9789132159695

Av Becca Fitzpatrick Fallen ängel Förlorad ängel

fallen angel 2.indd 2

11-03-21 14.02.30

b e c ca f i t z p at r i c k

Översättning: Carina Jansson

fallen angel 2.indd 3

11-03-21 14.02.30

Till Jenn Martin och Rebecca Sutton, för era vänskapssuperkrafter!

Tack också till TJ Fritsche, som föreslog karaktärsnamnet Ecanus.

fallen angel 2.indd 5

11-03-21 14.02.30

PROLOG

COLDWATER, MAINE FJORTON MÅNADER TIDIGARE

H

agtornsträdets grenar skrapade mot fönsterrutan bakom Harrison Grey, som inte längre kunde läsa för allt oväsen utan markerade platsen i boken genom att vika ett av sidans hörn. En häftig vårstorm hade rasat kring gården hela kvällen, ylat och tjutit och fått fönsterluckorna att slå mot fasaden i ett oavbrutet pang! pang! pang! Enligt kalendern var det visserligen mars, men Harrison visste bättre än att tro att våren var på väg. Med tanke på det här ovädret skulle det inte förvåna honom om landskapet låg fruset och vitt i morgon bitti.

För att överrösta vindens genomträngande tjut tryckte Harrison på fjärrkontrollen och höjde volymen på Bononcinis Ombra mai fu.

Sedan lade han ännu ett vedträ i brasan och frågade sig, inte för första gången, om han verkligen skulle ha köpt gården om han hade vetat hur mycket bränsle som krävdes för att värma upp ett enda litet rum i bostadshuset, för att inte tala om alla nio.

Telefonen ringde.

Harrison lyfte luren halvvägs in i andra signalen och väntade sig att få höra sin dotters bästa väns röst, eftersom hon hade den irriterande vanan att alltid ringa väldigt sent på kvällen om de hade läxor att lämna in dagen därpå.

Korta, snabba andetag hördes i luren innan en röst bröt det statiska bruset. ”Vi måste träffas. Hur fort kan du komma hit?”

7

fallen angel 2.indd 7

11-03-21 14.02.31

Rösten gled genom Harrison som ett spöke från det förflutna och gjorde honom iskall in i märgen. Han hade inte hört rösten på väldigt länge, och det faktum att han hörde den nu kunde bara betyda att något hade gått fel. Fruktansvärt fel. Han insåg att handen som höll telefonen var våt av svett och att han var stel i hela kroppen. ”En timme”, svarade han tonlöst.

Han lade långsamt på luren, slöt ögonen och tänkte motvilligt tillbaka. För femton år sedan hade hans blod frusit till is varje gång telefonen ringde och sekunderna hade tickat fram som till dånet av trummor när han väntade på att rösten i andra änden skulle tala.

Med tiden, när det ena fridfulla året ersatt det andra, hade han till slut lyckats intala sig att han var en man som flytt från sitt förflutnas hemligheter. Han var en man som levde ett normalt liv med en underbar familj. En man utan något att frukta.

Harrison ställde sig vid diskbänken i köket, fyllde ett glas med vatten och drack upp det. Det var beckmörkt ute och hans likbleka ansikte reflekterades i fönsterrutan framför honom. Han nickade, som för att försäkra sig själv att allt skulle bli bra. Men lögnen förmörkade hans ögon.

Han lossade på slipsen för att lätta på spänningen inombords som verkade få huden att strama, och hällde upp ett glas till. Vattnet skvalpade runt i magen och hotade komma upp igen. Han ställde glaset i vasken, sträckte sig efter bilnycklarna på bänken och tvekade, som för att ångra sig.

Harrison styrde in bilen till trottoarkanten och släckte strålkastarna.

Han satt där i mörkret, med ångande andedräkt, och betraktade de fallfärdiga tegelradhusen i ett av Portlands sjaskigaste områden. Det var många år sedan – femton, närmare bestämt – han senast var här, och minnet var så rostigt att han inte var säker på att han kommit rätt.

Han öppnade handskfacket och tog ut en gulnad papperslapp. 1565 Monroe. Han gjorde en ansats att kliva ur bilen, men tystnaden på gatorna fick honom att känna sig illa till mods. Han stack in handen under sätet och drog ut en laddad Smith & Wesson som han stop8

fallen angel 2.indd 8

11-03-21 14.02.31

pade innanför byxlinningen, vid korsryggen. Han hade inte använt ett skjutvapen sedan collegetiden, och aldrig utanför en skjutbana.

Den enda klara tanken i hans bultande huvud var att han hoppades kunna säga samma sak om en timme.

Harrisons fotsteg ekade högt mot asfalten när han gick på den ödsliga gatan, men han ignorerade ljudet och koncentrerade sig i stället på skuggorna i skenet av den silverskimrande månen. Han drog rocken tätare omkring sig och passerade små vanskötta trädgårdar inhägnade av metallstängsel, framför mörka och kusligt tysta hus.

Två gånger kände han sig förföljd, men när han kastade en blick över axeln fanns ingen där.

När han kom fram till 1565 Monroe gick han in genom grinden och runt till baksidan av huset. Han knackade en gång och såg en skugga röra sig bakom spetsgardinerna.

Dörren öppnades på glänt. ”Det är jag”, sa Harrison med låg röst.

Dörren öppnades bara tillräckligt för att han skulle kunna slinka in. ”Följde någon efter dig?” ”Nej”, svarade Harrison. ”Hon är i fara.”

