9789132160882

maggie stiefv f ater fv er

J

ag vänder mig om och där står en häst. Den är så nära att jag känner den saltaktiga lukten, så nära att jag känner värmen från den våta hårremmen, så nära att jag kan se den i ögonen, se den vidgade, kvadratiska pupillen. Jag känner lukten av blod i hästens andedräkt.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16088-2

Stiefvater_Dodsritten_TRYCK_IM.indd 1

maggie stieefv f v atter

Stranden är aldrig riktigt säker, men faran är som störst i november. Det är då Capaill Uisce – vattenhästar – dras mot land. Att närma sig dem är att leka med döden, för vattenhästar är blodtörstiga rovdjur.

Trots faran har männen på ön Thisby i generationer fångat Capaill Uisce och ridit dem i en stor tävling, Scorpioloppet.

Sean Kendrick, fyrfaldig vinnare av loppet, och ansedd som öns bästa ryttare måste vinna i år. Endast om han vinner kan han köpa tävlingshingsten han drömmer om.

Mot sig har han tävlingens första kvinnliga deltagare någonsin, Puck Connolly. Det kan bara finnas en vinnare och när Puck och Sean blir förälskade ställs de inför ett omöjligt val.

Dodsritten Dodsritten 2012-10-15 11:20

16088_inlaga_Dodsritten.indd 2

2012-10-15 13:52

maggie stiefvater

Dodsritten Översättning: Carina Jansson

16088_inlaga_Dodsritten.indd 3

2012-10-15 13:52

Till Marian, som ser hästar i sina drÜmmar

16088_inlaga_Dodsritten.indd 5

2012-10-15 13:52

prolog: nio år tidigare

Sean Det är första dagen i november, så i dag kommer någon att dö.

Till och med i det klaraste solsken bär det kalla hösthavet nattens alla färger: mörkblått och svart och brunt. Jag betraktar det ständigt föränderliga mönstret i sanden som mörbultas av oräkneliga hovar.

Hästarna löper på stranden, en blek slinga mellan det svarta vattnet och kritkalkstensklipporna. Stranden är aldrig säker, men heller aldrig lika farlig som i dag, tävlingsdagen.

Den här tiden på året lever jag på stranden. Kinderna känns såriga av all sand som piskats upp av vinden. Insidan av låren svider av friktionen från sadeln. Armarna värker av ansträngningen att tygla en nästan tusen kilo tung häst. Jag har glömt hur det känns att vara varm, att sova en hel natt och hur mitt namn låter när det talas i stället för ropas över metervis med sand.

Jag är så väldigt, väldigt levande.

När jag går ner mot klipporna med min far kommer en av tävlingsfunktionärerna fram och hejdar mig. ”Sean Kendrick”, säger han. ”Du är tio år gammal. Du har inte upptäckt det än, men det finns intressantare sätt att dö än här på stranden.”

Min far tar tag i funktionärens överarm som om mannen vore en nervös häst. De växlar några snabba ord om åldersgränser. Min far vinner. ”Om din son dör”, säger funktionären, ”är det bara ditt fel.”

Min far svarar inte ens, utan leder bara bort sin uisce-hingst.

På väg ner till vattnet knuffas och trängs vi med både män och 7

16088_inlaga_Dodsritten.indd 7

2012-10-15 13:52

hästar. Jag slinker under en av hästarna som stegrar sig medan ryttaren rycker i grimskaftet. Ingen skada skedd och jag vänder mig mot havet, omgiven på alla sidor av capaill uisce – vattenhästar. De har samma färgrikedom som de små stenarna på stranden – svart, röd, gyllene, vit, elfenben, grå, blå. Män pryder hästarnas remtyg med röda vippor och tusenskönor för att minska hotet från det mörka novemberhavet, men jag skulle inte förlita mig på att några blomblad kan rädda mitt liv. Förra året slet en vattenhäst draperad i blommor och bjällror nästan armen av en man.

Det här är inga vanliga hästar. Pynta dem med berlocker, håll dem borta från havet, men i dag, på stranden – vänd dem inte ryggen.

Vissa av hästarna har blivit löddriga. Fradgan droppar från deras läppar och bringor – den ser ut som vågskum och döljer tänderna som senare kommer att slita män i stycken.

De är vackra och dödliga, och de älskar och hatar oss.

Min far skickar mig att hämta hans tävlingsfärger – vojlock och armbindel – hos en annan grupp funktionärer. Färgerna ska hjälpa åskådarna högt uppe på klipporna att identifiera min far, men i hans fall behövs det egentligen inte med tanke på hans hingsts skimrande röda hårrem. ”Åh, Kendrick”, säger funktionärerna, och det är både min fars namn och mitt. ”Han får en röd vojlock.”

När jag går tillbaka till min far blir jag stoppad av en ryttare. ”Hallå där, Sean Kendrick.” Han är liten och senig med ett ansikte hugget ur sten. ”En fin dag i dag.” Det hedrar mig att bli hälsad som en vuxen. Som om jag hör hit. Vi nickar mot varandra innan han fortsätter sadla sin häst. Den lilla tävlingssadeln är handgjord, och när han lyfter kåpan för att spänna sadelgjorden ser jag orden som bränts in i lädret: Våra döda dricker havet.

Hjärtat bultar i bröstet när jag ger min far vojlocken. Han verkar också skärrad och jag önskar att det var jag som skulle rida, inte han.

Mig själv är jag säker på.

