Issuu on Google+


Andra böcker av Eoin Colfer: Artemis Fowl Artemis Fowl – Det kalla kriget Artemis Fowl – Evighetskoden Artemis Fowl – Slipad Opal Artemis Fowl – De försvunna demonerna Artemis Fowl – Tidsparardoxen Artemis Fowl – Atlantissyndromet Artemis Fowl-akten Cosmo Hill – Parasiterna Mellan himmel och helvete Halvmåne detektivbyrå Aeronauten Liftarens guide till galaxen del sex – Och en grej till För yngre läsare: Legenden om Potatishäxan Legenden om Kapten Kråkas tänder Legenden om världens värsta kille


Översättning: Lisbet Holst


INNEHÅLL Artemis Fowl: Så långt ingenting väl

9

Kapitel 1: Kalla vibbar

13

Kapitel 2: Jadeprinsessan och Galna Björnen

58

Kapitel 3: Orion framträder

85

Kapitel 4: Floyds svensexa

109

Kapitel 5: Framåt och utåt

124

Kapitel 6: Trimma vikten

155

Kapitel 7: Hur älskar jag dig?

176

Kapitel 8: Slumpifikation

226

Kapitel 9: Förbjuden kärlek

270

Epilog

334


ARTEMIS FOWL: SÅ LÅNGT INGENTING VÄL Det var en gång en irländsk pojke som längtade efter att få veta allting som fanns att veta, så han läste bok efter bok tills hans hjärna var sprickfärdig av astronomi, integral- och differentialkalkyl, kvantfysik, romantikens poeter, kriminalteknik och antropologi bland hundra andra ämnen. Men bäst av alla böcker var en liten tunn en som han aldrig ens hade läst på egen hand. Det var en gammal inbunden sak som hans pappa ofta valt som godnattsaga, och den hette Krukan med guld. Boken handlade om en girig yngling som fångade en vätte i ett fåfängt försök att stjäla varelsens guld.   När pappan hade läst det sista ordet på den sista sidan – ordet var Slut – slog han igen de skinnklädda pärmarna, log mot sin son och sa: ”Den pojken hade fattat alldeles rätt. Lite mer planering bara så skulle han ha klarat det”, vilket var en ovanlig åsikt för att komma från en pappa. En ansvarskännande pappa i alla fall. Men det här var inte en typisk ansvarskännande förälder – det här var Artemis Fowl senior, ledaren för ett av världens största förbrytarimperier.

U T D R AG 9


Sonen var inte särskilt typisk heller. Han var Artemis Fowl II, som snart själv skulle bli en respektingivande person, både i människornas värld och vättarnas där under.   Lite mer planering, tänkte Artemis junior ofta när hans far kysste honom på pannan. Bara lite mer planering.   Så somnade han och drömde om guld.   Medan Artemis den yngre blev äldre tänkte han ofta på Krukan med guld. Han gick till och med så långt att han gjorde en del efterforskningar på skoltid och upptäckte till sin förvåning att det fanns gott om trovärdiga bevis för att vättar existerade. Dessa timmar av studier och planering var inget annat än sorglöst tidsfördriv för pojken, ända tills hans pappa en dag försvann i Arktis, en följd av ett missförstånd mellan honom och den ryska maffian. Fowls imperium föll hastigt sönder. Fordringsägare dök upp på alla håll och kanter medan de som var skyldiga Fowl pengar gjorde sig osynliga.   Det hänger på mig, insåg Artemis. Att bygga upp vår förmögenhet på nytt och att hitta pappa.   Så han dammade av mappen med vättarna. Han skulle fånga en vätte och begära en lösesumma i guld för att lämna tillbaka den till dess eget folk.   Bara en ung människa som var ett geni kunde genomföra en sådan plan med framgång, var Artemis korrekta slutsats. Någon som är tillräckligt gammal för att förstå handelns principer men ändå tillräckligt ung för att tro på magi.   Med hjälp av sin mer än duglige livvakt Butler lyckades verkligen tolvåringen Artemis fånga en vätte och hålla den som fånge innanför de bastanta väggarna i Fowl Manors käl-

