9789132159916

Översättning Carina Jansson

Marr Radiant S.indd 3

11-06-29 10.01.01

författarens tack

Anne Hoppe fortsätter att vara min förkämpe och min ärkefiende. Jag är tacksam för båda. Om inte Anne kämpade för oss och mot mig, vore dessa böcker mindre värda.

Man skapar inte en bok ensam. Många underbara människor på Harper tar hand om mina böcker (och mig), och även om jag inte får lära känna er alla är jag tacksam för ert arbete. Med det sagt måste jag särskilt tacka de av er som har i uppgift att stå ut med mig: mästerpublicisten Melissa Bruno, rättighetsängeln Jean McGinley, marknadskonnässören Suzanne Daghlian, konstnärsgudinnan Alison Donalty och den allseende Susan Katz.

Tack till mina läsare, särskilt de av er (Meggie, Maria, Phe, Tiger, Meg, Tegan, Aine, Karen, Ashley och resten av er) som inte bara kom på mina tillställningar utan också följde med mig på kvällspromenader, akvarieutflykter och middagar under bokturnén. Det betyder mycket för mig att ni vill dela er tid med mig personligen, på nätet och genom brevskrivning.

Många tack till: Mark Tucker för att han hittade modellen som är Ani, Jen Barnes, Rachel Vincent, Jeaniene Frost och Asia

Marr Radiant S.indd 7

11-06-29 10.01.02

8

I LJUSET AV DIN SKUGGA

för att de läste, Merrilee Heifetz för att hon så ofta överträffar mina förväntningar, Jeaniene för titeln, Susan för alla insikter, särskilt det värdefulla mantrat ”skydda arbetet”, och Neil för sensoriska rundresor och klokhet.

Ett väldigt speciellt tack till Fazi Editore som presenterade mig för mina italienska läsare. Elido Fazi, Pamela Ruffo, Maria Galeano och Cristina Marino tog inte bara hand om mig och min familj, utan fick mig också att bli huvudlöst förälskad i Rom. Tack.

Mitt kanske konstigaste tack går till några människor som aldrig kommer att läsa det här – men utan deras hjälp kunde jag aldrig ha skrivit de här böckerna. Jag kan inte skriva utan musik, så varje bok har en låtlista som jag har lyssnat på om och om igen. För den här boken vill jag tacka Ani DiFranco (ja, min Ani är döpt efter henne), She Wants Revenge och The Kills. Men för alla böcker jag har skrivit vill jag tacka Marilyn Manson, Maynard James Keenan, Damien Rice och Tori Amos.

Deras arbete inspirerar mig.

Som vanligt tack till mina föräldrar, mina barn och min make.

Min värld skulle rasa samman utan er.

Marr Radiant S.indd 8

11-06-29 10.01.02

prolog

Slutet av 1800-talet Devlin stod orörlig när spökflickan närmade sig. Plymen på hennes hatt och de mörka lockarna som ramade in hennes ansikte påverkades inte alls av vinden som svepte över ängen. Luften kunde inte röra henne, och därför var han osäker på om han kunde det. ”Det verkar som om jag drömmer, eller kanske är vilse”, mumlade hon. ”Jaså, minsann.” ”Jag vilade …” Hon gjorde en gest bakom sig, rynkade pannan och gav honom ett tveksamt leende. ” … i grottan som verkar ha försvunnit. Vilar jag fortfarande?”

Flickan försatte Devlin i ett dilemma. Alla som kom oinbjudna till Alvriket skulle föras till Höghovets drottning – eller likvideras, om han bedömde att de utgjorde ett hot. Hans uppgift var att upprätthålla ordningen och göra vad som var bäst för Alvriket.

Marr Radiant S.indd 9

11-06-29 10.01.02

10

I LJUSET AV DIN SKUGGA

”I en grotta?” frågade han. ”Min väktare och jag råkade i gräl.” Hon huttrade och lade armarna över bröstet. Hennes klänning var inte av senaste snitt, men heller inte förfärligt omodern. När han inte sa någonting, tillade hon: ”Du ser ut som en gentleman. Du råkar inte ha ett gods här i närheten? En mor eller systrar? Inte för att min faster förväntar sig att jag ska göra något gott parti, men hon skulle bli … förargad om jag ertappades utan förkläde i en gentlemans sällskap.” ”Jag är ingen gentleman.”

Hon bleknade. ”Och jag önskar ingen oskyldig att träffa min mor eller mina systrar”, tillade han. ”Du borde återvända. Tänk på det här som en otäck dröm. Försvinn härifrån.”

Flickan såg sig omkring på ängen, betraktade Alvrikets landskap – hängmattorna av spindelväv i träden, den rosa- och guld­ skimrande himlen som drottningen skapat för dagen – och vände sig sedan mot honom.

Devlin rörde inte en min när hon granskade honom. Hon skyggade inte inför anblicken av hans opalskimrande hår eller omänskliga ögon, blev inte skrämd av hans kantiga drag eller hans utomjordiska stillhet. Han visste inte riktigt vad han hade väntat sig – ingen dödlig hade någonsin sett hans sanna jag. I deras värld använde han sig av sin tjuskraft för att se ut som de.

Här var han känd för vad han var – drottningens bödel, hennes blodiga högerhand. Flickans reaktion var unik.