Den röda uisce­-hingsten frustar och spetsar öronen, rastlös och ivrig. Han är väldigt het i dag. Han kommer att vara snabb. Snabb och svår att hålla in.

Min far ger mig tyglarna så att han kan sadla vattenhästen med 8

16088_inlaga_Dodsritten.indd 8

2012-10-15 13:52

den röda vojlocken. Jag drar tungan över tänderna – de smakar salt – medan min far fäster den matchande bindeln runt sin överarm. År efter år har jag sett honom göra det och år efter år har han knutit bindeln med stadiga händer, men inte i år. Hans fingrar är klumpiga och jag vet att han är rädd för den röda hingsten.

Jag har ridit honom, denna capall. Med mig på hans rygg, piskade av vinden och med vågskummet yrande runt benen tröttnar vi aldrig.

Jag lutar mig mot hingstens huvud och smeker honom i en moturs cirkel över ena ögat medan jag viskar i hans mjuka öra. ”Sean!” ryter min far och capallens huvud rycker till så häftigt att våra skallar nästan slår ihop. ”Varför står du med ansiktet så nära hans i dag? Ser han inte hungrig ut? Tror du att du skulle klä i ett halvt ansikte?”

Men jag tittar bara in i hingstens fyrkantiga pupill och han tittar tillbaka med huvudet halvt bortvänt från mig. Jag hoppas att han minns vad jag sa till honom: Ät inte upp min far.

Min far harklar sig och säger: ”Du borde nog gå upp nu. Kom här, så …” Han klappar mig på axeln innan han sitter upp.

Han är liten och mörk på den röda hingstens rygg. Händerna jobbar redan oavbrutet med tyglarna för att hålla hästen på plats. Rörelserna vrider bettet i hästens mun och han slänger med huvudet.

Det är inte så jag skulle ha gjort, men det är inte jag som sitter där.

Jag vill påminna pappa om att hästen gärna skyggar från höger, att han verkar se bättre på vänstra ögat, men i stället säger jag: ”Vi ses efteråt.” Vi nickar mot varandra som främlingar, ett ovant och obekvämt avsked.

Jag tittar på loppet från klipporna när en grå uisce-häst hugger tag i min fars arm och sedan hans bröstkorg.

Ett kort ögonblick slår vågorna inte mot stranden och måsarna över oss flaxar inte och den sandiga luften lämnar inte mina lungor.

Sedan sliter den grå vattenhästen ner min far från den röda hingstens rygg.

Den grå kan inte behålla greppet om min fars bröstkorg så min far faller ner i sanden, söndertrasad redan innan hovarna når fram till honom. Han låg på andra plats, så det dröjer en lång minut innan resten av fältet har rusat över hans kropp och jag kan se honom igen.

Vid det laget är han en långsträckt, svartröd sörja, halvt dränkt av 9

16088_inlaga_Dodsritten.indd 9

2012-10-15 13:52

det skummande tidvattnet. Den röda hingsten cirklar runt honom, alltmer ett hungrigt havsväsen, men han gör som jag bad honom: Han äter inte upp saken som var min far. I stället går hingsten ut i vattnet. Ingenting är så rött som havet den dagen.

Jag tänker inte ofta på min fars trasiga kropp i det rödfärgade vågskummet. I stället minns jag honom som han var före loppet – rädd.

Jag kommer inte att begå samma misstag.

10

16088_inlaga_Dodsritten.indd 10

2012-10-15 13:52

kapitel ett

Puck Folk säger att mina bröder skulle gå under utan mig, men det är faktiskt jag som skulle gå under utan dem.

Om man frågar folk på ön var de kommer ifrån svarar de oftast något i stil med Från Skarmouthhållet eller Bortre sidan av Thisby, den hårda sidan eller Ett stenkast från Tholla. Men inte jag. Jag minns när jag var liten och kramade min fars fårade hand, och någon väderbiten gammal bonde som såg ut att ha grävts upp ur jorden frågade: ”Var kommer du ifrån, flicka?” Jag svarade, med alltför hög röst för mitt lilla fräkniga jag: ”Connolly House.” ”Och vad är det?” frågade bonden. Och jag svarade: ”Där vi Connollys bor.

För jag är en.” Och sedan – jag skäms fortfarande lite över det här, som om det vittnar om en mörkare sida av min personlighet – tillade jag: ”Och det är inte du.”

Så är det bara. Det finns Connollys och det finns resten av världen – fast om man bor på Thisby är resten av världen inte särskilt stor.

Fram till förra hösten var det alltid så här: jag, min lillebror Finn, min storebror Gabe och våra föräldrar. Vi var en ganska tillbaka­ dragen och stillsam familj. Finn satte alltid ihop saker och plockade isär dem igen och sparade alla reservdelar i en låda under sin säng.

Gabe var inte heller mycket för att konversera. Han var sex år äldre än jag och lade all sin energi på att växa – han var över en och åttio när han fyllde tretton. Pappa spelade plåtflöjt, när han väl var hemma, och mamma skapade mirakel av bröd och fisk varje kväll, fast jag förstod inte vilka mirakel det var förrän hon inte längre fanns kvar.

Inte för att vi inte hade en vänskaplig relation med resten av ön.

11

16088_inlaga_Dodsritten.indd 11

2012-10-15 13:52

Vi var bara vänskapligare med varandra. Att vara en Connolly var viktigast. Det var den enda regeln. Man fick såra hur många känslor man ville, bara man inte sårade en Connollys känslor.

