Page 1


Kaostrilogin Bok två

pat r i c k n e s s

Översättning: Ulf Gyllenhak


Sl책ss inte mot monster om du inte sj채lv vill bli ett monster och om du stirrar ner i avgrunden stirrar avgrunden in i dig. Friedrich Nietzsche


Slutet


”Ditt brus avslöjar dig, Todd Hewitt.” En röst … I mörkret … Jag blinkar till. Allting ä skuggor och töcken och det känns som om världen snurrar och mitt blod ä för v armt och min hjärna har torkat ihop och jag kan inte tänka och det ä mörkt … Jag blinkar till igen. Vänta … Nej, vänta … Alldeles nyss, alldeles nyss var vi på torget … Alldeles nyss låg hon i mina armar … Hon dog i mina armar … ”Var ä hon?” Jag spottar in i mörkret, känner blodsmak och hör hur min röst spricker . Mitt brus stiger som en plötslig storm, gällt och rött och vredgat. ”VAR Ä HON?” ”Det är jag som ställer frågor här, Todd.” Den där rösten. Hans röst. Någonstans i mörkret. Någonstans bakom mig, någonstans dit jag inte kan se. Borgmästare Prentiss. Jag blinkar till igen och dunklet börjar för vandlas till ett stor t rum. Det enda ljuset kommer från ett ensam fönster , en stor cir kel högt upp och långt bort. Glaset ä inte genomskinligt utan färgat till former av Nya världen och dess två månar som snurrar r unt planeten. Ljuset från fönstret vinklas ner mot mig och ingenting annat. 11


”Vad har ni gjort mä henne?” säger jag högt och blinkar mot nytt blod som droppar ner i ögonen. Jag försöker sträcka upp handen för att torka bort det men mina händer ä bundna på r yggen och paniken stiger inom mig och jag kämpar mot repen och jag börjar andas snabbare och jag skriker igen: ”VAR Ä HON?” En knytnäve från ingenstans träffar mig hårt i magen. Jag lutar mig framåt mot själv a tjocken efter slaget och inser att jag sitter fastbunden vid en trästol mä benen surrade vid stolens ben. Skjortan blev jag av mä någonstans uppe på den sandiga sluttningen och när jag spyr fast magen ä tom lägger jag mär ke till att det finns en matta på golvet, en matta som upprepar samma mönster av Nya världen och dess månar, gång på gång på gång så långt ögat ser. Och jag minns att vi v ar på torget där jag sprang, jag höll om henne, jag bar henne, jag vädjade till henne att hålla sig vid liv tills vi lyckades sätta oss i säkerhet, tills vi kom fram till Haven så att jag kunde rädda henne … Men det fanns ingen säkerhet, ingen säkerhet alls, där fanns bara han och hans män och dom tog henne från mig, dom tog henne ur mina armar … ”Lägger ni märke till att han inte frågar: Var är jag?” säger borgmästaren och rör sig någonstans längre bort. ”Han första ord är: Var är hon? och hans brus säger samma sak. Intressant.” Det gör ont i huvudet liksom i magen och jag börjar vakna till liv lite till och jag minns att jag slogs mot dom, jag slogs mot dom när dom tog henne fram tills att jag fick en gevärskolv i tinningen och förlorade medvetandet … Jag sväljer bor t klumpen i halsen, jag sväljer bor t paniken och skräcken … För det här ä slutet, eller hur? Slutet på alltihop. Borgmästaren har fått tag på mig. Borgmästaren har fått tag på henne. ”Om ni gör henne illa …” säger jag och slaget i magen smär tar fortfarande. Herr Collins står framför mig, till hälften i skugga. Herr Collins som odlade majs och blomkål och som hade hand om borg12


