bok 2
När Adam, Gansey, Noah och Ronan mötte Blue förändrades deras liv på ett dramatiskt sätt. Nu händer det igen. Leylinjerna som leder runt den förtrollade skogen har vaknat. Allt ställs på sin spets.
Andra delen i serien Kretsen – en vacker saga sammanvävd av hemligheter och drömmar, broderskap och magi.
www.wahlstroms.se
maggie stiefvater
För Blue har skillnaden mellan kärlek och vänskap plötsligt blivit smärtsamt tydlig.
DROMTJUVARNA
För Ronan håller gränsen mellan mardröm och verklighet på att suddas ut.
maggie stiefvater
Av Maggie Stiefvater har på B. Wahlströms Bokförlag utgivits Frost Feber För evigt
S Dödsritten
S Kretsen Drömtjuvarna
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 2
2014-01-22 08:58
maggie stiefvater
Översättning: Carina Jansson
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 3
2014-01-22 08:58
till Jackson, och alla hennes fqntastiska timmar [sic!]
www.wahlstroms.se Copyright © 2013 by Maggie Stiefvater All rights reserved. Published by arrangement with Scholastic Inc., 557 Broadway, New York, NY 10012, USA Svensk utgåva © 2014 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel The Dream Thieves Omslagsillustration © 2013 by Adam S. Doyle Omslagsformgivning Cecilia Danneker Engström Sättning Massolit Förlagsgrupp AB Tryck ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-32-16216-9
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 4
2014-01-22 08:58
Tänk om du sov och tänk om du när du sov drömde en dröm Och tänk om du i drömmen for till himlen och plockade en främmande och förtjusande blomma Och tänk om du när du vaknade hade den blomman i din hand Tänk om?
– Samuel Taylor Coleridge
De som drömmer om natten, nedsjunkna i sina sinnens dammiga skrymslen, finner när de vaknar att deras drömmar blott var luftslott. Med de som drömmer om dagen förhåller det sig annorlunda. De är farliga, för de kan med öppna ögon handla i enlighet med sina drömmar och förverkliga dem.
– T E Lawrence
Jag avskyr folk som har hundar. De är kujoner som inte har mod nog att bita själva.
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 5
– August Strindberg
2014-01-22 08:58
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 6
2014-01-22 08:58
PROLOG En hemlighet är en märklig företeelse. Det finns tre sorters hemligheter. Den första är den alla känner till, den man behöver minst två människor för. En som bevarar den. En som aldrig får veta. Den andra är en svårare sorts hemlighet; en man bevarar från sig själv. Varje dag bevaras tusentals bekännelser från sina potentiella bekännare, och ingen av dessa människor vet att deras aldrig erkända hemligheter i slutändan kan sammanfattas i tre enkla ord: Jag är rädd. Sedan har vi den tredje sortens hemlighet, den hemligaste av alla. En hemlighet som ingen vet om. Kanske var den känd en gång, men följde med i graven. Kanske är den ett ointressant mysterium, svårbegriplig och ensam, oupptäckt för att ingen någonsin har letat efter den. Ibland, vid sällsynta tillfällen, förblir en hemlighet slumrande för att den är alltför stor för sinnet att bearbeta. Den är för egendomlig, för omfattande, för ohygglig att begrunda. Vi har alla hemligheter i våra liv. Vi bevarar dem, eller någon annan bevarar dem från oss. Hemligheter och kackerlackor – det är vad som kommer att finnas kvar när allt är slut. Ronan Lynch levde med alla sorters hemligheter. Den första handlade om hans far. Niall Lynch var en skrytsam poet, en misslyckad musiker, en otursförföljd charmör som föddes i Cumb ria men växte upp i Belfast, och Ronan älskade honom som han inte älskade någonting annat. Trots att Niall var en skurk och ett odjur, var familjen Lynch rika. Nialls inkomstkälla var ett mysterium. Han var borta månader i sträck, men det var svårt att avgöra om det berodde på hans karriär eller på att han var en brottsling. Han kom alltid tillbaka med gåvor, dyrbarheter 7
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 7
2014-01-22 08:58
