9789132161698

Någon med ett hjärta som är för stort?

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16169-8

mitt_bultande_hjarta_ok.indd 1

MITT BULTANDE HJARTA

Amanda är snart fjorton år och förälskad. David är ny i skolan och den finaste kille hon vet. Men vill han vara med någon som plötsligt inte fungerar som hon ska?

Som inte längre orkar cykla och bada och skratta?

A l f K je t il Wa l ger mo

”Tror du att kärleken sitter … i hjärtat?”

David satt tyst. Det såg ut som om han tänkte efter noga. ”Jag tror att den sitter i hela kroppen”, sa han. ”Och i alla tankar. Så är det för mig i alla fall.” ”För jag vill vara kär i dig när jag får mitt nya hjärta också”, viskade jag.

MITT BULTANDE HJARTA A l f K je t il Wa l ger mo

2013-06-12 13:11

MITT BULTANDE HJARTA A l f K je t il WA l ge r mo

Ö V e r S Ät t NiNg : Y lVA K e m P e

www.wahlstroms.se Copyright © Alf Kjetil Walgermo Copyright © CAPPELEN DAMM AS 2011 Svensk utgåva © 2013 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Originalets titel Mitt bankande hjarte Omslag Cecilia Danneker Engström Sättning Forma Books AB Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN: 978-91-32-16169-8

rp_mitt bultande hjärta.indd 4

2013-06-17 09:53

Prolog

J

ag var tretton och ett halvt när jag blev kär i David. Det var bara Jenny som visste att jag gillade honom. Jenny och jag berättade nästan allting för varandra. ”David kommer aldrig att bli intresserad av mig”, sa jag.

Vi satt på mitt rum och mätte brösten med ett måttband som jag hade hittat i pappas verktygslåda. ”Jag ser ju ut som en tioåring.”

Jag tittade ner på måttbandet som Jenny höll fast runt min nakna överkropp. Om man mätte precis under brösten och sedan rätt över bröstvårtorna så fick man rätt behåstorlek.

Det hade Jennys syster sagt.

Men det var hopplöst. Vad skulle jag med en behå till? Jag hade ju nästan inga bröst över huvud taget. Jennys var i alla fall stora som två knytnävar. Vi hade mätt dem först. ”Det gör du inte alls”, sa Jenny. ”Dina bröst är jättefina.

Och dessutom kommer de säkert att bli större i sommar.”

Jag var inte så säker på det. Hur mycket kunde ett par bröst växa på några ynka sommarmånader?

5

Jag rullade ihop måttbandet och lade ifrån mig det på skrivbordet. ”Du får inte berätta det för någon”, sa jag med låg röst. ”Ta det lugnt”, sa Jenny. ”Du vet att du kan lita på mig.”

Det var sant. Jenny var min bästa kompis. Några månader tidigare hade jag fått min första mens. Mamma hade nästan börjat gråta när jag berättade det för henne. Men hon visste inte att Jenny hade fått veta det först. ”Nu är vi blodssystrar, vet du det?” hade Jenny sagt. ”Och det här är vår pakt: Vi ska aldrig, aldrig svika varandra. Vad som än händer.”

6

Del 1

J

ag hade inte tänkt säga något om David till mamma och pappa. Men så slapp det ur mig ändå en dag när pappa och jag satt i köket och åt frukost. ”Det har börjat en ny kille i parallellklassen”, sa jag.

Jag tog en stor bit av mackan, som för att tugga bort det jag hade sagt. Det var ju tre månader sedan terminsstarten.

Det måste verka konstigt att börja prata om David nu.

Pappa visste vem det var jag pratade om. Eller han visste i alla fall vem Davids mamma var. Hon var tydligen nyskild och hade flyttat tillbaka hit efter att ha bott i Oslo i många år. ”Jag kommer ihåg henne från när vi växte upp”, sa pappa. ”Hon var väldigt ung när hon blev gravid. Hon hade precis gått ut skolan, tror jag. Och sedan flyttade hon ner till Oslo nästan direkt.” ”Kände du henne?” frågade jag. ”Nej, egentligen inte. Hon är några år yngre än jag”, sa pappa. ”Jaha”, sa jag.