Harrisons hjärta började slå fortare. ”Vilken sorts fara?” ”När hon fyller sexton kommer han att hämta henne. Du måste ta henne långt härifrån, någonstans där han aldrig kan hitta henne.”

Harrison skakade på huvudet. ”Jag förstår inte …”

Han avbröts av en hotfull blick. ”När vi träffade vår överenskommelse sa jag att det fanns sådant du omöjligt kunde förstå. Sexton är en fördömd ålder – i min värld. Det är allt du behöver veta”, avslutade han bryskt.

De två männen betraktade varandra, tills Harrison slutligen nickade långsamt. ”Du måste dölja dina spår”, fick han veta. ”Vart ni än tar vägen, måste ni börja om på nytt. Ingen får veta att ni kommer från Maine.

Ingen. Han kommer aldrig att sluta leta efter henne. Förstått?”

9

fallen angel 2.indd 9

11-03-21 14.02.31

”Jag förstår.” Men skulle hans fru förstå? Skulle Nora?

Harrisons ögon började vänja sig vid mörkret, och han konstaterade med nyfikenhet och häpnad att mannen framför honom inte såg ut att ha åldrats en dag sedan deras senaste möte. Han såg faktiskt inte ut att ha åldrats sedan college, där de hade delat rum och snabbt blivit vänner. Är det skuggorna som spelar mig ett spratt? undrade Harrison. Det fanns ingen annan förklaring. Fast en sak var ny. Hans vän hade ett litet ärr vid halsgropen. Harrison tog en närmare titt på det vanprydande ärret och ryckte till. Ett brännmärke, upphöjt och blankt, knappt större än ett tjugofemcentsmynt. Det hade formen av en knuten näve. Till sin stora fasa insåg Harrison att hans vän hade blivit brännmärkt. Som boskap.

Vännen uppfattade Harrisons blick och hans ögon blev hårda, trotsiga. ”Det finns de som vill förgöra mig. Som vill demoralisera mig, brutalisera mig. Tillsammans med en pålitlig vän har jag bildat ett samfund. Vi får fler och fler medlemmar hela tiden.” Han avbröt sig mitt i ett andetag, som om han var osäker på hur mycket mer han skulle berätta, och avslutade sedan skyndsamt: ”Vi bildade samfundet för att skydda oss, och jag har svurit det min trohet. Om du känner mig lika väl som du en gång gjorde, vet du att jag gör vad som än krävs för att skydda mina intressen.” Han gjorde en paus och tillade nästan för sig själv: ”Och min framtid.” ”De brännmärkte dig”, sa Harrison och hoppades att vännen inte uppfattade motviljan som fick honom att rysa.

Hans vän tittade bara på honom.

Efter ett ögonblick nickade Harrison, visade att han förstod även om han inte accepterade det. Ju mindre han visste, desto bättre. Det hade hans vän klargjort för honom fler gånger än han kunde räkna. ”Är det något annat jag kan göra?” ”Skydda henne, bara.”

Harrison sköt upp glasögonen på näsryggen. ”Du kanske vill veta att hon har växt upp till en frisk och stark flicka. Vi döpte henne till Nor…” ”Jag vill inte bli påmind om hennes namn”, avbröt hans vän skarpt.

10

fallen angel 2.indd 10

11-03-21 14.02.31

”Jag har gjort allt i min makt för att radera det ur mitt minne. Jag vill inte veta någonting om henne. Jag vill att alla spår av henne ska skrubbas bort från mina tankar, så att jag inte har någonting att ge den jäveln.” Han vände ryggen åt Harrison, som tolkade gesten som att samtalet var över.

Harrison blev stående ett ögonblick med mängder av frågor på tungspetsen, men samtidigt visste han att han inte hade någonting att vinna på att insistera. Därför kvävde han sitt behov av att få rätsida på denna mörka värld som hans dotter inte hade gjort någonting för att förtjäna. Han gick sin väg.

Han hade bara hunnit ett halvt kvarter när ett pistolskott skar genom natten. Instinktivt sjönk Harrison ner på huk och vände sig om. Hans vän. Ännu ett skott avlossades, och utan att tänka sprang han i full fart tillbaka till huset. Han tryckte upp grinden och rusade mot baksidan. Han skulle just runda husets sista hörn när grälande röster fick honom att stanna. Han svettades, trots kylan. Bakgården låg höljd i mörker och han smög längs trädgårdsmuren, försiktigt för att inte råka sparka till någon lös sten och avslöja sig, tills bakdörren kom inom synhåll. ”Sista chansen”, sa en mild, lugn röst som Harrison inte kände igen. ”Dra åt helvete”, snäste hans vän.

Ett tredje skott. Hans vän vrålade av smärta och skytten måste skrika för att överrösta honom. ”Var är hon?”

Med bultande hjärta insåg Harrison att han måste göra någonting.

Om fem sekunder kunde det vara för sent. Han flyttade handen till korsryggen och drog pistolen. För att få ett stadigare grepp höll han vapnet med båda händerna när han gick mot dörröppningen och närmade sig den mörkhårige skytten bakifrån. Harrison såg sin vän bakom skytten, men när deras blickar möttes fylldes vännens ögon av oro.

Fly! Harrison hörde sin väns varning högt och tydligt, och ett kort ögonblick trodde han att den hade ropats högt. Men när skytten inte 11

fallen angel 2.indd 11

11-03-21 14.02.31

snurrade runt av förvåning insåg Harrison till sin fasa och häpnad att han hört vännens röst inne i huvudet.

