Issuu on Google+


Cat PatriCk

När jag vaknar finns du inte Översättning: Ylva Kempe


FREDAG 16/10 (torsdag)

Kläder:

– Jeans (med raka ben) – Den marinblå tunikan med de små blommorna på (inte smutsig – lägg tillbaka i garderoben) – Röda ballerinaskor (som jag får blåsor av)

Skola:

– Ta med bok till engelskan – Få mamma att skriva på intyg för att få skippa historian – Spanskförhör i morgon (finns inte med på kursplanen) – Läsa igenom historialäxan på morgonen … för trött …

Övrigt:

– Åt miljoner kalorier idag (mamma hade köpt mintglass med crisp!) TRÄNA! –Beställde hem tights till Halloween

7


1

Är det inte meningen att fredagar ska vara bra dagar? Den här började inget vidare. Mina anteckningar på sängbordet sa mig ingenting av värde, ögonlocken ville inget hellre än att falla igen på nytt, mina favoritjeans låg i tvätten och det fanns ingen mjölk i kylen. Men värst av allt: min mobiltelefon hade slutat fungera. Min glänsande, klarröda telefon som jag kommer att använda tills en dag när den ramlar ner i en avloppsbrunn; den som har en kalender och ett utmärkt påminnelsealarm och fungerar som min socialt accepterade och praktiskt med­ tagbara säkerhetsanordning. ”Du kommer att klara dig alldeles utmärkt”, sa min mamma när hon skjutsade mig till skolan i morse. ”Hur vet du det?” frågade jag. ”Jag kanske har ett stort matteprov idag, eller så är det ett viktigt skolmöte som jag inte vet om.” ”Det är bara en dag, London. Du kommer att klara dig utan mobilen.” ”Lätt för dig att säga”, muttrade jag och tittade ut genom sidorutan på bilen. Jag har nu bevisat att min mamma hade fel. Jag klarar mig inte en hel dag utan telefonen. Idag är nämligen den dag då jag skulle ha behövt en ny T-shirt till gympan. Min telefon, den telefon som jag och mamma tillsammans programmerade med viktiga små påminnelser som den här i början av skol­året, skulle, om den inte hade varit död, instruerat mig om detta. 9


Men eftersom den inte gjorde det, så är det här istället den dag då jag står i gympashorts och min tjocka vintertröja och undrar vad jag ska ta mig till. Jag kan inte gärna spela basket i den här tjocka tröjan (vilket är vad vi ska göra om man ska tro informationstavlan som hänger bredvid dörren till omklädningsrummet), så jag frågar Page om hon har en extra T-shirt. Vi två kommer aldrig någonsin att bli riktiga vänner, ändå svarar hon överentusiastiskt: ”Visst, London, här har du. Har du glömt att ta med en ren tröja nu igen, eller?” Igen? Jag gör en minnesanteckning om att skriva en riktig anteckning om saken senare och undrar samtidigt varför dagens anteckningar inte påmint mig om Pages hjälpsamma antydan. Page avbryter mina tankegångar när hon ler och räcker fram en gul, oversized T-shirt med en leende katt och texten ”Have a purr-fect day!” på. ”Tack, Page” mumlar jag när jag tar emot den och drar den sedan snabbt över huvudet. Den täcker nästan mina minimala shorts. Varför mitt omklädningskåp innehåller shorts och inte något varmare, snyggare slags rumptäckande klädesplagg, har jag verkligen ingen aning om. Minnesanteckning: lägg till ”ta med joggingbyxor” på den där anteckningen också. Det känns som om Page fortfarande tittar på mig, så jag kastar en blick mot henne och inser att det stämmer. Vi utbyter en nick innan jag slänger in mina vanliga kläder i skåpet, slår igen dörren och ger mig iväg mot gympasalen. Medan jag går är det två saker som upptar mina tankar. För det första frågar jag mig om gympaläraren ms Martinez kommer att låta mig gå till skolsköterskan för att få skavsårsplåster. Gympaskorna skaver mot de smärtsamma blåsorna på hälen för varje steg. För det andra kan jag inte låta 10


