9789132159022

Flora Bella

Pi m

Kajsa

Saga

Elin

Mariella

GV1 PaĚŠ egna vingar.indd 2

Laila

11-01-17 13.58.32

Bok et t

På egna vingar Titania Woods

Illustrerad av Smiljana Coh Översättning Carina Jansson

GV1 På egna vingar.indd 3

11-01-17 13.58.32

Till min agent, Caroline Sheldon.

Utan hennes fantastiska stöd och entusiasm skulle det inte finnas några feer på Glittervingsakademin.

GV1 På egna vingar.indd 5

11-01-17 13.58.33

Kapitel ett

”Skynda dig, Bruno”, viskade Flora i musens öra. ”Vi är nästan framme!”

Morrhåren darrade för varje steg när musen lydigt började springa. Flora klamrade sig fast vid tyglarna. Hennes hjärta dunkade när hon spanade in i det höga gräset framför dem. De måste vara framme snart.

Och sedan var den plötsligt där! En stor ek som reste sig på en blomsteräng. Floras vingar fladdrade ivrigt när hon drog i Brunos tyglar. ”Titta!” ropade hon till sina föräldrar. ”Där är den! Glittervingsakademin!”

7

GV1 På egna vingar.indd 7

11-01-17 13.58.33

Floras pappa svepte in över hennes huvud och hans lila vingar flaxade så fort att de blev suddiga. ”Jag undrade när du skulle se den”, retades han.

Floras mamma, som svävade bredvid henne, kramade hennes hand. ”Du kommer att trivas jättebra här”, sa hon. Hennes klarrosa hår, som var så likt Floras, fladdrade mjukt i vinden. ”Kom, vi måste skynda oss!” pep Flora.

Bruno började galoppera mot den stora eken medan Floras föräldrar flög tätt bakom honom.

Ett svagt surrande ljud hördes i luften ovanför dem. En flock unga feer dök upp, färgglada som fjärilar. De lekte och snurrade i luften medan de ropade till varandra. ”Kära gamla Glitterving!” sa en. ”Visst är det skönt att vara tillbaka?”

Flora log när hon såg dem fladdra iväg. Snart skulle hon också flaxa omkring i luften med sina vänner. Åh, som hon längtade efter att lära sig flyga!

När Flora och hennes föräldrar närmade sig blev Glitterving större och större. Eken sträckte sina grenar mot himlen. ”Den är enorm!” fläm8

GV1 På egna vingar.indd 8

11-01-17 13.58.33

tade Flora. Hon såg hundratals pyttesmå fönster utmed trädets stam, och ett par dubbeldörrar nere vid marken.

Fler och fler feflickor dök upp och fladdrade runt trädet som juleljus. De svävade tillsammans i muntra små grupper, skrattade och pratade.

Vissa av dem såg nästan vuxna ut i sina glittriga shorts och linnen.

Ingen brydde sig ett dugg om Flora. Hon tittade ner på Brunos runda öron. Plötsligt kände hon sig väldigt barnslig – hon red på en mus och hade en tråkig klänning av rosenblad, utan minsta lilla glitter. Sedan såg Flora en lilahårig fe i sin egen ålder som också red på en mus och som hade en klänning av tusen­sköne­blad. En annan förstaklassare! Flora drog en suck av lättnad.

Floras mamma, som flög alldeles ovanför henne, pekade på en av grenarna i trädet. ”Titta, där är Pion­grenen! Det var där jag bodde när jag var i din ålder. Åh, vi hade så roligt där.” ”Jag undrar var jag ska bo?” sa Flora.

Det rasslade till när en fe med vita vingar och himmels­blått hår landade framför dem.

9

GV1 På egna vingar.indd 9

11-01-17 13.58.34

GV1 PaĚŠ egna vingar.indd 10

11-01-17 13.58.34

”Jag är fru Vit­vinge och jag har hand om första­klassarna”, sa hon och fällde prydligt ihop vingarna. ”Och du heter?” Hon kikade på Flora.

Floras föräldrar landade också, på varsin sida om henne. De log uppmuntrande.

Flora gled snabbt ner från Bruno, ställde sig på tå och bockade artigt. ”Jag heter Flora Fladderblom”, sa hon.

Fru Vitvinge nickade och bockade av ett namn på sin klöverbladslista. ”Jaha, du ska till Påsk­lilje­grenen. Åh, och jag ser att du kommer från Vatten­krasse­skolan. Då har vi höga förväntningar på dig.” Hon tittade strängt på Flora.

Flora svalde hårt. ”Ja, fru Vitvinge.” Plötsligt började Brunos varma, ludna nos rota i hennes ficka efter fröer. ”Inte nu, Bruno!” väste hon.

Hennes pappa skrattade. ”Flora längtar så mycket efter att lära sig flyga. Inga fler möss för henne!”

