värld. Han tittade inte upp. Det gjorde de aldrig.

Caw satte fart igen, skrämde upp en fet duva, tog ett språng över en gammal affischtavla och förutsatte att kråkorna följde efter. Två av fåglarna var knappt synliga – flackande skuggor svarta som tjära. Den tredje var vit, med bleka 7

Kråkviskaren Inlaga.indd 7

2015-06-18 14:16

fjädrar som fick honom att glöda som ett spöke i mörkret.

Jag är utsvulten, muttrade Screech, den minsta av kråkorna. Hans röst var ett gällt skri.

Du är alltid utsvulten, sa Glum och flaxade rytmiskt och lugnt med vingarna. Ni ynglingar är så glupska.

Caw log. I någon annans öron skulle kråkornas röster bara låta som vanligt fågeltjatter. Men Caw hörde mer.

Mycket mer.

Jag växer fortfarande! invände Screech förnärmat.

Synd att det inte gäller din hjärna, kacklade Glum.

Milky, den gamla vita, blinda kråkan, svävade ovanför dem och sa som vanligt ingenting alls.

Caw saktade farten för att hämta andan och lät den svala luften fylla lungorna. Han tog in nattens alla ljud – suset av bildäck mot våt asfalt, det avlägsna dunket av musik. Längre bort hördes en siren och en man som skrek, men det gick inte att urskilja orden. Caw struntade i om mannen hade höjt rösten av ilska eller glädje. Marken där nere var till för de vanliga människorna i Blackstone. Här uppe, där stadens siluett avtecknade sig mot himlen … den världen tillhörde honom och hans kråkor.

Han passerade genom en varm luftström från en luftkonditioneringsventil, stannade till och vädrade.

Mat. Något salt.

Caw joggade fram till kanten av taket och tittade ner.

En dörr öppnades mot en gränd med soptunnor och avfallscontainrar. Det var bakdörren till en dygnet runt-öppen restaurang och Caw visste att de ofta slängde bort alldeles utmärkt mat – överblivna rester, förmodligen, men han var inte kinkig. Han svepte med blicken över alla mörka hörn i gränden och såg ingenting som väckte några misstankar, 8

Kråkviskaren Inlaga.indd 8

2015-06-18 14:16

men det var alltid riskabelt att närma sig marknivån. Deras territorium, inte hans.

Glum landade bredvid Caw och lade huvudet på sned.

Den korta, breda näbben glänste gyllene i skenet från en gatlykta. Är det lugnt? frågade han.

En plötslig rörelse fångade Caws blick – en råtta som rotade runt i en sopsäck. Den lyfte huvudet och betraktade honom utan rädsla. ”Jag tror det”, svarade Caw. ”Håll ögonen öppna.”

Han visste att han egentligen inte behövde säga det. Efter åtta år tillsammans kunde han lita mer på kråkorna än på sig själv.

Caw svängde benet över kanten och satte foten på brandstegen. Screech dök ner och landade på kanten av en container medan Glum flög bort till hörnet av taket och tittade ut över huvudgatan. Milkys klor raspade mot metallen när han slog sig ner på brandstegsräcket. Alla höll vakt.

Caw klättrade ljudlöst nerför stegen och satte sig på huk med blicken mot restaurangens bakdörr. Lukten av mat fick hans mage att kurra ljudligt. Pizza, tänkte han. Och hamburgare.

Han stack ner handen i den närmaste soptunnan och fiskade upp en gul frigolitlåda som fortfarande var varm.

Han gläntade på locket. Pommes frites! Han började trycka in dem i munnen. Flottiga, salta, lite brända i kanterna. De smakade gott. Den syrliga vinägern sved i strupen, men det struntade han i. Han hade inte ätit på två dagar, så han svalde utan att tugga och satte nästan i halsen. Sedan tryckte han i sig ännu mer. Han tappade en pommes frites och Screech dök genast ner för att hacka i sig.

Ett hest skri från Glum.

9

Kråkviskaren Inlaga.indd 9

2015-06-18 14:16

Caw ryckte till, hukade bredvid soptunnan och sökte med blicken i mörkret. Hans hjärta slog ett dubbelslag när fyra gestalter blev synliga i bortre änden av det smala prånget. ”Hallå där!” ropade den längsta. ”Rör inte våra grejer!”

Caw hasade baklänges med lådan tryckt mot bröstet.

