Issuu on Google+


Raahas tidsmaskin.indd 3

11-04-15 12.10.18


Prolog Överintendent Charles Buchanan läste det kortfattade meddelandet två gånger. Sedan vek han omsorgsfullt ihop brevet, la tillbaka det i kuvertet och placerade det långsamt på bordet framför sig. Innan han mötte kvinnans blick tog han av sig läsglasögonen och stack ner dem i kavajens bröstficka. ”Det var ett … vad ska jag säga … intressant erbjudande, miss Münsterschmitz.” ”Kalla mig Lilly, Charles”, sa kvinnan på andra sidan bordet med ett leende. ”Jaha … jag förstår. Lilly.” Buchanan sköt bak stolen en aning och rättade till slipsknuten med en snabb rörelse. ”Som sagt, ett intressant och oerhört generöst erbjudande. Men jag är inte säker på att …” Lilly Münsterschmitz reste sig och satte sig på bordskanten. Hon lutade sig närmare och sänkte rösten. ”Charles, min käre vän. Jag begär inte att du ska ge mig ett svar idag. Jag förstår att erbjudandet kan vara svårt att överblicka. Men en sak kan du vara alldeles säker på – om du låter mig köpa tidsmaskinen kommer du inte att ångra dig. Oavsett vad de andra har att erbjuda, så är jag övertygad om att de inte är lika generösa.” En liten svettdroppe formades på Buchanans överläpp. Han sköt bak stolen ytterligare och reste sig. I andra änden av hans arbetsrum stod en liten vagn med en karaff vatten och några höga kristallglas. Han tog ett steg emot vagnen, men hindrades av Lillys utsträckta arm.

Raahas tidsmaskin.indd 5

11-04-15 12.10.18


”Kom ihåg en sak, Charles. Jag gör precis vad som helst för att få tidsmaskinen.” Han sköt försiktigt undan hennes arm och drog ett djupt andetag. ”Miss Münster… Lilly. Jag förstår helt och hållet innebörden av ert erbjudande, och det råder ingen tvekan om att det skulle vara intressant för mig personligen.” Han höjde handen för att avbryta hennes invändning. ”Men i det här fallet är jag tvingad att åsidosätta mina personliga värderingar och helt och hållet sköta försäljningen på ett strikt affärsmässigt sätt. Jag hoppas ni kan respektera det.” Lilly Münsterschmitz reste sig långsamt och drog utan ett ord på pälskappan som legat slängd över ett arkivbord. Innan hon lämnade arbetsrummet vände hon sig om och fixerade Buchanan med sin isblå blick. ”Om jag inte får tag i tidsmaskinen nu, så kommer jag att se till att någon annan gör det i mitt ställe. För en sak ska du ha fullständigt klart för dig, överintendent Charles Buchanan – tidsmaskinen kommer att bli min, och det finns ingenting som du eller någon annan i hela världen kan göra för att hindra mig …”

Raahas tidsmaskin.indd 6

11-04-15 12.10.18


Första kapitlet Mitt namn är Salomon Aurelio Masterson, men mina vänner kallar mig Sam efter mina initialer. Jag är femton år gammal och bor tillsammans med min morfar Elliott i en enslig trävilla högt uppe på en klippa med utsikt över bukten någon kilometer från stan. Huset är över hundra år gammalt och jättestort, med flera fönsterkupor och balkonger och en underbar glasveranda som hänger ut över klippan. När man sitter i någon av de stora sofforna på verandan känns det nästan som man flyger; man ser himlen och kustlinjen, grusvägen som ringlar ner mot stan, de branta klipporna som omfamnar husets baksida och långt där nere havet som piskar mot den steniga stranden. Trots att huset från håll nästan ser ut att hänga rakt ut från klippan så har vi en ganska stor trädgård på framsidan. Gräsmattan och rabatterna slutar tvärt i klippiga stup på två sidor och klättrar en bit uppför berget på den tredje. En smal och ganska brant grusväg leder från bergssidan av trädgården ner till vägen vid havet, och när vintern kommer är det nästan omöjligt att ta sig upp till huset utan att halka omkull. Jag har alltid tyckt att det är härligt när det blir isigt på grusvägen och man kan glida hela vägen ner, men Elliott envisas med att salta så fort den första vinterfrosten kommer så därför går det bara att åka tidigt på morgonen innan han hunnit ut med saltet. I huset finns ett halvfärdigt laboratorium, där en tokig vetenskapsman under femtiofem år försökte göra guld. Mina föräldrar, Victor 7

Raahas tidsmaskin.indd 7

11-04-15 12.10.18


och MarieClaire, fick köpa huset för en ganska billig peng mot att de lovade honom att fortsätta hans arbete med guldet. Men det gick inte särskilt bra. Det enda min mor lyckades med var att ändra färgen på tenn så att det nästan liknade guld. Laboratoriet ligger på andra våningen och har alltid varit min favoritplats i huset. Den gamle mannens böcker och anteckningar om alkemins my­ sterier finns fortfarande kvar i de många bokhyllorna, tillsammans med en stor samling av litteratur om magi, mysticism och all möjlig hokus pokus. Jag älskar att krypa upp i ett soffhörn och läsa ur någon av de tjocka gamla dammiga böckerna, även om de flesta handlar om saker jag inte förstår överhuvudtaget och även om det får mig att tänka på min pappa. Mina föräldrar köpte huset när jag bara var något år gammal. Inte för att de ville dra sig undan, utan för att det är ett oemotståndligt vackert hus med massor av plats för allting som de hade samlat på sig under sina resor. De är vetenskapsmän och upptäcktsresande och har gjort många resor runt om i världen på uppdrag av stora museer och arkeologiska institutioner. Men en dag hände något ofattbart. För sex år, åtta månader och elva dagar sedan försvann de spårlöst. Jag var ganska liten och förstod inte varför de inte kom hem, som de alltid brukade göra efter sina resor. Dagarna blev till veckor och månader, och jag grät mig till sömns varje kväll. Elliott försökte trösta mig och sa alltid att han önskade att han kunde förklara. Kanske tyckte han att jag var för liten för att höra sanningen, kanske visste han verkligen inte vad som hänt med dem. En söndagsmorgon i september satt jag i min pappas gamla läsfåtölj när en rosslig röst plötsligt avbröt mina tankar. ”Får jag bjuda på en kopp te?” Jag ryckte till när Elliott kom upp för trappan. Han bar på en tjock bok och hade sin favoritmorgonrock på sig. Den är lila i bot8

Raahas tidsmaskin.indd 8

11-04-15 12.10.18


ten och alldeles fylld av broderier och påsydda tygmärken som föreställer blommor, fredstecken, regnbågar och slitna gamla uttryck från sextiotalet om fred, kärlek och makt åt naturen. När jag var mindre berättade han ofta om sin vilda ungdom då han reste genom USA i en sliten folkvagnsbuss full med gitarrspelande polare med långt hår och färgsprakande hårband och sjalar. Varje år samlades de i den kaliforniska öknen för någon sorts megaparty, där de lyssnade på flummig musik, diskuterade i timmar om hur världen kunde bli en bättre plats och dansade tills solen gick upp. Elliott är inte som andra gubbar. Han envisas med att ha en nästan meterlång kritvit fläta, trots att han är nästan helt skallig uppe på huvudet och varje gång han kommer eller går gör han peacetecknet med fingrarna. När jag var liten tyckte jag att det såg väldigt roligt ut, men när jag började skolan var det lite pinsamt och verkade väldigt gammalt på något sätt. Numera ser det bara coolt ut och jag gör det själv också, helt automatiskt. Det skulle kännas konstigt att inte göra det. Ända sedan mina föräldrar försvann har Elliott tagit hand om mig som sin egen son. Han har lärt mig massor om bergsklättring, fridykning och hur man överlever i vildmarken. Vi har tillbringat varje skollov tillsammans och rest till fantastiska platser i världen, precis som jag gjorde med mina föräldrar, och varje gång har Elliott lärt mig något nytt. När jag var liten körde han mig till och från skolan på sin stora motorcykel, lagade mat och tvättade, vi tränade gymnastik och självförsvar tillsammans varje morgon och han berättade långa fantastiska sagor varje kväll innan jag somnade. Nu är det jag som gör det mesta av jobbet hemma, men koka te och träna är fortfarande hans grejor. ”Tack, jag tar gärna en kopp te, Elliott.” Han sträckte på sig och hasade ner i köket med sina slitna får9

