Issuu on Google+


syskon

mot sin vilja Ritta jacobsson

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 3

11-03-04 13.35.51


TORSDAG

Alexis I samma stund som Alexis vaknade önskade han att han kunde somna om. Och aldrig mer vakna. I sömnen var allt bra. Som det alltid hade varit. De var tillsammans igen, mamma, pappa, Antonia och han. Bara de fyra. I drömmen fanns inga hjärndöda främlingar som man var tvungen att lära känna, oavsett vad man tyckte om dem.   Han lyssnade. Det var tyst i lägenheten.   Ändå var det något som hade väckt honom. En känsla som var så stark att den hade borrat sig rakt in i hans sömn.   Var det flytten som skulle ske i dag? Han kände efter. Bara tanken sved, som det blödande såret på knäet när han hade cyklat omkull i somras.   Plötsligt visste han. Det var inte därför han hade vaknat. Utan på grund av det som Jens hade gjort i skolan i går. Eller rättare sagt inte gjort.   Alexis var duktig i matte och engelska, ja, faktiskt i de flesta ämnen utom gymnastik. Ändå brukade han tycka att skol­ dagarna var sega och trista. Men i går hade han önskat att dagen 7

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 7

11-03-04 13.35.51


aldrig skulle ta slut. Det var en alldeles vanlig torsdag i början av september. För hans klasskompisar, vill säga. För honom själv var det den sista dagen av hans gamla liv.   Sedan i somras verkade hans klasskamrater ha hamnat på en annan våglängd än han själv. Framför allt gänget som hade varit på fotbollsläger på Gotland.   Jens hade följt med på resan. Han hade alltid varit bäst i klassen i fotboll och en av de bästa i hela skolan. När han kom tillbaka hade Alexis förväntat sig att allt skulle vara som vanligt. Men de två lägerveckorna förändrade allt. Jens ringde aldrig mer om kvällarna för att föreslå bio eller dataspel, och han gick alltid tillsammans med Micke och Patrik till skolan i stället för med Alexis. Han undvek inte direkt Alexis och visst lovade han att höra av sig, men det tycktes aldrig bli av.   Sedan höstterminen började hade Alexis varit ensam. På rasterna, luncherna och efter skolan. I går hade han ändå gett Jens en sista chans. Jens och han hade känt varandra sedan de gick på dagis. Inte skulle han missa att fråga efter sin bästa kompis nya adress. Den låg i Alexis ficka.   När dagens sista lektion var slut dröjde Alexis kvar i korridoren. Han grävde i jackfickan och låtsades leta efter något. Klasskamraterna gick förbi utan att bry sig om att han stod där. Några kom ihåg att han skulle sluta. Marie och Cici sa ”lycka till”, Anna också. Hon med de vackraste ögonen i hela universum. De var bruna och mandelformade och inramades av långa svarta fransar.   Jens hade stannat kvar i klassrummet. Det var tydligen något som han ville prata om med läraren. Förmodligen ett prov som han skulle göra om. Igen.   Alexis väntade vid slutet av raden med klädkrokar när Jens 8

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 8

11-03-04 13.35.51


äntligen kom ut. Men Jens var inte ensam. Han hade sällskap av Micke och Patrik. De skrattade åt något som Patrik sa, knuffades och låtsasbråkade när de tog på sig jackorna. Sedan gick de förbi Alexis utan att titta åt hans håll.   Jens sa inte ens ”hej då”. Han bara gick utan att vända sig om.   Det blev Alexis sista minne av den gamla skolan, så starkt att det hade väckt honom. Ja, och så tänkte han på Mackan också, han som gick runt hela dagen och ojade sig över att han skulle få en lillasyster. Alla tyckte synd om honom. Vad var det med det då – en unge som mest låg och sov?   Själv skulle Alexis få tre syskon, halvstora och vilt främmande! Han hade inte ens träffat dem. Hur kul var det?   Han gäspade stort. Vad var klockan egentligen? Var det dags att gå upp? Han sträckte sig efter mobilen. 05.10!   Det var evigheter sedan han hade vaknat så tidigt. Eller kanske var det ändå inte för mer än tre år sedan. Det var fortfarande mörkt när pappa hade väckt honom. Bilen hade frostblommor på sidorutorna när de två åkte genom den folktomma, vintervita staden med Hej tomtegubbar och Gläns över sjö och strand strömmande ur högtalarna.   Först när det skimrade av ljusblått vid horisonten var de framme vid farfars stuga. Pappa hade sett ut en gran redan under midsommarfesten. Glatt visslande högg han ner den och de bar den tillsammans till bilen.   Det var den vackraste julgran de någonsin hade haft. Och deras sista lyckliga jul.   Året därpå hade pappa gått till bensinmacken och köpt en gran av scouterna. Mamma var fortfarande hemma men grät mycket. Var det bara för två år sedan? Ja, det stämde. Han var 9

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 9

11-03-04 13.35.51


elva och gick i femman när mamma flyttade hem till Percy.   Och nu skulle pappa, Antonia och han själv också flytta. Kanske var det ändå det som hade malt i hans huvud och väckt honom. Inte det där med Jens.   Alexis såg sig om i dunklet. Längs väggen närmast dörren stod flyttlådor på rad i väntan på att bli burna till flyttbilen. I hörnet längst bort trängdes svarta sopsäckar. De var fullproppade med kläder, leksaker och prydnader som han inte ville ha med sig. De hörde ihop med hans gamla liv. Precis som Mackan, Micke, Patrik och de andra klasskompisarna. Han skulle aldrig träffa dem mer.   Men Jens då?   Det var inte längre än att han kunde ta en buss och sedan pendeln till Karlberg. Samtidigt mindes han hur det brukade bli när andra klasskompisar hade flyttat. Efter några månader hade man glömt deras namn. Skulle de ha kommit och hälsat på hade det bara varit pinsamt.   Nej, det var klokast att radera allt gammalt ur sin hjärna. Minnen från en tid då pappa alltid var glad, men framför allt från den dystra tiden efter det att mamma hade flyttat.   Det var i somras något hände och allt förändrades igen. Pappa, som hade svurit på att aldrig mer bli kär, träffade henne. Till råga på allt var hon snickare och hette Kim, precis som tränaren i Jens fotbollslag. Det hade varit hur jobbigt som helst att berätta det.   ”Min pappa är ihop med … öhum … en snickare som heter, typ, Kim.”   Det var första gången som han fått killgänget att vrålskratta så att de höll på att trilla av stolarna.   Tänk om han skulle låta bli att stiga upp. Dra täcket över 10

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 10

11-03-04 13.35.51


huvudet och låta musiken i hörlurarna överrösta flyttgubbarnas stånkanden och pappas vädjanden om att han skulle uppföra sig som en vuxen.   Men det var han ju inte. Han var tretton! Då fick man vara sur, stökig och bråkig! Det hörde till åldern. Och oavsett ålder ville han inte flytta till något fallfärdigt kråkslott ute på landet.   Alexis funderade på att ringa mamma och skrika i örat på henne. Vill inte! Vill inte!   Skulle hon ångra sig då?   Knappast.   Alexis hade gråtit floder när hon hade gått ifrån dem. Hon hade gråtit hon också, men ändå inte stannat. Inte heller kom hon tillbaka.   Vad skulle det tjäna till att bråka nu? Lägenheten var såld. De nya ägarna skulle komma redan i morgon. Mamma skulle få betala dyrt om Alexis envisades med att stå kvar som ett kvarglömt gammalt skåp.   I och för sig vore det rätt åt henne. Det var hon som hade sålt lägenheten. Men den var mammas.   Hon behövde pengarna till sin nya våning, som hon hade köpt tillsammans med Percy. Och till sin affär eller boutique som hon föredrog att kalla den.   Men hon hade lovat att han fick ringa om han vantrivdes, och det gjorde han redan innan han ens hade flyttat.   Alexis funderade. Om han bodde hos mamma på Östermalm kunde han nog gå kvar i sin gamla skola i Vasastan och försöka bli kompis med Jens igen. Och kanske lära känna Anna bättre.   Visserligen gillade Percy inte barn. Han var tio år äldre än mamma. Han hade nyss fyllt femtio men såg ut att vara närmare 11

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 11

11-03-04 13.35.52


sextio. Fast Alexis var ju inget barn längre.   Percy tyckte att det var viktigt att sköta skolarbetet och det gjorde ju Alexis. Percy krävde också att man skulle uppföra sig, vara tyst, artig och rädd om hans fina saker och Alexis var alltid otroligt försiktig hemma hos dem. De få gånger som han varit där alltså.   Mamma och Percy skulle få se att han var mogen nog att bo hos dem!   Alexis gäspade igen och tittade på klockan. Det hade gått tio minuter. Lika bra att gå upp. Han kunde i alla fall inte somna om.

