Issuu on Google+


I serien BLADE har utkommit: Spela död

Komma nära På flykt

Blind rädsla Slå tillbaka

Blade 5.indd 2

11-03-24 14.54.50


tim bowler

SLA TILLBAKA

Översättning Ulf Gyllenhak

Blade 5.indd 3

11-03-24 14.54.50


Till Rachel

med all min k채rlek

Blade 5.indd 5

11-03-24 14.54.50


SLÅ TILLBAKA

Välkommen till det stora Odjuret. Välkommen till helvetet.

  Kolla dig omkring, Ögat. Tidig morgon, novembersol. Gullig liten gata, gullig liten skola, gulliga små ungar

som skyndar in genom skolgrinden. Den stora huvudstaden vaknar runt oss. Härligt ställe, eller hur?   Då tror du fel.

  För allt är fel. Det här stället krossar en. Allt man ser, allt man känner. Kom närmare, Ögat, och lyssna noga. Det här är det absoluta skitstället. Det är inte som den gamla stan, den vi just flydde från.   Detta är Odjuret.

  Och jag ska berätta en sak om honom.

7

Blade 5.indd 7

11-03-24 14.54.50


Något du måste veta.

  Det kvittar hur soligt det är, det kvittar hur många välartade ungar eller intressanta människor du ser vakna

upp och ruska igång sina liv. Odjuret är inte vad du tror. Odjuret är inte vad någon tror.

  Jag vet vad jag talar om. Jag föddes här. Jag växte upp här. Om man kan kalla det för att växa upp. Men skit

samma. Jag känner Odjuret. Jag känner honom som jag känner min egen kropp. Om du tycker att jag visste en

hel massa om den gamla stan är det inget mot vad jag vet om Odjuret.

  Du har förmodligen hört talas om taxichaufförerna. Att dom kan varenda gata i hela stan. Att dom lär sig stan gata för gata och sedan får göra ett prov. För annars får dom inte köra taxi. Visst, det är sant. Men som om det skulle imponera på mig.

  För det gör det inte. Jag kunde allt sånt där trams redan när jag var sju. Varenda gränd, varenda gata, var-

enda satans lilla bakgård. Alla ställena också. Hotellen, klubbarna, teatrarna, biograferna, bordellerna, alltihop. Alla dom urlöjliga monumenten. Jag blev så trött på att

veta allt om Odjuret att jag hittade på egna namn på alla dom där ställena.

  Det är nämligen så mitt minne fungerar. Jag minns

8

Blade 5.indd 8

11-03-24 14.54.51


SLÅ TILLBAKA allting jag vill minnas. Folk, ställen, berättelser, siffror, vad som helst. Om du bara anade allt jag minns. Det är ett av skälen till att jag råkade illa ut. Men det finns en sak som är underlig när det gäller Odjuret.

  Jag lärde mig allt som fanns att veta om honom, och sen fattade jag att jag hade fel. Jag kände inte Odjuret

överhuvudtaget. Inte som jag trodde att jag gjorde. Jag kunde bara namnen och var man kunde gömma sig. Jag

känner honom bättre nu. Sanna mina ord. Och du måste också se till att få koll på honom, Ögat.

  För det finns några grejer du måste lära dig snabbt om honom.

  För det första är han inte alls som den gamla stan. Den vi just lämnade. Hon var stor, ja, men hon var inget jämfört med den här killen. För det andra är Odjuret

inte ens en stad, inte ens en huvudstad. Visst, visst, han kallas för båda två. I turistbroschyrerna.

  Han har allt det där folk snackar om. Stationer, parker, banker, affärer, stormarknader, sevärdheter och hela skiten. Men han har något annat också. Något som inte finns i turistbroschyrerna.   En stad till.

  Och en stad till, och en till och en till.