Jag försökte att inte låta besviken.

7

”Är det inte David han heter, hennes pojke? Har du pratat med honom?” frågade pappa. ”Nej, han går ju i parallellklassen. Och han spelar bara fotboll på rasterna”, sa jag. ”Så han vill inte prata med tjejer, alltså?” ”Det spelar väl ingen roll.”

Jag gjorde i ordning matsäcken, packade skolväskan och gick ut till vägen för att vänta på bussen. Det var två veckor kvar till påsk. Vinden var fortfarande lite kylig, men snön hade börjat smälta bort från trädgården. Det var inte länge sedan Jenny och jag hade byggt en snölykta nere vid båthuset, men nu stack det upp grågröna grästuvor överallt.

Jag bestämde mig för att strunta i David. Det var första gången på länge som någon hade flyttat hit, och tjejerna hade svärmat runt honom ända sedan han började på skolan i januari. Var det för att han var ny? För att han var lång och hade mörkt, lockigt hår? Eller kanske för att han var bra på fotboll?

Killar som var bra på fotboll behövde aldrig bekymra sig om någonting alls. Det var svårare för tjejer. Särskilt när man hade börjat åttan. Jag hade märkt skillnaden på en gång. Nu handlade allting om kläder och killar. Men mest om killarna några klasser över oss, inte de som gick i vår egen. Bortsett från Eli, då, som alla visste var kär i Trond.

Jag trampade lite med fötterna för att hålla värmen. Nu såg jag äntligen den gröna och gula skolbussen komma i kurvan.

Jag tog ett steg framåt på busshållplatsen, sträckte ut armen och kom på att jag hade glömt reflex. Men busschauffören såg mig ändå. Han blinkade och stannade.

8

Jag satte mig bredvid Jenny som vanligt. Hon hade fått nya jeans i helgen, och nu satt hon och gned på en blöt fläck på låret. ”Syns det mycket, Amanda?” frågade hon. ”Det är så typiskt. Första dagen med nya jeans och så ser det ut som om jag har kissat på mig!”

Jag fnissade. ”Vad var det som hände då?” ”En idiotbil lyckades stänka ner mig. Fast jag stod nästan ända inne i busskuren”, sa Jenny. ”Det syns knappt att det är en fläck”, sa jag. ”Och den torkar säkert snart.”

Jenny gned lite till. Jag kom att tänka på den röda fläcken i trosorna som jag hade upptäckt några månader tidigare. Nu kunde jag bli med barn och allt. Jag som aldrig ens hade kysst en kille.

Killarna i vår klass var helt okej. Finn hade fått en svart skinnjacka i julklapp, med namnet på en hårdrocksgrupp på ryggen. Han hade mörkt hår som han brukade kamma åt sidan. Förra hösten hade han frågat chans på Jenny. ”Du är snyggast i hela klassen”, hade han sagt. ”Och därför passar jag perfekt till dig, eller?” hade Jenny svarat.

Finn hade blivit knallröd i ansiktet och inte sagt ett ord mer till Jenny efter det. Och knappt till mig heller.

Perry hade taggfrisyr och var mest intresserad av att rita snoppar på tavlan. Ju större desto bättre. Och särskilt på rasten innan vi skulle ha engelska. Då brukade han skriva DICK bredvid bilden, med stora bokstäver.

9

”Låt stå!” kunde han också tillägga. Det var faktiskt en liten aning roligt.

Så var det Ole-Petter, som aldrig sa något. Jag hade hört att han var duktig på att spela schack. Och han hade alltid alla rätt på matteproven.

Trond skämtade om allt, och hade ofta en rolig kommentar att komma med. Ibland var den för rolig, vilket gav honom lite problem med lärarna.