mästarens hästar och som nu står böjd över mig mä en pistol i hölst­ ­ret, ett gevär hängande över ryggen och höjd knytnäve för att slå till mig igen. ”Hon verkade redan ganska illa tilltygad, Todd”, säger borgmästaren och hejdar herr Collins. ”Stackaren.” Jag knyter nävarna innanför repen. Mitt brus känns skrovligt och orkeslöst men det väller ändå fram vid minnet av hur Davy Prentiss riktar sitt v apen mot oss, inför minnet av hur hon sjunker ihop i mina armar, inför minnet av hur hon blöder och flämtar … Och sedan gör jag det ännu rödar e mä känslan av hur min egen knytnäve träffar Davy Prentiss i ansiktet, av hur Davy Prentiss faller ner från sin häst mä foten fortfarande kvar i stigbygeln och hur han släpas iväg likt en säck mä skräp. ”Jaha”, säger borgmästar en, ”det för klarar mysteriet med v art min son tagit vägen.” Och om jag inte visste bättr e, skulle jag säga att han nästan lät road. Men jag lägger märke till att det enda sättet jag kan avgöra detta ä utifrån hur hans röst låter, en röst som ä mer bestämd och mer bildad än den röst han hade i Prentisstown, och att det ingenting jag hörde från honom när jag kom till H aven fortfarande ä ett stor t ingenting i vad det här än ä för rum och att det ä likadant mä herr Collins. Dom har inget brus. Ingen av dom. Det enda bruset här ä mitt, som skriar som en skadad kalv. Jag vrider på nacken för att få syn på borgmästar en men det gör ont att vända sig om för my cket och det enda jag kan säga ä att jag sitter i den ensamma strålen av dammigt, färgat solljus mitt i ett rum som ä så stort att jag knappt kan urskilja väggarna långt, långt bort. Och sedan ser jag ett litet bord i mörkret. Det står precis så långt bort att jag inte kan se vad som finns på det. Bara att det skimrar av metall där bor ta, att det blänker till och hotar mä saker jag inte ens vill tänka på. ”Han tänker fortfarande på mig som borgmästar e”, säger rösten och låter ljus och road igen. 13


”Det ä president Prentiss nu”, grymtar herr Collins. ”Du gör bäst i att minnas det.” ”Vad har ni gjort mä henne?” säger jag och försöker vända mig om igen, först åt ena och sedan åt andra hållet, och rycker till inför smärtan i nacken. ”Om ni så mycket som rör vid henne, kommer jag att …” ”Du kom till min stad nu i morse”, avbryter borgmästare, ”med ingenting i din ägo, inte ens en skjorta på kroppen. Det enda du hade med dig v ar en flicka som hade drabbats av en fruktansvärd olycka …” Mitt brus väller upp. ”Det var ingen olycka …” ”En mycket svår oly cka”, fortsätter borgmästaren och för första gången sedan vi träffades på torget hör jag en första antydan om otålighet. ”Så svår att hon är nära döden och här är pojken som vi har lagt ner så mycket tid och energi på att försöka hitta, den pojke som har förorsakat oss så my cket problem. N u är han ber edd att ge sig frivilligt, han är beredd att göra allt vi vill om vi bara räddar flickan men när vi försöker göra just det …” ”Mår hon bra? Ä hon i säkerhet?” Borgmästaren tystnar och herr Collins går fram och slår mig över ansiktet mä handryggen. E n lång stund förflyter medan smär tan sprider sig över kinden och jag sitter där och flämtar. Sedan kliv er borgmästar en in i ljuskr etsen och ställer sig rakt framför mig. Han ä for tfarande klädd i sina finkläder, som ä lika välpr essade och rena som alltid, som om det inte fanns en man under dom där kläderna utan bara ett isblock som kunde tala och gå. Till och mä herr Collins har svettfläckar och smuts på kläderna och han luktar som man kan förvänta sig men inte borgmästaren, nej. Borgmästaren får en att se ut som om man inte ä någonting än en massa lort som måste göras rent. Han tittar på mig och lutar sig neråt så att han ser in i mina ögon. Och sedan frågar ha mig något, som om han bara vore nyfiken. ”Vad heter hon, Todd?” Jag blinkar överraskat till. ”Vad då?” ”Vad heter hon?” upprepar han. 14


