9789132159275

tim bowler

Översättning Ulf Gyllenhak

Blade 6.indd 3

11-08-19 10.22.09

GAMLA FIENDER

Inte ett ljud kommer över Lord H:s läppar i andra änden av telefonen. Och jag vet varför. Han väntar på att jag

ska säga något, den jäveln. Vilket han vet att jag kom-

mer att göra. För han vet att jag är tvungen. Eftersom han vet att han är starkare än jag.

Visserligen har jag kidnappat hans son, visserligen darrar lille Damien som ett asplöv där han sitter bredvid

mig i framsätet och stirrar skräckslaget på mina knivar.

Men det spelar ingen roll.

Tystnaden fortsätter. Som ett skrik.

Eftersom Lord H vet att han är starkare än jag.

Lord H.

Just det.

Jag ser hans ansikte framför mig. Han har inte för-

7

Blade 6.indd 7

11-08-19 10.22.09

ändrats det minsta. Han måste vara femtiotvå nu men han ser förmodligen fortfarande ut som om han var

fyrtio. Eller kanske ännu yngre. Som en aristokratisk gud, herre över allt han blickar ut över. Blå ögon, markerade kindben och hår med samma färg som en kyss.

Hade det inte varit för munnen, hade han sett snäll

ut. Och han kan göra så att han ser snäll ut om han vill, han kan till och med förändra munnen. Han kan göra

så han ser ut på många olika sätt. Men jag vet bättre.

För det ansiktet känner jag alltför väl.

Det är tre år sedan jag såg det ansiktet, men jag minns det hur tydligt som helst. Den bild som oftast

dyker upp är hur jag ligger raklång på magen medan han tittar ner på mig. Han håller ena handen under

hakan på mig och pressar mitt huvud uppåt så han kan

håna mig med blicken samtidigt som han har sitt lilla roliga med mig.

Det var det han gillade. Att håna, att förnedra. Och

jag kunde inget göra för att stoppa honom. För det var faktiskt så, Ögat, att han helt enkelt var för stark. Det

enda jag kunde göra var att intala mig själv att ingen kunde skada mig om jag tillhörde honom.

Men det var innan Becky dog.

Då hela världen tystnade.

Som telefonen i min hand. En liten tyst sak vars tystnad

8

Blade 6.indd 8

11-08-19 10.22.10

GAMLA FIENDER sipprar in i mig. Jag känner den där kraften igen, men

den kommer inte från mig. Den kommer från Lord H, precis som den alltid har gjort.

Jag måste stå emot den.

På något sätt.

En snabb blick på Damien. Killen har krupit ihop i passagerarsätet och sneglar skrämt på knivarna som ligger i mitt knä. Jag pratar in i telefonen. ”Du vet vad jag vill.”

Det är fortfarande tyst.

”Och du vet vem jag har här.”

Jag drar ett djupt och långsamt andetag.

”Du tog Jaz. Du eller dom där idioterna som jobbar

för dig. Men jag vill ha tillbaka henne. Ge mig henne så får du Damien tillbaka. Så enkelt är det. Och nu vill jag att du lyssnar.”

Jag andas in igen. Jag måste låta lugn. Det får inte höras att jag är nervös.

”Det är lika för lika som gäller, okej? Om Jaz är död, är Damien också död.” Jag tittar ner på knivarna. ”Och samma sak gäller dina andra barn.”

Damien börjar snyfta igen.

Ja, jag vet. Det är för jävligt att göra så här, Ögat, men

jag har inget val. Insatsen är för hög nu. Så jag måste spela fult.

9

Blade 6.indd 9

11-08-19 10.22.10

Jag får inte tabba mig det minsta. Visst vill han ha

sin son tillbaka men han är kall som stål och hård som flinta. Och det är inte det värsta. Det värsta är att han är smart. Smartare än dom flesta. Och mer hänsynslös.

Så låt dig inte luras som alla andra. ”Så här gör vi”, säger jag.

Fortfarande tystnad. Nu är den djupare än någonsin.

Jag känner hur hans hat sjuder i tystnaden, det är totalkyla och totalmörker. Jag tvingar mig själv att fortsätta prata.

”Säg till dina gubbar att köra Jaz till polisstationen.

Den som ligger på New Cross Road. Dom ska stanna

utanför, lämna av henne vid den stora entrén och köra därifrån. Någon kommer att vänta på henne.”

Jag tar upp en av knivarna.

”När jag får höra att hon är i säkerhet, ringer jag dig igen. Och då får du reda på var du kan hitta Damien.”

Jag väntar, jag lyssnar.

Det här kommer han aldrig att gå med på. Han vill

ha ett byte rakt av, båda två samtidigt. För då får han en möjlighet att nita mig också. Han kommer aldrig att lämna ifrån sig Jaz och tro mig på mitt ord att jag tänker ringa honom om Damien efteråt.

”Du får en timme på dig”, viskar jag. ”En timme från och med nu.” Jag kollar på klockan i bilen. ”Släpps hon

10

Blade 6.indd 10

11-08-19 10.22.10

GAMLA FIENDER inte av utanför polisstationen före tio, utgår jag från att hon är död. Och då vet du vad som händer med Damien.”

Jag kramar hårt om kniven.

”Och om du undrar, för kanske har några av dina gub-

bar berättat för dig att jag har börjat fega mig, vill jag att du ska veta en sak. Jag tänker inte döda Damien

själv. Jag tänker lämna över honom till några som är mindre nogräknade.”

Jag tystnar.

”Som Nelson eller Fitz eller Jimmy-Joe Spice. Eller någon av dom andra. Det finns gott om bossar som gärna skulle fixa din son. Om du tror att jag bluffar, får du skylla dig själv.”

Bredvid mig i sätet börjar Damien gråta.

Fortfarande inte ett ljud i telefonen. Jag börjar bli

riktigt nervös, Ögat. För jag begriper inte vad han tänker. En gång i tiden förstod jag mig på honom. Eller

det trodde jag i alla fall. Men så är det inte längre. Då händer det.

Ett klick i andra änden.

Och han är borta.

Jag lutar mig bakåt i förarsätet. Jag darrar. Jag för­

söker låta bli men det går inte. Jag måste göra något, jag måste ta mig samman. Damien får inte se att jag

11

Blade 6.indd 11

11-08-19 10.22.10

är rädd. Jag kollar på honom. Han har inte lagt märke till att jag darrar. Han gråter fortfarande och har vänt

sig bort från mig igen och trycker ansiktet mot sidorutan.