Raahas tidsmaskin.indd 9

11-04-15 12.10.18


skinnstofflor och vänsterhanden höjd i ett peacetecken, och när jag följde honom med blicken kunde jag inte låta bli att le. Jag vet två saker om Elliott som nästan ingen annan vet. Det första är att han har tränat självförsvar i hela sitt liv. Jag upptäckte det en sommardag när vi var nere vid macken och skulle tanka motorcykeln. Ett gäng tonårskillar kom fram till oss och började driva med honom för att han hade lång fläta och körde motorcykel trots att han var en gammal gubbe. Jag var kanske tio år gammal och blev väldigt rädd när killarna skrattade åt honom och plötsligt rev åt sig hans hjälm som han lämnat på sadeln. Men i stället för att ropa på hjälp eller försöka ta sig därifrån, gick han lugnt fram till den störste killen och bad att få tillbaka hjälmen. Killen kastade iväg den till sina polare och måttade ett slag mot Elliott. Men Elliott undvek enkelt killens våldsamma sving, vred blixtsnabbt upp hans arm i luften och la ner honom på marken så att han inte kunde röra sig utan att dra axeln ur led. De andra killarna stelnade till, och Elliott förklarade lugnt att det kanske vore bäst om de kilade iväg så fort som möjligt. Alltihop gick så snabbt att det nästan kändes som en dröm, och sedan den stunden blev jag besatt av tanken att kunna försvara mig lika bra som Elliott. Det kan jag nu, fem år senare. Eller nästan, i alla fall. Det andra jag vet är att Elliott under många år jobbade för den brittiska underrättelsetjänsten. Han har aldrig berättat något själv, och när jag vid ett tillfälle nämnde att min kompis Tim hade hört av sin farsa, som var journalist, att Elliott hade varit hemlig agent så skrattade han rakt ut. ”Hemlig agent? Jag som i hela mitt liv varit motståndare till allt som har med vapen och militärer att göra? Jag har till och med blivit arresterad en gång för många år sedan när jag och några kompisar kedjade fast oss vid grinden till en hemlig flygbas ute i öknen.” 10

Raahas tidsmaskin.indd 10

11-04-15 12.10.18


Men jag kände på mig att han inte berättade hela sanningen, och i skolan visade Tim ett fotografi på Elliott i uniform. På kragen satt ett silveremblem med texten Delta Zero. Det fanns inte mycket på nätet att läsa om Delta Zero, mer än att det var en topphemlig avdelning inom säkerhetstjänsten. Jag frågade Elliott vad det handlade om, men han ville inte tala om det eftersom det hände för länge sedan och egentligen inte var något viktigt. Och sedan har det aldrig blivit tillfälle att ta upp det igen. När Elliott kom tillbaka med teet hade jag nästan somnat i fåtöljen. Han ställde ner en sliten silverbricka med två bruna tekoppar på ett litet sidobord intill den stora jordgloben och sträckte på sin trötta rygg. Min morfar är i grunden väldigt vältränad, men han börjar bli gammal och ryggen bråkar med honom. Särskilt nu när hösten har kommit på allvar, och det kan vara riktigt rått och kyligt om dagarna. ”Det är Gyokuru.” Han räckte mig den ena koppen och satte sig ner. ”Mitsuko hade det med sig hem från Uji. Hennes föräldrar bor där.” ”Jättegott. Tack, Elliott.” Han doftade på det heta teet. ”Det är det finaste gröna te du kan få tag i. Plockat på våren.” Han slöt ögonen och njöt av den milda men bittra smaken. ”Mitsuko vet verkligen hur te ska smaka.” Under några år bodde Elliott i Japan, och det var där han träffade Mitsuko. Hon är hans tjej, eller vad man kallar det när båda är över sextio år gamla. Mitsuko jobbar som vetenskapsjournalist och reser mycket, men när hon är hemma tillbringar de all tid tillsammans, och jag brukar titta på dem i smyg när de promenerar uppe på berget, tränar tai chi varje morgon eller ligger på knä i trädgården och rensar ogräs i timmar. En gång när hon var på resa berättade Elliott för mig att Mitsu 11

Raahas tidsmaskin.indd 11

11-04-15 12.10.18


betyder ljus på japanska och att hon var hans ljus i livet, precis som min mormor hade varit innan hon gick bort. Hans ögon blev glansiga, och när han kramade mig innan jag skulle gå till sängs den kvällen så hörde jag att han grät tyst. Mamma och pappa var också alltid tillsammans och alltid förälskade och alltid ledsna när de någon gång tvingades vara åtskilda. Men något hade hänt som förstörde allt, och nu var de borta. Vi smuttade på det heta teet och jag kände hur han betraktade mig intensivt genom de smala glasögonen. Det var alldeles för bittert för min smak, men det skulle jag aldrig säga. I stället nickade jag mot honom och log. ”Verkligen gott.” Elliott nickade, och när han ställde ifrån sig koppen anade jag ett roat leende i hans fårade ansikte. Han visste nog att jag ljög, men uppskattade den trevliga gesten. Vi drack vårt te under tystnad, och jag tänkte igen på mina föräldrar och deras försvinnande. Jag visste inte om de levde eller var döda – om de levde visste jag inte vart de tagit vägen eller varför de aldrig hörde av sig, och om de var döda visste jag inte vad som hänt eller var de låg begravda. Jag visste ingenting, och det var fruktansvärt jobbigt. Ibland kunde jag se på Elliott att han visste vad jag tänkte på och hur jag kände mig, och det plågade säkert honom lika mycket – om inte mer. Men av någon anledning talade han aldrig om saken och jag frågade inte. Inte för att jag inte vågade fråga, utan för att jag var livrädd för vad han skulle svara. Elliott vände huvudet och tittade bort mot horisonten. Solen hade stigit en bra bit upp på den rödstrimmiga himlen, och det såg ut att bli en fin dag. ”Har du lust att ta ett pass i trädgården, Sam?” ”Tai chi?” ”Trädgårdsarbete.” ”Visst”, log jag. ”Bara jag får ta en tallrik fil först.” 12

