9789132158759

Andra bรถcker om Molly Moon: Molly Moons fantastiska bok om hypnos Molly Moon stannar tiden Molly Moons hypnotiska tidsresa

ykZgh~iic^c\/ NakV @ZbeZ

Till Sky – vår fina baby

Det var en klar, ljus och mycket varm morgon. Solen lyste vit mot den knallblå himlen, och på en bergstopp, i en muromgärdad trädgård, satt två barn på genomskinliga solstolar. Den ena av dem, en elvaårig pojke, hade ett stort grönt parasoll över sig, som skymde honom för både solen och den sexåriga kinesiska flickan som satt bredvid honom. Det enda hon kunde se av pojken var hans tunna vita byxor och ett par turkosa mockasandaler som sög upp hettan från solen.

Den lilla flickan var klädd i en silverfärgad klänning med matchande skor, och hennes hår var tuperat så att det såg ut som en jättelik tallkotte. Hon hade rouge på kinderna och tjocka guldlänkar runt handlederna. Munnen var liten och hopknipen, och blicken i de mandelformiga bruna ögonen var skarp.

Vid ett bord på gräsmattan framför barnen satt två tysta män klädda i röda, tofsprydda cirkusuniformer.

På bordet stod två genomskinliga lådor med lock, fulla

av slingrande, gulröda tusenfotingar. ”Din tur”, sa flickan och läppjade på innehållet i ett rosa cocktailglas. ”Okej, då frågar jag din spelare det här”, sa pojken bakom parasollet. ”Varför upphörde experimenten med att skapa flugor stora som hundar?”

Det blev en paus medan den tofsförsedde mannen framför flickan tänkte efter. Så svarade han med uttryckslös röst, ”Därför att man koncentrerade sig på att få grönsaker att växa snabbare i stället.” ”FEL!” skrek den lilla flickan och kastade innehållet i glaset över honom. ”Du är en IDIOT! Du fick tio timmar med maskinen i går! Du borde ha snappat upp det där! Nu blir du tvungen att äta upp en, och det är rätt åt dig!”

Mannen lyfte lydigt på locket till den låda som stod framför honom och plockade upp en tusenfoting som han höll fast mellan tummen och pekfingret för att den inte skulle slingra sig ur hans grepp. Och så, utan ett ord till protest, gapade han, lade den längst bak på tungan och stängde snabbt munnen. Den lilla tusenfotingen försökte desperat rymma mot ljuset utanför munnen, men mannen kände den på läppen och tryckte tillbaka den igen. Med en grimas mosade han den mellan käkarna och svalde. ”Ja, visst är de äckliga?” sa den lilla flickan hånfullt. ”Beska och otäcka. Du skulle inte ha svikit mig. Jag ligger fyra poäng efter nu, och det är ditt fel!” ”Ska vi inte sluta nu?” sa pojken under parasollet. ”Jag tror att din spelare börjar må illa. Det där var hans fjärde tusenfoting.” ”Det är rätt åt honom!” sa den lilla flickan med hård röst. ”Och förresten, Micky, var inte så fånig. Det är bara en lek.”

Kapitel ett

D

et var en kall februarikväll, och ovädersmoln hade börjat samlas på himlen. De drogs för månen som gardiner, och gjorde kvällen ännu mörkare. Långt där uppe, på tolv­tusen meters höjd över marken, började våldsamma vindar att virvla och blåsa, och miljoner regndroppar fyllde molnen till bristningsgränsen, beredda att när som helst börja falla.

Långt under dem tog vinden fart och rufsade om i trädkronorna, tjöt och visslade mellan grenarna. Och i ett stort hus på landsbygden, som hette Briersville Park, lyste det i fönstren på övervåningen.