Fru Vitvinge gav Flora ett motvilligt leende. ”Precis som alla andra ettor. Och det är jag som är flyg­instruk­tören, så du kommer att lära dig av mig.” ”Oj! Jag menar – så bra!” Flora fick en klump 11

GV1 På egna vingar.indd 11

11-01-17 13.58.34

i magen. Getingar också, tänkte hon. Flygning skulle ju vara roligt. Det såg ut som om fru Vitvinges ansikte skulle spricka om hon någonsin log på riktigt.

Floras pappa lossade väskan av eklöv med Floras saker från Brunos rygg. ”Här har du, Flora. Din mamma och jag ska ge oss av nu, så att du kan se dig omkring på skolan.”

Hennes mamma pussade henne på kinden. ”Skicka en fjäril varje vecka, älskling. Och kom ihåg att din pappa och jag ska på läkarfeernas stora möte i slutet av termi­nen. Vi skickar hit någon som hämtar hem dig för lovet.” ”Det ska jag komma ihåg.” Tårarna sved i Floras ögon när de svepte sina varma vingar omkring henne. Båda hennes föräldrar var läkarfeer, och Flora var väldigt stolt över dem.

Hon skulle sakna dem så mycket! Men hon tänkte inte gråta. Att gråta var lika barnsligt som att rida på en mus.

Sedan fick hon dåligt samvete, gav Bruno en stor kram och lindade armarna runt hans mjuka päls. Det var ju inte hans fel att bara bebisfeer red på möss!

12

GV1 På egna vingar.indd 12

11-01-17 13.58.34

Efter en sista kram flög hennes föräldrar iväg och vinkade till henne. Bruno följde efter dem i ett långt koppel. ”Hälsa Tina att jag ska skriva till henne också!” ropade Flora efter dem. Tina, hennes lillasyster, var väldigt imponerad av att Flora skulle börja på Glitter­vings­akademin. Flora log när hon tänkte på Tina, sköt fram hakan och bestämde sig för att ha roligt. ”Då så, dags för dig att komma i ordning”, sa fru Vitvinge. Hon gick före Flora mot den ­sirliga porten.

Flora gned vingarna mot varandra när hon

13

GV1 På egna vingar.indd 13

11-01-17 13.58.35

tittade upp på de vidsträckta grenarna. Hur såg det ut där inne, tro? ”Här har vi en annan förstaklassare.” Fru Vitvinge vinkade till sig en fe med långt, lilafärg­ at hår. ”Hon hör också till Påskliljegrenen.”

När hon kom springande såg Flora att det var samma fe som hon hade sett rida på en mus tidigare. De två flickorna log mot varandra när fru Vitvinge presenterade dem. Flickan hette Kajsa, och Flora tyckte genast att hon verkade trevlig. Hon hade ett glatt, vänligt ansikte och glittrande ögon. ”Då lämnar jag er, flickor”, sa fru Vitvinge. ”Gå in och ta varsin fågel upp till Påsk­lilje­ grenen. Där kan ni välja sängplatser, och fru Svävare kommer att ta hand om er.” Fru Vitvinge flög vidare och studerade sin lista.

Kajsa brast i skratt. ”Vi är motsatser!” sa hon.

Och Flora förstod genast vad hon menade. Flora hade rosa hår och lila vingar, och Kajsa hade lila hår och rosa vingar. Båda flickorna hade ljusrosa hud och lila ögon. De skrattade förtjust och tittade på varandra.

Kajsa tog Floras arm. ”Då måste vi väl vara vänner. Motsatser för alltid!”

14

GV1 På egna vingar.indd 14

11-01-17 13.58.35

Floras hjärta sjöng av glädje när de skuttade mot skolan. Hon hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle hitta en vän så fort. Och Kajsa verkade vara precis den sortens vän hon hade hoppats på.

De två vännerna gick in genom den stora porten. Flora tvärstannade och stirrade uppåt, och Kajsa skrattade. ”Har du aldrig varit här förut? Min storasyster går här, så det är inget nytt för mig.”

Flora kunde inte svara. Hon stod med huvudet bakåtlutat och sög in Glitterving med blicken.

Insidan av eken var slät och ihålig, och verkade fylld av ett gyllene ljus. Stammen sträckte sig uppåt som ett oändligt högt torn, och upplysta korridorer for iväg åt alla håll så högt upp som Flora kunde se. Det var grenarna, insåg hon.

Feer fladdrade omkring över­allt, susade uppåt och neråt, och pilade ut och in i korri­dorerna som kolibrier. ”Det är så vackert!” flämtade Flora.

Kajsa nickade. ”Visst är det fint? Kom, vi tar fåglarna upp till vår gren!” Hon drog i Floras 15

GV1 På egna vingar.indd 15

11-01-17 13.58.35

hand. Innan­för dörren stod en liten flock med talgoxar och tofs­mesar, med stiliga röda sadlar på ryggarna.