  För det är vad dom flesta inte fattar. Vi är inte i en

9

Blade 5.indd 9

11-03-24 14.54.51


stad. Vi är i tio städer som slagits ihop till en. Fler än

tio. Odjuret är ett helt eget land. Och då tänker jag inte bara på storleken, Ögat, hur långt han breder ut

sig. Jag tänker på alla skikt. Städer inne i städer, liv inne i liv.

  Det är där ifrån mörkret kommer.   Städerna som man inte ser.   Liven som man inte ser.

  Lita på mig. Jag vet vad jag talar om.

  Men strunt i det nu. Kolla dom där ungarna där borta. Dom flesta av dom är borta på lekplatsen men några är fortfarande på väg in genom grinden. Det gäller att

hålla sig i bakgrunden, inte synas och spana. Vi stannar kvar bakom den här skåpbilen och kikar runt kanten.

  Okej, Ögat, ser du ungarna? Ser du grinden? Titta då

på bilen som står parkerad till vänster, den dyra grå bilen. Och killen som sitter vid ratten. En läskig typ med snygg kavaj och uppmärksam blick.

  Ser du att dom satt sig i rörelse? Inte? Det är för att

han är duktig och för att du har noll koll. Titta igen, Ögat. Ansträng dig. Ser du hans ögon nu? Hur han kollar sig omkring? Nej, du ser tydligen inte ett skit. Idiot.

  Men strunt samma. Lita på mig. Dom har satt sig i rörelse. Jag bara vet det. Hur vet jag det? För att han är

10

Blade 5.indd 10

11-03-24 14.54.51


SLÅ TILLBAKA som jag. Han vet hur man ska spana. Därför måste vi ta det lugnt. Av ett mycket gott skäl.   Dom jävlarna vet att jag är här.

  Alltså att jag har kommit tillbaka till Odjuret. Jag

snackar inte om den här lilla gatan eller den där snub-

ben. Herregud, om han visste att jag var här, skulle jag

lika väl kunna lägga mig ner och dö. Men han vet inget. Han är smart och han spanar bra, men han har inte fått

syn på mig. Och det kommer han inte att få heller, om jag inte gör bort mig totalt.

  Han är som alla andra äckel. Han gör vad han blir tillsagd, får betalt, åker hem. Ställer inga frågor. Nej, jag

snackar inte om honom. Jag snackar om dom svin som

säger åt honom vad han ska göra, och asen högre upp. Det är dom som vet att jag är tillbaka i Odjuret.   Det är en enkel ekvation.

  Dom har Jaz och dom vet att jag tänker hämta henne. För dom vet att jag bryr mig. Xennie berättade det för dom när hon skvallrade på mig och Bex. Så dom vet att

jag inte kommer att banga ur och att dom bara behöver vänta på att jag ska dyka upp.

  Och dom har rätt. Jag har kommit hit för att hämta Jaz. Hon är allt jag vill ha. Jag skiter totalemente i vad

som händer med mig bara hon klarar sig. Men jag ska

11

Blade 5.indd 11

11-03-24 14.54.51


berätta något för dig, Ögat. Om hon är död, kommer jag att vilja ha något annat.   Hämnd.

  Det stämmer, Ögat.   Jag tänker ge igen.

  Enda problemet är vad jag ska göra med Bex. Jag kan

inte lämna henne och hon är beroende av mig. Hon är

fortfarande förbannad på mig. När maktisarna dök upp hemma hos den gamle professorn, skrek och gormade

hon på mig så mycket att det var nära att vi inte hann undan.

  Men jag lyckades få ner henne för trappan och ut

genom bakdörren, och vi stack över ängarna mot motorvägen. Fråga mig inte hur det gick till att polisen inte fick tag på oss. Vi har liftat och gömt oss hela natten.   Men nu är vi här.

  Vi är fortfarande tillsammans. Hon är beroende av mig, Ögat, och jag kan inte lämna henne. Hon vill ha

tillbaka Jaz lika mycket som jag. Problemet är att jag jobbar bättre på egen hand. Om Bex inte orkar – vilket är

fullt möjligt – kommer hon att sabba för oss båda två.   Jag spanar över axeln.