och ofattbara summor pengar, men för Ronan var det underbaraste av allt Niall själv. Varje avsked kändes som det sista, så varje återkomst var ett mirakel. ”När jag föddes”, sa Niall Lynch till sin mellanson, ”knäckte Gud gjutformen så hårt att marken skakade.” Redan där ljög han, för om Gud verkligen hade knäckt gjutformen till Niall måste han ha gjort en kopia tjugo år senare för att skapa Ronan och hans två bröder, Declan och Matthew. Alla de tre bröderna var stiliga kopior av Niall, även om de smickrade olika sidor av honom. Declan hade samma förmåga som sin far att erövra och bedåra ett helt rum, medan Nialls charm och humor fanns invävda i Matthews lockar. Ronan representerade allt som återstod – glödande ögon och ett leende skapt för krig. Det fanns väldigt lite, om något, av modern i någon av dem. ”Det var en riktig jordbävning”, förtydligade Niall som om någon hade frågat – och med tanke på Nialls personlighet hade någon förmodligen gjort det. ”Fyra komma ett på Richterskalan. Om det varit under fyra skulle formen bara ha spruckit, inte knäckts.” På den tiden var Ronan inte särskilt tillitsfull, men det gjorde ingenting. Hans far ville ha beundran, inte förtroende. ”Och du, Ronan”, sa Niall. Han betonade alltid Ronan på ett speciellt sätt, som om han hade tänkt säga ett helt annat ord – som kniv eller gift eller hämnd – och bytte ut det mot Ronans namn i sista ögonblicket. ”När du föddes torkade floderna ut och boskapen i Rockingham County grät blod.” Det var en historia han berättat mer än en gång, men Ronans mor Aurora hävdade att det var en lögn. Hon sa att när Ronan kom, slog alla träd ut i blom och korparna i staden Henrietta skrattade. När Ronans föräldrar tvistade fram och tillbaka om hans födsel påpekade han aldrig att båda versionerna kunde vara sanna. ”Och vad hände när jag föddes?” frågade Declan, den äldste av bröderna Lynch, en gång. ”Hur ska jag kunna veta det?” svarade Niall Lynch och tittade på honom. ”Jag var inte här.” När Niall sa Declan lät det alltid som om han hade tänkt säga Declan. 8
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 8
2014-01-22 08:58
Och när Niall försvann i ännu en månad, tog Ronan tillfället i akt och sökte igenom Stallarna – som familjen Lynchs stora gård kallades – efter bevis på var Nialls pengar kom ifrån. Han påträffade inga ledtrådar om sin fars arbete, men han hittade ett gulnat tidningsurklipp i en rostig metallåda. Urklippet var från hans fars födelseår och rapporterade torrt historien om Kirkby Stephen-jordbävningen som kändes i hela norra England och södra Skottland. Fyra komma ett. Under fyra och allt skulle bara ha spruckit, inte knäckts. Den natten kom Niall Lynch hem i mörkret, och när han vaknade stod Ronan bredvid dubbelsängen i det lilla vita sovrummet. Morgonsolen gjorde dem båda snövita som änglar, vilket redan det var en stor lögn. Nialls ansikte var nersmetat med blod och täckt av blå blomblad. ”Ronan”, sa Niall. ”Jag drömde just om dagen när du föddes.” Han torkade bort blodet från pannan för att visa Ronan att det inte fanns något sår under det. Blombladen som klibbade i blodet hade formen av små stjärnor. Ronan slogs av hur övertygad han var om att de kom från Nialls sinne. Han hade aldrig varit säkrare på någonting. Världen gapade, sträckte ut sig och blev plötsligt oändlig. ”Jag vet var pengarna kommer ifrån”, sa Ronan. ”Berätta det inte för någon”, sa hans far. Det var den första hemligheten. Den andra hemligheten var perfekt i sin fördoldhet. Ronan pratade inte om den. Ronan tänkte inte på den. Ronan skapade aldrig en sångtext av den andra hemligheten, den han dolde för sig själv. Men sången spelades ändå i bakgrunden. Och en annan sak – tre år senare drömde Ronan om sin vän Richard Campbell Gansey III:s bil. Gansey anförtrodde Ronan allting, utom vapen. Aldrig vapen och aldrig sin bil, den brandgula Camaron med svarta fartränder. Ronan kom aldrig längre än till passagerarsätet. När Gansey reste någonstans, tog han bilnycklarna med sig. Men i Ronans dröm var Gansey inte i närheten av Camaron. Bilen stod i ett sluttande hörn av en övergiven parkeringsplats, mot en bakgrund av blåskimrande berg på avstånd. Ronan kände på handtaget med en dröms styrka, bara tillräckligt konkret för att hålla fast vid tanken på att öppna förardörren. Det räckte. Ronan sjönk ner bakom 9