Kajsa hoppade upp på den närmaste, så Flora gjorde likadant och placerade väskan f­ ramför sig.

Hennes fågel lade huvudet på sned och kikade på henne med ett blankt, mörkt öga. Flora tittade tveksamt på de blän­kan­de fjädrarna och undrade hur hon skulle kunna hålla i sig. Hon hade aldrig flugit på en fågel för­ut. ”Hur gör man …”, började hon. ”Påskliljegrenen”, sa Kajsa och de två fåglarna susa­de upp från marken. ”Hjälp!” skrek Flora. När hon förtvivlat för16

GV1 På egna vingar.indd 16

11-01-17 13.58.36

sökte få tag i de hala fjädrarna råkade hon titta ner – och önskade genast att hon hade låtit bli.

Den stora porten var redan så liten att den såg ut som en del av en myrstack. Getingar också!

Hon började må lite illa. ”Tjoho!” ropade Kajsa. Hennes lilafärgade hår fladdrade framför hennes skrattande ansikte. ”Jag längtar efter att få flyga på riktigt!” ropade hon till Flora. ”Men det här är mycket bättre än att rida på en mus!”

Flora klamrade sig fast vid sin fågels fjädrar medan de susade uppåt, förbi grenar och klassrum. Hon skulle ha gett vad som helst för att vara tillbaka på marken med trygga, lydiga Bruno!

Men lika plötsligt som åkturen hade börjat, var den över. Fåglarna landade på en hylla, märkt med en ensam påsklilja, och fällde ihop sina vingar. Flora gled ur sadeln på darrande ben medan Kajsa hoppade ner och sköt upp dörren.

Deras gren pryddes av dussintals gula och vita påskliljor. På golvet låg en matta av ljusgrön mossa. Mysiga sängar med mörkare mossa 17

GV1 På egna vingar.indd 17

11-01-17 13.58.36

kantade de runda väggarna, och en stor påsklilja hängde uppochner över varje säng, som en sorts sänghimmel.

De andra feerna i rummet pratade och skrattade medan de packade upp sina väskor. Kajsa tog Floras arm. ”Kom, vi måste välja säng.” De två flickorna sprang in i rummet.

Det fanns åtta moss-sängar, och bara två av dem var lediga. Den ena var längst bort i raden, den andra i mitten. Flora tvärstannade besviket.

Hon hade hoppats att hon och Kajsa skulle få sängarna bredvid varandra.

Kajsa ryckte bara på axlarna när hon såg det, och hoppade upp på sängen i mitten. ”Jag tar den här. Gott om sällskap!”

Flora tvekade och sneglade på fen vid sängen bredvid Kajsas. ”Vill du byta?” frågade hon.

Fen hade silvergrönt hår och ljusgröna vingar, och hon bar en väldigt snygg klänning gjord av vävda påskliljeblad. Hon rynkade på sin spetsiga lilla näsa. ”Nej, jag vill inte byta. Du borde ha kommit tidigare.”

Kajsa skrattade. ”Hoppsan, jag valde visst fel säng. Tänk att jag måste bo bredvid dig!”

18

GV1 På egna vingar.indd 18

11-01-17 13.58.36

Fen fnös och vände bort ansiktet. Flora bet sig i kinden för att inte fnissa. Hon gick bort till den sista lediga sängen, ställde sin väska på den och tittade på fen vid sängen bredvid.

Flora spärrade upp ögonen. Det var den vackraste feflicka hon någonsin hade sett, ett skimrande mörkblått hår och silvervingar med elegant guldmönster. Hennes klänning av blåklockor var så förtjusande att Flora kände sig enkel och tråkig i jämförelse.

Jag är bara fånig, tänkte Flora och drog det rosa håret bakom sina spetsiga öron. Hon är säkert jättesnäll. Hon log mot fen. ”Hej, jag heter Flora.”

Den vackra fen rodnade, men tittade knappt på henne. ”Jag heter Bella”, muttrade hon.

Det blev tyst igen. Flora packade långsamt upp sina saker och lade teckningarna av sin familj på nattdukssvampen. Sedan försökte hon igen. ”Vem är den andra fen, hon i påskliljeklänningen?” viskade hon.

Bella ryckte på axlarna. ”Hon heter Mariella”, svarade hon bara och vände sig sedan bort utan ett ord till.

19

GV1 På egna vingar.indd 19

11-01-17 13.58.36

Flora suckade. Det kändes väldigt orättvist att hon måste sova bredvid den här ovänliga fen i stället för bredvid Kajsa. Bella tyckte säkert att hon var för fin för att prata med någon som var så vanlig som Flora.

Kajsa hade småpratat med några av de andra feerna, men nu kom hon skuttande till Flora och kramade hennes hand. ”Var inte ledsen”, viskade hon. ”Även om vi inte är tillsammans, är vi fortfarande motsatser!”

Flora log mot henne och mådde genast mycket bättre.