12

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 12

11-03-04 13.35.52


FREDAG

Tea Tea vaknade av att hon frös. Hon funderade en stund på hur det kunde komma sig. Det brukade vara bastuvarmt i lägenheten. Kanske var de utan el som den där natten för två år sedan?   Då hade hon vaknat av att mamma skrek och svor åt någon i telefon. De måste ögonblickligen få hjälp. Annars skulle all mat till pappas fyrtioårsdag bli förstörd. Tydligen blev personen i luren helt skräckslagen för efter knappt en halvtimme ringde det på dörren och festmaten var räddad.   Mamma var en fixare. Fast en sak grejade hon inte.   Kärleken.   Emilia hade varit med på pappas födelsedagsfest. De jobbade visst på samma företag. Hon var yngre än de andra gästerna, smal och snyggt sminkad som en fotomodell. Och hon var snäll mot Tea, hjälpte henne att sminka sig lika fin som hon själv var. Men mamma hade blivit vansinnig. En elvaåring skulle inte spöka ut sig och låtsas vara vuxen!   Hon hade nog anat redan då att det var något mellan pappa och Emilia. Det var väl därför hon hade blivit så arg. Annars 13

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 13

11-03-04 13.35.52


brukade mamma inte vara den som hetsade upp sig i onödan.   Mamma hade haft rätt. Och nu skulle Emilia ha barn.   Jag får ett nytt syskon. Hur kul är det?   Varför var det så kallt?   Plötsligt kom hon på det. Hon var inte hemma! Lägenheten i det trevåningshus i Tensta, där hon hade bott i hela sitt liv, var inte längre hennes hem. I hennes rum bodde redan någon annan.   En liten tjej och en äldre kille hade varit och tittat på lägenheten tillsammans med sina föräldrar. Det var konstigt hur slitet deras hem hade sett ut när vilt främmande människor snokade omkring där. Tea hade lagt märke till detaljer som hon inte hade sett förut: trasiga tapeter, jack på dörrar och repor i parketten.   Till slut hade hon gått ut. Hon hade inte klarat av att höra vad andra människor tyckte om deras väggar, golv och tak.   Med raska steg hade hon gått genom övergivna lekplatser och längs öde gångvägar. Hon hade avundsjukt sneglat genom grannarnas fönster och känt sig frestad att ringa på, var som helst, bara för att få uppleva en alldeles vanlig vardag med falukorv och pulvermos utan tårar, utan gräl. Bakom rutorna fanns familjer där pappan kom hem varje dag och mamman nynnade glatt. Folk pratade om vardagliga saker, om matteprovet och om Nilssons katt som skulle ha ungar. Mammor förhörde inte pappor om var de hade varit och smällde inte i dörrar.   När pappa hade flyttat blev det åtminstone tyst. Mamma satt mest och stirrade framför sig. Hon orkade inte längre laga och fixa. Sådant fick hon nog av på jobbet. Varför skulle hon bry sig? De måste ju ändå flytta.   Nu var det iskalla rucklet ute på landet Teas hem. Det var 14

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 14

11-03-04 13.35.52


här hon skulle bo. Åtminstone ett tag. Tills de hittade en ny lägenhet.   Om det bara hade varit de fyra – mamma, Tobias, Sessan och hon – hade det gått an, men i dag skulle även de andra flytta in. Dem ville hon helst inte tänka på. Hon kände dem inte, ville inte ha något med dem att göra. Hon tänkte inte önska dem välkomna vad än mamma sa, för det var de inte.   De skulle säkert ha kunnat hitta ett eget hem om de ansträngt sig. Men han ville förstås inte, den där tönten som mamma var kär i. Pirkka! Det var ju ett tjejnamn! Hette man Robert som pappa, slapp man gissa. Då visste man genast att det var en kille.   Till råga på allt var han undersköterska! Hur kunde mamma falla för honom? Skranglig och tunnhårig med knotiga, håriga ben! Folk fick tydligen hjärnsläpp när de blev kära!   Tea hade också varit kär några gånger, men aldrig så tokförälskad att hon inte ens märkte hur killen såg ut eller om han var dum i huvudet.   Att mamma en gång föll för pappa förstod hon. Pappa var snygg och rolig. Men Pirkka var ful, dum och tråkig.   Hon tänkte inte prata med honom eller hans puckade ungar. Hon tänkte låtsas som om de inte fanns.   Hennes rum var omöblerat och fönstret saknade gardiner, men hon hade inte behövt några. Natten hade lagt sig som ett täcke över huset och de närmaste gatlyktorna stod på flera kilometers avstånd. Fast nu höll mörkret på att ge vika för gryningen och hon kunde se sig om utan att tända.   Taket med den spruckna, vita färgen tycktes sväva skyhögt ovanför hennes huvud. På de blekrosa, småblommiga tapeterna satt affischer med förra årets Idolvinnare. 15

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 15

11-03-04 13.35.52


Rummet var dubbelt så stort som hennes gamla. Det var störst av de fyra på övervåningen och det enda med en klädkammare. Hon skulle lätt få plats med madrasser på golvet om My, Sadia och Josefine ville sova över.   Om de nu skulle orka åka ut till landet. Tea hade inte haft någon avskedsfest fast de hade tjatat. Förmodligen hade de blivit sura för det. Men det var väl inget att fira att hon hade blivit tvingad ut till ödsligheten där det stod Bondberga och Getryggen på vägskyltarna. Bara namnen luktade lagård!   Tea rös till och svepte täcket tätare omkring sig. Hermansson gav till ett missbelåtet jamande.   – Förlåt, jag märkte inte att du låg där, viskade Tea.   Hur kallt rummet än var ville hon ha det. Det var det enda som fick henne att stå ut. Att kunna stänga om sig. Sedan fick de andra göra vad de ville. Hon skulle inte bry sig.

Alexis – Jag minns inte vad det var för tavla som satt på väggen.   Alexis pekade på en mörk, fyrkantig fläck. Den kala tapeten såg solkig ut. Ändå hade han upplevt köket som ombonat. Så trist allting såg ut i den klara morgon­solen. Travar med flyttlådor stod i varje hörn. Det var rörigt och skräpigt.   Han slevade i sig filmjölk och flingor och tuggade en stund innan han fortsatte:   – Ändå har jag suttit här i tretton år. Det är läskigt. Om ett par år minns jag nog inget av den här lägenheten.   – Det ryms inte så mycket i din ärthjärna, sa Antonia. 16