Raahas tidsmaskin.indd 12

11-04-15 12.10.18


Knappt tre timmar senare hade vi krattat ihop alla vissnade löv från de enorma kastanjerna som växte längst ute vid kanten av tomten. Jag var alldeles genomsvettig när Elliott bad mig gå upp på vinden och hämta hans gamla sekatör. ”Jag måste klippa ner en utblommad hortensia, som fortfarande bär sina döda grå blomsterkorgar. Det är viktigt inför nästa säsong.” ”Men finns det inte sekatörer i uthuset? Jag kan kolla.” Men han insisterade på att han ville ha just den trädgårdssaxen, som han fått av Mitsuko när de var i Amsterdam många år tidigare. Den var tydligen väldigt speciell, med handgjorda skärblad och handtag av rhodesisk teak. Jag ryckte på axlarna och gick in i huset. Sekatören skulle ligga i en gammal kommod längst in i det stora vindsutrymmet, och innan jag lyckades ta mig dit hade jag slagit i huvudet två gånger och stukat foten när jag fastnade mellan en harpa och en gammal tramporgel som inte såg ut att ha blivit spelad på sedan första världskriget. Kommoden var i själva verket en tung byrå med vackra sniderier och fem stora utdragslådor. De tre översta var låsta, och nyckeln syntes inte till någonstans i röran. Men de två nedersta gick att dra ut; den fjärde för att låset var trasigt och den nedersta för att någon glömt att låsa den. I den fjärde lådan låg gamla lakan och linnedukar, och i den nedersta låg sekatören. Jag tog upp den och undrade varför i hela världen han hade skickat upp mig på vinden för att hämta en gammal trädgårdssax. Det såg inte alls ut som om den var handgjord, och handtagen var helt klart av plast. Jag undrade för ett ögonblick om det fanns en till i lådan, men då såg jag det hopvikta pappret som satt fastknutet i sekatörens handtag med en bit hampa. Det var en karta över centrala London. Mitt i stadsdelen Mayfair hade någon ringat in ett kvarter och under markeringen stod mina initialer; S A M – Salomon Aurelio Masterson. 13

Raahas tidsmaskin.indd 13

11-04-15 12.10.18


Andra kapitlet ”Jag hittade bara en sekatör, Elliott”, sa jag när jag kom tillbaka. ”Men jag är inte så säker på att det är den du menar. Handtagen verkar vara av rhodesisk plast”, la jag till med ett flin. Elliott lyfte blicken från en av de grova barrväxterna i rabatten vid verandan och sträckte långsamt på sin värkande rygg. ”Okej”, sa han och slöt ögonen med en grimas. ”Hittade du något mer?” Jag sjönk ner på huk och höll fram den hopvikta kartan. ”Menar du den här?” Han reste sig upp och jag följde honom bort till bänken vid gaveln. Jag väntade tills han hade druckit några djupa klunkar ur en grön plastflaska han hade fäst i bältet. ”Vad är det för karta, Elliot?” Han lutade armbågarna mot knäna och synade plastflaskan som om det var första gången han såg den. Ingraverat i botten stod en sifferkombination och texten Warwick Stn. Jag kastade ett öga på flaskan och undrade varför han studerade texten så noggrant. ”Kom igen nu, Elliott. Varför står mitt namn på en Londonkarta?” Han hängde tillbaka plastflaskan i metallhaken i bältet och nickade sakta. ”Det som är utmärkt på kartan är den privata investmentbanken Lloyd & Montague. Den ligger på nummer 5 Stanhope Row i den exklusiva stadsdelen Mayfair, och är inte särskilt känd utanför den innersta kretsen.” ”Vad då för krets? Vad menar du?” ”Det är bara deras kunder som känner till dem. Och myndig14

Raahas tidsmaskin.indd 14

11-04-15 12.10.18


heterna förmodar jag, i alla fall i viss utsträckning”, la han till med ett snabbt leende. Jag glodde på kartan medan jag försökte begripa vad han talade om. ”Okej. Men vad har det med mig att göra. Jag är väl knappast kund i en privat engelsk bank, eller hur?” Elliott klappade mig på knäet och reste sig igen. ”Häng med in i köket så ska jag fixa lite lunch åt oss. Är du sugen på en omelett? Jag fick tag i ett dussin fina gåsägg av Danuta nere på marknaden i morse. Prima kvalitet.” Innan jag hann svara hade han börjat gå uppför trappan och försvann in i huset.

15

Raahas tidsmaskin.indd 15

11-04-15 12.10.18


Tredje kapitlet ”Jag fattar ingenting. Hur hade du tänkt att jag skulle ta mig till London?” sa jag när vi käkat färdigt en stund senare. ”Och vad ska jag göra på den där banken?” ”På din första fråga skulle jag föreslå flyget.” ”Nu? Mitt i terminen?” ”Jag har faktiskt redan talat med din rektor, och han är mycket tillmötesgående. Bauer har inget emot att du tar ledigt några dagar.” ”Va?” ”Nåja, lite övertalning krävdes faktiskt. Men till slut gav han med sig.” Elliott la handen på min axel och tittade allvarligt på mig. ”Vad gäller din andra fråga, så handlar det om dina föräldrar. Jag lovade Victor och MarieClaire en gång för flera år sedan att jag skulle ta dig till Lloyd & Montague senast på din artonårsdag. Och på grund av omständigheter som jag inte kan gå in på måste det bli redan nu.” Orden träffade mig som en örfil. Det handlade om mina föräldrar. Det var första gången Elliott hade talat om dem på det här viset. Som om de inte var borta för alltid, att det kanske fanns något att göra. Svaret fanns i London. Jag kände mig alldeles yr. ”Men … är de i London?” sa jag med en röst som knappt bar. Elliott skakade sakta på huvudet. ”Tyvärr inte.” ”Men varför ska jag då resa dit? Vad har den där banken med dem att göra?” ”Sam, min käre pojke. Om det är som jag tror, så kommer du att få svar på många av dina frågor när vi kommer till banken. Det 16

Raahas tidsmaskin.indd 16

11-04-15 12.10.18


finns människor där som kan hjälpa dig.” ”Men hur kan några typer på en liten engelsk privatbank veta något om mamma och pappa?” Elliott log ett varmt leende. Jag förstod att det var en stor lättnad för honom att berätta för mig om banken i London, även om jag inte fattade vad det handlade om. Förmodligen hade han burit på det ända sedan mina föräldrar försvann, och av något skäl som bara han visste, var det dags att avslöja sanningen just idag. Jag hoppades åtminstone att det var sanningen. ”Allting kommer att klarna när vi träffar Ali Montague, Sam. Lita på mig.” Redan tidigt nästa dag gav vi oss av. Elliott hade förberett allt, och när vi landade på flygplatsen i London sent på eftermiddagen stod en taxichaufför och väntade på oss. Alltihop kändes helt overkligt, och hade det inte varit för att mina öron värkte efter landningen hade jag varit helt säker på att alltihop var en dröm. Elliott hade bara med sig en liten väska med en bunt papper och ett inslaget paket, och jag hade inget bagage alls. Alltså var det inte meningen att vi skulle stanna särskilt länge. Efter någon timme saktade taxin in på en trång gata mitt i den exklusiva stadsdelen och stannade utanför ett smalt vitt trevåningshus, som låg mitt i ett kvarter med gamla välbevarade hus från förra sekelskiftet. En liten mässingsskylt på fasaden intill entrén avslöjade att vi kommit fram till Lloyd & Montague. Av någon anledning hade jag förväntat mig ett större hus, och framför allt ett modernare hus – men uppenbarligen gick det lika bra att driva bank i en kåk som såg ut som en kuliss från någon gammal femtiotalsfilm. Vi skyndade oss genom regnet fram till entrén, Elliott ringde på dörrklockan och strax efter klickade det till i dörren. 17

