Page 1

JOHN FL A NAGA N

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16219-0

brodrband.indd 1

Av till ren författa S

EN SPEJA R NG LÄR LI

JOHN FL ANAGAN

De utstötta är den första boken i Broderband – en ny, spännande serie av författaren till Spejarens lärling.

DE UTSTÖTTA

I Skandia drömmer många pojkar om att bli krigare och det kan man bara bli på ett sätt. Som tonåringar delas pojkarna upp i lag, så kallade broderband. Sedan börjar träningen. Pojkarna måste genomlida tre hårda månader för att lära sig stridstaktik, att segla vargskepp och att hantera vapen. Broderbanden tävlar mot varandra och bara ett lag kan vinna. Hal Mikkelson utses motvilligt till ledare för ett av banden – Hägrarna. Precis som han själv är lagmedlemmarna i Hägrarna de utstötta och bortvalda. I de andra lagen ingår stadens allra starkaste pojkar och vissa av dem tar träningen på blodigt allvar. Trots det antar Hal utmaningen. Hägrarna verkar vara det svagaste laget, men med uppfinningsrikedom och mod kanske de kan överraska sina motståndare.

DE UTSTÖTTA

2013-07-03 10:25


Av John Flanagan har utgivits spejarens lärling :

Gorlans ruiner Det övergivna landet Krigarkungens sal Slaget om Skandia Den hemsökta skogen Macindaws fästning Fången i Arrida Clonmels kungar Sårad i ödemarken Kejsaren av Nihon-Ja De glömda berättelserna broderband :

De utstötta

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 2

2013-07-04 11:23


JOHN FL A NAGA N

DE UTSTÖTTA Översättning: Ingmar Wennerberg

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 3

2013-07-04 11:23


www.wahlstroms.se Copyright © John Flanagan 2011 First published by Random House Australia Pty Limited, Sydney, Australia. This edition published by arrangement with Random House Australia. Cover design © www.blacksheep-uk.com Cover illustration © Jeremy Reston Illustration på s. 6–7 © 2011 David Elliot Svensk utgåva © 2013 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Originalets titel Brotherband – The Outcasts Sättning Åsa Enmark Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-32-16219-0

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 4

2013-07-04 11:23


Till vรฅrt eget broderband: Max, Konan, Alex och Henry.

Flanagan Broderband 1 De utstรถtta.indd 5

2013-07-04 11:23


Flanagan Broderband 1 De utstรถtta.indd 6

2013-07-04 11:23


Flanagan Broderband 1 De utstรถtta.indd 7

2013-07-04 11:23


Flanagan Broderband 1 De utstรถtta.indd 8

2013-07-04 11:23


Förklaringar av några nautiska termer

E

ftersom den här boken handlar en del om segelfartyg tyckte jag att det kunde vara lämpligt att förklara några av de nautiska termerna som förekommer i berättelsen.   Jag har försökt att inte gå över styr (för att använda ett gammalt sjömansuttryck) med de tekniska detaljerna i boken och jag är övertygad om att du kommer att förstå vad som händer även om du inte kan så mycket om segling. Men några seglartermer var ändå nödvändiga för att berättelsen skulle kännas trovärdig.   Dessa förklaras nedan. De räknas inte upp i någon särskild ordning. För: Fartygets främre del. Akter: Fartygets bakre del. Babord och styrbord: Vänster respektive höger sida av ett fartyg sett från aktern mot fören. Ordet styrbord tros komma av att styråran på vikingaskeppen alltid satt på höger sida. Babord eller bakbord var den sida som rorsmannen hade bakom ryggen när han stod vänd mot styråran. Föröver: Längre fram i fartyget, mot fören till. Akteröver: Längre bak i fartyget, mot aktern till. 9

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 9

2013-07-04 11:23


Snedsegelrigg: Fartygsriggning med snedsegel, dvs. segel som sitter i fartygsskrovets längdriktning. Skrov: Fartygets kropp. Köl: Fartygets längsgående ”ryggrad” undertill. Styråra: Den kraftiga åran som används för att kontrollera fartygets riktning. Den är monterad i aktern, på styrbord sida. Rorkult: Styrårans handtag. Tvärs: Vinkelrätt mot längdriktningen av ett fartyg (det vill säga från sidan). Kallas även tvärskepps. Om ett fartyg har vinden ”tvärs in om styrbord” så blåser det från höger sida. Rå: Ett rundhult (trästång) som hissas upp i en mast och bär ett segel. Änden på en rå kallas rånock. Brädgång: Den del av fartygets sida som befinner sig ovanför däck. Reling: Översta kanten på fartygets sida. Koffernagel: En träpinne som används för att fästa linor. Årtull: Stöd för en åra på fartygets reling. Vindflöjel: En vimpel som visar åt vilket håll det blåser. Stagvändning: Att stagvända innebär att man byter riktning genom att styra upp mot och passera vindögat. Om vinden blåste norrifrån och man ville segla åt nordost så skulle det räcka att stagvända åt nordost och sedan fortsätta så länge man behövde. Om det däremot blåste från norr och man ville segla rakt norrut skulle man bli tvungen att göra detta genom att sicksacka framåt i en serie stagvändningar. Att segla mot vinden på det sättet kallas att kryssa. Undanvindsvändning: När ett fartyg stagvänder vänder det mot vinden. En undanvindsvändning innebär att man vänder från vinden (faller av) så att fartyget svänger i en mycket större båge och aktern snarare än fören passerar vindögat. Detta är ett säkrare sätt att vända på för ett vargskepp. Bog eller segelsätt: Kurs i förhållande till vinden. Att segla för halv vind innebär att man seglar med vinden från sidan. Att segla på läns betyder att vinden är akterlig (det vill säga blåser bakifrån). 10

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 10

2013-07-04 11:23


Reva: Att minska seglets yta genom att binda fast en del av det vid rån. Det görs vid kraftig vind för att skydda seglet och masten. Trimma: Att justera seglet för att göra det så effektivt som möjligt med tanke på vindstyrka och vindriktning. Fall: Linor som används för att hissa upp rår och segel. Stag: En kraftig lina som stöttar en mast i längdled. Backstag och förstag är kraftiga linor som löper från mastens topp till aktern respektive fören (du ser säkert på namnen vilket stag som är vilket). Vant: En tjock lina som stöttar en mast i sidled. Skot: Skot är linor som fästs i ett segel och används för att reglera det i förhållande till vinden (skota eller trimma det). Man drar eller släpper ut ett skot beroende på vindens styrka och riktning. I en nödsituation kan man stanna ett fartyg genom att släppa alla skot. Avdrift: Ett fartygs avvikelse åt sidan, bort från sin planerade kurs, på grund av vinden eller strömmar. Lovart: Lovartssidan är den sida av ett fartyg som vetter mot vinden. När man står vänd mot lovart får man vinden i ansiktet. Motsatsen är lä. Hal ut: Kommando som betyder ”ro!” Stryk: Kommando som betyder att årbladen ska föras genom vattnet i motsatt riktning mot vanlig rodd. Nu vet du allt du behöver veta om seglartermer. Välkommen till broderbandens värld! John Flanagan