Jag stirrar förbi honom mot garaget längre bort.

Det här kommer inte att funka, Ögat.

Äckellorden kommer aldrig att gå med på mina villkor.

Han kanske inte kan göra det. För om Jaz redan är död, går det inte. Men om Jaz faktiskt lever, hur blir det då?

I så fall finns det fortfarande en chans. Jag måste utgå från det.

För det finns inte så mycket mer jag kan göra. ”Damien”, säger jag.

Han svarar inte, han vänder sig inte om. Han fortsätter bara att gråta med ansiktet tryckt mot fönstret. Jag

klandrar honom inte. Det måste ha varit samma sak för Jaz. Att hon var så rädd att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Men det vill jag inte tänka på nu. ”Damien, jag tänker inte döda dig.”

Eller lämna över honom till någon annan, Ögat. Jag säger bara det innan du frågar. Jag har överhuvud­taget

inte haft en tanke på att lämna över honom till Nelson

eller någon annan gangster. Men det kan jag inte säga till honom nu. Jag vill bara att han ska sluta gråta. Dels för att jag måste ringa ett samtal till, dels för att jag

12

Blade 6.indd 12

11-08-19 10.22.11

GAMLA FIENDER inte vill att hans gråt ska höras i luren. Och också för att …

För att jag helt enkelt inte vill att han ska vara ledsen.

Han kurar ihop sig ännu mer med händerna knäppta

bakom nacken. Men gråten övergår till ett svagt snyftande. Det känns bättre, det klarar jag av. Jag tittar på mobilen och slår numret. Lustigt att jag minns det. Pre-

cis som alla andra nummer. Fråga mig inte hur jag bär

mig åt för det kan jag inte svara på. Jag minns bara, så enkelt är det.

Jag trycker på knappen för att få kopplingston.

Det ringer, det ringer.

Men nu får du faktiskt svara, gubbjävel. Det här är

en chansning till skillnad från med Lord H. Jag visste

att Äckellorden skulle svara i telefon. Men det är inte samma sak med den här typen. Men jag har några andra nummer i bakfickan om han inte svarar.

Det ringer, det ringer.

Kom igen.

Det ringer, det ringer. Telefonsvararen går igång. En vresig röst. Den låter likadan som förr i tiden. ”Poliskommissarie Bannerman …” ”Ja, ja.”

”Jag kan inte svara just nu …”

13

Blade 6.indd 13

11-08-19 10.22.11

Din late fan.

”Men lämna gärna ditt namn och ditt telefonnummer efter tonen …”

Jag lägger på och slår ett annat nummer.

Det ringer, det ringer. Det här numret går till hans mobil. Det är bara att hoppas att han är …

Fan också. Röstbrevlåda.

”Bannerman. Jag kan tyvärr inte svara just nu men …”

Jag lägger på, jag sneglar mot Damiens håll och slår ett nytt nummer. Det sista. Siffra för siffra.

Det ringer, det ringer. ”Hallå?”

En kvinnoröst. Det hade jag inte förväntat mig. Han

kanske har flyttat. För aldrig i livet att han träffat någon.

Inte med hans ansikte. Men det kan vara en syster till honom.

”Vem är det jag pratar med?” säger hon.

Jag känner igen den rösten, Ögat. Jag har hört den förut.

”Jag har inte hela dan på mig”, säger hon.

Jag tvingar mig själv att prata.

”Jag söker poliskommissarie Bannerman.”

”Poliskommissarie Bannerman?” säger hon. ”Ja.”

”Är det ett polisärende?”

14

Blade 6.indd 14

11-08-19 10.22.11

GAMLA FIENDER ”Kanske.”

”För är det ett polisärende”, fortsätter hon, ”ska du ringa till polisstationen, inte hit. Det här är ett privat nummer.”

Och plötsligt slår det mig, Ögat. Rösten. Jag tror inte det är sant. Jag ser hennes ansikte framför mig lika klart

som kommissariens, lika klart som mitt eget när jag

tittar i backspegeln. Men det är inte hennes ansikte jag minns bäst. Det är något annat. Något stort.

Brösten.

Det är vad jag minns.

Och det är vad jag kallade henne, Bröstdrottningen.

När jag var sju. Hur i helvete kommer det sig att hon svarar hemma hos honom? Det kan inte vara som jag tror. Aldrig i livet. Aldrig att hon är ihop med honom. ”Ring till stationen”, fnyser hon. ”Det är Jonny Bell”, säger jag.

Jag hör henne dra efter andan i andra änden. Jag riktigt känner hur hon tänker så det knakar. Hon skulle just

avsluta samtalet. Och det tänker hon göra fortfarande.

Fråga mig inte hur jag vet. Jag hör en dörr i hennes

närhet och fotsteg som kommer närmare. Någon som

viskar, och Bröstdrottningen som viskar något tillbaka och sedan en annan röst i luren. En ny, gammal röst. ”Jonny Bell”, säger den.

15

Blade 6.indd 15

11-08-19 10.22.11

”Poliskommissarie Bannerman.”

Han skrockar hånfullt.

”Eller heter vi Billy Nail i dag? Eller Richie Finch? Eller Jimmy Stoko? Eller Frankie Reeve eller Stevie Black eller …”

”Tänker du gå igenom hela listan?”

”Jag tror inte ens jag kan alla namn på den där listan”, säger Bannerman. ”Och det skulle ändå inte tjäna något till. Livet är alldeles för kort för dina fantasier. Jag tycker

vi gör det så enkelt som möjligt. Vad sägs om jag rätt och slätt kallar dig för Blade?” ”Visst, varför inte?”

Jag skrockar hånfullt jag med. ”Ditt gamla gristryne.”

Bannerman fnyser till.

”Gristryne? Är det vad du kallar mig för? Har du inte kommit på något bättre än så?” ”Jag har fler namn på dig.”

”Det tvivlar jag inte på.” Han fnyser. ”Hur lyckades du få tag på mitt hemnummer?”

”Det har jag haft hela tiden.”

”Men du har aldrig ringt hit förut.”

”Du menar väl ändå inte att du är besviken.”

Bannerman grymtar något.

16

Blade 6.indd 16

11-08-19 10.22.11

GAMLA FIENDER ”Vad handlar det här om? Tänker du överlämna dig själv till polisen?” ”Nej.”

”Det borde du göra. Det tjänar inget till att befinna sig på flykt.”

”Du måste hjälpa en person.” ”Vem då?”

