9789132162756

2 0

Darriga bokstäver och sneda streck. Ojämnt. Dessutom var det inte länge sedan det var gjort. Lager med smutsigt damm låg som en hinna över väggarna, men just där de inristade strecken fanns var det dammfritt. Avtorkat och fint.

EWA CHRISTINA JOHANSSON

Det har brunnit i Stengården, där Luddes kusiner Mille och Hella bor. Det finns inga spår efter kusinerna och det verkar som om de är borta för alltid, men Ludde kan inte tro att det är sant. Han vägrar ge upp hoppet, och snart är han indragen i en härva av utpressning, brott och hotfulla män.

Och vad är det egentligen som händer uppe på Stengårdens vind? Vad betyder ”20 över 7” som är inristat i en planka och varför känner sig Ludde märkligt iakttagen där uppe, trots att han vet att han är ensam? Det verkar som att det finns någon, eller något, som vill hjälpa Ludde att hitta kusinerna innan det är för sent ...

Ö V E R 7

EWA CHRISTINA JOHANSSON

2

16275_inlaga_20_over_7.indd 2

2014-03-24 14:24

EWA CHRISTINA JOHANSSON

3

16275_inlaga_20_over_7.indd 3

2014-03-24 14:24

www.wahlstroms.se © 2014 Ewa Christina Johansson Utgiven 2014 av B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsformgivning Cecilia Danneker Engström Omslagsfoto Arcangel Sättning Massolit Förlagsgrupp AB Tryck ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-32-16275-6

4

16275_inlaga_20_over_7.indd 4

2014-03-24 14:24

– Du har fortfarande inte fattat, eller hur?

Rösten var låg och verkade komma från taket.

Eller kanske från något hörn?

Från trappan?

– Här! Titta hitåt, då!

Mille behövde egentligen inte se upp. Han visste vem det var, men om han inte tittade skulle hon tjata hål i huvudet på honom.

Hella satt i fönstret på en smal fönsterbräda. Rutan bakom henne var trasig och det blåste in. Vinden fick hennes korta klänning att fladdra. De bruna kängorna satt osnörda på hennes fötter och sko­snörena släpade i golvet.

Håret var kort och spretigt och kolsvart. Runt halsen hade hon mängder med långa hals­band. De slog mot varandra, men det hördes inget klirrande.

– Varför ger du inte upp? frågade hon och såg på Mille.

– Jag …

– Du tror att du är någon. Eller hur? sa Hella och drog handen genom håret.

5

16275_inlaga_20_over_7.indd 5

2014-03-24 14:24

– Ja …

– Du hade inte så bra betyg i skolan, va? Jag har ju redan förklarat det flera gånger. Du är ingen.

Hon pekade med ett smutsigt finger på Mille. Runt handleden dinglade ett armband med silverfärgade dödskallar. Grinande skallar med små blodröda, glänsande ögon som glodde stelt.

– Vet du varför du inte är någon?

Mille skakade på huvudet, men Hella verkade inte ens se det. Hon svarade själv med en röst som plötsligt var liten: – För vi finns inte …

6

16275_inlaga_20_over_7.indd 6

2014-03-24 14:24

1 Torsdag eftermiddag Jag stod mitt i det smala köket och såg mig omkring.

Allt såg ut som vanligt. Det fanns disk på diskbänken, dörren till skafferiet var fortfarande sned, en adventsljusstake stod i fönstret. Trots det var allt annorlunda och det märktes i vartenda ben i min kropp.

Det hängde en svagt stickande lukt i luften, men mycket mer än så var det inte. Det mesta fanns kvar.

I trädgården stod träd och buskar orörda, det var bara några björkar som hade blivit sotsvedda av elden.

– Ludde? Försvinn ingenstans. Vi ska gå ut och titta på förödelsen vid ladan. Du kan väl följa med?

Min mamma stack in huvudet genom köksdörren.

Hon sneglade på de fula, orange skåpsluckorna och rynkade lite på näsan.