Det är mitten av oktober nu. Som alla höstdagar på ön börjar den kall men blir varmare och får färg när solen går upp. Jag hämtar en borste och en skrapa och ryktar stövet från Doves dunmjuka hårrem tills fingrarna blir varma. När jag väl sadlar henne är hon ren och jag smutsig. Hon är min häst och min bästa vän, och jag väntar hela tiden på att något hemskt ska hända henne för att jag älskar henne för mycket.

När jag spänner sadelgjorden buffar Dove mig i sidan, nafsar nästan, och drar sedan kvickt undan huvudet – hon älskar mig också.

Jag kan inte rida länge – snart måste jag hem och hjälpa Finn att baka kakor till butikerna. Jag målar också tekannor åt turisterna, och eftersom tävlingarna närmar sig har jag gott om beställningar.

Efter tävlingarna kommer inga fastlandsbor på besök förrän till våren. Havet är helt enkelt för opålitligt när det är kallt. Gabe kommer att vara borta hela dagen, jobba på Skarmouth Hotel och göra i ordning rummen för tävlingspubliken. Som föräldralös på Thisby måste man arbeta hårt för att få pengarna att räcka.

Jag insåg faktiskt inte att det här inte var mycket till ö förrän för några år sedan, när jag började läsa tidningar. Det känns inte så, men Thisby är pytteliten: fyratusen människor på en karg klippa som sticker upp ur havet flera timmars resa från fastlandet. Sanningen är att så länge man inte vet något annat, räcker ön till.

Vid närmare eftertanke vet jag något annat. Och den räcker ändå till.

Så jag ger mig ut och rider, med frusna tår i mina nötta jodhpurs, medan Finn sitter i vår gamla Morris på uppfarten och omsorgsfullt lagar en reva i passagerarsätet med svart tejp. Revan är en gåva från Puffin, ladugårdskatten. Nu har Finn åtminstone lärt sig att aldrig lämna fönstren öppna. Han försöker verka irriterad över reparationerna, men jag märker att han egentligen tycker om att göra dem.

Det är bara emot Finns principer att visa för mycket glädje.

När han ser mig på Doves rygg tittar han konstigt på mig. Förr i tiden, före förra året, skulle den konstiga blicken ha övergått i ett okynnigt leende och han skulle ha startat motorn och vi skulle ha 12

16088_inlaga_Dodsritten.indd 12

2012-10-15 13:52

tävlat – jag på Dove och han i bilen, trots att han egentligen var för ung för att köra bil. Alldeles för ung. Men det spelade ingen roll.

Vem skulle stoppa oss? Så vi tävlade, jag över fälten och han på vägarna. Först till stranden måste bädda den andras säng i en vecka.

Men vi har inte tävlat på nästan ett år. Inte sedan mina föräldrar dog på båten.

Jag styr Dove i små volter på gården. Hon är ivrig och för pigg för att koncentrera sig, och jag är för stel och frusen för att få henne att ge efter och gå på tygeln. Hon vill galoppera.

Jag hör bilens motor startas, vänder mig om och hinner precis se vår Morris susa nerför vägen följd av ett illavarslande avgasmoln. I nästa ögonblick hör jag Finn hojta till. Han sticker ut huvudet genom rutan, blek i ansiktet under sitt dammiga hår, och visar varenda tand han har i ett brett flin. ”Väntar du på en inbjudan?” ropar han. Sedan drar han in huvudet igen, varvar motorn och lägger i en ny växel. ”Åh, jag är med”, säger jag trots att han är långt, långt utom hörhåll. Dove vänder öronen bakåt, mot mig, och spetsar dem sedan skälvande mot vägen. Det är en stormig och kall morgon och jag behöver knappt be henne. Jag pressar vaderna mot hennes sidor och smackar med tungan.

Dove sätter fart, gräver upp halvcirklar i marken med hovarna, och vi tar upp jakten på Finn.

Finns vägval är inget mysterium – han måste följa vägarna och det finns bara en som leder till Skarmouth från vårt hus. Men den är inte särskilt rak. Den går i sicksack över ett lapptäcke av åkrar och hagar bakom skyddande murar och häckar. Det tjänar ingenting till att följa molnet av damm som avslöjar hans slingrande framfart. I stället stormar Dove och jag fram över fälten. Dove är inte stor – det är ingen av öns infödda hästar, eftersom betet är ganska knapert – men hon är storsprungen och modig. Hon och jag hoppar fritt och ledigt över häckarna, om bara fotfästet är bra.

Vi genar runt första hörnet och skrämmer upp några får. ”Förlåt”, ropar jag över axeln. Nästa häck dyker upp medan jag tittar på fåren, och Dove måste kvickt samla ihop benen för att få plats med avstampet. Jag ger efter på tyglarna och kastar mig klumpigt framåt, men jag rycker henne åtminstone inte i munnen och hon drar upp 13

16088_inlaga_Dodsritten.indd 13

2012-10-15 13:52

benen under sig och räddar oss båda. När hon galopperar vidare efter häcken samlar jag ihop tyglarna och klappar henne på halsen för att visa att jag märkte att hon räddade oss, och hon klipper med öronen för att visa att hon uppskattar min uppskattning.

Sedan seglar vi över en äng där får brukade gå på bete, men där det nu bara växer risig ljung som väntar på att brännas bort. Bilen har fortfarande ett litet försprång, en mörk siluett framför en pelare av damm. Försprånget bekymrar mig inte – för att få ner bilen till stranden måste han antingen ta vägen genom centrum, med alla skarpa kurvor och övergångsställen, eller köra en omväg runt staden och förlora flera minuter, vilket ger oss chansen att komma ifatt.

