9789132163524

Alfie är bara fem år när första världskriget bryter ut och hans pappa tar värvning i armén. Fyra år senare har pappan fortfarande inte kommit hem, och breven slutade komma för länge sedan. Alfies mamma säger att pappan är på ett hemligt uppdrag, men Alfie tvivlar på den historien.

När det visar sig att Alfies pappa befinner sig på ett sjukhus i närheten, där chockskadade soldater behandlas, bestämmer sig Alfie för att göra allt han kan för att få hem sin pappa och göra familjen hel igen.

Pojken i randig pyjamas, Pojken som sprang bort och Pojken som svävade.

JOHN BOYNE

Av John Boyne har på B. Wahlströms Bokförlag utgivits Pojken i randig pyjamas Pojken som sprang bort Pojken som svävade Stanna kvar och ge dig av

JOHN BOYNE

Översättning: Anna Strandberg

Till mina föräldrar

www.wahlstroms.se Copyright © John Boyne 2013 All rights reserved Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Svensk utgåva © 2014 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Stay Where You Are And Then Leave Översättning: Anna Strandberg Omslagsbilder: Oliver Jeffers Omslagsformgivning: Cecilia Danneker Engström Sättning: RPform, Richard Persson Tryck: Scandbook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-32-16352-4

1

GRA·T INTE NU NA··R JAG GA·R (sång: Send Me Away with a Smile)

Varje kväll innan han somnade försökte Alfie Summerfield komma ihåg hur livet hade varit innan kriget började. Och för varje dag som gick blev det svårare och svårare att hålla kvar tydliga minnen av det i huvudet.

Striderna hade b örjat den 2 8 juli 1914. A ndra kanske inte skulle ha haft lika lätt att komma ihåg datumet, men Alfie skulle aldrig glömma det, för det var hans födelsedag. Han fyllde fem år den dagen och hans föräldrar höll ett kalas för honom för att fira, men det var bara några enstaka personer som kom: Farmor Summerfield, som satt i hörnet och grät i sin n äsduk och sa: ”Det är ute med oss, det är ute med oss allihop”, om och om igen, tills Alfies mamma sa att om hon inte kunde behärska sig fick hon lov att gå; Gamle Bill Hemperton, australiensaren som bodde i huset bredvid, som var säkert hundra år gammal och som kunde göra ett trick med löständerna – han fick dem att glida in och ut ur munnen enbart med hjälp av tungan; Alfies bästa vän, Kalena Janáček, som bodde tre hus bort i nummer sex; och hennes pappa, som ägde karamellbutiken på hörnet och hade de blankaste skorna i hela London. Alfie hade bjudit de flesta av sina vänner från Damley Road, men samma morgon 5

hade deras mammor kommit en efter en och knackat på familjen Summerfields ytterdörr och meddelat att lille så-och-så tyvärr inte kunde komma. ”Det är ju inte riktigt rätta dagen för ett kalas”, sa mrs Smythe från nummer nio, mamma till Henry Smythe, som satt på platsen framför Alfie i skolan och gav ifrån sig minst tio äckliga lukter varje dag. ”Det är nog bäst att bara ställa in det.” ”Jag tänker inte ställa in något”, svarade Alfies mamma Margie och slog ut med händerna av besvikelse när den femte föräldern hade kommit och knackat på. ”Tvärtom tycker jag att vi ska göra vårt bästa för att ha det trevligt i dag. Och vad ska jag göra med all den här maten om ingen kommer?”

Alfie följde efter henne ut i köket och tittade på bordet, där smörgåsar med saltkött, fat med stuvad komage, inlagda ägg, kall oxtunga och inkokt ål var uppdukade i en prydlig rad och övertäckta med kökshanddukar för att inte förfaras. ”Jag kan äta upp maten”, sa Alfie, som tyckte om att vara hjälpsam. ”Ha”, sa Margie. ”Det tror jag, det. Det är ju ingen botten i dig, Alfie Summerfield. Jag begriper inte var du gör av det du stoppar i dig. Det är ett mysterium.”