Molly Moon satt tillsammans med sin bästa vän Rocky på en persisk matta i teverummet. De satt bekvämt tillbakalutade mot varsin röd sittsäck och behövde inte bry sig om blåsten som skakade fönsterrutorna. Då och då fick en vindpust från skorstenen lågorna i eldstaden att fladdra till, men det gjorde dem ingenting, för de hade

det så varmt och mysigt. I knäet hade de varsin brun papperskartong med resterna av ett mål hämtmat från kinarestaurangen, och framför dem stod teven påslagen. ”Ett dansprogram”, sa Rocky och knappade på fjärrkontrollen med ett lätt rapande, ”eller en dokumentär, eller ett trädgårdsmagasin, eller … eller det här?” Medan han pratade ändrades kanalerna och visade nu en kostymklädd man som ledde en trolleriföreställning. ”Efter pausen”, sa trollkarlen, ”ska jag göra något oerhört. Jag ska visa att jag kan läsa tankar, och jag kommer att utse någon här i publiken till mitt, hm, offer!”

Studiopubliken skrattade, och trollkarlen blinkade mot kameran. ”Så, stanna kvar framför teven. Vi ses snart.”

Och så började reklamen. ”Det ser väl bra ut”, sa Molly. Hon sträckte ut handen mot den svarta mopsen som darrande tryckte sig mot hennes ben, och kliade de sammetsmjuka öronen. ”Vad säger du om lite mat, Petula? Var inte så rädd för vinden.

Den kan inte komma åt oss här inne.” Just när Molly sa det, fick en riktigt kraftig vindpust fönstren att skallra till, och Petula gnällde och kröp så nära henne hon kunde komma. Efter ett par sekunder avtog skallrandet igen, och Petula tittade försiktigt upp. På teveskärmen satt en mycket slank, renrasig, smokingklädd labrador och åt middag.

Petula förstod inte det där med reklam. Hon förstod inte att hunden på teven var där för att övertyga andra hundars ägare att köpa CHAMP-foder och ge sina djur.

För henne såg det ut som om labradoren bara ville visa upp sig, vilket verkade vara en väldigt konstig sak att göra.

Mopsen, som kände sig lite lugnare nu, la ner huvudet på tassarna och tittade ömt på sina två människor. Rocky

10

med sin svarta hud och vackra ögon var definitivt den som såg mest renrasig ut av de två. Molly var mer av en byracka. Hon var mager och benig och hade trassligt brunt hår, tättsittande gröna ögon och potatisnäsa. De hade sett ut så där ända sedan de bodde på barnhemmet tillsammans när de var små. Vad Molly än hade på sig, såg hon aldrig välklädd ut. För någon som inte kände henne, tänkte Petula, måste hon se ut som en väldigt omärkvärdig person, vilket bara bevisade vad skenet kan bedra. För sanningen att säga var Molly Moon det rakt motsatta.

Under det senaste året eller så hade Petula sett Molly förvandlas på ett fantastiskt sätt. Det var inte länge sedan, visste hon, som Molly själv hade tyckt att hon var alldeles värdelös. Hon hade inte haft något självförtroende alls, inte som till exempel en hund som kunde hämta tidningen. Men sedan hade hon hittat en bok som handlade om hypnos. Petula höjde sina hundiga ögonbryn när hon tänkte på den där fantastiska boken. Den hade hjälpt Molly att skapa om sig själv. Hon hade varit som en larv som förvandlats till en fjäril. Kanske inte världens vackraste fjäril, men i alla fall en med fantastiska vingar. Nu var Molly nämligen inte bara en lysande hypnotisör, utan dessutom kunde hon stanna tiden, och till och med resa i tiden. Och Petula hade minsann första tassens erfarenhet av när Molly gjorde allt det där. Hon suckade och kliade sig lite i örat medan hon tänkte på alla de fantastiska och ovanliga äventyr de varit med om tillsammans.

Petula själv hade en gång hypnotiserat några möss, och en annan gång hade hon, med hjälp av en tidskristall, faktiskt fått tiden att stå stilla. Men det hade förstås varit rena turen. Till och med Rocky kunde hypnotisera med hjälp av rösten, det visste Petula. Men han var inget geni på det, som Molly. Petula reste sig för att doppa nosen i

11

en av de bruna kartongerna, just när tre muande kor flög över teveskärmen.