Raahas tidsmaskin.indd 17

11-04-15 12.10.18


Innanför fanns en stor rund lobby med tre tjocka mörkgröna glas­dubbeldörrar som ledde åt var sitt håll. Mitt i lobbyn stod en minst fem meter hög vit staty som föreställde någon antik romare i stridsmundering och högt ovanför honom fanns en fantastisk kupol av glasmosaik. Dörrarna rakt framför oss gled plötsligt isär med ett hest väsande och en jättelik mörkhyad man dök upp i öppningen. På något lustigt sätt såg han ut som ett kylskåp med en alldeles för liten kostym. ”Kan jag hjälpa till med något?” sa han med ett blixtsnabbt litet leende. ”Min unge vän har en CC-09”, svarade Elliott. ”Verkligen?” svarade kylskåpet utan övertygelse. ”Verkligen.” ”Hur har han fått tag i den, månntro?” ”Förmodligen på samma sätt som de övriga åtta.” Vakten såg tveksam ut för ett ögonblick, men tycktes sedan bestämma sig för att det var lika bra att köra ut den gamle hippien och pojken. Elliott avbröt kylskåpets tankebana. ”Jobbar Alistair Montague fortfarande här?” ”Mr. Montague är bankens styrelseordförande, det stämmer. Det är inte precis någon hemlighet.” ”Skulle du vilja hämta honom?” ”Det tror jag tyvärr inte jag kan hjälpa till med. Mr Montague är en mycket upptagen man. Nu får jag be er lämna huset, annars blir jag tvungen att ringa poli …” Elliott satte ett pekfinger mitt i bröstkorgen på jätten och skärpte tonen; ”Min store vän. Jag antar att du värdesätter ditt jobb högt, och ogärna skulle byta det mot ett simpelt utkastarjobb på någon sjaskig förortsbar. Så för din egen skull – och för att vi har lite bråttom – hämta din chef och be honom kontakta Ali Montague. Du kan hälsa från Skipper på Warwick Station.” 18

Raahas tidsmaskin.indd 18

11-04-15 12.10.18


Jag hajade till när han la till det sista, men kunde inte komma på var jag hade hört det förr. Mannen såg helt förvirrad ut, men då gled dörrarna till vänster upp. En välklädd man i trettioårsåldern viftade bort vakten och sträckte fram handen. ”Jag ber om ursäkt för det något bryska mottagandet, men tyvärr händer det ibland att folk som inte har något ärende hit ändå tar sig in. Mitt namn är Wendell, jag är manager.” ”Jaså? För ett rockband då, eller?” sa Elliott utan att röra en min. Mannen uppskattade uppenbarligen inte skämtet. ”Nej, jag är manager här på banken.” ”Fint. Hörde du vad jag sa till King Kong?”, sa Elliott och pekade mot vakten. ”Ja”, svarade Wendell och tittade ogillande på mig. Jag var tydligen inte urtypen för någon som satt inne med en CC-09. Vad det nu var för något. Han suckade irriterat, tog fram en mobiltelefon och slog ett kortnummer. Uppenbarligen hade han kommit fram till att det var säkrast att kolla upp om Elliott talade sanning. Han mumlade något lågt i telefonen och höjde plötsligt ögonbrynen. Därefter avslutade han snabbt samtalet och visade oss med ett brett leende in genom den tredje glasdörren. ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag hade ingen aning om …” ”Vi fattar precis, Wendell”, sa Elliott utan att möta den lismande bankmanagerns blick. ”Hittills verkar det inte som om någon av er har en aning om någonting på den här banken.” Innanför dörrarna fanns en bred korridor med tre kontorsrum på varje sida. I varje rum satt två personer och jobbade framför dator­ skärmar eller talade i telefon, ingen av dem tittade upp när vi passerade. 19

Raahas tidsmaskin.indd 19

11-04-15 12.10.18


Korridoren slutade med ytterligare en dörr, och precis när vi kom fram slogs den upp och en senig man i Elliotts ålder tog emot med utsträckta armar. ”Skipper, din gamle hippie. Vad i hela friden gör du här?” Elliott omfamnade mannen och viskade något i hans öra innan han lösgjorde sig och synade mannen från topp till tå. Han hade bakåtkammat silverglänsande hår och bar en diskret mönstrad ko­ stym med väst och fluga. Han såg verkligen ut som en sådan där businessnubbe som brukar uttala sig om finansläget i världen på TV-nyheterna. ”Ali, käre vän, du ser ju ut som en statist från en solkig West End-kabaré”, skrockade Elliott. ”Vad har du egentligen haft för dig de senaste trettiofem åren?” Mannen visade oss in i rummet och viftade bort Wendell och King Kong med en snabb handrörelse. Jag följde tveksamt efter de två gamla polarna och hörde hur dörren gled igen bakom mig med ett metalliskt klickljud. Elliott sjönk ner i en bred mörkröd skinnfåtölj som stod framför en vacker eldstad och slängde upp skinnstövlarna på ett glasbord. Den välklädde bankmannen såg först ut som han tänkte protestera, men lutade sig sedan mot ett skrivbord i andra änden av rummet och log mot sin gamle vän. Sedan mötte han min blick. ”Jag förmodar att det är du som är Sam, unge man?” ”Stämmer”, sa jag osäkert. Han kom fram till mig och kramade min hand med båda sina. ”Alistair Montague, det är ett sant nöje att äntligen få träffa Victor och MarieClaires son.” ”Tack. Detsamma”, svarade jag och tittade villrådigt mot Elliott. Montague kände alltså mina föräldrar. Jag blev alldeles varm i magen. ”Jag kan tänka mig att du har massor av frågor, och jag hop20

Raahas tidsmaskin.indd 20

11-04-15 12.10.18


pas verkligen att du kommer att finna svaren här hos oss idag.” Han pekade bort mot ett barskåp. ”Får jag bjuda på något att dricka?” ”Sprit?” sa jag förvånat. ”Nja, jag tänkte mer att du kanske var sugen på en läsk eller något. Kanske mineralvatten?” ”Jag tar gärna lite sprit”, skrattade Elliott och reste sig. ”Men det kanske kan vänta lite. Vi har lite ont om tid, Ali.” Montague blev med ens allvarlig. ”Jag förstår. I så fall är det nog lika bra att vi åker ner i källaren meddetsamma.” Han stack handen under skrivbordskanten och tryckte på en knapp. Jag vet inte vad som var märkligast; att han hade en hemlig knapp under skrivbordet eller att han tryckte på den utan att försöka dölja det. Kanske var det något som alla CC-09 fick uppleva. King Kong väntade utanför dörren, och visade oss fram till en liten hiss längre bort i korridoren. Strax efter klev vi ur hissen några våningar ner i ett mindre rum som såg ut att vara från en helt annan tid än resten av huset. Väggarna och golvet var gjorda av svart blankpolerad sten, och i taket satt små blåvita spotlights infällda och spred ett kallt sken. Mitt emot hissen fanns en dörr av metall, och utanför dörren satt en uniformerad man vid ett minimalt bord. Han reste sig i samma ögonblick som hissdörren öppnades och då såg jag att han hade en batong och ett pistolhölster i det breda bältet. Vakten nickade kort till Montague och tog fram en knippa med en handfull långa smala nycklar. ”Dexter, vi har fått besök av en CC-09 idag, och jag vill att du ägnar den unge mannen så mycket eller så lite uppmärksamhet han begär. Är det förstått?” ”Javisst, naturligtvis”, svarade vakten och gav mig ett snabbt leende. ”Den här vägen.” 21