”En tre år gammal flicka. Hon heter Jaz. Hon är …”

”Jag vet vem hon är”, säger Bannerman. ”Och jag vet

vem Rebecca Jakes är. Och Trixi Kenton. Och hennes bror

Dig. Och alla dom andra. Till och med den gamla irländska kvinnan.”

Jag stelnar till.

”Mary”, viskar jag. ”Ja.”

Jag sväljer hårt.

”Är hon … jag menar … lever hon fortfarande?” ”Jag har inga upplysningar om henne.”

”För när jag träffade henne senast var hon svårt sjuk.

Hon var …”

”Jag har inga upplysningar om henne.”

Tystnad. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet bara att

det gör ont. Precis som det gör ont att tänka på Becky.

Bannerman fortsätter.

”Hur skulle jag kunna hjälpa den här flickan?”

17

Blade 6.indd 17

11-08-19 10.22.11

Han låter brysk på rösten, som om han vill att jag ska skynda på. Vilket passar mig fint. För jag vill också att

det ska gå snabbt. Jag får inte tänka på Mary. Inte nu.

Jag har ingen tid att förlora.

”Du måste handla snabbt”, säger jag. ”Du och hon vad hon nu heter?”

”Vem menar du?”

Jag kan inte säga Bröstdrottningen, Ögat. Inte ens till Bannerman.

”Vem?” säger han.

”Hon som svarade i telefonen.” ”Polisinspektör Fern?”

”Ja. Du måste ringa till stationen. Med en gång. Säg

till dom att Jaz kommer att släppas av utanför huvudentrén någon gång före klockan tio.” ”Hur kan du veta det?”

”Det spelar ingen roll. Jag vet inte i vilket skick hon

är, men jag utgår från att hon är illa däran. Säg till dom

att inte försöka stoppa dom som lämnar av henne. Antagligen kommer dom inte ens att få någon chans, men

ändå. För dom där typerna kommer att dra direkt. Men någon måste vara där och ta hand om Jaz.”

Bannerman svarar inte men jag hör att han muttrar något till Fern. Jag uppfattar inte orden, jag hör bara

att hon svarar: ”Okej.” Sedan är det tyst tills jag hör

18

Blade 6.indd 18

11-08-19 10.22.12

GAMLA FIENDER Fern prata i en annan telefon. Och nu är Bannerman i luren igen.

”Och du”, börjar han.

Men jag avbryter honom.

”Du måste åka dit du med, Bannerman. Du och Fern.”

”Det kommer att finnas folk på stationen som väntar.”

”Jag vill att du åker dit. Och Fern.”

”Det tar en stund för oss att ta oss dit.”

”Ni måste åka dit. Båda två. Så att ni är där när Jaz dyker upp.”

”Varför det?”

För att hon måste få träffa rätt sorts tryggisar, Ögat.

Så att inte vem som helst står där och väntar på henne.

Inte för att jag gillar maktisar det minsta men Bannerman är bland dom bättre. Och om nu Fern är hans brud

eller kompis eller vad hon nu än är, desto bättre. För hon är också helt okej.

Dom kommer att hjälpa Jaz.

Och det är allt jag bryr mig om.

”Skit samma varför”, muttrar jag. ”Åk till stationen så ringer jag dig sen.”

”Varför kan du inte bara ge upp?”

”Varför kan du inte bara knipa käft?”

19

Blade 6.indd 19

11-08-19 10.22.12

Jag lägger på och lutar mig bakåt i sätet igen. Jag darrar igen. Inte lika mycket som efter Lord H men jag

får ändå panik, Ögat. Det virvlar i skallen av en massa saker jag inte klarar av att tänka på. Och nu kommer

dom igen. Dom där förbannade tårarna. Dom bara flödar upp i ögonen och jag kan inte stoppa dom.

Och det blir ännu värre.

Jag kvider, darrar och slår mig själv i pannan med knytnävarna. Damien vrider på huvudet och stirrar på

mig med tårblanka ögon och gapande mun. Jag stirrar tillbaka och försöker samla mig.

Men det går inte. Tårarna bara fortsätter att forsa och sedan är det som om något väller upp ur mig, ett slags vrål. Det går inte att hålla tillbaka det längre. Jag märker hur jag griper allt hårdare om knivarna som i kramp. Jag sluter ögonen och jämrar mig i mörkret.

Det känns som en evighet innan anfallet går över.

När det väl gör det, inser jag att jag har kurat ihop mig

till en boll, precis som Damien gjorde förut. Jag känner det trots att jag fortfarande blundar. Jag har dra-

git upp knäna mot bröstet och knäppt händerna runt

fotlederna. Jag måste ha släppt taget om knivarna för

nu ligger dom mellan låren och jag sitter med pannan pressad mot ratten. Jag känner hur den skaver mot såret vid ögonbrynet.

20

Blade 6.indd 20

11-08-19 10.22.12

GAMLA FIENDER Jag blundar en stund till. Jag vill inte öppna ögonen.

Inte än. Jag andas in djupt. Jag känner mig skakis och

det är som om lungorna inte fungerar. Jag andas in igen.

Lika djupt. Jag öppnar ögonen och ser mig omkring.

Damien är borta.

Jag stelnar till. Passagerardörren är öppen och jag ser

honom inte någonstans. Jag känner ett hugg av panik, jag rycker till mig knivarna och kravlar ut ur bilen – och

får syn på honom. I bortre änden av garaget där han har kurat ihop sig mot väggen.

Jag hörde inte ens att han gick ur bilen. Jag måste

ha varit helt väck om jag missade det. Hade han bara haft mod nog, kunde han ha kommit undan. Men han

är fortfarande för rädd. Han höjer blicken, ser mig stå vid bilen och trycker sig närmare väggen.

Jag ropar till honom.

”Jag är inte arg på dig.”

Han svarar inte. Han tittar bara på mig och han är alldeles mörk i ansiktet.

Och det får mig att undra, Ögat. Tror du att han ser mitt mörker också? Det gör han säkert. Han har sett

mig bryta ihop, han har hört mig jämra mig och gnälla och snyfta. Han kan väl inte fortfarande vara rädd för mig?

Men det är han. Titta på honom.

21

Blade 6.indd 21

11-08-19 10.22.12

Han är så rädd att han inte kan tänka klart.

Han kanske tror att jag är ännu farligare nu när jag

brutit ihop inför honom. Och kanske har han rätt. Jag

kanske är farligare nu. För jag måste faktiskt erkänna, Ögat, att jag inte längre vet vad jag är. Eller vad jag skulle kunna ta mig till.