11

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 11

2013-07-04 11:23


Flanagan Broderband 1 De utstรถtta.indd 12

2013-07-04 11:23


DEL ETT

Lรถftet

Flanagan Broderband 1 De utstรถtta.indd 13

2013-07-04 11:23


Flanagan Broderband 1 De utstรถtta.indd 14

2013-07-04 11:23


1 Tolv år tidigare

D

et var kort före gryningen och Vargvinden gled ut ur havets dimmor likt en vålnad som långsamt tar form.   Seglet hade beslagits och rån sänkts ned till däck och vargskeppet drevs fram av endast fyra åror när det långsamt närmade sig stranden. De fyra roddarna hanterade sina åror försiktigt och lyfte dem bara några centimeter över ytan så att ljudet av droppande vatten skulle höras så lite som möjligt. Männen var Eraks mest erfarna roddare och de var vana vid att ljudlöst närma sig en fiendekust.   Och under plundringssäsongen var varje kust en fiendekust.   Besättningsmännen var så skickliga att det högsta ljudet som hördes var ett lågt kluck-kluck-kluck från de små krusningarna utmed träskrovet. I fören satt Svengal och två andra män hukade. De var fullt beväpnade och spanade koncentrerat mot den svaga linjen där vattnet mötte stranden.   Avsaknaden av vågor gjorde det visserligen lättare att närma sig land, men Svengal skulle ha välkomnat lite oväsen. Och det vita skummet hade gjort det lättare att urskilja kustlinjen i mörkret. Sedan fick han syn på stranden och höjde sin knutna näve.   Långt akterut, vid styråran, stod Erak och såg på medan hans förstestyrman sträckte upp först fem fingrar, sedan fyra och till sist tre när han mätte avståndet till sanden. 15

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 15

2013-07-04 11:23


”Ta in årorna.”   Han gav ordern i vanlig samtalston i stället för att ropa ut den som han brukade. I vargskeppets mitt stod Mikkel, Eraks båtsman, och vidarebefordrade befallningen. De fyra årorna lyftes ur vattnet exakt samtidigt och höjdes snabbt till lodrät position så att vattnet som hade samlats på dem skulle droppa ned i fartyget, snarare än i havet, och därmed höras så lite som möjligt. Några sekunder senare skrapade fartygets för lågt mot sanden. Erak kände vibrationerna i däck från den mjuka kontakten med stranden.   Svengal och två kamrater hoppade ned över fören och landade kattlikt i den våta sanden. Två av männen skyndade upp på stranden och delade på sig för att överblicka landskapet till vänster och höger och varna för eventuella bakhåll. Svengal själv tog emot det lilla landankaret som en annan besättningsman sänkte ned till honom. Han gick tjugo steg upp på stranden, kämpade lite med ankarlinan för att spänna den ordentligt och tryckte ned det spadformade ankarflyt i den fasta sanden.   Vargskeppet hade glidit lite åt sidan i den mjuka brisen, men var nu förtöjt.   ”Klart åt vänster!”   ”Klart åt höger!”   De två männen som skickats ut för att spana lämnade sina rapporter. Nu fanns det inte längre någon anledning att smyga. Svengal tittade ut över terrängen han ansvarade för.   ”Klart rakt fram”, konstaterade han.   Ombord på Vargvinden nickade Erak belåtet. Han hade inte väntat sig något väpnat mottagande på stranden, men det lönade sig alltid att vara försiktig. Det var därför alla hans plundringståg genom åren varit så framgångsrika och det var därför han hade förlorat så få besättningsmän.   ”Fint”, sa han och lyfte skölden från relingen och satte den på vänster arm. ”Då kör vi.”   Han klev raskt fram över vargskeppet till fören, där en stege 16

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 16

2013-07-04 11:23


stod lutad mot fartyget. Erak tryckte sin tunga stridsyxa genom en läderögla i bältet och klättrade vant över relingen och ned på stranden. Besättningsmännen följde efter och samlades bakom honom. De behövde inga order. Alla hade varit med om detta många gånger förut.   Svengal kom tillbaka. ”Inte en människa i sikte, kapten”, rapporterade han.   Erak grymtade. ”Bra, för det hade förvånat mig. De lär ha fullt upp borta i Altebosk.”   Han sa namnet precis som han brukade, utan minsta ansträngning för att få det iberiska uttalet rätt. Staden han pratade om hette Alto Bosque och var en relativt oviktig marknadsstad ungefär en mil söderut. Den hade fått sitt namn från den höga, skogklädda kullen den var byggd på.   Dagen innan hade sju besättningsmän tagit ekan och genomfört ett blixtanfall mot marknaden innan de återvänt. Alto Bosque hade ingen garnison och en ryttare från staden skickades därför till Santa Sebilla, där det fanns ett litet lantvärn. Det var precis vad Erak ville. Hans plan gick nämligen ut på att lura iväg krigarna till Alto Bosque så att han och hans mannar kunde plundra Santa Sebilla ostörda.   Santa Sebilla var också en liten stad – förmodligen ännu mindre än Alto Bosque. Men under årens lopp hade den fått ett strålande rykte tack vare kvaliteten på de smycken som skapades där. Fler och fler hantverkare och konstnärer hade lockats till Santa Sebilla och i dag var staden känd som ett centrum för konsthantverk och ädelsmide.   Erak brydde sig, liksom de flesta skandier, inte särskilt mycket om vackert hantverk. Däremot brydde han sig mycket om guld och han visste att det fanns mängder av den varan i Santa Sebilla – mycket mer än vad som vanligtvis var fallet i så små städer. Juvelerarna och smederna behövde stora mängder råmaterial – guld, silver och ädelstenar. Erak var av den bestämda uppfattningen att rikedomar behövde omfördelas, i alla fall så länge det mesta om17

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 17

2013-07-04 11:23


fördelades till honom själv, så han hade planerat det här angreppet i detalj under flera veckor.   Han såg sig över axeln. Fyra män stod kvar som ankarvakter i Vargvindens för medan resten av besättningen rörde sig inåt land. Han nickade belåtet. Kusten var klar.   ”Skicka ut dina spanare”, sa han till Svengal. Förstestyrmannen gjorde tecken åt de två männen att gå före huvudstyrkan.   Stranden höjde sig mjukt mot en rad låga, snåriga buskar och träd. Spanarna sprang till trädranden, blickade ut över landskapet framför sig och gav sedan klartecken. Marken var plan, men några kilometer inåt land reste sig en kedja med låga kullar över slätten. Solens första strålar färgade himlen ovanför krönen rosenröd. De var sena, tänkte Erak. Han hade helst velat nå fram till staden innan solen gick upp, medan invånarna fortfarande var sömniga och längtade tillbaka till sina sängar. Medan de fortfarande ställde sig lite tveksamma till den nya dagens utmaningar, helt enkelt.   ”Vi får skynda på”, sa han kort och gruppen samlades i två led och började springa i långsamt men stadigt tempo. Spanarna sprang fortfarande ungefär femtio meter framför resten av plundringssällskapet. Erak kunde redan se att det inte fanns något ställe för en större grupp beväpnade män att gömma sig på. Men det skadade ändå inte att vara på den säkra sidan.   Spanarna vinkade dem vidare och snart kom de upp på ett lågt krön och kunde se Santa Sebilla på andra sidan.   Husen var byggda av vitrappat tegel. Lite senare på dagen skulle de glittra och skimra i den varma iberiska solen och den vita färgen skulle bli nästan bländande. I det svaga ljuset före gryningen såg de däremot tråkiga, grå och vardagliga ut. Staden hade formats utan någon särskild plan och vuxit under årens lopp allteftersom nya hus och lagerlokaler byggts precis där ägarna valt att placera dem. Resultatet var en kaotisk labyrint av vindlande gränder, spridda byggnader och gator som ringlade fram och tillbaka utan att följa något som helst mönster. Men Erak struntade i virrvarret av hus 18