Hennes kinder blev röda när hon oförskräckt beskådade honom. ”Du ser sannerligen ut som en godhjärtad människa.” ”Det är jag inte.” Han tog ett steg mot henne. ”Det är min

Marr Radiant S.indd 10

11-06-29 10.01.02

MELISSA MARR

11

uppgift att upprätthålla ordningen för Alvrikets drottning. Jag är varken godhjärtad eller människa.”

Flickan svimmade.

Devlin sprang fram för att fånga upp henne och sjönk ner på knä med tom famn – när hennes gestalt lade sig till rätta innanför hans hud. Han kunde inte hålla hennes substanslösa kropp, men hon kunde tydligen installera sig i hans som om den var hennes egen.

Han hörde hennes röst i huvudet. Sir? Han kunde inte röra sig, kontrollerade inte längre sin kropp. Han var kvar i sig själv, men han styrde inte sina rörelser. Flickans spöklika form hade fyllt hans hud som om hans kropp var hennes.

Kan du röra dig? frågade han.

Givetvis! Hon satte sig upp, och lämnade därmed hans kropp.

Devlin svalde blandningen av besynnerliga känslor som svallade inom honom. Han kände sig fri och upprymd och många andra saker som var så olika Höghovets begränsningar – och han tyckte om det.

Hon lyfte handen som för att röra honom, men den gled rakt igenom honom. ”Jag drömmer visst inte?” ”Nej.” Han greps av en oväntad vilja att beskydda henne, detta dödliga hittebarn. ”Vad heter du?” ”Katherine Rae O’Flaherty”, viskade hon. ”Om jag är vaken nu, betyder det att du är ett överjordiskt väsen.” ”Ett överjord…” ”Jag får tre önskningar!” Hon slog ihop händerna och spärrade upp ögonen. ”Åh, vad ska jag önska mig? Äkta kärlek? Evigt liv?

Absolut ingenting tramsigt, som klänningar! Åh, jag kanske vill spara mina önskningar!”

Marr Radiant S.indd 11

11-06-29 10.01.02

12

I LJUSET AV DIN SKUGGA

”Önskningar?” ”Du kan inte tvinga mig att önska med en gång.” Hon rätade på ryggen och såg på honom. ”Jag har läst böcker. Jag vet att det råder delade meningar om godheten hos din sort, men jag tror inte för ett ögonblick att du kan vara annat än godhjärtad. Kära nån, bara se på dig!”

Devlin rynkade pannan. Han ödslade inte tid på dumheter, han gjorde bara vad hans drottning begärde. Bortsett från de stulna ögonblicken av njutning i de dödligas värld. Hans drottning kände till hans utsvävningar och såg till och med mellan fingrarna med dem. Vad kan det göra för skada? Hon var bara en dödlig flickas spöke, inget hot mot Alvrikets drottning. Det är inget regelbrott att skydda henne. Han försökte le mot flickan. ”Katherine Rae O’Flaherty, om du ska stanna i vår värld bör du kalla oss väsen, oknytt eller alver.” ”Då gör jag det … eftersom jag ska stanna.” Hon hävde sig upp på fötter. ”Jag har faktiskt läst pastor Smith. Min farbror har flera böcker om er sort i sitt bibliotek. Jag har läst mr Langs sagor också. Den rara …” ”Böcker är inte detsamma som verkligheten.” Devlin såg på henne. ”Min värld är inte alltid god mot dödliga.”

Blicken i hennes ögon var inte längre aningslös. ”Det är inte den dödliga världen heller.” ”Förvisso.” Han fylldes av en plötslig, angenäm nyfikenhet.

Hon tog ett steg närmare. ”Om jag återvände till min kropp, skulle jag då fortfarande vara vid liv? Om jag återvände, hur lång tid skulle då ha passerat?” ”Tidens hastighet varierar och jag har ingen aning om hur länge du har vandrat omkring. Du kan dö även om du stannar.

Marr Radiant S.indd 12

11-06-29 10.01.02

MELISSA MARR

13

Höghovets drottning släpper inte in objudna gäster i Alvriket.”

Devlin försökte le sitt vänligaste leende, ett leende han inte haft mycket nytta av i sitt liv. ”Om hon får kännedom om din närvaro …” ”Får jag mina tre önskningar?” avbröt Katherine Rae. ”Det får du.” Det var inte brukligt att uppfylla önskningar, men han upptäckte att han gärna ville göra henne till viljes.

Hon sköt fram hakan. ”Då är min första önskan att du skyddar mig mot fara … Vad heter du?”

Devlin bugade sig. ”Jag är Devlin, drottningens bror och rådgivare, bödel och upprätthållare av ordningen.” ”Åh.” Hon vacklade, som om hon skulle svimma igen. ”Och nu också beskyddare av Katherine Rae O’Flaherty”, tillade han kvickt.

Han hade aldrig haft någon i sitt liv som var helt och hållet hans, ingen vän eller förtrogen, ingen älskad partner. Han var inte säker på att han kunde ha det. Hans främsta plikt var att tjäna sin drottning, sitt hov, själva Alvriket. Han hade skapats för att stå till tjänst, och det var en ära att göra det.

Det var också väldigt ensamt.

Han sneglade på Katherine Rae. Hon hade ingen kropp, ingen makt, inga plikter.

Det kan väl inte skada att ta sig an en spökflicka?

