9789132161988

Foto: Ransom Riggs

är 26 år gammal och bor i Kalifornien. Hon debuterade 2012 med den sensationella romanen Rör mig inte!

Hennes böcker handlar om elektrisk kärlek, berusande ondska och omöjliga val. Men också om en desperat längtan efter tillhörighet och att finna hopp, förtroende och självrespekt.

Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker inte ångra någonting. Jag vill att han ska frukta mig och be om nåd och jag ska säga nej, ingen nåd för dig. Aldrig för dig.

En rasande våldsam och vacker uppgörelse avslutar trilogin.

skrivet om andra boken i serien, Rädda mig inte!

”Det är intensivt, hett, sexigt, våldsamt – boken har allt.” pocketlover.se

Innerst inne har jag alltid vetat vem som borde leda den här motståndsrörelsen.

En person som inte har någonting kvar att förlora och allt att vinna. En person som inte längre är rädd för någon. Inte Castle. Inte Kenji. Inte Adam. Inte ens Warner. Det borde vara jag.

Juliettes beröring är dödlig. Hennes krafter oerhörda. Det är hon som kommer att förändra historien. Hon har överlevt en pistolkula i bröstkorgen, men när hon vaknar vet hon varken om rebellerna är besegrade eller om Adam lever. Warner har räddat hennes liv.

Warner, som hon hatade, men som blev hennes älskare. Warner, Adams bror.

Juliettes och Warners kärlek är förbjuden men omöjlig att kämpa emot.

Och nu säger Warner att han vill slåss vid hennes sida mot Återetablissemanget, och krossa skräckväldet. Men är det verkligen det enda han vill med henne?

Tahereh Mafi avslutar sin hyllade trilogi med att ge hopp om framtiden.

Terrorn kommer att få ett slut. Men inte förrän en våldsam strid har utkämpats.

Av Tahereh Mafi har på B. Wahlströms Bokförlag utgivits Rör mig inte!

Rädda mig inte!

Sätt mig i brand!

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 2

2014-03-20 12:25

Översättning: Carina Jansson

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 3

2014-03-20 12:25

www.wahlstroms.se Copyright © 2014 by Tahereh Mafi Svensk utgåva © 2014 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB By arrangement with Tahereh Mafi c/o Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Originalets titel Ignite Me Omslagsfoto Arcangel Omslagsformgivning Cecilia Danneker Engström Sättning Massolit Förlagsgrupp AB Tryck ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-32-16198-8

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 4

2014-03-20 12:25

Till mina läsare. För er kärlek och ert stöd.

Den här är till er.

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 5

2014-03-20 12:25

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 6

2014-03-20 12:25

ett.

Jag är ett timglas.

Mina sjutton år har kollapsat och begravt mig inifrån och ut.

Benen känns fulla av sand och hophäftade, tankarna svämmar över av korn av osäkerhet, otålighet och beslut som aldrig fattats, medan tiden rinner ur min kropp. Den lilla visaren på en urtavla knackar på mig vid ett och två, tre och fyra, viskar hej, upp med dig, det är dags att vakna vakna ”Vakna”, viskar han.

En skarp inandning och jag är vaken men inte uppe, förvånad men inte rädd, stirrar in i just de förtvivlat gröna ögon som alltid verkar veta för mycket, för väl. Aaron Warner Anderson står böjd över mig, hans ängsliga ögon granskar mig, hans hand hänger i luften som om han kanske var på väg att röra mig.

Han rycker till.

Han stirrar, blinkar inte, bröstkorgen höjs och sänks. ”God morgon”, gissar jag. Jag är osäker på min röst, på tidpunkten och på den här dagen, på orden som lämnar mina läppar och på kroppen som omsluter mig.

Jag ser att han har på sig en vit skjorta, halvt nedstoppad i de besynnerligt släta svarta byxorna. Skjortärmarna är uppvikta, uppdragna över armbågarna.

7

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 7

2014-03-20 12:25

Hans leende ser ut att smärta.

Jag häver mig upp i sittande ställning och Warner backar för att ge mig plats. Jag måste blunda för att dämpa den plötsliga yrseln, men jag tvingar mig att sitta stilla tills känslan har passerat.

Jag är trött och svag av hunger, men bortsett från att det gör ont här och där verkar jag må bra. Jag lever. Jag andas och blinkar och känner mig mänsklig och jag vet precis varför.

Jag ser honom i ögonen. ”Du räddade mitt liv.”