Screech lyfte med flaxande vingar.

Gestalterna kom närmare och steg in i ljuset från en av gatlyktorna. Killar, kanske ett par år äldre än Caw. Hemlösa, att döma av paltorna de hade på sig. ”Det finns så det räcker”, sa Caw och nickade mot con­ tainrarna. Han hade svårt för att prata med andra människor. Det hände så sällan. ”Räcker till alla”, förtydligade han. ”Nej, det gör det inte”, sa en kille med två ringar i överläppen. Han tog några stöddiga, självsäkra steg och rullade på axlarna. ”Det räcker till oss. Du har stulit.”

Ska vi ta dem? frågade Screech.

Caw skakade på huvudet. Det var inte värt att riskera skador för några pommes frites. ”Skaka inte på huvudet åt mig, din smutsiga lilla tjuv!” sa den långe killen. ”Du ljuger!” ”Äckligt – han stinker”, sa en kortare kille och hånflinade.

Caws kinder började hetta. Han tog ett steg bakåt. ”Vart tror du att du ska?” frågade killen med läppringarna. ”Du kan väl stanna ett tag?” Han gick fram till Caw och gav honom en hård knuff i bröstet.

Caw var inte beredd, utan ramlade baklänges och tappade lådan så att pommes fritesen föll ut. Killarna kom närmare. ”Nu slänger han maten på marken!” ”Tänker du plocka upp de där?”

10

Kråkviskaren Inlaga.indd 10

2015-06-18 14:16

Caw hävde sig upp på fötter. Nu var han omringad. ”Ni kan få dem.” ”För sent”, sa ledaren och svepte med tungan över läppringarna medan han stack ena handen i fickan. ”Du måste betala. Hur mycket har du?”

Caw vände ut och in på fickorna med bultande hjärta. ”Ingenting.”

Ett knivblad glänste till i killens hand. ”Då får vi ta dina tjuvaktiga fingrar i stället.”

Killen gjorde ett utfall mot Caw, som grep tag i kanten på containern och svingade sig upp. ”Han är snabb”, sa killen. ”Ta honom.”

De tre andra spred ut sig runt containern. En sträckte sig efter Caws vrist och en annan började rycka i containern så att Caw höll på att tappa balansen. Alla skrattade.

Caw tog sikte på ett stuprör tre meter till vänster och hoppade, men när hans fingrar fick grepp om metallen lossnade röret från väggen i ett moln av murbruk. Han föll och landade på sidan på asfalten, så hårt att han tappade andan.

Fyra flinande ansikten slöt sig runt honom. ”Håll i honom”, sa ledaren. ”Håll fast hans hand.” ”Nej, snälla …” Caw kämpade emot, men killarna satte sig på hans ben och ryckte i hans armar. Han låg hjälplös och spretade medan killen med kniven böjde sig över honom. ”Vilken ska vi ta?” Han pekade på Caws händer med knivspetsen. ”Höger eller vänster?”

Caw såg inte sina kråkor. Skräcken pumpade i ådrorna.

Killen lutade sig framåt, vilade knäet på Caws bröst. ”Ole, dole, doff.” Knivspetsen dansade från sida till sida.

Se upp, Caw! ropade Glum. Alla tittade upp när de hörde 11

Kråkviskaren Inlaga.indd 11

2015-06-18 14:16

kråkans genomträngande skri. Sedan sköt en hand ner och grabbade tag i knivbärarens krage. Killen skrek till när han rycktes bort från Caw. Ett knakande ljud hördes – hud mot hud – och kniven föll till marken.

Var kom han ifrån? frågade Screech.

Caw satte sig upp. En lång, smal man höll killen med läpp­ringarna i nackskinnet. Brunt, stripigt hår stack ut under mannens solkiga mössa. Han hade på sig flera lager smutsiga kläder, bland annat en gammal brun trenchcoat som han fäst runt midjan med ett blått, fransigt rep. Hakan och käklinjen täcktes fläckvis av ett buskigt skägg. Caw gissade att han var i tjugofemårsåldern och hemlös. ”Låt honom vara”, sa mannen med raspig röst. Hans mun var ett svart hål i dunklet. ”Vad har du med det här att göra?” frågade killen som höll fast Caws vänsterarm.

Mannen tryckte upp killen med läppringarna mot containern. ”Han är inte klok!” sa killen som höll fast Caws ben. ”Vi drar.”