Men nog måste han v eta vad hon heter. Det måste finnas i mitt brus … ”Du vet vad hon heter”, säger jag. ”Jag vill att du berättar för mig.” Jag tittar från honom till herr Collins som står där mä korsade armar. H ans tystnad förmår inte dölja blicken i hans ansikte som berättar att han gärna skulle vilja slå mig sönder och samman. ”En gång till, Todd”, säger borgmästaren mä vänlig röst, ”och nu vill jag att du svarar. Vad heter hon? Flickan från andra sidan världarna.” ”Om du känner till att hon kommer från andra sidan världarna”, säger jag, ”då vet du också vad hon heter.” Och då ler borgmästaren, ja, han ler faktiskt. Och jag blir räddare än någonsin tidigare. ”Det är inte så det här fungerar , Todd. Det här fungerar som så att jag frågar och du svarar. Vad heter hon?” ”Var ä hon?” ”Vad heter hon?” ”Berätta var hon ä så ska jag berätta vad hon heter.” Han suckar, som om jag svikit honom. H an nickar en gång till herr Collins, som tar ett steg framåt och klipper till mig i magen igen. ”Det här är en enkel historia, Todd”, säger borgmästaren samtidigt som jag ulkar ner mot mattan. ”Det enda du behöver göra är att berätta för mig vad jag vill veta så slutar det här. Valet är ditt. Uppriktigt talat har jag ingen som helst lust att göra dig illa mer.” Jag andas tungt och sitter framåtböjd. Värken i magen gör att jag knappt ly ckas andas. J ag känner hur min kr oppsvikt skav er mot repen runt handlederna och jag känner det klibbiga blodet som levrar sig i mitt ansikte och jag tittar mä rinnande ögon ut från mitt lilla fängelse av ljus i mitten av det här r ummet, det här r ummet som saknar vägar ut … Det här rummet där jag kommer att dö … Det här rummet … Det här rummet där hon inte ä. Och någonting inom mig väljer. Om det ä så här, då bestämmer sig något inom mig. 15


Bestämmer sig för att inget säga. ”Du vet vad hon heter”, säger jag. ”Döda mig om du vill men du vet redan vad hon heter.” Och borgmästaren bara betraktar mig. Dom längsta minuterna i mitt liv förflyter medan han betraktar mig och läser mig för att se om jag menar vad jag säger. Och sedan går han bort till det lilla träbordet. Jag tittar ditåt för att se men hans rygg döljer vad han gör. Jag hör honom flytta på saker på bordet, ett dunk och metall som skrapar till mot trä. ”Jag ä beredd att göra allt du säger ”, hör jag honom säga och jag vet att han härmar mina egna or d. ”Rädda henne! J ag ä ber edd att göra allt du säger.” ”Jag ä inte rädd för dig”, säger jag även om mitt brus säger något annat samtidigt som jag tänker på allt det som kan finnas på det där bordet. ”Jag ä inte rädd för att dö.” Och jag undrar om jag menar det. Han vänder sig om mot mig och håller händerna bakom r yggen så att jag inte kan se vad han har tagit från bordet. ”Menar du att du inte är rädd eftersom du är en man, Todd? Och för att en man inte är rädd för att dö?” ”Ja”, säger jag. ”För att jag ä en man.” ”Om jag inte missminner mig fyller du inte år förrän om fjorton dagar.” ”Det ä bara en siffra.” Jag andas tungt och det vänder sig i magen när jag pratar. ”Det betyder ingenting. Om det här vore Gamla världen, skulle jag vara …” ”Det här ä inte Gamla världen, grabben”, säger herr Collins. ”Jag tror inte att det är det han menar, herr Collins”, säger borgmästaren och tittar fortfarande på mig. ”Eller hur, Todd?” Jag tittar fram och tillbaka mellan dom. ”J ag har dödat ”, säger jag. ”Jag har dödat.” ”Ja, jag tr or att du har dödat ”, säger borgmästar en. ”Skammen syns lång väg. Men frågan är vem? Vem dödade du?” Han kliver in i mörkret utanför ljuskr etsen och v ad det än ä han har plockat upp 16