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 9
2014-01-22 08:58
ratten. Bergen och parkeringsplatsen var en dröm, men dofterna inne i kupén var ett minne – bensin och vinyl och nålfiltsmatta och år som surrade kring varandra. Nycklarna sitter i, tänkte Ronan. Och det gjorde de. Nycklarna hängde från tändningslåset som metalliska frukter, och Ronan ägnade ett långt ögonblick åt att röra vid dem med tanken. Han flyttade nycklarna från drömmen till minnet och tillbaka igen, och sedan slöt han handen omkring dem. Han kände det mjuka lädret och de nötta kanterna i nyckelbrickan, den kalla metallen i ringen och bagagenyckeln, det smala, skarpa löftet från tändningsnyckeln mellan fingrarna. Sedan vaknade han. När han öppnade handen låg nycklarna där. Från dröm till verklighet. Det var hans tredje hemlighet.
10
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 10
2014-01-22 08:58
1 Teoretiskt sett skulle Blue Sargent förmodligen döda en av de här pojkarna. ”Jane!” Ropet kom från andra sidan kullen och var avsett för Blue, trots att Jane inte var hennes riktiga namn. ”Skynda dig!” Som den enda icke-klärvoajanta i en väldigt medial familj hade hon fått sin framtid spådd otaliga gånger, och varje gång fick hon veta att hon skulle döda sin sanna kärlek om hon försökte kyssa honom. Dessutom hade det förespåtts att det här var året när hon skulle bli kär. Och i april hade både Blue och hennes klärvoajanta moster Neeve sett en av pojkarna vandra på en osynlig likstig, vilket innebar att han skulle dö någon gång de närmaste tolv månaderna. Alltihop hade ett skrämmande samband. För tillfället såg pojken i fråga, Richard Campbell Gansey III, ganska oförgänglig ut. Hans gula tenniströja lyftes från bröstet av den fuktiga vinden uppe på den stora gröna kullen, och ett par kakishorts fladdrade mot hans magnifikt solbrända ben. Pojkar som han dog inte – de blev bronsstatyer som placerades utanför offentliga bibliotek. Han sträckte fram handen mot Blue när hon gick uppför sluttningen från bilen, en gest som såg mindre ut som uppmuntran än som om han dirigerade trafik. ”Jane. Du måste se det här!” Hans honungslena uttal dröp av gamla Virginia-pengar. När Blue stapplade uppför kullen med teleskopet på axeln gjorde hon en mental analys av riskläget: Är jag kär i honom än? Gansey galopperade nerför kullen och tog teleskopet ifrån henne. ”Det är inte så tungt”, sa han och gick tillbaka samma väg som han kommit. 11
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 11
2014-01-22 08:58
Hon trodde inte att hon var kär i honom. Hon hade aldrig varit kär förut, men hon var ändå ganska säker på att hon skulle märka när det hände. Tidigare samma år hade hon haft en vision om att kyssa honom, och det var något hon fortfarande kunde föreställa sig ganska enkelt. Men den förnuftiga delen av Blue, som oftast var den enda delen av henne, trodde att det hade mer att göra med Richard Campbell Gansey III:s vackra mun än med en spirande romans. Och om ödet trodde att det kunde tala om vem hon skulle falla för, skulle ödet få tänka om. ”Jag trodde att du hade mer muskler”, tillade Gansey. ”Har inte feminister stora muskler?” Definitivt inte kär i honom. ”Bara för att du ler när du säger sådant blir det inte roligt”, sa Blue. Som ett led i sitt sökande efter den walesiske kungen Owen Glen dower hade Gansey bett lokala markägare om tillstånd att vandra på deras ägor. Egendomarna korsade Henriettas leylinje – en osynlig, spikrak energilinje som förband viktiga, andliga platser med varandra – och sträckte sig runt Cabeswater, den mystiska skog leylinjen löpt igenom. Gansey var övertygad om att kungen låg gömd och