bli att tacka min lyckliga stjärna för att det bara är de tolv andra fördömda själarna som har gympa första lektionen som kommer att få se mig i denna gräsliga outfit idag. Ms Martinez är olyckligtvis en hårdhjärtad kvinna. ”Nej”, säger hon när jag ber om att få gå till skolsyster innan matchen ska börja. ”Nej?” frågar jag misstroget. ”Nej”, säger hon igen, och de svarta ögonen utmanar mig att bara våga fortsätta diskussionen. Hon står redo med visselpipan i ena handen. Eftersom jag inte är helt otaktisk låter jag saken vara och haltar istället tillbaka till mina lagkamrater medan jag svär på att spela mig igenom smärtan. Halvvägs igenom vad jag bara kan anta är den basketmatch med lägst antal poäng i high school-idrottens historia, fylls den ekande gympasalen av ett högt pipande ljud som skär i trumhinnorna och genast får håret på armarna att resa sig och tänderna att skallra. En kort stund har jag ingen aning om vad som händer. Men så viftar ms Martinez med armarna i riktning mot utgången, och mina klasskamrater börjar slött röra sig i riktning däråt. Och jag förstår vad som är på gång. Det är brandlarmet som tjuter. Vi, samtliga elever på Meridan High School, måste lämna skolbyggnaderna. Varenda en av oss. Alla 956 stycken. Detta händer förmodligen endast därför att jag, London Lane, just idag stoltserar med en lysande gul katt-T-shirt med texten ”Have a purr-fect day” samt ett par alldeles för korta shorts – en outfit som nu kan beundras av hela skolan. Japp, verkligen en bra fredag.

11


2

Gympasalen ligger nära en nödutgång så vi är bland de första att sätta oss i säkerhet – det vill säga ta oss till lärarparkeringen. Omgiven av en salig blandning bilar – en gammal kombi här, en rödlackad Porsche där – betraktar jag den ström av apatiska elever som motvilligt kommer strosande ut ur vårt betongblock till High School, som om de var totalt osårbara för eld. Inte för att jag tror att det brinner någonstans, men ändå. Min gissning är att någon idiot satte igång brandlarmet utan att vara förutseende nog att koppla ihop denna korkade handling med det faktum att hon eller han skulle tvingas stå ute i kylan i minst en timme och vänta på att brandkåren ska anlända, tömma skolan och därefter stänga av det ylande larmet. Det blåser och jag tycker mig se snöflingor i luften. För varje vindil kurar jag ihop mig allt mer för att försöka hålla värmen. Något jag ändå inte lyckas med. Jag drar ut håret ur den struliga knut som jag haft det uppsatt i och hoppas på att det ska agera halsduk. Naturligtvis tar vinden omedelbart tag i mina rödbruna lockar och piskar dem i ansiktet på mig så att jag inte kan se något. Jag hör både viskningar och fnissande från den stora hord av elever som har samlats på parkeringen, och kan inte annat än anta att det hela gäller min klädsel. Jag kan till och med svära på att jag hör klickandet från en mobilkamera, men när jag väl har fått håret ur ansiktet har fotografen 12


hunnit gömma undan beviset. Fnittret från en tät cirkel av viskande cheerleaders gör mig nervös. Jag blänger på deras ryggtavlor tills Alex Morgan kastar med sitt glänsande svarta hår och vänder sig om för att möta min blick. Hon ser ut som om hon tog sig tid att stryka på ett extra lager svart eyeliner innan hon utrymde skolbyggnaden. Allt handlar om prioriteringar. Alex ler hånfullt mot mig och vänder sig sedan mot sin lilla cirkel igen. Genast hörs mer fnitter därifrån. Jag önskar att min bästa vän Jamie hade varit där. Visst, tjejen har sina brister, men hon skulle aldrig ha tolererat något sådant från en cheerleader. Ensam med mina bara ben och min hippa T-shirt hör jag brottstycken av de andra elevernas samtal, som handlar om planer för helgen, ”provet vi missar just nu” och ”ska vi inte dra till Reggie’s och käka frukost istället, nu när vi ändå står här ute”. Jag slår armarna ännu hårdare om mig själv, delvis för att försöka få upp någon slags värme och delvis för att dölja den löjliga katten. ”Snygg tröja”, säger en lugn killröst med bara en aning ironi i. Jag griper tag om allt hår jag kan få fatt i och föser det ur ansiktet samtidigt som jag vänder mig mot rösten. Tiden stannar. Det första jag ser är leendet. Det går inte att ta miste på charmen som kikar fram bakom det retsamma, och jag har börjat smälta redan innan min blick når upp till ögonen. Vid åsynen av dem flyter jag bort helt och hållet. De är bleka, gnistrande och blåklintsfärgade med fläckar av lite mörkare blått, och omgivna av ögonfransar som vilken tjej som helst skulle döda för. Och han tittar på mig. Rakt på mig. Hans ögon ler till och med mer än vad munnen gör. Om det bara hade funnits någonting bredvid mig, en 13