Nej, tänkte Harrison tillbaka och skakade ljudlöst på huvudet.

Känslan av lojalitet överträffade det han inte kunde förstå. Det här var mannen han tillbringat fyra av de bästa åren av sitt liv med. Mannen som presenterat honom för kvinnan som skulle bli hans hustru.

Han tänkte inte lämna honom här, i händerna på en mördare.

Harrison tryckte av. Han hörde det öronbedövande skottet och väntade på att skytten skulle falla ihop. Harrison sköt igen. Och igen.

Den unge, mörkhårige mannen vände sig långsamt om. För första gången i sitt liv kom Harrison på sig själv med att bli riktigt rädd.

Rädd för den unge mannen som stod framför honom med en pistol i handen. Rädd för döden. Rädd för vad som skulle hända med hans familj.

Kulorna träffade honom med en glödande smärta som verkade slita honom i tusen stycken. Han sjönk ner på knä. Hans hustrus suddiga ansikte flimrade förbi, följt av dotterns. Han öppnade munnen med deras namn på läpparna och försökte förtvivlat säga hur mycket han älskade dem, innan det var för sent.

Den unge mannen hade gripit tag i Harrison nu, och släpade in honom i en gränd på baksidan av huset. Harrison kände medvetandet glida iväg medan han förgäves kämpade för att hitta fotfästet. Han fick inte svika sin dotter. Nu fanns ingen kvar som kunde skydda henne. Den här svarthårige skytten skulle hitta henne och, om hans vän hade rätt, döda henne. ”Vem är du?” frågade Harrison, och orden fick elden att sprida sig i bröstet. Han klamrade sig fast vid hoppet om att det fortfarande fanns tid. Kanske kunde han varna Nora från nästa värld – en värld som nu slöt sig omkring honom likt tusen fallande, svartmålade fjädrar.

Den unge mannen iakttog Harrison en kort stund innan det blekaste av leenden bröt hans stenhårda ansiktsuttryck. ”Du har fel. Det är definitivt för sent.”

Harrison tittade upp med ett ryck av förvåning över att mördaren gissat sig till hans tankar, och han kunde inte låta bli att undra hur 12

fallen angel 2.indd 12

11-03-21 14.02.31

många gånger förut den unge mannen hade stått framför en döende man och försökt gissa hans tankar. Många gånger.

Som för att bevisa exakt hur rutinerad han var lyfte den unge mannen pistolen utan att tveka, och Harrison stirrade rakt in i pipan.

Ljuset från den avlossade kulan blixtrade till, och det var det sista han såg.

13

fallen angel 2.indd 13

11-03-21 14.02.31

fallen angel 2.indd 14

11-03-21 14.02.31

KAPITEL

1 DELPHIC BEACH, MAINE NUTID

P

atch stod avslappnad bakom mig med händerna på mina höfter. Han var nästan en och nittio och hade en slank, atletisk kroppsbyggnad som inte ens löst sittande jeans och t-shirt kunde dölja. Färgen på hans hår kunde utmana midnatt i mörker, precis som ögonen. Hans leende var sexigt och skvallrade om fara, men jag hade bestämt mig för att faror inte nödvändigtvis var av ondo.

Ovanför oss lyste fyrverkerier upp himlen och vräkte ner kaskader av färg över Atlanten. Publiken oh-ade och ah-ade. Det var slutet av juni och Maine kastade sig huvudstupa in i sommaren för att fira två månader av sol, sand och turister med djupa fickor. Själv firade jag två månader av sol, sand och massor av tid tillsammans med Patch. Jag hade bara anmält mig till en sommarkurs – kemi – och det var min fulla avsikt att ge Patch monopol på resten av min lediga tid.

Brandkåren avfyrade fyrverkerierna från en kaj knappt tvåhundra meter från där vi stod på stranden, och jag kände sanden vibrera under fötterna när pjäserna brände av. Vågorna slog in mot stranden strax nedanför sluttningen och karnevalsmusik spelades på högsta volym.

Doften av spunnet socker, popcorn och grillat kött hängde tung i luften, och magen påminde mig om att jag inte hade ätit sedan lunch. ”Jag går och köper en ostburgare”, sa jag till Patch. ”Vill du ha nånting?” ”Ingenting de har på menyn.”

15

fallen angel 2.indd 15

11-03-21 14.02.31

Jag log. ”Flirtar du med mig, Patch?”

Han kysste mig på hjässan. ”Inte än. Jag köper ostburgaren åt dig.

Njut av de sista fyrverkerierna.”

Jag krokade fast fingrarna i en av hans bälteshällor för att stoppa honom. ”Tack, men jag köper själv. Jag orkar inte med skuldkänslorna.”

Han lyfte frågande på ögonbrynen. ”När lät tjejen i hamburgerkiosken dig betala för maten senast?” ”Det var ett tag sedan.” ”Det har aldrig hänt. Stanna här. Om hon ser dig kommer jag att ha dåligt samvete resten av kvällen.”

Patch öppnade plånboken och drog ut en tjugodollarssedel. ”Ge henne rejält med dricks.”

Nu var det min tur att höja ögonbrynen. ”Försöker du betala igen för alla gånger hon har gett dig gratis mat?” ”Senaste gången jag betalade jagade hon ifatt mig och tryckte ner pengarna i min ficka. Jag vill bara inte att hon ska tafsa på mig igen.”