U R A R T 10


lare. Men vätten i fråga var en hon, inte en den. Och anmärkningsvärt människoliknande dessutom. Det Artemis tidigare betraktat som ett tillfälligt kvarhållande av en lägre stående varelse var nu obehagligt likt kidnappning av en flicka.   Det fanns andra komplikationer också: dessa vättar var inte sagoböckernas töntar. De var högteknologiska, självsäkra varelser, medlemmar av elitstyrkan inom vättarnas polis: Polisiära YtSpaningsStyrkan eller PYSS för att använda deras akronym. Och Artemis hade kidnappat Holly Short, den första kvinnliga löjtnanten i enhetens historia. Det var en handling som inte hade fått vättarnas välbeväpnade undre värld att älska honom.   Men trots ett gnagande samvete och PYSS försök att få hans plan att spåra ur hade Artemis lyckats få sitt orätt fångna guld levererat och i gengäld släppt vättelöjtnanten.   Slutet gott, allting gott, alltså?   Nja, faktiskt inte.   Jorden hade knappt hunnit hämta sig efter den första konfrontationen mellan människor och vättar på flera decennier förrän PYSS avslöjade en plan som gick ut på att förse svartalfsgängen med Softnoslasrar. Huvudmisstänkt: Artemis Fowl. Holly Short hämtade ner den irländske pojken till Fristaden där de förhörde honom bara för att upptäcka att Artemis Fowl när allt kom omkring faktiskt var oskyldig till någonting. De båda ingick motvilligt en överenskommelse: Artemis samtyckte till att spåra svartalfernas leverantör om Holly hjälpte honom att rädda hans far från den ryska liga som höll Artemis senior fången. Båda parter höll sin del av överenskommelsen, och utvecklade under företagets gång en

EM I S I 11


ömsesidig respekt och tillit som förstärktes av ett gemensamt sinne för bitande humor.   Eller så hade det i alla fall varit. Saker och ting hade genom­gått en förändring på senare tid. På sätt och vis är Artemis lika skärpt som tidigare, men en skugga har fallit över hans sinne.   En gång i tiden såg Artemis saker som ingen annan kunde se, men nu ser han saker som inte finns …

I S

V DA 12


KAPITEL 1

KAllA vibbAR VatnajökulL, ISLAND

Vatnajökull är den största glaciären i Europa med en yta på omkring 8 400 tomma, blåvita kvadratkilometer. Den är till största delen obebodd och ödslig och av vetenskapliga skäl den perfekta platsen för Artemis Fowl att visa vättarna exakt hur han planerat att rädda världen. Dessutom skadar det aldrig med lite dramatisk iscensättning vid en presentation.   En del av Vatnajökull som frekventeras av människor är restaurang Storlabben på stranden av glaciärlagunen, dit många grupper av isturister kommer, från maj till augusti. Artemis hade arrangerat ett möte med ägaren till denna restaurang, som var stängd för säsongen, mycket tidigt på morgonen den första september. Hans femtonårsdag.   Artemis styrde sin hyrda snöskoter utmed glaciärsjöns krusade strand där glaciären sluttade mot en svart vattenyta överströdd med sönderbrutna isflak, som en oregelbunden stenläggning. Vinden tjöt runt hans huvud likt en upphetsad folkmassa på en idrottsarena och bar med sig pilspetsar av blötsnö som pepprade hans näsa och mun. Vidderna var

KALL A VI BBAR

G B O K , 13


stora och ogästvänliga. Att bli skadad om man var ensam på denna tundra skulle leda till en snabb och plågsam död, det visste Artemis – eller åtminstone till neslig förödmjukelse inför de smattrande kamerablixtarna från turistsäsongens svans, vilket var en aning mindre smärtsamt än en plågsam död men mer utdraget.   Ägaren till Storlabben, en kraftig islänning, stolt innehavare av både valrossmustasch – med en vingbredd som en tämligen storvuxen skarv – och det osannolika namnet Adam Adamsson, stod på restaurangens veranda, knäppte med fingrarna och stampade med fötterna i samma takt men hann också skratta åt Artemis vingliga framfart längs glaciärsjöns frusna strand.   ”Det var en imponerande uppvisning”, sa Adamsson när Artemis så småningom lyckats få in snöskotern på hotellets uppställningsplats. ”För sjutton, harður maður. Så här mycket har jag inte skrattat sedan min hund försökte äta upp sin egen spegelbild.”   Artemis log sammanbitet, medveten om att restaurang­ ägaren gjorde narr av hans körskicklighet, eller avsaknaden av sådan. ”Hmf”, muttrade han och klev av snöskotern lika stelt som en cowboy som hade föst boskap i tre dygn varvid hans häst dött och han blivit tvungen att rida på den mest bredryggade kon i hjorden.   Den gamle mannen kacklade faktiskt. ”Nu låter du till och med som min hund.”   Artemis hade inte för vana att göra föga värdiga entréer, men när han inte haft sin livvakt Butler att tillgå hade han blivit tvungen att förlita sig på sin egen körförmåga, vilken