Det visste jag förut. Sånt där var jag tvärsäker på.

Vilket gav mig självförtroende.

Men nu är det borta.

”Jag är inte arg på dig”, säger jag en gång till.

Jag vet inte varför jag säger samma sak igen. För varje

gång jag öppnar munnen ser han bara ännu räddare ut.

Jag sänker blicken. Jag håller fortfarande i knivarna. Ser

du? Det är fortfarande den gamla vanliga visan. Det är som om mina händer var ett par magneter. Jag tog med mig dom utan att jag ens tänkte på det.

Jag tittar bort mot Damien igen. Han betraktar mig fortfarande.

Med dom där mörka små ögonen.

Jag lägger ifrån mig knivarna på sätet, stänger dörren

och går försiktigt runt bilens front mot Damien. Han börjar kvida och trycker sig mot väggen. Jag stannar och ropar till honom. ”Det är lugnt.”

Han fortsätter kvida.

22

Blade 6.indd 22

11-08-19 10.22.12

GAMLA FIENDER ”Ta det lugnt bara.” Jag sätter mig på motorhuven och tittar ner på honom. ”Jag ska inte göra dig illa.”

Han släpper inte mitt ansikte med blicken.

Jag stirrar på honom. Det är svårt att föreställa sig

att hans pappa är den han är. Tänk om han visste vad hans pappa går för egentligen. Men det har han ingen

aning om. Hur skulle han kunna ha det? Hur skulle någon kunna ha det? För vet du en sak?

Det är bara ett fåtal personer som vet vem Lord H

egentligen är. Hans fru och barn har självklart inte en

susning. Inte heller dom där som driver hans välgörenhetsprojekt. Det enda dom ser är en respektabel

familjefar som skänker pengar till dom sämre lottade i samhället.

Han är en av dom rikaste snubbarna på hela den här planeten. Och det var han redan när han föddes. Fast det räckte inte för honom, Ögat. För han är en oerhört skicklig affärsman och har säkert tjänat ihop lika mycket som han ärvde tjugo gånger om.

Men varför inte kalla honom vid hans rätta namn?

Barnflickan visste inte hur rätt hon hade när hon knap-

pade in Lord H i sin mobil. För det är huvudet på spiken.

Men en sak fattade hon inte.

Att det liksom är huvudet på spiken två gånger.

För det första stämmer det med det namn hon kän-

23

Blade 6.indd 23

11-08-19 10.22.12

ner till. Det officiella namnet.

Lord Haffler-Devereaux.

Jo, visst låter det tjusigt. Men oroa dig inte. Det namnet behöver vi inte använda. För han har ett annat namn. Ett annat namn på H. Och det namnet känner

barnflickan inte till. Det gör nästan ingen, inte ens hans fru, eller hans barn, eller alla dom tusentals personer

som arbetar för honom, eller regeringssnubbarna som lyssnar på hans råd.

Det är ett namn som bara asen i hans närmaste krets känner till. Dom som sitter i toppen av hans organisation. Det innersta kretsen, dom särskilt utvalda. Marionettspelarna som långsamt och omsorgsfullt klipper av

dom trådar som håller samman den här världen. Dom som ligger bakom charaden.

Jag har berättat för dig om det här tidigare.

Om spelet.

Dom har namn allihop, dom där spelarna. Ett hemligt

namn för deras hemliga liv. Vill du höra vad dom kallas?

Lyssna då. Och lägg namnen på minnet.

Korpen, Svanen, Svalan, Ugglan, Kondoren.

Plus vår Lord H. Har du listat ut än vad h:et står för?

Det är klart du har.

Höken.

Det är vad dom andra asen kallar honom.

24

Blade 6.indd 24

11-08-19 10.22.13

GAMLA FIENDER Och det är ett rätt passande namn. För vet du vad?

Trots sitt utseende, charm och uppförande är det precis vad han är. Han rör sig som en hök, har ögon som en hök, dödar som en hök. Och ingen vet om att han ens är där förrän det är för sent.

Jag känner Damiens blick på mig. Jag stirrar tillbaka.

Finns det en hök bakom den där blicken? En framtida hök? Vem vet? Jag ser inte att det finns en där nu. Det enda jag ser är en livrädd liten kille. Han torkar bort tårarna och hänger med huvudet.

Jag sticker ner handen i fickan och letar efter en av mobilerna och tar upp den. Det var rätt mobil. Den som

jag stal från den där gamle gubben på parkeringen. Inte mycket att ha. Men vem bryr sig? Bara den funkar.

Det är för tidigt för att ringa till polisstationen. Jaz

kan inte ha kommit dit än. Om hon nu kommer överhu-

vudtaget. Men jag kan inte hjälpa det, Ögat. Jag måste prova att ringa till Bannerman igen. Utifall att.

Jag slår numret. Först provar jag numret till mobilen.

Han kan inte ha hunnit till polisstationen än, men det

är möjligt att någon redan ringt honom med nyheter om Jaz.

Det ringer, det ringer.

Det här är löjligt. Det är alldeles för tidigt för att ringa.

Jag måste ha tålamod.

25

Blade 6.indd 25

11-08-19 10.22.13

Klick.

”Ja, det är Bannerman.” ”Det är Blade.” ”Vad vill du?”

”Har du hört något om Jaz?”

”Ge oss en chans. Vi har knappt hunnit lämna huset.”

Jag hör ljudet av en bil. Och Fern som pratar i bak-

grunden. Herregud, Ögat. Vad säger hon? Vem är det hon pratar med? Jag kan inte uppfatta orden. Hoppas

verkligen att hon pratar med någon från stationen. Hoppas verkligen det är goda nyheter.

”Ring lite senare”, säger Bannerman. ”Jag kör nu. Eller förresten, det vore bättre om du kom till stationen.” ”Aldrig i livet.”

”Gör som du vill.”

Jag hör ljudet från en bil som tutar och en grymt-

ning från Bannerman. Och Fern som mumlar något i bakgrunden.

”Jag lägger på nu”, säger Bannerman. ”Ring mig senare.”

”Vänta!” hör jag Fern ropa. ”Vänta lite!”

Sedan muttrar dom något till varandra innan jag hör Ferns röst i luren.

”Är du där?” säger hon. ”Ja.”

26

Blade 6.indd 26

11-08-19 10.22.13

GAMLA FIENDER Jag tittar på Damien. Han studerar mig noga igen.

Och för ett ögonblick upptäcker jag det i dom där små, sexåriga ögonen. Höken, som stirrar tillbaka på mig.