– Jag har inte sett hela huset än, sa jag. Jag vill se … mer.

7

16275_inlaga_20_over_7.indd 7

2014-03-24 14:24

– Okej, sa mamma motvilligt. Men var försiktig.

Titta ordentligt var du sätter fötterna. Det kan finnas trasiga plankor och ja, jag vet inte. Spindlar. Råttor?

– Råttor? Varför skulle det finnas det?

Mamma ryckte på axlarna.

– Man vet aldrig, sa hon envist.

– Du gillar inte det här stället, va? frågade jag och gick ut i hallen. En bild av min kusin Hella hängde på snedden på väggen. Hon hade lila slingor i håret och läppstiftet var svart.

På henne var det faktiskt ganska snyggt. Men det skulle jag aldrig ha sagt så att hon hörde det. Vi brukade alltid förolämpa varandra så mycket som möjligt, fast vi inte menade något illa med det. Det var bara något vi körde med. Jargong, sa pappa att det hette.

En rå jargong som egentligen betydde att vi gillade varandra rätt mycket.

Hellas lillebror Mille var ett år yngre än mig, men verkade ändå vara äldre. Han var smart och väldigt envis. Och han skulle aldrig ha kommit på idén att färga håret. Han var nöjd med blond stubb och aningen sneda glasögon. Hella skulle ha skaffat linser direkt.

Jag gillade verkligen mina kusiner. Vi gick inte i samma skola, så vi sågs inte stup i kvarten, men ganska ofta ändå.

Hade sett dem ofta.

Men nu var huset tyst.

8

16275_inlaga_20_over_7.indd 8

2014-03-24 14:24

Där fanns ingen Hella som spelade dålig musik för högt, ingen farbror som skrek att ljudet skulle sänkas innan han kastade ut högtalarna och ingen Mille som suckade och skrev på datorn snabbare än jag någonsin hade sett någon skriva.

Okänt, krypande tyst.

– Nej, det gör jag inte, sa mamma motvilligt och rättade till bilden av Hella. Jag har aldrig gillat det och ännu mindre nu sedan …

– Ja. – Jag undrar om vi någonsin får veta vad som hände, tillade hon så tyst att jag knappt hörde det.

Jag hade vaknat av att telefonen ringde vid halv fyra på morgonen för tre dagar sedan. Det kan betyda problem, så jag klev upp och kikade ut i hallen. Mamma pratade upprört i luren och pappa gick fram och tillbaka på den blå trasmattan som en osalig ande. Jag hostade till och han fick syn på mig.

– Ludde! Gå och lägg dig. Du kan inte sitta och sova i skolan i morgon.

Jag stod kvar i dörren. I vanliga fall skulle jag ha protesterat mot smeknamnet och krävt att de skulle säga Ludvig – som jag faktiskt heter – men nu var det något som hindrade mig. Jag såg på mina föräldrar, märkte hur spända de var.

– Vad är det som händer? frågade jag.

9

16275_inlaga_20_over_7.indd 9

2014-03-24 14:24

– Det är inget.

– Jaså, sa jag tvivlande.

Pappa ryckte nervöst på axlarna.

– Det har … brunnit, sa han motvilligt.

Det märktes att han egentligen inte ville säga något.

Han gjorde alltid så där. Försökte låta bli att berätta dåliga nyheter. Försökte vara snäll, trots att jag ville veta. Redan då visste jag att det var något riktigt allvarligt som hade hänt. Jag funderade på om det var morfar, som är nästan 100 år, som hade glömt släcka värmeljusen och bränt ner lägenheten, men något i pappas grönspräckliga ögon fick mig att undra.

– Brunnit? Var då? undrade jag svagt.

– I Stengården. Du vet, där Mille och Hella bor …

Jag tog ett steg ut i hallen. Inte det minsta sömnig längre.

– Det är klart att jag vet vad Stengården är. Hur är det med dem? Kusinerna?