K O M M E N 14


var känd för sin brist på finess. Ett kvickhuvud, arvtagare till en förmögenhet, i sjätte årskursen på Saint Bartleby’s hade gett Artemis öknamnet Vänsterfoten Fowl, vilket betydde att han hade två vänsterfötter och inte kunde sparka en fotboll med någondera av dem. Artemis hade tolererat skämtet i en vecka ungefär, sedan hade han köpt upp den unge arvtagarens hotellkedja. Det satte ett tvärt slut för retandet.   ”Allt är klart, förutsätter jag”, sa Artemis och böjde på fingrarna inuti sina patenterade skoterhandskar. Han lade märke till att den ena handen kändes obehagligt varm. Termostaten måste ha fått en smäll när han stötte emot en obelisk av is en kilometer neråt stranden. Med tänderna drog han ur elkabeln. Risken för hypotermi var liten, eftersom hösttemperaturen låg strax under noll.   ”God dag själv”, sa Adamsson. ”Trevligt att äntligen stå ansikte mot ansikte med dig, om inte öga mot öga.”   Artemis nappade inte på etablera-kontakt-kroken som Adamsson hade kastat ut. Han hade för närvarande inte något utrymme i sitt liv för ytterligare en vän som han inte litade på.   ”Jag har inte tänkt fria till er dotter, mr Adamsson, så jag tror att vi kan hoppa över eventuella försök att bryta isen ifall ni känner er tvungen att göra det.”   De repliker Adam Adamsson förberett för att göra just detta smälte i hans strupe, och han nickade ett halvt dussin gånger.   ”Allt klart. Din låda står på baksidan. Jag har ordnat med en vegetarisk buffé och påsar med godsaker från Blå Lagunens spa. Några stolar har också ställts fram, så som du bryskt

T A R ER 15


krävde i ditt fåordiga mejl. Ingen av sällskapet har emellertid infunnit sig – ingen mer än du – efter allt besvär jag gjort mig.”   Artemis lyfte ut en aluminiumportfölj ur snöskoterns bagagebox. ”Bekymra er inte för det, mr Adamsson. Med tanke på vilket rövarpris ni begärde för ett par timmars hyra av er, om sanningen ska fram, tredje klassens restaurang tycker jag att ni i stället ska åka tillbaka till Reykjavik och sätta sprätt på en del av pengarna jag betalat er och kanske hitta en vänligt inställd stubbe som är villig att lyssna på ert gnäll.”   Ett par timmar. Tredje klassens. Två plus tre är fem. Bra.   Nu var det Adamssons tur att muttra, och valrossmustaschens spetsar skälvde lätt.   ”Det finns ingen anledning att inta den attityden, unge herr Fowl. Vi är båda människor, eller hur? Och som människor har vi rätt till lite respekt.”   ”Jaså, verkligen? Kanske vi borde fråga valarna? Eller eventuellt minkarna?”   Adamsson såg bister ut. Hans väderbitna ansikte blev skrynkligt som ett katrinplommon. ”Okej, okej, jag fattar. Men det finns ingen anledning att hålla mig ansvarig för mänsklighetens förbrytelser. Ni tonåringar är likadana all­ihop. Vi får väl se om er generation lyckas behandla jorden bättre.”   Artemis knäppte exakt tjugo gånger med portföljens lås innan han gick med långa kliv in i restaurangen.   ”Tro mig, alla tonåringar är inte likadana”, sa han när han passerade Adamsson. ”Och jag tänker lyckas mycket bättre.”