Slutet av 1900-talet När Devlin kom in i bankettsalen var lokalen tom – sånär som på drottningen själv. Mitt i salen flödade ett vattenfall, malplacerat

Marr Radiant S.indd 13

11-06-29 10.01.02

14

I LJUSET AV DIN SKUGGA

bland stenpelarna och de vävda bonaderna. Dimmiga former steg i luften ovanför vattnet, som rann vidare och försvann in i en av de bortre väggarna. Höghovets drottning betraktade det fallande vattnet och trådarna av möjligheter hon såg i det. De sköra bilderna av vad som kunde hända var inte skrivna i sten, men Sorcha höll ordning genom att övervaka möjliga framtidsscenarion. Om oroligheter inträffade inom Alvrikets gränser redde hon ut dem själv, men om avvikelser ägde rum i de dödligas värld skickade hon Devlin att korrigera dem.

Han gick fram till podiet där hennes tron stod. I en hel evighet hade han varit hennes blodiga sändebud. Han var skapad för våld, men tjänade ett hov av ordning.

Utan att släppa vattnet med blicken reste hon sig upp och sträckte fram handen, förvissad om att han skulle ta den.

Ingen annan har vunnit hennes förtroende på en hel evighet.

Men det betydde inte att hon gjorde rätt i att lita på honom.

Devlin släppte hennes hand och hon började gå genom rummet.

Han följde efter. ”Se på dem.” Sorcha gjorde en gest i luften och framkallade en bild av en dödlig kvinna. Kvinnan var vacker: hjärtformat ansikte, ljusbrunt hår och olivgröna ögon. I samma rum befann sig två små barn som brottades. De fnissade medan de rullade runt på golvet tillsammans. ”Den yngsta valpen är ett bekymmer.” Höghovets drottning tystnade och hennes drag mjuknade av något som liknade längtan. Sedan blev hennes ansikte neutralt, bilden upplöstes och temperaturen sjönk. ”Ett bekymmer som måste avhjälpas.” ”Ska jag hämta valpen?” Devlin tvättade händerna i det nu

Marr Radiant S.indd 14

11-06-29 10.01.02

MELISSA MARR

15

iskalla vattnet som rann genom hans modersysters och drottnings sal. Han hade hämtat skrikande spädbarn och stumma konstnärer, musiker och galningar, på drottningens begäran. Att hämta dödliga och halvblod var ett ofta förekommande uppdrag – men inte lika nöjsamt som vissa andra. ”Nej.” Hon gav honom en lång blick. ”Den valpen bör inte träda in i Alvriket. Någonsin.”

Sorcha tog ett steg framåt så att hennes kjolar snuddade vid vattnet. Hennes alltid nakna fötter syntes tydligt i det iskalla vattnet och ett kort ögonblick såg han henne för vad hon var – ett levande ljus med en svag låga, omgivet av mörkrets kaos.

Hennes eldfärgade hår rörde sig i en vind som bara existerade för att hon önskade det. Runt omkring henne förvandlades rummet från en utkyld sal till en grönskande djungel, en öken och sedan salen igen. Rummet reflekterade hennes minsta tanke – precis som hela Alvriket gjorde. Hon var dess källa, hans skapare. Hon var ordning och liv. Utan Sorchas vilja skulle bara hon och hennes antites, hennes tvillingsyster Bananach, existera. ”Vad önskar du av mig?” frågade han.

Sorcha såg inte på honom. ”Ibland kräver ordningen döden.” ”Barnet?” ”Ja.” Hennes röst var känslolös, också när hon beordrade avrättningen av ett barn. Hon var förnuftet personifierat, övertygad om sin roll och sin rättfärdighet. ”Valpen är ett barn av Mörkerhovet, dotter till Den vilda jakten, till Gabriel själv. Den kommer att orsaka oacceptabla komplikationer om den får leva.”

Hon gick längre ut i vattnet. Vattenfallet hejdade sig och blev hängande i luften, så att hennes ord var allt som hördes i det plötsligt tysta rummet. ”Åtgärda det, broder.”

Marr Radiant S.indd 15

11-06-29 10.01.02

16

I LJUSET AV DIN SKUGGA

Han bugade sig, men hon vände inte blicken från det hängande vattenfallet, ägnade honom ingen uppmärksamhet när han gick. Men hon visste var han var. Vattnet vräkte ner med högre ljudstyrka än innan när han lämnade salen.

Hon vet, även när hon inte ser. Devlin undrade ibland hur mycket av hans liv Sorcha faktiskt såg. Han levde för hennes skull, vid hennes sida. Men jag är inte bara hennes. Den sanningen glömde hon aldrig. Av jord och magi, önskan och behov hade tvillingarna – Sorcha och Bananach – skapat honom, den första manliga alven. De behövde både manligt och kvinnligt i sin värld, en nödvändig balans där som i allting annat.

Inte en son, men en bror, hade hon sagt. Du är föräldralös som jag.

Förnuftet och missämjan hade skapat honom, som om de huggit honom ur sten. Han var en skulptur formad av två individer som aldrig mer skulle samarbeta. De hade gett honom för många kantiga drag och för många mjuka – hans läppar var för fylliga och hans ögon för kalla. Han var en kompromiss mellan deras främsta egenskaper. Medan Bananachs hår var svartaste svart och Sorchas flerfärgat som en eldslåga, var hans opalvitt och skimrade i alla regnbågens färger. De hade gett honom kolsvarta ögon och en styrka inte olik Bananach, men inget av hennes vanvett. De hade gett honom en reslig kroppsbyggnad och Sorchas kärlek till konsten, men ingen av hennes fysiska begränsningar. Tillsammans hade de i honom skapat ett väsen av ofattbar grymhet och ofattbar skönhet.

Och sedan hade de kämpat om hans lojalitet.