– Jag vet inte. Det är ju mamma som pratar i tele­ fonen …

Vi stirrade båda på mamma som nickade ett par gånger innan hon sa: – Hela ladan är övertänd, alltså, men inte bostadshuset? Ni ska få prata med min man. Ett ögonblick …

Hon räckte över luren och satte sig på en stol.

Ovanför henne blinkade en vägglampa som höll på att gå sönder, men hon märkte inte det. Ljuset 10

16275_inlaga_20_over_7.indd 10

2014-03-24 14:24

­ linkade allt snabbare och fick skuggor att flyta fram b över hennes ansikte.

– Hur är det med dem? undrade jag igen. Lite mer otålig den här gången. Jag fattade inte att hon bara satt där. Om de var på sjukhuset ville de säkert ha besök!

Mamma tittade häpet mig. Det såg ut som om hon inte hade märkt att jag stod där förut. Nu spärrade hon upp sina klarblå ögon.

– Jag vet inte, sa hon och lät blicken glida runt i hallen. De kan inte hitta dem.

Och så var det fortfarande.

Tre dagar hade de varit borta nu.

Det var fler minuter än jag kunde, och ville, räkna ut.

De var bara borta. Elden var släckt och poliserna hade undersökt platsen, men Mille och Hella var borta.

Ingen hade sett dem sedan branden. De hade hittat resterna av Milles mobil nära den rykande ladan, men det var det enda spåret efter dem.

Min farbror Carl – deras pappa – hade inte varit hemma när de försvann. Han körde lastbil och ibland var han borta på någon körning flera dygn i sträck, så det var inte så konstigt, men just den natten när det brann hade han suttit på akuten med en bruten fot.

Mille och Hella brukade klara sig själva när Carl var borta. Det var bara de tre som bodde i huset.

11

16275_inlaga_20_over_7.indd 11

2014-03-24 14:24

Kusinernas mamma bodde utomlands. Någon gång per år hälsade de på henne, men jag visste att både Hella och Mille trivdes bäst i huset. Det var det som var hemma för dem.

Och nu var de inte där längre.

Farbror Carl fick bo på ett privat servicehus tills han klarade sig själv igen. Chocken över det som hänt hade gjort att han behövde lite extra hjälp. Där satt han med den brutna foten i ett paket och klagade över att han inte kunde varken röra sig eller leta efter dem.

Och deras mamma ringde hela tiden, men det fanns ingen som kunde berätta något nytt.

Polisen hade inte hittat några spår efter kusinerna i den nedbrunna ladan, men det kunde ju hända att de hade varit där ändå när det brann.

Och om de hade varit det kanske vi aldrig skulle få veta det …

En klump fastnade i min hals.

Jag stirrade på väggarna, men om jag hade väntat mig några svar blev jag besviken. Allt jag såg var samma randiga tapeter som alltid hade suttit på väggarna i huset.

De kunde faktiskt inte vara borta.

Mamma gick mot ytterdörren. Hennes dunjacka prasslade.

– Du blir ensam här inne nu, sa hon.

12

16275_inlaga_20_over_7.indd 12

2014-03-24 14:24

– Hm, sa jag och fortsatte uppför trappan till övervåningen. Här fanns kusinernas rum, men jag ville inte titta in i dem. Det skulle kännas för kusligt och sorgligt. Istället glodde jag på dörren längst bort. Den var smal och lite sned och jag visste att den ledde vidare till vinden. Ett öppet hänglås hängde i en hake. Jag hade varit där med kusinerna. Vi hade gömt oss i en gammal amerikakoffert och skrattat åt att de vuxna inte kunde hitta oss. Fast det var för flera år sedan.

När vi var mycket yngre. På senare år skulle vi inte ha kommit på idén att gå upp på vinden. Den var ju bara smutsig och kall och säkert full med spöken.

Jag gick mot dörren.

Dit hade jag naturligtvis ingen anledning att gå, men det gjorde jag ändå.

Vem har sagt att man måste ha en anledning till allting?