sov bort århundradena någonstans i Cabeswater. Det påstods att den som väckte kungen skulle bli beviljad en ynnest – någonting som hade upptagit Blues tankar den senaste tiden. Som hon såg det verkade Gansey vara den enda som verkligen behövde en ynnest. Inte för att Gansey visste att han förväntades vara död om några månader. Och inte för att hon tänkte upplysa honom om det. Om vi hittar Glendower snart, tänkte Blue, måste vi kunna rädda Gansey. Den branta klättringen förde dem till ett vidsträckt, gräsbevuxet krön som reste sig över skogen. Långt, långt nedanför låg Henrietta, Virginia. Staden flankerades av betesmarker med utspridda gårdar och boskapshjordar, litet och prydligt som omgivningen runt en modelljärnväg. Allt utom den höga, blå bergskedjan var grönt och skimrade i sommarhettan. Men killarna tittade inte på utsikten. De stod i en liten cirkel: Adam 12
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 12
2014-01-22 08:58
Parrish, mager och ljus, Noah Czerny, suddig och slokande, och Ronan Lynch, vildsint och mörk. På Ronans tatuerade axel satt hans tama korp, Massaker. Trots att hennes grepp var försiktigt löpte smala ränder från hennes klor på var sida om hans snäva, svarta t-shirt. Alla tittade på någonting Ronan höll i händerna. Gansey slängde nonchalant teleskopet i det spänstiga gräset och gjorde dem sällskap. Adam släppte in Blue i cirkeln, och deras blickar möttes en kort sekund. Som vanligt fascinerades hon av hans anletsdrag. De var inte precis klassiskt vackra, men de var intressanta. Han hade de framträdande kindben och djupt liggande ögon som var typiska för många i Henrietta, men hans version av dem var lite skirare. Det fick honom att verka lite främmande. Lite outgrundlig. Jag väljer den här, ödet, tänkte hon ilsket. Inte Richard Gansey III. Du kan inte tala om för mig vad jag ska göra. Adams hand gled över hennes nakna armbåge. Beröringen var en viskning på ett språk hon inte riktigt behärskade. ”Öppna den”, sa Adam till Ronan, men han lät tveksam. ”Tvivlare där”, fnös Ronan, men utan någon större bitterhet. Det lilla modellplanet var lika brett som hans handflata. Det var gjort av vit, intetsägande plast och nästan löjligt odetaljerat – ett planformat föremål. Han öppnade batteriluckan i botten. Den var tom. ”Då går det alltså inte”, sa Adam. Han lyfte bort en gräshoppa som landat på hans krage, och alla i sällskapet följde hans rörelser med blicken. Sedan Adam slutit en märklig, rituell överenskommelse en månad tidigare hade de skärskådat alla hans handlingar. Om Adam lade märke till den nya uppmärksamheten, visade han det inte. ”Det kan inte flyga utan batteri eller motor.” Nu förstod Blue vad föremålet var. Ronan Lynch, hemlighets makare, slagskämpe och en jäkel till kille, hade berättat för dem att han kunde ta med saker från sina drömmar. Exempel A: Massaker. Gansey hade blivit upprymd – han var den sortens kille som inte nödvändigtvis trodde på allting, men som ville göra det. Men Adam, som bara hade tagit sig så här långt i livet genom att ifrågasätta varje sanning han ställts inför, ville ha bevis. ”Den kan inte flyga utan batteri eller motor”, härmade Ronan i en 13
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 13
2014-01-22 08:58
något gällare version av Adams svagt släpiga Henrietta-dialekt. ”Noah, ge mig fjärrkontrollen.” Noah vek undan gräset och tog upp fjärrkontrollen. Den var vit och blank, precis som planet, med rundade kanter. Hans händer såg solida ut omkring den. Trots att han varit död ganska länge och rimligtvis borde ha en spöklikare framtoning, såg han alltid hyfsat levande ut när han stod på leylinjen. ”Vad ska finnas i planet, om inte ett batteri?” frågade Gansey. ”Jag vet inte”, svarade Ronan. ”I drömmen var det små missiler, men de verkar inte ingå.” Blue ryckte av några frön från de höga grässtråna. ”Här.” ”Bra tänkt.” Ronan tryckte in fröna i den lilla luckan och sträckte sig efter fjärrkontrollen, men Adam hann före. Han lyfte