Rocky sjöng med i reklamsnutten. ”Cho – o – klaad!

Varje dag gör den mig glaad!”

Molly stoppade handen i pappkartongen från restaurang Yong. Precis som hon hade hoppats fanns det två små paket där inne, invirade i frasande, rött papper. ”Lyckokaka” stod det på dem, med svarta bokstäver. ”Här”, sa Molly och kastade en av dem i Rockys knä innan hon öppnade sin egen. Inuti papperet låg en brun, sockrad kaka. Molly bet i den och undersökte samtidigt den vita pappersremsan som hade fallit ner på golvet. ”Vad står det?” undrade Rocky. ”Det står så här”, svarade Molly. ”Bladet som klänger sig fast vid grenen hindrar nya knoppar från att slå ut.” ”Hm. På min står det Resor och andra platser ger nytt liv åt sinnet.” ”Undrar vem det är som sitter och skriver sådana där”, sa Molly medan hon fortsatte att mumsa på kakan. ”Jaa, det är frågan”, sa Rocky med tillgjort mystisk röst. ”Vem är det egentligen som skriver ner vårt öde i tidens bok?”

Molly skrattade. Men så stördes hennes lugn av ett reklaminslag på teven där ett spädbarn kröp igenom en djungel iklädd en kamouflagefärgad dräkt. Han kröp hela tiden målmedvetet framåt, omedveten om att han just nätt och jämnt undkommit en tigers uppspärrade gap. Följande sitt spädbarnsuppdrag kravlade han genom under­ vegetationen, förbi en ilsken flodhäst, under en giftorm och rakt över en tarantelspindel. Till slut kom han fram

12

till sitt mål, Babyparadiset – en trygg plats där en massa andra spädbarn väntade på honom. Så dundrade en djup röst, ”ANVÄND PODGEUMS BLÖJOR! Om du sätter ditt barns bästa främst – ge honom det han behöver!”

Rocky tyckte det var riktigt roligt. ”Den där reklamen gillar jag”, fnissade han.

Men Molly kunde inte skratta. Den gurglande kommandobabyn hade påmint henne om ett annat barn. Det som hade fötts samtidigt som hon – hennes egen tvillingbror som hon aldrig hade träffat. Hon hade inte ens vetat om att han funnits mer än två veckor ungefär. När babyn på teveskärmen klappade i händerna och skrattade steg en underlig längtan upp i Molly. När hon fick reda på att hon hade en bror, hade det varit som att upptäcka en hemlig dörr i huset, en dörr som ledde till ett främmande land. En del av henne önskade nästan att dörren inte hade funnits där, och var rädd för att behöva öppna den, medan en annan del av henne längtade efter att få slå upp den och upptäcka den där platsen som låg så nära och ändå var alldeles okänd.

Levde henne tvillingbror? Och i så fall, var fanns han?

Hurdan var han? Vad hette han? Han hade blivit bortrövad från deras mamma precis som Molly hade blivit när hon var spädbarn. Men vem var det som hade tagit honom? Hade någon lagt honom i en kartong och ställt honom på trappan till ett barnhem, precis som någon gjort med henne själv? Eller hade hennes bror vuxit upp hos en familj? Och var han än fanns någonstans, visste han att det var Lucy Logan och Primo Cell som var hans riktiga föräldrar? Visste han att Lucy och Primo hade varit hypnotiserade i elva år, av Cornelius Logan, Lucys egen bror? Visste han kanske att Molly hade befriat dem med hjälp av sin egen hypnotiska förmåga? Visste han

13

över huvud taget om att Molly existerade?

Medan de här frågorna skramlade omkring i hennes huvud fångade Molly in dem, en och en, och försökte lägga dem längst in i en vrå där hon inte skulle kunna höra dem längre.

Hon vände uppmärksamheten tillbaka till teven och hoppades att den skulle få henne att tänka på något annat.