Jag blev skjuten i bröstet.

Warners far satte en kula i min kropp och jag känner fortfarande dess eko. Om jag koncentrerar mig kan jag återuppleva det exakta ögonblicket – smärtan, så intensiv, så plågsam att jag aldrig kommer att kunna glömma den.

Jag drar in ett bestört andetag.

Jag blir slutligen medveten om hur välbekant det främmande rummet är och jag grips av en panik som skriker att jag inte vaknade där jag somnade. Hjärtat rusar och jag makar mig bort från honom, slår ryggen i huvudgaveln, griper tag i lakanen, försöker låta bli att stirra på kristallkronan jag minns alltför väl … ”Det är lugnt …” säger Warner. ”Bli inte rädd …” ”Vad gör jag här?” Panik, panik, skräcken fördunklar mitt medvetande. ”Varför tog du hit mig igen …?” ”Juliette, snälla, jag ska inte göra dig illa …” ”Varför tog du hit mig då?” Rösten börjar brista och jag kämpar för att kontrollera den. ”Varför tog du mig tillbaka till det här helvetet …?” ”Jag var tvungen att gömma dig.” Han suckar, tittar upp på väggen. ”Va? Varför?” ”Ingen vet att du lever.” Han ser på mig. ”Jag var tvungen att återvända till basen. Jag var tvungen att låtsas att allt var som 8

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 8

2014-03-20 12:25

vanligt igen, och jag hade ont om tid.”

Jag tvingar mig att låsa ute rädslan.

Jag studerar hans ansikte och analyserar hans tålmodiga, uppriktiga tonfall. Jag minns honom i går kväll – det måste ha varit i går kväll – jag minns hans ansikte, minns att han låg bredvid mig i mörkret. Han var mjuk och snäll och innerlig och han räddade mig, räddade mitt liv. Bar mig förmodligen till sängen. Bäddade ner mig bredvid sig. Det måste ha varit han.

Men när jag tittar ner på min kropp inser jag att jag har rena kläder på mig, inget blod, inga hål, ingenting någonstans och jag undrar vem som tvättade mig, vem som bytte mina kläder, och jag oroar mig för att det var Warner som gjorde det också. ”Var det du som …” Jag tvekar, rör vid blusen jag har på mig. ”Var det – jag menar – mina kläder …”

Han ler. Han tittar på mig tills jag rodnar och bestämmer mig för att jag hatar honom lite och då skakar han på huvudet. Tittar ner på sina handflator. ”Nej. Flickorna tog hand om det. Jag bar dig bara till sängen.” ”Flickorna”, viskar jag, omtöcknad.

Flickorna.

Sonya och Sara. De var också här, helartvillingarna, de hjälpte Warner. De hjälpte honom att rädda mig för att han är den enda som kan röra mig nu, den enda i hela världen som utan fara för sig själv kan ha fört över deras helande krafter till min kropp.

Mina tankar står i brand.

Var är flickorna vad hände med flickorna och var är Anderson och kriget och herregud vad har hänt med Adam och Kenji och Castle och jag måste upp jag måste upp och upp ur sängen och iväg men Jag försöker resa mig och Warner tar emot mig. Jag är obalan9

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 9

2014-03-20 12:25

serad, ostadig; det känns som om benen är fastklamrade i sängen och plötsligt kan jag inte andas, det flimrar för ögonen och jag är svimfärdig. Måste upp. Måste ut.

Kan inte. ”Warner.” Jag stirrar skrämt på hans ansikte. ”Vad hände? Vad händer med slaget …?” ”Snälla”, säger han och griper tag i mina axlar. ”Du måste ta det lugnt, du måste äta någonting …” ”Berätta …” ”Vill du inte äta först? Eller duscha?” ”Nej”, hör jag mig själv säga. ”Jag måste få veta nu.”

Ett ögonblick. Två och tre.

Warner drar ett djupt andetag. En miljon till. Höger hand över den vänstra, snurrar jaderingen på lillfingret om och om och om och om igen. ”Det är över”, säger han. ”Va?” Jag säger ordet men inget ljud kommer över mina läppar. Jag är förlamad, på något sätt. Blinkar och ser ingenting. ”Det är över”, säger han igen. ”Nej.” Jag andas ut ordet, andas ut omöjligheten.