Plötsligt landade en knubbig fekvinna med ljusrosa hår i dörröppningen. Hon flåsade av ansträngning. ”Hejsan, flickor!” pustade hon. ”Det är jag som är fru Svävare, er husmor. Har alla kommit på plats?” Hon såg sig omkring inne i grenen och nickade belåtet. ”Utmärkt!

Kom nu, allihop, det är samling om två vingslag.”

Flora följde med de andra till d ­ örröppningen.

En liten fågelflock väntade utanför. En efter en landade fåglarna på hyllan och lät en feflicka kliva upp, sedan lyfte de igen och flaxade runt i 20

GV1 På egna vingar.indd 20

11-01-17 13.58.37

cirklar tills alla de röda sadlarna var fyllda.

Inte igen, tänkte Flora och svalde hårt. När det blev hennes tur klämde hon åt hårt med knäna om fågelns rygg. Hon ville inte att de andra feflickorna skulle se hur rädd hon var för att flyga på en fågel. De skulle tro att hon var en riktig getinghjärna.

Till slut flög fru Svävare ut bredvid dem och blåste i en visselpipa. ”Då så, allihop – alla fåglar till Stor­grenen!”

Vart Flora än vände blicken såg hon färggranna rader av skrattande feer som susade genom luften, på väg mot en stor gren ungefär mitt i trädstammen. ”Ordning i flygleden, tack!” ropade en lärare. ”Stanna i era grengrupper!”

Flora klamrade sig fast i den röda sadeln med svettiga händer. Åh, som hon längtade efter att lära sig flyga på riktigt. Då skulle hon inte vara rädd!

Storgrenen var skolans största gren. Välvda fönster kantade de runda väggarna och hundratals lysmask­lyktor hängde som stjärnor i taket.

21

GV1 På egna vingar.indd 21

11-01-17 13.58.37

Salen var fylld med långa, mosstäckta bord, med röd- och vitfläckiga svampar som stolar. Över varje bord hängde en färggrann, uppochnervänd blomma. ”Titta, där är vårt bord!” Flora pekade på ett bord nästan längst fram, under en klargul påsklilja. Hon och Kajsa satte sig snabbt bredvid varandra och fnissade när de trängde ihop sig så att deras vingar krockade. Snart var hela Storgrenen fylld av surrande, pratande feer.

En feflicka med blålila hår och rosa vingar kom fram till dem. ”Hur går det, Kajsa?” ”Bra! Titta, jag har hittat en motsats.” Kajsa lutade huvudet mot Flora. ”Flora det här är min syster Vera. Hon går i fyran.”

Flora och Vera hälsade på varandra. Vera hade samma vänliga ansikte som Kajsa, med skrattande lila ögon. ”Hitta inte på några dumheter med en gång nu, Kajsa”, flinade Vera. ”Mamma sa åt mig att hålla ett öga på dig.” ”Hör upp, allihop!” Längst fram i Storgrenen svävade en lång fe med regnbågsvingar och snövitt hår över en upphöjd plattform. Hon klapp22

GV1 På egna vingar.indd 22

11-01-17 13.58.37

ade i händerna för att fånga allas uppmärksamhet.

Vera skyndade sig tillbaka till sitt eget bord.

När det var så tyst i rummet att man kunde ha hört ett bi hosta, började fen tala med låg, allvarlig röst. ”Jag vill önska våra gamla flickor välkomna tillbaka till Glittervingsakademin. Och våra nya flickor – hjärtligt välkomna hit. Vi hoppas att ni ska trivas hos oss. Jag är fröken Glimma, rektor på skolan.”

Flora tittade imponerat på fröken Glimma.

Hon verkade så lugn och självsäker, och det glittrade lite i hennes ögon när hon tittade ut över de samlade fe­flickorna i Stor­grenen. Flora kunde inte föreställa sig att fröken Glimma någonsin hade varit en förstaklassare!

Rektorn talade om för flickorna att från och med nästa morgon skulle de alltid bära sina gren­uniformer, med bälten i den färg som visade deras årskurs. Påskliljeklänningar, tänkte Flora.

Det lät inte så illa. Och ettornas färg var grön, som passade bra ihop med gult och vitt.

Mariella, som satt på andra sidan bordet, ryn23

GV1 På egna vingar.indd 23

11-01-17 13.58.38

kade på näsan. ”Påskliljeklänningar, så simpelt!

Mamma kommer att bli rasande. Hon ville att jag skulle bo i Orkidé­grenen.”

Jag önskar att du gjorde det! tänkte Flora.

Fröken Glimma presenterade lärarna, som satt vid huvudbordet. Fru Vitvinge reste sig upp när rektorn sa hennes namn, och hon såg lika bister ut som förut. ”Alla förstaklassare har flyglektion med mig redan i morgon. Vi vill att ni ska lära er att flyga så snart som möjligt, så att fåglarna kan flytta hem.”