  Lyckligtvis syns hon inte till. Jag har varit nervös för

att hon skulle ställa sig mitt på vägen och avslöja mig

12

Blade 5.indd 12

11-03-24 14.54.51


SLÅ TILLBAKA för alla. Det krävdes hela min övertalningsförmåga för

att hon skulle hålla sig utom synhåll medan jag rekar den här vägen.

  Men hon gjorde som jag sa. Det går inte att påstå

något annat. Det är bara att hoppas att hon är kvar där

jag lämnade henne. För det är inte alls säkert. Okej, nu måste vi flytta på oss innan dom där äcklen upptäcker oss.

  Ja, Ögat, du hörde rätt. Jag sa äcklen. Men du såg väl aldrig den andre killen? Han står borta till höger, längre

ner. Ser du honom nu? En kraftig typ, grå kostym, han lutar sig mot muren utanför lekplatsen.   Nu sticker vi.

Tillbaka längs gatan. Vi smyger oss fram bakom dom

parkerade bilarna. Titta dig omkring, Ögat, titta noga. För från och med nu måste vi hålla oss ur synhåll och

spana. Vi måste upptäcka faran innan faran upptäcker oss.

  Det finns fler faror i Odjuret än i den gamla stan. Hon var jobbig men den här stan har ögon överallt. Ner till

slutet av gatan, titta sig omkring, titta igen, genom parken, förbi tunnelbanan, in i gränden.

  Stanna, spana av gatan bakom oss. Grönt. Nedför

13

Blade 5.indd 13

11-03-24 14.54.51


gränden, runt kröken, fram till muren längst bort.   Och där är Bex.

  Hon sitter hopsjunken på marken bakom den stora soptunnan. Precis där jag lämnade henne. Jag andas ut

långsamt. Jag trodde att hon kanske hade sjappat. Och det hade varit illa, Ögat. Äcklen hade snott henne på fem minuter om hon gett sig iväg ensam.   Hon höjer blicken anklagande.

  ”Jag trodde inte du skulle komma tillbaka”, säger hon trumpet.

  ”Det sa jag att jag skulle göra.”   ”Ja.” Hon snörvlar till. ”Än sen.”   ”Vad menar du?”

  ”Att dina löften inte är värda ett skit.”

  ”Jag har åkt hela vägen hit med dig. Jag kunde ha stuckit när som helst.”   ”Visst.”

  Hon tittar bort och sedan tittar hon mot mig igen.

  ”Det är inte bara jag, eller hur?” gnäller hon. ”Som inte litar på folk.”

  ”Jag vet inte vad du snackar om.”

  Som om jag inte gjorde det, Ögat. Men skit samma.

  ”Du litar inte på mig heller”, fortsätter hon. ”Det syns

14

Blade 5.indd 14

11-03-24 14.54.52


SLÅ TILLBAKA i ditt ansikte. Jag såg det när du kom gående i gränden. Du tänkte att den där subban har stuckit sin väg.”   ”Jag tycker inte att du är en subba.”

  ”Men du trodde att jag hade stuckit.”   Jag rycker på axlarna.

  ”Om du säger det så.”

  Hon börjar gråta. Det är första gången hon lipat sedan vi flydde från den gamle professorns hus. När vi var där grät hon oavbrutet och det är inget att säga om. Dig

mördad, Jaz kidnappad, allt blodet. Men sedan vi lyckades ta oss därifrån har hon hållit tyst. Hon är fortfarande

rasande på mig – det känner jag – men det är inifrån.

Som en underlig, tyst ilska. Inga ord, inga sura miner, inga slag eller örfilar.   Och inga tårar.

  Fram till nu. Men det kanske är bäst så. Hon har en massa saker inom sig.   Som jag.