Jag hör på motorljudet att han tvekar i rondellen och sedan susar mot centrum. Jag kan välja vägen runt Skarmouth och slippa fler hinder – eller rida rakt genom utkanten av staden, hoppa genom några trädgårdar och riskera att Gabe ser mig från hotellet.

Jag bestämmer mig för att ta den risken. Det var så länge sedan vi gjorde det här att de tråkiga gamla tanterna inte kan gnälla alltför mycket på att jag rider genom deras trädgårdar, bara vi inte trampar sönder något användbart. ”Kom igen, Dove”, viskar jag. Hon galopperar över vägen och genom en glipa i en häck. Här ser husen ut att ha växt upp ur berggrunden, trädgårdarna är belamrade med prylar som läckt ut ur husen och på andra sidan finns bara stenhård mark som ingen häst borde behöva galoppera på. Enda sättet är att snedda genom ett halvdussin trädgårdar och förbi hotellet på andra sidan.

Jag hoppas att alla är upptagna av arbete i hamnen eller i köket. Vi stormar fram genom trädgårdarna, tar ett språng över skott­kärrorna i den första, rundar en örtagård i den andra och blir utskällda av en ilsken terrier i den tredje. Sedan hoppar vi över ett tomt gammalt badkar som av någon outgrundlig anledning står i den fjärde, och dundrar vidare nerför vägen mot hotellet.

Där står förstås Gabe, och han ser mig med en gång.

Han sopar trottoaren framför hotellet med en stor kvast. Hotellet är en ogästvänlig byggnad bakom honom, med väggar täckta av murgröna som klippts bort i prydliga fyrkanter för att solljuset ska nå in genom fönstren med de klarblå fönsterbrädorna. Hotellet är så högt att det blockerar morgonsolen och kastar en djupblå skugga 14

16088_inlaga_Dodsritten.indd 14

2012-10-15 13:52

över trottoaren han sopar. Gabe ser lång och vuxen ut i den bruna jackan som spänner över hans breda axlar. Det rödblonda håret är lite för långt i nacken, men han är ändå stilig. Jag fylls av en plötslig, häftig stolthet över att han är min bror. Han slutar att sopa, lutar sig mot skaftet och följer mig med blicken när jag galopperar förbi på Dove. ”Bli inte arg!” ropar jag till honom.

Ett leende vandrar över ena sidan av hans ansikte men inte den andra. Det ser nästan ut som om han är glad, om man inte har sett något av hans riktiga leenden. Det sorgliga är att jag har vant mig vid hans falska. Jag har accepterat att jag måste vänta på att det riktiga ska komma tillbaka, utan att inse att jag borde anstränga mig för att hitta det igen.

Jag driver på Dove, som ökar farten när vi väl har lämnat trottoaren och hon har gräs under hovarna igen. Här är marken mjuk och sandig och sluttar neråt, och vägen blir smalare mellan kullarna och dynerna som leder ner till stranden. När det blir alltför brant måste jag hålla in Dove, som saktar av till trav. Till slut tar hon det besvärliga språnget som för oss ner till havsnivån. När vi rundar den sista banken grymtar jag till av irritation – vår gamla Morris står redan parkerad där gräset och sanden möts. Lukten av avgaser hänger kvar i luften, instängd av marken som reser sig runt oss. ”Du är ändå en duktig flicka”, viskar jag till Dove. Hon är andfådd, men hon frustar till svar. Hon är nöjd med kapplöpningen.

Förardörren är öppen och Finn står på fotsteget med ena armen på biltaket och den andra på dörrens överkant. Han tittar ut mot havet, men när Dove frustar igen vänder han blicken mot mig och skuggar ögonen. Jag ser på hans ansikte att han är orolig, så jag petar till Dove med skänklarna och hon går fram till bilen. Jag ger henne långa tyglar så att hon kan beta medan vi står där, men hon sänker inte huvudet. I stället vänder hon också blicken mot havet, hundra meter längre ner. ”Vad är det?” frågar jag och får en otäck känsla i magen.

Jag följer hans blick. Jag kan nätt och jämnt urskilja ett grått huvud som sticker upp över vågsvallet, så långt borta och så nära havet i färg att jag nästan kan tro att jag inbillar mig. Men Finns ögon skulle inte vara så stora om han inte var säker. Och mycket 15

16088_inlaga_Dodsritten.indd 15

2012-10-15 13:52

riktigt – huvudet sticker upp igen och den här gången ser jag mörka näsborrar vidgas så mycket att jag skymtar lite rött i dem ända härifrån. Sedan kommer resten av huvudet, halsen med den krusiga manen som ligger klistrad mot skinnet, de kraftfulla bogarna, glänsande av saltvatten. Vattenhästen reser sig ur havet och tar ett stort språng, som om det sista steget upp ur det stigande tidvattnet vore ett enormt hinder.

Finn rycker till när hästen galopperar mot oss över stranden, och jag lägger en hand på hans arm trots att mina egna hjärtslag dunkar i öronen. ”Rör dig inte”, viskar jag. ”Rör-dig-inte-rör-dig-inte-rör-dig-inte.”

Jag klamrar mig fast vid vad vi alltid har fått höra – att vattenhästarna älskar rörliga måltavlor, att de älskar jakten. Jag radar upp anledningarna till att den inte kommer att attackera: Vi rör oss inte, vi är inte nära vattnet, vi står bredvid bilen och vattenhästarna avskyr järn.

Och jodå, vattenhästen galopperar rakt förbi oss utan att tveka.