Raahas tidsmaskin.indd 21

11-04-15 12.10.18


Dexter tog kvickt fram rätt nyckel och låste upp dörren, som ledde till ett bankvalv. Det fanns nio bankfack i det lilla rummet, allihop en dryg halvmeter breda och något högre och allihop placerade i midjehöjd. Mitt på golvet stod en meterhög piedestal i metall med en bildskärm och ett litet tangentbord monterat. Från taket strålade ett skarpt ljus från en ensam spotlight rakt ner på piedestalen. Jag stannade till framför bildskärmen och undrade vad som skulle hända härnäst. Skärmen var helt svart så när som på en liten vit markör som blinkade långsamt mitt på rutan. Då kände jag Elliotts hand på min axel. ”Sam. Kommer du ihåg sagan om de vilda fåren som din far brukade berätta för dig när du var liten?” sa han lågt, nästan som en viskning. ”Fåren som pratade ihop sig och beslöt att rymma från gården för att hitta ett bättre liv på andra sidan kullarna?” ”Visst. Men vad har det med det här att göra?” ”Minns du hur många svarta, vita och grå får det var?” ”Ja. Det var …” Han höjde handen. ”Säg det inte. Slå in antalet svarta får, skriv sedan ditt mellannamn med stora bokstäver, antalet vita får, din fars mellannamn och till sist antalet grå får och din mors mellannamn.” Jag försökte begripa vad han babblade om, och förmodligen syntes det på mig. ”Okej?” sa Elliott och tittade allvarligt på mig. ”Har du förstått?” ”Jag tror det. Ska jag göra det nu?” ”Om du vill.” Jag sneglade mot Montague och skrev tvekande på det lilla tan­ gentbordet: 34 … AURELIO … 41 … BEAUREGARD … 19 … CELESTINE … 22

Raahas tidsmaskin.indd 22

11-04-15 12.10.18


Ett svagt surrande ljud hördes samtidigt som en lång siffer- och bokstavskombination följd av en grön åtta dök upp på skärmen. ”Varsågod, min unge man”, sa Montague och pekade mot ett av bankfacken. ”Medan du gör vad du ska, tänkte jag passa på att bjuda min gamle vän på en öl. Det var ett tag sedan sist.” Han vinkade till sig vakten som väntade i rummet utanför. ”Dexter visar dig upp till mitt kontor när du är klar. Ta den tid du behöver, vi har massor att snacka om. Eller hur, Skipper från Warwick Station?” ”Helt säkert”, sa Elliott och vände sig mot mig. ”Det var en sak till, Sam.” Han höll fram ett litet platt paket. ”Jag tror att det här hör samman med det du hittar i valvet. Vi ses om en stund.” Jag stod kvar mitt på golvet i det lilla valvet med paketet i handen och försökte bringa reda i tankarna. För två dagar sedan satt jag bakom målet på fotbollsplanen vid skolan och diskuterade med Tim och DeLuca huruvida den nya tjejen Maya i vår parallellklass hade börjat hänga med Bomber och de andra uppe vid garaget eller inte. Och nu stod jag i valvet på en liten exklusiv bank i London med ett magiskt tillstånd som hette CC-09 och hade öppnat ett bankfack med hjälp av en saga mina föräldrar berättade för mig tusen gånger när jag var liten. Jag orkade inte tänka mer på det vansinniga i situationen utan gick fram till bankfack nummer åtta och petade försiktigt på dörren. Den gled upp förvånansvärt lätt, trots att den var säkert tre decimeter tjock och gjord av någon sorts blåsvart metall. Ändarna på flera grova silverglänsande stavar syntes på kanten av dörren, och i bankfackets väggar satt lika stora hål där stavarna gled in när det låstes. Det enda som fanns där inne var en sliten trälåda. Den var drygt en halv meter gånger en halv meter stor och tjugo centimeter hög. 23

Raahas tidsmaskin.indd 23

11-04-15 12.10.18


Lådan var delvis täckt av en svart tygduk, och när jag lyfte den slog mitt hjärta ett extra slag. Tvärs över lådan hade någon skrivit mitt namn med en tjock röd penna. Trots att det syntes att det var skrivet i all hast kände jag omedelbart igen min fars handstil. På lådan låg ett tjockt vitt kuvert med bankens namn tryckt uppe i ena hörnet och mitt namn textat mitt på. I kuvertet låg en bunt papper som beskrev en rad olika fonder och andra investeringsrapporter och längst ner på det understa pappret stod en slutsumma som var osannolikt stor. Ett svartglänsande kreditkort satt fasttejpat på baksidan av pappret och om jag uppfattade informationen rätt så hade mina föräldrar skrivit över alla sina tillgångar på mig, vilket innebar att jag hade väldigt mycket pengar till mitt förfogande. Jag skakade av mig den märkliga känslan av att plötsligt vara rik och rev av pappret från paketet Elliott hade gett mig. När jag såg vad det var flämtade jag till och satte mig rakt ner på golvet med ryggen mot den kalla stenväggen. Loggbok, tillhör Victor Masterson Min fars loggbok. Vid något tillfälle när jag var liten hade jag sett honom göra anteckningar i den efter en resa. Men jag trodde att den var borta, liksom han. Med darrande händer slog jag upp boken och lät blicken glida över de tättskrivna sidorna. Den första halvan handlade om resor vi gjorde tillsammans när jag var riktigt liten. Jag mindes elefantritten på den afrikanska savannen och den gången då mina föräldrar dök vid ett korallrev på Tahiti och jag fick sitta under ett parasoll på stranden tillsammans med en snäll tant som doftade citron. Några av berättelserna hade jag inga minnen av alls, eftersom jag inte kan ha varit mer än ett eller två år gammal, till exempel hade han skrivit en lång berättelse om när vi korsade hela Nordamerika från kust till kust och avslutade äventyret med att spana efter späckhuggare utanför Vancouver i Kanada. 24

Raahas tidsmaskin.indd 24

11-04-15 12.10.18


Men det var den andra halvan av loggboken som var den mest intressanta. Den började med berättelsen om när mina föräldrar blev inbjudna till en unik auktion på museet i Alexandria sju år tidigare. Det fanns bara ett objekt som skulle säljas, och det var Raaha den Allsmäktiges Tidsmaskin …

25

Raahas tidsmaskin.indd 25

11-04-15 12.10.18


Raahas tidsmaskin.indd 26

11-04-15 12.10.19


Raahas tidsmaskin.indd 27

11-04-15 12.10.19


Fjärde kapitlet Loggboken, den 5 februari. I sitt avlägsna tempel Lha-Khang högt uppe i Himalaya lyckades Raaha den Allsmäktige efter ett helt livs arbete år 1221 skapa den enda fungerande tidsmaskin som någonsin existerat. Raahas högsta dröm var att kunna resa i tiden för att söka kunskap hos sina förfäder och samtidigt göra sig själv onåbar för sina fiender. Krigarhövdingar från de vidsträckta asiatiska slätterna låg i ständig fejd med Raaha och hans folk, och det enda sättet att freda Lha-Khang var enligt Raaha att resa till tiden för hövdingarnas födelse och ta deras liv. Men för att resor i tiden skulle gå att förverkliga behövde han ett redskap som skapade ett hål i verkligheten. Raaha lät göra en rund träskulptur som föreställde en miniatyr av Lha-Khang och hela världsalltet. Templet låg enligt de gamla lärorna i universums mitt, och de sex tornen som man rest innerst i Lha-Khang symboliserade det heliga berget. De väldiga murarna som kringgärdade templet föreställde de höga bergen som omfamnade världsalltet, och den breda vallgraven representerade världshaven och oceanerna som ledde till världens ände. Den runda träskulpturen fyllde Raaha sedan med tolv noggrant utvalda ädelstenar som satt infattade i vackert utsnidade trädelar. Varje thak-ba – som delarna kallades – representerade ett av de tolv världshörnen och endast den som hade alla tolv thak-baer och en magisk besvärjelse kunde resa genom tiden. Han samlade visdom från alla läror i alla kloster runt Himalaya