Som spanat in sitt byte.

Men det vet han inte om än.

Fern pratar igen. Och jag hör hur hennes röst skälver till.

”Dom har lämnat av Jaz.” Jag känner hur orden bara forsar ur mig. ”Lever hon? Är hon vid liv?” ”Hon … lever”, säger Fern.

Hon tvekade lite, Ögat. Hörde du det? Det är jag helt

säker på att hon gjorde. Och hon sa det med låg röst.

Det är något som inte stämmer. Jag säger snabbt: ”Vad har hänt?”

”Men det sa jag ju”, säger Fern. ”Hon lever.” ”Du tvekade!”

”Skrik inte i luren.” ”Jag skriker inte!”

Men det gör jag, Ögat. Jag kan inte hjälpa det. Jag

måste få reda på vad det är som Fern låter bli att berätta.

”Men säg, då!” vrålar jag. ”Vad har dom gjort med henne?”

27

Blade 6.indd 27

11-08-19 10.22.13

Det är tyst i andra änden. Jag ser hur Damien stirrar upp på mig med öppen mun. Fern svarar med samma låga röst.

”Jag vet inte exakt i vilket skick hon är. Jag har inte fått några detaljer ännu. Vi har inte hunnit fram till stationen. Det enda jag vet är att hon lever. ” ”Men du tvekade när du svarade!” ”Att jag tvekade berodde på dig.”

Jag knyter händerna och försöker förstå. Men jag fattar inte ett skit. Jag kan inte tänka klart för det enda jag

vill veta är hur det står till med Jaz, och få höra att hon mår bra. Fern pratar igen.

”Att jag tvekade berodde på dig.” ”Vad då på mig?”

”Jag blev överraskad av din reaktion.” ”Va?”

Bannerman tar över luren.

”Du gjorde henne överraskad. Och mig också.” ”Jag pratade inte med dig, Bannerman.”

”Du skrek så högt att vi hörde vad du sa bägge två.”

Jag svarar inte.

”Och vi blev lika överraskade båda två”, fortsätter han.

”Varför det?”

”För att du visade att du bryr dig om henne.”

28

Blade 6.indd 28

11-08-19 10.22.13

GAMLA FIENDER ”Och?”

”Ingenting. Vi trodde bara inte att du klarade av det.” ”Klarade av vad då?”

”Att bry dig om en annan människa.”

Hans ord träffar mig som knivhugg. Jag märker att Damien fortfarande tittar på mig så jag vänder bort

huvudet. Jag står inte ut med att se hans ögon, inte när jag försöker begripa det här.

Skulle jag inte klara av att bry mig om en annan människa?

Skulle jag inte göra det?

Förklara det där med Becky, då? Gör det! Eller med Mary? Jag bryr mig visst om dom. Skulle jag inte klara

av att bry mig om andra människor? Jag känner tårarna komma igen. För problemet, Ögat, problemet är att Ban-

nerman har rätt. Innerst inne vet jag det. Förr i tiden brydde jag mig inte om någon överhuvudtaget. Inte

förrän jag träffade Becky. Och efter att hon dog blev det likadant igen. Fram till nu. Men det vet Bannerman inget om. Inte Fern heller. Eller någon annan.

För hur skulle dom kunna göra det?

Han börjar prata igen med hård röst.

”Kom till stationen. Med en gång. Det är det enda rätta. Och då lovar jag att du ska få träffa Jaz.”

”Visst”, muttrar jag. ”Innan ni för bort henne.”

29

Blade 6.indd 29

11-08-19 10.22.13

”Trodde du att vi skulle hålla kvar henne för att du skulle kunna hämta henne?”

Jag svarar inte.

”För det trodde du väl ändå inte?” säger han. ”Du måste ha förstått vad som skulle hända när du ordnade

så att hon skulle lämnas av vid stationen. För det måste ha varit du som låg bakom det, eller hur? Det här var

ingen slump. Eller någonting som du bara råkade känna till. Erkänn att det var du som organiserade det hela.”

Jag svarar fortfarande inte. Men han har rätt angå-

ende Jaz. Det är klart att han har. Jag visste hela tiden vad som skulle hända. För saken är den, Ögat, att jag

hade inget annat val. Jaz kan inte bo hos Bex. Och hon kan definitivt inte bo med mig. Eller hos trollen från den gamla stan. Bex kommer inte att gilla den här lösningen men det får hon fixa.

Liksom jag.

Men jag klarar ändå inte av tanken att aldrig få se henne mer.

”Hon tillhör inte dig”, säger Bannerman. ”Hör du vad jag säger? Du är inte hennes pappa eller bror eller förmyndare.”

”Dra åt helvete.”

”Hon tillhör inte dig. Och hon tillhör inte Rebecca Jakes heller. Det är bra att du ordnade så att hon kom till

30

Blade 6.indd 30

11-08-19 10.22.14

GAMLA FIENDER polisstationen. Det hedrar dig. Men det är inte samma

sak som att hon är din. Nu är det andra som kommer att ta över. Det finns ett fungerande system som hjälper barn som hon.”

”Visst. Du menar som det där systemet som hjälpte mig.”

En paus. Antagligen har han lämnat över telefonen

till Fern. Ja, det har han. Nu är det hennes röst igen i luren.

”Är du kvar?”

Jag svarar inte.

”Kom till stationen”, säger hon. ”Du kan inte befinna dig på flykt i all evighet. Överlämna dig till polisen.”

Hon låter vänlig på rösten, som om hon försökte över-

tala mig. Det får mig att tänka på Mary. Mary försökte

också få mig att överlämna mig till polisen. Vilket jag faktiskt tänkte göra, om du minns? Jag hade tänkt ut

hela planen. Men det var innan äcklen kom och tog Jaz. Och dödade Dig.

Samma öde kanske väntar mig, Ögat.

En kniv i hjärtat. Precis som han fick.

Jag kastar en blick på Damien igen. Och för ett kort

ögonblick ser jag det där hos honom igen. Visst är han

fortfarande en vettskrämd unge. Men någonstans i dom där skrämda små ögonen ser jag rovdjuret som

31

Blade 6.indd 31

11-08-19 10.22.14

en dag kommer att börja jaga mig.

Om inte hans pappa lyckas hitta mig dessförinnan. ”Jag tänker inte ge upp”, viskar jag.

Och lägger på.

Det är tyst igen. Tystnaden är så djup att jag är rädd

att den ska svälja mig. Jag lyssnar efter ljud utifrån. Jag

hör ljuden av bilar och stinklådor och en massa annat.