A V

DO 16


Det fanns mer än ett dussin bord i restaurangen, alla med stolar staplade ovanpå, utom ett som var täckt med en linneduk. På alla de fem platserna stod det flaskor med glaciärvatten och spapåsar.   Fem, tänkte Artemis. Ett bra tal. Rejält. Förutsägbart. Fyra gånger fem är tjugo.   Artemis hade för inte så länge sedan kommit fram till att fem var hans tal. Bra saker hände när fem ingick i sammanhanget. Logikern inom honom visste att detta var löjligt, men han kunde inte bortse från att tragedierna i hans liv hade inträffat årtal som inte var delbara med fem: hans far hade försvunnit och blivit lemlästad, hans gamle vän kommendörkapten Julius Root i PYSS hade mördats av den ökända nissen Opal Koboi, och det hade hänt under år där talet fem inte ingick. Han var en och sextiofem lång och vägde femtiofem kilo. Om han rörde vid någonting fem gånger eller en multipel av det, då förblev det stabilt. En dörr skulle till exempel fortsätta att vara stängd, eller ett minne skulle skydda dörren så som det var avsett att göra.   I dag var tecknen positiva. Han var femton år. Tre gånger fem. Och hans hotellrum i Reykjavik hade haft nummer fyrtiofem. Till och med snöskotern som fört honom så här långt oskadd hade ett registreringsnummer som var en multipel av fem, och dessutom hade den en motor på femtio kubik. Bra alltihop. Det skulle bara komma fyra gäster till mötet, men med honom själv blev det fem. Alltså fanns det ingen anledning att gripas av panik.   En del av Artemis var skräckslagen inför denna nya besatthet av tal.

K T O R 17

J.


Ta dig samman. Du är en Fowl. Vi förlitar oss inte på turen – släpp de där löjliga fixeringarna och tvångstankarna.   Artemis knäppte med portföljens lås för att göra siffer­ gudarna vänligt sinnade – tjugo gånger, fyra gånger fem – och kände hjärtat slå långsammare.   Jag ska lägga av med den här ovanan i morgon, när mitt ärende är uträttat.   Han dröjde vid hovmästarens pulpet tills Adamsson och hans snötraktor hade försvunnit över en bågformad ås av snö som hade kunnat vara ryggraden på en val, sedan väntade han ytterligare en minut tills fordonsljudet dämpats till en inbiten rökares hosta.   Det var det. Dags att ta itu med jobbet.   Artemis klev nerför trätrappan med de fem stegen till själva restaurangen (utmärkt, ett bra omen), gick en vindlande väg mellan ett antal pelare behängda med kopior av Stora-Borgmasken fram till huvudändan av det dukade bordet. Stolarna var vinklade så att de var vända mot honom; ett lätt flimmer, som värmedaller, syntes ovanför bordsskivan.   ”God morgon, mina vänner”, sa Artemis på tomtiska och tvingade sig att uttala vätteorden med ett självsäkert, nästan jovialiskt tonfall. ”Detta är den dag då vi ska rädda världen.”   Värmedallret verkade mer elektriskt nu: det knastrade av neonvit interferens som strömmade genom både det och de ansikten som svävade djupt inne i det likt spöken i en dröm. Ansiktena fick fast form och försågs med bålar och lemmar. Små gestalter, som barn, framträdde. Små som barn men inte lika barn. Detta var representanter för vättarna, och bland dem fanns de enda varelser som kanske var Artemis vänner.

A R G ON, 18


”Rädda världen?” undrade löjtnant Holly Short från PYSS. ”Samme gamle Artemis Fowl, och det är ironiskt menat, eftersom rädda världen inte alls är likt dig.”   Artemis visste att han borde le, men han kunde inte, så i stället kom han med någonting negativt, vilket inte alls skulle verka okarakteristiskt.   ”Du behöver en ny sköldförstärkare, Foaly”, sa han till kentauren som satt obekvämt uppflugen på en stol avsedd för människor. ”Jag såg flimret från verandan. Och du kallar dig teknisk expert? Hur gammal är den du använder?”   Foaly stampade med en hov, vilket var en nervös ryckning han hade och anledningen till att han aldrig vann i kortspel. ”Trevligt att träffa dig också, underpojke.”   ”Hur gammal?”   ”Jag vet inte. Fyra år, kanske.”   ”Fyra. Där ser du. Vad för sorts tal är det?”   Foaly sköt ut underläppen. ”Vad för sorts tal? Finns det olika typer nu, Artemis? Förstärkaren är god för hundra år till. Kanske den skulle behöva justeras lite, men det är allt.”   Holly reste sig och gick med lätta steg till bordets huvud­ ända.   ”Måste ni sätta igång och gnabbas med detsamma? Börjar inte det bli lite uttjatat efter alla dessa år? Ni är som ett par byrackor som markerar revir.” Hon lade två tunna fingrar på Artemis underarm. ”Låt honom vara, Artemis. Du vet ju hur känsliga kentaurer är.”   Artemis förmådde inte möta hennes blick. Inuti sin vänstra skoterkänga räknade han av tjugo vickanden på tån.   ”Okej. Låt oss byta ämne.”

