Issuu on Google+


En saga av

Illustrat i on er av Ol iver Jeffers

v

t

Ö ersättn i n g:Ann a S randb erg

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 3

11-07-05 14.38.13


Kapitel 1

Den första byn Noah Barleywater begav sig hemifrån tidigt på morgonen, innan solen gått upp, innan hundarna vaknat, innan daggen på ängarna slutat falla.   Han klev ur sängen och slängde på sig kläderna han hade lagt fram kvällen innan. Han höll andan medan han tyst smög sig nerför trappan. Tre av trappstegen brukade knarra ljudligt på ställen där brädorna glipade lite, så han klev mycket mjukt på de stegen, angelägen om att göra så lite oväsen som möjligt.   I hallen tog han ner sin rock från kroken, men han satte inte på sig skorna förrän han hade hunnit ut ur huset. Han gick nerför trädgårdsgången, öppnade grinden, passerade och stängde den efter sig, hela tiden med så lätta steg han kunde för att hans föräldrar inte skulle höra ljudet av grus som krasade under hans fötter och kanske komma nerför trappan för att titta efter.   Det var fortfarande mörkt så här dags och Noah var tvungen att kisa för att urskilja vägen som slingrade och krökte sig framför honom. Det gryende ljuset räckte för att han skulle kunna upptäcka eventuella faror som lurade inne i skuggorna. När han hunnit så långt som de första femhundra meterna, till precis den punkt där han kunde vända sig om en sista gång och fortfarande ana sitt hem långt borta, såg han mot rökslingan från skorstenen som ledde från eldstaden i köket, och han tänkte på sina föräldrar inne i huset, på hur de låg tryggt nerbäddade i sina sängar, ovetande om att han hade lämnat dem för alltid. Och det kunde

7

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 7

11-07-05 14.38.13


inte hjälpas att han kände sig en aning sorgsen.   Gör jag rätt? undrade han, och kände hur en ett täcke av lyckliga minnen försökte breda ut sig, få övertaget och kväva de nyare, mer sorgsna minnena.   Men han hade inget val. Han stod inte ut med att stanna kvar längre. Det kunde väl ingen klandra honom för? För övrigt var det nog ändå lika bra att han gav sig av och började slå sig fram på egen hand i världen. Trots att han redan var åtta år gammal hade han strängt taget inte åstadkommit något alls hittills i sitt liv.   En pojke i klassen, Charlie Charlton, hade varit med i lokaltidningen när han bara var sju år, eftersom drottningen hade kommit för att inviga ett center för byns alla far- och morföräldrar, och Charlie hade blivit utvald att räcka över en bukett blommor till henne och säga: ”Vi är så glada att Ers majestät kunde resa hit.” Det hade tagits ett fotografi där Charlie stod och sken som en sol medan han överräckte buketten, medan drottningen såg ut som om hon hade känt en konstig lukt men var alltför väluppfostrad för att säga något om saken. Noah hade sett den minen hos drottningen förut och den fick honom alltid att börja fnittra. Fotografiet hade satts upp på skolans anslagstavla nästa dag och satt kvar där ända tills någon – inte Noah – hade ritat en mustasch på Hennes majestät drottningen och skrivit några grova ord i en pratbubbla vid hennes mun – något som sånär hade gett rektor Tushingham slag.   Alltihop hade orsakat en fruktansvärd skandal, men Charlie Charlton hade åtminstone fått sin bild i tidningen och varit skolgårdens stjärna i flera dagar. Vad hade Noah någonsin gjort i sitt liv som kunde jämföras med det? Ingenting. För bara några dagar sedan försökte han sammanställa en lista över allting han åstadkommit, och det här var vad han kom fram till:

8

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 8

11-07-05 14.38.13


1.  2.   3.   4.  5. 

Jag har läst fjorton böcker från pärm till pärm. Jag tog bronsmedalj på femhundra meter på idrottsdagen förra året och skulle ha tagit silver om inte Breiffni O’Neill hade tjuvstartat och fått försprång. Jag vet vad huvudstaden i Portugal heter. (Det är Lissabon.) Jag kanske är kort för min ålder men jag är den sjunde smar- taste pojken i min klass. Jag är suverän på att stava.