Och till sist var det Jonny och Tor Ivar, som alla tyckte om. De var schysta helt enkelt. Tor Ivar var bäst i klassen på fotboll. ”Och Tjeckoslovakien upplöstes vilket år, Amanda?”

Jag ryckte till. Holten hade säkert sett att jag satt och tänkte på helt andra saker än Europas historia. ”Öh … Jag kommer inte ihåg. Innan jag föddes i alla fall”, svarade jag förvirrat. ”Det rätta svaret är 1993”, sa Holten. ”Nu får du ta och följa med lite bättre!”

På rasten gick Jenny och jag ner till stenmuren där vi brukade sitta och prata när vädret var bra. Muren kändes kall genom kläderna. Det var inte riktigt vår än, även om snön hade börjat smälta bort.

Nere på fotbollsplanen såg jag Davids mörka, fladdrande hår. ”Han är lite ego va?” sa jag. ”Vem då?” sa Jenny. ”David så klart. Han bara dribblar själv hela tiden.” ”Det märks att du gillar honom”, log Jenny. ”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag vill inte vara ihop med ett ego.”

10

Men det var det många andra som ville. Det hängde alltid en massa tjejer runt David när han inte var nere på fotbollsplanen. Han log alltid glatt mot alla, men det verkade inte som om han förstod att de var intresserade av honom. ”Han är i alla fall ingen playboy”, sa Jenny. ”Nej, det är han kanske inte”, sa jag.

Jag visste inte hurdan en playboy var. Men säkert inte som David i alla fall. ”Hans föräldrar är ju skilda”, sa Jenny. ”Barn med skilda föräldrar mognar fortare.”

Skoldagen var ungefär som alla andra skoldagar. Lektionerna gick långsamt och rasterna gick fort. Perry ritade sina snuskiga teckningar på tavlan, och ordningsmannen – den här veckan var det Julie – suddade ut dem. Finn satt längst bak och vägde på stolen medan han läste serietidningar som han hade gömt i böckerna. Ole-Petter satt längst fram och hade gjort färdigt alla matteuppgifter, så han fick börja med nians bok redan.

Och så var det Eli och Trond. ”Hon är kär i honom. Det är i alla fall helt säkert”, sa jag när vi satt på muren under lunchrasten.

I hörnet av skolgården, bort mot prästgården och stallet, stod Eli och Trond. De pratade och skrattade. På mattetimmen hade Eli kastat säkert femton små suddgummibitar på Trond, och Trond hade kastat tillbaka många av dem. ”Tror du han gillar henne också?” frågade Jenny. ”Vet inte. Men det ser ju så ut”, sa jag.

Både Eli och Trond stod med händerna i byxfickorna.

11

Det såg lite konstigt ut. Kanske var de tvungna att stoppa händerna någonstans för att de inte skulle börja ta på varandra.

Jag suckade. Tänk att vara så där förälskad som Eli. ”Tror du att det är något fel på mig?” sa jag. ”Vad då menar du?” sa Jenny. ”Jag har ju inte kysst någon än”, sa jag. ”Tänk om jag aldrig träffar någon kille som jag gillar?” ”Jag trodde att du gillade David?” sa Jenny. ”Sluta!” sa jag och puffade till henne lite. Så såg jag mig snabbt omkring, som om jag hade gjort något otillåtet. ”Kanske lite”, viskade jag. ”Jag visste väl det!” sa Jenny. ”Han har dödsfina läppar, har du sett det?”

På kvällen skrev Jenny och jag en lista över vilka killar vi skulle vilja kyssa. Jag skrev listan direkt i dagboken. Jag satte David på första plats, medan Jenny inte hade med honom bland de tio första namnen ens. ”Vill du inte kyssa David?” sa jag förskräckt. ”Jo! Eller … jag menar nej. Det är ju du som …”, stammade hon.