När Alfies pappa Georgie kom hem från jobbet vid lunchtid den dagen, såg han bekymrad ut. Han gick inte ut på bakgården för att tvätta sig som han brukade göra, trots att han luktade lite som mjölk och lite som en häst. I stället stod han i vardagsrummet och läste i en tidning innan han vek ihop den på mitten och gömde den under en soffdyna och kom ut i köket. ”Allt väl, Margie”, sa han och pussade sin fru på kinden. ”Allt väl, Georgie.” ”Allt väl, Alfie”, sa han och rufsade om pojken i håret. ”Allt väl, pappa.” ”Gratulerar på födelsedagen, min son. Hur mycket var det nu du fyllde förresten? Tjugosju?”

6

”Jag fyller fem”, sa Alfie, som inte kunde föreställa sig hur det skulle vara att fylla tjugosju, men kände sig väldigt vuxen vid tanken på att han äntligen var fem. ”Fem? Jaha”, sa Georgie och kliade sig på hakan. ”Det känns som om du har funnits här mycket längre än så.” ”Ut! Ut! Ut!” skrek Margie och viftade med händerna för att fösa ut dem i vardagsrummet igen. Alfies mamma brukade alltid säga att det inte fanns något som irriterade henne mer än att ha två karlar som var i vägen när hon försökte laga mat. Så Georgie och Alfie gjorde som de blev tillsagda, och satt och spelade Stegspelet vid bordet intill fönstret medan de väntade på att kalaset skulle börja. ”Pappa”, sa Alfie. ”Ja?” ”Hur mådde Mister Asquith i dag?” ”Mycket bättre.” ”Tittade veterinären på honom?” ”Ja, det gjorde han. Vad det än var för fel på honom så verkar det ha gått över av sig självt nu.”

Mister Asquith var Georgies häst. Eller egentligen var han mejeriets häst, den som drog Georgies kärra varje morgon när han körde ut mjölken. Alfie hade döpt hästen samma dag som den utsågs till Georgies häst ett år tidigare. Han hade hört dem nämna en mr Asquith så ofta på radion att det kändes som om det bara kunde vara namnet på någon som var mycket viktig och därför beslöt han sig för att det var det rätta namnet på en häst. ”Klappade pappa honom från mig?” ”Ja, Alfie, det gjorde jag”, sa Georgie.

Alfie log. Han älskade Mister Asquith. Han älskade honom väldigt mycket. ”Pappa”, sa Alfie en stund senare. ”Ja, Alfie?” ”Får jag följa med pappa på jobbet i morgon?”

7

Georgie skakade på huvudet. ”Jag är ledsen, Alfie. Du är fortfarande för liten för mjölkkärran. Det är mycket farligare än du tror.” ”Men pappa sa ju att jag skulle få följa med när jag blivit äldre.” ”Och när du blivit äldre, så får du det.” ”Men jag är ju äldre nu”, sa Alfie. ”Jag skulle kunna hjälpa alla våra grannar när de kommer för att fylla på sina mjölkkannor vid kärran.” ”Det är emot reglerna, Alfie.” ”Men jag kunde ju hålla Mister Asquith sällskap medan pappa själv fyller kannorna.” ”Jag är ledsen, Alfie”, sa Georgie. ”Men du är fortfarande inte gammal nog.”

Alfie suckade. Det fanns ingenting i hela världen han hellre ville än att åka på mjölkkärran med sin pappa och hjälpa till att köra ut mjölken varje morgon och mata Mister Asquith med sockerbitar mellan de olika gatorna, även om det innebar att han måste gå upp mitt i natten. Tanken på att vara ute på gatorna och se staden när alla andra fortfarande låg i sina sängar skickade en rysning av välbehag utmed ryggraden på honom. Och att vara sin pappas medhjälpare? Vad kunde vara bättre? Han hade frågat säkert tusen gånger om han fick göra det, men varje gång han frågade fick han samma svar: Inte än, Alἀe, du är fortfarande för liten. ”Minns pappa när pappa var fem år?” frågade Alfie. ”Ja, det gör jag. Det var det året som min farsgubbe dog. Det var ett svårt år.” ”Hur dog han?” ”Nere i gruvan.”

Alfie funderade över det. Han kände bara en enda person som hade dött – Kalenas mamma, mrs Janáček, som hade gått bort i tuberkulos. Alfie kunde stava till det ordet. T-u-b-e-r-k-u-l-o-s. ”Vad hände efter det?” frågade han.

8

”När då?” ”När pappas pappa hade dött.”