  Den enda skillnaden är att jag inte gråter. Och vet du

varför, Ögat? För att jag inte tillåter mig själv att gråta. Jag har sagt åt mig själv att inte gråta förrän jag får tillbaka Jaz. Jag måste vara stark för hennes skull.   Bex fortsätter gråta.

  Jag sätter mig ner bredvid henne och låter henne

15

Blade 5.indd 15

11-03-24 14.54.52


böla. Hon lägger inte märke till mig. Det går några

minuter innan hon tystnar. Hon bara sitter där med

tårar i sina halvöppna ögon. Hon har slutit sig inom sig själv igen. Sedan vänder hon plötsligt på huvudet och stirrar på mig.

  ”Du måste prata”, säger hon.

  Jag tittar på henne. Hon är inte bara arg längre. Hon är nära att bryta ihop. Jag ser det i hennes ansikte. Och

dessutom är det en sak till, Ögat. Hon har rätt. Jag är skyldig henne att säga något.

  Och i vilket fall som helst måste hon få veta lite.

  Inte alltihop. Jag är inte säker på att jag kan berätta

alltihop. Men en del. Så att hon förstår hur farlig situationen är. Men det tror jag att hon fattat redan.

  ”Den där killen i huset”, muttrar hon. ”Han som sa att om Blade vill ha tillbaka den lilla flickan, vet han var han ska leta.”

  ”Vad är det med honom?”   ”Var det sant?”   ”Kanske.”

  ”Kanske?” Hon griper tag i min krage och kör upp sitt ansikte mot mitt. ”Kanske?”   ”Bex …”

  ”Var det sant, ja eller nej?”

16

Blade 5.indd 16

11-03-24 14.54.52


SLÅ TILLBAKA   ”Det var sant.”   ”Din skit!”

  Hon föser undan mig.   ”Bex …”

  ”Håll käft!”   ”Bex …”

  ”Jag sa håll käft!”

  Jag tänker så att det knakar, Ögat. Hur jag ska göra det här. Hon vill att jag ska prata men hon är så arg att

hon inte kan lyssna. Jag måste få över henne på min sida igen eller så är vi körda. Jag ställer mig snabbt upp och sträcker ut en hand.   ”Kom hit, Bex.”

  Hon tittar på mig som om jag vore sjuk.

  ”Jag behöver inte din hand för att resa mig.”

  Hon ställer sig upp. Hon vinglar, hon är fortfarande omtumlad och helt slut.

  ”Vad vill du nu då?” klagar hon. ”Ljuga lite till?”   ”Jag vill visa dig något.”

  Jag väntar inte på henne, utan går bara tillbaka längs

gränden. Jag hör att hon följer efter. Hon lufsar snarare

än går, men hon rör på sig i alla fall. Runt kröken, genom gränden, bort till slutet av gatan, stanna, spana.   Det ser bra ut. Men jag är försiktig.

17

Blade 5.indd 17

11-03-24 14.54.52


Bex hinner ikapp. Hon stannar bredvid mig.   ”Vart ska vi?” muttrar hon.   ”Ingenstans.”

  ”Men varför ödslar du bort min tid?”   ”Titta över gatan.”

  Hon är tyst en stund. Jag kollar inte om hon tittar. Jag vet att hon gör det. Jag känner det.

  ”Vad är det?” säger hon plötsligt.

  ”Berätta vad du ser. På andra sidan gatan.”   ”Hus.”

  ”Titta igen. Från vänster till höger. Berätta vad du ser.”

  Hon suckar.

  ”Fortsätt”, säger jag.

  ”Hus, hus, hus, hus”, rabblar hon uttråkat, ”hus, ödetomt, hus …”   ”Stopp.”

  ”Vad då?”

  ”Titta på ödetomten.”

  Ännu en tystnad. Jag kollar inte nu heller. Jag känner

att hon tittar den här gången också. På mer än en sak. Fråga mig inte hur jag vet det. Men jag känner det. Hon tittar på ödetomten. Och hon tittar på mig också. Jag känner hur hon pendlar med blicken.