Finn sväljer så hårt att adamsäpplet guppar i hans magra hals, och det är så oerhört svårt att inte röra sig förrän hästen har galopperat ut i havet igen.

De är tillbaka.

Det här händer varje höst. Mina föräldrar följde inte tävlingarna, men jag kan ändå historien. Ju närmare november vi kommer, desto fler vattenhästar spottar havet ur sig. De öbor som har för avsikt att delta i kommande Scorpiolopp ger sig ofta ut i stora jaktlag för att fånga nyuppstigna capaill uisce, vilket alltid är farligt eftersom hästarna är hungriga och fortfarande havstokiga. Och när de nya hästarna stiger upp är det en signal till de som tänker tävla i årets lopp att börja träna hästarna de fångade året innan – hästar som har varit förhållandevis fogliga tills doften av hösthaven börjar kalla till magin inom dem.

Under oktober månad, fram till den första november, blir ön en karta över säkra och osäkra områden, för om man inte är en av ryttarna vill man inte vara i närheten när en capall uisce blir tokig. Våra föräldrar försökte skydda oss från sanningen om uisce-hästarna, men den var omöjlig att undvika. Vänner missade ibland skoldagar för att en uisce-häst hade dödat deras hund under natten. Pappa blev 16

16088_inlaga_Dodsritten.indd 16

2012-10-15 13:52

en gång tvungen att köra runt ett kadaver på vägen till Skarmouth; beviset på en strid mellan en vattenhäst och en landhäst. Klockorna i Sankt Columbas ringde mitt på dagen när en fiskare som blivit överrumplad på stranden skulle begravas.

Finn och jag behöver inte bli informerade om hur farliga hästarna är. Vi vet. Vi vet det varje dag. ”Kom igen”, säger jag till honom.

När han tittar ut mot havet, stödd på sina smala armar, ser han väldigt ung ut. Just då är han bara min lillebror, trots att han egentligen befinner sig i det där märkliga ingenmanslandet mellan pojke och man. Jag fylls av en plötslig lust att skydda honom mot de bedrövelser oktober kommer att föra med sig. Men det är egentligen inte årets oktoberbedrövelser jag behöver oroa mig för, utan be­ drövelserna från en oktober som redan har passerat.

Finn svarar inte. Han sätter sig bara i bilen och drar igen dörren utan att se på mig. Det här är redan en dålig dag.

Och då har Gabe inte ens kommit hem än.

17

16088_inlaga_Dodsritten.indd 17

2012-10-15 13:52

kapitel två

Sean Beech Gratton, slaktarens son, har just slaktat en ko och tömmer blodet i en hink åt mig när jag får höra nyheten. Vi står på gården bakom slakteriet och ljudet av vårt icke-existerande samtal förstärks av våra ekande fotsteg på stenarna omkring oss. Dagen är vacker och kylig och jag står och trampar av rastlöshet. Stenarna under mig är ojämna, upptryckta av rötter från träd som inte längre finns, och täckta av bruna och svarta fläckar, stänk och strimmor. ”Har du hört, Beech? Hästarna har kommit”, säger Thomas Gratton till sin son från den öppna dörren till slakteriet. Han börjar gå ut på gården, men hejdar sig mitt i steget när han får syn på mig. ”Sean Kendrick. Jag visste inte att du var här.”

Jag säger ingenting, och Beech svarar grymtande: ”Han kom förbi när han hörde att jag skulle slakta.” Han nickar mot kon, som nu hänger utan huvud och ben i en träställning. Marken är täckt av blod eftersom Beech inte ställde hinken på plats tillräckligt snabbt. Kons huvud ligger slängt på sidan i utkanten av gårdsplanen. ­Thomas Grattons mun rör sig, som om han vill säga någonting om scenen till Beech, men han låter bli. På Thisby finns det gott om söner som har gjort sina fäder besvikna. ”Så du har hört, Kendrick?” frågar Thomas Gratton. ”Är det därför du är här och inte på hästryggen?”

Jag är här för att de nya männen som Malvern har anlitat för att mata hästarna i bästa fall är rädda och i värsta fall inkompetenta, och höet har varit dåligt och köttbitarna ännu sämre. Capaill uisce har knappt fått något blod alls, som om stalldrängarna tror att de ska bli som vanliga hästar bara för att de behandlas som sådana. Så 18

16088_inlaga_Dodsritten.indd 18

2012-10-15 13:52

jag är här för att om jag vill att något ska bli ordentligt gjort, måste jag göra det själv. Men jag säger bara: ”Nej, jag hade inte hört.”

Beech ger den döda kon en klapp på nacken och tippar hinken än åt ena, än åt andra hållet. Han ser inte på sin far. ”Vem hörde du det av?”

Jag bryr mig egentligen inte om svaret på den frågan – det spelar ingen roll vem som har hört eller sett vad, bara att capaill uisce stiger upp ur havet. Jag känner ända in i märgen att det är sant. Det är alltså därför jag är så rastlös. Det är därför Corr vankar av och an innanför boxdörren, därför jag inte kan sova. ”Ungarna Connolly såg en”, säger Thomas Gratton.