möbel eller kanske en icke-fientlig människa, som jag kunde luta mig mot. För i hans närhet tappar jag nästan balansen. På ett bra sätt. Wow. Allt annat försvinner. T-shirten, telefonen, basketmatchen, Alex Morgan. Ingenting finns längre, ingenting utom killen framför mig. Han ser ut som om han hör hemma antingen i Hollywood eller i himlen. Jag skulle kunna stå och titta på honom hela dagen. ”Tack”, spottar jag till sist fram, säkert efter en alldeles för lång stund. Jag tvingar mig själv att blinka. Det är som om jag känner igen honom någonstans ifrån, men bara på ett bra sätt. Vänta, kan det vara så att jag minns honom? Snälla, snälla, snälla säg att jag minns honom. Jag bläddrar igenom år efter år av både värdelösa och viktiga minnen som om de hade varit prydligt ordnade i en pärm. Ingenstans hittar jag ett minne av honom. I en hundradels sekund gör det mig besviken. Men så trängs besvikelsen bort av mitt optimistiska jag. Jag måste ha fel. Han måste vara där inne någonstans. Nå, var var vi? Åh, just det, min gräsliga outfit. ”Jag jobbar på att skapa en ny trend”, skämtar jag. Jag vänder mig så att vinden blåser håret ur mitt ansikte istället för i det, och tvingar mig själv att lägga märke till någonting annat än hans ögon. ”Jag gillar dina skor”, säger jag till sist. ”Eh, tack”, säger han tafatt och tittar ned på sina chokladbruna Converse. Sedan, kanske för att det inte finns så särskilt mycket mer att säga om skor, drar han ned dragkedjan på sin bruna huvtröja, och innan jag vet ordet av draperar han den kring mina axlar. Och plötsligt är det som om jag är skyddad inte bara från den kyliga vinden, utan också 14


från allt ont i hela världen. Fleecefodret är fortfarande varmt efter hans kropp och det doftar svagt av tvål, sköljmedel och … kille, helt enkelt. En perfekt sorts kille. Han står lite väl nära mig för att vara en främling – en främling klädd i en T-shirt med en bild av ett band som jag inte alls känner igen. ”Tack”, säger jag igen som om det vore ett av de tio ord jag överhuvudtaget kan. ”Men fryser inte du då?” Han skrattar som om det vore den absolut löjligaste frågan i hela världen, och svarar bara: ”Nej.” Kan inte killar frysa? ”Okej, men då så. Tack”, säger jag för den miljonte gången de senaste två sekunderna. Jag måste verkligen sluta med det där. ”Det är verkligen inga problem”, säger han. ”Tänkte att du kunde behöva den bättre än jag. Du började se lite blå ut.” Han nickar mot mina bara ben. ”Jag heter Luke, förresten.” ”London”, får jag fram. ”Tufft namn”, säger han med ett leende och jag kan se en svag antydan till en smilgrop på hans ena kind. ”Ett som man lätt kommer ihåg”, fortsätter han, vilket jag personlig­ en anser vara aningen ironiskt. Ett gällt skrik rycker mig plötsligt ur min lilla Luke-trance. ”London, VAD har du på dig!” Jamie Connors röstläge är så högt att minst fem personer avbryter sina pågående samtal och vänder uppmärksamheten mot oss. ”Snälla, säg att du har byxor på dig!” Jag tar tillbaka min tidigare önskan om att ha henne här. Hon kan gärna få försvinna igen. ”Schhh Jamie, folk stirrar”, säger jag och drar henne så nära intill mig att jag kan känna doften av den parfym som min bästa kompis alltid kommer att använda. ”Förlåt”, säger hon, ”men du ser ut som en vandrande 15