Han nickar. Han har en annan åsikt. ”Nej.” ”Juliette.” ”Nej”, säger jag. ”Nej. Nej. Var inte dum”, säger jag till honom. ”Var inte löjlig”, säger jag till honom. ”Ljug inte för mig din jävel”, men nu är min röst gäll och sprucken och skakig och ”nej”, flämtar jag, ”nej, nej, nej …”

Den här gången lyckas jag faktiskt resa mig upp. Ögonen fylls snabbt av tårar och jag blinkar och blinkar men världen är ett virrvarr och jag vill skratta för allt jag kan tänka på är hur fruk10

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 10

2014-03-20 12:25

tansvärd och vacker den är, att våra ögon gör sanningen suddig när vi inte står ut med att se den.

Golvet är hårt.

Jag vet det med säkerhet, för det pressas plötsligt mot mitt ansikte och Warner försöker röra mig men jag tror att jag skriker och slår bort hans händer för jag vet redan svaret. Jag måste redan veta svaret för jag känner avsmaken bubbla upp och lösgöras inombords men jag frågar ändå. Jag är horisontell men tippar ändå över och hålen i mitt huvud slits upp och jag stirrar på en fläck på mattan mindre än tre meter bort och jag är inte ens säker på att jag lever men jag måste höra honom säga det. ”Varför?” frågar jag.

Det är bara ett ord, enfaldigt och enkelt. ”Varför är slaget över?” frågar jag. Jag andas inte längre, talar egentligen inte alls, kastar bara ut bokstäver mellan läpparna.

Warner tittar inte på mig.

Han tittar på väggen och på golvet och på lakanen och på hur hans knogar ser ut när han knyter nävarna men inte på mig han tittar inte på mig och orden han säger sedan är så, så mjuka. ”För att de är döda, älskade. Alla är döda.”

11

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 11

2014-03-20 12:25

två.

Min kropp låser sig.

Skelettet, blodet, hjärnan fryser fast, grips av någon sorts plötslig, okontrollerad förlamning som sprider sig så snabbt att jag nästan inte får luft. Jag drar in väsande, ansträngda andetag, och väggarna bara gungar framför mig.

Warner tar mig i sin famn. ”Släpp mig”, skriker jag, men bara i min fantasi för mina läppar har slutat fungera och mitt hjärta har just förfallit och mitt medvetande har dragit åt helvete över dagen och mina ögon mina ögon jag tror att de blöder. Warner viskar tröstande ord jag inte hör och hans armar är lindade runt hela mig, försöker hålla ihop mig med ren fysisk råstyrka men det är meningslöst.

Jag känner ingenting.

Warner hyssjar mig, vaggar mig fram och tillbaka, och det är först då jag inser att ett fruktansvärt, öronbedövande ljud av dödsångest skär igenom mig. Jag vill tala, protestera, anklaga Walker, klandra honom, kalla honom en lögnare, men jag kan inte säga någonting, kan inte formulera någonting annat än ljud så ömkliga att jag nästan skäms över mig själv. ”Adam.” Hans namn fastnar i min hals. ”Juliette, snälla …” ”Kenji.” Nu hyperventilerar jag mot mattan. ”Snälla älskade, låt mig hjälpa dig …”

12

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 12

2014-03-20 12:25

”James?” hör jag mig själv säga. ”Han var kvar på Omega Point – han fick inte f-följa med …” ”Allt är förstört”, säger Warner långsamt, tyst. ”Allt. De torterade några av era medlemmar och tvingade dem att avslöja Omega Points exakta läge. Sedan bombade de alltihop.” ”Åh, Gud.” Jag håller en hand för munnen och stirrar upp i taket utan att blinka. ”Jag är så ledsen”, säger han. ”Du anar inte hur ledsen jag är.” ”Lögnare”, viskar jag med gift i rösten. Jag är arg och elak och jag orkar inte bry mig. ”Du är inte alls ledsen.”

Jag sneglar på Warner länge nog för att se smärtan fladdra förbi i hans ögon. Han harklar sig. ”Jag är så ledsen”, upprepar han, lågt men bestämt. Han hämtar sin jacka från en hängare i närheten, drar den på sig utan ett ord. ”Vart ska du?” frågar jag och får genast skuldkänslor. ”Du behöver tid att bearbeta det här och du har uppenbarligen ingen nytta av mitt sällskap. Jag ska uträtta några ärenden och vänta tills du är redo att prata.” ”Snälla, säg att du har fel.” Min röst spricker. Stockar sig. ”Säg att det finns en chans att du kan ha fel …”

Det känns som om han tittar på mig en väldigt lång stund. ”Om det fanns minsta lilla chans att jag kunde bespara dig den här smärtan”, säger han till slut, ”skulle jag ha gjort det. Du måste veta att jag aldrig skulle ha sagt det om det inte var fullständigt sant.”