28

Raahas tidsmaskin.indd 28

11-04-15 12.10.20


och fann svaret i urgamla texter som sex heliga munkar skänkt honom vid deras många seanser. Den magiska besvärjelsen bestod av sex korta ord, ett ur varje text. Raaha fruktade att tidsmaskinen skulle komma i orätta händer efter hans död, och sände därför på sin ålders höst ut sina tolv bästa män för att gömma delarna i var sitt hörn av världen. I en liten elfenbenskapsel runt halsen bar de en beskrivning av den plats där Raaha hade bestämt att de skulle gömma sin thakba, och han beordrade männen att vakta kapselns innehåll med sina liv. Ingen av de tolv krigarna visste vad som stod i de andras kapslar, och så skulle det förbli för all evighet. Åtminstone var det så Raaha hade tänkt. Det nionde sändebudet var en fruktad krigare vid namn Te­ mudjin, som på egen hand dräpt sexton stridslystna män ur Djingis Khans trupper under ett blodigt slag bland Himalayas sluttningar två år tidigare. Temudjin hade under lång tid uppvaktat en av Raahas elva döttrar, men hur högt Temudjin än stod i Raahas aktning skulle den unge mongolkrigaren aldrig få hans dotter Shi, eftersom han tillhörde ett annat folk. Temudjin accepterade naturligtvis Raahas beslut och talade aldrig mer om saken. Temudjin lämnade Lha-Khang en tidig sommarmorgon för att fullfölja sitt uppdrag med att gömma sin thak-ba. När han återvände till Himalaya året efter visste han att hans liv inte skulle vara värt att leva så länge han inte kunde visa sin kärlek för Shi. Och hon skulle aldrig bli hans så länge Raaha var i livet. De följande åren levde Temudjin under svåra förhållanden bland bergen vid de norra delarna av den karga bergskedjan på gränsen mellan Tibet och det lilla kungadömet Bhutan. När han många år senare gav sig ner i dalen för att hämta färskt dricksvatten ur de porlande vårbäckarna mötte han en örnjägare som berättade att den store Raaha hade lämnat dem och förenats med de

29

Raahas tidsmaskin.indd 29

11-04-15 12.10.20


himmelska gudarna efter ett fruktansvärt slag vid Lha-Khang. Temudjin red två dygn i sträck tills han kom fram till slätterna söder om Raahas tempel. Men när han kom närmare upptäckte han till sin stora förtvivlan att horder av barbarer hade skövlat templet och stulit allt av värde i Lha-Khang. Långa stegar stod resta mot murarna längs hela framsidan och fyra jättelika stenslungor låg övergivna vid kullarna alldeles utanför den stora vindbryggan. På marken framför Lha-Khang och i vallgraven runt hela templet låg slagna krigare och han befriade de elva sändebuden från de små kapslarna de hade runt halsen. Han begravde kropparna i ett enkelt mausoleum på toppen av berget, så att deras själar inte skulle behöva resa långt för att återförenas med sin härskare. Temudjin tillbringade många år med att förgäves söka efter Shi över hela Himalaya. Han återvände slutligen till tempelruinerna som en gammal man och lyckades gräva fram Raaha den Allsmäktiges Tidsmaskin ur rasmassorna. Utan de tolv delarna liknade den ett simpelt trähjul, vilket förmodligen var anledningen till att barbarerna inte tagit den med sig. Det svarta träet var hårt som granit och tycktes opåverkat av tiden som gått, nästan som om det var oförstörbart. Det sista Temudjin gjorde innan han dog var att nedteckna var thak-baerna låg gömda på en noggrann karta som han gömde i mitten av trähjulet innan han grävde ner det i mausoleet där krigarna vilade. De tolv kapslarna släppte han i en oljelampa han placerat högst upp i mausoleet och lät lågorna långsamt sluka dem. Uppe på en bergstopp intill Lha-Khang satt en ensam munk och följde Temudjins arbete. Munkens orörliga ansikte var det sista den store krigaren såg innan han slöt ögonen, och i det ögonblicket visste han att berättelsen om Raaha den Allsmäktiges Tidsmaskin skulle leva vidare. Det skulle dröja många hundra år innan någon fann vad Temudjin gömt. Från den stunden förändrades allt.

30

Raahas tidsmaskin.indd 30

11-04-15 12.10.20


Instuckna i loggboken mellan ark av tjockt smörpapper fanns två spröda gamla pergamentbitar. Jag drog försiktigt fram den första, som var en teckning av en mansfigur som stod under ett mörkt hjul som tycktes sväva över hans huvud. Mannen hade långt vitt skägg, och i händerna bar han en sirligt utsmyckad behållare och en spira med ett silverglänsande klot som spred ett skarpt sken. Det andra arket var Temudjins karta. Den var fantastiskt noggrant tecknad och föreställde en världskarta som inte stämde särskilt bra med verkligheten. På tolv ställen satt mörka markeringar med små skrivtecken intill varje plats och mitt hjärta slog ett extra slag när jag insåg vad de betydde. Jag reste mig och synade trälådan i bankfacket. Om berättelsen i loggboken stämde kunde det bara ligga en sak i lådan. I varje hörn satt en liten vingmutter som gjorde det enkelt att få av locket, och där låg den. Raaha den Allsmäktiges Tidsmaskin. Den var kanske en halv meter i diameter och liknade verkligen ett gammalt hjul till en skrinda eller en vagn. När jag tittade närmare såg jag att den var konstruerad för att ge plats åt de tolv thakbaerna, men bara fem stycken låg på plats. Sju saknades. På var och en av delarna satt en hönsäggsstor ädelsten infattad och under dem fanns ett skrivtecken ingraverat. Jag strök försiktigt med handen över den ojämna ytan och förvånades över hur kall den var. Träet var blåsvart och kändes urgammalt, nästan som det kom från en annan tid eller en annan … dimension. Jag lyfte på ett tjockt lager av skyddspapper men det fanns inget mer i lådan. Bara trähjulet. Jag tog upp min fars loggbok och läste vidare: Loggboken, den 7 februari Raaha den Allvetandes Tidsmaskin och kartan som kan leda oss till de saknade delarna kom vi över efter långvarigt förhandlande med

31

Raahas tidsmaskin.indd 31

11-04-15 12.10.20


min gode vän Charles Buchanan vid museet i Alexandria. Den hittades i ett tidigare okänt arkiv, som legat begravt under stenmassor i många hundra år. Genom åren har museet genomgått åtskilliga förändringar och vid ett renoveringsarbete hittades alltså det gamla arkivet. I en svart marmorkista låg Raaha den Allsmäktiges Tidsmaskin och det enda som fortfarande kunde leda oss till de gömda thak-baerna – Temudjins karta. Om det bara vore Buchanan och jag som skulle komma överens, så hade det förmodligen gått ganska snabbt, men dessvärre var det tre andra som också deltog i budgivningen. Den förste var den vitryske professorn Vadim Kovalenko, som arbetat i nästan trettio år på universitetet i Minsk med att ta reda på om – och i så fall var – kartan och tidsmaskinen fanns. Den andre var amerikanen Robert ”Butch” Tacoma, som tjänat stora pengar på olja i Texasbukten, och nu lägger all sin tid på att söka upp gamla skatter och reliker till sina privata samlingar. Den tredje intressenten var betydligt mer intressant. Det var den undersköna tyska arkeologen Lilly Münsterschmitz, som inte bara var kall som is i sitt kritblonda kortklippta hår utan också rasande skicklig i sitt yrke. Dessbättre lyckades jag hålla huvudet kallt, och gav Charles Buchanan ett erbjudande som jag visste att de andra intressenterna skulle protestera högljutt emot, men som ingen av dem skulle kunna matcha.