Jag började skratta. ”Vad är det med dig? Du är ju alldeles röd i ansiktet. Är du kär i honom också eller?” ”I alla fall inte mer än du!”

Jenny knuffade mig bakåt i sängen. Så skrev hon upp David på elfte plats. ”Så där! Men du har första tjing på honom, så det så!”

Hon ritade några plutmunnar under listan. Jag fiskade 12

upp en tuschpenna ur pennfacket och ritade några små röda hjärtan med pilar igenom under min lista. ”Får jag låna pennan?” sa Jenny.

Jag gav den till henne. Hon tog min dagbok, bläddrade fram till en tom sida och ritade ett stort rött hjärta. Jag letade upp en lila penna och ritade ett nytt hjärta vid sidan av Jennys. ”David är så snygg”, suckade jag.

Jag fyllde i mitt hjärta med den lila pennan. Det blev fint. ”Ingen av de andra kommer ens i närheten. Inte en chans.” ”Du är verkligen kär, det hörs”, sa Jenny. ”Neeej”, sa jag.

Jag var inte kär. Det kunde man inte säga. Jag var intresserad. Det var en viktig skillnad. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det. Vad gjorde man när man var intresserad? ”Har du inte läst några romantiska böcker?” skojade Jenny. ”Först stämmer ni träff under ett träd i skogen, och så kysser du honom och sedan kan du rista in Amanda + David i trädet efteråt.” ”Med kniv?” sa jag. ”Ja, vad annars?” sa Jenny. ”Eller förresten, du får bara rista in David. Med ett hjärta runt. Amanda + David ser lite barnsligt ut.”

Hon ritade ett nytt stort hjärta i min dagbok. Med en pil igenom som fick blodet att droppa från det. ”Du?” sa hon plötsligt och räckte mig tuschpennan. ”Kan du göra mig en tjänst? Kan du rista in ett hjärta på min rumpa och skriva Amanda i det?”

Jenny vände på sig och drog ner jeansen och trosorna så 13

att skinkorna lyste vita mot mig. Så tittade hon på mig med stora, bedjande ögon. ”Snälla?”

Jag stirrade förfärat på henne. Rista in något på hennes rumpa?

Jenny började skratta. Hon skrattade så att hon var tvungen att lägga sig ner på golvet, fortfarande med halva rumpan bar. ”Du skulle ha sett dig själv, Amanda! Åh, jag tror jag dör!” ”Du är inte klok!” flämtade jag mellan skrattattackerna och kastade en kudde på henne.

Jenny bara skrattade.

Hon hade snygg rumpa. Och snygga bröst. Hon hade chans på alla killarna i åttan. Och säkert på många av dem som gick i klasserna över oss också.

Veckan efter hade snön smält bort nästan helt, och vägarna var torra. Jag och Jenny började cykla till skolan igen. Det var skönt att slippa bussen.

På rasterna kastade jag långa blickar efter David. ”Du måste prata med honom”, sa Jenny. ”Du kan inte gå runt och vara kär på avstånd bara.”

Det var lätt för henne att säga. Jag hade inga problem med att prata med Tor Ivar, Trond eller de andra killarna i klassen.

Men med David var det annorlunda.

När han var i närheten var min tunga lika sladdrig som på Elis hund när det var för varmt ute.

Resten av kroppen var alldeles stel. ”Du ser ut som en zombie”, fnissade Jenny när David hade gått förbi oss på skolgården.

14

Hon höll ut armarna framför sig, rullade med ögonen och vaggade stelt fram och tillbaka. ”Zombie kan du vara själv!” ropade jag och hoppade på henne.

Jenny bara skrattade. Jag försökte få ner henne på marken. Hon kunde vara en levande död själv. Gå runt i byn på nätterna med armarna utsträckta och tygremsor och toalettpapper fladdrande efter sig. ”Jenny och Amanda slåss!” ropade Eli. Hon kastade sig mellan oss och slog armarna om Jennys mage. ”Ge dig, Eli!” skrattade Jenny. ”Du vill bara ha kroppskontakt. Kan du inte hoppa på Trond i stället?”

