Issuu on Google+


I serien Prinsessälvorna har utkommit Lilly lyckoälvan Tilde teaterälvan Josefin djurälvan Vilda äventyrsälvan Elsa kalasälvan Lova leksaksälvan Alice balälvan

2


Översättning Ulrika Adling Samuelson


Älvorna planerar en magisk bal Med hedersgäster och glädje i sin sal De väntar en afton med glitter och skratt Men jag tänker bjuda på ett ondsint spratt Kalas och äventyr blir mörka och kalla Jag ska besegra älvorna en gång för alla Min isiga magi genom slottet ska vina Jag får världens all lycka att sina

5


Älvlandets slott

Orangeriet

Sjön Minizoo

Labyrint

Prydnadsträdgård

Fril


Kung Bores isslott

Buss

Krocketspel

Lekplats

Gyllene slottet

Friluftsteater


ch

Pr

an Rebecka s s e ins nsessan Kris o tin pr i

GYLLENE SLOTTET

– Vi är framme, Kristin! sa Rebecka och pekade uppspelt ut genom bussfönstret. Titta, det står ”Gyllene slottet” på den där skylten.   Kristin log mot sin vän.   – Jag kan inte fatta att vi ska få vara en hel vecka i ett riktigt slott, sa hon med en lycklig suck. Jag börjar redan känna mig som en prinsessa! 9


Bussen fylldes av stoj och hurrarop när även de andra barnen fick syn på skylten. Gyllene slottet var en stor och pampig byggnad som låg på landet alldeles utanför Väderbyn, där Kristin bodde. Trots att slottet var öppet för besökare hade Kristin aldrig varit där. Men nu under vårlovet ordnades en speciell barnvecka och hon hade frågat Rebecka om hon ville följa med dit.   – Åh, vad det ska bli spännande att se hur vårt rum ser ut, sa Rebecka ivrigt när bussen svängde in genom de höga järngrindarna. Tänk dig att sova där riktiga prinsar och prinsessor har bott!   – Ja, svarade Kristin och nickade. Jag 10


undrar vad vi kommer att få göra den här veckan. Hoppas att de har ordnat en massa prinsessiga aktiviteter!   Bussen rullade över en vindbrygga och snirklade sig långsamt vidare genom de enorma ägorna. Precis som alla andra barn ombord tittade Rebecka och Kristin storögda ut genom fönstret i hopp om att se en skymt av Gyllene slottet. Men


det fanns så många andra fantastiska saker som fångade deras uppmärksamhet på vägen att de ganska snart glömde att hålla utkik.   – Titta, ett minizoo! utropade Kristin när de passerade en inhägnad med shetlandsponnyer och små vita getter.   Där fanns också en hage med hästar och åsnor som gick och betade, och fållor med griskultingar, kaniner och marsvin.   – Visst är ponnyerna söta? sa hon.   Rebecka nickade.   – Och där borta är en sjö, tillade hon och log när hon såg änder och svanar som sakta gled över vattnet i skuggan av 12


hängande pilträd. Och titta på det där jättestora vita växthuset, Kristin! Det är fullt med apelsin- och citronträd.   – Jag tror att det kallas orangeri, sa Kristin. Jag har sett ett sådant förut, när jag var med mina föräldrar vid ett annat slott.   Bussen körde förbi en gräsplan med krocketbågar ner­ stuckna i marken och en stor labyrint av tätt växande gröna häckar.   – Den där labyrinten ser svår ut med alla krökar och gångar, viskade Rebecka till Kristin. Vi kanske går vilse i den och måste ha hjälp av älvmagi för att hitta ut! 13


De två flickorna log mot varandra. Deras vänskap med älvorna var en mycket speciell hemlighet de hade tillsammans.   Bussen fortsatte genom en prydnadsträdgård som var så fin att barnen i bussen bara gapade. Där fanns stora rabatter fulla med färgsprakande blommor, figurklippta buskar, marmorstatyer, fiskdammar med fontäner och stora påfåglar som spatserade omkring. Alla applåderade förtjust när en av fåglarna plötsligt bredde ut sina stora blå och gröna stjärtfjädrar.   – Här har ni nu Gyllene slottet! ropade busschauffören. Det ligger alldeles framför oss.   Rebecka och Kristin såg en enorm 14


byggnad av vit sten som glänste i solen. Slottet hade ett högt torn i varje hörn och ett femte, extra ståtligt i mitten. Tornen var omgärdade av gyllene tinnar och längst upp på vart och ett av dem vajade en vimpel.