Jag la ner boken i knäet och fixerade blicken på en av de glänsande vingmuttrarna som hållit locket till trälådan på plats. Undrar om mamma gillade att han var så intresserad av den tyska arkeologen. Eller om hon ens visste om det. Jag och MarieClaire erbjöd Buchanan jobbet som förste intendent på Louvren i Paris – det överlägset mest prestigefyllda uppdraget i

32

Raahas tidsmaskin.indd 32

11-04-15 12.10.20


hela konstvärlden. Han skulle på ett ögonblick bli ansvarig för en konstskatt så värdefull att det ståtliga och vida berömda museet i Alexandria framstod som en korvkiosk vid en jämförelse. Hur vi kunde göra det vill jag inte nedteckna – eller rättare sagt har vi lovat ett flertal personer att aldrig göra det. Butch Tacoma erbjöd såklart en stor summa pengar – en alldeles enormt stor summa, faktiskt – och något annat var väl inte att vänta av en oljemiljardär. Kovalenko var listigare än så; han erbjöd Buchanan ett tioårskontrakt vid museet i S:t Petersburg, där han ostört skulle få möjlighet att undersöka världens största samling av de så kallade Fabergéäggen. Samlingen är absolut ovärderlig och hör utan tvekan till något av det vackraste som någonsin skapats av människohänder. Lillys erbjudande var däremot omöjligt att värdera för oss andra. Hon överräckte helt enkelt ett litet vitt kuvert, som Buchanan fick lova att inte öppna förrän han återvänt till sitt rum ovanför museet. Efter några dagars betänketid valde Buchanan alltså vårt erbjudande, och MarieClaire ropade högt av lycka inför ögonen på de andra. Jag försökte hålla mig kall även om det bubblade inombords, och undvek att möta Lillys iskalla blick …

Nästa inlägg i loggboken var daterat den sjuttonde mars. Så fort vi kom hem till vårt älskade hus vid havet påbörjade vi arbetet med att tolka Temudjins karta. Efter ett drygt års slit och åtskilliga besök på historiska arkivet i London lyckades vi få klart för oss vem som hade hittat de fem första delarna och under vilka omständigheter det skedde. Vi bestämde oss snabbt för att ta vid där de andra lämnat och en stekhet dag i mars lyckades vi finna den sjätte thak-ban, en fantastiskt vacker blodsten som enligt Temudjins karta hade gömts av krigaren Elamit – Tänkaren.

33

Raahas tidsmaskin.indd 33

11-04-15 12.10.20


Det var efter ett vådligt äventyr i de oländiga trakterna kring den så kallade Gyllene Triangeln, där Burma, Laos och Thailands gränser möts i ett fuktigt och fullständigt livsfarligt djungelinferno vi fann thak-ban. Men hade det inte varit för att MarieClaire var så snabbtänkt vore vi förmodligen förlorade i det legendomspunna Lögnernas Tempel, där den ondsinta härskarinnan Kaia styr opiumhandeln med järnhand. Än idag kan jag inte begripa hur hon lyckades förhandla oss helskinnade ur Kaias våld, men tidigt en gryning blev vi hämtade av två män och förda med ögonbindel till Bangkok där vi släpptes.

Det brände i ögonen när jag läste min fars berättelse om resan till Thailand. Men det som förbryllade mig var att den sjätte delen i trähjulet saknades. Någonting måste ha gått snett eftersom de inte ens hade hunnit lägga den på plats i tidsmaskinen. Jag skakade av mig den plötsliga obehagskänslan och bläddrade fram till det sista inlägget i loggboken: Loggboken, den 19 april. Min kära MarieClaire och jag håller just nu på att förbereda vår resa till Amazonas. Jag sitter här på vårt enkla hotellrum i centrala Bangkok och tittar på henne där hon slår fram och tillbaka i tjocka böcker, gör sporadiska anteckningar i sin resedagbok och låter pekfingret glida över Temudjins karta som hon har uppslagen framför sig på golvet. Om en liten stund kommer en kurir för att hämta den sjätte thak-ban och föra den till Alistair Montague i London. Jag hoppas innerligt att kuriren når fram till Ali utan förhinder …

En kurir hämtade den sjätte delen och förde den till London. Jag tittade i lådan igen, men det fanns fortfarande bara fem delar i tidsmaskinen. Kanske hade Ali Montague tagit emot den 34

Raahas tidsmaskin.indd 34

11-04-15 12.10.20


sjätte thak-ban och förvarade den i banken. Jag bläddrade vidare, men resten av sidorna var tomma och det fyllde mig med förtvivlan. Någonting hände under deras sista resa som gjorde att de förlorade all kontakt med omvärlden. Det fick inte vara sant att detta skulle vara det sista jag hörde ifrån min far och mor. Att allt hopp var ute. Just i det ögonblicket beslöt jag mig för att fullborda det mina föräldrar inlett och leta upp de resterande delarna. Hur det skulle gå till hade jag ingen aning om, men på något vis skulle jag klara det. Kanske kunde det ge mig svaret på vad som hänt dem, kanske kunde jag till och med finna dem någonstans i Amazonas djungler. Eller i Thailand. Det enda jag var säker på var att jag måste få veta. Annars skulle jag inte överleva … Jag la ner alltihop i trälådan, skruvade på locket och gick bort till dörren. Dexter la genast ifrån sig boken och log vänligt emot mig. ”Kan jag hjälpa er, sir?” ”Jag är klar. Ska jag bära upp den här, eller vill du ..?” Han tog lådan ur mina händer och nickade bort mot hissen. ”Den kan jag ta, sir. Den här vägen. Mr Montague tar emot på sitt kontor.” ”Jaha, Skipper? Och hur hade du tänkt att ni skulle få med er den där genom tullen utan att behöva svara på tusen frågor?” sa Montague när Dexter placerade lådan på hans skrivbord. Elliott reste sig med en grimas från den djupa fåtöljen och hummade missnöjt. ”Det var en bra fråga … Tror du vi kan rekvirera en attackhelikopter från Warwick Station?” Ali Montague såg först gravallvarlig ut, och sedan sprack hans ansikte upp i ett brett leende. ”Kul sagt. Det skulle allt likna något; två pensionerade tjänstemän ber om att få utnyttja hemlig utrustning 35