Fem prestationer på åtta år, hade han tänkt, skakat på huvudet och pressat udden på blyertspennan mot tungan, trots att hans lärare, fröken Bright, brukade skrika högt så fort någon gjorde så och säga att de skulle få blyförgiftning. Det blir alltså en prestation för varje … Han hade funderat lite och gjort en rad snabba uträkningar på ett papper. En prestation för varje period om ett år, sju månader och sex dagar. Inte särskilt imponerande alls.   Han försökte intala sig att detta var anledningen till att han gav sig av hemifrån, för det kändes mycket mer äventyrligt än den verkliga anledningen, vilken var något han inte ville tänka på. Inte så här tidigt på morgonen i alla fall.   Och här befann han sig nu, på egen hand, en ung soldat på väg ut i striden. Han vände blicken framåt igen och tänkte för sig själv: Så var det med den saken! Nu kommer jag aldrig mer att återse det huset! Och han fortsatte vägen fram, travade på med uppsynen hos en man som vet med sig att han mycket väl kan bli vald till borgmästare nästa gång det är omröstning. Det var viktigt att se självsäker ut – det hade han insett på ett mycket tidigt stadium. Vuxna hade nämligen en hemsk benägenhet att se på barn som färdades ensamma som om de planerade att göra något brottsligt. Ingen av de vuxna tänkte någonsin på att det kanske bara var en ung man på väg för att se sig om i världen och

9

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 9

11-07-05 14.38.13


uppleva ett stort äventyr. Vuxna var så trångsynta. Det var ett av många problem med dem.   Jag tänker hela tiden titta rakt framför mig, som om jag förväntade mig att träffa på någon jag känner, sa han till sig själv. Uppföra mig som en person som har ett mål, för då är det mindre risk att jag blir stoppad eller tillfrågad om vad jag håller på med. När jag möter folk ska jag öka takten lite, tänkte han, som om jag har förfärligt bråttom och är säker på att jag ska få ett kok stryk om jag inte kommer fram dit jag ska i rätt tid.   Det dröjde inte länge förrän han hade kommit fram till den första byn, och vid det laget började han känna sig lite hungrig eftersom han inte hade ätit något sedan kvällen innan. Doften av ägg och bacon letade sig ut genom de öppna fönstren på husen som kantade gatorna. Han slickade sig om munnen och spanade mot fönsterbrädorna. I de böcker han hade läst brukade vuxna ofta ställa ut kakor och pajer att svalna i fönstren, med doftångor som spred sig från de toppiga deghattarna, precis lagom för att utsvultna små pojkar som han själv skulle kunna komma förbi och knycka sig en paj. Men ingen tycktes vara så pass dum i den första byn. Eller så hade de helt enkelt inte läst samma böcker som han.   Så plötsligt var turen på hans sida! Ett äppelträd uppenbarade sig framför honom. Det hade inte stått där ögonblicket innan – han hade åtminstone inte lagt märke till det – men här fanns det nu, och det reste sig högt och stolt i den tidiga morgonbrisen, med grenar som dignade under tyngden av glänsande gröna äpplen. Han tvärstannade med ett leende, lycklig över sin upptäckt, för han tyckte så mycket om äpplen att hans mamma brukade säga att om han inte aktade sig skulle han själv förvandlas till ett äpple en vacker dag. (Och då skulle han definitivt få sitt namn i tidningen.)   Frukost! tänkte han och sprang fram. Men när han gjorde det