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 18

2013-07-04 11:23


och butiker. Han höll utkik efter det som kallades förrådet – en stor byggnad utanför staden där guld och ädelstenar förvarades.   Och nu såg han byggnaden. Den var större än de andra husen och hade en stor mässingsbeslagen trädörr. Erak visste att det normalt sett stod en vakt utanför. Men det verkade som om hans avledande manöver hade haft önskat resultat och lantvärnsstyrkan var borta. Om de mötte motstånd så kunde det bara komma från en plats – en liten borg på en klippa några kilometer från själva staden. Där kunde det eventuellt finnas beväpnade män. Men borgen tillhörde en lägre iberisk adelsman och att den låg just här var mer eller mindre en slump. Erak visste hur dryga och snobbiga de iberiska ädlingarna var och gissade att borgherren och hans folk ville ha så lite som möjligt att göra med de enkla handelsmännen i Santa Sebilla. De köpte säkerligen deras varor, men de ville inte gärna beblanda sig med dem och skulle ogärna försvara dem ens i en nödsituation.   De började gå mot förrådet. När de passerade en sidogata kom en sömnig man gående med en åsna lastad med ett enormt tungt fång ved. Mannen gick med sänkt huvud och verkade fortfarande halvsova, så det dröjde flera sekunder innan han lade märke till de hårdföra, beväpnade vargarna från havet. Sedan stelnade han till med vidöppen mun och bara stirrade på dem. I ögonvrån såg Erak hur två av hans mannar lämnade sällskapet. Men vedförsäljaren verkade harmlös.   ”Låt honom vara”, sa han och männen ställde sig i ledet igen.   Ljudet av Eraks röst fick försäljaren att släppa åsnans grimskaft och rusa tillbaka genom den smala gränden. De hörde det mjuka ljudet av mannens bara fötter mot den hårda jorden när han försökte öka avståndet mellan sig själv och plundrarna.   ”Öppna dörren”, beordrade Erak.   Mikkel och Thorn klev fram. Mikkel, som normalt brukade slåss med svärd, lånade en yxa av en av de andra skandierna och gick lös på den tunga dörren tillsammans med Thorn. Männen var två 19

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 19

2013-07-04 11:23


av Eraks mest pålitliga krigare och han nickade gillande när han såg hur enkelt de förvandlade dörren till flisor genom att avlösa varandra med yxhugg som träffade precis där de orsakade som störst förödelse. Båda byggde vidare på skadan den andre åsamkat.   De två männen var bästa vänner. De kämpade alltid sida vid sida i sköldborgen och båda litade helt på kamratens beskydd. Ändå skilde de sig mycket i fråga om kroppsbyggnad. Mikkel var längre och smalare än en genomsnittlig skandier, men han var samtidigt kraftig, med sega muskler. Och han hade reflexer som en katt.   Thorn var lite kortare än sin vän, men hade betydligt bredare axlar och bröstkorg. Han var en av de skickligaste och farligaste krigare Erak någonsin mött. Erak hade ofta tänkt på hur mycket han skulle hata att behöva möta Thorn i strid. Han hade aldrig sett en motståndare som överlevt ett sådant möte. Trots sin massiva kroppshydda kunde Thorn röra sig blixtsnabbt när han ville.   Erak övergav sin tankegång när dörren till sist föll ihop i två trasiga halvor.   ”Ta guldet”, beordrade han och männen rusade framåt.   Det tog dem en halvtimme att fylla säckarna med guld och silver. De tog bara så mycket de orkade bära och lämnade kvar minst lika mycket.   Kanske någon annan gång, tänkte Erak – men han visste att ingen framtida räd skulle bli lika enkel eller blodlös som denna. Så här i efterhand önskade han att han hade lagt beslag på vedhandlarens åsna. Det lilla djuret hade kunnat bära tillbaka ännu mer guld till fartyget åt dem.   Nu hade stadsborna vaknat och nervösa ansikten kikade på dem från fönster och husknutar. Men invånarna var inte krigare och ingen av dem var beredd att konfrontera de skräckinjagande nordborna. Erak nickade belåtet när alla männen, som var och en bar på två små men tunga säckar, hade kommit ut ur förrådet. Han drog en lättnadens suck. Detta hade varit enkelt, tänkte han. Till och med enklare än han vågat hoppas. 20

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 20

2013-07-04 11:23


När de började följa stigen tillbaka mot stranden kunde de inte springa som de gjort tidigare eftersom de bar sådan tung last. Minst ett dussin stadsbor följde efter, som om de inte ville låta guldet och ädelstenarna bara försvinna utom synhåll. Men de höll sig på avstånd och såg bara på i vanmäktig vrede medan havsvargarna bar bort dyrgriparna.   ”Thorn och Mikkel, gå längst bak”, sa Erak. ”Tala om för mig om ni märker någon förändring.” Det skulle vara alltför enkelt att avfärda hotet från förföljarna och missa eventuella faror.   De två männen nickade, lämnade sina säckar till andra besättningsmän och rörde sig mot ledets bakre del.   De marscherade ungefär tjugo meter bakom huvudgruppen och vände sig hela tiden om för att hålla de förföljande stadsborna under uppsikt. Vid ett tillfälle rusade Thorn iväg som om han tänkte anfalla några män som kommit för nära, och iberierna drog sig snabbt tillbaka tills de kände att de var på mer betryggande avstånd igen.   ”Kaniner”, sa Mikkel föraktfullt.   Thorn log och tänkte precis svara när han fick syn på något som rörde sig bakom stadsborna. Hans leende försvann.   ”Vissa av kaninerna rider visst”, sa han. De två plundrarna stannade och tittade.   Fem ryttare var på väg längs den dåliga stigen genom snåren. Allihop var beväpnade och solen, som precis hade gått upp, glittrade i deras rustningar och spjutspetsar. De var fortfarande en bit bakom skandierna, men närmade sig fort. De två kamraterna kunde höra det svaga klirret från hästarnas seldon och männens utrustning.   Thorn kastade en blick mot de andra i plundringsgruppen. De var på väg in i en smal passage som ledde ned till den sista biten öppen terräng innan de skulle nå stranden. Han visslade högt och såg hur Erak stannade och såg sig om. Resten av gruppen fortsatte vidare så snabbt de kunde.   Thorn pekade på ryttarna. Han var osäker på om Erak kunde se de nya fienderna, så han höjde höger hand och sträckte upp fem 21