Och det är det här – hans uppriktighet – som slutligen får mig att brista.

För sanningen är så outhärdlig att jag önskar att han gett mig en lögn.

Jag minns inte när Warner gick.

13

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 13

2014-03-20 12:25

Jag minns inte hur han lämnade rummet eller vad han sa. Allt jag vet är att jag har legat hopkrupen här på golvet länge nog. Så länge att mina tårar har blivit salt, att min strupe har torkat ihop, att mina läppar har spruckit och att mitt huvud har börjat bulta lika hårt som mitt hjärta.

Jag sätter mig långsamt upp och känner hjärnan vridas om någonstans inne i skallen. Jag lyckas ta mig upp till sängen och sätter mig där, fortfarande bedövad men inte lika mycket, och jag drar upp knäna till bröstet.

Ett liv utan Adam.

Ett liv utan Kenji, utan James och Castle och Sonya och Sara och Brendan och Winston och alla på Omega Point. Mina vänner, alla utplånade med en knapptryckning.

Ett liv utan Adam.

Jag klamrar mig fast, hoppas att smärtan ska gå över.

Det gör den inte.

Adam är borta.

Min första kärlek. Min första vän. Min enda vän när jag inte hade någon och nu är han borta och jag vet inte hur jag känner mig. Konstig, framför allt. Sinnesförvirrad. Jag känner mig tom och trasig och lurad och skyldig och arg och förtvivlat, förtvivlat sorgsen.

Vi hade vuxit isär sedan flykten till Omega Point, men det var mitt fel. Han ville ha mer av mig, men jag ville att han skulle få ett långt liv. Jag ville skydda honom från smärtan jag skulle orsaka honom. Jag försökte glömma honom, gå vidare utan honom, förbereda mig för en framtid utan honom.

Jag trodde att han skulle överleva om jag höll mig på avstånd.

Dumma flickunge.

Tårarna är nya och faller fort nu, färdas ljudlöst nerför mina kinder och in i min flämtande, öppna mun. Mina axlar slutar 14

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 14

2014-03-20 12:25

inte skaka och mina nävar är knutna och min kropp krampar och mina knän skallrar och gamla vanor kryper ut under min hud och jag räknar sprickor och färger och ljud och jag ryser och gungar fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram och tillbaka och jag måste släppa honom jag måste släppa honom jag måste släppa honom jag måste jag måste jag sluter ögonen och andas.

Sträva, hårda, raspande andetag.

In. Ut. Räkna.

Jag har varit här förut, intalar jag mig. Jag har varit ensammare än nu, hopplösare än nu, desperatare än nu. Jag har varit här förut och överlevt. Jag klarar det här.

Men jag har aldrig blivit så fullkomligt berövad. Kärlek och möjlighet, vänskap och framtid – borta. Nu måste jag börja om, konfrontera världen ensam igen. Jag måste fatta ett sista beslut – ge upp eller gå vidare.

Så jag reser mig upp.

Det snurrar i huvudet och tankarna stöter ihop med varandra, men jag sväljer tårarna. Jag knyter nävarna och försöker låta bli att skrika och jag bäddar in mina vänner i mitt hjärta och hämnden tänker jag har aldrig varit lika ljuv.

15

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 15

2014-03-20 12:25

tre.

Häng kvar Härda ut Titta upp Var stark Häng kvar Härda ut Håll hårt Verka stark En dag kanske jag slår En dag kanske jag slår mig fri Warner kan inte dölja sin förvåning när han kommer tillbaka.

Jag tittar upp, slår igen skrivboken i mina händer. ”Jag tar tillbaka den här”, säger jag till honom.

Han blinkar mot mig. ”Du känner dig bättre.”

Jag nickar över axeln. ”Min skrivbok bara låg där, på nattduksbordet.” ”Ja”, säger han långsamt. Avvaktande. ”Jag tar tillbaka den.” ”Jag förstår.” Han står kvar i dörren, som fastfrusen, stirrar på mig. ”Har du …” Han skakar på huvudet. ”Ska du gå någonstans?”

16

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 16

2014-03-20 12:25

Först då inser jag att jag redan är halvvägs till dörren. ”Jag måste ut härifrån.”