Beech grymtar lågt och ger kon en klapp till, mer som en markering än för att det fyller något syfte. Familjen Connollys historia är en av de sorgligaste på Thisby – tre fiskarbarn som förlorade båda sina föräldrar till capaill uisce. Det finns gott om ensamstående mödrar på ön vars män försvunnit mitt i natten, tagna antingen av en blodtörstig vattenhäst eller av fastlandets frestelser. Och gott om ensamstående fäder vars fruar plockats från stranden av plötsligt uppdykande käftar eller av turister med tjocka plånböcker. Men att förlora båda sina föräldrar i ett enda slag – det är ovanligt. Min historia – en far död och begraven, en mor förlorad till fastlandet – är tillräckligt vanlig för att ha fallit i glömska sedan länge, vilket passar mig utmärkt. Det finns bättre saker att vara känd för.

Thomas Gratton tittar tyst på när Beech ger mig hinken och slarvigt börjar stycka kon. Det borde kanske inte gå att stycka en ko med finess – men det gör det, och det går inte till så här. Jag står en stund och tittar på Beech när han skär grova snitt i kroppen och hela tiden grymtar för sig själv – jag tror att han kanske försöker nynna.

Inkompetensen i hela processen fascinerar mig, Beechs barnsliga förtjusning i sitt illa utförda arbete. Thomas Gratton och jag sneglar på varandra. ”Det var hans mor som lärde honom att stycka, inte jag”, säger Thomas Gratton.

Jag ler inte precis, men han verkar ändå uppskatta min respons. ”Om du inte gillar hur jag gör det”, säger Beech utan att titta upp, ”så sitter jag hellre på puben. Och den här kniven passar i din hand också.”

19

16088_inlaga_Dodsritten.indd 19

2012-10-15 13:52

Thomas Gratton ger ifrån sig ett kraftfullt ljud som har sitt ursprung någonstans mellan näsborrarna och gommen – ett ljud som för mig vittnar om bakgrunden till Beechs grymtningar. Han vänder sig bort från Beech och tittar på de röda takpannorna på en av sidobyggnaderna. ”Jag antar att du kommer att tävla i år också”, säger han.

Beech svarar inte, för det är förstås mig hans far pratar med. ”Jag antar det”, säger jag.

Thomas Gratton säger först ingenting mer, tittar bara på kvällssolen som får taket att skimra i orangerött. ”Ja”, säger han till slut. ”Det är väl vad Malvern vill att du ska göra.”

Jag har jobbat på Malvern Yard sedan jag var tio och det finns de som hävdar att jag fick jobbet av medlidande, men de har fel.

Malverns försörjning och goda rykte finns under stalltaket – gården exporterar sporthästar till fastlandet – och de skulle aldrig låta någonting äventyra det, speciellt inte något så humanitärt som medlidande. Jag har jobbat för Malverns länge nog för att veta att ­Grattons inte tycker om dem, och jag vet att Thomas Gratton vill att jag ska säga någonting som stärker hans förakt för Benjamin Malvern. Så jag låter en lång paus ta udden av hans fråga innan jag ruskar på hinken och säger: ”Jag löser betalningen för det här senare i veckan, om det går bra?”

Thomas Gratton skrattar mjukt. ”Du är den äldsta nittonåring jag någonsin har träffat, Sean Kendrick.”

Jag svarar inte, för han har förmodligen rätt. Han säger att jag kan betala på fredag, som vanligt, och Beech grymtar till avsked när jag lämnar gårdsplanen med blodet.

Jag borde tänka på att hämta in ponnyerna från betet och justera fullblodens fodergiva och på hur jag ska värma min lilla lägenhet ovanför stallet i natt, men jag tänker på Thomas Grattons nyheter.

Här har jag fast mark under fötterna, men en del av mig är redan nere på stranden och det sjunger i mitt blod: Jag är så väldigt, väldigt levande.

20

16088_inlaga_Dodsritten.indd 20

2012-10-15 13:52

kapitel tre

Puck Den kvällen bryter Gabe mot den enda regel vi har.

Jag har ingen lust att laga middag, för det enda vi har är torkade bönor och jag är dödstrött på bönor. Jag bakar en äppelkaka i stället och känner mig ganska duktig. Finn irriterar mig genom att tillbringa eftermiddagen ute på gården, där han mekar med en gammal trasig motorsåg som han hävdar att någon har gett honom men som han antagligen tog ur någon skräphög bara för att den hade kugghjul. Jag är arg för att jag är ensam inne i huset, vilket får mig att känna att jag borde städa och jag vill inte städa. Jag smäller med skåpsluckor och lådor medan jag plockar lite i den ständigt överfulla diskhon, men Finn hör mig inte eller låtsas inte göra det.

Slutligen, innan solen helt försvinner bakom höjderna i väster, slår jag upp sidodörren och blänger menande på Finn medan jag väntar på att han ska titta upp och säga någonting. Han står dubbelvikt över motorsågen, som ligger sönderplockad framför honom i prydliga högar på den hårda marken. Han har på sig en av Gabes tröjor, som trots att den är flera år gammal ändå är för stor för honom. Ärmarna är perfekt och jämnt upprullade och hans mörka hår är tillbakadraget i en oljig ankstjärt. Han ser ut som en föräldralös, och det gör mig också arg. ”Tänker du komma in och äta kakan innan den glömmer bort att vara varm?” Jag låter lite snorkig, men jag bryr mig inte. ”Om en minut”, svarar Finn utan att titta upp. Han menar inte en minut, det vet jag. ”Jag tänker äta alltihop själv”, säger jag. Han svarar inte – han är helt uppslukad av motorsågens mysterium. I just det ögonblicket 21

16088_inlaga_Dodsritten.indd 21

2012-10-15 13:52

tror jag att jag hatar bröder, för de inser aldrig när någonting är viktigt för någon annan och bryr sig bara om sitt eget.