katastrof”, lägger hon till och skrattar. Jag blänger på henne. ”Jobbig morgon?” frågar hon och sticker sin arm under min. ”Japp”, svarar jag tyst, väldigt medveten om att Luke står kvar bredvid oss. ”Jag glömde att ta med en gympatröja. Igen.” Jamie klappar mig tröstande på axeln innan hon byter ämne. ”Jag tänker inte ens fråga vem som har lånat ut den där till dig. Har du förresten sett Anthony någonstans?” Hon låter blicken uppmärksamt glida över massan av elever, men förlorar plötsligt allt intresse för Anthony när hon får syn på Luke. Min Luke. ”Hej”, säger hon ljuvt till honom. ”Hej”, svarar han, men tittar inte rakt på henne. Det gillar jag. ”Vem är du då?” frågar hon med huvudet på sned. ”Luke Henry”, säger han och tittar äntligen på henne. ”Det är min första dag på Meridan.” Han tittar bort igen och låter blicken vandra som om han tröttnat på att stå där han står. Jag lägger märke till att han håller huvudet nedböjt som om han inte vill dra till sig någon uppmärksamhet. Jamie är inte van vid att killar vänder bort blicken från henne, och i ärlighetens namn är jag förvånad över Lukes bristande intresse för hennes korta kjol och tajta linne. Hon sätter ena handen på höften och fortsätter lite lätt provocerande: ”Det var konstigt, varför börja på en fredag?” Jag önskar desperat att hon ville hålla munnen stängd. Luke kastar en blick på Jamie men sedan möter hans ögon mina och världen stannar upp för en mikrosekund. ”Jag hade väl inget bättre för mig idag”, säger han enkelt till Jamie. ”Vi har packat upp och allt, så varför inte?” ”Aha. Varifrån kommer du då?” Snälla någon, få henne att sluta! 16


”Vi har just flyttat hit från Boston.” ”Det hörs inte på dialekten”, fortsätter Jamie med en antydan till anklagande tonfall. Gud, varför kan hon inte bara sluta? ”Jag är inte född där.” ”Där fick jag dig!” säger Jamie triumferande och sveper med en enda elegant nackrörelse det blonda håret ur ansiktet. Det är en av de rörelser som är typiska för Jamie och som hon kommer att fortsätta med i college och långt senare – och bästa vän eller inte, nu fäller jag ut klorna. Jag måste ha stelnat till för plötsligt tar Jamie ett steg bakåt och betraktar mitt ansikte. Sen tittar hon på Luke och så tillbaka på mig. ”Hmm”, muttrar hon och en sekund är jag livrädd för att hon ska få för sig att påpeka det uppenbara, men istället fortsätter hon att förhöra Luke. ”Så, var bodde du innan Boston?” Men innan han hinner svara avbryts vi av ett plötsligt lugn. Larmet har tystnat och rektorn, mr Flowers, uppmanar med megafonen i högsta hugg alla elever att gå tillbaka in i skolbyggnaden. Hans tonfall gör det uppenbart att han avskyr varje sekund i vår närvaro. Jamie och jag tittar på varandra och brister sedan ut i ett gapskratt. Det är den lille mr Flowers plötsligt så enorma röst som fått mig ur balans, och jag kan bara anta att Jamie skrattar åt samma sak. När vi har återhämtat oss från skrattattacken vänder jag återigen blicken mot Luke. Eller det är åtminstone vad jag vill göra. Det är bara det att han inte är kvar. Jag skannar igenom havet av elever, men det enda som sticker ut från den vardagliga massan är de röd/vit/svarta cheerleader-tröjorna. Vilket definitivt inte är vad jag letar efter. Jag känner hur paniken börjar sprida sig i kroppen på samma sätt som när man har tappat bort någonting som 17