Marr Radiant S.indd 16

11-06-29 10.01.02

kapitel 1

Nutid Ani öppnade en av sidodörrarna till stallet. Det var mer ett garage än ett riktigt stall, och när hon gick genom den stora lokalen andades hon in lukten av diesel och halm, avgaser och svett. De flesta väsen bevarade illusionen av fordon när de vistades utanför byggnaden, men här inne, i sin fristad, strosade bestarna runt i vilken skepnad de ville. En av springarna satt uppflugen på en avsats under takfönstret. Den såg ut som en blandning mellan en örn och ett lejon, och både fjädrar och päls täckte den massiva kroppen. Flera andra stod i rader av olika sorters motorcyklar, bilar och lastbilar. En av dem var en kamel.

En hund som höll på att putsa en mattsvart Harley med mycket kromdetaljer tittade upp. Trasan i hans hand var en av många som importerats från Alvriket för att användas till springarna. ”Letar du efter Chela?” ”Nej.” Hon gick inte fram till honom, trängde sig inte på honom eller springaren än. ”Inte Chela.”

Marr Radiant S.indd 17

11-06-29 10.01.02

18

I LJUSET AV DIN SKUGGA

Hennes fars halvfasta partner var en källa till tröst, men Chela ville vara mer moderlig än Ani kunde acceptera. Hennes fars försök till faderlighet bar också drag av dödligas värderingar. Ani ville inte ha en kopia av en dödlig familj. Hon hade en familj med Rabbit och Tish, hennes halvdödliga syskon. Det senaste året, när hon levt i Mörkerhovet, hade hon hoppats på något annat – hon ville bli en del av Den vilda jakten, en fullvärdig medlem i sin fars flock. Så hade det inte blivit.

Hunden hejdade sig i sina rörelser och tittade på henne. ”Gabriel är inte heller här.” ”Jag vet. Jag letar inte efter någon särskild.” Ani gick fram till spiltan. ”Jag tycker bara om att vara här.”

Hunden svepte med blicken över den breda mittgången. Så här tidigt syntes inga andra hundar till, men det fanns gott om springare i närheten som iakttog dem. ”Behöver du någonting?” ”Visst.” Ani lutade sig mot väggen. Det vore oförskämt att inte flirta, även om båda visste att det inte skulle leda till någonting. ”Lite underhållning. Lite trubbel. En åktur …” ”Om du får chefens godkännande …” Hundens ögon glimmade i klargrönt. ” … ska jag gärna ta med dig ut.”

Hon visste att hennes egna ögon lyste av samma energi som hon såg i hans. De var båda barn av Den vilda jakten. De var väsen som jagade över jorden, förde med sig skräck och utkrävde vedergällning utan att inskränkas av ordning. De var Alvrikets tänder och klor som nu levde i den dödliga världen, knutna till Mörkerhovet genom Gabriel.

Gabriel, som skulle slita den som rörde hans dotter i stycken. ”Du vet att han inte kommer att godkänna det”, sa hon.

Det var hennes far som bestämde. Hans regler fastställde att

Marr Radiant S.indd 18

11-06-29 10.01.02

MELISSA MARR

19

bara den som kunde mäta sig med honom i en strid fick lov att bjuda ut Ani. Eller göra något annat med henne. ”Du?” Hon tittade på hunden. ”Om du inte var hans dotter skulle jag ta risken, men jag tänker inte sätta mig upp mot Gabe.”

Ani suckade, inte av besvikelse men åt hur osannolikt det var att hon någonsin skulle få ett annat svar. ”Jag vet.” ”Övertyga honom om att du inte går sönder av att roa dig lite, så står jag först i kön. Jag lovar.” Hunden lutade sig framåt för att ge henne en snabb puss på munnen.

Det var bara en hastig ömhetsbetygelse, men han slets bort från henne och kastades rakt över gången, in i spiltan på andra sidan. Dunsen när hans kropp träffade väggen överröstade de flesta av hans svordomar. ”Rör inte min valp.” Gabriel stod mitt i gången. Han flinade, men hans kroppshållning var hotfull. Han var förstås hunden som ledde Den vilda jakten, så hotfullhet var lika naturligt för honom som att andas.

Hunden på golvet fingrade på sitt bakhuvud och lutade sig mot spiltväggen. ”För helvete, Gabriel. Jag rörde henne inte.” ”Dina läppar trycktes mot hennes. Du rörde henne visst”, morrade Gabriel.

Ani ställde sig framför sin far och petade honom i bröstet. ”Låtsas inte att det är fel av dem att reagera på mig.”

Han blängde på henne, men rörde inte ett finger. ”Jag är Gabriel. Jag leder den här flocken, och om någon av dem …”

Han lyfte blicken till hunden på golvet. ” … vill utmana mig

Marr Radiant S.indd 19

11-06-29 10.01.02

20

I LJUSET AV DIN SKUGGA

för att vinna dig, behöver de bara säga till.” ”Jag avvisade henne”, påpekade hunden på golvet. ”Inte för att hon saknar någonting”, morrade Gabriel. ”Nej, nej.” Hunden lyfte båda händerna. ”Hon är perfekt, Gabe … men du sa att hon var förbjuden.”

Gabriel sträckte ut handen mot hunden på golvet utan att se på honom.

Hunden sneglade på Ani. ”Förlåt att jag, hm, rörde dig.”

Ani himlade med ögonen. ”Du är för gullig.” ”Förlåt, Gabriel. Det kommer inte att hända igen.” Hunden grenslade sin motorcykel och körde iväg med ett muller som var mer likt en morrning än en riktig Harley kunde åstadkomma.