Jag är på väg att säga något jag kanske skulle skämmas för senare när jag ser Gabe leda sin cykel mot oss i skymningsljuset. Ingen av oss hälsar på honom när han öppnar grinden, rullar igenom cykeln och stänger grinden igen – Finn för att han är så självupptagen och jag för att jag är irriterad på Finn.

När Gabe har ställt in cykeln i det lilla skjulet bakom huset går han fram till Finn. Han tar av sig mössan, klämmer fast den i armhålan, lägger armarna i kors och iakttar Finn utan att säga ett ord.

Jag vet inte om Gabe faktiskt kan avgöra vad det är Finn har plockat isär i det svaga, blå kvällsljuset, men Finn vrider lite på motorsågens hölje för att han ska se bättre. Det är tydligen allt Gabe behöver, för när Finn tittar upp och skjuter hakan mot vår storebror nickar Gabe kort.

Deras ordlösa kommunikation både fascinerar och irriterar mig. ”Det finns äppelkaka”, säger jag. ”Den är fortfarande varm.”

Gabe tar ut mössan ur armhålan och vänder sig mot mig. ”Vad blir det till middag?” ”Äppelkaka”, säger Finn från marken. ”Och motorsåg”, tillägger jag. ”Finn har lagat en ljuvlig motorsåg till kakan.” ”Äppelkaka blir bra”, säger Gabe, men han låter trött. ”Låt inte dörren stå öppen, Puck. Det är kallt ute.” Jag tar ett steg åt sidan så att han kan gå in, och när han passerar mig känner jag att han luktar fisk. Jag hatar när han måste rensa fisk åt Beringer. Han får hela huset att stinka.

Gabe tvekar innanför dörren. Jag ser på honom, hur han står med handen på dörrkarmen och blicken mot handen, som om han granskar sina fingrar eller den flagnade röda färgen under dem. Hans ansiktsuttryck är frånvarande, som en främlings, och plötsligt vill jag krama om honom som jag brukade göra när jag var liten. ”Finn”, säger han med låg röst. ”När du är färdig med det där måste jag prata med dig och Kate.”

Finn tittar förvånat upp, men Gabe har redan försvunnit in i rummet han fortfarande delar med Finn trots att våra föräldrars rum står tomt. Antingen Gabes kommentar eller hans användning av 22

16088_inlaga_Dodsritten.indd 22

2012-10-15 13:52

mitt riktiga namn har fångat Finns uppmärksamhet på ett sätt som äppelkakan inte kunde, och han samlar snabbt ihop motorsågens delar och lägger dem i en kantstött pappkartong.

Jag känner mig illa till mods när jag väntar på att Gabe ska komma ut från sitt rum. Köket har blivit den gula lilla plats det alltid blir på kvällen när mörkret utifrån trycker ihop det. Jag skyndar mig att diska tre matchande tallrikar och skär upp en rejäl bit äppel­kaka var, den största till Gabe. Att ställa dem på bordet – tre ensamma tallrikar där det brukade stå fem – gör mig ledsen, så jag syssel­sätter mig med att brygga lite mintte. Medan jag flyttar runt te­kopparna vid tallrikarna slår det mig, för sent, att mintte och äppelkaka kanske inte passar ihop.

Vid det laget har Finn börjat tvätta händerna, vilket kan ta honom en evighet. Tålmodigt och tyst arbetar han upp ett lödder med tvålen, gnuggar mellan fingrarna och skrubbar varenda linje i hand­ flatorna. Han håller fortfarande på när Gabe kommer in i köket, i rena kläder men fortfarande fiskluktande. ”Det här ser gott ut”, säger Gabe när han drar ut stolen, och jag blir lättad för att ingenting är fel, allt kommer att bli bra. ”Mint doftar underbart efter den här dagen.”

Jag försöker komma på vad mamma eller pappa skulle ha sagt till honom, och just då känns åldersskillnaden mellan oss som en djup avgrund. ”Jag trodde att du skulle vara på hotellet i dag?” ”De hade ont om folk i hamnen”, säger Gabe. ”Och Beringer vet att jag är snabbare än Joseph.”

Joseph är Beringers son, för lat för att göra någonting snabbt.

Gabe sa en gång att vi borde vara tacksamma för Josephs oförmåga att tänka på någonting annat än sig själv, eftersom det är därför Gabe har ett jobb. Men jag är inte tacksam för tillfället, för Gabe stinker fisk bara för att Joseph är så trög.

Gabe håller i sin tekopp men dricker inte. Finn tvättar sig fortfarande. Jag sätter mig vid bordet. Gabe väntar några ögonblick till innan han säger: ”Nu räcker det, Finn. Okej?”

Finn ägnar ändå några minuter åt att skölja händerna, men sedan skruvar han av kranen och sätter sig mitt emot mig. ”Måste vi be bordsbön fast det bara är äppelkaka?” ”Och motorsåg”, säger jag.

23

16088_inlaga_Dodsritten.indd 23

2012-10-15 13:52

”Tack, Gud, för äppelkakan och för Finns motorsåg”, säger Gabe. ”Är du nöjd?” ”Pratar du med Gud eller med mig?” frågar jag. ”Gud är alltid nöjd”, säger Finn. ”Det är du som måste behagas.”

Det slår mig som en kolossal osanning, men jag vägrar nappa på kroken. Jag tittar på Gabe, som tittar på sin tallrik, och frågar: ”Vad ville du prata om?”