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 21

2013-07-04 11:23


fingrar innan han knöt näven och förde den mot axeln. Det var en signal som betydde ”fiende”. Han pekade på ryttarna.   Erak vinkade till svar och pekade på ingången till passagen, där den siste av mannarna precis hade gått in. Thorn och Mikkel grymtade.   ”Bra idé”, sa Mikkel. ”I den där mynningen kan vi hålla tillbaka dem utan problem.”   De höga klippväggarna och det trånga utrymmet skulle göra det svårt för ryttarna. Det skulle också hindra dem från att flankera och omringa havsvargarna. De skulle tvingas till ett frontalangrepp. Normalt sett skulle det vara en lite överväldigande tanke, men det här var två erfarna och dödliga krigare som litade på sin egen förmåga och på sin kamrats.   De visste båda att Erak inte skulle överge dem i en farlig situation. Så snart guldet var i säkerhet ombord på fartyget skulle han skicka förstärkning. Deras uppgift var att vinna tid, inte att offra sig så att de övriga kunde fly. Och de två männen kände sig helt säkra på att de kunde hålla några beridna lantisar på avstånd.   De ökade tempot och skyndade sig till passet. Bakom sig hörde de stadsborna jubla med hesa röster. De trodde att de två nordmännen flydde för sina liv från ryttarna, som började galoppera och verkade fast beslutna om att fånga förövarna innan de kunde fly in i den trånga passagen.   Men de två kämparna hade inga planer på att fly. I stället vände sig Mikkel och Thorn om så snart de kom fram till passet. De drog sina vapen och svingade dem lite på prov medan ryttarna närmade sig.   Thorn föredrog, liksom de flesta skandier, att slåss med en tung enkelbladig stridsyxa. Mikkel var beväpnad med ett långsvärd. Båda männen hade hornprydda hjälmar samt var sin stor träsköld med en tung metallknopp i mitten och metallförstärkning utmed kanten. När ryttarna närmade sig höll de upp sköldarna så att bara deras huvuden och ben syntes – liksom deras blankpolerade vapen, som 22

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 22

2013-07-04 11:23


fortfarande rörde sig i små prövande bågar och glittrade när solens strålar träffade dem.   För ryttarna såg det ut som om sköldarna och svärden helt blockerade ingången till passagen. De hade väntat sig att skandierna skulle fly i panik och blev lite förbryllade över att de inte gjorde det – och över hur behärskade de två männen som mötte dem verkade. De höll in hästarna ungefär trettio meter från havsvargarna och tittade osäkert på varandra. Allihop väntade på att någon annan skulle ta befälet.   De två skandierna kände på sig hur osäkra motståndarna var och lade märke till hur klumpigt de höll i sina spjut och små rundsköldar. De saknade helt lugnet och självsäkerheten som utmärkte erfarna krigare.   ”De där killarna verkar rätt gröna”, sa Mikkel med ett syrligt litet leende.   Thorn nickade. ”Tveksamt om de har varit med om en enda riktig strid.”   De hade rätt. Ryttarna, som hade kommit från borgen efter att en budbärare sprungit hela vägen från Santa Sebilla, var unga och otränade. Alla kom från välbärgade familjer. Deras föräldrar hade alltid skämt bort dem: en ringbrynja här, ett förgyllt svärd eller en ny stridshäst där. De såg sin utbildning i riddarkonst som någonting rent socialt och tog den inte riktigt på allvar. De hade aldrig tidigare mött sådana erfarna krigare som männen som nu stod framför dem och de började inse att det som hade börjat som en munter utflykt för att driva en skock ouppfostrade plundrare på flykten hade förvandlats till någonting väldigt farligt. Vissa av dem kanske skulle mista livet. Så de tvekade och visste inte riktigt vad de skulle göra härnäst.   Sedan ropade en av dem, som antingen var modigare eller dummare än de andra, ut en utmaning och sporrade hästen framåt samtidigt som han tafatt försökte rikta spjutet mot de två skandierna.   ”Min, tror jag”, sa Thorn och klev fram några steg för att möta 23

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 23

2013-07-04 11:23


anfallet. Mikkel lät honom lugnt göra det. Thorns stridsyxa hade långt skaft och var deras mest effektiva vapen mot ryttare.   Thorn studerade sin motståndare med avsmalnande ögon. Ynglingen skumpade fram i sadeln som en säck potatis och kämpade för att hålla spjutet under sin högra arm riktat framåt. Det skulle bli löjligt lätt att döda honom, tänkte Thorn. Men det skulle förmodligen bara leda till att hans kamrater blev ursinniga. Det var bättre att förödmjuka honom.   Han tog spjärn och parerade spjutspetsen med skölden och stötte lätt undan den. Sedan slog han yxans flatsida i bogen på den framrusande hästen så att den kom i obalans. När den vacklade till sköt han fram skölden och träffade djuret på nytt så att det tvingades väja undan. Hästen slog in i den skrovliga stenväggen utanför passagen, tappade fotfästet och brakade omkull på ena sidan med en förskräckt gnäggning. Ryttaren hade knappt tid att få fötterna ur stigbyglarna för att undvika att klämmas fast under djuret. Han föll klumpigt ur sadeln med den lilla skölden under sig. Genast började han att kämpa med svärdshjaltet för att få den långa klingan ur skidan. När han dragit den till hälften sparkade Thorn till honom på armen så att svärdet snurrade iväg genom luften.   Den unge ryttaren tittade upp på Thorn med panik i blicken. Han darrade okontrollerat när han såg den skräckinjagande stridsyxan höjas. Sedan slog vapnet ned i den hårda marken bara några centimeter från hans ansikte. Skandiern spände sin iskalla, skoningslösa blick i honom. Sedan sa Thorn ett enda ord:  ”Spring.”   Den unge iberiern kämpade sig upp på fötter och vände sig om för att fly. När han gjorde det kände han en våldsam stöt i baken när Thorn hjälpte honom på traven med sin känga. Pojken ropade till av förskräckelse och skyndade tillbaka till platsen där hans kamrater väntade. Deras hästar stod och trampade förskrämt, för ryttarnas rädsla hade spridit sig till djuren.   Ynglingen hörde de två skandierna skratta. 24

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 24

2013-07-04 11:23


Thorns instinkter hade haft rätt. Han hade kränkt ryttaren med lätthet och uppvisningen hade varit mer oroväckande än om han bara hade dödat honom. Genom att låta mannen leva hade han tydligt visat vilket förakt han och hans kamrat kände inför de oerfarna krigarna. Det gjorde iberierna ännu mer osäkra.   ”Där gjorde du dem bra nervösa”, sa Mikkel och log brett mot sin vän.   Thorn ryckte på axlarna. ”Jag hoppas det. Det borde vara förbjudet för sådana gröngölingar att springa runt med spetsiga pinnar! De utgör en större fara för sig själva än för någon annan.”   ”Kom så skickar vi hem dem”, sa Mikkel. ”Jag börjar bli irriterad.”   Utan förvarning höjde de två skandierna sina vapen och stormade fram mot den lilla gruppen ryttare samtidigt som de tjöt sina stridsrop för full hals.   Männen var redan skärrade och den nya chocken blev för mycket för dem. När de vildsinta krigarna kom springande trodde varje ryttare att just han skulle bli nästa offer. En av dem vände sin häst, satte sporrarna i dess sidor och tappade sitt spjut när djuret krängde till. Beteendet smittade av sig. Efter bara några sekunder var alla fyra ryttare på väg över slätten som om de spridits för vinden. Hästen med tom sadel sprang med dem och dess ryttare skyndade besvärat efter, nedtyngd av sina höga ridstövlar med sporrar och en tom svärdsskida som slog hit och dit medan han sprang.   Mikkel och Thorn stannade och stödde sig på sina vapen. De höll på att vika sig dubbla av skratt vid åsynen av de flyende ynglingarna.   ”Jag hoppas att de kommer hem helskinnade”, sa Mikkel och Thorn började skratta ännu högre.   ”Kommer ni, mina damer?” ropade Svengal. Han hade skickats tillbaka med fem andra besättningsmän som förstärkning. ”Ni ser inte ut att behöva hjälp längre.”   Thorn och Mikkel skrattade fortfarande när de satte sina vapen i bältet och traskade tillbaka till Svengal och de andra vid passets mynning. 25