Ett kort ögonblick hördes inte ett ljud i stallet. Springarna stod tysta och orörliga. ”Min perfekta valp.” Gabriel rufsade om i hennes hår. ”Han förtjänar dig inte. Det gör ingen av dem.”

Hon knuffade bort honom. ”Så du ser hellre att jag förblir orörd?”

Gabriel fnös. ”Du är inte orörd.” ”Det skulle jag vara om jag följde alla dina regler”, muttrade hon. ”Och jag skulle inte ha så många regler om jag trodde att du följde dem.” Han måttade ett slag, som hon duckade. Det var ett bra slag, men han lade inte hela sin styrka eller tyngd bakom det. Han höll alltid igen. Det var en förolämpning. Om hon varit en fullvärdig medlem i Den vilda jakten skulle han slåss mot henne som mot alla andra. Han skulle träna henne. Han skulle acceptera mig i flocken.

Marr Radiant S.indd 20

11-06-29 10.01.03

MELISSA MARR

21

”Ditt faderskap suger, Gabe.” Hon vände ryggen åt honom och gick.

Han kunde inte känna smaken av hennes känslor, inte som de flesta andra i Mörkerhovet. Hundarna fick inte sin föda på samma sätt, så hennes känslor var dolda för dem. Det egendomliga i hundarnas oförmåga att uppfatta känslor på samma sätt som alla andra omkring dem gjorde dem väldigt rättframma i sina egna känslouttryck. Det fungerade bra – Mörkerhovets väsen fick näring av att svälja mörka känslor, medan hundarna hämtade styrka ur fysisk beröring. Så Den vilda jakten orsakade den skräck och fasa som livnärde Mörkerhovet, och hovet försåg hundarna med den beröring de behövde. Ani var avvikande på det sätt att hon behövde båda.

Och det suger. ”Ani?” Hon stannade inte. Inte en chans att hon tänkte låta honom se tårarna som steg i hennes ögon. Bara ännu ett bevis på min svaghet. Hon gjorde en gest över axeln. ”Jag fattar, pappa. Jag är inte välkommen.” ”Ani.” Tårarna rann nerför hennes kinder när hon stannade i dörröppningen, men hon vände sig inte om. ”Lova att följa reglerna medan vi är ute, så får du nog låna Ches springare igen i kväll.” I hans röst fanns det hopp han inte ville uttrycka i ord. ”Om hon går med på det.”

Då vände Ani sig om och log mot honom. ”Säkert?” ”Säkert.” Han rörde sig inte, kommenterade inte tårarna på hennes kinder, men hans röst blev mjukare när han tillade: ”Och jag är inte en usel pappa.”

Marr Radiant S.indd 21

11-06-29 10.01.03

22

I LJUSET AV DIN SKUGGA

”Kanske inte.” ”Jag vill bara inte tänka på att du trånar efter … saker … eller råkar illa ut.” Gabriel vek ihop tygtrasan som hunden släppt på golvet och tittade på den, snarare än på henne. ”Men Irial säger att du är okej. Jag har frågat. Jag försöker faktiskt.” ”Jag vet.” Hon kastade med håret och försökte vara resonlig.

Det var ibland det värsta – hon visste att Gabriel försökte. Hon visste att han litade på Irials omdöme, att han litade på Chela och på flocken. Han hade aldrig uppfostrat en dotter – de senaste månaderna utgjorde hans totala erfarenhet av far- och dotterrelationer. Men hon hade heller aldrig upplevt flockhungern.

Det var en ny erfarenhet för alla inblandade.

Senare, när hon hade fått Chelas tillåtelse, gått igenom de vanliga håll-dig-nära-Gabriel-reglerna och lovat att hålla ihop med flocken, kom Ani tillbaka till stallet med sin far. ”Om Ches springare har någonting att säga kommer den att säga det till mig, och jag för det vidare till dig.” Gabriels påminnelse om att hon inte kunde höra Chelas springare – att jag aldrig kommer att höra någon av dem – levererades med en hotfullt mullrande röst. Gabriel kände redan den förstärkta förbindelsen med hundarna som fyllde gången.

Någonstans långt därifrån steg ett ylande, likt en tjutande vind. Ani visste att bara Den vilda jakten kunde höra det, men både dödliga och oknytt kände det i ilningar som svepte över plötsligt knottrig hud. För vissa var det som om sirener närmade sig, som om ambulanser och polisbilar kom farande med bud om plötsliga dödsfall eller fruktansvärda olyckor.

Den vilda jakten rider.

Marr Radiant S.indd 22

11-06-29 10.01.03

MELISSA MARR

23

När Ani betraktade de samlade hundarna var deras gröna ögon klara, liksom molnen av ånga från deras andedräkt. Vargar strök runt mellan springarna i lokalen. De skulle rusa mellan springarnas hovar, ett gytter av päls och tänder. Såväl springare som vargar väntade på Gabriels klartecken, på tillåtelse att springa, att jaga de som var dåraktiga nog att fånga deras uppmärksamhet. Skräcken byggdes upp och luften laddades, som lugnet före stormen. De som inte tillhörde Jakten skulle få svårt att andas.