Ledaren tog upp sin kniv och svingade den mot den hemlöse mannen. ”Tur för dig att du är så skitig”, snäste han. ”Jag vill inte smutsa ner kniven. Kom igen, killar.” ”Försvinn härifrån!” vrålade mannen.

De fyra angriparna vände sig om och rusade ut ur gränden. Caw kravlade sig på fötter, tungt flåsande. När han tittade upp såg han att de tre kråkorna satt tillsammans på brandstegsräcket och iakttog honom under tystnad.

När gänget försvunnit runt hörnet slank en annan ­liten gestalt ut ur skuggorna och ställde sig bredvid mannen. Det 12

Kråkviskaren Inlaga.indd 12

2015-06-18 14:16

var en pojke på sju eller åtta, gissade Caw. Hans smala ansikte var väldigt blekt och det smutsblonda håret stod åt alla håll. ”Och kom inte tillbaka!” hojtade han och hötte med näven.

Caw dök ner mot pommes fritesen som låg utspridda på marken och började rafsa ner dem i kartongen. Det fanns ingen anledning att låta bra mat gå till spillo. Hela tiden kände han mannens och pojkens blickar i ryggen.

När han var klar tryckte han ner kartongen i jackfickan och gick fram till brandstegen. ”Vänta”, sa hans räddare. ”Vem är du?”

Caw vände sig mot honom med blicken sänkt och skakade på huvudet. ”Ingen.”

Mannen fnös. ”Jaså, det säger du? Och var har du dina föräldrar, Ingen?”

Caw skakade på huvudet igen. Han visste inte vad han mer kunde säga. ”Du borde vara försiktigare”, sa mannen. ”Jag kan ta hand om mig själv.” ”Det såg inte så ut”, sa pojken och sköt fram hakan.

Caw hörde kråkornas klor raspa mot räcket ovanför, och mannen tittade upp på dem med smala ögon. Skuggan av ett leende lekte på hans läppar. ”Vänner till dig?” frågade han.

Dags att gå hem, sa Glum.

Caw började klättra utan att se sig om. Han tog sig upp snabbt och hans flinka fötter gav knappt ett ljud ifrån sig på stegpinnarna. När han kom upp kastade han en blick neråt och såg att mannen iakttog honom medan pojken rotade i containern. ”Något otäckt närmar sig”, ropade mannen. ”Något riktigt otäckt. Om du får problem, prata med duvorna.”

13

Kråkviskaren Inlaga.indd 13

2015-06-18 14:16

Prata med duvorna? Caw pratade bara med kråkor.

Duvor! utbrast Screech som om han hade hört Caws tankar. En sten har vettigare saker att säga!

Han är säkert lite vrickad, sa Glum. Det är många män­ niskor som är det.

Caw hävde sig upp på taket och började springa, men han kunde inte skaka av sig mannens avskedsord. Han hade inte verkat vrickad alls. Ansiktet var uttrycksfullt, ögonen klara. Inte som de gamla fyllona som vinglade runt på gatorna eller satt i portgångar och tiggde pengar.

Och framför allt hade han hjälpt Caw. Han hade tagit en stor risk, utan anledning.

Caws kråkor susade fram över honom, rundade byggnader och cirklade tillbaka på väg till tryggheten i boet. Hemma.

Hans hjärta började slå normalt igen när natten svepte in honom i sin mörka famn.

14

Kråkviskaren Inlaga.indd 14

2015-06-18 14:16

2 Samma dröm. Alltid samma dröm. Sängen är så mjuk att det känns som om han ligger på ett moln. Det är varmt också och han vill vända sig om, dra upp täcket till hakan och somna om.

Men det går aldrig. För drömmen är inte bara en dröm. Den är ett minne.

Skyndsamma steg i trappan utanför hans rum. De kommer.

Han sätter fötterna på golvet och borrar ner tårna i den tjocka mattan. Det är mörkt i sovrummet, men han kan nätt och jämnt urskilja sina leksaker på byrån och en hylla full av bilderböcker.

En strimma ljus faller in under dörren och han hör sina för­ äldrars röster, upprörda och dämpade.

Dörrhandtaget vrids om och de kommer in. Hans mor bär en svart klänning och hennes kinder skimrar av tårar. Hans far är klädd i bruna manchesterbyxor och en skjorta som är uppknäppt i halsen. Han är svettig i pannan. ”Snälla, nej …”, säger Caw. Hans mors handflata känns klibbig när hon tar hans hand i sin och drar honom mot fönstret.