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 25

2013-07-04 11:23


”Oj oj, det där skulle du ha sett, Svengal”, började Mikkel. ”Thorn drev dem på flykten med en gång! Hans fula nylle blev för mycket för dem. Till och med en av hästarna ramlade omkull!”   Svengal skrattade. Medan han skyndat sig genom ravinen med förstärkningen hade han sett hur Thorn tagit itu med den framstormande ryttaren. Det var imponerande. Han visste att han aldrig hade kunnat göra samma sak själv. Han kunde faktiskt inte komma på någon annan än Thorn som hade klarat det.   ”Du bidrog ju också”, svarade Thorn. ”Men jag får medge att jag var lysande.”   ”Jag vet inte om det är ordet jag …” Mikkel höjde armen för att klappa sin vän på axeln när spjutet träffade honom.   Det kom från ingenstans. När Thorn tänkte igenom saken senare insåg han att det måste ha varit spjutet som en av de flyende ryttarna tappat. Han förmodade att en av stadsborna hade plockat upp det och i ursinne och frustration kastat det mot skandierna innan han börjat springa för livet mot snåren och klipporna. Han hade inte ens stannat för att se vad som hände.   Och resultatet kunde inte ha varit värre. Den tunga järnspetsen hade genomborrat Mikkel under hans höjda arm och trängt djupt in i överkroppen. Han gav ifrån sig ett litet stön och föll på knä innan han ramlade åt sidan. Thorn sjönk förtvivlad ned bredvid sin vän och såg på honom. Hans ansikte var blekt och livet höll på att lämna honom.   ”Svärd …”, flämtade Mikkel. Om en skandisk krigare dog i strid utan vapen i hand skulle hans själ vandra för evigt i underjorden. Svengal hade redan dragit sitt eget svärd och placerat det i Mikkels trevande fingrar. Den döende mannen såg tacksamt upp och vände sedan blicken mot sin bäste vän.   ”Thorn”, sa han. Det var ett enda ord, men ansträngningen var nästan för mycket för honom.   Thorn böjde ned huvudet tätt intill Mikkels. ”Ta det lugnt, Mikkel. Vi ska föra dig till skeppet!” 26

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 26

2013-07-04 11:23


Skeppet symboliserade på något sätt säkerhet och räddning, som om det skulle räcka med att komma ombord för att omintetgöra effekten av det hemska, dödliga såret i Mikkels sida. Men Mikkel visste bättre. Han skakade på huvudet.   ”Min hustru … pojken … ta hand om dem, Thorn.”   Thorns synfält blev suddigt av tårar när han fattade vännens hand och försäkrade sig om att Mikkels grepp om svärdshjaltet inte försvagades.   ”Det ska jag. Jag lovar.”   Mikkel nickade och verkade samla sig inför en sista kraft­ ansträngning.   ”Det … det blir inte lätt … för honom. Han behöver …”   Smärtan och chocken var för mycket. Han kunde inte avsluta meningen. Men det fanns fortfarande lite ljus kvar i hans ögon. Thorn tog hans hand i ett hårdare grepp för att få honom att avsluta meningen. Han ville höra sin väns sista önskan.   ”Han behöver vad då, Mikkel? Vad behöver han?”   Mikkels läppar rörde sig utan att ett ord hördes. När han drog efter andan skakade han i hela kroppen. Med en enorm ansträngning lyckades han slutligen få ur sig ett sista ord:   ”Dig”, sa han.   Och dog.

27

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 27

2013-07-04 11:23


2 Sex år senare

K

arina Mikkelsfru hittade Thorn en vintermorgon. Han var inte vid medvetande och låg hopkurad under trasor och en maläten gammal päls vid gästgiveriets ena vägg. Den lätta snön som fallit under natten låg som ett vitt puder på hans hår och på den slitna pälsen. Men hans ansikte och händer hade färgats blå av den bitande kylan och näsan rann ymnigt.   Thorn hade druckit sig så berusad kvällen innan att han gått vilse på vägen tillbaka till båtskjulet han bodde i. Han hade tagit skydd vid väggen, i lä för vinden, och lagt sig ned i en vag förhoppning om att dö.   Vilket han förmodligen hade gjort om inte Karina hade ingripit.   Hon försökte väcka honom genom att ropa hans namn och ruska om honom. Men han slog undan hennes hand, mumlade någonting obegripligt och vände bort ansiktet. Hans ögon var fortfarande slutna och det var uppenbart att han var långt, långt borta.   Hon ruskade om honom på nytt, hårdare den här gången, och han svor och slog ilsket undan hennes hand igen. Någonting stålhårt glimmade till i Karinas ögon.   ”Hal!” ropade hon till sin tioårige son, som stod i köket och diskade efter gårdagens middag.   ”Ja, mamma?” 28

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 28

2013-07-04 11:23


”Pumpa upp en spann vatten och ta hit den. Och rappa på!”   Några minuter senare kom han tillbaka och höll ut spannen från kroppen för att inte skvimpa ut det iskalla innehållet på benet. Han stirrade med vidöppen mun på gestalten som låg hopsjunken mot väggen.   ”Galne gamle Thorn”, sa han när han ställde ned spannen. ”Vad gör han här?”   Karinas ögon smalnade på nytt när hon hörde frasen. Det var vad traktens pojkar kallade den nedgångne gamle havsvargen. Fruktansvärt, tänkte hon och mindes vilken fantastisk man Thorn hade varit innan han förlorat handen.   Expeditionen som kostat Karinas make Mikkel livet hade blivit en enda lång rad av katastrofer. Under hemresan hade Vargvinden förlorat masten i en storm. I kampen för att hindra skeppet från att sjunka hade Thorns högerarm fastnat i ett virrvarr av rep och träbitar, vilket slutat med att han förlorat handen.   Förlusten hade varit förödande för Thorn. När han bara hade vänsterhanden kvar kunde han varken svinga svärd eller yxa och han kunde inte ro heller. Han var ingen skicklig navigatör och även om han en gång hade varit en kompetent rorsman så krävde en styråra ofta två händer i hårt väder. Till följd av detta var han inte längre till nytta på ett vargskepp och snart hade han stått på torra land utan någon chans att fortsätta leva det liv han älskade. Dessutom hade han förlorat sin bäste vän.   Han hade sjunkit ned i en djup depression och sökt tröst i öl och brännvin. De starka dryckerna hade inte skänkt honom någon större trygghet, men de hade hjälpt honom att glömma sina förluster, åtminstone tillfälligt.   De lindrade också smärtan som ibland drabbade honom utan förvarning och trängde upp genom hans stympade högerarm och verkade komma från den förlorade handen. Lyckligtvis hände inte det så ofta och med tiden blev anfallen allt mindre vanliga. Men de gav honom ytterligare ett skäl att fortsätta med sitt drickande. 29