PYSSKO 19


”Ja, gör det, tack”, sa den tredje vätten i rummet. ”Vi for hit från Ryssland enbart för det här, Fowl. Så om ämnet kunde bytas till det vi kommit hit för att diskutera …”   Kommendörkapten Raine Vinyáya var uppenbarligen inte glad att befinna sig så långt bort från sitt älskade polishus. Hon hade blivit chef för PYSS några år tidigare och satte en ära i att ha ett finger med i varje pågående uppdrag. ”Jag har operationer jag måste tillbaka till, Artemis. Nissarna bråkar och kräver att Opal Koboi ska släppas ut ur fängelset, och så har svärpaddsepidemin blossat upp igen. Var nu så vänlig och kom till saken.”   Artemis nickade. Vinyáya var öppet fientlig, och det var en känsla man kunde förlita sig på, om det inte var bluff, förstås, och kommendörkaptenen var en hemlig anhängare av honom, ifall det inte var en dubbelbluff och hon faktiskt var fientligt inställd.   Det låter inte klokt, insåg Artemis. Inte ens i mina egna öron.   Kommendörkapten Vinyáya var knappt en meter lång men trots det skräckinjagande, någon som Artemis aldrig tänkte underskatta. Kommendörkaptenen var enligt vättarnas sätt att räkna visserligen fyra hundra år, men för en vätte var det knappt medelålders och hon var hur som helst, hur man än såg det, en anslående varelse: smal och gulaktig med de lättreagerande kattpupiller som man då och då fann hos vättar, men inte ens denna sällsynthet var hennes mest egenartade fysiska karaktärsdrag. Raine Vinyáya hade en man av silverblont hår som tycktes dra till sig varenda gnutta ljus och låta det falla i vågor nerför hennes axlar.   Artemis klarade strupen och flyttade sin uppmärksamhet

N S U L T 20


från tal till projektet, eller som han gärna kallade det: PROJEKTET. I slutändan, när det kom till kritan, var det den enda plan som spelade någon roll.   Holly boxade honom lätt på axeln.   ”Du ser blek ut. Ännu blekare än vanligt. Hur är det med dig, födelsedagsbarnet?”   Artemis kunde äntligen se henne i ögonen – ett brunt, ett blått – nedanför en bred panna och en sned brun lugg som Holly låtit växa ut från sin vanliga snagg.   ”Femton år i dag”, mumlade Artemis. ”Tre gånger fem. Det är bra.”   Holly blinkade.   Stod Artemis Fowl och mumlade? Och inte ett ord hade han sagt om hennes nya frisyr – Artemis brukade genast lägga märke till fysiska förändringar.   ”Hm … ja … det är det väl, antar jag. Var är Butler? Håller han vakt?”   ”Nej. Jag har skickat iväg honom. Juliet behövde honom.”   ”Inget alltför allvarligt, väl?”   ”Inte allvarligt men nödvändigt. Familjeangelägenheter. Han förlitar sig på att du tar hand om mig.”   Holly knep ihop läpparna som om hon hade bitit i någonting surt.   ”Förlitar han sig på att någon annan ska passa hans skyddsling? Är du säker på att det är Butler vi talar om?”   ”Naturligtvis. Och det är i alla fall bäst att han inte är här. Varje gång mina planer misslyckas finns han i närheten. Det är viktigt, ytterst viktigt, att det här mötet äger rum och att ingenting går fel.”

O C H 21

ST


Holly tappade faktiskt hakan, så chockad blev hon. Det var nästan komiskt att se. Om hon hade förstått Artemis rätt lade han verkligen skulden på Butler för att tidigare planer misslyckats. Butler? Hans trognaste allierade.   ”Bra idé. Låt oss alltså sätta igång. Vi fyra måste få det här överstökat.”   Detta kom från Foaly som yttrat det fruktade talet utan någon tanke på konsekvenserna.   Fyra. Mycket dåligt tal. Det absolut sämsta. Kineserna avskyr talet fyra eftersom det låter som deras ord för döden.   Nästan värre än att uttala ordet fyra var det att de bara var fyra personer i rummet. Kommendörkapten Kelp hade uppenbarligen inte kunnat komma. Trots att de alltid hade tyckt illa om varandra önskade Artemis att kommendörkaptenen varit där nu.   ”Var är kommendörkapten Kelp, Holly? Jag trodde att han skulle vara med i dag. Vi hade kunnat behöva skyddet.”   Holly stod vid bordet, rak i ryggen som en eldgaffel i sin blå overall med knippan av ekollon blänkande på bröstet.   ”Trubbel … kommendörkapten Kelp har fullt upp i polis­ huset, men var inte orolig. Ett helt taktiskt förband från PYSS svävar ovanför oss i en skyttel med aktiverad skärm. Inte ens en polarräv skulle kunna ta sig in här utan att få svansen svedd.”   Artemis kastade av sig skoterjackan och handskarna. ”Tack, löjtnant. Din grundlighet känns uppmuntrande. Av ren ny­fikenhet, hur många vättar ingår i ett PYSS-förband, exakt?”   ”Fjorton”, svarade Holly som höjde på det ena skarpt vinklade ögonbrynet.