Så hördes steg utanför i korridoren och dörren öppnades. ”Vad tittar ni på?” frågade Primo medan han och Lucy satte sig i soffan. Deras långhårige hippievän, Skog, som hade kommit in efter dem, satte sig på golvet med benen i kors. ”Det är en trolleriföreställning”, sa Molly. ”Den ska börja efter det här sista reklaminslaget.” ”Det drar ihop sig till ordentligt oväder där ute”, sa Lucy och kastade en blick mot fönstret. ”Jag tycker det verkar som om det redan är här”, svarade Skog när fönsterrutan skallrade till igen.

Så höjde Rocky volymen på teven och alla slutade prata. Det hördes smattrande applåder när showen började. ”Välkomna tillbaka!” skrattade trollkarlen på skärmen. Bredvid sig hade han en stor genomskinlig låda som hade rullats fram till honom på scenen. Den var fylld med små färgade bollar som for omkring där inne. ”Det har blivit dags att välja ut någon som kan bli min assistent i det här numret”, meddelade han. ”Titta på de här bollarna! På varje boll står numret på en plats i salongen!

Kan vi få lite ljus, tack!” Genast tändes en spotlight och en ljusstråle började spela över publiken, över rad efter rad med nyfikna och spända människor. Trollkarlen

14

klappade i händerna och en av bollarna ramlade ner i ett genomskinligt rör och föll ut på en metallbricka. ”M22!” Ljusstrålen letade över stolarna och stannade snart på en knubbig kvinna med råttsvansar. Hon spärrade förfärat upp ögonen när hon insåg att det var hon som hade blivit utvald. ”Vad väntar du på?” ropade trollkarlen. ”Kom hit ner på en gång!”

Kvinnan reste sig lite klumpigt, och slätade nervöst till sin röda, prickiga klänning. Så började hon, ängsligt leende, gå genom studion mot trappan upp till scenen. Trollkarlen tog henne i hand och hälsade henne välkommen. ”Hejsan, hejsan. Var inte orolig. Vad heter du?” ”Irene Brody”, svarade kvinnan och fnittrade lite. ”Jaha, Irene, är du redo att slappna av och hjälpa mig att läsa dina tankar?” ”J-jag tror det”, fnissade Irene. ”Jag har aldrig blivit utvald i publiken någon gång förut. Det gör mig lite yr.” ”Ja, vi vill ju inte att du ska svimma för oss. Varsågod och sätt dig ner på den här stolen.” En svart, sammetsklädd stol sköts fram mot henne och hon sjönk ner på den. Ljuset släcktes ner. ”Nu vill jag att du slappnar av, Irene.” ”Det verkar som om han tänker hypnotisera henne”, sa Lucy, och de blå ögonen smalnade. ”Irene, kan du intyga för publiken att vi aldrig har träffats förut, du och jag?” uppmanade trollkarlen. ”Det är sant”, sa Irene. ”Vem har du kommit hit med i kväll?” ”Med min man.”

Strålen från spotlighten sökte i publiken efter Irenes tomma stol och hittade hennes man, som besvärat vred på sig. ”Mr Brody, antar jag”, sa trollkarlen. Mannen nickade.

15

”Kära publik”, fortsatte trollkarlen. ”Precis som alla andra här är Irene Brody och hennes man fullständiga främlingar för mig. Precis som ni köpte de bara biljetter och kom hit. Irenes stolsnummer valdes ut helt på måfå.”

Han gjorde en paus för att skapa rätt dramatisk effekt. ”Nu kommer jag att visa att jag kan läsa hennes tankar.

Irene ska få tänka på något, och sedan skriva ner det på ett papper, och sedan kommer jag att läsa hennes tankar.

När tiden är inne kommer jag att berätta allt för er. Får jag nu be om största möjliga tystnad.”

En kvinna i blå, fjäderprydd klänning räckte Irene en penna och ett pappersark. Irene putade eftertänksamt med munnen och började skriva ner någonting. Ännu en vindpust kom farande genom skorstenen.

