Issuu on Google+


Illustrationer: August Hall Översättning: John-Henri Holmberg

Flickan och havet.indd 2

11-04-21 10.10.07


Kathi Appelt

Flickan och havet

Flickan och havet.indd 3

11-04-21 10.10.21


”Sjöjungfrur hörde jag sjunga, sjunga för varandra. Jag tror inte de sjunger mer för mig.”

Flickan och havet.indd 5

11-04-21 10.10.21


1 Tana lutade sig över båtens reling. I nattens mörker stirrade hon ilsket på vattnets svarta yta. ”Era dumma krabbor!” Hon nästan spottade när hon sa det. Tana visste att Signe skulle bli arg om hon hörde henne använda det där ordet, ”dumma”, men det var det enda som verkade passa, så hon sa om det, den här gången med större kraft. ”Dumma!” Hon hoppades att det otillåtna ordet skulle sjunka till botten av dammen och etsa sig in i krabbornas hårda skal. Hon kunde inte se dem, men hon visste att de fanns där nere, kilade fram över dammens botten. Under alla sina tio år hade hon aldrig förr hört några krabbor tala. Och sedan, just den här morgonen, hade alla tio ropat på henne. De tio krabborna hade gjort hela dagen till en katastrof. Dumma, dumma, dumma krabbor! Tana kontrollerade repet som förtöjde hennes båt vid bryg7

Flickan och havet.indd 7

11-04-21 10.10.21


gan. Det var fortfarande för spänt för att hon skulle kunna knyta upp det. Hon måste vänta tills månen gick upp. Då skulle tidvattnet stiga, och båten skulle stiga på vattnet, och sedan skulle repet bli slappt, och när det blivit det skulle hon kunna lossa knuten, och när väl det var gjort skulle hon kunna sätta sin plan i verket. Hennes fulländade plan. ”Skynda på nu, måne”, vädjade hon. Visste den inte att hon hade bråttom? Så fort hon hade uttalat ordet ”måne” bet hon sig i underläppen. Det var så mycket som hade varit beroende av månen den här kvällen, en blå måne, månadens andra fullmåne. Först var det Signes gumbo. Sedan Dogies fyrordiga sång. Och till slut herr Beauchamps nattblommande nattens drottningar. Alla de tre sakerna hade varit beroende av den blå månen, och allihop, varenda en, hade blivit fördärvad. Fördärvad av … KRABBOR! Tana ville aldrig ens se en krabba igen så länge hon levde. Aldrig, aldrig, aldrig! Och nu behövde hon månen som skulle få tidvattnet att vända och göra så att hon kunde ta sig ut ur dammen, genom kanalen och ut i bränningarna tills hon kom till sandrevet. Det var det som var hennes plan  … eller åtminstone den första delen av planen. 8

Flickan och havet.indd 8

11-04-21 10.10.21


2 Vad får en tioårig flicka att tro att hon kan ge sig ut ensam i en båt, på natten, med bara sin hund som segelsällskap? Muskler, förstås. Självklart! Där hon satt i Skuttaren höjde Tana armarna som en boxare och spände musklerna. Hon var mycket långt från den otrolige Hulken, men hon var stolt över sina starka armar. Hennes närmaste granne hette Dogie. Han hade en butik som hette Dogies strandparasoll och surfingbrädor. Butiken hade en gång i tiden varit en gul skolbuss, men nu kallades den bara för Bussen och Dogie hade helt nyligen givit henne ansvaret för att vaxa surfingbrädorna. Dogie kallade henne för sin ”vaxvinge”, och Tana antog att det måste vara något slags fågel, för Dogie älskade fåglar. Bland annat ritade han alltid fåglar. Massor med bilder på fåglar. Och trots att det hon höll på med inte hade det minsta med fåglar att göra tyckte hon ändå om att han kallade henne sin vaxvinge. Han betalade henne inte mycket – en kall Dr Pepper-läsk 9