Bruset från Odjuret när världen vaknar efter ytterligare en omtöcknad sömn.

Jag tittar på Damien.

Som fortfarande tittar på mig.

Som fortfarande är rädd.

Han skulle bara veta hur rädd jag är för honom.

Jag går bort till honom och tittar ner. Han spärrar upp ögonen och öppnar munnen på vid gavel. Jag vill säga

något till honom. Jag vill förklara att jag är ledsen för det som hänt. Men jag kan inte. Långsamt går jag bort till dörren på förarsidan och sträcker in handen.

Och snappar åt mig knivarna.

Jag känner hur Damien stelnar till igen.

Jag rätar på mig och ropar till honom. ”Förlåt.”

Han gråter igen. Det är tysta tårar nu, han snyftar

eller jämrar sig inte som han gjorde förut. Det rinner

små, små tårar nerför kinderna på honom. Jag vänder

32

Blade 6.indd 32

11-08-19 10.22.14

GAMLA FIENDER mig om, lyssnar noga och skjuter långsamt upp dörren till garaget.

Det sipprar in ljus, ett grått och dystert ljus. Jag kän-

ner ett vinddrag. Jag kikar ut. Jag ser inga äckel men jag känner att det finns flera stycken alldeles i närheten. Jag måste smita härifrån medan jag har en chans. Och hitta en säker plats. Någonstans där jag kan tänka.

Men en sak i taget.

Jag kollar in i garaget igen. Damien sitter fortfarande

på golvet. Han tittar mot mig från andra sidan bilen.

Jag ropar till honom.

”Jag vill att du ska stanna kvar här, okej?”

Han svarar inte.

”Stanna kvar här tills dom kommer och hämtar dig.

Gå inte iväg på egen hand. Och öppna inte dörren till garaget.”

Varför i helvete oroar jag mig för den där ungen? Jag borde skita totalemente i honom. Men det är inget jag kan fördjupa mig i just nu. Jag stänger garageporten och spanar igen.

Bort till bakgatan, stannar, ser åt alla håll.

Kusten är klar.

Jag vet vad jag vill göra, Ögat. Sticka härifrån så fort

som benen bär mig. Men det hjälper inte. Det är en sak jag måste göra först. Det är hur farligt som helst, men

33

Blade 6.indd 33

11-08-19 10.22.14

jag kan inte låta bli. Jag tittar längs bakgatan.

Minns du vad jag berättade för dig om dom här husen? Det är kontor. Som är så nedgångna att dom inte

går att använda. Förr bröt jag mig in där ibland när jag behövde någonstans att sova.

Så nu tar jag mig in där igen. Men inte för att sova.

Jag börjar gå nerför gatan med alla sinnen på hel-

spänn. Jag kan inte vara nog försiktig för det är tre år

sedan jag var här senast. Jag vet inte vad som gäller här

längre. I vilket fall som helst har ingen rustat upp husen.

Det kan vem som helst se. Men jag har ingen aning om hur det är inuti husen.

Så håll ögonen öppna.

Första grinden, kolla noga. Ingen ute och går, ingen

på andra sidan. Jag gissar att det här huset står tomt.

Jag måste ändå ta risken. Över räcket, in på gården, runt till dörren på baksidan.

Som ser precis likadan ut som förut.

Trött och sliten.

Jag spetsar öronen.

Ingenting hörs där inifrån. Jag smyger förbi fönst-

ret och kollar in. Rummen står tomma. Jag kastar en blick över axeln. Jag tappade hammaren när jag snodde barnflickans bil men det går lika bra med den här tegel­ stenen.

34

Blade 6.indd 34

11-08-19 10.22.15

GAMLA FIENDER Jag tar upp den, väntar och lyssnar. Pang!

Glas går sönder lätt. Jag hör inget larm som slås på.

Jag lossar fönsterhaken, öppnar fönstret långsamt, klämmer mig in och lyssnar igen. Det är fortfarande

tyst. Det enda som hörs är bruset från trafiken längre bort.

Och mitt hjärta som bankar i bröstet.

Jag går från rum till rum på bottenvåningen, ljudlöst, långsamt och med alla sinnen på helspänn. Det är helt tyst här inne, det enda som hörs är mina fotsteg

mot dom knarrande golvplankorna. Inga av rummen är möblerade men jag ser färgburkar, penslar och trasor

nedanför trappan. Det är uppenbart att någon tänker renovera det här huset.

Det är bara att hoppas att det dröjer lite innan dom dyker upp.

Det här kommer i alla fall inte att ta särskilt lång tid.

Jag går uppför trappan, långsamt och tyst. Jag spanar.

Upp till andra våningen. Fler färgburkar och penslar

som står i glasburkar och dessutom hinkar och overaller.

Cigarettpaket, öppnade, halvfulla.

Jag stannar och lyssnar.

Det är fortfarande tyst.

Jag går uppför ännu en trappa. Nu kommer minnena

35

Blade 6.indd 35

11-08-19 10.22.15

tillbaka, Ögat. Senaste gången jag var här måste jag ha varit åtta eller nio. Men jag känner fortfarande igen

mig, trots att varken skrivborden eller arkivskåpen finns kvar.

Tredje våningen. Tapeterna har släppt och hänger i flagor lite överallt. Jag går ut i korridoren. Där den sista trappan fanns. Där är den, bakom dörren där. En liten trappa som leder upp till vinden.

Som är mitt mål.

Du ska snart få se varför.

Jag går uppför trappan, in i det lilla rummet och bort

till fönstret där jag sjunker ner på knä. Jag måste hålla

mig nära golvet för här finns ingen gardin att gömma sig bakom och det är lätt att bli sedd nerifrån. Men å andra sidan är utsikten också bra. Kolla där, Ögat.

Vad ser du där nere?

Garagelängan.

Vilken perfekt plats för att ligga och spana. Jag måste

bara se till att jag håller mig ordentligt gömd. Då sätter vi igång. Jag tar upp telefonen. Jag tänker använda barnflickans mobil igen.

Jag söker i listan.

Lord H.

Jag slår numret.

Den här gången kommer han inte att säga ett ord,

36

Blade 6.indd 36

11-08-19 10.22.15

GAMLA FIENDER Ögat. Jag lovar dig. Han kommer inte ens att säga ”Ja?”.

Vilket passar mig fint.

Klick.

Han svarar efter första signalen. Och där kommer den.

Tystnaden.