En rödhårig fe vid Påskliljebordet räckte upp handen. Hon hette Pim, och Flora tyckte att hon såg väldigt smart och allvarlig ut. ”Betyder det att vi kommer att bli beströdda med älvstoft i morgon?”

Fru Vitvinge nickade. ”Ja, ni kommer att få ert älvstoft i morgon.”

Upphetsat mummel från ettorna fyllde rummet. Äntligen skulle de bli beströdda med älvstoft och få den magiska förmågan att använda sina vingar, efter att ha väntat i så många år!

Floras hjärta bultade hårt av glädje. Hon och 24

GV1 På egna vingar.indd 24

11-01-17 13.58.38

Kajsa kramade varandras händer och studsade ivrigt på sina svampar. Till och med Mariella såg imponerad ut. ”Det var allt”, sa fröken Glimma med ett leende. ”Hoppas att ni får ett roligt år i skolan.”

Hon landade på plattformen och viftade med en smal arm i luften. ”Varsågoda att börja, fjärilar!”

Ett mjukt, fladdrande ljud fyllde luften när en flod av juvelfärgade fjärilar strömmade in i rummet. De bar på frökakor och kannor med frisk morgondagg, som de försiktigt placerade på borden. ”Tack”, flämtade Flora till den röda och blå fjärilen som serverade vid deras bord. Den vinkade med ena vingen åt henne innan den flög iväg.

Feflickorna åt hungrigt, pratade och skrattade. När det slutligen blev dags för ettorna att ta plats på fåglarna igen och flyga tillbaka till sina grenar, var Flora nästan för trött för att vara rädd.

Struntsamma, tänkte hon och höll sig fast i sin fågel. I morgon blir jag beströdd med älvstoft och får lära mig flyga!

25

GV1 På egna vingar.indd 25

11-01-17 13.58.38

Kapitel två

”Vakna, sömntutor!” ropade fru Svävare.

Flora öppnade ena ögat och kom först inte ihåg var hon var. Runt omkring henne vaknade de andra feerna i sina sängar, gäspade och slätade ut sina vingar.

Flora satte sig käpprätt upp med stora ögon.

Hon var på Glittervingsakademin, i Påsk­lilje­ grenen. Och i dag skulle hon lära sig att flyga!

Hon studsade ur sängen och drog en tistel­kam genom sitt rufsiga, rosa hår. ”Såja”, sa fru Svävare och kom fram till henne. ”Nu ska du få din skoluniform.” Hon 26

GV1 På egna vingar.indd 26

11-01-17 13.58.39

hade famnen full av påskliljor och höll upp en av dem framför Flora. ”En fin vit lilja till dig, tror jag. Det blir väl fint till ditt rosa hår? Vad tycker du?”

Flora nickade ivrigt. ”Jättefint.”

Fru Svävare grävde i en liten påse som hängde från hennes bälte och strödde lite rosa och g­ uldskimrande älvstoft över blomman, som genast formade sig själv till en klänning i Floras storlek. ”Oj!” flämtade Flora och fru Svävare skrattade. ”Vi hinner inte sy dem för hand här, vi har för många elever. Så vi tar hjälp av lite älvstoftsmagi. Och varför inte? Varsågod, hjärtat, prova den.”

Fru Svävare skapade ett flätat bälte av mjukt, grönt gräs och en käck mössa av ett ekblad, och snart kände sig Flora som om hon varit en Glittervingselev i hela sitt liv.

Kajsa snurrade runt framför henne, i likadana kläder, så att det lila håret fladdrade. ”Se på oss!” kvittrade hon. ”Visst är vi fina!”

Mariella grimaserade när hon tittade i 27

GV1 På egna vingar.indd 27

11-01-17 13.58.39

den lilla spegeln som hängde på väggen. ”Ekbladsmössor!” stönade hon. ”Har de ingen smak alls här? Hemma bär jag bara mössor av …” ”Jag har en strålande idé”, avbröt Kajsa. ”Varför åker du inte hem igen, och stannar där?” ”Du borde inte prata med Mariella på det sättet”, pep en smal liten fe som hette Laila.

Hon hade stripigt blont hår och ljusblå vingar.

Hon och Mariella verkade redan ha blivit bästisar och föraktade både skolan och de andra eleverna. ”Varför inte?” frågade Kajsa och tog ett steg framåt. ”Hon ber ju om det!”

Laila bleknade lite och backade. ”Kom”, sa Mariella. ”Ingen idé att kasta bort tid på henne.” Hon tog Lailas arm, vände sig bort med en fnysning och fladdrade högdraget med vingarna. ”Såja, nu räcker det”, sa fru Svävare och kom fram till dem. ”Vill ni inte se era scheman? Här har ni dem – ni kommer snart att ha för mycket att göra för att hinna bråka!”