Flickan och havet.indd 9

11-04-21 10.10.21


plus en dollar för varje kort bräda och två för varje lång – men hon var stolt över sitt arbete. Pengarna förvarade hon i en gammal röd portmonnä som hon hade i garderoben, en portmonnä som Signe hade köpt åt henne på Taters lågprisbutik för femtio cent. Hittills hade Tana sparat ihop 42 dollar i den där portmonnän. Hon visste inte vad hon skulle göra med pengarna, men hon tyckte om att veta att de fanns där och hela tiden blev fler. Och så en dag kom Signe hem från arbetet och räckte henne en postorderkatalog från Sears, den som kallades ”Önskeboken”. Den enda gång Tana hade tittat i katalogen hade hon på måfå slagit upp en sida med herrkavajer av manchestertyg och bestämt sig för att det inte fanns någonting i den där önskeboken som hon ville ha, särskilt inte någon manchesterkavaj för herrar. ”Behåll den”, sa Signe till henne. ”Man vet aldrig när man kan behöva den.” Så Tana behöll katalogen. Varje gång Dogie gav henne betalt för att vaxa en surfingbräda stoppade hon pengarna i den röda portmonnän och lade tillbaka portmonnän på hyllan i garderoben. Postorderkatalogen samlade damm.

10

Flickan och havet.indd 10

11-04-21 10.10.21


3 Att vaxa är besvärligare än det låter. Steg 1: Tana var tvungen att tvätta av allt saltvatten från brädan. Eftersom det inte fanns något rinnande vatten i Bussen hade Dogie kopplat ihop en rad vattenslangar ända från sitt hus längs vägen till Bussen. Det betydde att Tana var tvungen att springa fram och tillbaka mellan huset och Bussen för att sätta på och stänga av vattnet. Så hemskt långt var det inte, kanske ungefär femtio meter, men hon måste ändå skynda sig. ”D-d-du be-be-behöver ju inte slösa med va-va-vattnet”, sa Dogie alltid till henne. Steg 2: Sedan måste hon ta bort det gamla vaxet. Först fick hon skrapa av hela brädan med något som kallades för en ”kam” och som såg lite ut som en kam för håret, men i stället för långa, smala tänder hade den små, breda tänder som var idealiska att köra in under det gamla vaxet. Det här var det svåraste, särskilt när vaxet var riktigt hårt och satt fast i tjocka kokor. Ibland måste Tana trycka så hårt hon kunde med båda händerna för att lirka bort det gamla vaxet. 11

Flickan och havet.indd 11

11-04-21 10.10.21


Det var inte så svårt när hon jobbade med en av de kortare brädorna, de som var ungefär en och en halv meter. Men de långa var rena döden. Tänk dig ungefär två och en halv meter tjocka vaxklumpar, så fattar du. Och vaxet hamnade överallt. Hon fick det under naglarna, det fastnade i hennes kläder, det satt i klumpar på hennes skor. Äckligt! Dogie hade en gammal surfingbräda som han kallade för en ”hejare” och som var nästan tre meter lång. Tana avskydde att vaxa hejaren, som hade spetsiga ändar. Enligt Dogie var det människor som ville bli surfare som använde den för att de ville känna sig som ”he-he-hejare p-p-på de ri-ri-riktigt stora vågorna”. Tack och lov blev den inte uthyrd särskilt ofta. Även om hon gillade att få två dollar i stället för en tog hejaren en hel E-V-I-G-H-E-T att fixa till. När hon lyckats få av det mesta av det gamla vaxet tog hon bort resten av det genom att gnida hela brädan med en sak som hette Vaxborttagaren Pickle. Pickle gick att klämma ihop i handen och kändes som en kudde med skumgummifyllning, men i stället för att vara stoppad med små skumgummikulor var den fylld med något slags pulver som kändes mjukare än siden. Tana visste inte vad det var, bara att det tog bort det gamla vaxet. Dessutom fick det huden på hennes fingertoppar att bli alldeles skrynklig, som russin. Men när hon hade torkat bort allt vaxet beundrade Tana den glänsande, rena brädan en stund. 12