Det lät påhittat, men om jag kände Patch rätt var det antagligen sant.

Jag letade mig fram till slutet av en lång kö som ringlade sig runt hamburgerkiosken och ställde mig där, nära ingången till inomhuskarusellen. Att döma av köns längd skulle det dröja minst en kvart innan jag ens kom fram och fick beställa. En enda hamburgerkiosk på hela stranden. Det kändes oamerikanskt.

Efter ungefär fem minuters rastlös väntan såg jag mig uttråkat omkring för kanske tionde gången och fick syn på Marcie Millar, två platser bakom mig i kön. Marcie och jag hade gått i skolan ihop sedan dagis, och under de elva år som passerat sedan dess hade jag träffat henne oftare än jag ville minnas. På grund av henne hade hela skolan sett mer än nödvändigt av mina underkläder. När vi gick på högstadiet brukade Marcie stjäla min behå ur gympaskåpet och nåla fast den på skolans anslagstavla, men ibland blev hon kreativ och dukade med den i matsalen – båda mina A-kupor fyllda med körsbärsgarnerad 16

fallen angel 2.indd 16

11-03-21 14.02.31

vaniljkräm. Elegant, jag vet. Marcies kjolar var alltid två storlekar för små och tre decimeter för korta. Hennes hår var rödblont och hon hade figur som en glasspinne – om man vred henne åt sidan syntes hon knappt. Om någon räknade vinster och förluster mellan oss, var jag ganska säker på att Marcie hade minst dubbelt så många poäng som jag. ”Hej”, sa jag när jag ofrivilligt fångade hennes blick och inte kunde undvika en kort hälsning. ”Hej”, svarade hon med ett tonfall som med nöd och näppe kunde betraktas som artigt.

Att se Marcie på Delphic Beach var som att spela Finn fem fel.

Marcies pappa ägde Toyotabutiken i Coldwater, hennes familj bodde i ett av stans finaste områden och de skröt om att de var de enda i hela Coldwater som välkomnats som medlemmar i högt ansedda Harraseeket Yacht Club. Just nu var Marcies föräldrar antagligen i Freeport för att kappsegla och äta lax.

Delphic var rena slummen i jämförelse. Tanken på en yachtklubb var skrattretande. Den enda restaurangen var en hamburgerkiosk där man fick välja mellan ketchup och senap. Bra dagar sålde de pommes frites också. Nöjeslivet handlade mest om bullriga spelarkader och radiobilar, och efter mörkrets inbrott såldes fler droger på parkeringsplatsen än på ett apotek.

Inte den sortens miljö mr och mrs Millar skulle låta sin dotter förgiftas av. ”Kan ni röra er ännu saktare, tror ni?” ropade Marcie ironiskt mot främre delen av kön. ”Vissa av oss svälter ihjäl här bak.” ”Det är bara en som jobbar”, sa jag till henne. ”Än sen? De borde anställa fler. Tillgång och efterfrågan.”

Med tanke på Marcies snittbetyg var hon den sista som borde uttala sig om marknadsekonomi.

Tio minuter senare hade jag gjort framsteg och stod tillräckligt nära kiosken för att kunna läsa ordet SENAP klottrat med spritpenna på en gul plastflaska. Bakom mig suckade och stönade Marcie teatraliskt. ”Svälter ihjäl”, klagade hon.

17

fallen angel 2.indd 17

11-03-21 14.02.31

Killen framför mig i kön betalade och gick iväg med sin mat. ”En ostburgare och en Coca-Cola”, sa jag till tjejen bakom disken.

Medan hon stod vid grillen och gjorde i ordning min beställning vände jag mig mot Marcie igen. ”Vem är du här med, då?” frågade jag. Jag var inte särskilt intresserad av vem hon kommit med, särskilt eftersom vi inte hade några gemensamma vänner, men min goda uppfostran tog överhanden.

Dessutom hade Marcie inte gjort något uttalat oförskämt mot mig på flera veckor. Och vi hade stått i varandras närhet relativt fridfullt den senaste kvarten. Det kanske var början på en vapenvila. Glömma och förlåta, och allt det där.

Hon gäspade, som om ett samtal med mig var tråkigare än att stå i kö och stirra på folks bakhuvuden. ”Ta inte illa upp, men jag känner inte för kallprat. Jag har stått i kö i vad som känns som fem timmar och väntat på en inkompetent brud som tydligen inte kan steka två hamburgare på en gång.”

Tjejen bakom disken stod med sänkt huvud och koncentrerade sig på att lirka loss de förstekta hamburgarna från vaxpapperet, men jag visste att hon hörde. Antagligen hatade hon sitt jobb. Antagligen spottade hon på hamburgarna i smyg. Det skulle inte förvåna mig om hon satte sig i bilen och grät efter arbetspasset. ”Har inte din pappa något emot att du hänger på Delphic Beach?” frågade jag Marcie och rynkade ögonbrynen en aning. ”Det skulle ju kunna fläcka ner familjen Millars goda rykte. Särskilt nu när din pappa har blivit accepterad som medlem i Harraseeket Yacht Club.”

Marcies blick blev kyligare. ”Det förvånar mig att din pappa låter dig vara här. Nej, just det. Han är ju död.”

Min första reaktion var chock. Sedan indignation över hennes grymhet. En klump av ilska växte i halsen. ”Vadå?” sa hon och ryckte på ena axeln. ”Han är ju död, det är ett faktum. Vill du att jag ska ljuga om fakta?” ”Vad har jag någonsin gjort mot dig?” undrade jag. ”Du föddes.”