Georgie funderade över detta en k ort stund och r yckte på axlarna. ”Tja, vi flyttade ju till London”, sa han. ”Din farmor sa att det inte fanns något som höll oss kvar i Newcastle längre. Hon sa att om vi kom hit skulle vi kunna börja om på ny kula. Hon sa att jag var karln i huset nu.” Han slog en femma och en sexa och hamnade på en blå nummer 37 och gled nerför en orm hela vägen till en vit 19. ”Typiskt min otur”, sa han. ”Pappa kommer väl att kunna vara uppe till sent i k väll? ” frågade Alfie och hans pappa nickade. ”Bara för din skull, ska jag det”, sa han. ”Eftersom det är din födelsedag, så ska jag stanna uppe till nio. Vad säger du om det?”

Alfie log. Georgie gick aldrig och lade sig senare än klockan sju på kvällen eftersom han skulle upp så tidigt. ”Jag måste få min skönhetssömn”, brukade han säga, vilket fick Margie att skratta, och sedan brukade han vända sig till Alfie och säga: ”Din mamma gick bara med på att gifta sig med mig för att jag är så snygg. Men om jag inte får min nattsömn så får jag mörka ringar under ögonen och blir vit som ett spöke i ansiktet och då kommer hon att rymma med brevbäraren.” ”Jag rymde ju med mjölkbudet, och det har jag ju inte haft något för”, brukade Margie alltid svara, men hon menade det inte, för sedan brukade de s e på varandra och le, och ibland gäspade hon och sa att hon gärna lade sig tidigt hon också, och så gick de till sängs båda två, vilket betydde att Alfie också var tvungen att gå och lägga sig, och det bevisade bara en sak för honom: att gäspningar smittade.

Trots att Alfies födelsedagskalas blev så misslyckat försökte han att inte vara alltför besviken över det. H an visste att det var något som pågick där ute i den s tora världen, något som alla vuxna pratade om, men det v erkade tråkigt och han var egentligen inte särskilt intresserad. De hade pratat om det i flera 9

månader. De vuxna sa alltid att det var något stort som alldeles snart skulle hända, något som skulle påverka dem allihop. Ibland sa Georgie till Margie att det skulle sätta i gång vilken dag som helst nu och att de måste vara beredda på det, och ibland, när hon blev upprörd, sa han att hon inte hade något att oroa sig för, att allting skulle ordna upp sig hur fint som helst i slutänden, och att Europa var alldeles för civiliserat för att starta ett bråk som ingen kunde hoppas på att vinna.

När kalaset började försökte alla att vara glada och låtsas att det var en alldeles vanlig dag. De lekte Het potatis, som gick ut på att alla satt i en ring och skickade en varm potatis till nästa person och den första som tappade den var ute. (Kalena vann den leken.) Gamle Bill Hemperton ordnade med leken Kasta slant i vardagsrummet, och Alfie lyckades vinna tre kvartspennymynt.

Alfies farmor delade ut en klädnypa till var och en och ställde en tom mjölkflaska på golvet. Den som kunde släppa klädnypan rakt ner i flaskan från högsta höjd vann. (Margie var dubbelt så bra som alla andra på detta.) Men efter ett tag slutade de vuxna att prata med barnen och satte sig tätt tillsammans i olika hörn med bekymrade miner medan Alfie och Kalena lyssnade på deras samtal och försökte förstå vad det var de pratade om. ”Det är bättre för dig om du tar värvning nu, innan du blir inkallad”, sa Gamle Bill Hemperton. ”Tro mig, du slipper lindrigare undan på det viset.” ”Tyst med sig”, snäste farmor Summerfield, som bodde i huset mitt emot Gamle Bill, i nummer elva, och aldrig hade kommit överens med honom eftersom han spelade på sin grammofon varje morgon med fönstren öppna. Hon var en kort och rundlagd kvinna som alltid bar hårnät och uppkavlade ärmar som om hon precis skulle ge sig av till arbetet. ”Georgie ska inte anmäla sig till någonting alls.” ”Jag kanske inte har något val, mamma”, sa Georgie och skakade på huvudet.