O R S N O 22


”Fjorton. Hmm. Det var inte så …” Så kom han att tänka på en sak. ”Och en pilot, förmodar jag?”   ”Fjorton med piloten. Det räcker för att ta sig an alla typer av människoförband som någon skulle kunna få för sig att skicka mot dem.”   För ett ögonblick verkade det som om Artemis Fowl skulle vända sig om och fly från det möte som han själv hade begärt. Det ryckte i en nerv på hans hals, och det ena pekfingret knackade på stolens trärygg. Sedan svalde han och nickade. Hans nervositet flög ut likt en kanariefågel som smet ur kattens mun och sedan fångades och svaldes igen.   ”Då så. Det får gå med fjorton. Var snäll och sätt dig, Holly. Låt mig berätta om projektet.”   Medan Holly sakta drog sig baklänges spanade hon efter den stöddighet som brukade synas hos honom i form av ansiktets självbelåtna skrattlinjer. Den fanns inte där.   Vad det än är för ett projekt, tänkte hon, så är det stort.   Artemis placerade sin portfölj på bordet, öppnade den och vände den så att de såg skärmen på insidan av locket. Ett ögonblick lyste hans prylmani igenom, och han lyckades till och med åstadkomma ett svagt leende åt Foalys håll. Leendet sträckte inte läpparna mer än en centimeter.   ”Titta. Ni kommer att gilla den här lilla lådan allesammans.”   Foaly log ironiskt. ”Vid alla stjärnor! Är det … Kan det möjligen vara … en bärbar dator? Oj, vad du får oss att skämmas med din lysande intelligens, Artemis.”   Kentaurens ironi lockade fram stönanden från alla.   ”Vad då?” protesterade han. ”Det är en bärbar dator. Inte

K M - - ST 23


ens människor kan vänta sig att någon ska bli imponerad av en bärbar dator.”   ”Om jag känner Artemis”, sa Holly, ”kommer någonting imponerande snart att ske. Har jag rätt?”   ”Döm själva”, sa Artemis och tryckte tummarna mot skannern på portföljen.   Skannern flimrade medan den tog tummen under övervägande, och när den bestämt sig för att godkänna Artemis lyste den grönt. Ingenting hände på ett par sekunder, men sedan började en motor spinna inuti portföljen som om en liten belåten katt sträckte på sig inuti den.   ”Motor”, sa Foaly. ”Häftigt.”   Portföljens metallförstärkta hörn lossnade plötsligt, sköts bort från höljet med en liten sats drivmedel och sög sig fast i taket. Samtidigt vecklades skärmen ut tills den var mer än en kvadratmeter med högtalarlister utmed alla kanter.   ”Det är alltså en storbildsskärm”, sa Foaly. ”Vilken uppvisning. Allt vi behöver nu är v-glasögon.”   Artemis tryckte på ytterligare en knapp på portföljen. Metallhörnen som sugit sig fast i taket visade sig vara projektorer. De strömmar av digitaliserade data som de spydde ut strålade samman i mitten av rummet och bildade en roterande modell av jorden. På skärmen syntes Fowlföretagens logga omgiven av ett antal filer.   ”Det är en holografisk portfölj”, sa Foaly förtjust över att ännu inte ha blivit imponerad. ”Sådana har vi haft i åratal.”   ”Det är inte en holografisk portfölj. Den är helt och hållet verklig”, rättade Artemis honom. ”Men bilderna ni kommer att få se är holografiska. Jag har gjort några uppgraderingar