  – Åh, vad fint Rebecka! utbrast Kristin förtjust. Jag längtar tills i morgon när vi kan utforska slottet ordentligt. 15


– Det är som ett sagoslott, sa flickan framför dem. Det skulle inte förvåna mig om en älva kom flygande!   Rebecka och Kristin log mot varandra.   – Vi kanske träffar några av våra hemliga vänner medan vi är här, viskade Rebecka.   Bussen stannade framför marmor­ pelarna vid slottets entré. Just som Rebecka och Kristin klev av bussen tillsammans med de andra kom en kvinna skyndande ut ur slottet, tätt följd av en ung man. De var båda klädda i stiliga marinblå kostymer med guldknappar.   – Hej, allihop! ropade kvinnan med ett vänligt 16


leende. Jag heter Caroline och det här är Joel. Vi är slottsvärdar båda två och det är vi som ska ta hand om er under er vistelse här.   – Vi vet att ni kommer att stormtrivas den här veckan, sa Joel. Ja, det är väl ingen idé att skjuta upp det roliga? Vi sätter fart med en gång! Busschauffören bär in era väskor, medan Caroline och jag visar er runt.   Kristin och Rebecka gick in genom porten, lika ivriga som alla andra att få se hur Gyllene slottet såg ut inuti. Entréhallen var stor och pampig, med välvda fönster, marmorgolv och ett högt tak som var utsmyckat med gipsfåglar och vackert målade blommor. Väggarna bestod av mörk träpanel och från taket hängde en väldig kristallkrona med 17


prismor som såg ut som diamanter när de träffades av solens strålar. I bortre änden av hallen ledde en svängd trappa av vit och rosa marmor upp till övervåningen.   – Precis så här ska ett slott se ut, viskade Rebecka till Kristin, som nickade.   – Ni kommer att ha gott om tid att utforska slottet på egen hand medan ni är här, sa Joel.   Han gjorde en svepande rörelse med handen mot marmortrappan.   – Den här kallas Stora trappan, fortsatte han. Den har använts av många prinsar och prinsessor genom åren. Tjänstefolket fick lov att 18


trampa i en annan trappa när de skulle ta sig mellan våningarna.   Rebecka och Kristin lade märke till att väggarna vid den imponerande trappan pryddes av gamla porträtt i guldramar.   – Människorna ni ser här på tavlorna har allihop bott i slottet, berättade Caroline.   – Vem är det där? frågade Kristin och pekade på en flicka i krinolin.   Flickan på tavlan såg ut att vara ungefär i hennes och Rebeckas ålder.   – Det är prinsessan Charlotte, svarade Caroline. Hon bodde här för etthundratrettio år sedan.   – Caroline och jag borde varna er, 19


tillade Joel med en busig glimt i ögat. Gyllene slottet döljer många mystiska hemligheter. Här finns lönngångar, öppningsbara bokhyllor, möbler med hemliga lådor och alla möjliga spännande saker.   Han tryckte till ena kanten av trä­ panelen där han stod, så att väggen gled upp. Barnen drog häftigt efter andan när de såg den mörka gången på andra sidan.   – Det här kommer att bli hur kul som helst, sa Rebecka till Kristin. Och så kan vi leka prinsessor en hel vecka!   – Ni får röra er nästan var ni vill i slottet, förklarade Joel. Men det stora 20


tornet vill vi inte att ni går upp i. Det håller på att vittra sönder, så där är det farligt att vara.   – Okej, då var det dags för lite kvällsmat, sa Caroline och tågade i väg längs en korridor. När ni har ätit ska vi visa er till era rum så att ni kommer i ordning ordentligt.   Efter en trevlig stund med ostsmörgåsar och varm choklad i den vackra bankett­ salen, tog Caroline med Rebecka och Kristin till deras sovgemak. Rummet gick i guld och olika blå toner och hade breda himmelssängar med matchande påfågelsmönstrade överkast. I taket hängde en mjukt glimmande ljuskrona av silver och glas. 21


– Vi ses i morgon, flickor!   Caroline gick ut och stängde dörren bakom sig.  – Visst är det fint, sa Rebecka medan hon såg beundrande på himmels­ sängarna. Det är precis som om vi var riktiga prinsessor!   Hon gäspade.   – Vi kanske ska lägga oss, föreslog hon. Men det är nog bäst att vi packar upp först.   – Packar riktiga prinsessor verkligen upp själva? frågade Kristin och fnissade.   Medan hon lyfte upp sin väska på sängen kastade hon en blick på den vackra ljuskronan i taket.   – Hm, sa hon och rynkade fundersamt pannan. Är inte skenet från ljuskronan starkare nu än när vi kom in? 22


Rebecka vände blicken uppåt.   – Jo, det har du rätt i, sa hon och satte handen för ögonen. Den lyser så starkt att jag knappt kan titta på den.   I samma ögonblick kom en gnistrande figur virvlande ut ur ljuskronan och dansade mot dem genom luften.   – En älva! flämtade Kristin och såg på Rebecka. Det är vår gamla vän, Lovisa lekälvan!



9789132162398