fjärrkontrollen till örat och skakade den. ”Den väger inte ens någonting”, sa han och lade den i Blues handflata. Den var väldigt lätt, tänkte Blue. Den hade fem små vita knappar – fyra placerade som i ett plustecken, och en vid sidan av. I Blues ögon var den femte knappen som Adam. Strävade mot samma syfte som de andra fyra, men stod dem inte längre lika nära. ”Det kommer att fungera”, sa Ronan, tog fjärrkontrollen från Blue och gav planet till Noah. ”Det fungerade i drömmen, så det kommer att fungera nu. Håll upp det.” Med slokande axlar lyfte Noah det lilla planet mellan tummen och pekfingret, som om han tänkte kasta det. Något i Blues bröst började vibrera av förväntan. Det var omöjligt att Ronan hade drömt fram det där lilla planet, men så många omöjliga saker hade redan hänt. ”Kerah”, sa Massaker. Det var vad hon kallade Ronan. ”Ja”, instämde Ronan och vände sig mot de andra. ”Nedräkning”, befallde han högtidligt. Adam gjorde en grimas, men Gansey, Noah och Blue började lydigt mässa: ”Fem, fyra, tre …” När de räknat ner tryckte Ronan på en av knapparna. Det lilla planet lyfte ljudlöst från Noahs hand och susade upp i luften. Det fungerade. Det fungerade faktiskt. Gansey skrattade högt när alla lutade huvudet bakåt för att följa stig14
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 14
2014-01-22 08:58
ningen. Blue skuggade ögonen med ena handen för att kunna urskilja det vita föremålet i soldiset. Det var så litet och kvickt att det såg ut som ett riktigt flygplan, tusentals meter ovanför kullen. Massaker gav ifrån sig ett upphetsat skri och lyfte från Ronans axel för att jaga det. Ronan styrde planet åt vänster och höger, lät det cirkla runt krönet med Massaker tätt efter. När planet passerade över dem igen tryckte han på den femte knappen. Gräsfröna rasade ner från den öppna luckan och landade på deras axlar. Blue applåderade och sträckte ut handen för att fånga ett. ”Din fantastiska varelse”, sa Gansey. Hans förtjusning var smittsam och ovillkorlig, lika bred som hans leende. Adam lutade huvudet bakåt för att spana efter planet igen, och han hade något stillsamt och frånvarande i blicken. Noah visslade lågt, fortfarande med handen i luften, som om han väntade på att planet skulle komma tillbaka. Och Ronan stod där med händerna på fjärrkontrollen och blicken mot skyn. Han log inte, men han såg heller inte lika bister ut som han brukade. Hans ögon var nästan otäckt levande, hans läppar belåtet sammanpressade. Plötsligt verkade det inte alls förvånande att han kunde hämta saker i sina drömmar. I det ögonblicket var Blue lite förälskad i dem allihop. Deras magi. Deras sökande. Deras kuslighet och underlighet. Hennes korppojkar. Gansey boxade till Ronan på axeln. ”Glendower färdades med drömtydare, visste du det? Magiker, alltså. Trollkarlar. De hjälpte honom att kontrollera vädret – du kanske kan drömma fram en köldknäpp åt oss?” ”Haha.” ”De kunde också se in i framtiden”, tillade Gansey och vände sig mot Blue. ”Titta inte på mig”, sa hon kort. Hennes brist på klärvoajans var legendarisk. ”Eller hjälpa honom att se in i framtiden”, fortsatte Gansey, vilket inte lät särskilt rimligt men tydde på att han försökte av-irritera henne. Blues hetsiga humör och hennes förmåga att stärka andra människors psykiska krafter var också legendariska. ”Ska vi gå?” Blue skyndade sig att ta upp teleskopet innan Gansey hann göra det 15
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 15
2014-01-22 08:58
– han gav henne en lång blick – och de andra killarna samlade ihop kartorna och kamerorna och frekvensmätarna. De började gå längs den spikraka leylinjen. Ronan följde fortfarande planet och Massaker med blicken – en vit fågel och en svart fågel mot världens himmelsblå tak. Medan de gick drog en plötslig bris genom gräset och förde med sig doften av strömmande vatten och stenblock dolda i skuggor, och Blue häpnade om och om igen över vetskapen att magi fanns på riktigt, magi fanns på riktigt, magi fanns på riktigt.