A R E 24

I


av PYSS system. Portföljen är synkad med ett antal satelliter, och datorerna ombord kan konstruera bilder i realtid av föremål som inte befinner sig inom sensorns räckvidd.”   ”Jag har en sådan hemma”, mumlade kentauren. ”Till min grabbs spelkonsol.”   ”Och systemet är utrustat med smart interaktiv intelligens så att jag kan konstruera eller modifiera modeller för hand bara jag bär v-handskar”, fortsatte Artemis.   Foaly rynkade pannan. ”Okej, gyttjepojke. Det är skickligt.” Men han kunde inte låta bli att tillägga: ”För att vara påhittat av en människa.”   Vinyáyas pupiller drogs samman i ljuset från projektorerna. ”Alltihop är väldigt snyggt och fint, Fowl. Men vi har ännu inte fått veta avsikten med det här mötet.”   Artemis klev in i hologrammet och trädde händerna i två v-handskar som svävade ovanför Australien. Handskarna var halvgenomskinliga och hade tjocka, rörformade fingrar med en föga sofistikerad, grovknottrig, polystyrenliknande yta. Än en gång flimrade portföljens sensor tankfullt innan den bestämde sig för att acceptera Artemis händer. Handskarna gav till ett lågt pip och drog ihop sig tills de utgjorde en andra hud runt hans fingrar, och varje knoge fungerade som en digital markeringspenna.   ”Jorden”, började han och undertryckte impulsen att öppna filen med anteckningar och räkna orden. Han kunde den här föreläsningen utantill.   ”Vårt hem. Hon föder oss, hon skyddar oss. Hennes gravitation hindrar oss från att flyga ut i rymden och frysa till is innan vi tinar upp igen och blir stekta av solen även om

PS Y KOL 25


inget av det skulle spela någon roll eftersom vi redan skulle ha kvävts.” Artemis gjorde en paus för att ge sina åhörare tid att skratta och blev förvånad när inga skratt hördes. ”Det var ett litet skämt. Jag läste i en presentationshandbok att det ofta hjälper till att bryta isen. Och jag infogade faktiskt upptinande i skämtet, så den humoristiska anmärkningen hade flera bottnar.”   ”Var det ett skämt?” undrade Vinyáya. ”Jag har ställt officerare inför krigsrätt för mindre.”   ”Om jag hade någon rutten frukt skulle jag kasta den”, sa Foaly. ”Hur skulle det vara om du tog det vetenskapliga och överlät humorn åt dem som har någon erfarenhet av sådant?”   Artemis rynkade pannan, upprörd över att han improviserat och nu inte kunde vara säker på hur många ord hans presentation bestod av. Det vore mycket illa om han slutade med en multipel av fyra som inte också var en multipel av fem. Kanske han borde börja om från början? Men det var fusk, och siffergudarna skulle helt enkelt lägga ihop de två anförandena och så skulle han ligga lika risigt till.   Komplicerat. Så svårt att hålla reda på allting, till och med för mig.   Men han skulle fortsätta, för det var av största vikt att PROJEKTET lades fram nu, i dag, så att PRODUKTEN kunde börja tillverkas omedelbart. Alltså tog Artemis tag i den osäkerhet han kände och kastade sig med stor entusiasm in i presentationen. Det var knappt han hejdade sig för att dra efter andan för att inte modet skulle svika honom.   ”Människan utgör det största hotet mot jorden. Vi plundrar jorden på dess fossila bränslen och vänder sedan dessa

O G ER NA 26


bränslen mot planeten genom den globala uppvärmningen.” Artemis pekade med ett v-finger på den förstorade skärmen och öppnade den ena videofilen efter den andra som var och en illustrerade ett exempel. ”Världens glaciärer förlorar så mycket som två meter av sitt istäcke per år, vilket är detsamma som 1,3 miljoner kvadratkilometer enbart i Norra ishavet de senaste trettio åren.” Bakom honom visade videobilderna en del av den globala uppvärmningens konsekvenser.   ”Jorden måste räddas”, sa Artemis. ”Och jag inser nu, äntligen, att det är jag som måste göra det. Det är därför jag är ett geni. Det är min raison d’être.”   Vinyáya knackade i bordet med pekfingret. ”I Fristaden finns en lobbygrupp med ganska starkt stöd som säger att åh, vad vi gillar den globala uppvärmningen. Människorna kommer att utplåna sig själva, och sedan kan vi ta tillbaka jorden.”   Artemis var beredd på detta. ”Ett självklart argument, kommendörkapten, men det handlar inte bara om männi­ skorna, eller hur?” Han öppnade några fler videofönster, och vättarna betraktade scener med magra isbjörnar strandsatta på isflak, älgar i Michigan som åts levande av fästingar vilka ökat starkt i antal och urblekta korallrev tomma på liv.   ”Det handlar om allt levande på eller under jorden.”   Foaly var faktiskt riktigt irriterad av presentationen. ”Tror du inte att vi har tänkt på det, gyttjepojke? Tror du inte att varenda vetenskapsman i Fristaden och Atlantis har haft det här speciella problemet i tankarna? Ärligt talat uppfattar jag den här föreläsningen som nedlåtande.”   Artemis ryckte på axlarna. ”Vad du känner är ovidkom-