Utifrån hör jag Dove gnägga från staketet till hagen – hon vill ha sin näve havre. Finn tittar på Gabe, som fortfarande tittar på sin tallrik och trycker fingrarna mot toppen på äppelkakan som för att undersöka konsistensen. Plötsligt blir jag medveten om hur morgondagen, årsdagen av våra föräldrars död, har tyngt mig. Det har inte slagit mig att det kanske är likadant för tystlåtne, trygge Gabe.

Han lyfter inte blicken. Han säger bara: ”Jag tänker lämna ön.”

Finn stirrar på honom. ”Va?” Jag kan inte prata. Det är som om han har sagt något på ett främmande språk och min hjärna långsamt måste översätta orden för att jag ska förstå dem. ”Jag tänker lämna ön”, säger han och den här gången är konstaterandet mer bestämt, mer verkligt, men han ser fortfarande inte på någon av oss.

Finn lyckas formulera en hel mening först av oss. ”Vad ska vi göra med alla våra saker?” ”Och med Dove?” tillägger jag. ”Jag tänker lämna ön”, säger Gabe.

Finn ser ut som om Gabe har gett honom en örfil. Jag skjuter fram hakan och försöker få Gabe att möta min blick. ”Tänker du åka utan oss?” Sedan föreslår min hjärna en förklaring, en logisk förklaring, en som ger honom en ursäkt, och jag för den vidare till honom. ”Så du ska inte vara borta länge. Du ska bara …” Jag skakar på huvudet. Jag kan inte komma på någon anledning.

Gabe lyfter slutligen huvudet. ”Jag tänker flytta.”

Finn klamrar sig fast vid bordskanten mitt emot mig. Fingrarna trycks så hårt mot träet att de blir kritvita i topparna men knallröda närmare knogarna – jag tror inte ens att han märker det. ”När?” frågar jag. ”Om två veckor.” Puffin jamar vid hans fötter, gnider hakan mot 24

16088_inlaga_Dodsritten.indd 24

2012-10-15 13:52

hans ben och mot stolen, men Gabe tittar inte ner och bryr sig inte om henne. ”Jag lovade Beringer att stanna så länge.” ”Beringer?” säger jag. ”Du lovade Beringer att stanna så länge?

Men vi då? Hur ska det gå för oss?”

Han ser inte på mig. Jag försöker föreställa mig hur vi ska överleva med en avlönad Connolly mindre och ytterligare en tom säng. ”Du kan inte åka”, säger jag. ”Du kan inte åka så snart.” Pulsen bultar i bröstet och jag måste bita ihop tänderna för att de inte ska skallra.

Gabe har inte rört en min och jag vet att jag kommer att ångra mig, men jag kommer inte på något annat så jag säger det. ”Jag ska rida i Scorpioloppet”, säger jag. Bara sådär.

Nu har jag båda mina bröders fulla uppmärksamhet och mina kinder hettar som om jag hade stått lutad över en varm spis. ”Lägg av, Kate”, säger Gabe, men han låter inte lika säker på rösten som han borde göra. Han kan inte låta bli att undra om jag menar det. Innan jag säger något mer måste jag tänka efter och bestämma mig för om jag tror att jag menar det. Jag tänker på ritten i morse, på vinden som ryckte i mitt hår och känslan när Dove sträckte ut i galopp. Jag tänker på dagen efter tävlingarna, på den rödfläckiga sanden längst upp på stranden dit havet ännu inte har nått. Jag tänker på de sista båtarna som lämnar ön inför vintern, med Gabe ombord på en av dem.

Jag skulle kunna göra det, om jag måste. ”Jag ska det. Har ni inte hört? Hästarna har kommit. Träningen börjar i morgon.” Jag är så väldigt stolt över att min röst låter bestämd.

Gabe maler med käkarna, som om han säger allt möjligt utan att sära på läpparna och jag vet att han tänker igenom alla motargument. En del av mig vill att han ska säga ”det kan du inte” så att jag kan fråga ”varför inte?” och han måste inse att han inte kan svara ”för att Finn kanske blir lämnad ensam”. Och han kan inte fråga ”varför?”, för då måste han själv också besvara den frågan.

Jag borde känna mig väldigt klyftig och självbelåten, för det är otroligt svårt att göra Gabe svarslös, men hjärtat slår tapp-tapp-tapp i bröstet, väldigt ytligt och fort och jag vågar nästan hoppas att han ska säga att han stannar om jag låter bli att rida.

25

16088_inlaga_Dodsritten.indd 25

2012-10-15 13:52

Men till slut säger han: ”Okej. Jag stannar tills tävlingarna är över.” Han ser arg ut. ”Men inte längre än så, för sedan går det inga fler båtar förrän till våren. Det här är väldigt dumt gjort av dig, Kate.”

Han är rasande på mig, men det bryr jag mig inte om. Jag bryr mig bara om att han stannar ett litet tag till. ”Det låter som om vi kan behöva pengarna, om jag vinner”, säger jag och försöker låta så vuxen och likgiltig som möjligt, men jag ­tänker att om jag vinner pengarna måste han kanske inte ge sig av.

Jag reser mig upp och lägger tallriken och tekoppen i vasken, som om det var en vanlig kväll. Sedan går jag till mitt rum, stänger dörren och lägger kudden över huvudet för att ingen ska höra. ”Din själviska jävel”, viskar jag mot lakanet.

Sedan börjar jag gråta.

26

16088_inlaga_Dodsritten.indd 26

2012-10-15 13:52

16088_inlaga_Dodsritten.indd 2

2012-10-15 13:52