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 16

11-03-04 13.35.52


Hon grävde bitar ur sin smörgås med tummen och pekfingret och rullade dem till små bollar som hon kastade på Alexis.   – Lägg av!   – Lägg av! härmade hon med pipig röst.   Ännu en boll träffade Alexis i pannan och studsade ner i hans filmjölk.   Han ryggade bakåt på stolen och for upp.   – Du är inte klok!   Med knutna nävar tog han ett steg mot sin storasyster.   Antonia hånlog.   – Kom igen då! Ge igen för en gångs skull!   Pappa klev in. Hans grå jeans hade en gång varit svarta och tröjan nådde halvvägs ner på låren. Det var plagg som mamma hade hotat att slänga, men han hade räddat dem för att de var bra att ha när man målade. De gick tydligen bra till flytt också.   – Sluta nu, sa han med trött röst. Flyttgubbarna kommer snart och hallskåpen är fulla med saker. Vi måste hinna packa ner allt.   Alexis stod och blängde på sin syster.   – Snälla Antonia, kan du inte låta honom vara i fred? bad pappa. Det är inte så lätt.   – Är det lätt för mig då?   – Du är sexton … Akta!   Varningen kom för sent. Antonia gjorde en yvig rörelse med handen och träffade sin tekopp. Den föll till golvet och gick i bitar.   Hon reste sig hastigt.   – Vem bryr sig? Det var ju bara skräp. Mamma har antika koppar och glas. Jag vill bo hos henne i stället.   Pappa såg sorgset på Antonia. 17

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 17

11-03-04 13.35.52


– Hon tog ju med sig allt som var värt något, sa han l��gt.   Han böjde sig ner och började lugnt plocka upp skärvorna.   Alexis såg på honom. Hans hår började tunnas ut på hjässan. Om ett par år skulle han ha en tydlig flint. Plötsligt tyckte han synd om sin pappa.   Tydligen kände Antonia likadant. Han såg att hon fick svälja några gånger innan hon kunde prata.   – Jag plockar upp det där, pappa. Du har väl annat …   Hennes röst sprack. De hade hunnit fylla tre flyttlådor till när det ringde på dörren. Flyttgubbarna var två kraftiga medelålders män och en kille i tjugoårsåldern. Han stirrade nyfiket på Antonia, men hon knyckte på nacken och låtsades inte om honom.   I samma stund som de klev in ringde telefonen.   Pappa stod närmast och lyfte luren.   – Pirkka Jonzon.   Sedan stelnade han till och snörpte ihop munnen. Utan ett ord sträckte han ut armen och höll luren ifrån sig på armlängds avstånd och stirrade på den som om den var en huggande kobra. Rösten fortsatte att prata på. Pappa la luren mot örat igen.   – Jag måste sluta nu Maria, sa han tonlöst.   Alexis slet åt sig luren innan han hann lägga på.   – Hej mamma!   – Hur går det?   – Så där.   Alexis ville inte säga att det gick bra. Det gjorde det inte heller, för hans del. Flyttgubbarna hade börjat kånka, men han kände sig mest i vägen och önskade att han varit någon annanstans. Helst hos mamma. 18

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 18

11-03-04 13.35.52


– Har ni packat ner allt?   – I stort sett.   – Är flyttgubbarna där?   – Ja. De bär för fullt.   Alexis höll tummarna. Nu skulle hon nog säga det som han hade drömt om: ”Se till då att de kör hit dina saker, för jag vill att du ska bo hos mig.” Ja, möjligen skulle hon tillägga något om Antonia.   – Så bra då, fortsatte mamma. Då kommer ni iväg i tid. Kan du påminna pappa om att inte ta finservisen? Du vet, den där antika med handmålade blå blommor på. Jag tänkte komma och hämta den. Jag tror inte att hon förstår sig på dyrt porslin. Hon har ju småbarn …   Alexis slängde på luren.   – Vad ville hon? frågade Antonia.   Av hennes spända min förstod Alexis att hon nog hade hoppats på samma sak som han.   Utan ett ord gick han in i vardagsrummet. Lådan märkt ”finservis” stod lite vid sidan av. Tydligen hade pappa kommit ihåg att den inte skulle med deras flyttlass.   – Hon ville påminna om servisen, sa han först när han var framme vid den.   Antonia stönade.   – Vilken jävla servis?   Alexis böjde sig ner och tog upp en skör kaffekopp med blå blommor. Han beundrade den en stund och lyfte den sedan högt över huvudet innan han släppte greppet. Kraschen var klingande klar.   Antonia såg på porslinsskärvorna.   – Jaså den. 19

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 19

11-03-04 13.35.52


Förmodligen hade hon tårar i ögonen, men Alexis var inte riktigt säker.   – Älskar hon oss inte längre? undrade han tyst.   – Tydligen inte lika mycket som Tönt-Percy.   – Jag har läst om mammor som gör allt för sina barn, som till och med skulle kunna dö för dem. Men vår bara stack. Vad är det för fel på oss?   – Det är inget fel på oss. Hon är bara så kär att hon glömmer allt annat.   – I den där gamla gubben!   Antonia grimaserade.   – Ja, men det går över. Och då kommer hon nog att sakna oss.   – Hoppas att det inte är för sent då. Vi kanske inte bryr oss om henne längre.   – Det är en risk hon tar, sa Antonia sorgset.   – Tror du att hon fattar det?   – Det tror jag inte. Annars skulle hon nog inte våga.   De lämnade stan i solsken, men när de närmade sig Västerhaninge gick solen i moln. Som en föraning om något ondskefullt täcktes himlen av stora, mörka molnformationer.   Pappa svängde snart av från huvudleden. Alexis försökte följa skyltarna men blev mer och mer förvirrad. Plötsligt var de på väg mot Tumba och Södertälje, sedan lika överraskande mot Nynäshamn. Vägarna blev smalare, gårdarna låg glesare. Då och då dök det upp små byar med namn som vittnade om att de verkligen var ute på landet: Uringe, Uppinge och Kagghamra.   Till slut började Alexis tro att pappa hade kört fel. Själv hade han för länge sedan tappat orienteringen, men pappa hum20

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 20

11-03-04 13.35.52


made belåtet. Radion stod på och han nynnade i takt med någon gammal låt som handlade om någon som inte längre var välkommen, medan han för femtioelfte gången vek av in på en ny väg.   – Är vi aldrig framme? frågade Antonia otåligt.   – Jodå, sa pappa. Kolla!   Han pekade stolt på den slingriga landsvägen framför dem.   – Det är vägen till Skanssundet.   – Och? sa Antonia.   – Det var hit vi skulle.   Alexis och Antonia stirrade på det blåmålade herrgårdsliknande huset till höger om vägen. Utanför ett rymligt stall stod hästar och betade.   – Ska vi bo … här?   – Nej! fnös pappa och körde vidare.   – Där, sa han efter en stund och pekade.   Mitt i åkern stod ett falurött hus. Det omgärdades av en så tät granhäck att man bara såg övervåningen som svävade ovanför trädtopparna.   – Ingen risk att man störs av grannar, fortsatte pappa. Välkomna till ert nya hem!   Han körde in på en smal, guppig grusväg och stannade på gårdsplanen. Alla tre klev ur.   En gång hade huset varit en liten enplansvilla med källare, men sedan hade det byggts till på längden och höjden med flyglar, balkonger och verandor. Fasaden var ett lapptäcke av tegel, rappning och trä. Runt gårdsplanen stod rödmålade uthus och ett skjul.   – Gode gud! utbrast Antonia.   – Visst är det fint? sa pappa. Hör ni? 21

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 21

11-03-04 13.35.52


– Hör vadå? frågade Alexis fränt.   – Tystnaden.   Alexis lyssnade. Just då körde en bil förbi på landsvägen. När motorljudet hade dött ut blev det tyst. Väldigt tyst. Bara en fågel kvittrade i fjärran.   Pappa log fåraktigt, men Antonia skakade på huvudet bakom hans rygg. Alexis läste hennes tankar och nickade. Det var värre än han hade tänkt sig. Mycket värre. Hur skulle de stå ut?   – Vi ska väl inte bo här så länge? frågade Antonia försiktigt.   Pappa svarade inte.   Hon gjorde ett nytt försök.   – Ett litet tag bara, va? Så sa du ju.   Pappa tittade inte på henne. Han ville inte besvara hennes fråga. Eller kunde inte, tänkte Alexis.   De tog med sig var sin resväska och gick via en inglasad veranda in i en rymlig hall full med flyttlådor och möbler som ännu inte hittat sina platser.   Alexis hann se en skymt av en kakelugn i vardagsrummet rakt framför dem. Sedan fick han syn på Kim i det stora lantliga köket till vänster om hallen. Hon var klädd i blå snickarbyxor och det korta, ljusa håret spretade åt alla håll när hon leende kom emot dem.   – Där är ni ju! Ni hann före flyttgubbarna.   – De hängde visst inte med i vår racerfart, skrockade pappa.   – Till och med en traktor körde förbi oss, mumlade Antonia.   Antingen hörde inte pappa det, eller så brydde han sig inte. Han skyndade sig fram till Kim för att krama henne. 22