Warner säger ingenting. Han tar några försiktiga steg in i rummet, drar av sig jackan, hänger den över en stol. Han tar upp tre pistoler ur hölstret på ryggen och lägger dem varsamt på nattduksbordet där jag hittade min skrivbok. När han slutligen tittar upp har han ett litet leende på läpparna.

Händerna i fickorna. Leendet lite bredare. ”Vart ska du gå, älskade?” ”Jag har en del saker att ordna med.” ”På det viset?” Han lutar ena axeln mot väggen, lägger armarna i kors över bröstet. Han kan inte sluta le. ”Ja.” Nu börjar jag bli irriterad.

Warner väntar. Tittar. Nickar en gång, som för att säga varsågod. ”Din far …” ”Är inte här.” ”Åh.”

Jag försöker dölja min förvåning, men nu vet jag inte varför jag var så säker på att Anderson var kvar här. Detta gör allting mer komplicerat. ”Trodde du verkligen att du bara kunde gå ut härifrån”, säger Warner till mig, ”knacka på min fars dörr och göra slut på honom?”

Ja. ”Nej.” ”Du ljuger som en häst travar”, säger Warner mjukt.

Jag blänger på honom. ”Min far är borta”, sa Warner. ”Han har återvänt till huvudstaden och tagit Sonya och Sara med sig.”

Jag drar efter andan, skräckslagen. ”Nej!” Warner ler inte längre.

17

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 17

2014-03-20 12:25

”Lever de?” ”Jag vet inte.” En axelryckning. ”Jag skulle tro det, eftersom min far inte har någon nytta av dem annars.” ”De lever?” Min puls skenar så våldsamt att jag kanske håller på att få en hjärtinfarkt. ”Jag måste hämta dem – jag måste hitta dem, jag …” ”Du måste vad?” Warner studerar mig noggrant. ”Hur ska du ta dig till min far? Hur ska du slåss mot honom?” ”Jag vet inte!” Jag går fram och tillbaka över golvet. ”Men jag måste hitta dem. De kan vara de enda vänner jag har kvar och …”

Jag stannar.

Jag snurrar runt på stället med hjärtat i halsgropen. ”Tänk om det finns fler?” viskar jag och vågar inte hoppas.

Jag går fram till Warner på andra sidan rummet. ”Tänk om det finns fler överlevande?” frågar jag, högre nu. ”Tänk om de gömmer sig någonstans?” ”Det verkar osannolikt.” ”Men det finns en chans, eller hur?” Jag är desperat. ”Om det finns minsta lilla chans …”

Warner suckar. Drar fingrarna genom håret i nacken. ”Om du hade sett den förödelse jag såg, skulle du inte säga så. Hopp kommer bara att krossa ditt hjärta på nytt.”

Mina knän har börjat vika sig.

Jag andas fort, griper tag i sänggaveln med darrande händer.

Jag vet ingenting längre. Jag vet faktiskt inte vad som hände med Omega Point. Jag vet inte var huvudstaden ligger eller hur jag ska ta mig dit. Jag vet inte om jag har en möjlighet att hitta Sonya och Sara i tid. Men jag kan inte skaka av mig det här dumma, plötsliga hoppet om att fler av mina vänner har lyckat överleva på något sätt.

För att de är starkare än så här – smartare.

18

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 18

2014-03-20 12:25

”De har planerat för krig så länge”, hör jag mig själv säga. ”De måste ha haft någon sorts reservplan. Ett gömställe …” ”Juliette …” ”För helvete, Warner! Jag måste försöka. Du måste låta mig leta.” ”Det här är inte sunt.” Han ser mig inte i ögonen. ”Det är farligt för dig att tro att någon kan ha överlevt.”

Jag stirrar på hans starka, stadiga profil.

Han studerar sina händer. ”Snälla”, viskar jag.

Han suckar. ”Jag måste besöka förläggningarna de närmaste dagarna och övervaka återuppbyggnaden av området.” Han stelnar till medan han talar. ”Vi förlorade många civila”, säger han. ”För många. De som har överlevt är naturligtvis chockade och kuvade, precis som min far avsåg. De har förlorat allt hopp om uppror de någonsin har haft.”

En spänd inandning. ”Och nu måste allting återställas så fort som möjligt”, säger han. ”Kropparna forslas bort och bränns. De skadade bostadsenheterna byts ut. Civila tvingas tillbaka till arbetet, föräldralösa barn omplaceras, och resten av barnen återvänder till sina sektorers skolor.” ”Återetablissemanget”, säger jag, ”ger inte människor tid att sörja.”