Caw försöker streta emot, men han är så liten i drömmen och hon är för stark. ”Bråka inte”, säger hon. ”Snälla. Det blir bäst så här, jag lo­ var.”

15

Kråkviskaren Inlaga.indd 15

2015-06-18 14:16

Caw sparkar henne på smalbenen och försöker klösa henne med naglarna, men hon lägger armarna om honom i ett järn­ grepp och lyfter upp honom på fönsterbrädan. Caw hugger skräck­slaget tänderna i hennes underarm. Hon släpper inte, inte ens när huden brister. Hans far drar gardinen åt sidan och en kort sekund ser Caw sitt eget ansikte i det blanka, svarta fönst­ ret – knubbigt, storögt, vettskrämt.

Fönstret öppnas och den kalla nattluften strömmar in.

Nu håller hans far också i honom – hans föräldrar tar en arm och ett ben var. Caw kränger och vrider sig, skriker rakt ut. ”Tyst! Tyst!” säger hans mor. ”Du behöver inte vara rädd.”

Han vet att slutet på mardrömmen närmar sig, men det känns lika fruktansvärt ändå. De knuffar och drar honom över fönsterblecket tills benen dinglar utanför och han ser marken långt där nere. Hans fars käkar är spända, beslutsamma. Han möter inte Caws blick, men Caw ser att han också gråter. ”Gör det!” säger hans far och släpper taget. ”Gör det bara!” ”Varför?” vill Caw ropa, men allt som kommer ut är ett barns jämrande gråt. ”Förlåt”, säger hans mor. Sedan knuffar hon ut honom ge­ nom fönstret.

Bråkdelen av en sekund vänder det sig i magen. Men sedan tar kråkorna honom.

De täcker hans armar och ben, borrar in klorna i hans hud och pyjamas. Ett mörkt moln från ingenstans som bär honom uppåt.

Hans ansikte fylls av fjädrar och djurens jordaktiga lukt.

Han svävar, upp och upp, hänger under deras svarta ögon och bräckliga ben och flaxande vingar.

Han ger sin kropp till fåglarna och rytmen i deras flykt, vän­ tar på att vakna …

Men i natt gör han inte det.

16

Kråkviskaren Inlaga.indd 16

2015-06-18 14:16

Kråkorna vänder neråt och släpper honom försiktigt på as­ falten innan de flyger tillbaka mot hans hus, över en smal, blek gata mellan höga träd. Han ser sina föräldrar genom fönstret som nu är stängt. De kramas, håller om varandra.

Hur kunde de? Ändå vaknar han inte.

Sedan ser Caw en gestalt, en varelse, materialiseras ur mörk­ ret framför huset och med långsamma, bestämda steg gå mot dör­ ren. Den är högrest, nästan lika hög som själva dörröppningen, och väldigt smal, med spinkiga ben som är för långa för kroppen.

Drömmen har aldrig fortsatt så här förut. Det här är inte längre en del av hans minne – på något sätt vet Caw det, djupt inne i märgen.

På något märkligt sätt kan han se varelsens ansikte i när­ bild. Det är en människa, en man – men en man som inte liknar något Caw tidigare sett. Han vill titta bort, men blicken dras till de bleka dragen och det svarta håret som hänger i spretiga taggar över pannan och ena ögat. Mannen skulle vara vacker om det inte varit för just ögonen. De är helt svarta – bara iris, ingen vita.

Caw har ingen aning om vem mannen är, men han vet att han är mer än bara ond. Mannens smala kropp drar till sig mörkret omkring honom. Han utstrålar illvilja. Ondska. Ordet kommer självmant och Caw vill ropa, men rädslan har tagit rösten ifrån honom.

Han vill vakna, men kan inte.

Besökarens läppar förvrängs i ett leende när han lyfter en hand med fingrar som hängande insektsben. När fingrarna sluts runt portklappen ser Caw att mannen bär en stor guldring. Och nu är ringen allt han ser, ringen och den inristade bilden på den ovala ovansidan. De skarpa linjerna tecknar en spindel med 17

Kråkviskaren Inlaga.indd 17

2015-06-18 14:16

åtta spretande ben. Kroppen är en sammanhängande ring med en välvd båge som huvud och på ryggen anas formen av bok­ staven M. Främlingen knackar en gång och vrider sedan på huvudet.