från bordet håller han det fortfarande gömt när han ställer sig bakom mig. ”Eller borde jag säga vad?” ”Jag dödade Aar on”, säger jag och försöker följa honom mä blicken men misslyckas. ”Jaså, gjorde du det?” H ans brist på brus ä hemskt, särskilt när man inte kan se honom. Det ä inte samma sorts tystnad som hos en flicka, en flickas tystnad ä fortfarande aktiv, det ä for tfarande en levande sak som skapar en form i allt brus som omger tystnaden. (jag tänker på henne, jag tänker på hennes tystnad, på vär ken från hennes tystnad) (jag tänker inte hennes namn) Men när det gäller borgmästar en, oavsett hur han har gjor t det, hur han än har ly ckats ordna så att han och herr Collins inte har något brus, ä det som ingenting, som något dött, som inte har mer form eller brus eller liv i världen än en sten eller en mur, en fästning som man aldrig kommer att kunna erövra. Jag förmodar att han kan läsa mitt brus men hur kan man avgöra det mä en man som har förvandlat sig till sten? Jag visar honom vad han vill ändå. Jag låter kyrkan under vattenfallet hamna längst fram i mitt brus. Jag visar honom sanningen mä striden mot Aar on, kampen och blodet. J ag visar honom hur jag slogs och hur jag misshandlade Aar on och hur jag slog ner honom. Jag visar honom att jag tog fram min kniv. Jag visar honom hur jag högg Aaron i halsen mä den. ”Det där är sant”, säger borgmästaren. ”Men är det hela sanningen?” ”Det ä det”, säger jag och skr uvar upp bruset så högt jag kan för att det ska dränka allt annat han kanske kan höra. ”Det ä sanningen.” Han låter fortfarande road. ”Jag tror att du ljuger för mig,Todd.” ”Det gör jag inte alls!” nästan skriker jag. ”J ag gjorde vad Aaron ville! Jag mördade honom! Jag blev en man enligt dina lagar och du kan stoppa in mig i din armé och jag ska göra vad du än vill, bara du talar om för mig vad du har gjort mä henne!” Jag ser att herr Collins får ett tecken bakifrån mig och han kliver fram igen mä höjd knytnäve och … 17


(jag kan inte hejda mig) Jag rycker undan så hår t från honom att jag drar mä mig stolen några centimeter åt sidan … (håll käft) Och slaget faller aldrig. ”Bra”, säger borgmästar en och låter nöjd på ett stillsamt vis. ”Bra.” Han börjar röra sig igen i mör kret. ”Låt mig förklara ett par saker för dig, Todd”, säger han. ”Du befinner dig på huvudkontoret i vad som tidigare var Havens katedral och vad som i går blev presidentpalatset. Jag har släppt in dig i mitt hem i hopp om att kunna hjälpa dig. Hjälpa dig att inse att du gör fel i att utkämpa denna hopplösa kamp mot mig, mot oss.” Hans röst flyttar sig bakom herr Collins … Hans röst … För ett ögonblick känns det som om han inte talade högt … Utan som om han talade rakt in i mitt huvud … Sedan försvinner det. ”Mina soldater bor de vara framme här i morgon eftermiddag ”, säger han och rör sig fortfarande. ”Du, Todd Hewitt, ska först berätta det jag vill veta och sedan ska du hålla ditt ord och hjälpa mig att skapa vårt nya samhälle.” Han kliver in i ljuset igen och stannar framför mig. Han håller fortfarande händerna bakom ryggen och det han plockat upp ä fortfarande gömt. ”Men processen som jag vill inleda här, Todd”, säger han, ”är att du ska lära dig att jag inte är din fiende.” Jag blir så överraskad att jag som hastigast slutar vara rädd. Jag spärrar upp ögonen. Inte min fiende? ”Nej, Todd”, säger han. ”Inte din fiende.” ”Du ä en mördare”, säger jag utan att tänka. ”Jag är en general”, säger han. ”Varken mer eller mindre.” Jag stirrar på honom. ”Du dödade människor längs marsjen hit. Du dödade invånarna i Farbranch.” ”Beklagliga saker händer under krigstid, men det kriget är över nu.” 18