”Lyssna noga nu”, säger jag. ”För jag tänker inte upprepa mig.”

Jag berättar var han kan hitta sin son, sedan tystnar jag och väntar. Jag vet inte varför. Som jag sa, Ögat, han

kommer inte att säga ett ord. Jag vill inte ens att han ska göra det. Jag bara … äh, jag vet inte … kanske vill jag att han ska förstå att jag inte är rädd. Som att tystnaden inte stör mig det minsta.

Fast det är inte sant.

Den gör mig helt galen.

Precis som förut.

Jag lägger på, slänger mobilen i golvet och trampar sönder den. Jag lägger mig ner på golvet, väntar. Det

kommer inte att dröja länge. Det kommer att dröja högst några minuter innan dom är här. Liksom han. Det

stämmer, Ögat. Han kommer att dyka upp i egen hög person. Det vet jag.

Han är här om tio minuter.

37

Blade 6.indd 37

11-08-19 10.22.15

Det dröjer bara fem. Jag hör ljudet av bilmotorer, stora

bestar med många hästkrafter. Jag sätter mig upp och kryper långsamt och försiktigt fram mot fönstret. Jag

måste vara på min vakt. Men jag är nästan helt säker på

att dom inte kommer att leta efter mig här uppe. Dom tror säkert att jag har lagt benen på ryggen och stuckit så fort jag kunde så långt bort jag kunde.

Men ändå.

Jag måste vara försiktig.

Långsamt, långsamt. Den här gången ställer jag mig vid sidan om fönstret och låter bli att sticka upp huvudet nerifrån. Jag spanar. Fyra bilar står parkerade utanför garagelängan.

En av bilarna är hans.

Det väller ut äckel ur bilarna. Sex, sju, åtta, nio. Stora

snubbar i välskurna, glänsande kostymer. Det här är överklasslynglar, dom går inte att jämföra med dom där sluskarna från rännstenen som fick upp spåret efter

mig från första början. Men vad annat kan man vänta

sig? Höken skulle aldrig drömma om att omge sig med drägg.

Varför har han inte klivit ur bilen?

Jag stirrar på den. Vilket åk. Ser du, Ögat? Till och

med bilen är en aristokrat. Den spinner med motorn avstängd. Det sitter två personer i den. Chauffören bakom

38

Blade 6.indd 38

11-08-19 10.22.15

GAMLA FIENDER ratten och Höken i baksätet. Eller skuggan av honom rättare sagt.

För han sitter längst bort, bakom passagerarsätet

med huvudet bortvänt. Ut med dig, ditt jävla as. Jag vill se dig en gång till. Jag skulle vilja snitta upp ditt

ondskefulla ansikte. Inte för att jag behöver göra det.

Utan för att jag vill.

För du är min fiende.

Den störste jag någonsin haft. Eller någonsin kommer att få.

Och det säger en hel del, med tanke på alla fiender som jag har.

Men han bara sitter där. Och låter sina hejdukar gå

bort till garagelängan, rycka upp dörren och störta in.

Dom kommer ut igen och en av dom håller Damien i

famnen. Och nu kommer pappsen. Bildörren har öppnats och där står han på trottoaren. Äntligen.

Han breder ut armarna, tar sin son och kramar honom hårt och begraver ansiktet mot nacken på honom. Huvu-

det är på andra sidan av Damiens ansikte så jag får ändå

inte se det jag vill se. Det enda jag ser är Damiens kind.

Han gråter. Det ser jag ändå härifrån. Han storgråter.

Äcklen går fram och ställer sig nära. Höken viftar undan dom och muttrar något. En av dom går in i garaget

39

Blade 6.indd 39

11-08-19 10.22.15

igen, startar barnflickans bil och backar ut den. Dom

andra sprider ut sig, kollar dom andra garagen, på andra sidan muren och längs bakgatan. Åt mitt håll.

Jag drar undan huvudet från fönstret.

Herregud, säg inte att dom tänker söka igenom området. Det trodde jag aldrig dom skulle göra. Jag kikar

ut genom fönstret, blixtsnabbt. Dom har stannat på

bakgatan. Dom gör säkert bara en koll för att förvissa

sig om att det inte finns några hot mot Höken. Det är inte mig dom är ute efter.

Ja, det stämmer.

Nu går dom tillbaka till bilarna. Dom kliver in, stänger

dörrarna och startar motorerna. Det är bara Höken som står kvar och trycker Damien hårt mot sig. Damien gråter fortfarande och pappsen klappar honom på huvu-

det. Och nu böjer han sig ner och räcker över pojken till ett av äcklen i bilen.

Och sedan rätar han på sig. Och ser sig omkring.

Och riktar blicken rakt mot mig.

Det enda är att han inte kan se mig. Aldrig i livet.

Inte där nerifrån. Jag tittar fram över kanten så att jag

kan se honom men bara en liten, liten del av mig syns

genom själva fönstret. Aldrig i livet att han kan se mig.

Aldrig någonsin.

40

Blade 6.indd 40

11-08-19 10.22.16

GAMLA FIENDER Men jag kan se honom.

Jag ser honom hur bra som helst, Ögat.

Kolla ansiktet. Kom igen. Titta på det. Håret, kinderna, munnen, ögonen. Man ser hela ansiktet härifrån, till och med ögonen. Eller kanske inte just ögonen. Det kan hända att jag helt enkelt bara minns dom. Men resten ser jag. Och det gör du med.

Minns du vad jag sa förut? Att han ser så ung ut? Tio eller kanske tjugo år yngre än vad han är. Inte för att jag

ger ett skit. För det spelar ingen roll hur gammal han är.

Det enda som spelar någon roll är hur farlig han är.

Och att det bara är några få som vet det.

Eller alls skulle tro att han är just så farlig.

Det är det som är problemet, Ögat.

För du tittar på den gode mannen. Den snygge och

prydlige mannen. Filantropen, konstens beskyddare, samhällets välgörare, samlaren och kännaren av vackra föremål.

Lägg det ansiktet på minnet, Ögat. Håll kvar bilden på

näthinnan. Låt bilden bränna fast. Precis som den bränt sig fast inom mig. Jag hoppades slippa se det ansiktet

igen. Men det var väl fel av mig att hoppas på det. Det

var givet att jag skulle se det igen. Och hur som helst, vad är det vits med att tro på hoppet?

När hoppet aldrig har trott på mig.