man verkligen, verkligen tycker om. Typ en älsklingspenna, en klocka eller kanske ett par jeans. Vi rör på oss nu, Jamie och jag, arm i arm. Jag är faktiskt säker på att det är därför vi rör oss. För att Jamie drar oss framåt, alltså. Till slut får jag syn på den. Mitt inre slår kullerbyttor när jag får syn på Lukes T-shirt längre fram i korridoren. Han går sakta med nedböjt huvud men med målmedvetna steg, samtidigt som han utstrålar en självklar coolhet. Jag ryser när jag ser honom, men besvikelsen kommer strax smygande. Varför gick han bara sin väg så där? Det hände någonting mellan oss, visst gjorde det? Det hände något, han lånade ut sin huvtröja, sedan gick han. Och nu är han på väg tillbaka till lektionen som om ingenting hade hänt. Som om han inte alls nyss hade träffat en alldeles oerhört intressant rödtott. Det var någonting mellan oss, och nu har Luke Henry från Boston redan kommit över det. Medan jag betraktar hans ryggtavla griper jag så hårt om min bästa väns arm att hon grimaserar och vrider sig loss från mig. Genast sjunker mitt humör igen. Det är nu nere på en ännu lägre nivå än vad det var i morse när jag upptäckte att mobiltelefonen var död. Tänk vad vissa saker kan lyfta dig till skyarna bara för att verkligheten ska få trycka ned dig igen sedan. Jag betraktar Lukes rygg på avstånd där han försvinner bort i gympakorridoren, förbi omklädningsrummen och bort mot uppehållsrummet. Precis som om ingenting hade hänt. Absolut ingenting alls. Och vem vet, det kanske det inte gjorde heller? Men när Luke Henry försvinner runt ett hörn och därmed utom synhåll vet jag i alla fall en sak säkert. En sak som ger mig åtminstone en liten glimmande skärva av hopp om att vi kommer att träffas igen. Jag har fortfarande på mig hans tröja. 18


*** ”Haft en bra dag?” frågar mamma när jag hoppar in i bilen efter skolan. ”Helt okej”, svarar jag och sätter på radion. ”Ja, du verkar ju ha överlevt utan din telefon i alla fall. Hände det någonting oväntat?” Hon svänger ut från skolparkeringen och kör hemåt. Jag rycker på axlarna och säger: ”Det har börjat en ny kille på skolan.” Mamma kastar en blick på mig men vänder strax uppmärksamheten tillbaka mot vägen. Det går inte att ta miste på leendet hon försöker dölja. ”Är han snygg?” frågar hon. Jag kan inte heller låta bli att le. ”Ja.” ”Vad heter han då?” ”Luke.” ”Pratade du med honom?” ”Lite grann. Det var brandövning och vi hamnade bredvid varandra på skolgården. Han verkar helt okej.” Min mamma tystnar en stund, förmodligen för att hon känner på sig att jag helst inte vill fortsätta den här konversationen. Men nyfiken som hon är och alltid kommer att vara, kan hon till sist inte låta bli att ställa en fråga till. ”Stod det någonting om honom i blocket i morse?” Hon försöker få orden att låta så vardagliga som möjligt. Jag funderar på att byta ämne eller kanske höja radion ännu mer, men eftersom mamma är en av de få människor som jag kan prata med om mitt tillstånd, så vänder jag mig istället mot henne i sätet och svarar: ”Det är det som är så konstigt!” ”Vadå?” frågar hon intresserat. ”Det stod ingenting om honom i morse, men vi pratade 19


en lång stund med varandra och allt”, svarar jag. ”Jättekonstigt.” ”Du kanske bara glömde att nämna honom”, säger mamma samtidigt som hon svänger in på vår gata. Jag skakar på huvudet. ”Kanske”, svarar jag i alla fall och känner att jag inte vill prata mer om honom. Ärligt talat så vet jag att det inte finns någon chans i världen att jag skulle ha glömt att nämna Luke Henry. Vi är nästan hemma när mammas telefon ringer. ”Jag är ledsen gumman, det är från jobbet. Jag måste ta det här.” ”Inga problem”, svarar jag och tycker egentligen bara att det är skönt att bli lämnad ensam att dagdrömma.