10

”Sch – inte när Alfie hör på”, sa Margie och ryckte honom i armen. ”Jag säger bara att det här eländet kan hålla på i åratal. Jag kanske har en bättre chans om jag anmäler mig frivilligt.” ”Nej, alltihop kommer att vara över till jul”, sa mr Janáček, vars svarta skinnskor var så blanka att nästan alla hade fällt en kommentar om dem. ”Det är vad alla människor säger.” ”Sch – inte när Alfie hör på”, sa Margie igen och höjde rösten den här gången. ”Det är ute med oss, det ä r ute med oss allihop!” klagade farmor Summerfield och tog upp sin enorma näsduk ur fickan och snöt sig sedan så ljudligt i den att Alfie brast i skratt. Margie tyckte däremot inte att det var särskilt lustigt; hon började gråta och sprang ut ur rummet och Georgie sprang efter henne.

Det hade gått över fyra år sedan den dagen, men Alfie tänkte fortfarande på den hela tiden. Han var nio år gammal nu och hade inte haft några födelsedagskalas under åren som gått sedan dess. Men när han skulle somna på kvällen gjorde han sitt bästa för att tänka igenom alla saker han kunde minnas om sin familj innan den förändrades, för om han mindes den så som den brukade vara förut, då fanns det ändå en chans att den en dag kunde bli på det sättet igen.

Georgie och Margie hade varit väldigt gamla när de gifte sig – så pass mycket visste han. Hans pappa hade varit nästan tjugoett och hans mamma var bara ett år yngre. Alfie tyckte att det var svårt att föreställa sig hur det kändes att vara tjugoett år gammal.

Han trodde att det nog var svårt att höra ordentligt och att man säkert såg lite suddigt. Han trodde att man inte skulle kunna resa sig ur den trasiga fåtöljen framför den öppna spisen utan att stöna och säga: Jaha, ja, då ska väl jag ta och krypa till sängs, då. Han gissade att det allra viktigaste i världen för en person i den åldern skulle vara en god kopp te, ett par bekväma tofflor 11

och en varm och skön kofta. Ibland när han tänkte på det insåg han att han en dag också skulle bli tjugoett år, men det verkade ligga så långt i framtiden att det var svårt att föreställa sig. En gång hade han tagit en papperslapp och en penna och räknat efter, och insett att det skulle hinna bli 1930 innan han var i den åldern. 1930! Det var ju århundraden till dess. Nåja, kanske inte århundraden, men det var så Alfie såg på det.

Alfies femårskalas var både ett lyckligt och ett sorgligt minne.

Det var lyckligt eftersom han hade fått några fina presenter: en ask med arton kritor i o lika färger och ett ritblock av sin mamma och pappa; ett begagnat exemplar av Robinson Crusoes liv och sällsamma förundransvärda äventyr på en obebodd ö av mr Janáček, som sa att boken förmodligen var för svår för honom nu men att han skulle kunna läsa den en d ag; en a sk med citronbruskarameller av Kalena. Och det gjorde ingenting att en del av presenterna var tråkiga: ett par strumpor av farmor Summerfield och en karta över Australien av Gamle Bill Hemperton, som sa att en dag skulle han kanske vilja åka till andra sidan jordklotet, och om den dagen kom skulle den här kartan säkert vara praktisk att ha. ”Titta där!” sa Gamle Bill och pekade på en punkt i övre delen av kartan, där det gröna i kanterna gick över i brunt mot mitten. ”Det är därifrån jag kommer. En stad som heter Mareeba.

Finaste lilla stan i hela Australien. Myrstackar stora som hus.

Om du någonsin reser dit, Alfie, ska du hälsa från Gamle Bill Hemperton så kommer de att behandla dig som en av sina egna.

Jag är hjälte där borta på grund av mina kontakter.” ”Vilka kontakter?” frågade Alfie, men Gamle Bill bara blinkade mot honom och skakade på huvudet.

Alfie visste inte hur han skulle tolka det, men dagarna efter kalaset nålade han i alla fall upp kartan på väggen i s itt rum, och han hade på sig strumporna som han fått av sin farmor, han använde det mesta av färgkritorna och alla sidorna i ritblocket, 12

han försökte läsa Robinson Crusoe, men det gick för knaggligt (fast han ställde den i sin bokhylla och återvände till den när han blivit äldre) och han delade citronbruskaramellerna med Kalena.

Det här var de fina minnena.

De sorgliga berodde på att det var nu som allting förändrades.