41

Blade 6.indd 41

11-08-19 10.22.16

Han håller fortfarande blicken riktad uppåt. Han bara tittar och tittar. Han kan inte veta att jag är här. Det kan han bara inte göra. Hade han upptäckt mig, skulle han inte bara stå där. Han skulle redan ha skickat ut sina

gubbar för att genomsöka byggnaden, spärra flyktvägarna och braka in. Visste han att jag var här, skulle jag redan vara fast.

Om han visste.

Men han kan inte ha sett mig.

Han kan inte ha gissat sig till att jag är här.

Men ändå står han kvar där och håller blicken riktad

uppåt. Och jag stirrar tillbaka. För jag syns inte. Det är bara en liten strimma av mig som befinner sig i hans

synfält. Det är för lite, för långt bort, bara ena kanten på ett öga. Han kan inte upptäcka mig därifrån.

Men ändå har han inte flyttat på sig.

Bilarna går på tomgång runt omkring honom. Kolla, Ögat. Han står bara där och vägrar att flytta på sig. Och

dom stora bilarna kryper för honom. Det är vad makt är.

Han flyttar sig inte för någon. Det har han aldrig gjort, och det kommer han aldrig att göra. Dom kan inte köra förbi honom utan att nudda eller stöta till honom hur dom än bär sig åt.

Men ändå vägrar han att flytta på sig för dom.

Han kastar en blick mot den bil som står närmast. Jag

42

Blade 6.indd 42

11-08-19 10.22.16

GAMLA FIENDER missar blicken. Jag kan inte se den eftersom han håller huvudet bortvänt. Men jag ser förarens ansikte. Just

det, kompis. Det syns lång väg att du är rädd. Eftersom bossen tittat irriterat på dig.

Och jag vet vad den blicken sa.

Om jag får så mycket som en skrynkla på kostymen, är du körd.

Några av bilarna lyckas ta sig förbi honom. Dom andra

följer efter, kör fram till gatumynningen och ställer sig att vänta. Höken tar ingen notis om dom. Han vrider

på huvudet igen och stirrar åt mitt håll. Han börjar gå, han kommer närmare och närmare. Sedan stannar han

alldeles under mitt fönster. Jag går åt sidan för att inte synas.

Han kan inte se mig, definitivt inte. Å andra sidan

kan jag inte se honom heller. Och det tycker jag inte om. Jag väntar, trycker mig mot väggen, hjärtat slår vilt och blodet pumpar i raketfart. Jag lyssnar. Jag lyssnar

allt jag kan. Efter ett av två ljud. Ljudet av motorer eller

glas som krossas. Om det blir motorer är det lugnt. Om det blir glas kan jag hälsa hem.

En ruta krossas.

Jag stelnar till, tar upp knivarna och kramar dom hårt.

Sedan ett annat ljud.

43

Blade 6.indd 43

11-08-19 10.22.16

Motorer.

Och en bildörr som slås igen. Bara en. Jag ber en bön

att det är hans, Ögat, det måste vara hans. Motorer

som rusar, däck som knastrar till och sedan åker dom iväg. Jag kramar knivarna ännu hårdare, lutar mig försiktigt framåt mot fönstret och kikar ut. Jag måste ta

den risken. Jag måste förvissa mig om att det inte är en bluff.

Men dom åker faktiskt.

Alla bilarna. Och Höken sitter i en av bilarna. Jag skym-

tar hans bakhuvud när bilen kör iväg. Han håller armen runt Damien och trycker honom intill sig. Damien vrider på sig för att kolla bakåt och återigen stelnar jag till.

Men sedan vänder han sig framåt igen och lutar huvudet mot pappsens axel.

Och sedan är dom borta.

Jag andas ut, långsamt och stötvis. Hjärtat slår fortfarande vilt. Jag måste spana av området. För att förvissa mig om att det inte är någon fara. Dom kan ha gillrat

en fälla. Han kanske fick syn på mig här uppe och posterade ut ett par av sina gubbar utanför för att ta fast mig när jag kommer ut.

Och det var definitivt någon som krossade en ruta.

Nerför trappan, tyst och försiktigt. Jag kollar vartenda

utrymme och varenda skugga. Det är helt tyst i huset.

44

Blade 6.indd 44

11-08-19 10.22.16

GAMLA FIENDER Jag hör inte ens en golvplanka som knarrar. Jag kollar varenda våning, ner till nästa, ner till bottenvåningen och stannar.

Jag kollar igen.

Jag lyssnar.

Det är ingen där. Jag smyger runt i rummen där nere

och kikar ut genom alla fönstren mot bakgatan. Hittills verkar kusten klar. Rummet på framsidan – en massa krossat glas över golvet. En gammal trasig tegelsten

som ligger mitt i glaset. Det måste ha varit han som kastade in den, Ögat.

Höken.

Jag antar att det var han. För att han är rasande. För att han är ute efter mitt blod.

Men han visste inte att jag var där.

Vilket var tur för mig.

Jag stoppar ner knivarna, böjer mig ner och plockar

upp tegelstenen. Jag håller den hårt. Sedan vänder jag mig om och kastar den mot väggen mittemot. Den flyger tillbaka mot mig, faller ner på golvet och studsar till några gånger innan den stannar. Jag stirrar ner på den.

För helt plötsligt inser jag en sak, Ögat. Nu står det

helt klart för mig. Att vi har kommit fram till den punkt

där det kommer att avgöras – vem som är jägaren och

vem som är bytet. Jag är också rasande. Jag vill också

45

Blade 6.indd 45

11-08-19 10.22.16

se blod. Jag tänker inte dra mig ur. Det vet jag nu. Jag tänker inte ge upp och sticka min väg från Odjuret.

För det första för att jag måste ta reda på hur det är med Jaz. Jag måste förvissa mig om att hon är i goda

händer. Även om jag aldrig mer får träffa henne igen, måste jag ta reda på om hon har det bra. Och för det andra finns det saker ur mitt förflutna som jag måste ställa till rätta.

Så gott det nu går.

Och ytterligare en sak. Något stort.

Jag har en fiende. Nu ser jag hans bild tydligare för mitt inre. Givetvis fanns den där bilden inom mig förut

också, men nu när jag har sett honom igen, är han tydligare än någonsin. Och det vet jag till hundra procent.

Jag kan inte fly längre. Och vet du varför? För han kommer aldrig att ge sig förrän han har hittat mig. Inte

förrän jag har blivit till jord som sipprar mellan hans fingrar. Därför återstår bara en sak för mig. Att besegra honom.

Det stämmer, Ögat.

Jag måste slåss.

46

Blade 6.indd 46

11-08-19 10.22.17