Teve­bilden fladdrade till. Rocky kastade en strumpa mot den. ”Det här har de ordnat i förväg”, sa han. ”Den där Irene är säkert skådespelerska.” ”Jag tror att du har rätt i det”, sa Skog. ”Hmm”, höll Molly med. ”Men tänk om den där trollkarlen kan stanna tiden? Då kan han ju bara göra det, och sen gå bort och läsa vad hon har skrivit på lappen innan han går tillbaka till sin plats och sätter i gång tiden igen. Då skulle det se ut som om han faktiskt kunde läsa hennes tankar.”

Rocky tryckte på fjärrkontrollens pausknapp för att illustrera vad Molly menade. ”Så här”, sa han och frös bilden. Trollkarlen log och Irene höll upp papperet i luften. ”Förutom att man måste föreställa sig att den där typen smyger bort och läser på papperet och sen går tillbaka igen. Vilken bluff, va!” ”Tror du verkligen att han kan stanna tiden?” frågade Primo. ”Om han kan det är det möjligt att han kan resa i

16

tiden också. Men jag undrar det. Skulle han i så fall verkligen slösa bort tiden på att hålla trolleriföreställningar?

Det tror jag knappt. Kan man resa i tiden har man nog viktigare saker för sig.”

Rocky släppte pausknappen och programmet fortsatte.

Men innan de fick höra mer om Irenes tankar slocknade alla ljus i huset och teveskärmen blev svart. ”Strömavbrott”, konstaterade Rocky.

Vinden ylade runt knutarna och slog mot fönstren. ”Jag älskar strömavbrott”, sa Lucy och hennes ansikte glödde i skenet från brasan. ”Allt är mycket mer spännande när det inte finns någon elektricitet!”

Primo reste sig och tände en gammaldags oljelampa på skrivbordet. Molly kom också på fötter. ”Jag har ett stearinljus i mitt rum”, sa hon. Och med Petula i hälarna gick hon för att hämta det.

Korridoren utanför vardagsrummet var mörk. Den gröna mattan såg alldeles svart ut och de många olika klockorna som hängde och tickade på väggen lät som stora, underliga insekter. Molly skyndade fram genom skuggorna. Hon tyckte alltid att det var lite obehagligt att bli påmind om tidens gång så där, och nu kände hon dessutom en våg av skuldkänslor.

I två veckor hade hon bara kopplat av och roat sig här på Briersville Park. Hon hade sett tolv filmer, läst två böcker, gjort en egen film tillsammans med Rocky och deras nya vän, Ojas, och hon hade lärt sig att rida. Hon hade lekt med sina vänner i poolen, cyklat omkring på småvägarna runt Briersville Park och till och med gjort en oljemålning av Amrit, deras tama elefant. Hon hade ätit massor med ketchupsmörgåsar – hennes favoriträtt – och druckit massor av apelsinsaft – hennes favoritdryck. Hon hade kastat massor med pinnar åt Petula och tillbringat

17

många timmar med att lyssna på musik.

När Primo hade pratat om trollkarlen på teve tyckte Molly att det han egentligen sa var ”Tror du, Molly, att en flicka som kunde resa i tiden skulle slösa bort sin tid på att titta på fåniga teveprogram? Skulle hon inte ha viktigare saker att göra? Som till exempel att hitta sin försvunna tvillingbror?”

Molly hade lovat Primo och Lucy att hon skulle resa tillbaka i tiden och hitta deras son. Vad som hade hänt honom var ett stort mysterium. På sjukhuset där de hade fötts fanns inga uppgifter om honom.

Molly rös till när hon passerade statyn som föreställde en hoppande hare. På dagarna såg den nog så snäll ut där den tog ett skutt över en blomma, men nu, i mörkret och med stormen rasande utanför, såg den ut som en demon som gjorde sig redo att kasta sig över sitt offer.

När Molly kom till sitt rum tände hon ljuset i ljusstaken och sedan lade hon sig ner på sängen. Petula hoppade upp till henne och Molly gav mopsen en kram. ”Vad tycker du, Petula?”