18

Blade 5.indd 18

11-03-24 14.54.53


SLÅ TILLBAKA   Men jag tittar bara på en sak.

  Hon pratar igen, nu är hon irriterad.

  ”Tänker du säga vad det här handlar om?”   ”Det är ingen ödetomt.”   ”Va?”

  Nu tittar jag på henne.

  ”Det är ingen ödetomt.”

  Hon stirrar ilsket på mig, riktar blicken över vägen och rycker på axlarna.

  ”Okej. Det är en parkering. Men det står inga bilar där. Alltså är det en ödetomt. I alla fall för mig.”   ”Det var där jag bodde när jag var liten.”

  Nu fick jag hennes uppmärksamhet. Hennes ögon smalnar.

  ”Bodde du på en parkering?”

  ”Det var ingen parkering då.”   ”Vad var det?”   ”Ett hem.”

  Hon lutar sig ut mot gatan för att se bättre. Jag rycker tillbaka henne in i gränden.   ”Gör inte så”, säger jag.

  ”Det är ingen som tittar.”

  ”Det finns alltid någon som tittar.”   ”Släpp mig”, fräser hon.

19

Blade 5.indd 19

11-03-24 14.54.53


Jag släpper taget. Hon står kvar, tittar mot andra sidan gatan och sedan tittar hon på mig igen.”   ”Vad för slags hem?” säger hon.   ”Ett skithem.”

  Jag tittar över gatan. Och vet du vad, Ögat? Det är

underligt. Som om det där huset fortfarande fanns kvar. Som om det alltid kommer att finnas kvar. Som om man

kunde riva alla dom andra husen, frakta bort bråten, och förvandla hela den satans gatan till ett stort inget, men gissa vad?

  Den delen skulle ändå inte vara en ödetomt.

  För spöken försvinner inte så lätt. Och det där spöket är fortfarande kvar. Jag känner det.

  ”Dom hittade mig utanför dörren”, mumlar jag.   Bex är tyst. Men jag känner att hon väntar.

  ”Jag låg i en låda”, säger jag. ”Det var vad dom berättade senare. Men det kanske bara var en lögn. En rövar-

historia. Ett barn i en låda. Visst låter det romantiskt, eller hur? Så länge man inte själv är det där barnet. Men

det är vad dom sa till mig. Dom sa att jag lämnades där av vilka mina föräldrar än var. Eller kanske av någon an-

nan. Vem vet? Men dom tog hand om mig, dom som arbetade där och gav mig ett namn.”   ”Vad kallade dom dig för?”

20

Blade 5.indd 20

11-03-24 14.54.53


SLÅ TILLBAKA   ”Det kvittar. Och det var där jag bodde när jag var liten.”

  ”Hur länge då?”

  ”I fyra år. Sedan drog jag.”   ”Vad då? Drog du?”   ”Ja.”

  Bex är tyst igen. Men jag vet vad hon kommer att

fråga härnäst. Och här kommer frågan och vräker sig rakt in i mitt huvud.

  ”Hur var det att bo där?”

  Jag svarar inte. Plötsligt kan jag inte. Minnesbilderna kastar sig över mig. Samma bilder som alltid dyker upp

när jag tänker på det där stället. Minnen utan ansikten, minnen utan form. Egentligen är det inte ens minnen. Bara känslan av minnen, rädslan i minnena.   Smärtan.

  Jag tittar på henne. Jag känner hur tårarna tränger fram, trots det jag sa om att inte gråta. Jag håller tillbaka tårarna men det är knappt jag klarar det. Jag kämpar

så gott jag kan och Bex har förstått. Det märks på hur

hon betraktar mig. Hon biter sig i läppen och slår undan blicken.