18

fallen angel 2.indd 18

11-03-21 14.02.31

Hennes totala brist på känslor förbluffade mig så mycket att jag inte kom på någonting att säga. Jag ryckte åt mig ostburgaren och läskburken och lade tjugodollarssedeln på disken. Helst ville jag skynda mig tillbaka till Patch, men det här var något mellan mig och Marcie.

Om jag gick tillbaka nu skulle Patch bara behöva kasta en blick på mig för att förstå att något var fel. Jag ville inte dra in honom. Jag tog en kort paus för att samla mig, hittade en bänk inom synhåll från hamburgerkiosken och satte mig ner så elegant jag kunde. Jag ville inte låta Marcie förstöra kvällen för mig. Det enda som kunde göra den här stunden värre var vetskapen om att hon iakttog mig och självbelåtet kunde konstatera att hon tryckt ner mig i ett litet svart hål av självömkan. Jag tog ett bett av ostburgaren, men fick en dålig smak i munnen. Jag kunde bara tänka på dött kött. Döda kor. Min egen döda pappa.

Jag slängde ostburgaren i en papperskorg, gick vidare och svalde tårarna.

Med armarna hårt om kroppen skyndade jag mig mot byggnaden med toaletter i utkanten av parkeringsplatsen, i hopp om att hinna in i ett bås innan jag brast i gråt. En kö av tjejer väntade utanför damernas, men jag trängde mig in genom dörren och ställde mig framför en av de smutsiga speglarna. Trots det svaga ljuset från glödlampan såg jag att mina ögon var röda och blanka. Vad var det för fel på Marcie? Vad kunde jag ha gjort mot henne som var så grymt att jag förtjänade det här?

Jag drog några lugnande andetag, rätade på axlarna, byggde en tegelmur i tankarna och placerade Marcie på andra sidan om den. Vad spelade det för roll vad hon sa? Jag tyckte inte ens om henne. Hennes åsikter betydde ingenting. Hon var oförskämd och självupptagen och slog under bältet. Hon kände inte mig, och hon hade definitivt inte känt min pappa. Att gråta över ett enda ord ur hennes mun var slöseri med tid.

Kom över det, intalade jag mig.

Jag väntade tills det röda som kantade mina ögon började blekna innan jag lämnade toaletten. Jag strosade omkring i trängseln, spanade 19

fallen angel 2.indd 19

11-03-21 14.02.31

efter Patch och fick syn på honom vid ett bollkastningsspel, med ryggen mot mig. Rixon stod bredvid honom och satsade antagligen pengar på Patchs oförmåga att slå omkull en enda blytung bowlingkägla. Rixon var en fallen ängel som hade en lång gemensam historia med Patch, och bandet mellan dem var nästan lika starkt som mellan bröder. Patch släppte inte många människor inpå livet och litade på ännu färre, men om det fanns någon som visste alla hans hemligheter, så var det Rixon.

Fram till för två månader sedan hade också Patch varit en fallen ängel. Sedan räddade han mitt liv, fick sina vingar tillbaka och blev min skyddsängel. Nu förväntades han vara en av de goda, men jag misstänkte i hemlighet att hans förbindelse med Rixon och de fallna änglarnas värld betydde mer för honom. Och även om jag ogärna ville erkänna det, kände jag på mig att han beklagade ärkeängelns beslut att göra honom till min skyddsängel. Det var trots allt inte vad han helst ville.

Han ville bli människa.

Min mobiltelefon ringde och väckte mig ur tankarna. Det var min bästa kompis Vees ringsignal, men jag lät samtalet gå till mobilsvar.

Med ett styng av dåligt samvete insåg jag att det var andra gången jag undvikit ett samtal från henne i dag. Jag ursäktade mig med tanken på att jag skulle träffa henne i morgon bitti. Patch skulle jag å andra sidan inte träffa igen förrän i morgon kväll, och nu tänkte jag njuta av varenda sekund i hans sällskap.

Jag såg honom kasta bollen mot ett bord där sex bowlingkäglor stod prydligt uppradade, och det pirrade till i magen när hans t-shirt gled upp i ryggen och blottade en strimma hud. Jag visste av erfarenhet att varenda millimeter av honom bestod av hårda, definierade muskler.

Hans rygg var också slät och perfekt, och ärren från hans fall hade än en gång ersatts av vingar – vingar som varken jag eller någon annan människa kunde se. ”Fem dollar på att du inte kan göra om det”, sa jag och ställde mig bakom honom.

Patch såg på mig över axeln och flinade. ”Jag vill inte ha dina pengar, min ängel.”

20

fallen angel 2.indd 20

11-03-21 14.02.31

”Såja, inga barnförbjudna samtal nu”, sa Rixon. ”Alla de tre käglorna som står kvar”, sa jag utmanande. ”Vilken sorts pris pratar vi om?” frågade Patch. ”För helvete”, sa Rixon. ”Kan ni inte vänta tills ni är ensamma?”

Patch gav mig ett hemlighetsfullt leende och lutade sig sedan tillbaka med bollen tryckt mot bröstet. Han sänkte högra axeln, lyfte armen och kastade bollen så hårt han kunde. Det smällde till och alla de tre käglorna som stått kvar flög ner från bordet. ”Nu är du illa ute, tös”, ropade Rixon till mig över stojet från några åskådare, som visslade och applåderade för Patch.