Raahas tidsmaskin.indd 35

11-04-15 12.10.20


för en liten nöjestripp. Jag tror vi löser det på något annat sätt …” Han drog på sig en ljus överrock och tryckte på en knapp på skrivbordstelefonen. ”Sandra, ring flygplatsen och be dem förbereda planet. Vi är där om femtio minuter.” Han la på luren igen och tittade på mig. ”Är det något du vill fråga mig, Sam?” Jag svalde hårt och mötte hans blick. ”Jag undrar … finns det möjligtvis någonting här från mina föräldrar? Något som skickades med kurir från Bangkok för ett antal år sedan …?” Han log och gav Dexter order att hämta det jag frågade efter från ett kassaskåp i rummet intill. Efter någon minut kom han tillbaka med ett litet paket invirat i grått tyg. Tyget var slitet och såg ut att ha fått en del stryk under resan från Thailand, och när Ali räckte över det till mig såg jag i hans ögon att en tung börda fallit från hans axlar. ”Detta kom för ganska exakt sju år sedan. Jag har såklart ingen aning om vad det innehåller, men det har kanske du?” Under flygresan med bankens privata jet visade jag loggboken och kartan för Elliott och han nickade igenkännande när han undersökte dem. ”Jag har inte sett de här på många år. Det är verkligen fantastiska berättelser, och säkert otroligt spännande äventyr för den som beslutar sig för att ta upp sökandet.” ”Jag ska göra det. Om du hjälper mig så sätter jag igång så fort vi har landat.” Elliott nickade. ”Jag anade det, Sam. Vi kan prata mer om det när vi kommer hem.” Han läste vidare i loggboken och verkade särskilt intresserad av stycket som handlade om Amazonas och Montecoyotls Guldskatt. Vid ett par tillfällen tog han fram mobilen och ringde lågmälda samtal, ett par av dem på spanska. Det var ytterligare en sak jag 36

Raahas tidsmaskin.indd 36

11-04-15 12.10.20


inte visste om Elliott. Jag frågade honom om samtalen hade med loggboken att göra, och då nickade han. ”Jag berättar mer när vi kommer hem.” Vi lämnade flygplatsen genom en sidoutgång och åkte den sista biten hem i taxi. Så fort vi kom innanför dörren bar jag ner lådan och det lilla paketet till mitt rum i källaren, och det var först när jag sjönk ner i min soffa som jag kunde andas ut. Jag tog fram trähjulet och drog försiktigt av det grå tyget från paketet jag fått av Ali. I en sliten cigarrlåda låg den sjätte thak-ban. Jag passade in den på rätt plats, och vände försiktigt upp trähjulet mot ljuset så att det gnistrade i de stora ädelstenarna. Halva tidsmaskinen. Jag visste inte om den någonsin skulle bli hel, men jag skulle aldrig ge upp den här chansen att söka efter de återstående sex thak-baerna och kanske få veta vad som hänt mina föräldrar. Jag la trähjulet under sängen och gick upp till köket. Elliott hade ställt fram en vaniljkaka och stod vid spisen med ryggen mot mig och hällde hett vatten i tekannan. Jag satte mig ner och tog en bit av kakan. ”Vill du hjälpa mig att leta efter delarna som saknas?” Han ställde ifrån sig kastrullen och sträckte långsamt på ryggen. ”Så här ligger det till, Sam. Dina föräldrar lämnade ett speciellt kuvert efter sig varje gång de reste iväg på expeditioner eller när de skulle vara borta en längre tid och leva under besvärliga och ibland farliga förhållanden. Som du vet besökte de ofta avlägsna platser i sitt arbete. Jag förmodade att kuvertet innehöll deras önskemål om hur ditt liv skulle bli om de inte kom tillbaka. Och det visade sig vara sant. Jag väntade en dryg vecka efter att de skulle komma hem från Thailand, och sedan övertalade Mitsuko mig att öppna kuvertet. Det var ett långt brev från din mor …” Orden stockade sig för honom och hans ögon blev glansiga. ”Hon skrev att de önskade att jag skulle se till så att du fick en bra 37

Raahas tidsmaskin.indd 37

11-04-15 12.10.20


uppväxt. Och det har jag försökt att uppfylla. Du har ju blivit som min egen son, Sam. Och en väldigt god vän, ska jag tillägga.” Han log emot mig och gnuggade långsamt sina ögon innan han fortsatte. ”Det stod också att deras förhoppning var att jag skulle slutföra det arbete de hade påbörjat ifall de inte skulle klara det. Detta hände alltså för sex år sedan när du fortfarande var en liten pojke. Sedan dess har min rygg blivit allt sämre och nu känner jag mig helt maktlös inför dina föräldrars önskan. Jag talade med Mitsuko om saken, och hon håller med; det vore vansinne att ens tänka tanken att resa iväg och söka efter de saknade delarna och dina föräldrar.” Han hällde upp te i två stora muggar och hummade nöjt när den milda doften spred sig. ”För att återgå till din fråga om jag vill hjälpa dig, så är svaret självklart ja. Även om jag har dålig rygg så kan du lita på att jag inte skulle tveka en sekund att kontakta alla jag känner som på något vis skulle kunna bistå dig under dina resor. Jag förmodar att du tänker börja med den sjunde delen?” Jag smuttade på det heta teet. ”Montecoyotls Guldskatt.” ”Okej. All utrustning finns numera i dina föräldrars arbetsrum.” Han reste sig och tittade på mig med en bestämd min. ”Titta i det låga skåpet vid fönstret och i garderoben, där finns väskor och en del kläder. Kartor ligger i arkivskåpet intill den vita golvlampan. Knivar, kikare, spritkök och lite andra redskap ligger också där. Resten ordnar vi i morgon, jag ska köra bort till Wildlife och köpa en bra mix av energidryck och käk som inte tar för stor plats. Om du kilar upp och börjar plocka ihop saker, så ses vi här igen om en timmes tid. Blir det bra?” ”Visst”, svarade jag lite osäkert när han var klar. Det kändes ovant att prata om förberedelser med Elliott när det bara var jag som skulle iväg. Vi hade suttit många gånger vid köksbordet och planerat för spännande långresor, men det här var annorlunda. Inte 38

Raahas tidsmaskin.indd 38

11-04-15 12.10.20


bara för att Elliott inte skulle följa med. Jag gick mot dörren när han hejdade mig. ”Säg bara till om du känner dig det minsta osäker, för det finns ingen i hela världen som förväntar sig att du ska resa iväg och göra det här på egen hand.” Han drog ett djupt andetag. ”För din säkerhets skull tänkte jag se till att du får sällskap av en rutinerad …” ”Det behövs inte, Elliott. Jag kan faktiskt klara mig själv.” ”Visst, jag vet att du kan ta vara på dig. Du är klok och mycket handlingskraftig, Sam. Lång och välväxt för din ålder, och ditt mod är det verkligen inget fel på.” Han fixerade mig med blicken. ”Men det finns ingen anledning att tacka nej till hjälp från någon som har specialkunskaper. Mannen jag tänkte kontakta är en mycket skicklig guide som har utforskat stora delar av Amazonas. Jag känner honom inte själv, men jag har hört från flera olika håll att han är lätt att samarbeta med och väldigt kunnig. En kollega till Ali Montague jobbade med honom för några år sedan och har bara gott att säga. Killen heter Ibrahim Rivera och jag ser till att han möter dig på flygplatsen när du kommer till Venezuela.” Han gjorde en paus och tittade allvarligt på mig. ”Vad säger du, Sam?” ”Jag måste försöka hitta mamma och pappa, och jag vill försöka avsluta deras arbete med tidsmaskinen. Men det är kanske inte helt nödvändigt att jag gör det ensam. Den där Ibrahim kan väl vara till hjälp, förmodar jag.” Jag kände en plötslig värk i magen. ”Om jag inte gör det här kommer jag att ångra mig för resten av mitt liv, Elliott. De sitter kanske någonstans just nu och väntar på mig.”

39

Raahas tidsmaskin.indd 39

11-04-15 12.10.20


Raahas tidsmaskin.indd 40

11-04-15 12.10.20


9789132159718