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 22

11-03-04 13.35.52


Alexis och Antonia växlade besvärade blickar. Pinsamt!   När han äntligen hade släppt greppet om henne vände hon sig om mot Antonia och Alexis.   – Det är jag som är Kim. Välkomna!   Antonia nickade stelt, men Alexis räckte artigt fram handen.   – Ursäkta röran, sa Kim och klämde till hans hand, men vi kom först i går och har inte hunnit packa upp ännu. Jag har haft fullt upp med att få igång värmepannan. Vi höll på att frysa ihjäl i natt, men nu ska den funka.   Alexis sneglade runt och kunde knappt dölja sin besvikelse. Golven var slitna och tapeterna blekta med mörka fläckar efter hyllor och möbler.   Antonia bara skakade på huvudet.   Kim iakttog deras minspel och suckade.   – Just nu ser det inte så roligt ut. Vi måste måla och tapetsera och byta golv och lister. Fönstren ser inget vidare ut heller.   – Är det någon mening med det? undrade pappa försynt.   Typiskt pappa, tänkte Alexis. Det säger han bara för att han knappt kan hålla i ett verktyg ordentligt.   Kim gjorde en uppgiven gest mot de solkiga väggarna.   – Vill du bo så här ett år? Eller kanske två?   Alexis såg chockad på sin pappa.   – Två år! Vi skulle bara bo här ett tag!   Pappa skruvade besvärat på sig.   – Vi vet ju inte hur länge det dröjer innan vi hittar en lämplig lägenhet. Du vet ju hur svårt det är.   – Nä-ä, svarade Alexis ärligt.   Det var inte något som han hade tänkt på tidigare.   – Målarfärg och tapeter kostar inte mycket, fortsatte Kim att tänka högt. Gör vi jobbet själva blir det inte dyrt. 23

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 23

11-03-04 13.35.52


– Nä … det är klart, mumlade pappa.   Kim vände sig mot trappan.   – Ungar! Kom ner!   Snart kom en motsträvig trio klampande.   – Här är Tea …, började Kim presentationen.   Tjejen som kom först hade ljust, rakt, halvlångt hår som gungade i takt med hennes rörelser. Hon var smal och såg trumpet på Alexis och Antonia, som om de vore något som katten hade släpat in. Hon var tretton, precis som Alexis, men han tyckte att hon såg yngre ut. Som en tjurig unge.   – … och Tobias …   Teas sjuårige lillebror var knubbig, med en svart lapp för ena ögat. Alexis visste inte varför. Hade han gjort illa sig?   – … och sist och minst Sessan!   Den lilla treåringen var den enda av dem som log. Hon såg ut som en docka med ljust lockigt änglahår.   En katt kom smygande efter gänget och granskade reserverat nykomlingarna. Den var svart med tre vita tassar.   – Har ni katt? frågade Alexis.   – Nej, det är en tiger ser du väl, sa Tea kallt.   Alexis rodnade, men Tea vände sig mot sin mamma och frågade:   – Vad ville du?   – Ta och hälsa på era … ja … hm …   Hon kliade sig i huvudet och sneglade mot pappa men fick ingen hjälp. Ja, vad skulle hon kalla dem? Syskon var de ju inte. Knappast ens plastsyskon. För pappa kunde väl inte på allvar mena att de skulle stanna här för gott?   – Hej, mumlade de i kör i tre olika stämmor.   Antonia rynkade på näsan och Alexis nickade kort. 24

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 24

11-03-04 13.35.52


– Hej, hej, hej! sa pappa överdrivet hurtigt och vinkade med handen i luften för att kompensera den strama hälsningen. Vi kommer säkert att trivas jättebra tillsammans.   Sedan blev det tyst. Väldigt tyst.   Bara Sessan blängde ogenerat på nykomlingarna.   – Vad gör ni här?   Kim fnissade besvärat.   – Nämen Sessan!   – Jag och mina barn ska bo här tillsammans med er, förklarade pappa vänligt.   – Är de dina barn? Hon har ju svart hår!   Pappa log vänligt mot Sessan.   – Antonias och Alexis mormor och morfar är från Chile. Deras mamma har också mörkt hår.   – Fast hans är lockigt. Och du har inget alls.   Kim stönade.   – Men Sessan då!   – Å jo, lite har jag väl, muttrade pappa.   Katten strök sig runt hans ben. Han böjde sig ner för att klappa den på huvudet.   – Vad heter han?   – Hon heter Sofi Hermansson, sa Tobias. Fast vi kallar henne Hermansson.   – Varför inte Sofi?   Tobias stirrade på pappa som om han aldrig hade tänkt den tanken förut.   Antonia avbröt frågestunden med ett otåligt stön.   – Var ska vi bo? Jag har ingen lust att stå här och glo.   Pappa slutade att klappa katten och såg rådvill på Kim, men hon var upptagen med att spana efter flyttbilen. 25

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 25

11-03-04 13.35.52


– Ni kan väl titta runt i lugn och ro, sa han. Så får vi se. Vi får nog plats allihopa.   Antonia ryckte på axlarna och styrde stegen mot den tillbyggda flygeln på undervåningen. Alexis följde efter. Där fanns ett stort sovrum och ett lite mindre intill. Det stora var möblerat med en dubbelsäng och det mindre med en liten säng belamrad med dockor och mjukisdjur. Det var inte svårt att lista ut att rummen var Kims och Sessans.   Sessan kom hoppande efter dem.   – Där är mitt rum.   – Jag trodde det var soprummet.   Sessan spärrade upp ögonen och stirrade på Antonia.   – Nä-ä! sa hon.   – Det är fint, sa Alexis snabbt.   Han kastade en anklagande blick på sin syster. Det var onödigt att ge sig på en treåring, hur sur hon än var.   Sessan log igen och hoppade upp på sin säng.   – Vill ni veta vad mina nallar heter?   Det ville ingen. De gick tillbaka till hallen.   Där stod Tea med uttråkad min, men när Antonia och Alexis började gå uppför trappan, sprang hon efter och trängde sig förbi Alexis. Men Antonia släppte inte fram henne. Tjejerna knuffades och tävlade om att hinna upp först.   Alexis följde lugnt efter med Tobias bakom sig som en skugga.   Den övre hallen var stor som ett rum och skulle nog bli fullt möblerbar när flyttlådorna och högarna av möbler, som nu stod staplade på varandra, var borta.   Antonia for runt genom de fyra rummen. Det tog bara några sekunder för henne att bestämma sig.   – Där ska jag bo. 26

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 26

11-03-04 13.35.52


Det fanns bara ett problem med hennes val. Tea ställde sig i vägen, bredbent och med ett stadigt grepp om dörrposten. Tjejerna blängde på varandra som två frustande tjurar redo att slåss. Antonia var längre och kraftigare, men Tea var argare.   – Det är mitt rum! påstod hon.   – Hur då ditt?   Antonia sträckte sig över Teas axel och tittade in.   – Det finns ju bara en madrass på golvet.   – Vi kom i går. Jag har inte hunnit få in mina möbler, fattar du väl!   – Du kunde åtminstone ha vädrat, sa Antonia och höll för näsan.   – Du är ju sjuk i huvudet!   – Och du är ett svin. Stick!   – Det här är mitt rum! Vi var här först!   – Jag är äldst, sa Antonia kallt. Därför ska jag ha det största rummet.   Hon knuffade bryskt undan Tea, slank in och började kasta ut saker. Täcken, kuddar, väskor och kläder landade i en hög på hallgolvet.   – Mamma-a! skrek Tea.   Antonia stannade upp och såg hånfullt på henne.   – Mamma! Ska du inte börja grina också?   Tea kastade sig över Antonia med knutna nävar. Hon var vild i ögonen och röd i ansiktet. Antonia sträckte på sig i sin fulla längd.   – Kom då!   Tea slog till men Antonia hoppade blixtsnabbt undan innan slaget hann träffa.   Kim började sin utskällning redan halvvägs uppe. 27