28

GV1 På egna vingar.indd 28

11-01-17 13.58.39

Mariella

Flora tog ivrigt emot rosenbladet med sitt schema. FLORA FLADDERBLOM stod det med eleganta sil­ver­bokstäver över alla lektions­ tiderna. Flygning – teori och praktik. Blomsterkraft för nybörjare. Intro­duk­tions­kurs i djurvård. Dans för nybörjare. Älv­stoft – teori. Floras ögon lyste.

Allt lät så spännande!

Hon petade till Kajsa med vingen. ”Vi har blomsterkraft i morgon! Det ska bli så roligt – vi får lära oss att hela skadade blommor och allt möjligt!” ”Själv ser jag fram emot dansen”, sa Kajsa.

29

GV1 På egna vingar.indd 29

11-01-17 13.58.39

”Alla de där magiska rörelserna!” Hon kikade över Floras axel och skuttade glatt. ”Titta, vi har alla lektioner tillsammans! Strålande!” ”Alla i Påskliljegrenen har lektioner tillsammans”, på­pekade Pim. ”Men vissa lektioner, som flygning, har alla förstaklassare tillsammans.”

Floras glädje bleknade lite när hon sneglade på Mariella och Laila. Det var illa nog att behöva bo med dem, öken att dessutom behöva ha alla lektioner tillsammans med dem!

Men hon fick i alla fall vara med Kajsa. Flora rullade försiktigt ihop sitt schema och lade det i sin rosenbladsskolväska.

Under tiden hade fru Svävare fortsatt med klänningarna. Hon höll upp blomma efter blomma framför Bella och kuttrade lyckligt. ”Den helgula? Åh, den blir så fin till ditt förtjusande hår och vingarna … fast den vita med gula kanter skulle också passa dig så bra …”

Bella verkade stel och spänd. Flora tyckte att hon såg argare ut än hon hade gjort i går kväll. ”Jag bryr mig inte”, sa hon kort. ”Vilken som helst duger.”

30

GV1 På egna vingar.indd 30

11-01-17 13.58.40

Till slut valde fru Svävare en klänning som gjorde henne nöjd, och flickorna samlades i dörröppningen för att lifta med fåglarna ner till frukosten. Flora bet sig nervöst i läppen när hon såg fåglarna cirkla omkring. Bara en gång till, tänkte hon. Sedan kan jag flyga själv!

För att sluta tänka på fåglarna bestämde sig Flora för att göra ett nytt försök med Bella. ”Du ser jättefin ut”, viskade hon. Fru Svävare hade bestämt sig för en gulvit klänning, och den såg verkligen fantastisk ut på den blåhåriga feflickan.

Bella ryckte på axlarna och vände bort sitt tjuriga ansikte. Flora suckade. Där fick hon för att hon försökte vara vänlig.

Kajsa tjoade högt när hon klev upp på sin fågel. ”Inga fler fåglar för oss efter i dag!” ropade hon. ”Hurra!” instämde några av de andra flickorna.

Flora klättrade försiktigt upp i en röd sadel och försökte le som de andra. Ja, och jag längtar! tänkte hon.

31

GV1 På egna vingar.indd 31

11-01-17 13.58.40

Efter frukosten samlades ettorna för sin första flyglektion ute på gräsmattan, framför det höga trädet. ”Då så”, sa fru Vitvinge och susade fram och till­baka framför den långa raden med feflickor. ”Ni får inte glömma att flygning bara handlar om instinkt. In­stinkt!”

Flora såg sig snabbt omkring och rynkade pannan. Ingen annan såg förbryllad ut. Men hennes pappa hade alltid sagt att hon inte skulle vara rädd för att ställa frågor, så hon räckte upp handen. ”Ja?” Fru Vitvinge svävade framför henne. ”Vad betyder instinkt?” frågade Flora.

Fru Vitvinge öppnade munnen, men innan hon hann svara väste en röst: ”Tänk att inte ens veta det.”

Mariella! Flora kände att hennes kinder blev röda. Bredvid henne grimaserade Kajsa och himlade med ögonen.

Fru Vitvinge blängde på Mariella och flög snabbt fram till henne. ”Vad betyder det, då?” skällde hon. ”Säg det högt, så att alla hör.”

Mariella flinade och drog bort en silvergrön 32

GV1 På egna vingar.indd 32

11-01-17 13.58.40

hårslinga från ögonen. ”Det betyder talang.

Flygning hand­lar bara om att ha talang, och jag vet att jag kommer att ha massor, för att …” ”Fel!” röt fru Vitvinge och flaxade så hårt med vingarna att hon for flera centimeter upp i luften. ”Det handlar inte alls om talang, din lilla dum­bom!”

Mariella rodnade och bet ihop när de andra feerna fnissade. ”Instinkt är att göra någonting utan att tänka på det”, förklarade fru Vitvinge. ”Det är meningen att feer ska flyga, och ni kommer alla att klara det hur bra som helst om ni bara slappnar av och låter era vingar tänka åt er.” ”Varför behöver vi då flyglektioner?” frågade Kajsa.