Han ser rakt på Caw. Ett kort ögonblick är kråkorna borta, och allt som finns i världen är främlingen och Caw. Mannens röst är en mjuk viskning och läpparna rör sig nästan inte alls. ”Det är snart din tur.”

Caw vaknade med ett skrik.

Han var svettig i pannan och hade gåshud på armarna.

Han kunde se sin egen andedräkt, trots att han var skyddad av presenningen som hängde mellan grenarna ovanför. När han satte sig upp knarrade det i trädet, boet gungade lite och en spindel kilade bort från hans hand.

Ett sammanträffande. Bara ett sammanträffande.

Vad är det? frågade Screech och flög ner från kanten av boet för att landa bredvid honom.

Caw blundade, men minnet av spindelringen brände bakom ögonlocken. ”Den där drömmen bara”, svarade han. ”Den vanliga. Somna om.”

Fast i natt hade det inte varit den vanliga drömmen.

Främlingen – mannen vid dörren – hade inte funnits på riktigt. Eller?

Vi försökte sova, sa Glum. Men du väckte oss när du slingra­ de dig som en halväten mask. Till och med stackars gamle Milky är vaken. Caw hörde hur Glum ilsket burrade upp fjädrarna. ”Förlåt”, sa han. Han lade sig till rätta igen men kunde inte somna om, inte så länge drömmens bleknande eko dröjde sig kvar i minnet. Efter så många år med samma mardröm, varför hade det varit annorlunda i natt?

18

Kråkviskaren Inlaga.indd 18

2015-06-18 14:16

Han slängde av sig filten och lät ögonen vänja sig vid dunklet. Boet var en tre gånger tre meter stor plattform högt uppe i ett träd, gjord av spillvirke och sammanflätade grenar med en lucka av korrugerad hårdplast. Fler flätade grenar och träskivor han stulit från en byggarbetsplats löpte längs kanterna och bildade välvda, meterhöga väggar runt boet. De få ägodelar han hade låg i en kantstött resväska som han hittat vid flodstranden flera månader tidigare. Där fanns också en gammal gardin som han kunde dra för om han ville vara i fred för kråkorna, men Glum förstod aldrig den vinken. Ett litet hål i presenningstaket fungerade som in- och utgång för kråkorna.

Det var kallt här uppe, särskilt på vintern, men det var torrt.

När kråkorna fört honom till den gamla parken första gången för åtta år sedan hade de bosatt sig i en övergiven trädkoja nära marken, men så fort Caw blev gammal nog att klättra hade han byggt sitt eget bo här uppe, undanskymt från världen. Han var stolt över det. Det var hans hem.

Nu lossade han kanten på presenningen och drog den åt sidan. En droppe regnvatten landade i hans nacke och han huttrade till.

Månen över parken var nästan full och lyste från en stjärnklar himmel. Milky satt orörlig på en gren utanför boet och hans vita fjädrar skimrade i silver i månskenet. Ett av hans bleka, blinda ögon tycktes titta rakt på Caw. Så gick det med den sömnen, muttrade Glum och skakade missnöjt på näbben.

Screech hoppade upp på Caws arm och blinkade två gånger. Bry dig inte om Glum, sa han. Gamlingar som han be­ höver sin skönhetssömn.

Glum kraxade skarpt. Knip igen näbben, Screech.

19

Kråkviskaren Inlaga.indd 19

2015-06-18 14:16

Caw andades in stadens lukter. Avgaser. Mögel. Något som dött i en rännsten. Det hade regnat, men inget skyfall i världen kunde få Blackstone att lukta rent.

Hans mage kurrade, men han var tacksam för sin hunger.

Den skärpte sinnena, tvingade in rädslan i medvetandets skuggor. Han behövde luft, behövde rensa tankarna. ”Jag ska leta upp något att äta.”

Nu? sa Glum. Du åt ju i går.

Gårdagens frigolitkartong låg slängd i bortre änden av boet tillsammans med annat skräp kråkorna tyckte om att samla på sig. Glittriga saker. Burkar, korkar och kapsyler, foliebitar. Resterna av Glums middag låg också i närheten – några renskrapade musben. Ett trasigt litet kranium.

Jag skulle också kunna äta, sa Screech och sträckte på vingarna.