Patch lutade sig tillbaka mot disken och höjde ögonbrynen mot mig. Hans blick sa allt: Betala nu. ”Ren tur”, sa jag. ”Nej, men nu är det min tur.” ”Välj ett pris”, gläfste den gamle mannen som skötte spelet och böjde sig ner för att ta upp käglorna från marken. ”Den lila björnen”, sa Patch och tog emot en förskräckligt ful teddybjörn med tovig, lila päls. Han höll fram den mot mig. ”Till mig?” sa jag och tryckte ena handen mot hjärtat. ”Du gillar ju skadat gods. I mataffären väljer du alltid de buckligaste förpackningarna. Jag har ögonen med mig.” Han stack fingrarna innanför midjelinningen på mina jeans och drog mig intill sig. ”Nu åker vi härifrån.” ”Vad har du tänkt dig?” Men jag var alldeles varm och pirrig inombords, för jag visste vad han tänkte. ”Hem till dig.”

Jag skakade på huvudet. ”Inte en chans. Mamma är hemma. Vi kan åka hem till dig”, föreslog jag.

Vi hade varit ihop i två månader och jag visste fortfarande inte var Patch bodde. Och det berodde inte på att jag inte hade försökt ta reda på det. Efter två veckors förhållande hade det känts rimligt att bli ditbjuden, särskilt med tanke på att Patch bodde ensam. Två månader kändes överdrivet. Jag försökte vara tålmodig, men min nyfikenhet gjorde sig hela tiden påmind. Jag visste ingenting om de privata, intima 21

fallen angel 2.indd 21

11-03-21 14.02.31

detaljerna i Patchs liv, som vad han hade för färg på väggarna. Om han använde en elektrisk eller manuell konservöppnare. Vilket tvålmärke han tvättade sig med. Om han hade bomulls- eller sidenlakan. ”Låt mig gissa”, sa jag. ”Du bor på en hemlig anläggning i underjorden.” ”Min ängel.” ”Har du inte diskat? Ligger det smutsiga underkläder på golvet?

Hemma hos dig skulle vi få vara mer i fred än hemma hos mig.” ”Sant, men svaret är ändå nej.” ”Har Rixon varit hemma hos dig?” ”Rixon behöver veta var jag bor.” ”Och det behöver inte jag?”

Det ryckte i hans läppar. ”Det är ett behov med en mörk sida.” ”Om du visade mig, skulle du bli tvungen att döda mig?” gissade jag.

Han lade armarna om mig och kysste min panna. ”Nära nog. Vilken tid måste du vara hemma?” ”Tio. Sommarkursen börjar i morgon.” Därför, och för att min mamma praktiskt taget jobbade halvtid med att försöka hålla mig borta från Patch. Om jag hade varit ute med Vee var jag helt säker på att jag inte hade behövt vara hemma förrän halv elva. Jag kunde inte klandra mamma för att hon inte litade på Patch – det hade funnits en period i mitt liv när jag kände likadant – men det hade varit väldigt praktiskt om hon tog en paus från sin vaksamhet ibland.

I kväll, till exempel. Dessutom skulle jag inte råka ut för någonting.

Inte så länge min skyddsängel stod bara någon decimeter ifrån mig.

Patch tittade på klockan. ”Dags att dra.”

Fyra minuter över tio gjorde Patch en U-sväng framför mitt hus och parkerade vid brevlådan. Han stängde av motorn och strålkastarna så att vi satt ensamma i mörkret ute på landet. Vi satt så en lång stund innan han sa: ”Varför så tyst, min ängel?”

Jag ryckte till. ”Är jag tyst? Jag sitter och tänker, bara.”

Skuggan av ett leende lekte på Patchs läppar. ”Lögnhals. Vad är det?”

22

fallen angel 2.indd 22

11-03-21 14.02.31

”Du känner mig väl”, sa jag.

Leendet blev bredare. ”Väldigt väl.” ”Jag stötte på Marcie Millar i kön till hamburgerkiosken”, erkände jag. Så länge kunde jag behålla mina problem för mig själv. Tydligen låg de och sjöd under ytan. Å andra sidan – om jag inte kunde prata med Patch, vem kunde jag då prata med? För två månader sedan hade vårt förhållande inneburit väldigt många spontana kyssar i bilen, utanför bilen, under läktarna och på köksbordet. Det involverade också många trevande händer, rufsiga hår och utsmetat läppglans.

Men nu var det så mycket mer. Jag kände mig känslomässigt förenad med Patch. Hans vänskap betydde mer för mig än hundra ytliga bekantskaper. När min pappa dog lämnade han ett stort tomrum inom mig som hotade äta mig inifrån. Tomrummet fanns kvar, men smärtan hade avtagit. Det tjänade ingenting till att stanna kvar i det förflutna, när jag hade allt jag kunde önska mig just nu. Och det hade jag Patch att tacka för. ”Hon var omtänksam nog att påminna mig om att min pappa är död.” ”Vill du att jag ska prata med henne?” ”Det låter som något ur Gudfadern.” ”Vad var det som startade kriget mellan er två?” ”Det är just det – jag vet inte. Det brukade handla om vem som fick den sista chokladmjölken på lunchen. Sedan, en dag på högstadiet, klampade Marcie in på skolan och sprejade ordet ’hora’ på mitt skåp.

Hon försökte inte ens smyga med det. Hela skolan tittade på.” ”Flippade hon ur bara sådär? Utan anledning?” ”Japp.” Ingen anledning som jag kände till, i alla fall.