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 27

11-03-04 13.35.52


– Tea! Vad håller du på med?   Pappa skyndade sig efter henne.   – Det där puckot snodde mitt rum! skrek Tea.   – Ingen sa något om att rummen redan var fördelade, sa Antonia kallt. Eller hur, pappa? Du sa ju att vi skulle se oss om och sedan bestämma oss. Sa du inte det pappa?   Pappa stod och kliade sig i huvudet.   – Ähum. Vad tycker du Kim?   – Det där får de sköta själva. Jag …   Hon avbröt sig.   – Hör ni?   Alexis hörde tunga hjul rulla över den grusade gårdsplanen.   – Flyttbilen kommer, sa Kim och skyndade sig ner. Kom och hjälp till!   Pappa såg rådvill från den ena slagskämpen till den andra, muttrade något ohörbart och tassade iväg.   Antonia passade genast på. Hon knuffade till Tea, drog igen dörren och vred om nyckeln i låset.   Tea kastade sig mot dörren och började banka på den och rycka i handtaget.   – Kom ut! Det är mitt rum!   – Inte nu längre, skrek Antonia tillbaka.   Kim vrålade från undervåningen.   – Kan ni inte sluta någon gång?   – Det är mitt rum!   Tea klampade nerför trappan.   – Jävla idiot!   Alexis böjde sig över räcket och hann precis se pappas vädjande gest med handen.   – Snälla Tea … 28

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 28

11-03-04 13.35.52


– Jag hatar er!   Tea drog på sig skorna och trängde sig förbi flyttgubbarna som hade börjat bära in möbler.   – Flytta på er!   De äldre männen gjorde stora ögon, den yngre killen flinade.   Pappa såg sorgset på Kim.   – Ska vi gå efter henne?   – Nej, låt henne vara.   – Men det här blev ju för galet. Jag hade tänkt mig att vi skulle prata igenom allt i lugn och ro och bestämma hur vi gör tillsammans.   – Nu blev det inte så. Men det fixar sig.   Sessan dansade in i hallen.   – Tea kan ta mitt rum, sa hon. Jag kan bo hos er.   Hon tog Kim i handen och drog henne med sig till klädkammaren.   – Eller där, eller i en koja under trappan. Alexis stod kvar på övervåningen och såg på när Antonia släpade ut Teas madrass ur rummet som hon nyss hade lagt beslag på. Hon stönade överdrivet högt, men han hade inga planer på att hjälpa till. För honom var det sak samma. Han ville inte vara där överhuvudtaget.   Plötsligt blev han medveten om att Tobias hade bevittnat kalabaliken. Han lutade sig mot väggen och plirade mot Alexis. Den svarta lappen satt fortfarande kvar över hans ena öga. Var det en lek?   – Leker du sjörövare? frågade Alexis.   – Jag är en sjörövare. Det sa ögondoktorn.   – Var är ditt skepp då? 29

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 29

11-03-04 13.35.52


– Det köper jag när jag blir stor … fast då behöver jag inte den svarta lappen, för då skelar jag inte längre.   – Då stjäl du i stället.   – Va?   – Sjörövare gör det.   – Gör de? I så fall vill jag bli korvgubbe. Jag älskar korv.   Han närmade sig blygt Alexis och trevade försiktigt efter hans hand.   – Ska vi kolla på rummen tillsammans? frågade han.   Alexis drog till sig handen. Vad höll han på med?   Utan att ägna Tobias en blick gick han runt och tittade in i de resterande tre rummen. Det bredvid Antonias var nästan lika stort. Rummen mittemot var mindre. De fick dela utrymme med badrummet och ett förråd.   Alexis försökte låtsas som om Tobias inte fanns där, men den lilla killen fortsatte att följa efter honom. Till slut tog Alexis tålamod slut.   – Låt mig vara!   – Me-me-men vi ska ju bo här tillsammans.   – Jag vill inte bo här.   – Me-men fly-fly-flyttgubbarna kom ju med era saker och ma-mam …   – Me-me-ma-ma, avbröt Alexis. Stick! Jag hatar småungar!   Tobias ryckte till, backade undan mot balkongdörren och vände ryggen mot Alexis.   Alexis låtsades att han inte brydde sig, men blickarna drogs till den lilla knubbiga killen med de slokande axlarna.   Han är inte min lillebror, tänkte han. Varför ska jag bry mig?   Alexis gick in i rummet bredvid Antonias. Det fick bli hans även om det bara var näst störst och saknade klädkammare. 30

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 30

11-03-04 13.35.52


Han la sin resväska på golvet och hämtade sedan sin jacka och en väska till med sina saker från undervåningen. Det gällde att markera att rummet var hans, så att han inte skulle råka ut för samma sak som Tea.   Efter att han hade hängt upp några klädesplagg på en krok på väggen, gick han in på toa. Tobias stod kvar med ryggen mot honom. När Alexis kom ut igen stod han fortfarande som fastfrusen framför balkongen. Grät han?   En plötslig impuls fick Alexis att gå fram och knacka Tobias på ryggen.   – Hör du.   Tobias ryckte till av hans röst och vände sig om. Hans kinder var röda och blanka.   – Vad då? frågade han och snörvlade till.   – Jag tänkte att du kan ta det där näst största rummet om du vill. Du kanske har en tågbana och behöver mer utrymme än jag.   – Du är snäll!   Tobias tog ett steg mot Alexis med öppna armar men hejdade sig plötsligt. I stället tog han Alexis i hand.   – Tack, men du får det. Jag har ingen tågbana.   Jag har en fin tågbana i ett förråd hos mormor, tänkte Alexis. Men han sa det inte. Han visste ju inte om han verkligen ville ge bort den. Risken fanns att Tobias hade sönder den.   Kanske någon gång i framtiden.   – Du får ångra dig, sa Alexis. Fast i så fall måste det bli snart. När jag väl har fått in mina möbler tänker jag inte byta.   – Jag ångrar mig inte.   Tobias log brett som om han hade fått en fantastisk present.   31

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 31

11-03-04 13.35.52


Flyttgubbarna hade burit upp möblerna till övervåningen. Antonia bad dem att ställa in allt som var hennes direkt i hennes rum, men Alexis ville först städa inne hos sig. Hans möbler fick stå utanför så länge.   När han hade stängt av dammsugaren kom Tea tillbaka. Han hörde henne i trappan. Det skulle nog ha hörts till grannarna också om de hade haft några. I takt med varje steg dunkade hon näven i väggen. Det lät inte som om promenaden ute i den friska lantluften hade svalkat av hennes känslor.   Alexis skyndade sig fram för att låsa om sig men hann inte. Tea var redan uppe.   Hon tog ingen notis om honom utan riktade all sin ilska mot Antonias låsta dörr och började sparka på den. När det inte hade någon effekt började hon spana omkring sig. Vid trappräcket låg en hög med skräp. Tea slet tag i en lampskärm som hon slungade iväg.   – Pucko! skrek hon. Tjuv!   Blicken flackade mellan prylarna på golvet tills hon böjde sig över ett bowlingklot.   Nej, tänkte Alexis tyst för sig själv.   – Hallå! ropade pappa från undervåningen. Jag behöver hjälp. Någon?   Tea stod framåtlutad och vägde det tunga bowlingklotet mellan händerna.   – Hör ni? hojtade pappa.   – Jag kommer! svarade Alexis.   Han stängde dörren till sitt rum och gick ner. För varje steg väntade han på smällen, men det hördes inget.   Han hittade pappa i köket.   – Där är du ju, sa pappa och nickade belåtet. Vill du skala 32