16
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 16
2014-01-22 08:58
2 Declan Lynch, den äldste av bröderna Lynch, var aldrig ensam. Han var aldrig med sina bröder, men han var aldrig ensam. Han var en maskin i ständig rörelse som drevs av energi från andra – ena stunden lutade han sig över en väns bord på en pizzeria, nästa drogs han in i en alkov med en tjejs handflata över munnen eller skrattade över motorhuven på en äldre mans Mercedes. Attraktionen var så självklar att det inte gick att avgöra om Declan var magneten eller järnfilsspånen som drogs till den. Detta ledde till betydande svårigheter för Den grå mannen, som försökte hitta ett tillfälle att tala med honom. Han tvingades strosa runt på Aglionby Academys campus nästan en hel dag. Väntan var inte helt oangenäm. Den grå mannen fann ett visst behag i de skuggande ekarna runt skolan, som hade den sortens charmerande, sjaskiga värdighet som bara kan uppnås med ålder och inflytande. Studenthemmen var tommare än under terminerna, men de var inte tomma. Kvar fanns söner till verkställande direktörer som rest till tredje världen för att låta sig fotograferas av pressen, söner till turnerande punkmusiker med tyngre saker att släpa på än sjuttonåriga, oplanerade avkommor, och söner till döda män som aldrig skulle komma och hämta dem. Dessa sommarsöner, även om de inte var så många, var inte helt ljudlösa. Declan Lynchs studenthem var inte riktigt lika fint som de andra byggnaderna, men det hade ändå en viss pengastinn fägring. Det var en kvarleva från sjuttiotalet, ett technicolordecennium Den grå mannen var oerhört svag för. Man behövde egentligen en sifferkod för att öppna porten, men någon hade ställt upp den med en dörrstopp i gummi. Den grå mannen skakade ogillande på huvudet. En låst dörr skulle förstås inte ha varit något hinder, men det var tanken som räknades. 17
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 17
2014-01-22 08:58
Fast egentligen var inte Den grå mannen säker på att han höll med om det. Det var handlingen som räknades. Insidan av studenthemmet välkomnade honom med de neutrala färgtonerna hos ett hyfsat hotell. Från andra sidan en av de stängda dörrarna strömmade colombiansk hiphopmusik, något förföriskt och våldsamt. Det var inte Den grå mannens favoritmusik, men han kunde förstå lockelsen. Han sneglade på dörren. Studentrummen på Aglionby var inte numrerade, utan i stället märkta med en egenskap skolledningen hoppades att studenterna skulle bära med sig. Just den här dörren var märkt Barmhärtighet. Det var inte vad Den grå mannen sökte. Han började gå åt motsatt håll och läste på dörrarna (Arbetsamhet, Generositet, Fromhet) tills han kom till Declan Lynchs Livfullhet. Den grå mannen hade blivit kallad livfull en gång, i en artikel. Han var ganska säker på att det berodde på att han hade väldigt raka tänder. Jämna tänder verkade vara en förutsättning för livfullhet. Han undrade om Declan Lynch hade bra tänder. Ingenting hördes inifrån rummet. Han kände försiktigt på dörrhandtaget. Låst. Duktig pojke, tänkte han. Längre ner i korridoren dunkade fortfarande undergångsmusiken. Den grå mannen tittade på klockan. Biluthyrningen stängde om en timme, och om det fanns någonting han föraktade var det allmänna kommunikationer. Han sparkade in dörren. Declan Lynch satt på en av de två sängarna i rummet. Han såg väldigt bra ut, med tjockt, mörkt hår och en ganska förnäm, romersk näsa. Han hade utmärkta tänder. ”Vad är det här?” utbrast han. Som svar lyfte Den grå mannen upp Declan från sängen och tryckte honom mot fönstret bredvid. Ljudet var egendomligt dämpat, och det som hördes mest var pojkens utandning när hans ryggrad slog i fönster brädan. Men sedan började han kämpa emot. Han var ingen dålig boxare, och Den grå mannen märkte att pojken trodde detta skulle ge honom en fördel. 18