Som sagt, sa Glum och skakade på näbben. Glupsk. ”Oroa er inte”, sa Caw till dem. ”Jag är snart tillbaka.”

Han öppnade luckan, hoppade från plattformen till närmaste gren och klättrade ner med hjälp av handgrepp han kunde ha hittat med förbundna ögon. När han landade på marken susade tre skepnader – två svarta, en vit – ner mot gräset.

Caw kände ett styng av irritation. ”Ni behöver inte följa med”, sa han för vad som kändes som tusende gången. Jag är inget litet barn längre, tillade han nästan, men han visste att det bara skulle få honom att låta som ett.

Vi vill, sa Glum.

Caw ryckte på axlarna.

Grindarna till parken hade inte öppnats på många år, så stället var lika folktomt som vanligt. Det var tyst också, bortsett från vinden som viskade i löven. Ändå höll sig Caw 20

Kråkviskaren Inlaga.indd 20

2015-06-18 14:16

i skuggorna. Sulan på hans vänstra sko hade lossnat framtill.

Han måste snart stjäla ett nytt par.

Han gick förbi den rostiga klätterställningen där inga barn någonsin lekte och genade över blomsterrabatterna där det nu bara växte ogräs. Ytan på fiskdammen var tjock av skum. Screech hade svurit på att han sett en fisk där en månad tidigare, men Glum sa att han bara hittade på. Fängelset tornade upp sig bakom parkmurarna till vänster och de fyra tornen sträckte sig mot skyn. Vissa nätter kunde Caw höra ljud inifrån, dämpade av de tjocka, fönsterlösa väggarna.

När han stannade till vid den tomma, nerklottrade musik­estraden landade Screech på trappan och knackade med klorna mot betongen.

Något är på tok, inte sant? frågade han.

Caw himlade med ögonen. ”Du ger dig visst aldrig.”

Screech lade huvudet på sned. ”Det var den där drömmen”, medgav Caw. ”Den var sig inte riktigt lik. Jag förstår inte varför.”

Mardrömmen tvingade sig in i hans minne igen. Mannen med de svarta ögonen. Skuggan som föll över marken likt en midnattsskärva, handen som sträcktes fram, spindel­ ringen …

Dina föräldrar hör till det förflutna, sa Screech. Glöm dem.

Caw nickade och kände den välbekanta värken i bröstet.

Varje gång han tänkte på dem var smärtan som ett färskt, ömt blåmärke. Han skulle aldrig glömma. Han återupplevde händelsen varje natt. Den tomma luften under hans sprattlande fötter, kråkornas smällande vingslag omkring honom.

Många kråkor hade kommit och gått sedan dess. Sharpy.

Pluck. Enbente Dover. Inkspot, som var så förtjust i kaffe.

En enda kråka hade funnits kvar vid hans sida sedan den där 21

Kråkviskaren Inlaga.indd 21

2015-06-18 14:16

dagen för åtta år sedan – stumma, blinda, vitfjädrade Milky.

Glum hade delat bo med Caw i fem år, Screech i tre. En som inte hade något vettigt att säga, en som inte hade något uppmuntrande att säga och en som inte sa någonting alls.

Caw klättrade upp på järngrindarna, tog stöd mot det slingrande B:et i Blackstone Park och hävde sig upp på muren. Med självklar balans och händerna nonchalant nerstuckna i fickorna började han gå. För Caw var det nästan lika enkelt som att gå nere på gatan. Han såg att Milky och Glum cirklade högt ovanför.

Jag trodde att vi skulle skaffa mat, sa Screech. ”Snart”, sa Caw. Han stannade mitt emot fängelset. En uråldrig björk hängde ner över muren och han var nästan helt dold bakom det täta lövverket.

Inte här igen! klagade Glum och fick en gren att gunga när han landade på den. ”Jag vill”, sa Caw. Han tittade på det pampiga huset i fängelsets skugga på andra sidan gatan.

Caw gick ofta hit för att titta på det. Han kunde inte riktigt förklara varför. Kanske ville han bara se en vanlig familj göra vanliga saker. Caw tyckte om att se dem äta middag tillsammans, spela sällskapsspel eller sitta framför teven.

Kråkorna hade aldrig förstått sig på det.

En skugga i trädgården fick plötsligt mardrömmen att återvända. Främlingens ondskefulla leende. Spindelhanden.

Den märkliga ringen. Caw stirrade intensivt på huset och försökte driva bort de otäcka bilderna.

