Jag släpper taget. Hon står kvar, tittar mot andra sidan gatan och sedan tittar hon på mig igen.” ”Vad för slags hem?” säger hon. ”Ett skithem.”
Jag tittar över gatan. Och vet du vad, Ögat? Det är
underligt. Som om det där huset fortfarande fanns kvar. Som om det alltid kommer att finnas kvar. Som om man
kunde riva alla dom andra husen, frakta bort bråten, och förvandla hela den satans gatan till ett stort inget, men gissa vad?
Den delen skulle ändå inte vara en ödetomt.
För spöken försvinner inte så lätt. Och det där spöket är fortfarande kvar. Jag känner det.
”Dom hittade mig utanför dörren”, mumlar jag. Bex är tyst. Men jag känner att hon väntar.
”Jag låg i en låda”, säger jag. ”Det var vad dom berättade senare. Men det kanske bara var en lögn. En rövar-
historia. Ett barn i en låda. Visst låter det romantiskt, eller hur? Så länge man inte själv är det där barnet. Men
det är vad dom sa till mig. Dom sa att jag lämnades där av vilka mina föräldrar än var. Eller kanske av någon an-
nan. Vem vet? Men dom tog hand om mig, dom som arbetade där och gav mig ett namn.” ”Vad kallade dom dig för?”
20
Blade 5.indd 20
11-03-24 14.54.53