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 18
2014-01-22 08:58
Men Den grå mannen visste redan att Niall Lynch hade lärt sina söner att boxas. Det enda Den grå mannens far hade lärt honom var att uttala trebuchet. De slogs en stund. Declan var skicklig, men Den grå mannen var skickligare. Han kastade runt pojken i rummet och använde Declans axel till att sopa ner kreditkort och bilnycklar från byrån. Dunsen när hans huvud träffade en låda gick inte att särskilja från basgången längre bort. Declan måttade ett slag och missade. Den grå mannen sparkade undan benen på honom, kastade in honom i väggen bredvid byrån och gick fram för ännu en rond, men hejdade sig för att ta upp en motorcykelhjälm som rullat ut på golvet. Declan fick plötsligt fart, hävde sig upp med hjälp av byrån och drog upp en pistol ur en av lådorna. Han siktade på Den grå mannen. ”Stå stilla”, sa han bara. Han osäkrade vapnet. Den grå mannen hade inte väntat sig det här. Han stod stilla. Flera olika känslor slogs om företräde i Declans ansikte, men chock var inte en av dem. Det stod klart att pistolen inte fanns där för att ett angrepp varit en möjlighet, utan för att det varit en tidsfråga. Den grå mannen undrade hur det kändes att leva så, att ständigt vänta på att dörren skulle sparkas in. Inte trevligt, tänkte han. Förmodligen inte trevligt alls. Han trodde inte att Declan Lynch skulle dra sig för att skjuta honom. Det fanns ingen tveksamhet i hans kroppsspråk. Handen darrade lite, men Den grå mannen gissade att det berodde på en skada, inte på rädsla. Den grå mannen funderade ett ögonblick, sedan kastade han hjälmen. Pojken avlossade ett skott, men det ledde bara till oväsen. Hjälmen träffade hans fingrar, och innan han hann hämta sig steg Den grå mannen fram och tog pistolen ur hans bedövade hand. Han säkrade den igen. Sedan slog Den grå mannen till Declan på kinden med pistolen. Han gjorde det några gånger till, för att vara säker på att budskapet gick fram. 19
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 19
2014-01-22 08:58
Till slut lät han Declan sjunka ner på knä. Pojken kämpade sig kvar vid medvetande ganska tappert när Den grå mannen tryckte ner honom på golvet med foten och rullade över honom på rygg. Declan stirrade på takfläkten. Det rann blod ur hans näsa. Den grå mannen satte sig på huk och tryckte pistolpipan mot Declans mage, som höjdes och sänktes när pojken flämtade efter luft. Han drog pistolen över pojkens högra njure och sa: ”Om jag sköt dig här skulle det ta dig tjugo minuter att dö, och ingen läkare skulle kunna rädda dig. Var är Greywaren?” Declan sa ingenting. Den grå mannen gav honom lite tid att begrunda sitt svar. Huvudskador fick ofta folk att tänka långsammare. När Declan förblev tyst drog han ner pistolpipan till pojkens ben. Han tryckte så hårt att Declan drog efter andan. ”Skjuter jag här, dör du inom fem minuter. Men jag behöver förstås inte skjuta dig för det. Spetsen på paraplyet där borta duger mer än väl. Du skulle dö inom fem minuter och önska att det var tre.” Declan slöt ögonen. Det ena, i alla fall. Hans vänstra öga var redan helt igensvullet. ”Jag vet inte”, sa han till slut. ”Jag vet inte vad Greywaren är.” ”Lögner är för politiker”, sa Den grå mannen, utan ilska. Han ville bara att Declan skulle veta att han kände till hans liv, hans