Han var inte säker på vad klockan var, men det var mörkt i fönstren och gardinerna var fördragna. Mamman syntes 22

Kråkviskaren Inlaga.indd 22

2015-06-18 14:16

sällan till, men pappan jobbade på fängelset. Caw hade sett honom komma ut genom fängelsegrindarna och gå hem.

Han bar alltid kostym, så Caw gissade att han var mer än bara en vakt. Mannens svarta bil kurade som ett sovande djur på uppfarten. Flickan med det röda håret låg säkert och sov, tänkte han, med sin lilla hund vid sängens fotända. Caw gissade att hon var i hans egen ålder.

AWOOOOOO! Ett ylande tjut skar genom natten och fick Caw att haja till. Han sjönk ner på huk på muren och grep tag om stenkanten medan ljudet av sirenen steg och sjönk, chockerande högt i den månbelysta tystnaden.

Strålkastare tändes i fängelsets fyra torn, kastade bågar av vitt ljus in mot byggnaden och ner på gatan utanför. Caw backade, kröp ihop under grenarna, gömde sig för ljuset.

Vi sticker, sa Screech och slog nervöst med vingarna. Det kommer snart människor. ”Vänta”, sa Caw och lyfte ena handen.

En lampa tändes på övervåningen, där flickans föräldrar hade sitt sovrum.

För en gångs skull håller jag med Screech, sa Glum. ”Inte än.”

Fler lampor tändes bakom fördragna gardiner och ett par minuter senare öppnades ytterdörren. Caw litade på att mörkret skulle skydda honom. Flickans pappa kom ut – en smal men kraftfull man med ljust hår som glesnat lite vid tinningarna. Han rättade till slipsen och pratade i en telefon som han klämt fast mot axeln.

Det är mannen med den där otäcka hunden! väste Glum föraktfullt. Caw lyssnade spänt och försökte höra mannen över de tjutande sirenerna.

23

Kråkviskaren Inlaga.indd 23

2015-06-18 14:16

”Jag är där om tre minuter”, sa mannen upprört. ”Spärra alla utgångar. Jag vill ha ett detaljerat tidsschema och en karta över avloppssystemet.” En paus. ”Jag bryr mig inte om vems fel det var. Möt mig utanför med all personal du kan avvara.” Ännu en paus. ”Ja, självklart ska du ringa polischefen! Hon måste få information om det här omgående. Sätt fart nu!”

Han lade telefonen i fickan och fortsatte mot fängelset med snabba steg. ”Vad är det som pågår?” mumlade Caw. Vem bryr sig? sa Screech. Människogrejer. Kom nu.

Flickan dök upp i dörröppningen med hunden hack i häl. Hon hade på sig en grön morgonrock. Hennes ansikte var finskuret, nästan en perfekt triangel med bred panna och liten, spetsig haka, och det röda håret – samma färg som hennes mammas – hängde löst och rufsigt över axlarna. ”Pappa?” sa hon. ”Stanna inomhus, Lydia”, snäste mannen över axeln.

Caw grep hårdare om muren.

Flickans pappa började småspringa över asfalten.

Spindeln kryper hitåt, sa en röst nära Caws öra.

Caw hajade till. Han lyfte blicken och såg att Milky satt uppflugen på en gren. Glum vred häpet på huvudet.

Var det du som just … sa något? frågade han.

Milky blinkade, och Caw såg in i den gamla kråkans bleka ögon. ”Milky?” sa han.

Spindeln kryper hitåt, sa den vita kråkan igen. Rösten var som vindens rasslande genom torra löv. Och vi är bara ville­ bråd i hans nät.

Jag har ju sagt att den gamle snöbollen är tossig, kacklade Screech.

24

Kråkviskaren Inlaga.indd 24

2015-06-18 14:16

Caw hade blivit torr i halsen. ”Vad menar du med spin­ deln?” frågade han.

Milky stirrade på honom. Lydia stod kvar i dörröppningen nedanför. ”Vilken spindel, Milky?” insisterade Caw. Men den vita kråkan svarade inte.

Något höll på att hända. Något stort. Och vad det än var, tänkte Caw inte missa det. ”Kom”, sa han till slut. ”Vi följer efter den där mannen.”

25

Kråkviskaren Inlaga.indd 25

2015-06-18 14:16

Kr책kviskaren Inlaga.indd 6

2015-06-18 14:16