Dödliga på gatorna i närheten skulle krypa ihop, skynda sig till sina bon eller vika in i andra gränder. Om de stannade skulle de ändå inte se Den vilda jaktens sanna ansikte, utan bortförklara den – jordbävning? tåg? oväder? gatuslagsmål? – med den envisa okunskap dödliga så förtvivlat klamrade sig fast vid. De stannade sällan – de brukade fly. Det var som det skulle vara. Byten flyr och rovdjur förföljer.

Hennes far, Gabriel, gick genom rummet och granskade dem.

Ani kände kalla fingrar glida över huden när de förberedde sig. Hon bet sig i läppen för att inte be sin far att skynda på.

Hennes knogar vitnade när hon grep om kanten på spiltväggen bredvid sig. Hon betraktade flockens fruktansvärda skönhet och ryste till.

Om de var mina … hörde jag hemma här.

Sedan stod Gabriel bredvid henne. ”Du är min valp, Ani.” Gabriel kupade sin stora hand om hennes kind. ”En hund som vill visa sig värdig dig måste vara beredd att konfrontera mig. Han måste vara stark nog att leda dem.” ”Jag vill leda dem”, viskade hon. ”Jag vill bli deras Gabrielle.”

Marr Radiant S.indd 23

11-06-29 10.01.03

24

I LJUSET AV DIN SKUGGA

”Du är för dödlig för att kunna kontrollera dem.” Gabriels ögon var ohyggliga. Hans hud genomsyrades av skräck, av död, av onämnbara mardrömmar. ”Och du är för mycket min för att inte rida med Den vilda jakten. Jag beklagar.”

Hon mötte hans blick. Något djuriskt inom henne förstod att det här var anledningen till att hon inte kunde bo hos Rabbit – hennes bror var inte lika vildsint som hennes far. Inte Tish heller.

Ani ville förtvivlat gärna vara det. Precis som resten av hundarna som nu satt upp på sina springare visste Ani att Gabriel kunde döda henne om hon inte lydde honom. Det var en inskränkning som hon behövde för att följa reglerna. ”Jag kan inte ta Jakten ifrån dig”, sa hon och blottade tänderna. ”Inte än. Men jag kanske överraskar dig.” ”Jag är stolt över att du vill det”, sa han.

Ett kort ögonblick utgjorde stoltheten i faderns ögon hela hennes värld. Hon kände sig hemma. I kväll var hon en del av flocken. Det såg han till.

Om jag bara var det alltid.

Men det fanns inga lediga springare och hennes dödliga blod innebar att hon aldrig skulle bli stark nog att efterträda Gabriel, att hon aldrig skulle bli en fullvärdig medlem av flocken.

En smak av att höra samman …

Det var inte tillräckligt, inte egentligen, men det var någonting.

Sedan steg ett vrål olikt allt annat på jorden från hans läppar, och resten av flocken stämde in. Hon stämde in.

Gabriel lyfte upp henne på Chelas springare och morrade: ”Nu rider vi.”

Marr Radiant S.indd 24

11-06-29 10.01.03

kapitel 2

Devlin trädde in i Höghovets drottnings privata trädgård. Marken under hans sandaler vibrerade när han berörde den. Ibland övervägde han att tala om för Sorcha att han var medveten om de knappt märkbara varningslarm hon placerade ut. Med ytterst få undantag hade han ägnat en evighet åt Sorcha, men hon var ett logiskt och organiserat väsen. Hon visste – precis som Bananach – att han förnyade sitt val att tjäna Alvriket varje dag, varje timme och varje ögonblick. Det enda som avhöll honom från att istället alliera sig med Sorchas antites var hans egen viljestyrka.

Och tillgivenhet.

Trots sin fasta tilltro till logik, brydde sig den oföränderliga drottningen om honom. Det var han övertygad om. ”Min drottning?” Han gick mot henne, dröjde lite på stegen för att se om hon tänkte låta vinrankor blockera hans väg eller skapa en ny stig åt honom.

Hon sneglade åt hans håll, och växtligheten skingrades för att skapa en smal korridor. Törnen stack ut från växter som egentligen borde sakna taggar och rev upp dussintals smala rispor

Marr Radiant S.indd 25

11-06-29 10.01.03

26

I LJUSET AV DIN SKUGGA

på hans armar och fötter. Det var inte nödvändigtvis en medveten attack mot honom – världen omkring dem fogade sig efter Sorchas vilja, men hon hade för länge sedan slutat lägga märke till det. Det vore som att uppmärksamma sina egna hjärtslag.

Det bara var så, och om hennes vilja skadade andra – må så vara.

Ta det inte personligt. ”Jag ser honom inte”, viskade Sorcha. ”Han är ute i världen.

Tänk om han är skadad? Tänk om han är i fara?” ”Då skulle du veta det”, försäkrade Devlin henne, precis som han gjort varje dag sedan Seth gav sig av. ”Du skulle veta om han var skadad.” ”Hur? Hur skulle jag veta? Jag är blind.” Drottningen av ordning såg allt annat än resonlig ut. Hennes kjol hade revor i sömmarna och hennes hår, som vanligtvis flammade som en eldslåga, var blekt och tovigt. Sedan Seth, den nyblivna alven, återvänt till de dödligas värld hade Sorcha varit sig allt mindre lik. ”Jag måste veta att Seth är trygg.” Hon lade armarna i kors över bröstet och hennes röst blev stadigare. ”Jag ser henne, Sommardrottningen, och han är inte med henne. Det var därför han återvände. För henne. Hon borde behandla honom bättre.”