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 32

11-03-04 13.35.52


potatisen? Vi måste äta för att orka fortsätta. Kim gick ut med småttingarna.   Alexis satte igång att skala men lyssnade hela tiden spänt. På övervåningen var det överraskande tyst. Tea verkade ha gett upp.   – Vad höll Tea på med? frågade pappa.   – Hon hade fortfarande synpunkter på rumsfördelningen.   Pappa skrattade.   – Den unga damen tycks gärna skrida till handling när argumenten tryter. Men Kim tycker inte att vi ska lägga oss i. Hon tror att ni fixar det ändå. Och ni får väl byta sedan om det blir alltför orättvist.   Vi ska väl inte stanna kvar så länge, tänkte Alexis men sa inget.   – Är du nöjd med ditt rum? frågade pappa.   – Det är okej.   – Vilket tog du?   – Det bredvid Antonias.   – Och Tea nöjde sig med det?   – Hon vill ha Antonias.   – Ja, jag förstår det, sa pappa och suckade. Synd att rummen inte är lika stora.   – Hjälper du mig att bära in mina möbler? Jag är klar med städningen.   – Visst. Vi gör det efter maten.   Pappa såg på Alexis med vädjan i blicken.   – Det blir nog bra det här.   Alexis sa inget.   De fortsatte att jobba under tystnad.   De var en stor familj nu, insåg Alexis snart. Han skalade och 33

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 33

11-03-04 13.35.52


skalade. Ändå tycktes potatispåsen aldrig bli tom.   Efter tjugo minuter stod dock potatiskastrullen på spisen. På en annan platta puttrade en köttgryta. Bordet var dukat och en skål med sallad stod mitt på bordet.   – Tack för hjälpen, sa pappa. Kom ner och ät om en halvtimme.   Alexis gick upp med tveksamma steg. Han hade ingen lust att möta Tea, men hade inget val. Han ville hinna planera hur han skulle möblera sitt rum innan de bar in alla hans saker.   När han kom upp syntes Tea inte till. I det ena mindre rummet stod en väska på golvet bredvid en hög med leksaksbilar. Det andra var tomt.   Han tryckte ner handtaget till sitt rum. Det var låst. Det var där hon var!   – Släpp in mig! skrek han.   – Stick!   – Vad gör du där? Det är mitt rum.   – Inte nu längre.   – Mina kläder är där inne.   – Jag slänger ut dem.   – Det kan du inte göra.   – Så gör ju ni i er familj.   – Du är inte klok!   – Hallå! tjoade Kim glatt. Vi är hemma nu! Är maten klar?   Alexis bankade på dörren.   – Du kan inte ta mitt rum!   – Din syster tog ju mitt. Skyll på henne.   – Du är sjuk ju!   Kim kom ångande upp med jackan på sig.   – Tjafsar ni fortfarande? Nu får det vara nog! Den som säger 34

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 34

11-03-04 13.35.53


ett ord till får bo i skjulet. Ni har tak över huvudet, mat på bordet och det får räcka. Kom ner och ät!   Antonia öppnade sin dörr och gled ut som en drottning med triumferande min. Tea kom också ut och flinade skadeglatt mot Alexis när hon passerade honom.   – Schyst att du städade åt mig, viskade hon.   – Jag förstod det, sa Kim. Att åtminstone ni tjejer skulle kunna enas.   Tea och Antonia utväxlade mordiska blickar i smyg.   – Eller hur, sa Tea sockersött.   – Vi vill att alla ska trivas, sa Antonia.   Men hennes min bakom Kims rygg skvallrade om det motsatta.   Alexis skakade sakta på huvudet. Han kunde inte tro sina öron. Kim tog tjejernas parti utan att lyssna på honom.   – Kom ner du också, sa Kim lugnt och grep tag i hans arm.   – Rör mig inte! Jag hatar er!   Alexis sprang in i det sista lediga rummet och låste.   – Det var värst, hörde han Kim säga innan han slog händerna för öronen.   Han skulle aldrig gå ut till de andra. Aldrig!

35

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 35

11-03-04 13.35.53


MÅNDAG

Tea På måndagsmorgonen efter en rörig helg stod alla möbler på plats. Flyttlådorna hade stuvats undan i skjulet och allt gammalt skräp var bortforslat.   Tea hade funnit sig tillrätta i sitt nya rum. Hon hade täckt de ärtgröna tapeterna med affischer, foton och tidningsurklipp och det slitna golvet med mattor. Förhoppningsvis skulle de and­ra inte stanna kvar så länge och då kunde hon få tillbaka sitt riktiga rum. Då kunde hon fixa till där inne precis som hon ville.   I dag skulle hon och Alexis börja i den nya skolan och hon kände sig nervös. Hon hade vaknat tidigt och ägnat en halvtimme åt att fundera på vad hon skulle ta på sig. Jeans var alltid ett säkert kort. Hennes var lagom slitna. De dög väl? Och så en vanlig mörk t-shirt utan mönster.   Men håret då?   Det fick hänga rakt.   Och sminket? Både mascara och kajal eller bara mascara?   Valde hon fel skulle de säkert hånflina bakom hennes rygg.   Å, vad jobbigt! 36

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 36

11-03-04 13.35.53


Klockan halv åtta var hon äntligen klar och tassade ner. Hon möttes av olika dofter från köket, kaffe och vidbränt bröd.   – Lek inte med brödrosten, Tobbe, sa hon.   – Ja … schkulle … bah … appe, förklarade Tobias med kinderna putande som på en hamster.   – Det var säkert intressant, sa Tea. Ta om det när du tuggat ur.   Mamma satt djupt försjunken i morgontidningen. Pirkka hade åkt till sitt jobb redan på söndagskvällen och skulle komma hem först på förmiddagen. En morgon mindre med hans kippande tofflor. Tea hade redan hunnit reta sig på dem och skulle göra sig av med dem så snart hon fick tillfälle.   Antonia och Alexis hade inte kommit ner. Inte saknade hon dem heller.   – Var är Sessan? frågade hon.   – Sover, svarade Tobias.   – Ska hon inte till dagmamman?   – Jo, men mamma kör mig till skolan först.   Och mig? tänkte Tea.   – När åker ni?   Plötsligt tittade mamma upp från tidningen.   – Då är du redan i skolan. Lika bra att du vänjer dig vid att gå. Eller hålla reda på busstiderna.   – Hallå, vad schyst! Sessan och Tobbe får skjuts men jag måste gå! Hur rättvist är det?   Just då dök Antonia och Alexis upp i dörröppningen men klev inte in.   – Väntar ni på hovmästaren? sa Tea kallt.   Mamma tittade förebrående på henne innan hon vinkade in syskonen. 37

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 37

11-03-04 13.35.53


– Kom in!   Antonias blick svepte över köksbordet.   – Min mamma brukar …   – Hon är inte här, avbröt Tea.   Mamma prasslade högt med tidningen.   – Nu räcker det, Tea! Ni få ta vad ni vill.   När Alexis och Antonia äntligen slog sig ner med varsin portion fil och flingor och smörgåsar började de äta utan ett ord.   Tea funderade dystert på hur länge hon skulle behöva få sina frukostar förstörda av de två tigande vålnaderna. Telefonen på hallbordet avbröt hennes tankar. Vid andra signalen reste hon sig, fast motvilligt.   – God morgon, det är Soili, sa en kvinna i luren. Jag skulle vilja växla några ord med min son.   Tea kliade sig fundersamt i huvudet. Var det Alexis mamma? Hon kupade handen över luren och ropade in i köket.   – Du … öh … du-u! Vad heter din mamma?   Alexis tittade upp. Helt puckad var han inte. Han fattade åtminstone att hon pratade med honom.   – Maria.   – Du har ringt fel, sa Tea och la på.   Hon hade precis hunnit sätta sig då telefonen ringde igen.   – Ursäkta mig …   Samma röst igen!   – … men min son gav mig det här numret och sa att jag kunde ringa hit.   Tea kupade handen över luren.   – Du-u … öh, väntar du att på någon kompis ska komma hit?   – Hit? 38