10

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 10

11-07-05 14.38.14


tycktes en av trädets grenar – den som hade hängt ner allra närmast honom – höja sig en aning och trycka sig tätare mot stammen, som om den på något sätt visste att han hade tänkt stjäla en av dess skatter.   ”Så besynnerligt!” sa Noah och tvekade en aning innan han tog ytterligare ett steg fram.   Den här gången gav trädet ifrån sig ett högt grymtande läte – ett ljud som påminde om hur Noahs pappa brukade låta när han läste tidningen och Noah tjatade på honom att han skulle komma ut och spela fotboll – och om han inte vetat bättre skulle han ha kunnat svära på att trädet makade sig ett stycke åt vänster, flyttade sig bort från honom, nu med grenarna tryckta ännu tätare mot stammen, och äpplena darrade en aning av rädsla.   ”Men det är inte möjligt”, konstaterade han och ruskade på huvudet. ”Träd flyttar sig inte. Och äpplen darrar verkligen inte.”   Ändå rörde det sig faktiskt. Trädet flyttade sig onekligen. Det tycktes till och med prata med honom. Men vad var det trädet sa? En tunn röst viskade innanför barken … ”Nej, nej, snälla, nej, gör det inte, jag ber dig, nej, nej …”   Nej, nu får det vara nog med dumheter så här tidigt på morgonen, bestämde sig Noah och kastade sig mot trädet, som omedelbart stelnade till när han slog armarna runt det och plockade tre äpplen – ett, två, tre – från grenarna innan han hoppade undan igen. Han stoppade ett äpple i sin vänstra ficka, ett i sin högra och tog triumferande en rejäl tugga av det tredje.   Trädet rörde sig inte alls nu. Möjligen såg det ut att sloka en aning.   ”Ja, jag var faktiskt hungrig!” skrek han högt, som om han varit tvungen att förklara sig för trädet. ”Vad skulle jag göra?”   Trädet svarade inte och Noah ryckte på axlarna och gick därifrån. Han kände sig lite skuldmedveten när han gick, men han ruskade hastigt på huvudet som om han hade kunnat slunga ut

11

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 11

11-07-05 14.38.14


de känslorna genom öronen och lämna kvar dem att hoppa upp och ner på den stenlagda gatan i den första byn.   Men i just det ögonblicket hördes en röst ropa bakom honom. ”Hallå där!” Och Noah vände sig om och fick se en man som med raska steg tågade i riktning mot honom. ”Jag såg dig nog!” skrek mannen och hötte med ett knotigt finger i luften om och om igen. ”Vad är det du tar dig till, va?”   Noah blev alldeles stel, men sedan vände han på klacken och började springa. Han fick inte bli infångad så här snart. Det gick inte an att han skulle bli tillbakaskickad. Därför sprang han, utan att tveka en sekund, iväg från mannen så fort han kunde, och det revs upp en virvel av damm bakom honom, som samlade ihop sig till ett mörkt moln och regnade ner över den första byn under resten av morgonen, så att trädgårdar och nyplanterade vårblommor täcktes och byborna fick hosta och spotta i flera timmar i sträck – en virvel av förödelse som Noah inte ens visste att han gjort sig skyldig till.

Bild 1

T V Å ÄPPLEN

De t ena med en T UG GA

t ag e n

av d e t .

12

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 12

11-07-05 14.38.14


Faktum var att han inte saktade ner förrän han var säker på att det inte längre var någon som jagade honom, och det var först då som han insåg att äpplet i hans vänsterficka hade ramlat ur medan han sprang.   Det gör inget, tänkte han, jag har ju fortfarande kvar äpplet i högerfickan.   Men nej, det var också borta, och han hade inte ens hört när han tappade det.   Irriterande! tänkte han. Men jag har åtminstone kvar äpplet i min hand …   Men nej, någonstans på vägen hade även det äpplet försvunnit, och detta utan att han märkte något.   Så besynnerligt! tänkte han, och han fortsatte vägen fram, en aning mer slokörad nu. Han försökte att inte tänka på hur hungrig han fortfarande var. En enda tugga av ett äpple är trots allt inte någon mättande frukost för en åttaårig pojke, speciellt inte för en som är på väg för att se sig om i världen och uppleva ett stort äventyr.