Eli höll bara ännu hårdare. ”Hör du, din … Passa dig bara!” flinade hon.

Så släppte hon taget och vi reste oss upp.

Jenny skrattade fortfarande. Jag borstade av jackan med händerna, mest för syns skull. Den var inte smutsig.

När jag tittade upp stelnade jag till igen. David stod bara ett par meter bort och log. ”Snygg fight”, sa han. ”Vem vann?”

Så gick han sin väg innan någon av oss hann svara. Jag tog Jenny i armen och drog henne närmare mig. ”Såg du det där?” sa jag. ”Han tittade på mig, eller hur?”

Jag kunde inte tänka på något annat resten av skoldagen. David hade tittat på mig. Nu visste han att jag fanns.

Sista lektionen satt jag bara och drömde. Holten läste högt ur en roman om vikingar. Jag funderade på hur en vikingaflicka gjorde när hon var kär. Gick hon totalt bärsärk eller?

15

Jag ville inte höra om vikingar. Jag ville höra om tjejer från vår egen tid. Jag bestämde mig för att cykla till biblioteket och låna en kärleksroman efter skolan. Jenny skulle åka på bröllop hos någon släkting i Oslo. Jag såg inte direkt fram emot att vara ensam hemma hela helgen med mamma och pappa.

Vi skildes åt vid viadukten i centrum. Jenny cyklade hemåt, förbi matbutikerna, och jag cyklade åt andra hållet, förbi kommunhuset och bort till banken.

Biblioteket låg på andra våningen i samma hus som banken. En gång hade pappa frågat mig vad jag tyckte bäst om, pengar eller böcker. Böcker, hade jag svarat. Pappa hade inte alltid så mycket pengar. Det hade inte jag heller. Men på biblioteket var det som tur var gratis att låna böcker.

Bibliotekarien var en vänlig dam i femtioårsåldern. Jag kom inte ihåg vad hon hette, men jag hade lånat böcker av henne många gånger förut. ”Hej, är det du igen?” sa hon när jag kom. ”Så trevligt. Är det något jag kan hjälpa dig med?” ”Jag skulle vilja ha en kärleksroman”, sa jag. ”En riktig en. Där tjejen verkligen är förälskad. Och killen verkligen är snygg.”

Så tittade jag ner. Det var lite pinsamt att fråga på det sättet. ”Hm”, sa bibliotekarien och log. ”Jag tror jag vet någonting som skulle passa dig.”

Hon gick och letade lite i hyllorna. Så kom hon tillbaka med en lagom tjock bok. ”Den här kan du titta lite på”, sa hon.

16

”Tack”, sa jag.

Jag satte mig vid ett av läsborden och slukade de första sidorna. Det här var viktigt. Jag kunde inte vänta en enda sekund längre med att lära mig om livet. Livet och allt som väntade. ”Hej.” Jag tittade upp. Det var David!

Jag smällde ihop boken som om jag blivit tagen på bar gärning med något. ”Vad gör du här?” frågade jag.

Jag ryckte till lite över min egen röst. Den lät nästan skarp. ”Jag menar … brukar du också gå på biblioteket? Jag trodde att du bara spelade fotboll”, sa jag med lite mildare tonfall.

David svarade inte. Han försökte läsa vad som stod på framsidan av boken jag höll i. ”Åh, den där!” sa han. ”Den är bra!” ”Jag har inte hunnit så långt än”, sa jag och kände hur jag blev varm om kinderna. ”Du kommer att gilla slutet”, sa David och log.

Så försvann han mellan bokhyllorna. Lite senare kom han tillbaka med en fotbollsbok och en bok med en bild av en tiger och en björn utanpå. ”En barnbok?” frågade jag överraskat.