En tung tystnad faller mellan oss. ”Medan jag övervakar förläggningarna”, säger Warner, ”kan jag komma på ett sätt att föra dig tillbaka till Omega Point. Visa dig vad som har hänt. Och då, när du har sett bevisen med egna ögon, måste du göra ditt val.” ”Vilket val?”

19

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 19

2014-03-20 12:25

”Du måste välja vilket ditt nästa drag ska bli. Du kan stanna hos mig”, säger han och tvekar. ”Eller, om du föredrar det, så kan jag ordna så en hemlig bostad åt dig på oreglerad mark. Men det blir ett ensamt liv”, säger han lågt. ”Du får aldrig bli upptäckt.” ”Åh.”

En paus. ”Ja”, säger han.

En paus till. ”Eller”, säger jag till honom, ”så ger jag mig av, letar upp din far, dödar honom och tar konsekvenserna på egen hand.”

Warner kämpar mot ett leende och förlorar.

Han tittar ner och skrattar lite innan han ser mig rakt i ögonen.

Han skakar på huvudet. ”Vad är det som är så roligt?” ”Min kära lilla flicka.” ”Vad?” ”Jag har väntat länge på den här stunden.” ”Vad menar du?” ”Du är äntligen redo”, säger han. ”Du är äntligen redo att slåss.”

Chocken går som en stöt genom kroppen. ”Klart att jag är.”

Nästa ögonblick bombarderas jag av minnen från slagfältet – skräcken för att bli ihjälskjuten. Jag har inte glömt mina vänner eller min förnyade övertygelse, mitt beslut att agera annorlunda.

Att betyda någonting. Att verkligen kämpa den här gången, utan att tveka. Vad som än händer – och vad jag än upptäcker – finns det ingen återvändo för mig längre. Det finns inga andra alternativ.

Jag har inte glömt. ”Jag tvingar mig framåt eller dör.”

Warner skrattar högt. Han ser ut att vilja gråta. ”Jag ska döda din far”, säger jag till honom, ”och jag ska förinta Återetablissemanget.”

20

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 20

2014-03-20 12:25

Han ler fortfarande. ”Jag ska.” ”Jag vet”, säger han. ”Varför skrattar du åt mig då?” ”Det gör jag inte”, säger han mjukt. ”Jag undrar bara”, säger han, ”om du vill ha min hjälp.”

21

16198_inlaga_Satt_mig_i_brand.indd 21

2014-03-20 12:25

Foto: Ransom Riggs

är 26 år gammal och bor i Kalifornien. Hon debuterade 2012 med den sensationella romanen Rör mig inte!

Hennes böcker handlar om elektrisk kärlek, berusande ondska och omöjliga val. Men också om en desperat längtan efter tillhörighet och att finna hopp, förtroende och självrespekt.

Jag tänker inte be om ursäkt. Jag tänker inte ångra någonting. Jag vill att han ska frukta mig och be om nåd och jag ska säga nej, ingen nåd för dig. Aldrig för dig.

En rasande våldsam och vacker uppgörelse avslutar trilogin.

skrivet om andra boken i serien, Rädda mig inte!

”Det är intensivt, hett, sexigt, våldsamt – boken har allt.” pocketlover.se

Innerst inne har jag alltid vetat vem som borde leda den här motståndsrörelsen.

En person som inte har någonting kvar att förlora och allt att vinna. En person som inte längre är rädd för någon. Inte Castle. Inte Kenji. Inte Adam. Inte ens Warner. Det borde vara jag.

Juliettes beröring är dödlig. Hennes krafter oerhörda. Det är hon som kommer att förändra historien. Hon har överlevt en pistolkula i bröstkorgen, men när hon vaknar vet hon varken om rebellerna är besegrade eller om Adam lever. Warner har räddat hennes liv.

Warner, som hon hatade, men som blev hennes älskare. Warner, Adams bror.

Juliettes och Warners kärlek är förbjuden men omöjlig att kämpa emot.

Och nu säger Warner att han vill slåss vid hennes sida mot Återetablissemanget, och krossa skräckväldet. Men är det verkligen det enda han vill med henne?

Tahereh Mafi avslutar sin hyllade trilogi med att ge hopp om framtiden.

Terrorn kommer att få ett slut. Men inte förrän en våldsam strid har utkämpats.