13

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 13

11-07-05 14.38.14


Kapitel två

Den andra byn Det tog mycket längre tid att komma fram till den andra byn än det hade gjort att nå den första.   Efter vad som kändes som en mycket lång promenad såg Noah på avstånd ett stort hus med ett lysande orangefärgat tak, och det påminde honom om en överraskningsutflykt som hans mamma hade tagit honom med på några veckor tidigare, när de stannat och druckit te och ätit en bakelse på ett litet kafé som hade takpannor i samma uppseendeväckande färg. Till Noahs stora förtjusning hade det funnits ett flipperspel i ett hörn av kaféet och han lyckades få ihop 4 500 000 poäng på första försöket, kom överst på poängtavlan och försatte maskinen i ett rusigt tillstånd av visslingar och plinganden.   Det var ytterligare en prestation, tänkte han, och mindes hur lycklig han hade känt sig i sin triumf och hur imponerad hans mamma hade varit av honom, i synnerhet när hon själv försökte och inte lyckades komma över 300 000 poäng.   ”Har du sett det här?” hade hon frågat mannen som stod bakom disken och torkade sina glasögon med en smutsig handduk. ”Min son har just spelat ihop fyra och en halv miljon poäng på flipper.”   ”Jaha?” sa mannen, som om vem som helst kunde göra det.   ”Vad menar du med ’jaha’?” frågade hon, skrattade lite och såg sig häpen omkring. ”Han blir kanske världsmästare en dag och då kommer du att skryta för folk om hur han började precis här på ditt kafé.”

14

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 14

11-07-05 14.38.14


”Jag tror inte att det finns något världsmästerskap i flipper”, sa mannen, som såg ut som om det var mycket länge sedan han senast log, eller haft något att le över. ”Det är inte en riktig sport.”   ”Det är inte tjugo kilometer gång heller”, sa Noahs mamma. ”Men det delar de ut medaljer för vid de olympiska spelen.”   Noah hade fnittrat den gången, för han tyckte om att se sin mamma bli så till sig över något han hade gjort. Samtidigt förvånade det honom att det verkade spela så stor roll för henne. (Ja, allting hade verkat vara väldigt viktigt för henne den dagen. ”Vi får inte slösa bort en enda minut”, hade hon sagt till honom när de lämnade kaféet, och sett sig om efter något nytt och spännande. ”Vad ska vi göra nu?”)   Det var mycket mer liv och rörelse i den andra byn än i den första, eftersom solen hade gått upp vid det här laget och alla vuxna var på väg till jobbet, med ansiktsuttryck som avslöjade hur de mycket hellre stannat kvar i sängen en timme till i stället för att behöva gå ut över huvud taget. De flesta av dem skyndade bara förbi Noah med portfölj under armen – och ett paraply i handen, eftersom de alltid befarade det värsta. Men det var en eller ett par av dem som gav honom en misstänksam blick, i vetskap om att han inte hörde hemma där. Lyckligtvis var det fortfarande så pass tidigt på dagen att ingen var tillräckligt intresserad för att komma med frågor.   Han såg sig om åt båda hållen på gatan och undrade om det fanns något kafé här också, för då kunde han kanske spela en ny omgång flipper, och om han kunde uppnå så höga poäng att det placerade honom överst på poängtavlan kanske ägaren skulle bjuda honom på en rejäl frukost för att gratulera honom till hans magnifika prestation. Han hade inte råd att köpa frukost själv, förstås, eftersom han hade bestämt sig för att inte stjäla några pengar ur sin pappas plånbok eller låna några mynt från sin mammas handväska innan han gav sig av hemifrån. Visst insåg