  En bil kommer körande på gatan. Vi ryggar tillbaka båda två. Jag spanar. En gammal rishög som svänger in

21

Blade 5.indd 21

11-03-24 14.54.53


på parkeringen med en gammal gubbe bakom ratten. En liten grabb i framsätet. Antagligen hans barnbarn. Samma mun och näsa.

  Dom kliver ut, gubben betalar för parkeringen och sedan går dom iväg längs gatan. Lillkillen ser ut att vara

fyra år. Det skulle kunna ha varit jag en gång i forntiden. Till och med samma hårfärg.   Bex pratar igen.

  ”Vad hände med huset?”   Jag tittar på henne.

  ”Jag brände ner det.” ”Herregud”, säger hon.

  Hon sticker ut huvudet igen för att se bättre. Jag drar tillbaka henne in i gränden.   ”Håll dig utom synhåll.”

  ”Det finns ingen där”, säger hon. ”Det sa jag ju nyss.”   ”Backa.”

  Och det gäller dig också, Ögat. För där finns något

som hon inte har sett, något som du inte har sett. En

bil på väg från höger. Det är inte samma bil som dom där äcklen hade vid skolan. Den här är större.   ”Jag ser ingen”, säger Bex.   ”Backa.”

22

Blade 5.indd 22

11-03-24 14.54.53


SLÅ TILLBAKA   ”Släpp min arm.”

  Jag insåg inte att jag fortfarande höll om henne. Jag

släpper greppet, men jag kollar henne noga, på samma

sätt som jag kollar gatan noga. Jag ser inte bilen längre. Vi har gått alltför långt in i gränden. Men jag känner den.

  ”Backa”, säger jag.

  Ljudet av röster som kommer närmare. Dom där rösterna har inget med bilen att göra. Det är kvinnor som pratar, högt och irriterat. Vi kommer att se dom om ett

ögonblick och dom kommer att se oss. Hoppas bara inte

att dom röjer oss för äcklen i bilen. För det ska jag säga, Ögat. Dom där typerna i bilen är inte att leka med.   Fråga mig inte hur jag vet det.

  Två brudar, i tjugoårsåldern, med en massa läppstift.

Dom snackar oavbrutet. Dom stannar till vid gränden, får syn på oss, tystnar.

  ”Hur står det till?” frågar jag.   ”Vilka är ni? ”säger den ena.

  ”Mannen från månen”, säger den ena. ”Och hans tjej.”

  Dom fnissar båda två. Men jag tittar ut mot gatan

bakom dom. Bilen har stannat. Jag ser motorhuven. En svart bil med kraftig motor.

23

Blade 5.indd 23

11-03-24 14.54.53


”Vi måste sticka”, säger jag.

  ”Har vi sagt något fel?” hånar den första bruden.

  Hon skrattar till och hennes kompis stämmer in. Ljudet från en bildörr och sedan en till. Jag griper tag i Bex arm.

  ”Kom nu.”   ”Blade …”

  ”Kom nu!”

  Jag föser iväg henne genom gränden, men hon stretar emot.

  ”Bex, kom nu!”

  Kvinnorna fortsätter skratta.

  ”Bex! Vi måste fly! Och vi kan inte gå tillbaka ut på gatan!”

  ”Men det här prånget leder ju ingenstans. Det är en återvändsgränd.”

  ”Gör bara som jag gör!”

  Ljudet av hårda, arga röster. Nu börjar Bex springa. Fler röster, brudarna bråkar med äcklen, skrik och gap. Ljudet av en örfil, skrik, sedan fotsteg som dundrar efter oss.

  ”Bex! Skynda dig!”

  Vi rusar längs gränden, runt hörnet och stannar vid muren längst bort. Jag kollar bakom oss. Dom syns inte

24

Blade 5.indd 24

11-03-24 14.54.54


SLÅ TILLBAKA till ännu. Men dom kommer att vara här om några ögonblick.

  ”Och nu då?” säger Bex.