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 29

2013-07-04 11:23


Hans hår blev långt, tovigt och ovårdat, och grånade i förtid. Skägget var nästan lika långt. Han tvättade sig sällan och var till synes helt ointresserad av sitt yttre. Han hade förvandlats till ett tragiskt vrak som ständigt sörjde den förlorade och han tycktes ha förlorat all självrespekt i samma olycka. Ingen av hans vänner eller gamla skeppskamrater kunde rädda honom från den förödande, självförbrännande spiralen. Inte ens Erak, som hade varit hans skirl innan han blivit Skandias överjarl, kunde tala förstånd med honom.   ”Han är faktiskt inte särskilt gammal”, sa Karina strängt till sin son.   Hal höjde ögonbrynen och tittade närmare på den medvetslöse Thorn. ”Inte? Han ser ut som om han är hundra. Minst.”   ”Säger du det?” sa hon. Alla över tjugofem såg uråldriga ut för en pojke! Karina lade huvudet på sned och gav efter för sin nyfikenhet. Hon visste att hon inte borde det, men kunde inte låta bli.   ”Hur gammal tror du att jag är?” frågade hon.   Hal viftade avfärdande med handen och log mot henne.   ”Äh, du är inte alls lika gammal, mamma”, sa han lugnande. ”Du är väl inte mer än sextio?”   Karina var i själva verket trettioåtta. Hon var liten jämfört med de storvuxna skandiska kvinnorna, men hon var slående vacker. Dessutom utstrålade hon lugn och självförtroende, och det hade hon gjort redan när skandierna först fört henne till Hallasholm efter en räd i Araluen. Det dröjde inte länge innan Mikkel Kvicksvärd fick syn på henne. Mikkel var en av Skandias främsta krigare och hade köpt henne och omedelbart befriat henne. När mannen sett beslutsamheten i Mikkels ögon hade han omedelbart höjt priset med trettio procent, men Mikkel hade betalat utan att tveka. Trots att det hade gått mer än tio år sedan dess betraktades Karina fortfarande som en stor skönhet i Hallasholm och bara det senaste året hade hon tackat nej till fyra friare.   Hon gav sin son en kylig blick och han skruvade besvärat på sig. Han kände på sig att hon blivit sårad av något han hade sagt, men han visste inte riktigt vad det var. 30

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 30

2013-07-04 11:23


Det kanske var Hals taktlöshet som beseglade Thorns öde. Det fick varje uns av medlidande Karina kände att lämna henne. Hon pekade med tummen mot den fulla spannen.   ”Häll det över honom”, sa hon.   Hal tvekade och såg från Karina till Thorn till spannen.   ”Häll det över … va?” frågade han. Han ville försäkra sig om att han verkligen hade hört rätt.   Karina satte händerna i sidorna. Inte mer än sextio, tänkte hon. ”Vattnet. Häll det … i ansiktet på honom.” Hon böjde sig ned och drog undan den gamla pälsen från Thorns ansikte. Precis som innan försökte han att slå undan hennes hand.   ”Mamma …”, började Hal osäkert. Thorn må vara gammal och smutsig och sliten och ovårdad. Högerarmen slutade alldeles nedanför armbågen och när han stapplade omkring i byn såg han ut som ett nedgånget vrak. Men han var samtidigt en storvuxen man och hans häftiga temperament var välkänt. Kanske var det inte någon speciellt god idé för en liten kvinna i sextioårsåldern och hennes tioårige son att tömma en hink vatten över en sådan man – åtminstone inte utan att först ha tänkt ut en flyktväg.   Karina trummade otåligt med foten mot den snötäckta marken. Hal visste att det inte var något gott tecken. Hon nickade på nytt mot spannen.   ”Töm den.”   Hal ryckte på axlarna och tog upp den fulla spannen.   ”Nu”, sa hon.   Och han lydde.   Thorn vaknade med ett jättevrål när vattnet sköljde över honom. Han lät lite som en ilsken valrosshane som Hal hört sommaren innan – men valrossen hade inte ens kommit i närheten av Thorns ljudstyrka. Thorn försökte sätta sig upp samtidigt som han vevade med armarna för att hålla balansen.   Karina såg att spannen fortfarande var fylld till en tredjedel.   ”Resten också”, beordrade hon. Hal hällde lydigt resten av vatt31

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 31

2013-07-04 11:23


net över den vrålande, fäktande gestalten. En person som ropar som en skadad valrosshane har förstås munnen vidöppen. Det hade i alla fall Thorn när han tog emot de återstående fyra litrarna vatten.   Vrålet övergick till ett flämtande, gurglande och spottande när vattnet rann ned i hans strupe. Han hostade och kväljde och kastade sig åt sidan som om han befarade att ännu en kaskad skulle komma. Men spannen var tom och efter några sekunder förstod han att kallduschen var över. Han öppnade sina blodsprängda ögon och kisade mot morgonljuset som glittrade i snön innan han fick syn på de två små figurerna som stod lutade över honom.   Hal höll fortfarande i den tomma spannen, men försökte gömma den bakom ryggen när Thorn spände sina röda ögon i honom.   ”Du hällde vatten över mig”, sa Thorn anklagande. ”Varför gjorde du det?”   ”För att jag bad honom”, sa Karina. Hon sa det med ett tonfall som inte direkt uppmuntrade till fortsatta diskussioner. Thorn valde i stället att söka medlidande och gav ifrån sig ett ömkligt gnyende för att smälta Karinas hårda hjärta.   ”Jag kunde ha drunknat!” protesterade han. ”Jag är våt ända in på skinnet. Nu kanske jag blir så förkyld att jag dör! Hur kunde du vara så … så grym?”   Men isen i Karinas hjärta gick inte att smälta. Hon var arg – fruktansvärt arg. Tanken på hur Thorn hade tappat kontrollen över sitt liv och förvandlats till en skugga av sitt forna jag gjorde henne rasande.   ”Upp, Thorn!” sa hon barskt.   Han viftade och försökte få fotfäste i den hala snön.   ”Hälla vatten över en stackars sjuk, frusen man”, muttrade han. ”Vad är det för kvinna som gör något sådant? Hur kan man vara så hjärtlös? Jag kan inte rå för att jag är sjuk! Nu kommer jag att dö av galopperande lunginflammation, blöt in på bara skinnet här ute i snön. Och kommer någon att bry sig? Nej! Speciellt inte häxan som hällde vattnet över mig och nästan dränkte mig …” 32

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 32

2013-07-04 11:23


”För att vara en drunknande man är du väldigt pratsam”, sa Karina. Sedan gjorde hon tecken till sin son. ”Hjälp honom upp, Hal.”   Hal klev försiktigt fram. Han var fortfarande inte säker på att det var riskfritt att vara i närheten av Thorn. Men han fick tag på mannens vänstra arm, drog den över sina egna axlar och hukade sig ned för att få så mycket kraft som möjligt i sitt försök att hjälpa den utslagne upp på fötter. När han kom närmare Thorn och lyfte hans arm slog krigarens starka kroppsodör emot honom. Han vände bort ansiktet och försökte låta bli att andas genom näsan.   ”Usch!” utbrast han och undertryckte en kväljning. ”Han luktar vidrigt, mamma!”   Thorn reste sig, böjde sig fram och vaggade ostadigt fram och tillbaka medan han höll i pojken för att inte ramla ihop på nytt. Hal drogs djupare in i de kväljande ångorna som omgav mannen efter sju månader utan tvättning. Pojken försökte dra sig undan, men Thorn höll honom i ett krampaktigt grepp och under ett ögonblick stod de och halkade fram och tillbaka när deras fötter kanade i snön.   ”Vid Gorlogs klor och näsborrar”, klagade Hal. ”Han stinker! Stinker något alldeles fruktansvärt! Han luktar värre än Skarlsons gamla get!”   Karina kunde inte låta bli att le trots ilskan. Det fanns inte mycket som luktade värre än Skarlsons gamla get. Hon tog ett steg fram för att hjälpa dem, men kom på andra tankar och bestämde sig för att hålla sig på avstånd.   ”Svär inte”, sa hon distraherat. Gorlog hörde likt jägaren Ullr och lögnaren Loke till den andra nivån av skandiska gudar. Men till skillnad från dem hade inte Gorlog några speciella förmågor. Hon visste inte om det verkligen kunde räknas som en svordom att nämna hans klor eller näsborrar, men det var i alla fall ett synnerligen olämpligt språkbruk för en tioåring.   ”Ta in honom i köket.”   Hal ledde den väldige enarmade mannen i en sicksacklinje mot gästgiveriets bakdörr. Tillsammans stapplade de uppför de tre trapp33