Fru Vitvinge log nästan. ”För att ni måste lära er vissa saker för att få ut det mesta av era vingar. Titta nu!”

Hon for rakt upp i luften. Medan flickorna gapande tittade på gjorde hon flera loopingar över deras huvuden, snurrade och vände i ett suddigt glitter. Efter några kullerbyttor och bakåt­volter dök hon rakt ner mot ledet med 33

GV1 På egna vingar.indd 33

11-01-17 13.58.41

flickor och tvärnitade i sista ögonblicket, för att sedan landa snyggt och prydligt framför dem.

Förstaklassarna applåderade glatt. Fru Vitvinge slätade ut sitt himmelsblå hår och försökte dölja ett leende. ”Ni förstår vad jag menar”, sa hon strängt. ”Då så, då plockar vi fram älvstoftet så att ni kan få börja flyga!” ”Det var på tiden!” viskade Kajsa. Hon log mot Flora och tryckte hennes hand.

Fru Vitvinge och en assistent – en äldre elev som såg allvarlig ut – gick längs raden med flickor och bad dem blunda, en efter en. När de lydde glittrade det till av guld och rosa i luften, och sedan hördes små tjut av glädje. ”Stanna på marken, tack!” befallde fru Vitvinge. ”Börja inte flyga riktigt än.” Äntligen var det Floras tur. Hon höll andan när fru Vitvinges assistent försiktigt mätte upp älvstoft i ett nyckelpigeskal. Stoftet glittrade och skimrade. ”Blunda”, sa fru Vitvinge och tog skalet.

Flora knep ihop ögonen. Hon hörde ett klingande ljud, som av små silverbjällror, och 34

GV1 På egna vingar.indd 34

11-01-17 13.58.41

sedan fylldes hennes vingar med en underbar, skrattande känsla! ”Åh!” utbrast hon och öppnade ögonen. ”Jag känner det!” ”Stanna på marken”, upprepade fru Vitvinge be­stämt.

När alla flickorna hade blivit beströdda av älvstoft flög fru Vitvinge framför dem och betraktade de upprymda feerna. ”Då så”, sa hon. ”Vi ska börja med grunderna i dag, så att ni klarar att flyga till era lektioner och till era grenar. På min signal vill jag att alla långsamt lyfter från marken tills jag säger stopp. Är ni beredda?”

Ja! tänkte Flora. Hennes vingar darrade av förväntan. ”Upp!” ropade fru Vitvinge.

Floras vingar fladdrade vilt, och innan hon visste ordet av hade hon lyft flera decimeter. ”Hjälp!” skrek hon när marken försvann under henne. Världen gungade otäckt och hon skrek igen. Det här var värre än att flyga på en fågel! ”Sakta!” sa fru Vitvinge och dök upp bredvid henne. ”Långsamma, kontrollerade vingslag!”

35

GV1 På egna vingar.indd 35

11-01-17 13.58.41

GV1 PaĚŠ egna vingar.indd 36

11-01-17 13.58.42

”Jag kan inte!” tjöt Flora. Hennes vingar verkade leva ett eget liv, som de fladdrade och flaxade. Hon tittade ner igen och såg resten av klassen titta upp på henne med gapande munnar.

Deras ansikten var små som vallmo­frön. Flora blev kall i hela kroppen. Getingar också! Hon var högt uppe i luften utan något annat stöd än sina egna vingar!

Plötsligt frös hennes vingar till is. Världen blev svart och Flora föll till marken.

När hon vaknade till låg hon i gräset. Fru Vitvinge lutade sig över henne med rynkad panna och daskade försiktigt till henne på händerna. ”Kära nån”, sa hon när Flora öppnade ögonen. ”Under alla mina år som lärare har jag aldrig sett en flicka göra så! Det krävdes en hel del flygtrick från min sida för att fånga dig innan du föll i marken, ska du veta.”

Hon hjälpte Flora att resa sig. Flora skämdes och rodnade häftigt när hon såg att alla förstaklassare stod och stirrade på henne. ”Vad var det jag sa om talang?” viskade 37

GV1 På egna vingar.indd 37

11-01-17 13.58.42

Mariella till Laila, och båda två fnissade. Det brände i Floras öron. ”Kom igen, försök en gång till”, sa fru Vitvinge.

Det vände sig i magen på Flora. ”Nu?” flämtade hon. ”Ja, det är klart”, snäste läraren. ”Du vill väl inte bli flygrädd? Rakt upp i luften igen, det är det enda rätta. Ställ dig i ledet, alla ska försöka en gång till.”

Flora gick tillbaka till sin plats på darrande ben. Kajsa lutade sig mot henne och viskade: ”Du flög högre än någon annan! Varför blev du så rädd? Det såg jättehäftigt ut.”