  ”Över muren. Det finns en liten innergård på andra sidan. Det är baksidan till en skoaffär.”   ”Hur vet du det?”

  ”Strunt samma. Klättra bara över muren och spring som fan.”

  ”Men det är för högt!”

  ”Ställ dig på soptunnan!”

  Hon klättrar upp och över. Jag är henne hack i häl. Äcklen dyker upp bakom oss när jag hoppar ner på andra

sidan. Vi skyndar oss runt butiken och ut på gatan. Bex svänger åt vänster. Jag tar tag i hennes arm.   ”Andra hållet.”

  Hon säger inte emot. Vi rusar iväg. Vi flämtar av ansträngning. Jag kollar över axeln. Äcklen kommer strax att dyka upp på gatan. Vi måste skynda oss.   ”Ta vänster, Bex.”

  Förbi banken, över parkeringen, förbi cykelskjulet, nedför stigen, över staketet till odlingslotterna, bort

till andra änden, över det andra staketet och uppför huvudgatan. Jag kollar bakom oss.

  Tre äckel kommer springande. Dom måste ha tagit

25

Blade 5.indd 25

11-03-24 14.54.54


den andra vägen, precis som jag hoppades, så att vi

skulle få några sekunder till godo. Men inte många. Dom är snabba.

  ”Vad ska vi göra?” säger Bex.

  Jag hör skräcken i hennes röst. Jag spanar av gatan, går ut mot trottoarkanten, sträcker ut en hand och skriker.

  ”Taxi!”

  Den stannar. Bex springer fram till mig. Jag öppnar dörren.

  ”Hoppa in, Bex.”

  Vi sätter oss i baksätet. Jag tittar bort mot odlingslot-

terna. Äcklen är nästan framme vid staketet. Om chauf-

fören inte åker snart, kommer dom att ställa sig framför bilen och då är vi körda. Jag tittar på honom. Han har vänt sig om och han betraktar oss eftertänksamt, som

om han undrar om han gjorde ett misstag som lät oss kliva in i bilen.

  ”Nu åker vi”, säger jag.

  ”Vart?” svarar han trumpet.

  ”Över floden. Jag säger var vi ska stanna.”   ”Har ni några pengar?”

  ”Visst. Det är inga problem.”

  Jag känner hur Bex griper tag i min arm. Hon stirrar

26

Blade 5.indd 26

11-03-24 14.54.54


SLÅ TILLBAKA på äcklen som närmar sig och hon håller på att bryta ihop. Jag måste handla snabbt för annars kommer hon att skrämma chauffören.

  ”Jag har pengar. Det är inga problem. Kör till andra sidan floden.”

  Han är fortfarande inte övertygad. Bex nyper till hårt. Jag ser att dom spridit ut sig. Nu går dom, så att dom inte ska framstå som skumma, men dom rör sig snabbt

och en av dom ställer sig i vägen för taxin. Chauffören har inte sett dom ännu. Jag nickar åt honom.

  ”Nu åker vi”, säger jag till honom. Jag sneglar mot Bex och pussar henne på kinden. ”Är du okej, stumpan?”

  Hon säger inget, hon bara stirrar. Chauffören granskar

henne. Det här fungerar inte. Jag måste hitta en annan lösning. Jag lutar mig framåt och tittar ut genom vindrutan.

  ”Vem fan är det?” säger jag.

  Chauffören vänder sig om och ser äcklet framför taxin. Han gestikulerar.   ”Flytta på dig!”

  Äcklet rör sig inte ur fläcken.

  ”Flytta på dig!” vrålar chauffören.

  Äcklet börjar gå framåt. Ytterligare några typer kommer närmare. Dom är tuffingar allihop. Vi kan inte slåss

27

Blade 5.indd 27

11-03-24 14.54.54


mot dom här. Och chauffören kommer inte att vara till

någon hjälp. Men jag har fel. Han vänder sig åt sidan, vevar ner fönstret och sticker ut huvudet.   ”Men för i helvete, flytta på dig då!”