15

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 15

11-07-05 14.38.14


Noah att pengar kunde ha underlättat saker och ting för honom på hans äventyr, men han ville inte att föräldrarnas sista minne av honom skulle vara som tjuv.   Han såg sig om men kunde inte upptäcka någon möjlighet till gratis frukost någonstans och plötsligt kände han hur kroppen genomfors av en matthetskänsla på grund av den tidiga timme han vaknat och den långa väg han redan hade gått. Utan att ens tänka på hur ouppfostrat det kunde se ut för någon som iakttog honom, sträckte han ut armarna åt sidorna och tillät sig lyxen att ge efter för en enorm gäspning. Han blundade och knöt händerna, och utan att det varit hans avsikt råkade han slå till en förbipasserande, mycket kort herre rakt i ögat.   ”Aj!” skrek den mycket korte herrn, tvärstannade och gned sig i sitt skadade ansikte medan han ilsket blängde på sin angripare.   ”Kors!” sa Noah snabbt. ”Jag ber verkligen om ursäkt, herrn. Jag såg er inte.”   ”Inte nog med att du överfaller mig, ska du förolämpa mig nu också?” frågade mannen, och blev alldeles röd i ansiktet av ursinne. ”Jag är måhända kort, men jag är inte osynlig, ska du veta!” Han såg verkligen högst märklig ut och var inte ens lika lång som Noah, som ju alla sa var lite liten för sin ålder men inte skulle oroa sig eftersom det skulle förändras vilken dag som helst. Mannen hade haft vad som såg ut som en svart peruk på huvudet, men den hade fallit till marken och låg vid hans fötter, och när han plockade upp den satte han tillbaka den bakochfram, vilket fick honom att se ut som någon som var på väg därifrån i stället för någon som var på väg mot en. Framför sig sköt han en skottkärra där det låg en stor grå katt. Katten öppnade ögonen några sekunder, stirrade på Noah med en min som klargjorde att pojkar som han gick det tretton på dussinet av och var inte något att ödsla sin tid på, innan den omedelbart somnade om.

16

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 16

11-07-05 14.38.14


”Det var inte meningen”, sa Noah, häpen över mannens ilska. ”Varken smällen eller förolämpningen.”   ”Och ändå lyckades du utdela bådadera och nu har du försenat mig. Vad är klockan förresten?” Noah såg på sitt armbandsur, men innan han hann svara hade mannen hävt upp ett fruktansvärt jämmerskri. ”Åh, säg inte att hon är så mycket”, tjöt han, och rösten var fylld av raseri. ”Åh, vid min olyckliga stjärna, vi hade en tid hos veterinären och han behandlar aldrig någon som kommer för sent. Han brukar sparka ut dem på gatan igen i stället. Och om det skulle hända så kommer min katt att dö. Och det är helt och hållet ditt fel. Du är verkligen en avskyvärd liten pojke.” Hans röst blev mörk och kraftig när han sa de sista tre orden och ansiktet antog färgen hos en övermogen rova.   ”Jag bad ju om ursäkt”, sa Noah, lite förvånad, för om mannen skulle komma för sent till veterinären så kunde väl knappast han rå för det. Han hade ju trots allt bara hejdat honom ett ögonblick. Och om katten skulle dö … tja, katter dör, och det var inte mer med det. Hans egen katt hade dött några månader tidigare och de hade hållit en begravning och känt sig väldigt ledsna över det, men gått vidare med sina liv efteråt. Hans mamma hade till och med komponerat en sång på sin gitarr om katten och spelat den medan de skottade igen graven. Mamma var bra på att göra sådana saker, tänkte Noah och log för sig själv. Att inte låta sorgliga saker förstöra en dag.   ”Vem är du egentligen?” frågade mannen och lutade sig fram för att sniffa noga på pojken, som om han varit en skål med vispgrädde som fått stå framme för länge på köksbänken och kanske hade blivit dålig. ”Jag känner väl inte dig? Vad har du här att göra? Vi tycker inte om främlingar i vår by, ska du veta. Gå tillbaka dit du kommer ifrån, och lämna oss allihop i fred!”   ”Jag heter Noah Barleywater”, sa Noah, ”och jag är bara på väg förbi, för att …”