Innanför den sneda dörren fanns en mycket smal trappa med höga trappsteg som ledde upp till själva vinden. Jag kikade uppför trappan, tvekade en sekund och började sedan gå med ena handen mot träväggen som stöd.

Det första jag tänkte på var att det var kallt.

Vinden i sig var kall och inte blev det bättre av att rutan i ett av de små fönstren var trasigt. Jag kunde känna ett envist drag som gled ut över golvet. Det andra jag tänkte på var att det var så stilla. Det var 13

16275_inlaga_20_over_7.indd 13

2014-03-24 14:24

som om hela vinden höll andan i väntan på att något skulle hända.

Det var inte samma tystnad som på bottenvåningen, här fanns fler ljud. Det darrade i det trasiga glaset, knäppte i plankor, susade i takpannor. Det var något annat också, något som kändes i varje andetag och i varje steg jag tog. Jag väntade mig att få se spejande gula ögon i hörnen, men det fanns så klart inget där.

Jag märkte i alla fall inget när jag hastigt såg mig om. Över golvet låg ett tjockt lager silverfärgat damm där fotspåren gick kors och tvärs om varandra. Folk hade varit här uppe och letat efter kusinerna, men det fanns inte så många ställen att leta på. De hade snart gett upp.

Jag huttrade till och tänkte att jag borde gå härifrån, men blicken vandrade vidare över vinden och fastnade på den stora kofferten vid väggen. Den såg likadan ut som jag mindes den. Skamfilad och nött.

Det satt fullt med klisterlappar på det gulmålade träet som visade att det var en koffert som hade varit ute och rest med White Line – amerikalinjen. Men det var för många år sedan, när folk emigrerade till Amerika. Hur det kom sig att den stod här nu visste jag inte, och inte brydde jag mig heller. Jag tog tag i låset och slog upp locket. Det for bakåt med en smäll och en pust av damm och mögel slog emot mig. Jag undrade om någon överhuvudtaget hade öppnat den 14

16275_inlaga_20_over_7.indd 14

2014-03-24 14:24

sedan vi lekte kurragömma i den för evigheter sedan.

Det verkade inte så.

En gång för länge sedan hade kofferten haft ett foder av rosablommigt tyg. Nu var det trasigt och hängde i blekta revor.

Och tom var den.

Jag suckade dystert. Det hade varit idiotiskt att vänta sig att hitta Mille där. Dels hade någon säkert redan tittat där, dels var det en dum idé. Vad skulle han göra där?

Jag slängde en blick ut genom fönstret. Jag kunde se mina föräldrar där nere på gården. Mamma tog upp en grön mössa ur fickan och tryckte ner den över sina röda lockar, trots att det egentligen inte var kallt ute.

Däremot kunde jag inte se taket på ladan härifrån.

Den var ju nedbrunnen.

Det kändes som om min mage var full med ättika.

Det sved.

Plötsligt ville jag inte vara kvar på vinden längre.

Det verkade som om tusen ögon glodde på mig. De fanns i hörnen, i mörkret, på takbjälkarna …

Jag rynkade pannan och försökte känna var ögonen skulle dyka upp härnäst.

– Ludde? Var är du? Vi åker hem nu.

Pappas röst hördes nerifrån bottenvåningen och ljudet fick mig att rycka till. Jag försökte få tag på locket till kofferten för att stänga den igen, men gångjärnen 15

16275_inlaga_20_over_7.indd 15

2014-03-24 14:24

var nog trasiga på något sätt för det låg väldigt långt bak. Nästan nere på golvet. Jag fick lov att gå runt för att kunna få tag på det. När jag föste upp locket hördes ett lågt ljud. Som ett svagt klingande. Jag såg ner i golvet. Kofferten hade kanter och beslag av plåt och när jag drog tag i locket hade jag kommit emot något som slog i plåten.

Jag stirrade ner på golvet. Nog var det något som låg där? Något blankt som delvis låg under kofferten.