Flickan och havet.indd 12

11-04-21 10.10.21


Dogies surfingbrädor var nästan som konstverk. På de regnbågsgnistrande ovansidorna fanns airbrushmålningar av vattenfall och havsdrakar och massor av andra fantasivarelser. Hennes favoritmålning föreställde en häst med vingar som såg ut lite som en häst och lite som en komet med den långa svansen som en eldsflamma längs hela brädan. Dogie hade sagt henne att en lyckad brädtur på bränningarna var ”s-s-som att f-f-flyga”. Tana visste inte eftersom hon aldrig ens hade stått på en surfingbräda. ”N-n-när du b-b-blir äldre”, lovade Dogie. Löftet var inte mycket till tröst, för Tana tyckte att den som var gammal nog för att vaxa en surfingbräda borde vara gammal nog för att åka på en, men när det gällde den orättvisan hade Signe sagt ifrån på skarpen. ”Aldrig i livet, fröken lilla”, hade Signe gång på gång sagt till henne. ”Jag har redan halat upp dig ur havet två gånger, och det räcker.” Varje gång Tana överklagade det beslutet hos Dogie, ryckte han bara på axlarna. Steg 2a: Sedan Tana väl tagit bort vaxet kontrollerade hon brädan för att se om där fanns några hack, rispor eller jack i fiber­glas­ytan, så att Dogie kunde laga dem. Att ansvara för den kontrollen var mycket viktigt. Blev ett hål i fiberglasytan inte lagat skulle brädan ta in vatten och bli tyngre än den borde vara. Det skulle göra den svår att manövrera. ”N-n-när man va-va-vaxar m-m-m-måste man hi-hi-hitta hå13

Flickan och havet.indd 13

11-04-21 10.10.21


hå-hålen”, sa Dogie till henne. Så det gjorde hon. Surfarna slog ständigt och jämt hål i brädorna. Särskilt om de råkade köra upp på sandrevet. Dogie varnade dem jämt för det där sandrevet, De Vaca-klippan. Steg 3: Sedan lade Tana på nytt vax. Hon började med grundlagret. Tana visste att det var ett lika viktigt moment. Lades inte grundvaxet på precis rätt, kunde hela invaxningen bli en enda hopplös gegga och hon skulle bli tvungen att börja om från början igen. Nyckeln till att få Steg 3 rätt var, enligt Dogie, att lägga på vaxet åt rätt håll. ”F-f-framifrån och ba-ba-bakåt, si-si-sida t-t-till si-sida”, sa han, och det betydde ”börja längst fram på brädan och arbeta bakåt, från sida till sida”. Så Tana höll hårt om vaxet, ställde det på sidan och täckte sedan i små, omsorgsfulla cirkelrörelser hela brädans ovansida med ett grundlager av klibbigt, klumpigt vax. Hennes favoritvax hette faktiskt till och med Sticky Bumps, som mycket riktigt fick brädans släta ovansida att bli både klibbig och knottrig. ”S-s-så att su-su-surfaren s-står kvar”, sa Dogie. Var vaxet för slätt skulle surfaren inte kunna få grepp om brädan med tårna. Och då var han rökt. Steg 4: Sista steget. Själva yttervaxet. Vilket slags vax Tana använde till det här steget berodde på vattentemperaturen. För det mesta brukade vattentemperaturen i Mexikanska golfen vara någonstans mellan tjugo och trettio grader. Bara under vintermånaderna sjönk den till under tjugo grader men nästan aldrig 14

Flickan och havet.indd 14

11-04-21 10.10.21


under femton. Eftersom Tana bara hade varit Dogies vaxvinge sedan slutet av våren och det fortfarande var sommar använde hon Sticky Bumps Day Glo-vax för varmare vatten. Vaxets skarpt rosa färg verkade skrika åt henne när hon gned in det ovanpå grundvaxet. När det blev svalare under den stundande hösten och vintern skulle hon byta till ett vax i Tour-serien, som luktade lite som banan. Dogie hade köpt en kartong av Tour-vaxet och den väntade på henne i Bussen. Allt det där skrapandet och vaxandet, alla de där cirkelrörelserna framifrån och bakåt, sida till sida, allt banandoftande DayGlo-gnidande gav Tana muskler. I kväll skulle hon använda musklerna till att styra båten.