Alla männen från Damley Road hade samlats utanför på gatan vid solnedgången, och stod med uppkavlade skjortärmar och drog i sina hängslen medan de talade om saker som de kallade ”plikt” och ”ansvar”, blossade lite på sina cigaretter innan de nöp ihop änden på dem och stoppade tillbaka fimparna i västfickorna för att ha till senare. Georgie hade hamnat i gräl med sin äldste och närmaste vän, Joe Patience, som bodde i nummer sexton, om vad de kallade för det rätta och det orätta med alltihop. Joe och Georgie hade varit vänner ända sedan Georgie och farmor Summerfield flyttade till Damley Road – farmor hade sagt att Joe praktiskt taget bott i hennes kök när han växte upp – och hade aldrig bytt några hårda ord med varandra förrän den här eftermiddagen. Det var den dagen som Charlie Slipton, tidningsbudet i nummer tjugoett, som en gång hade kastat en sten i huvudet på Alfie utan någon som helst anledning, hade gått längs hela gatan sex gånger med nyare och nyare upplagor av tidningen, och lyckats sälja dem allihop utan att behöva anstränga sig. Och det var den dagen som hade slutat med att Alfies mamma satt i den trasiga fåtöljen framför den öppna spisen och grät som om jorden var på väg att gå under. ”Snälla, Margie”, sa Georgie, som stod bakom henne och strök henne över nacken. ”Det är väl inget att gråta över? Tänk på vad alla säger – alltihop kommer att vara över till jul. Jag kommer att vara tillbaka i god tid för att hjälpa till att späcka jul­gåsen.” ”Och det tror du verkligen på?” frågade Margie och tittade upp mot honom med ögon rödkantade av tårar. ”Tror du verkligen på vad de säger?”

13

”Vad kan vi göra annat än att tro på det? ” sa Georgie. ”Vi måste ju hoppas på det bästa.” ”Lova mig, Georgie Summerfield”, sa Margie. ”Lova mig att du inte tar värvning.”

Det var tyst en l ång stund innan Alfies pappa talade igen. ”Älskling, du hörde själv vad Gamle Bill sa. Jag slipper kanske lindrigare undan i längden om …” ”Och jag då? Och Alfie? Slipper vi lindrigare undan? Lova mig, Georgie!” ”Ja, ja, älskling. Vi kan väl bara vänta och se vad som händer?

Alla de där politikerna kanske vaknar i morgon och har ändrat sig när det gä ller alltihop i a lla fall. Vi kanske oroar oss helt i onödan.”

Alfie fick egentligen inte tjuvlyssna på sina föräldrars samtal på tu man hand – det var något som hade ställt till problem för honom en och annan gång tidigare – men den kvällen, kvällen när han fyllde fem, satt han i trappan där han visste att de inte kunde se honom och stirrade på sina fötter medan han lyssnade.

Han hade inte haft för avsikt att sitta där riktigt så länge – han hade bara kommit ner för att ta ett glas vatten och lite av den överblivna oxtungan som han var sugen på – men deras samtal lät så allvarligt att det kändes som om han inte borde gå därifrån.

Han gäspade stort och ljudligt – det hade varit en mycket lång dag, trots allt, som födelsedagar alltid är – och slöt ögonen en kort stund med huvudet lutat mot trappsteget bakom sig, och innan han visste ordet av började han drömma att någon lyfte upp honom och bar honom till ett varmt och skönt ställe, och i nästa stund öppnade han ögonen igen och fann att han låg i sin egen lilla säng med solen som flödade in genom de tunna gardinerna – de där som hade ljusgula blommor och som Alfie sa passade i ett flickrum och inte ett pojkrum.

14

Morgonen efter sin femårsdag kom Alfie nerför trappan och fick se sin mamma i tvättdagskläderna med håret uppsatt i en knut.

Hon kokade vatten i varenda kastrull på spisen och såg precis lika sorgsen ut som hon hade gjort kvällen innan, och det var inte bara den vanliga dysterheten hon kände varje tvättdag, som brukade sträcka sig från sju på morgonen till sju på kvällen. Hon tittade upp när han kom in, men tycktes inte känna igen honom först, och när hon gjorde det gav hon honom bara ett missmodigt leende. ”Alfie”, sa hon. ”Jag tyckte att du skulle få sovmorgon. Det var en stor dag för dig i går. Kan du ta ner dina lakan till mig, är du snäll?” ”Var är pappa?” frågade Alfie. ”Han har gått ut.” ”Gått vart då?” ”Åh, jag vet inte”, sa hon utan att vilja möta hans blick. ”Du vet ju att pappa aldrig berättar något för mig.”