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 38

11-03-04 13.35.53


Alexis grimaserade och gjorde en gest i luften som om han satt i värsta rucklet.   Tea blev sur. Han hade väl ingen rätt att kritisera. Han borde vara tacksam för att han fick bo i deras hus.   – Då har han lurat dig, sa hon och la på.   – Vem var det? undrade mamma.   – Någon som ringde fel.   Tea hann inte ens lämna hallen förrän det ringde igen.   – Nu får någon annan prata med den där idioten, tyckte Tea.   – Du står närmast, sa mamma utan att lyfta blicken från tidningen.   Tea slet upp luren.   – Nu får du ge dig! Ring hans mobil!   – Förlåt? Vart har jag kommit?   Tea tvekade. Det var väl samma kvinna?   – Till familjen Jonsson. Fatta, du har fått fel nummer.   – Det har jag inte alls. Min son sa att jag kunde ringa hit. Kan jag få prata med honom?   – Det var ett jävla tjat om söner! Det här är vår telefon. Hör du Soili, din son har väl mobil som alla andra?   – Ja då, men den är inte på. Inte Antonias heller. Dessutom heter jag inte Soili. Jag heter Maria. Är de där?   Tea blundade och grimaserade för sig själv.   – An-to-nia?   – Va? sa Antonia.   – Du har telefon, sa Tea stelt och la luren på hallbordet.   – Vad sa du om Soili? undrade mamma.   – Det första puckot som ringde hit hette visst så.   – Det är Pirkkas mamma. Vad ville hon? 39

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 39

11-03-04 13.35.53


Ooops!   – Typ … jag vet inte, muttrade Tea. Ska du dela ut vårt telefonnummer till höger och vänster får du själv svara när det ringer.   Medan Antonia och Alexis turades om att lugna sin mamma i telefonen, sänkte sig stillheten över köksbordet. Tea tuggade på sin smörgås med musiken dunkande ur hörlurarna. Tobias körde rally med en liten röd sportbil mellan koppar och fat. Mamma fortsatte att läsa tidningen.   Efter samtalet satte sig Antonia igen. Hon blängde ilsket på Tea och skakade på huvudet. Alexis sträckte sig efter en del av tidningen som mamma hade skjutit åt sidan.   Tea sneglade på Alexis. Hur kunde han läsa tidningen frivilligt? Något fel måste det vara på honom.   Tea gjorde ett nytt försök att få mamma att skjutsa henne till skolan, men förgäves. Eftersom morgonbussarna redan hade gått hade hon och Alexis bara ett alternativ. Att gå.   Tea gick först och Alexis efter. Det hade regnat på natten och bilarna som for förbi stänkte lerigt vatten på deras byxben.   Åkern och huset försvann ur sikte. Landsvägen plöjde genom skogen, där smala ­stigar slingrade sig in mellan granar och tallar. Snart skulle nog mamma dra på sig stövlarna och sedan ge sig ut i skogen med sin korg på jakt efter svamp och bär, tänkte Tea. Förra året hade hon följt med. Inte för att hon gillade att plocka svamp, utan för att mamma skulle slippa gå ensam med kottar och träd som sitt enda sällskap. I år hade hon ju Pirkka – åtminstone ett snäpp bättre än en kotte.   Skogen tog slut och hon fick syn på de första husen sedan de hade gått hemifrån. Var det så långt till deras närmaste grannar? Inte konstigt att det jämt var så tyst. 40

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 40

11-03-04 13.35.53


Fyra faluröda byggnader stod runt en gårdsplan. Ett av husen var större och relativt nybyggt. Den vita ytterdörren slogs upp just då Tea och Alexis gick förbi. Ut kom en tjej. Hon ropade ”hej då” innan hon raskt gick fram till en cykel som stod lutad mot väggen. Hon sneglade nyfiket på Tea och Alexis när hon cyklade förbi med det svarta, långa håret fladdrande i vinddraget men sa inget.   Alexis spanade efter henne.   – Har du aldrig sett en cykel förut? frågade Tea.   Han rodnade.   – Hon liknade Anna i min klass, mumlade han.   – Jag tyckte att hon såg snobbig ut. Typ, kolla på mig!   Tjejen cyklade åt samma håll som de. Hon gick nog i samma skola. Det fanns ju bara en.   – Är du nervös? frågade Alexis plötsligt.   Först tänkte Tea säga att han skulle sköta sitt, men ändrade sig när hon såg Alexis blick. Det fanns ingen elakhet i den.   – Typ.   – Vadårå?   – Ja, de kanske dissar mina jeans.   – Jeans har väl alla.   – Men det finns ju hur många märken som helst! Och så vet man ju inte vad de kollar på teve eller lyssnar på för låtar.   – Spelar roll! Alla har väl sin smak.   Tea stönade.   – Du fattar inte!   Han var ju som mamma, begrep ingenting!   Hon gick vidare under tystnad.   När de hade gått en stund till tätnade bebyggelsen. De passerade ännu fler rödmålade hus. 41

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 41

11-03-04 13.35.53


– De måste haft rea på rött i färgaffären, sa Tea.   Alexis skrattade. Helt puckad var han tydligen inte.   Till slut dök skolan upp bakom en krök. Det var ett gammalt, rött tvåvåningshus mitt i en stor trädgård med nyklippt gräs. Vid parkeringsplatsen stod en träskylt med urgröpta, snirkliga bokstäver: ”Välkommen till Urberga skola”.   De fortsatte längs en gång kantad av äppelträd med gruset knastrande under sulorna. Till vänster om skolan skymtade en röd vaktmästarstuga.   Tea kastade en blick på klockan. Redan över nio. Promenaden hade tagit över tjugo minuter. Lektionerna pågick för fullt. Inte en människa syntes till.   Hon öppnade dörren med småspröjsade fönsterrutor och steg in med Alexis i hälarna.   De välkomnades av en frisk doft. Snart upptäckte hon orsaken, tre kartonger fulla med äpplen. Troligen från skolans egna träd.   Entrén var möblerad med en soffa och två fåtöljer runt ett bord. På bordet låg en hög med tidningar och böcker.   Tea och Alexis väntade ett tag, men ingen kom.   – Om inte huset kommer till Mohammed, brukar min morfar säga, sa Tea.   – Berget, sa Alexis.   – Va?   – Om inte berget …   – Du vet väl inte vad min morfar brukar säga?   – Nej, men …   – Då så. Ska vi stå här länge och glo eller ska vi leta efter vår klass?   De delade på sig. Tea valde korridoren till vänster och Alexis 42

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 42

11-03-04 13.35.53


den högra. Golvet var slitet och knarrade under hennes fötter, men de ljusa väggarna och dörrarna var nymålade.   På väggen bredvid de båda klassrummen som hon passerade satt handmålade skyltar. Hon hade sett liknande siffror i en handskriven gammal bok i en glasmonter på biblioteket. På båda stod 1–3.   Tea gick till Alexis och nickade mot korridoren bakom sig.   – Där är bara lågstadiet.   – Det är nog här.   Alexis pekade på en skylt där det stod 7–8.   – Om det inte finns ett klassrum till däruppe förstås, fortsatte han och sneglade mot trappan.   Hon skakade på huvudet.   – Nä-ä. Det är ju bara en liten byskola.   På krokarna utanför klassrummet hängde jackorna på rad.   – Vilken vill du ha? frågade Tea och pekade.   Alexis skrattade till.   – Va?   Hon ryckte på axlarna.   – Inte skulle jag ha lämnat min jacka i korridoren i min gamla skola.   Men här gjorde man tydligen så. De hängde upp jackorna och Tea knackade på.   – Kom in! ropade en kvinnoröst.   Över tjugo par ögon vändes mot dörren när Tea steg in. Tea låtsades som om hon inte brydde sig om de nyfikna blickarna, men hon såg att Alexis ansikte var blossande rött. Pinsamt! Nu trodde de säkert att hon också var nervös. Vilket hon i och för sig var, men det tänkte hon inte visa.   Läraren var i medelåldern, rund, lite väl tjock kanske, med 43