15

Flickan och havet.indd 15

11-04-21 10.10.21


4 Tana doppade fingrarna i vattnet bredvid båten och rörde dem hastigt i cirkel. Just då, i den mörka, djupa natten, låg dammen orörlig som glas. ”Skynda på, tidvatten”, mumlade hon. Sedan tillade hon: ”Dumma, dumma krabbor!” Vattnet var kyligt i jämförelse med den varma nattluften. Hon visste att de tio krabborna fanns där nere. Så sent som samma morgon hade hon sett när de en efter en kilade ner i vattnet. En parad av krabbor. Plötsligt fick bilden av deras klippande klor henne att rycka upp handen ur dammen. Hon stack den våta handen i fickan på shortsen och fingrarna stötte emot den lilla snidade träfiguren som föreställde Yemaya. Tana hade kört ner figuren i fickan på väg ut ur sitt rum, precis innan hon smugit ut ur huset. Yemaya, havets drottning, den främsta av sjöjungfrurna. Hon var en av sju figurer som herr Beauchamp hade snidat åt Tana. Hon kallade figurerna för ”havsväsen”. ”Yemaya”, viskade Tana. Hon gned med fingrarna över figuren. 16

Flickan och havet.indd 16

11-04-21 10.10.21


Flickan och havet.indd 17

11-04-21 10.10.23


Den var en av hennes favoriter. Mitt emot henne i båten gnällde hennes hund FH. Hon sträckte sig fram och gned honom också. Plötsligt träffades hon av en liten vindpust. Den blev en påminnelse. Det var inte bara krabborna som hade ställt till med allt elände. Hon måste medge att krabborna hade haft sällskap: Sinbad (katt) och Också (hund) och Kapten (fiskmås) och FH (hund). ”Bestarna”, som Dogie kallade dem. De fyra var också medskyldiga till katastrofen. ”Jo, minsann”, sa hon till FH som om hunden hade sagt emot, ”det är du visst.” Men sedan ven en ny liten vindil förbi. Det var inte bara bestarna som bar skulden, absolut och förvisso inte. Det visste Tana. Hon var dessutom själv medskyldig, åtminstone delvis, eller kanske en liten smula, en liten aning mer än delvis, om nu sanningen skulle fram, så visst, jodå, nog var hon också medskyldig. ”Dumma!” sa hon. Hon lutade sig över relingen på båten och gjorde den argaste, ilsknaste grimas hon kunde komma på och hoppades att krabborna skulle se den. Men det var så mörkt att hon inte ens kunde se sin egen spegelbild i vattnet. Och det var förstås lika bra. Hon hade sett tillräckligt många ilskna ansikten den här dagen. Hon blängde rakt upp på den svarta himlen. Ett strössel av stjärnor blinkade tillbaka mot henne. ”Var håller du hus, din luriga gamla måne?” frågade hon. ”Skynda dig lite nu!” 18

Flickan och havet.indd 18

11-04-21 10.10.23


Tana visste att fullmånen borde gå upp kort efter att solen gått ner, och nu kändes det som om solen gått ner för en hel evighet sedan. Men så kom hon att tänka på vad herr Beauchamp sagt åt henne. ”Den blå månen kan gömma sig bakom ett moln, den kan leka tafatt bakom sanddynerna. Den blå månen … gör ingenting förrän hon har lust.”