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 33

2013-07-04 11:23


stegen och in genom dörren. Thorn höjde tacksamt huvudet när han kom in i det varma rummet. En brasa sprakade i eldstaden och Hal ledde honom till den och hjälpte honom att klumpigt sätta sig på en stor trästol med snidat ryggstöd. Sedan vände han snabbt bort ansiktet.   Värmen från köket var säkert välkommen för Thorn, så våt och genomfrusen som han var. Men den fick också det illaluktande molnet runt honom att bli ännu mer påtagligt.   Karina kom in bakom dem, bleknade och vände sig bort i några sekunder. Sedan samlade hon krafterna och gick fram till den ynkliga figuren som satt hopsjunken på hennes favoritstol.   ”Du kan gå, Hal”, sa hon och pojken skyndade tacksamt ut till bostaden som låg bakom gästgiveriets matsal. Hon hörde snart vatten som plaskade i ett kar och gissade att han försökte tvätta bort stanken. Hon klev närmare Thorn och tvingade sig själv att uthärda attentatet mot hennes näsborrar när hon ställde sig bredvid honom.   ”Thorn, jag blir så äcklad av dig”, sa hon. Hon talade lågt, men orden träffade som en piska och den gamle havsvargen ryckte faktiskt till. Under någon sekund glödde det av ilska i hans ögon, men glöden försvann nästan omedelbart och ersattes av ynklighet. I sådana här stunder bar han sin självömkan som en skyddande mantel.   ”Alla blir äcklade av mig”, sa han. ”Vad är det som är så speciellt med dig?”   ”Jag bryr mig inte om vad ’alla’ tycker! Jag vet däremot vad jag själv tycker. En gång i tiden såg folk upp till dig. Nu skrattar de åt dig. Till och med pojkarna kallar dig för ’galne gamle Thorn’. Det är riktigt sorgligt att se hur lågt du har sjunkit.”   Nu blossade vreden upp i Thorn. ”Lågt? Hur lågt jag har sjunkit?” Han höll upp sin stympade högerarm och drog den trasiga ärmen åt sidan för att blotta sitt ärr. ”Tror du att jag kan rå för det här, eller? Tror du att jag valde detta lyte frivilligt?”   ”Vad jag tror att du har valt frivilligt är att fördärva dig själv, både själsligen och kroppsligen”, sa hon. ”Vartenda uns självaktning du 34

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 34

2013-07-04 11:23


hade försvann tillsammans med din hand. Du använder armen som ursäkt för att förstöra ditt liv!”   ”Det är mitt liv, ja! Jag får förstöra det så mycket jag vill! Vad har du för rätt att kritisera mig?”   ”Jag har rätt att kritisera dig, för du lovade Mikkel att ta hand om mig och Hal. Du skulle se till att vi klarade oss – du svor att göra det. Och du har misslyckats. Du misslyckas med det varje dag du försöker fördärva dig själv!”   Thorn slog ned blicken.   ”Ni klarar er fint”, mumlade han. Men hon skrattade glädjelöst.   ”Knappast tack vare dig. Eller ditt löfte. Det har du redan brutit och du fortsätter att bryta det varje dag.”   ”Det är inte mitt fel”, sa han med så låg röst att hon knappt hörde den. ”Låt mig nu vara, kvinna. Det finns inget jag kan göra för dig.”   ”Du lovade”, sa hon.   Han lyfte sitt ovårdade huvud igen. Nu hade hans ursinne till sist vaknat helt. ”Jag lovade det där när jag fortfarande hade handen kvar! Det är inte mitt fel att jag blev av med den!”   ”Kanske inte. Men det är ditt fel att du blev av med allt annat du har förlorat. Du håller på att ha ihjäl dig själv, Thorn! Du håller på att förstöra en fin man, en utmärkt karl. Det är en ren skam! Jag kan helt enkelt inte låta dig fortsätta på det där viset.”   ”Det finns en sak du kanske inte har märkt”, sa han syrligt. ”Jag är ingen riktig man längre. Jag är invalid. En värdelös vanför figur som inte duger till något och någon!”   ”Jag har aldrig hört att det skulle vara händerna och benen som gör mannen. Nej, det är helt andra saker – det är själen och viljan. Och framför allt förmågan att hantera motgångar.”   ”Vad vet du om motgångar?” kontrade han. Hon såg på honom tills han än en gång gled undan med blicken.   ”Du förlorade din hand”, sa hon till sist. ”Jag förlorade en hel man. En fantastisk man.”   Han tittade ned och nickade ursäktande. ”Förlåt”, mumlade han. 35

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 35

2013-07-04 11:23


”Jag skulle göra vad som helst för att hämta tillbaka honom åt dig.”   ”Det går inte. Men det finns något annat du kan göra för mig.”   Thorn skrattade bittert och skakade på huvudet. ”Vad skulle det vara?”   Och i det ögonblicket förstod Karina något. Hon visste precis vad Thorn behövde höra.   ”Du kan hjälpa mig”, sa hon. ”Jag behöver dig.”   Han såg henne rakt i ögonen och sökte efter minsta tecken på att hon ljög eller inte var riktigt allvarlig.   ”Hal behöver dig”, fortsatte hon. ”Han behöver en vuxen man som kan vägleda honom. Någon att se upp till. Det finns sådant du kan lära honom men inte jag – om livet som krigare och banden mellan skeppskamrater.” Hon gjorde en paus för att låta det hela sjunka in. När hon såg att budskapet hade gått fram fortsatte hon. ”Han växer upp snabbt och kommer inte att få det lätt. Han är inte som de andra pojkarna. Han är till hälften araluan, till hälften skandier. Och livet kan vara svårt för den som är annorlunda. Han behöver någon som kan lära honom att försvara sig. Det kan inte jag.” Hon var tyst i några sekunder. ”Men det kan du.”   ”Kanske …”, började Thorn. Hon såg att han funderade på saken och långsamt började acceptera att det faktiskt kunde finnas någonting bättre för honom att göra med sitt liv än att supa bort det.   ”Om du inte hellre vill fortsätta med att tycka synd om dig själv och slösa bort ditt liv, förstås”, sa hon.   Han svarade inte omedelbart. ”Hur kommer det sig att du kände till löftet?” frågade han efter en liten stund.   ”Du berättade själv om det”, sa hon. ”En kväll när du var full.”   Han rynkade pannan och funderade. ”När var det? Det minns jag inte.”   Hon log sorgset och skakade på huvudet. ”Jag vet inte. Du har haft många sådana kvällar, Thorn.”   Han nickade. ”Det är sant.”   Karina såg att hon nästan lyckats övertyga Thorn. ”Lyssna på mig 36