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 43

11-03-04 13.35.53


vadlång kjol, yllekofta och stadiga skor. Hon hade ett snällt ansikte och log glatt mot dem.   – Välkomna! Jag heter Hildegard och jag ska hjälpa er tillrätta alldeles snart. Hör upp, allesammans!   Hon såg strängt på eleverna och väntade tills alla ögonpar riktades mot henne.   – Det här är era nya klasskamrater, Tea och Alexis Jonsson. Är ni tvillingar?   Tea blängde på henne. Hon var inte klok ju!   – Vi är inte syskon! utbrast hon.   – Men ni har samma efternamn.   – Jag heter Jonsson, sa Tea. Med två s.   – Och jag Jonzon, sa Alexis. Med zäta.   – Men jag trodde … Ni har ju samma adress.   – Det är ett hyreshus, sa Tea snabbt.   Hildegard såg tveksam ut.   – Men jag fick för mig … Nå ja. Hursomhelst är ni välkomna. Hoppas ni kommer att trivas hos oss. Alexis kan sitta här framme bredvid Sanna. Och Tea kan ta platsen längst bak hos Gullvi.   Tea förstod genast hur Hildegard tänkte. Bäst att placera killen väl synlig, där hon kunde bevaka honom. Tjejer brukade inte ställa till besvär. Om hon bara visste!   Hon såg att Alexis log belåtet. Sanna var flickan som hade cyklat förbi dem.   Gullvi såg ut som en gråsparv med finnar på hakan. Fast det var ordning på henne. Hon hade slagit upp en sida i matte­ boken och lagt sitt pennfodral och ett block prydligt bredvid. Hennes handstil var lättläst – det skulle komma väl till pass vid nästa prov! 44

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 44

11-03-04 13.35.53


Tea spanade uttråkat runt i klassen. Vilka tråkiga typer. Ingen verkade sticka ut. Det skulle ta månader att lära sig att skilja dem från varandra.   Två svartklädda tjejer längst bak vid fönstret granskade henne forskande. Deras kyliga ögon inramades av tjock kajal och lager av mascara. Den ena hade en sky av kolsvart, tuperat hår ner till axlarna, den andras var kortklippt och blekt till orangegult. Tea gissade att hon hade misslyckats med den senaste blonderingen. Den orangea hade dessutom piercat näsvingen, så de skilde sig åtminstone från mängden. De såg ut att grunna över om hon var värd deras intresse eller inte.   Tea fick plötsligt en idé. Hon puttade till Gullvis pennfodral. Det slog i golvet med en smäll.   – Hoppsan, sa Tea. Vad gör du, Gullet?   Gullvi glodde på henne.   – Vad var det som hände? frågade Hildegard.   – Gullet klantade sig lite bara, förklarade Tea. Men jag ska hjälpa henne att plocka upp.   – Så snällt av dig, sa Hildegard. Fast hon heter Gullvi.   Gullvi var lika röd i ansiktet som sina finnar när hon böjde sig mot golvet för att plocka upp pennor och sudd. Resten av klassen fnissade. De två tuffa tjejerna nickade mot Tea. Hon nickade tillbaka och förstod att även om hon kanske råkade ha fel märke på jeansen var hon ursäktad. Åtminstone tillfälligt.

45

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 45

11-03-04 13.35.53


TISDAG

Tea Tea satt framför sitt skrivbord och stirrade ut över åkern och den mörknande himlen. Det var livat värre. En kråka drog upp en mask ur jorden, en lastbil dundrade förbi längre bort på landsvägen.   Matteboken låg oöppnad framför henne. Efter två dagar i den nya skolan var hon redan uttråkad. Hon längtade efter sina gamla kompisar, till och med efter sina lärare. Hildegard var så snäll att hon blev mesig och henne hade de i nästan varje ämne. Det var bara i gympa och språk som de hade andra lärare. Tom, gympaläraren, var en hurtig sportfåne och Vivan, språk­läraren, verkade mest längta hem till sina två små barn.   – Vad är det här?   Mammas röst kom från övervåningen. Det lät som om hon stod precis utanför på avsatsen som hade blivit ett allrum med en soffhörna och teve.   Tea tassade tyst mot dörren. Åh nej! Hon måste ha hittat Pirkkas tofflor i taklampan. Nu skulle det bli bråk om det också, precis som det hade blivit om det där samtalet i går morse då 46

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 46

11-03-04 13.35.53


hon hade slängt på luren i örat på Pirkkas mamma. Men hur skulle hon ha kunnat veta vem Soili var?   Fast mamma lät mer undrande. Då kunde det inte vara tofflorna.   Tea kikade försiktigt ut.   Mamma stod utanför Antonias rum. Vem pratade hon med? En sopsäck?   För ovanlighetens skull stod dörren in till Antonia öppen. Antonia höll på att dammsuga. Musiken stod på hög volym för att överrösta bullret. Hon såg nog en glimt av mamma för hon vände sig om.   – Sa du något?   Mamma pekade på den svarta plastsäcken.   – Är det smutstvätt?   – Nej, jag rensade lite i klädkammaren.   Tea höll andan. Hon anade precis vad mamma skulle säga.   – Får jag titta?   Nej! Säg nej!   – Jadå.   Mamma började gräva. Hon drog upp jeans, toppar och tröjor och vände och vred på dem medan hon skakade på huvudet.   – Du tänker väl inte kasta allt det här?   – Va? skrek Antonia över dammsugarbullret.   – Ska du slänga så fina kläder? De ser knappt använda ut.   – Men kolla! En rosa träningsoverall! Jag fattar inte vad jag tänkte när jag köpte den.   – Inte på priset i alla fall, hörde Tea sin mamma säga. Sådana här plagg finns inte på stor­mark­naden. Tea skulle behöva nya gymnastik­kläder.   Tea stelnade till. 47

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 47

11-03-04 13.35.53


– Ta allt om du vill, sa Antonia. Jag vill inte ha dem längre.   I nästa stund kom mamma släpande på säcken och drog den in i Teas rum.   – Titta vad du fick av Antonia! Nu slipper vi köpa nya kläder åt dig på ett tag.   Tea stirrade på sin mamma.   – Tror du att jag vill ha hennes gamla kläder?   – Gamla och gamla. De ser inte ens använda ut. Och tränings­ overallen har säkert kostat närmare en tusenlapp.   Mamma visade den blanka rosa overallen lika stolt som om hon hade sytt den själv.   – Jag skulle skämmas ihjäl!   – Fördomar. Antonia har ju haft den.   – Hon ja! Men jag tänker inte gå omkring och se ut som en marsipantårta!   – Herregud! Så du kan inte ha på dig något färgglatt bara för att alla tonåringar har bestämt sig för att se ut som sörjande gråsparvar. Titta så fina kläder!   Mamma höll upp säcken mot Tea. När Tea ignorerade henne slängde hon den rosa overallen på sängen.   – Jag är inte gjord av pengar. Du kan åtminstone prova den i stället för att bete dig som en bortskämd …   – Stick!   Mamma vände sig om, harmset muttrande. Säcken lämnade hon mitt på golvet.   Tea böjde sig för att ta upp overallen och kasta den efter henne.   – Ta med dig trasorna!   Men mamma hann ut precis innan klädbyltet skulle ha träffat henne. 48

Jonzon & Jonsson 1-2.indd 48

11-03-04 13.35.53


9789132159893