*** Mitt i natten och med pennan i handen rinner det sista hoppet ur mig. Lukes huvtröja ligger i tvätten men hans ansikte är nästan borta. I tre timmar har jag försökt fästa honom vid mina framtida minnen. Jag har frågat ut mig själv: kommer vi att läsa någon kurs tillsammans, kommer vi att dejta, kommer jag fortfarande att känna honom efter flera år? Men klockans visare kryper allt närmare 04.33 – den tid då mitt huvud nollställs och dagens minnen raderas – och till slut måste jag inse att Luke Henry inte finns någonstans i mitt minne. Och därför inte heller i min framtid. Det svider ordentligt att tvingas acceptera detta faktum, men det finns ingen tid för självömkan. Jag har bara två val: antingen kan jag påminna mig själv om en person som inte kommer att spela någon som helst roll i min framtid, eller så kan jag låta bli att nämna honom och slippa gå igenom det här igen i morgon. Så här sent, bara minuter från nollställning, känns det i 20


princip inte som om jag har något val överhuvudtaget. Så jag biter ihop tänderna och gör vad jag måste göra. Jag ljuger för mig själv.

21


3

Huset är tyst och stilla. Det är tidigt på morgonen. Jag sveper med blicken över sovrummet för att försöka hitta skillnader mellan de två nästan identiska bilderna av det i mitt huvud; den bild som jag kan minnas från i morgon och den jag har framför mig nu. Det står en tom kopp med en använd tepåse lindad om örat på en bricka på skrivbordet. Över kanten på tvättkorgen hänger en tröja som ser ut att vara på väg att smita. I morgon kommer koppen att vara borta. Det kommer att ligga ännu fler skolböcker på skrivbordet, och tvättkorgen kommer att vara tom. Jag tar upp blocket med anteckningar som ska visa mig vad jag har glömt. Eller ja, åtminstone det viktigaste av det.

MÅNDAG 19/10 (söndag)

Kläder:

– Supermjuk huvtröja, killmodell (enligt fredagens anteckningar hittade jag den i lådan med kvarglömda saker på skolan) – Svarta leggings – Ullstövlar

Skola:

– Ta med plåster till det nästan läkta skavsåret 22


– Ta med yoga-byxor, T-shirt till gympan (var tvungen

att låna en hemsk tröja av Page i fredags) – MOBILTELEFON (mamma har den i bilen)

Övrigt:

– J var i Los Angeles hos sin pappa i helgen – Undvik Page –Läkartid den här f.m. (ramlade i fredags på gympan)

Jag bläddrar förbi dagens anteckningar och tittar igenom föregående veckas ganska likartade klotter. Extra uppmärksamt ögnar jag igenom fredagens kommentarer om kläder och skola. Sedan, fortfarande med känslan av att halvblind kasta mig ut i en okänd värld, släpar jag mig ur sängen och börjar dagen.

*** Mamma kör Hudson Avenue till läkarmottagningen, den som går rakt igenom stadskyrkogården. Vid korsningen mellan Hudson och Washington stannar vi för ett rödljus. ”Nu blir vi sena”, muttrar mamma så tyst att jag har svårt att höra vad hon säger. Hon trummar med fingrarna mot ratten och jag undrar om hon missar ett möte för att skjutsa mig. Jag lutar huvudet åt höger och tittar ut över gravstenarna som står i perfekta räta rader. Trafikljuset slår om till grönt och bilen accelererar samtidigt som jag uppfattar en rörelse i ögonvrån. Två personer, en man och en pojke, stannar framför en gravsten. Den förnuftiga delen av mig förstår att de besöker en släkting eller familjemedlem som har dött. Det är ingenting skrämmande med det. Men det är någonting med de två sörjande som 23


sänder en svag stöt av obehag genom min kropp. Jag börjar darra där jag sitter. Mamma märker ingenting. ”Kommer du ihåg vad du ska säga när doktorn frågar vad som har hänt?” avbryter hon mina tankar. Vi kör in på parkeringen utanför läkarmottagningen. ”Ja”, svarar jag, glad att få tankarna på annat håll. ”Jag ramlade över en boll på gympan.” ”Bra”, säger mamma och kliver ur bilen. Jag följer hennes exempel och vi skyndar oss över parkeringsplatsen, in genom mottagningens huvudentré och tar sedan hissen upp två våningar. Ingen av oss säger någonting, och mina tankar dröjer sig kvar på kyrkogården.

24


9789132158575