”Jag såg dig skjuta dom ”, säger jag och avskyr att or den från en man utan br us låter så påtagliga, så oerhör t mycket som sten som inte går att flytta på. ”Såg du mig personligen skjuta någon, Todd?” Jag svalde en bitter smak i munnen. ”Nej, men det var ett krig du startade!” ”Det v ar nödvändigt ”, säger han. ”För att rädda en sjuk och döende planet.” Min andhämtning blir snabbare, tankarna grumligare och huvudet känns tyngr e än någonsin. M en mitt br us ä dessutom rödar e. ”Du mördade Cillian.” ”Vilket var djupt beklagligt”, säger han. ”Han skulle ha blivit en utmärkt soldat.” ”Du dödade min mor ”, säger jag och flämtar till (håll käft), mitt brus fylls mä vrede och sorg, ögonen blir alldeles dimmiga av tårar (håll käft, håll käft, håll käft). ”Du dödade alla kvinnorna i Prentisstown.” ”Tror du på allt du hör, Todd?” En tystnad infinner sig, en riktig tystnad, medan också mitt eget brus tillgodogör sig detta. ”Jag har ingen önskan att döda kvinnor”, tilläger han. ”Det har jag aldrig haft.” Min mun öppnas. ”Jo, det har du visst haft, för du …” ”Det här är inte rätt tidpunkt för en historielektion.” ”Du ä en lögnare!” ”Och du tror dig veta allt?” Hans röst blir kall och han tar ett steg bort från mig och herr Collins slår till mig så hårt i tinningen att jag nästan ramlar i golvet. ”Du ä en LÖGNARE OCH EN MÖRDARE!” vrålar jag samtidigt som det fortfarande ringer i öronen efter slaget. Herr Collins slår till mig igen på andra sidan, lika hår t som om det vore mä en träbit. ”Jag är inte din fiende, Todd”, säger borgmästaren igen. ”Sluta tvinga mig att göra det här mot dig.” Jag har så ont i huvudet att jag inte säger någonting. Jag kan inte säga någonting, jag kan inte säga or den han vill höra. J ag kan inte säga någonting annat utan att bli slagen medvetslös. 19


Detta ä slutet. Det måste vara slutet. Dom kommer inte att låta mig leva. Dom kommer inte att låta henne leva. Det måste vara slutet. ”Jag hoppas att det är slutet”, säger borgmästaren och hans röst låter faktiskt sanningsenlig. ”J ag hoppas att du tänker berätta för mig vad jag vill veta så att vi kan sluta med allt det här.” Och sedan säger han … Sedan säger han … Han säger: ”Snälla.” Jag tittar uppåt och blinkar genom svullnaderna som börjar hetta till runt ögonen. Hans ansikte ser bekymrat ut, nästan som om han vädjade. Vad f-n? Vad i h-e? Och jag hör surret inne i mitt huvud igen … Det ä annorlunda än att bara höra någons brus … SNÄLLA som om jag sa det mä min egen röst … SNÄLLA som om det kom inifrån mig själv … Och pressar sig mot mig … Inne i mig … Och får mig att känna det som om jag vill säga det … SNÄLLA … ”Det du tror att du vet, Todd”, säger borgmästaren, medan hans röst fortfarande nästlar sig in i huvudet på mig, ”är inte sant.” Och sedan minns jag … Jag minns Ben … Jag minns att Ben sa samma sak till mig … Ben som jag förlorade … Och mitt brus blir alldeles hårt, i just det ögonblicket. Och avbryter honom. Borgmästarens ansikte förlorar sitt vädjande uttryck. ”Då så”, säger han och gör en liten grimas. ”M en håll i minnet att det är ditt val.” Han rätar på sig. ”Vad heter hon?” ”Du vet vad hon heter.” Herr Collins slår mig i huvudet så att jag vräks åt sidan. ”Vad heter hon?” 20