Förhala är ett ord som betyder skjuta upp. Molly hade förhalat och förhalat och förhalat ända sedan hon lovade sina föräldrar att leta reda på sin bror. Hon hade skjutit upp resan tillbaka i tiden till den punkt då hon och hennes bror var små, eftersom hon nu kände sig trygg i sin egen tid och förstod hur hemska och farliga tidsresor kan vara.

Sedan hon kommit tillbaka från sina äventyr hade hon haft mardrömmar om att hon blivit strandsatt i fel tid, och om att andra tidsresenärer jagade henne.

Molly suckade. ”Jag antar att jag verkligen borde ge mig i väg och leta upp honom. Det kommer säkert inte att vara så jättefarligt, eller vad tror du, Petula? Jag tror

18

att jag har skrämt upp mig själv bara. Jag inbillar mig en massa saker. Det kommer säkert att bli lätt att hitta honom. Och så berättar vi för honom om hur vi har det här, om Primo och Lucy och Skog och Amrit och Rocky och Ojas, och då vill han säkert följa med oss tillbaka. Så fort vi har hittat honom och tagit med honom hit så kan jag börja leva ett vanligt liv. Då kan vi starta det där hypnotiska hälsohemmet och börja bota folk genom hypnos.”

Petula tittade på sin matte och försökte läsa hennes tankar, men det var omöjligt. Vad som förvånade henne mest var att Molly luktade så oroligt.

Molly hittade sin pyjamas och drog på sig den. Det var sent på kvällen. Och hon skulle ge sig ut på en resa i tiden nästa dag behövde hon en natts god sömn först.

Hon blåste ut ljuset, kröp i säng och drog Petula intill sig. Medan hon började dåsa till kände hon plötsligt en stöt av spänning i kroppen. Var det möjligt att hon vid den här tiden i morgon faktiskt skulle ha träffat sin tvillingbror?

Men under sömnen började andra saker dyka upp och ta spänningens plats – rädsla och onda aningar spred sig i hennes kropp och tog formen av mardrömmar. De blåste genom hennes tankar lika obevekligt som den kyliga vinden utanför omringade huset.

I den värsta drömmen flöt Molly omkring i ett enormt, såll-liknande klot. Det var Bubblan av ljus, vid tidens början, en plats som Molly visste verkligen existerade eftersom hon hade varit där – men i drömmen var Bubblan annorlunda. Molly kunde inte komma ur den, och genom biljoner av små hål i den hörde hon gälla röster som tjöt hånfullt åt henne. ”Nej, nej, nej, nej”, visslade de.

19

”Släpp ut mig!” ropade Molly.

Så såg hon sig plötsligt som i en spegel. Hennes ansikte förändrades, blev yngre och yngre medan ljuset från den gigantiska bubblan lyste på henne.

Den delen av Mollys dröm var sann, eftersom det var precis vad som kunde hända i det speciella ljuset vid tidens början. Så även om det bara var en dröm var det mycket skrämmande. ”JAG MÅSTE HÄRIFRÅN!” skrek Molly. Hennes ansikte och kropp var nu små som en treårings, ”INNAN JAG BLIR SÅ LITEN ATT JAG FÖRSVINNER!” Och så befann hon sig plötsligt utanför Bubblan, reste genom tiden omgiven av de kraftiga, tjutande tidsvindarna. Och eftersom det var tidsvindar förändrade de hennes hud och gjorde den fjällig – men det hände inte långsamt som det gjort i verkligheten. En fläck av fjällig hud bakom hennes öra spred sig som en skogsbrand över ansiktet och nerför armarna. Snart var hela henne ansikte gammalt och fårat och Molly kände sig som ett brunt, skrumpnat höstlöv.

Som om hon var en boll som ett vårdslöst barn lekte med, var Molly plötsligt tillbaka inne i Bubblan, och ljuset vid tidens början lyste på henne så att alla torra fjäll föll från hennes kropp igen.

Så fortsatte det, med att hon kastades från en skrämmande situation till en annan, tills drömmen till slut verkade tröttna på henne och lät henne vara i fred. Inte förrän då föll Molly i en djup, välgörande sömn, dit vindarna i parken utanför huset inte nådde in.

20