Han lade en av mina hårlockar på plats bakom örat. ”Vem vinner kriget?” ”Marcie, men det är jämnt.”

Hans leende blev bredare. ”På henne bara, tigern.” ”Och en sak till – hora? På högstadiet hade jag inte ens kysst någon.

Marcie borde ha sprejmålat sitt eget skåp.” ”Det börjar låta som en fixering, min ängel.” Han lät fingrarna glida in under axelbandet på mitt linne, och hans beröring sände 23

fallen angel 2.indd 23

11-03-21 14.02.31

elektriska stötar genom min hud. ”Jag kan nog få dig att tänka på annat än Marcie.”

Några lampor var tända på övervåningen i huset, men jag såg inte mammas ansikte tryckt mot någon av fönsterrutorna och antog att vi hade lite tid på oss. Jag knäppte upp bältet, lutade mig över handbromsen och hittade Patchs mun i mörkret. Jag kysste honom långsamt och njöt av den salta smaken av hans hud. Han hade rakat sig i morse, men nu skrapade hans skäggstubb mot min haka. Hans läppar snuddade vid min hals och jag kände hans tungspets, vilket fick mitt hjärta att kasta sig mot revbenen.

Hans kyss flyttades till min nakna axel. Han drog ner axelbandet och svepte med munnen nerför min arm. Just då ville jag vara så nära honom jag bara kunde. Jag ville aldrig släppa honom. Jag behövde honom i mitt liv i dag, i morgon och alla andra dagar. Jag behövde honom som jag aldrig hade behövt någon.

Jag kravlade mig över handbromsen och satte mig grensle över hans ben. Mina händer gled uppför hans bröst, grep om hans nacke och drog honom närmare. Han lade armarna om min midja, slöt mig intill sig, och jag tryckte mig hårdare mot honom.

Fångad i ögonblicket lät jag händerna glida in under hans tröja och tänkte bara på hur jag älskade känslan av hans kroppsvärme mot handflatorna. Så fort mina fingrar snuddade vid den plats på hans rygg där ärren efter vingarna brukade finnas, var det som om ett avlägset ljus blixtrade till i utkanten av mitt medvetande. Totalt mörker, sönderslitet av en explosion av bländande ljus. Det var som att se ett kosmiskt rymdfenomen på miljoner kilometers avstånd. Det kändes som om mina tankar sögs in i Patchs, in i alla de tusentals privata minnen som fanns lagrade där, när han plötsligt tog mina händer och drog dem neråt, bort från platsen där hans vingar mötte ryggen, och allting blev som vanligt igen. ”Bra försök”, mumlade han med sina läppar mot mina.

Jag nafsade i hans underläpp. ”Om du kunde se in i mitt förflutna bara genom att röra vid min rygg, skulle du också ha svårt att stå emot.”

24

fallen angel 2.indd 24

11-03-21 14.02.31

”Jag har svårt att hålla händerna borta från dig redan utan den bonusen.”

Jag skrattade, men blev snabbt allvarlig igen. Även om jag koncentrerade mig djupt, kunde jag knappt komma ihåg hur mitt liv hade varit utan Patch. På kvällarna, när jag låg i sängen, kunde jag med perfekt klarhet minnas den låga klangen i hans skratt, hur hans högra mungipa drogs lite högre upp än den vänstra när han log och hans varma, mjuka och ljuvliga händer mot min hud. Men jag måste anstränga mig ordentligt för att plocka fram några minnen från de föregående sexton åren. Kanske för att de minnena bleknade i jämförelse med Patch. Eller kanske för att det inte fanns något bra att hitta där. ”Lämna mig aldrig”, sa jag till Patch, stack ett finger innanför hans skjortkrage och drog honom mot mig. ”Du är min ängel”, mumlade han och svepte orden över mitt käkben när jag sträckte på halsen och inbjöd honom att kyssa mig överallt. ”Du har mig för alltid.” ”Visa att du menar det”, sa jag allvarligt.

Han studerade mig ett ögonblick innan han lyfte händerna till nacken och knäppte upp den enkla silverkedjan han burit varje dag sedan vi träffats. Jag hade ingen aning om var kedjan kom ifrån eller vad den hade för betydelse, men jag kände på mig att den var viktig för honom. Det var det enda smycke han använde, och han bar kedjan innanför skjortan, mot huden. Jag hade aldrig sett honom ta av sig den.

Han lade händerna om min hals och knäppte kedjan. Metallen vilade mot min hud, fortfarande varm av honom. ”Jag fick den här när jag var en ärkeängel”, sa han. ”Den hjälpte mig skilja mellan sanningar och illusioner.”

Jag fingrade försiktigt på den, med vördnad för dess betydelse. ”Fungerar den fortfarande?” ”Inte för mig.” Han flätade samman våra fingrar och vred på min hand för att kyssa mina knogar. ”Din tur.”

Jag drog av en smal kopparring från vänstra långfingret och höll 25

fallen angel 2.indd 25

11-03-21 14.02.31

fram den mot honom. På ringens släta undersida var ett litet hjärta ingraverat för hand.

Patch höll ringen mellan tummen och pekfingret och granskade den. ”Pappa gav den till mig veckan innan han blev mördad”, sa jag.

Patch tittade upp. ”Jag kan inte ta emot den.” ”För mig är den viktigast i hela världen. Jag vill att du ska ha den.”