”Det vet du redan …” Pang, ett slag till, den här gången från andra hållet. ”Vad heter hon?” ”Nej.” Pang. ”Berätta vad hon heter.” ”Nej!” PANG! ”Vad heter hon, Todd?” ”DRA ÅT H-E!” Bortsett från att jag inte säger ”h-e ” och herr Collins slår mig så hårt att huvudet kastas bakåt och stolen förlorar balansen och jag ramlar åt sidan på golvet och tar stolen mä mig i fallet. Jag faller rakt ner mot mattan mä bundna händer så att jag inte kan skydda mig och ögonen fylls av små Nya världar tills det inte finns något annat att se. Jag flämtar in i mattan. Spetsarna på borgmästarens stövlar närmar sig mitt ansikte. ”Jag är inte din fiende, Todd H ewitt”, säger han en gång till. ”Berätta bara vad hon heter så kommer det här att sluta.” Jag drar ett andetag men blir tvungen att hosta ut det. Jag drar ytterligare ett andetag och säger vad jag måste säga. ”Du ä en mördare.” Ännu en tystnad. ”Då så”, säger borgmästaren. Hans fötter avlägsnar sig och jag känner hur herr Collins lyfter upp min stol från golvet mä mig på den, och träet knakar till av min vikt. Sedan sätter han ner mig i rundeln mä färgat ljus. Mina ögon ä nu så svullna att jag knappt kan se herr Collins överhuvudtaget trots att han befinner sig alldeles framför mig. Jag hör borgmästar en vid det lilla bor det igen. J ag hör hur han flyttar runt saker på det. Återigen hör jag skrapandet av metall. Jag hör hur han ställer sig bredvid mig. Och efter alla dessa förebud, nu ä det dags, till sist ä det dags. Mitt slut. Jag ä så ledsen, tänker jag. Jag ä så ledsen. 21


Borgmästaren lägger en hand på min axel och jag ryggar tillbaka men han håller den där och tr ycker hårt. Jag kan inte se v ad det ä han har i handen, men han för någonting mot mig, mot mitt ansikte, någonting hår t och metalliskt och fyllt mä smär ta och han ä beredd att låta mig lida och avsluta mitt liv och det finns ett hål inuti mig som jag måste kr ypa in i, bort från allt detta, långt ner in i det svarta, och jag v et att detta ä slutet, slutet på allting. J ag kan aldrig fly härifrån och han kommer att döda mig och döda henne och det finns ingen chans, inget liv, inget hopp, ingenting. Jag ä så ledsen. Och borgmästaren fäster plåster i mitt ansikte. Jag flämtar till av hur svalt det känns och ryggar undan från hans händer men han for tsätter att försiktigt pr essa plåster mot bulan i pannan och mot såren i ansiktet och på hakan. Hans kropp ä så nära att jag känner doften från den, hur r en den ä, den träaktiga doften från hans tvål, utandningsluften från hans näsborrar som stryker över min kind, hans fingrar som rör vid mina sår nästan ömt, hur han lägger plåster runt mina svullna ögon, såren på mina läppar och jag känner hur plåstr en börjar fungera nästan omedelbar t, jag känner hur svullnaderna lägger sig, hur dom smär tstillande medlen tränger in i min kropp och för ett ögonblick tänker jag vad bra plåstren ä i Haven, att dom nästan ä somhennes plåster, och lättnaden kommer så snabbt, så oväntat att jag får en klump i halsen och måste svälja bort den. ”Jag är inte den man du tr or, Todd”, säger borgmästar en lågt, nästan rakt in i mitt öra, och fäster ytterligare ett plåster över halsen. ”Jag gjorde inte dom saker du tror att jag gjorde. Jag bad min son att hämta dig tillbaka. J ag bad honom inte att skjuta någon. J ag bad inte Aaron att döda dig.” ”Du ä en lögnare”, säger jag men min röst ä sv ag och jag skakar av ansträngningen att hålla tårarna borta ur den (håll käft). Borgmästaren fäster fler plåster över blåmär kena på mitt bröst och min mage, han gör det så försiktigt att jag knappt står ut, så ömt att det nästan verkar som om han bryr sig om hur det känns. ”Jag bryr mig, Todd”, säger han. ”D u kommer att få möjlighet att inse att det ä sant.” 22