David log igen. ”Jag läser vuxenböcker också. Men just den här är så himla bra!”

Jag packade ihop mina saker medan David lånade sina böcker. Så gick vi nerför trappan och ut på den stora, asfalterade parkeringsplatsen framför byggnaden. Biblioteket 17

hade säkert parkering så att det räckte till halva bygden. Men de flesta som parkerade där skulle nog snarare till banken eller till rådhuset.

Nu stod jag där tillsammans med David. Hjärtat bankade i bröstet, och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. ”Cyklar du också?” frågade han. ”Jag cyklar alltid”, sa jag. ”Så länge det inte är snö.”

Både David och jag hade parkerat cyklarna utanför polisstationen som låg vägg i vägg med banken. Jag hoppades att mamma inte kunde se oss från fönstret. Hon hade sagt det själv för några månader sedan: Som närpolis på landsbygden har man koll på nästan allt som händer. Det var annorlunda när hon jobbade på polisstationen i stan.

Vi rullade ut cyklarna på parkeringen och gjorde oss klara att cykla därifrån. David hade en offroad-cykel med 21 växlar och skivbromsar. Det var en ganska dyr modell. Ett kvalitetsmärke. ”Har du just fått en ny cykel?” frågade jag. ”Jag fick den när jag fyllde år för en månad sedan”, svarade David. ”Men då får jag inga julklappar i stället, säger mamma …”

Jag log. En sådan där cykel önskade jag mig också. Jag måste komma ihåg att förklara för pappa vilken modell det var. ”Nu är det bara en vecka kvar till påsklovet”, sa jag. ”Ja”, sa David. ”Ska du åka någonstans?” ”Bara till Panama.”

Han skrattade. ”Panama?” frågade jag.

18

David viftade med boken han hade lånat. ”Annars stannar jag nog hemma.”

Han såg bort mot rådhuset, som om han kommit att tänka på något. Så vände han sig mot mig och sträckte fram handen. ”Vi har nog faktiskt inte hälsat ordentligt på varandra än”, sa han. ”Jag heter David.”

Jag tog hans hand. Jag kände att jag var fuktig av svett i handflatan. ”Amanda”, sa jag. ”Jag såg dig på rasten idag”, sa David. ”När du slogs på skoj med den där långa ljusa tjejen, Jenny eller vad hon heter. Du hade greppet om henne.”

Jag rodnade. ”Det vet jag inte riktigt”, sa jag.

David log. ”Jag måste sticka nu”, sa han. ”Men vi ses väl i skolan på måndag?”

Han böjde sig fram och gav mig en kram. Jag kände värmen från hans kind sprida sig i kroppen i rekordfart. Jag tryckte min kind tillbaka mot hans. Jag var säker på att jag skulle svimma av.

David hade kramat mig!

Jag sjöng och trallade medan jag cyklade hemåt. Borta vid livsmedelsbutiken var det en tant som vände sig om efter mig. ”Hej!” ropade jag och vinkade energiskt.

Jag hade aldrig sett henne förr. I alla fall inte som jag kunde komma ihåg.

19

Någon med ett hjärta som är för stort?

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16169-8

mitt_bultande_hjarta_ok.indd 1

MITT BULTANDE HJARTA

Amanda är snart fjorton år och förälskad. David är ny i skolan och den finaste kille hon vet. Men vill han vara med någon som plötsligt inte fungerar som hon ska?

Som inte längre orkar cykla och bada och skratta?

A l f K je t il Wa l ger mo

”Tror du att kärleken sitter … i hjärtat?”

David satt tyst. Det såg ut som om han tänkte efter noga. ”Jag tror att den sitter i hela kroppen”, sa han. ”Och i alla tankar. Så är det för mig i alla fall.” ”För jag vill vara kär i dig när jag får mitt nya hjärta också”, viskade jag.

MITT BULTANDE HJARTA A l f K je t il Wa l ger mo

2013-06-12 13:11