Jag böjde hans fingrar så att de slöts om ringen. ”Nora.” Han tvekade. ”Jag kan inte ta emot den.” ”Lova att du behåller den. Lova att ingenting någonsin kommer emellan oss.” Jag naglade fast honom med blicken och lät honom inte vända sig bort. ”Jag vill inte vara utan dig. Jag vill inte att det här någonsin ska ta slut.”

Patchs ögon var kolsvarta, mörkare än en miljon hemligheter staplade på varandra. Han sänkte blicken till ringen i sin hand och vände långsamt på den. ”Lova att du aldrig slutar älska mig”, viskade jag.

Han nickade, nästan omärkligt.

Jag grep tag i hans krage och drog honom mot mig igen, kysste honom ännu hungrigare och förseglade löftet mellan oss. Jag låste fast mina fingrar mellan hans och kände ringens skarpa kanter pressas mot våra handflator. Ingenting jag gjorde verkade föra mig tillräckligt nära honom, jag kunde inte få nog. Ringen borrade sig djupare in i min hand tills jag var säker på att huden brast. Ett blods­­löfte.

När jag trodde att lungorna skulle sprängas av syrebrist avbröt jag kyssen och lutade pannan mot hans. Mina ögon var slutna och axlarna höjdes och sänktes i takt med min andhämtning. ”Jag älskar dig”, mumlade jag. ”Mer än jag borde, tror jag.”

Jag väntade på hans svar, men i stället kramade han mig hårdare, nästan beskyddande. Han vände blicken mot skogen på andra sidan vägen. ”Vad är det?” frågade jag. ”Jag hörde någonting.”

26

fallen angel 2.indd 26

11-03-21 14.02.31

”Det var jag som sa att jag älskar dig”, sa jag och log medan jag lät fingrarna glida över hans mun.

Jag väntade mig att han skulle besvara leendet, men han spanade fortfarande mot träden som kastade rörliga skuggor när grenarna böjde sig för vinden. ”Vad är det där ute?” frågade jag och följde hans blick. ”En prärievarg?” ”Det är något som är fel.”

Blodet frös till is i mina ådror och jag gled ur hans knä. ”Du börjar skrämma mig. Är det en björn?” Vi hade inte sett björnar här på flera år, men gården låg i yttersta utkanten av staden och det hände att björnar kom närmare bebyggelsen efter vinterdvalan, när de var hungriga och på jakt efter mat. ”Tänd strålkastarna och tuta”, sa jag, vände blicken mot skogen och spanade efter rörelse. Mitt hjärta slog lite fortare och jag mindes den gången när mina föräldrar och jag stod vid fönstret och tittade på när en björn gungade vår bil och kände doften av mat inifrån.

Verandabelysningen tändes bakom mig. Jag behövde inte vända mig om för att veta att mamma stod i dörröppningen med rynkad panna och stampade med foten. ”Vad är det?” frågade jag Patch igen. ”Mamma kommer ut nu. Är hon i fara?”

Han startade motorn. ”Gå in. Det är något jag måste göra.” ”Gå in? Driver du med mig? Vad är det som händer?” ”Nora!” ropade mamma upprört och började gå nerför trappan.

Hon stannade någon meter från jeepen och gjorde en gest åt mig att rulla ner rutan. ”Patch?” försökte jag igen. ”Jag ringer dig sen.”

Mamma drog upp dörren. ”Patch”, hälsade hon kort. ”Blythe.” Han nickade tankspritt.

Hon vände sig mot mig. ”Du är fyra minuter sen.” ”Jag var fyra minuter tidig i går.” ”Man får inte kompledigt från utegångsförbud. In med dig. Nu.” 27

fallen angel 2.indd 27

11-03-21 14.02.31

Jag ville inte gå förrän Patch hade svarat mig, men eftersom jag inte verkade ha mycket att välja på sa jag: ”Ring mig.”

Han nickade, men hans koncentrerade blick sa mig att hans tankar var någon annanstans. Så fort jag hade klivit ur jeepen körde Patch iväg med gasen i botten. Vart han än var på väg, så hade han bråttom. ”När jag ger dig en tid att passa, väntar jag mig att du håller den”, sa mamma. ”Fyra minuter sen”, sa jag med ett tonfall som antydde att hon överreagerade.

Hon belönade mig med en blick som lyste av ogillande. ”Förra året blev din pappa mördad. För ett par månader sedan var du själv nära döden. Jag har nog förtjänat rätten att vara överbeskyddande.”

Okej, jag var en känslokall och hänsynslös dotter. Uppfattat.

Jag vände blicken mot skogsbrynet på andra sidan vägen igen.

Ingenting såg ovanligt ut. Jag väntade på en ilning som varnade mig för att det fanns något där inne, något jag inte kunde se, men ingenting kändes konstigt. En varm sommarvind rasslade förbi och cikadornas sång fyllde luften. Om någonting såg skogen fridfull ut under månens silvriga sken.

Patch hade inte sett någonting i skogen. Han hade vänt sig bort för att jag hade sagt tre väldigt stora och väldigt dumma ord som runnit ur mig innan jag hann stoppa dem. Vad tänkte jag på? Nej. Vad tänkte Patch nu? Hade han gett sig av för att slippa svara? Jag var ganska säker på att jag visste svaret. Och jag var ganska säker på att det förklarade varför jag lämnades kvar att stirra efter hans försvinnande jeep.

28

fallen angel 2.indd 28

11-03-21 14.02.31