Vilket Alfie visste inte var sant, för varje eftermiddag när hans pappa kom hem från mejeriet berättade han varenda liten detalj om sin dag för Margie, från början till slut, och de satt där och skrattade medan han förklarade hur Bonzo Daly hade lämnat ett halvdussin mjölkkannor på gårdsplanen utanför utan att sätta locken på och att fåglarna hade kommit åt dem och förstört mjölken. Eller hur Petey Staples hade varit uppkäftig mot chefen och fått veta att om han fortsatte att klaga kunde han lika gärna gå och skaffa sig ett annat jobb där de tolererade den s ortens dumheter. Eller hur Mister Asquith hade lagt av tidernas största bajshög utanför mrs Fairfax från nummer fyras hus, och hon som var en ättling i rakt nedstigande led (påstod hon) till den sista engelska kungen av huset Plantagenet, och egentligen borde bo på ett bättre ställe än Damley Road. Om det var något Alfie visste om sin pappa så var det att han berättade allting för Alfies mamma.

En timme senare satt han i vardagsrummet och ritade i sitt 15

nya ritblock medan Margie tog en vilopaus från tvättandet, och farmor Summerfield, som kommit förbi för att skvallra lite, som hon sa – trots att det egentligen var för att ta med sig även sina lakan åt Margie att tvätta – höll upp tidningen framför ansiktet och kisade mot tryckbokstäverna, medan hon om och om igen klagade över att de hade gjort texten så liten. ”Jag kan inte läsa den, Margie”, sa hon. ”Försöker de göra oss allihop blinda? Är det vad de har tänkt ut?” ”Tror mamma att pappa låter mig följa med honom på mjölkkärran i morgon?” frågade Alfie. ”Har du frågat honom?” ”Ja, men han sa att det inte gick förrän jag var äldre.” ”Ja, då så”, sa Margie. ”Men jag kommer att vara äldre i morgon än jag var i går”, sa Alfie.

Innan Margie hunnit svara öppnades dörren och till Alfies förvåning marscherade en soldat in. Han var lång och bredaxlad, lika lång och bred som Alfies pappa, men han såg lite generad ut när han tittade sig omkring i rummet. Alfie kunde inte låta bli att imponeras av uniformen: en kakifärgad jacka med fem mässingsknappar framtill, axelklaffar, byxor som var nerstoppade i knästrumpor och stora svarta kängor. Men varför skulle en soldat kliva in i j ust deras vardagsrum? undrade han. Han hade inte ens knackat på ytterdörren! Men sedan tog soldaten av sig sin mössa och stack den under armen och Alfie insåg att det inte var någon vanlig soldat och att det inte var någon främmande person heller.

Det var Georgie Summerfield.

Det var hans pappa.

Och det var då Margie tappade sin stickning på golvet, slog båda händerna för munnen och höll kvar dem där några sekunder innan hon rusade ut ur rummet och uppför trappan medan Georgie såg sig om på sin son och sin mor och ryckte på axlarna.

16

”Jag var tvungen”, sa han till slut. ”Det förstår väl mamma?

Jag var tvungen.” ”Det är ute med oss”, sa farmor, lade ifrån sig tidningen och vände sig bort från sin son och såg ut genom fönstret, där fler unga män gick in genom sina egna ytterdörrar klädda i likadana uniformer som den Georgie hade. ”Det är ute med oss allihop.”

Och det var allt som Alfie mindes från dagen då han fyllde fem.

17

Alfie är bara fem år när första världskriget bryter ut och hans pappa tar värvning i armén. Fyra år senare har pappan fortfarande inte kommit hem, och breven slutade komma för länge sedan. Alfies mamma säger att pappan är på ett hemligt uppdrag, men Alfie tvivlar på den historien.

När det visar sig att Alfies pappa befinner sig på ett sjukhus i närheten, där chockskadade soldater behandlas, bestämmer sig Alfie för att göra allt han kan för att få hem sin pappa och göra familjen hel igen.

Pojken i randig pyjamas, Pojken som sprang bort och Pojken som svävade.

JOHN BOYNE