praktikplats. Han ville att han skulle veta att han hade gjort sin research. ”Jag vet var dina bröder befinner sig just nu. Jag vet var din mamma bor. Jag vet vad din flickvän heter. Förstår du?” ”Jag vet inte var det är.” Declan tvekade. ”Jag vet inte var det är. Jag vet bara att det finns.” ”Så här ska vi göra”, sa Den grå mannen och reste sig. ”Du ska hitta Greywaren åt mig, och när du gör det ska du ge det till mig. Sedan försvinner jag.” ”Hur ska jag kunna hitta dig och ge det till dig?” ”Du förstår nog inte riktigt. Jag är din skugga. Jag är saliven du sväljer. Jag är hostan som håller dig vaken om natten.” ”Dödade du min far?” frågade Declan. ”Niall Lynch.” Den grå mannen provade namnet i munnen. I hans ögon var Niall Lynch en ganska värdelös far, som gick och dog och lät 20
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 20
2014-01-22 08:58
sina söner bo på en plats där man lät dörrar stå öppna. Världen, ansåg han, var full av dåliga fäder. ”Det frågade han mig också.” Declan Lynch andades ut i omgångar – en halv utandning, sedan en halv till. Han har blivit rädd till slut, tänkte Den grå mannen. ”Okej”, sa Declan. ”Jag ska hitta det. Sedan lämnar du oss i fred. Allihop.” Den grå mannen lade tillbaka pistolen och sköt in lådan. Han tittade på klockan. Han hade tjugo minuter på sig att hämta hyrbilen. Kanske skulle han uppgradera till mellanklass. Han hatade småbilar nästan lika mycket som han hatade allmänna kommunikationer. ”Ja.” Den grå mannen lämnade rummet och sköt igen dörren. Den gick inte att stänga ordentligt, eftersom han hade förstört ett av gångjärnen när han sparkat in den. Det fanns säkert en gåvofond någonstans som skulle stå för kostnaderna. Han tvekade och kikade in genom springan. Declan Lynch hade fortfarande mer att avslöja i dag. Ingenting hände på flera minuter. Declan låg där, hopkrupen och blödande. Sedan trevade han med högerhanden efter sin mobiltelefon, som fallit ner på golvet. Men han ringde inte genast efter ambulans. Med plågsamt långsamma rörelser – hans axel var med största säkerhet ur led – slog han ett annat nummer. En telefon började genast ringa på den andra sängen. Den grå mannen visste redan att den sängen tillhörde Declans yngste bror, Matthew. Ringsignalen var en Iglu & Hartly-låt som Den grå mannen kände igen men inte tolererade. Den grå mannen visste redan var Matthew Lynch befann sig – han drev runt på floden i en båt med några andra pojkar från staden. Precis som sin storebror ville han aldrig vara ensam. Med slutna ögon lät Declan sin yngste brors telefon ringa längre än den behövde. Till slut gav han upp, öppnade ögonen och ringde ett annat nummer. Fortfarande inte räddningstjänstens. Den han ringde svarade inte. Och vem det än var, så blev Declans spända ansikts uttryck ännu stramare. Den grå mannen hörde det burkiga ljudet av signalerna som gick fram, och sedan ett kortfattat meddelande han inte uppfattade. Declan Lynch slöt ögonen igen och andades: ”Ronan, var fan är du?” 21
16216_inlaga_Dromtjuvarna_final_tryck.indd 21
2014-01-22 08:58
bok 2
När Adam, Gansey, Noah och Ronan mötte Blue förändrades deras liv på ett dramatiskt sätt. Nu händer det igen. Leylinjerna som leder runt den förtrollade skogen har vaknat. Allt ställs på sin spets.
Andra delen i serien Kretsen – en vacker saga sammanvävd av hemligheter och drömmar, broderskap och magi.
www.wahlstroms.se
maggie stiefvater
För Blue har skillnaden mellan kärlek och vänskap plötsligt blivit smärtsamt tydlig.
DROMTJUVARNA
För Ronan håller gränsen mellan mardröm och verklighet på att suddas ut.
maggie stiefvater