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 36

2013-07-04 11:23


nu”, fortsatte hon snabbt. ”Jag behöver hjälp här också. Gästgiveriet går bra och verksamheten växer. Den börjar bli för stor för att jag ska kunna sköta den på egen hand. Jag skulle behöva någon som hjälper mig med vedhuggning och annat tyngre arbete – städning, reparationer, målning och sådant. Allt det där går fint att göra med bara en hand. Och du kan hålla ett öga på Hal samtidigt. Lära honom färdigheterna han behöver när han blir äldre. Du kan flytta in här hos oss. Då har du åtminstone en varm plats att sova på.”   Thorn skakade på huvudet. ”Nej, nej. Jag kan inte flytta in här hos dig. Det vore inte riktigt anständigt. Folk skulle börja prata. Det vore inte bra för ditt rykte.”   Hon log. ”Det är nog ingen fara”, sa hon. ”Men om det stör dig så kan du flytta in i skjulet bakom huset i stället. Då slipper vi den typen av skvaller.”   Han funderade på saken och nickade flera gånger för sig själv.   ”Det blir bra.”   ”Jag kommer förstås att betala dig”, fortsatte Karina. Han tittade återigen upp för att möta hennes blick. Hon såg en sorts stolthet i hans ögon – en stolthet som inte hade funnits där på många år.   ”Jag behöver ingen välgörenhet”, sa han.   Hon skrattade. ”Det blir det inte fråga om heller. Jag ska se till att du gör dig förtjänt av varenda krona jag betalar dig.”   ”I så fall … ja, det kanske skulle funka.” Thorn knep ihop läpparna. Tanken på att arbeta för Karina var lockande. Och det där med att han skulle få hjälpa pojken på vägen mot vuxenlivet var intressant. Det var inte riktigt vad han skulle ha ägnat livet åt om han fått välja, men det kändes definitivt som en värdig syssla. Han kunde inte längre använda sina färdigheter själv, men att lära upp någon annan var nog det näst bästa. Det skulle få honom att känna sig nyttig. Han hade känt sig värdelös under så många år.   ”Jag ställer bara ett krav”, sa Karina. ”Du måste sluta dricka.”   Det hördes på henne att den saken inte var förhandlingsbar. Thorn tvekade. ”Ibland får jag väldigt ont i armen”, började han försiktigt. 37

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 37

2013-07-04 11:23


Men Karina var bestämd. ”Det är beklagligt. Men jag är över­ tygad om att du hade ont många gånger innan du blev av med armen också. Och då hanterade du det.”   ”Det är förstås sant”, medgav han.   ”Du får helt enkelt försöka ta itu med smärtan när den kommer – utan att försöka döva den med sprit.”   Han tog ett djupt andetag. ”Jag ska nog klara det”, sa han.   Hon log mot honom. ”Det är jag helt säker på.”   ”Jag ska ta en titt på det där skjulet i dag. Det är lika bra att jag börjar fixa i ordning det så att det är i toppskick när jag flyttar in. Sedan kan du ge mig en lista på allt som behöver göras.”   ”Det finns en sak som har högsta prioritet”, sa Karina. Han såg frågande på henne och hon fortsatte omedelbart med ett tonfall som tydde på att inga undanflykter skulle godtas.   ”Du ska bada”, sa hon. ”Länge.” Allt det där hade hänt för sex år sedan. Nu hade det gått tolv år sedan plundringståget som hade kostat Hals far livet och Hal var nästan sexton. Under åren som gått hade Thorn blivit en vanlig syn på Karinas värdshus. Han hade flyttat in i skjulet bakom huvudbyggnaden, även om Karina hade en annan uppfattning om vad som menades med ”toppskick”. Han hade tätat några hål i taket och de större hålen i väggarna. Men skjulet var fortfarande som en mörk och otrevlig grotta där hans kläder och ägodelar låg strödda över golvet. Och även om hans hygien hade förbättrats en aning så lämnade den fortfarande mycket att önska.   ”Jag är tolv gånger renare än jag var förut”, förkunnade han stolt.   När Karina påpekade att det bara betydde att han börjat bada varje månad i stället för en gång om året, vilket inte var så mycket att skryta om, så mumlade han bara någonting ohörbart till svar. ”Jag blir helt enkelt aldrig särskilt smutsig”, sa han. ”Bad är mest för smutsiga människor.”   Då och då kände han sig lockad av brännvinet, i synnerhet under 38

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 38

2013-07-04 11:23


kvällar då smärtan bultade i hans stympade arm. Men varje gång kämpade han emot frestelsen och lyckades motstå den. Han visste att Karina hade gett honom en andra chans och han visste att det bara skulle hända en gång. Och när han började få rutin på sitt arbete på värdshuset insåg han att han inte skulle ha råd att återuppta sitt gamla beteende.   Själva arbetet kändes givande – i synnerhet för någon som hade börjat tro att han inte längre dög till något. När han högg ved svingade han den tunga yxan med vänster hand som om den inte vägde mer än en köttyxa. Han tog hand om vanligt underhållsarbete runt värdshuset och varje kväll kunde han känna sig nöjd över att ha varit till nytta. Han var värdefull.   Den här typen av enkelt arbete kanske inte var lika tillfredsställande som livet som krigare, men det var mycket bättre än att vara ett olyckligt, försupet vrak.   Det bästa av allt var att han hade blivit en del av Hals liv och fick se pojken växa upp. Han njöt av Hals entusiasm, energi, fantasi och uppfinningsrikedom. Pojken hade en fallenhet för att använda verktyg och att arbeta med trä. Thorn hade själv varit en kompetent snickare en gång. Nu när han bara hade en hand kunde han inte längre utföra detaljerat precisionsarbete, men när han fick veta att Erak hade sparat hans gamla verktygslåda hade han visat den för pojken och tålmodigt lärt honom att använda de olika redskapen – skarvyxorna, mejslarna, knivarna, skedborrarna, hyvlarna och de små slöjdyxorna. När Hal fick egna verktyg växte hans naturliga begåvning till stor skicklighet under Thorns ledning.   Till följd av det blev den gamle havsvargen en villig medhjälpare när Hal började med sina byggen. Pojken hade blivit mer än en skicklig hantverkare – han hade en uppfinningsrik sida som Thorn tyckte gränsade till det geniala.   ”Han kan föreställa sig en sak, kanske ett nytt sätt att göra någonting på”, brukade Thorn säga. ”I nästa ögonblick håller han på att bygga den!” 39

Flanagan Broderband 1 De utstötta.indd 39

2013-07-04 11:23


JOHN FL A NAGA N

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16219-0

brodrband.indd 1

Av till ren författa S

EN SPEJA R NG LÄR LI

JOHN FL ANAGAN

De utstötta är den första boken i Broderband – en ny, spännande serie av författaren till Spejarens lärling.

DE UTSTÖTTA

I Skandia drömmer många pojkar om att bli krigare och det kan man bara bli på ett sätt. Som tonåringar delas pojkarna upp i lag, så kallade broderband. Sedan börjar träningen. Pojkarna måste genomlida tre hårda månader för att lära sig stridstaktik, att segla vargskepp och att hantera vapen. Broderbanden tävlar mot varandra och bara ett lag kan vinna. Hal Mikkelson utses motvilligt till ledare för ett av banden – Hägrarna. Precis som han själv är lagmedlemmarna i Hägrarna de utstötta och bortvalda. I de andra lagen ingår stadens allra starkaste pojkar och vissa av dem tar träningen på blodigt allvar. Trots det antar Hal utmaningen. Hägrarna verkar vara det svagaste laget, men med uppfinningsrikedom och mod kanske de kan överraska sina motståndare.

DE UTSTÖTTA

2013-07-03 10:25

9789132162190  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you