Flora mindes den iskalla känslan i vingarna och svalde hårt. Fru Vitvinge skulle väl inte tvinga henne att göra om det?

Men det skulle hon visst. ”Upp!” ropade hon och lyfte från marken med händerna på höfterna.

Sakta, tänkte Flora förtvivlat. SAKTA! Hon knöt nävarna och koncentrerade sig på att bara röra vingarna lite i taget. Några sekunder senare insåg hon att hon var den enda som fortfarande stod kvar på marken.

38

GV1 På egna vingar.indd 38

11-01-17 13.58.42

Fru Vitvinge suckade. ”Stanna och sväva, allihop”, ropade hon.

Resten av ettorna svävade i luften och tittade ner på Flora. Flora stod ensam kvar och fladdrade långsamt med vingarna. Hennes kinder brände.

Fru Vitvinge landade framför Flora och granskade henne noga. ”Du tänker för mycket, flicka lilla”, sa hon. ”Slappna av! Låt vingarna göra jobbet åt dig.”

Flora svalde igen. Hon hade aldrig känt sig mindre avslappnad i hela sitt liv. ”Kom igen nu, försök en gång till”, sa fru 39

GV1 På egna vingar.indd 39

11-01-17 13.58.43

Vitvinge. ”När jag säger upp provar du att …”

SVISCH! Floras vingar satte fart på egen hand och hon åkte rakt upp i luften. Några av de svävande feflickor­na skrek till och flyttade sig ur vägen. ”Aah!” tjöt Flora och virvlade omkring. ”Hjälp, jag kan inte stanna!” Hon susade mot Glitterving. Det stora trädet verkade snurra runt framför henne med viftande grenar. ”Sakta farten!” ropade fru Vitvinge bakom henne. ”STYR!” Flora slog händerna för ögonen och trodde att hon skulle krascha rakt in i trädet när som helst. Plötsligt frös hennes vingar till is igen, och i nästa ögonblick föll hon mot marken.

När hon vaknade den här gången såg fru Vitvinge skärrad ut. Hennes himmelsblå hår hängde i toviga testar runt ansiktet. ”Den här gången lyckades jag knappt fånga dig!” flämtade hon. ”Du har nog flugit nog för i dag.”

Flora kämpade för att sätta sig upp. ”Men jag vill ju lära mig flyga som alla andra!” protesterade hon och försökte låta bli att gråta. ”Inte i dag”, sa fru Vitvinge bestämt och lade 40

GV1 På egna vingar.indd 40

11-01-17 13.58.43

håret på plats igen. ”Sitt du bara där och vila medan jag fortsätter med lektionen. Du får lära dig flyga i morgon.” Flora såg en orolig blick i lärarens ögon. ”Eller … så snart som möjligt, i alla fall.”

De andra feerna ställde upp sig igen, och Kajsa skyndade sig fram till Flora. ”Var inte ledsen, Motsats, du lär dig snart”, sa hon. ”Du kommer säkert att bli duktigast av alla!”

Hennes rosa vingar glittrade i solskenet när hon flög iväg igen. Det såg redan ut som om hon var van vid att flyga, tänkte Flora sorgset.

Som om alla var det, utom hon. ”Klara, färdiga … upp!” ropade fru Vitvinge.

Med tungt hjärta satt Flora i gräset och såg resten av första­klassarna lära sig luta, svänga och landa. Fru Vit­vinge uppmuntrade dem att flyga lite högre för varje övning, så mot slutet av lektionen susade och snurrade flickorna högt ovanför huvudet på Flora.

Hon hörde Kajsa skratta och prata med några av de andra feflickorna när de flaxade omkring.

Mariella flög med näsan i vädret och utförde väldigt eleganta svängar. Vid ett tillfälle dök hon 41

GV1 På egna vingar.indd 41

11-01-17 13.58.43

och Laila rakt förbi Flora, som blev tvungen att ducka för att inte bli träffad. ”Åh, förlåt!” sa Mariella högt. ”Vi såg inte att du satt där nere.” ”Ja, förlåt”, ekade Laila med ett hånfullt leende. De två feerna fnissade när de flög iväg.

Flora rodnade och blängde efter dem. Strunt samma, tänkte hon, lutade sig mot en påskliljestjälk och drog upp knäna mot bröstet. I morgon ska jag också lära mig flyga. Hennes lilafärgade vingar öppnades och slöts i solskenet, som om de lovade att uppföra sig.

Men vid tanken på att flyga igen var det någonting inuti Flora som huttrade till. Tänk om … Tänk om hon aldrig lärde sig? Då skulle hon bli den enda fen på hela skolan som fortfarande behövde en fågel!

Flora svalde hårt. Nej, tänkte hon bestämt.

Jag ska lära mig i morgon. Jag ska!

42

GV1 På egna vingar.indd 42

11-01-17 13.58.43