17

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 17

11-07-05 14.38.14


”Intresserar mig inte!” fräste mannen och tog ett fast grepp om sin skottkärra igen och skyndade sig vidare, ljudligt klagande medan han gick.   Folk verkar inte vara särskilt vänliga här, tänkte Noah när han såg mannen jäkta därifrån. Och jag som verkligen hade trott att det här kunde vara den rätta platsen för mig att börja om på nytt.   Men tilldragelsen lämnade en dålig eftersmak och medan han fortsatte genom byn började han känna sig övertygad om att alla stirrade på honom och gjorde sig redo att gripa honom och kasta honom i fängelse. Det var i den stunden han fick syn på en annan man – av normal kroppslängd – som satt på en bänk och läste tidningen med sorgsna huvudskakningar, som om det som skedde ute i världen var en källa till stor besvikelse för honom.   ”Du store tid!” utbrast mannen plötsligt och kramade ihop kanterna på tidningen han höll i medan han stirrade på artikeln han läste som om han inte trodde sina ögon. ”Milda Matilda!”   Noah betraktade mannen och tvekade bara ett kort ögonblick innan han gick fram och satte sig bredvid honom, nyfiken på vad det var som mannen fann så häpnadsväckande.   ”Det är upprörande”, sa mannen nu och skakade på huvudet. ”Fullständigt skandalöst.”   ”Vad är det?” frågade Noah.   ”Det står här att ett antal äpplen stals från ett träd i …” Här nämnde han den första byn som Noah hade passerat genom samma morgon. ”Trädet”, läste mannen, ”hade just intagit sin vanliga morgonposition när en ung skurk dök upp från ingenstans och kastade sig över det, stal tre äpplen och orsakade att ett fjärde föll av sin gren och skadades i fallet. Både träd och äpplen har förts till sjukhus där man vårdar deras skador. Läkarna säger att de närmaste tjugofyra timmarna är kritiska för utgången.”   Noah rynkade pannan. Även om den här nyhetsrapporten

18

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 18

11-07-05 14.38.14


hade en märklig överensstämmelse med hans eget äventyr tidigare på morgonen, det som hade ägt rum för inte mer än ett par timmar sedan, så var det knappast möjligt att det redan stod om det i tidningarna. Och hade det ens nyhetsvärde? Hans pappa sa att de inte tryckte något viktigt i de där blaskorna i alla fall, bara en massa meningslöst skvaller om en hop människor som ingen egentligen brydde sig om.   ”Är det dagens tidning?” frågade Noah misstroget.   ”Ja, naturligtvis”, sa mannen. ”Ja, det är kvällsupplagan, men jag fick tag på ett tidigt exemplar.”   ”Men det är bara förmiddag ännu”, sa Noah.   ”Vilket alltså gör det här till ett tidigt exemplar”, sa mannen snarstucket och vände på huvudet för att se på pojken, innan han satte på sig glasögonen för att sedan genast ta dem av sig igen. ”Gode tid!” flämtade han, och rösten stockade sig i halsen på honom av rädsla.   Noah stirrade på mannen, osäker på vad det var som hade skrämt honom så, men i samma stund fick han syn på en teckning som lagts in under artikeln om äppeltjuven. En åttaårig pojke, kort för sin ålder men med välväxt hår. Som tog en tugga av ett äpple. Men hur? undrade han. Det hade inte funnits någon i närheten som såg honom. Under bilden hade man i fetstil tryckt en text som löd: läs mer om historien på sidorna 4, 5, 6, 7, 14, 23 och 40. Obs: Denne pojke är ett hot mot samhället och man bör närma sig honom med stor försiktighet eller inte alls. Jag har kallats värre saker än så, tänkte Noah, men mannen bredvid honom tog det inte med samma ro, för han gav upp ett högt och gällt tjut.

19

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 19

11-07-05 14.38.14


”Det är han!” skrek han. ”Hejda honom, någon. Han är en tjuv!”   Noah flög upp från bänken när han hörde detta och såg sig om, övertygad om att han skulle bli gripen vilket ögonblick som helst, men som tur var för hans del var det inte någon som tycktes särskilt intresserad.   ”Hejda honom, någon!” skrek mannen igen medan han sprang därifrån. ”Hejda honom! Han kommer undan!”   Och det satte punkt för den andra byn, vad Noah anbelangade. Han sprang och sprang tills den hade krympt ihop till inget mer än en klunga hus som tonade bort i fjärran bakom honom, och sedan försvann den helt och hållet och han kunde inte längre minnas vad allt ståhej egentligen hade handlat om.

20

Boyne Pojken som sprang bort dumtypo.indd 20

11-07-05 14.38.14


9789132159336