Dimmiga gestalter tog form framför Sorcha. Någonstans i den dödliga världen fanns väsen som var omedvetna om att hon iakttog dem. I den dimmiga trädgården stod Devlin nära sin drottning och betraktade de alver Sorcha riktade sin uppmärksamhet mot. Såvida alvernas eller de dödligas livstrådar inte blev alltför sammanflätade med hennes egen, kunde Sorcha se in i deras liv.

Sommardrottningen, Aislinn, stod framför en fontän och tala-

Marr Radiant S.indd 26

11-06-29 10.01.03

MELISSA MARR

27

de med ett av vattenväsendena, Aobheall. I bakgrunden blomstrade naturen trots att hösten hade anlänt. På det markområde sommarregenterna hade tagit i beslag skulle vintern aldrig härska igen. Buskar stod i blom trots att det var fel säsong och alver dansade över gräset. Aislinn skrattade och satte sig på kanten av fontänen. Med ena handen ritade hon förstrött mönster över vattenytan, och näckrosor slog ut i dess spår.

Aobheall latade sig i vattnet, som en halvnaken grekisk staty som fått liv. Vattnet flödade omkring henne i ett litet vattenfall. ”Det där är visst samma klänning som du bar för bara några månvarv sedan. Vi kan köpa dig en ny, eller …” Aobheall lutade sig framåt. ” … låta sy upp en klänning åt dig.” ”Jag vet inte.” Sommardrottningen kastade en blick bakom sig, där flera väsen från hennes Sommarhov vävde samman blommor till girlanger. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag har på mig?”

Aobheall rynkade pannan. ”Det borde spela roll, Aislinn.” ”Jag vet … och … jag väljer lyckan, eller hur?” Ett alltför strålande leende lyste upp Sommardrottningens ansikte. Sommardrottningen hade knappt regerat i ett dödligt år än, men under den tiden hade hon tvingats ta itu med konflikter inom hovet, hon hade blivit knivhuggen, förlorat en vän till Mörkerhovet och försökt få rätsida på århundraden av rivalitet, allianser och gamla oförrätter. Devlin fick plötsligt och ologiskt lust att skicka henne skickliga rådgivare, men han sköt tanken ifrån sig – Sommardrottningen var inte hans ansvar.

Sorcha hötte med fingret mot den dimmiga tablån så att bilden genomfors av krusningar. ”Hur kan hon vara lycklig om han inte är det?”

Marr Radiant S.indd 27

11-06-29 10.01.03

28

I LJUSET AV DIN SKUGGA

”Hon väljer lyckan för sitt hovs bästa”, påpekade han. ”Det är inte det samma som äkta lycka. Du kan inte klandra henne för att hon försöker stärka sitt hov.”

Sorcha höll uppenbarligen inte med honom – törnen fortsatte att växa och flätas samman likt trådar i en vävstol tills de bildade en otäck barriär mellan Sorcha och Devlin. ”Säg mig, broder.” Hon lät bräcklig, inte alls som den självsäkra drottning hon varit sedan Devlin dragit sitt första andetag. ”Sommaren är lycklig till sin natur”, påminde han henne, men medan han sa det iakttog han Sommardrottningen. Hon hade skuggor runt ögonen, som om hon sov dåligt, och hennes kroppsspråk stämde inte överens med munterheten omkring henne. Aislinn gjorde vad Sorcha borde göra – det bästa av de sorger som plågade henne. Skillnaden var förstås att Höghovets drottning inte alls borde påverkas av sorger. Känslomässig instabilitet var inte en av Höghovets egenskaper – sådant störde ordningen. ”Jag vill att han ska komma hem”, viskade Sorcha. ”Deras värld är otrygg. Bananach blir allt starkare. Det råder missämja mellan hoven. Om krig utbryter, kommer de dödligas värld att drabbas. Minns du de tillfällen när hon har varit stark, broder?

De dödliga förgås så lätt. Han kommer inte att hålla sig ur vägen för henne … Han var dödlig alltför nyligen. Han behöver vistas där han är trygg.” ”Snart.” Devlin försökte inte nå henne genom taggarna som nu svepts runt hans drottning likt en mantel. Han ville trösta henne, säga att han fanns där, men sådana uttryck för opassande känslor hade alltid gjort henne upprörd. Han hade ägnat sitt liv åt att dölja de känslor som bevisade att han inte var helt och hål-

Marr Radiant S.indd 28

11-06-29 10.01.03

MELISSA MARR

29

let av Höghovet, inte helt och hållet hennes, ovärdig rollen som rådgivare åt drottningen av resonlighet. Resten av hovet kanske inte insåg att han var fylld av ologiska känslor, men hon visste.

Hon hade alltid vetat – och betraktat det som motbjudande.

Sorcha iakttog de halvgenomskinliga gestalterna under tystnad. Den dimmiga bilden visade Sommardrottningen som ryckte till och tittade upp. Hon log och såg hoppfull ut. Vad eller vem hon än såg var fortfarande osynlig för dem, och i nästa ögonblick försvann också Aislinn. ”Han är där”, mumlade Sorcha. ”Hos henne.” ”Kanske.” Devlin misstänkte att det var Seth, men det fanns också andra vars närvaro var osynlig för Sorcha – vissa av dem hade Devlin själv gömt för henne. ”Tror du att han mår bra?” Sorcha såg Devlin i ögonen. ”Tänk om han behöver prata, om han behöver konstmaterial eller … vill komma hem? Han kanske vill komma hem. Han kanske är oskyldig. Hur ska jag kunna veta?” ”Jag ska besöka honom igen.” Devlin skulle helst ha fört Seth tillbaka till Alvriket, men Sorcha hade gett Seth ett val, och han hade valt att återvända till den dödliga världen, där hans älskade Sommardrottning levde. Devlin hade protesterat. Det vore bättre för Sorcha att döda Seth eller hålla honom kvar i Alvriket – och därmed bättre för dem alla. ”Du kanske borde stanna där.” Drottningens röst lät inte märkbart annorlunda när hon sa det, men Devlin kände sig allt mer illa till mods. Under hela evigheten hade Sorcha aldrig skickat iväg honom för annat än korta uppdrag. ”Stanna där?” Devlin hade rest fram och tillbaka till den dödliga världen alltför ofta den senaste tiden, och eftersom en dag