Det var nog jag själv som hade sparkat in det där.

– Ludde! Sätt fart!

– Ja! skrek jag samtidigt som jag hastigt försökte få tag på det där under kofferten. Det gick inte. Mina fingrar nådde inte något att hålla fast i och det kändes som om föremålet snarare gled längre in.

Kofferten var tung. Jag försökte rubba på den för att komma åt, men det gick inte.

– Ludde! Om du inte kommer nu åker vi utan dig!

– Jag kommer! röt jag irriterat.

Jag lade locket på plats och efter en sista blick på golvet började jag gå mot vindsdörren. Jag hade bara ett par steg kvar när en kall vindpust plötsligt träffade mig bakifrån och kilade sig in under jackans krage. Det kändes som om någon hade lagt en isbit direkt mot halsen.

Hela jag blev så kall att jag hejdade mig mitt i ett steg. Jag ville vända mig om och se var kylan kom ifrån, men av någon anledning vågade jag inte.

16

16275_inlaga_20_over_7.indd 16

2014-03-24 14:24

Hade det varit ett vinddrag från fönstret? Det måste det ju ha varit.

– Ludde!

Jag hörde pappas steg i trappan och fötterna fick fart ut från vinden. Nedför den smala trappan och ut i hallen. Jag funderade på om jag trots allt skulle vända mig om lite snabbt och titta upp mot vinden, men jag vågade inte riktigt. Och innan jag hann bestämma mig hade dörren börjat gå igen av sig själv. På knarrande gångjärn stängdes den hastigt och slöt sig tätt mot dörrkarmen.

– Ludde?

Jag stod framför vindsdörren när pappa dök upp på övervåningen. Jag körde ner händerna i fickorna på min munkjacka och försökte se oskyldig ut.

– Jag är här, sa jag.

– Var har du varit?

– Ingenstans, sa jag och lutade mig nonchalant mot väggen. Mamma skulle bara bli nervös om jag sa att jag hade varit på vinden. Hon var så hönsig.

– Du ser så där … lurig ut, sa pappa och granskade mig misstänksamt.

– Jaså?

– Ja. Men strunt samma den här gången. Mamma tycker att det är lite kusligt här så hon vill åka hem nu. Jag får komma tillbaka själv i morgon eller så. Jag måste plocka ihop lite saker att ta med till farbror Carl.

17

16275_inlaga_20_over_7.indd 17

2014-03-24 14:24

– Jag kan följa med, sa jag snabbt. I morgon alltså.

Pappa tittade på mig och blinkade under de buskiga ögonbrynen.

– Tycker inte du att det är lite otäckt här? undrade han. Mamma säger att det känns som om någon tittar på henne hela tiden.

– Det är väl inte så farligt, sa jag.

Men jag förstod faktiskt precis vad hon menade.

18

16275_inlaga_20_over_7.indd 18

2014-03-24 14:24

2

16275_inlaga_20_over_7.indd 2

2014-03-24 14:24

2 0

Darriga bokstäver och sneda streck. Ojämnt. Dessutom var det inte länge sedan det var gjort. Lager med smutsigt damm låg som en hinna över väggarna, men just där de inristade strecken fanns var det dammfritt. Avtorkat och fint.

EWA CHRISTINA JOHANSSON

Det har brunnit i Stengården, där Luddes kusiner Mille och Hella bor. Det finns inga spår efter kusinerna och det verkar som om de är borta för alltid, men Ludde kan inte tro att det är sant. Han vägrar ge upp hoppet, och snart är han indragen i en härva av utpressning, brott och hotfulla män.

Och vad är det egentligen som händer uppe på Stengårdens vind? Vad betyder ”20 över 7” som är inristat i en planka och varför känner sig Ludde märkligt iakttagen där uppe, trots att han vet att han är ensam? Det verkar som att det finns någon, eller något, som vill hjälpa Ludde att hitta kusinerna innan det är för sent ...

Ö V E R 7

EWA CHRISTINA JOHANSSON