  Sedan trycker han ner gasen, svänger ut och plötsligt

har vi kört förbi dom och åker därifrån. Han spottar ut

genom fönstret, stänger det och ser sig om. Men han

kollar inte mig och Bex. Han kollar äcklen. Han tittar en liten stund, sedan fokuserar han på att köra i stället.

  ”Jag har fått nog av dom här kvarteren i dag”, muttrar han. ”Folk kör som idioter eller så går dom bara rakt

ut i gatan. För att inte snacka om alla knäppa passagerare.”

  Han sneglar bakåt igen. Och den här gången tittar han på mig.

  ”Jag hoppas verkligen att du har stålar.”   ”Det har jag.”   ”Visa mig.”

  Jag ser hur rädslan återvänder till Bex ansikte, jag

känner hur hennes hand griper tag om mig igen. Chauffören tittar fortfarande på mig. Han koncentrerar sig

på att köra men han betraktar mig i backspegeln. Jag sticker ner handen i fickan och drar upp en sedel.   Bex spärrar upp ögonen, men hon säger inget.

28

Blade 5.indd 28

11-03-24 14.54.54


SLÅ TILLBAKA   Jag håller upp sedeln så att chauffören kan se. Han rycker på axlarna.   ”Okej.”

  ”Är du nöjd nu?”

  ”Vart ska vi åka?”   ”Över floden.”   ”Och sedan?”

  ”Jag säger till när vi kommer fram.”

  Han säger inget. Men jag känner att han fortfarande betraktar oss. Vi måste göra den här resan kort. Äcklen

har tagit hans registreringsnummer och nu sprids det.

Bex släpper greppet om min arm och lutar sig bakåt. Jag sneglar på henne.

  Hon andas tungt, riktigt tungt. Hon kommer inte att fixa det här, Ögat. Aldrig i livet. Hon kommer inte att

fixa det här. Inte i Odjuret. Hon är redan helt slut. Fråga mig inte vad jag ska göra åt det. För jag vet inte.   Titta ut genom fönstret.

  Ja, just det. Kolla noga, Ögat? Sevärdheterna. I alla fall några av dom. Det finns hur många som helst, om

du är intresserad. Men här har du en hel drös på ett och samma ställe. Turister betalar hur mycket som helst för

att få se det. Jag fattar inte varför. Och nu kommer den värsta sevärdheten av allihop.

29

Blade 5.indd 29

11-03-24 14.54.54


Skitfloden.

  Som är riktigt stor. Jag skiter totalemente i hur be-

römd den är, hur mycket historia som hänger ihop med den, hur många sånger och dikter och vidriga målningar som handlar om den. Det enda jag vet är att den är bred

och att den är djup och att den är blöt, och jag önskar att vi inte behövde korsa den.

  ”Vilken bro?” säger chauffören.   ”Nästa.”

  Jag fångar han blick i backspegeln igen. Han är inte arg länge, men nu är han nyfiken. Han vet inte vad han ska tro om oss. Och han har börjat fundera på dom där

äcklen. Han trodde inte att dom hade någon koppling till oss. Men nu har han börjat undra.

  Bex undrar också. Jag ser det i hennes ansikte. Men hon undrar inte över äcklen. Hon försöker begripa hur

det kommer sig att jag har pengar. Då får hon fortsätta undra, och samma sak gäller dig, Ögat. För jag kan inte prata nu. Jag måste koncentrera mig på chauffören.

  Han har svängt ut på den första bron. Jag kallar den för Spökarslet. Fråga mig inte varför. Jag har alltid kallat den

så. Ja, jag vet. Du blir förvirrad. Men det skiter jag i. Jag har redan berättat för dig att jag har mina egna namn för en massa ställen i Odjuret. Det är bara att gilla läget.

30

Blade 5.indd 30

11-03-24 14.54.55


9789132159268