19

Flickan och havet.indd 19

11-04-21 10.10.24


5 Dagen hade inte börjat med ilskna ansikten. I själva verket hade den börjat med glada ansikten. Tana hade nätt och jämnt vaknat på morgonen när hon gått ut i köket samtidigt som Dogie, deras närmaste granne, klivit in genom myggnätsdörren med sin stora aluminiumbalja. Tana visste att den var full av ilskna, klippande krabbor. Signe rörde redan om i den tjocka redning av smör och mjöl som skulle bli basen i hennes gumbo. Tana gick fram till baljan för att räkna krabborna. Plötsligt for en liten rysning längs hennes armar. ”Hejsan, sö-sö-sömntuta”, sa Dogie. Han gav henne en blinkning. ”Hejsan själv”, sa Tana, glömde bort rysningen och blinkade tillbaka. Äntligen hade den här dagen kommit! Och det betydde att den kväll hon väntat på hela sommaren skulle komma om bara några timmar. Blå månens kväll! Blåmånegumbo! Herr Beauchamps utslagna blommor! Och en sak till. Den ytterligare sak som gjorde hennes ansikte till det gladaste av dem alla. Do20

Flickan och havet.indd 20

11-04-21 10.10.24


gies fyraordssång, den som han äntligen skulle sjunga för Signe just den här kvällen, sången han hela sommaren tränat på med sin ukulele: ”Gift dig med mig! ” Tana hade lyssnat på hans sång medan hon vaxade surfingbrädorna och Signe inte var i närheten. ”Gift dig med mig! ” Dogie hade sjungit den om och om igen, utan att stamma en enda gång. Den morgonen undrade Tana: Kommer Signe att säga ja? Den frågan kunde ingen besvara, men Tana hoppades att Signe skulle göra det. Det hoppades hon verkligen. För då skulle väl Dogie bli ännu mer som hennes verkliga pappa, eller hur? Tana höll nästan på att haspla ur sig alltihop redan då på morgonen, men i stället slog hon händerna för munnen. Hon måste spänna hela kroppen för att låta bli att skvallra. Men hon lyckades le ett brett och lyckligt leende mot honom, och höll tummarna. Tana hade känt Dogie ända sedan det ögonblick då hon föddes, föddes i vattnet. ”S-s-som en de-delfin”, hade han sagt henne. Också, Dogies lilla valp, stod på bakbenen och dansade en komisk dans. Tana sträckte ner handen och kliade valpens fläckiga huvud. ”J-j-jag har ett par b-b-brädor som b-b-behöver vaxas”, sa Dogie till henne. Tana log vidare. Då skulle hon få minst två dollar till att lägga i den röda portmonnän. Innan dagen var slut skulle hon ha 44 dollar. En förmögenhet! Vilken turdag! Nu såg 21

Flickan och havet.indd 21

11-04-21 10.10.24


hon Dogie plocka upp lille Också och öppna dörren. ”M-mmåste iväg”, sa han. Sedan tittade hon på Signe och såg henne vända bort ansiktet från den ångande redningen och le mot honom. ”Adios”, sa Signe och tillsatte en eller annan krydda till redningen. Tana såg Dogies blick följa Signe medan han steg ut på verandan. ”B-b-blå måne i kväll”, sa han och stängde dörren. Tana ville rusa ut efter honom och vädja till honom att sjunga sin sång nu genast. Hon var inte alls säker på att hon skulle kunna vänta hela den ändlöst långa dagen. Hon lyssnade till hans tunga steg som gick nedför trätrappan. Räknade dem. Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två … Han hejdade sig. Det var tio steg från verandan ner till marken. Skulle han komma tillbaka upp? Han kunde kanske inte heller vänta hela den ändlöst långa dagen! Tana bet sig i tungan. Ett. Där kom det, det sista steget. Typiskt. Dogie hade gått. Men hennes glada ansikte fanns kvar.

22

Flickan och havet.indd 22

11-04-21 10.10.24


9789132159459