Marr Radiant S.indd 29

11-06-29 10.01.03

30

I LJUSET AV DIN SKUGGA

i Alvriket var nästan en hel vecka i den dödliga världen började resandet tära på honom. Hans egna känslor, som var lättare att behärska när han stannade i Alvriket hos sin drottning, blev allt mer påträngande. Hans sömn var rastlös, vilket gjorde honom trött – och mer känslosam. ”Vill du att jag ska stanna i den dödliga världen?” Han uttalade orden långsamt. ”Ja. Om han skulle behöva dig. Jag är … Jag behöver dig bättre där än här.” Hon blängde på honom, som om hon utmanade honom att ifrågasätta henne.

Det ville han göra – det här handlade om mer än Seths beskydd, men Devlin visste inte vad hans drottning dolde för honom. ”Han är med Irial och Niall, min drottning. I tryggt förvar hos Mörkerhovet, utom när han besöker Sommardrottningen. Nog måste …” ”Vägrar du lyda order? Har du slutligen beslutat dig för att trotsa mig?”

Han knäböjde. ”Har jag någonsin vägrat lyda?” ”Du har agerat utan direkta order, men vägrat? Jag vet inte, Devlin.” Hon suckade mjukt, en viskning av luft som verkade få trädgården att hålla andan. ”Men du skulle kunna göra det.

Det vet jag.” ”Jag vägrar inte lyda order”, sa han. Det var inget riktigt svar.

Sanningen skulle leda dem in i ett samtal han hade undvikit i fjorton dödliga år – då skulle han tvingas erkänna att han hade vägrat lyda en direkt order att döda ett halvdödligt barn.

En försyndelse som skulle kunna leda till att jag blev avrättad, övergiven, utkörd från Alvriket … och med rätta. En känsla han identifierade som skuld vred sig inom honom. Jag tillhör Hög-

Marr Radiant S.indd 30

11-06-29 10.01.03

MELISSA MARR

31

hovet. Sorcha befaller över mig. Jag ska aldrig svika min drottning igen. Han upprepade sina dagliga påminnelser tyst för sig själv. ”Jag vägrar inte”, sa han högt, ”men jag är er rådgivare, min drottning, och jag rekommenderar inte att du lämnas ensam när du verkar …” ”Verkar vad?”

Devlin var hennes undersåte, men han fångade och höll kvar hennes blick med en djärvhet ingen annan i Alvriket skulle våga visa. ”När du verkar utveckla känslor.”

Hon ignorerade sanningshalten i hans ord och sa bara: ”Hälsa honom att jag vill att han ska komma hem. Du stannar där … så länge han behöver dig.” ”Er vilja är min lag, min drottning.” ”Är den?” Sorcha lutade sig mot slöjan av taggar som bildats omkring henne, och just när de skarpa spetsarna var på väg att tränga igenom kläderna försvann de. Sedan sköt törnen upp ur marken runt hans knän och hennes fötter. Rankan klättrade uppför hennes kropp och gled över armarna till fingrarna. Hon lyfte ena handen och tryckte den mot hans kind, så att de vassa taggarna skar dem båda. ”Är du i sanning min, broder?” ”Det är jag.” Han drog sig inte undan. ”Du ska träffa henne.” Sorchas blod droppade ner på hans hud och blandades med hans eget.

Hans kropp tog emot blodet hon erbjöd honom. Precis som tvillingarna som skapat honom, behövde Devlin näring från blod. Till skillnad från dem behövde han blod från både förnuft och missämja. ”Jag ska träffa Bananach”, medgav han, ”men hon styr inte över mig. Bara du. Jag tjänar den oföränderliga drottningen,

Marr Radiant S.indd 31

11-06-29 10.01.03

32

I LJUSET AV DIN SKUGGA

Höghovet, Alvriket.”

Rankan klättrade vidare från henne till honom, och den näring hon fyllt den med var hans. ”Tills vidare.” Sorcha smekte hans kind. ”Men ingenting varar för alltid. Saker och ting förändras. Vi förändras.”

Devlin fick inte fram ett ord. Det här var det närmaste ömhet hans modersyster någonsin hade visat honom. Han visste inte om han skulle bli lycklig eller orolig. Det var inte resonligt att bete sig så här, men i någon avlägsen del av sitt sinne undrade han om också hon upplevde stormiga känslor, om hon bara var bättre på att dölja dem och hade valt att låta sig styras av logiken. ”Allt förändras med tiden, broder”, viskade Sorcha. ”Gå till Seth och … var på din vakt mot Bananach, mot kriget. Jag vill inte att du ska bli skadad.”

Han öppnade munnen för att ifrågasätta henne, men hon vände sig bort och lämnade honom tyst i sin trädgård.

Marr Radiant S.indd 32

11-06-29 10.01.03