Han ställer sig bakom mig och virar bandage r unt mina handleder. S edan fattar han mina händer och gnuggar tillbaka känseln i dom mä sina tummar. ”Du kommer att få möjlighet”, säger han, ”att lära dig att lita på mig. Du kommer kanske till och med att börja tycka om mig. E n vacker dag kanske du till och med kommer att uppfatta mig som en sorts far.” Det känns som om mitt brus smälter bort mä alla medicinerna, att all smärta försvinner, att jag försvinner på samma gång, som om han trots allt dödade mig, men mä botemedlet i stället för bestraffningen. Jag klarar inte av att hålla tårarna bor ta ur halsen, ur ögonen, ur rösten. ”Snälla”, säger jag. ”Snälla.” Men jag vet inte vad jag menar. ”Kriget är över, Todd”, säger borgmästaren igen. ”Vi ska skapa en ny värld. D en här planeten håller äntligen på att lev a upp till sitt namn. Tro mig när jag säger att du kommer att vilja vara en del av den när du väl ser den.” Jag andas in i mörkret. ”Du skulle kunna leda män, Todd. Du har visat dig v ar mycket speciell.” Jag fortsätter att andas, och försöker hålla mig vid medv etande men känner hur jag glider bort. ”Hur ska jag kunna v eta?” säger jag till sist, och min röst ä som ett kraxande, ett sludder , något som inte ä på riktigt. ”H ur ska jag ens kunna veta att hon fortfarande lever?” ”Det kan du inte v eta”, säger borgmästar en. ”Du har bara mitt ord.” Och väntar igen. ”Och om jag gör det”, säger jag. ”Om jag gör vad du säger, kommer du då att rädda henne?” ”Vi kommer att göra allt som krävs”, säger han. Utan smärta känns det nästan som om jag inte hade någon kropp överhuvudtaget, det ä nästan som om jag vore ett spöke, där jag sitter i en stol, förblindad och evig. 23


Som om jag redan vore död. För hur v et man att man for tfarande ä i liv et om man inte har ont? ”Vi är dom v al vi fattar, Todd”, säger borgmästaren. ”Ingenting mer, ingenting mindre. Jag vill att du fattar ditt v al och berättar för mig. Det skulle jag verkligen vilja.” Under plåstren ä det bara ännu mer mörker. Bara jag, ensam i det svarta. Ensam mä hans röst. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet ingenting. (vad ska jag göra?) Men om det finns en chans, om det finns minsta lilla chans … ”Är det verkligen en sådan uppoffring, Todd?” säger borgmästaren och lyssnar på mina tankar. ”Nu, när det förflutna tar slut? När framtiden börjar?” Nej. Nej. Jag kan inte. Han ä en lögnare och en mördare, oavsett vad han säger … ”Todd, jag väntar.” Men hon kan faktiskt v ara vid liv , han kanske håller henne vid liv … ”Vi närmar oss din sista möjlighet, Todd.” Jag höjer på huvudet. Rör elsen flyttar lite på plåstren och jag kisar upp mot ljuset, upp mot borgmästarens ansikte. Det ä lika tomt som alltid. Det ä den tomma, livlösa muren. Jag kunde likaväl tala rakt ner i en avgrund. Jag tittar bort. Jag tittar ner. ”Viola”, säger jag ner i mattan. ”Hon heter Viola.” Borgmästaren ger ifrån sig en lång, förnöjd suck. ”B ra, Todd”, säger han. ”Du ska ha tack.” Han vänder sig mot herr Collins. ”Spärra in honom.”

24

9789132157400  

Kaostrilogin Bok två Översättning: Ulf Gyllenhak Slåss inte mot monster om du inte själv vill bli ett monster och om du stirrar ner i avgrun...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you