S

B R - - -D 27


mande. Vad jag känner är ovidkommande. Jorden måste räddas.”   Holly rätade på sig i stolen. ”Säg inte att du har kommit på svaret.”   ”Jo, jag tror det.”   Foaly frustade. ”Verkligen? Låt mig gissa: Linda in isbergen i någonting, kanske? Eller skjuta upp reflekterande linser i atmosfären? Specialbeställt molntäcke? Börjar det brännas?”   ”Problemet är att vi kommer att bli uppbrända allihop”, sa Artemis. Han tog hologrammet av jorden och snurrade det som en basketboll. ”Alla de där lösningarna skulle kunna fungera efter vissa modifieringar. Men de kräver alltför mycket samarbete mellan länderna, och som vi alla mycket väl vet är inte människornas regeringar särskilt bra på att låta andra få tillgång till deras leksaker. Om femtio år har kanske ett och annat förändrats, men vid det laget är det för sent.”   Kommendörkapten Vinyáya hade alltid varit stolt över sin förmåga att kunna tolka en situation, och hennes intuition dånade högt som Stilla havets bränningar i öronen på henne. Detta var ett historiskt ögonblick. Själva luften verkade elektrisk.   ”Fortsätt, människa”, sa hon stillsamt, och orden bars av auktoritet. ”Berätta.”   Med hjälp av v-handskarna markerade Artemis jordens glaciärområden och flyttade ytorna så att de bildade en kvadrat. ”Att täcka över glaciärer är en utmärkt idé, men även om topografin vore så här enkel – en platt fyrkant – skulle

R A S K AP.28


det ta ett antal arméer ett halvt sekel att få det gjort.”   ”Åh, jag vet inte det”, sa Foaly. ”Människornas timmerhuggare tycks ta sig igenom regnskogarna betydligt snabbare.”   ”De som uppehåller sig i lagens utkanter rör sig mycket snabbare än de som binds av den, och det är där jag kommer in.”   Foaly lade frambenen i kors, vilket inte är lätt när man är en kentaur och sitter i en stol. ”Berätta. Jag är idel öra.”   ”Jag ska”, sa Artemis. ”Och jag vore tacksam om ni ville hålla inne med vanliga uttryck för fasa och klentro tills jag är färdig. Era förvånade utrop varje gång jag lägger fram en idé är ytterst tröttsamma, och de gör det svårt att hålla reda på antalet ord.”   ”Gudar!” utropade Foaly. ”Otroligt.”   Raine Vinyáya slängde åt kentauren en varnande blick. ”Sluta uppföra dig som en trollhanne, Foaly. Jag har rest mycket långt för det här, och jag fryser väldigt om öronen.”   ”Ska jag trycka på en av kentaurens nervknutar för att hålla honom lugn?” undrade Holly med ett nästan omärkligt leende. ”Jag har studerat oskadliggörande av såväl kentaurer som människor, om vi skulle råka behöva det. Jag skulle kunna slå ut alla här närvarande med ett enda finger på en kraftig blyertspenna.”   ”Okej, jag ska vara tyst.”   ”Bra. Fortsätt, Artemis.”   ”Tack. Men håll din kraftiga blyertspenna i beredskap, löjtnant Short. Jag har en känsla av att det skulle kunna vara misstro på väg.”   Holly klappade sig på fickan och blinkade.

A R T EM I S 29


”Grafit, hårdhetsgrad 2B. Finns inget bättre för att hastigt få ett organ att brista.”   Holly skämtade, men hennes hjärta var inte med. Artemis kände att hennes kommentarer var kamouflage för den oro hon kände, vad den nu berodde på. Han masserade pannan med tummen och pekfingret, och i skydd av gesten smög han sig till en blick på sin vän. Hollys panna var rynkad och hennes ögon smala av oro.   Hon vet, insåg Artemis, men vad Holly visste kunde han inte säga exakt. Hon vet att någonting är annorlunda, att de jämna talen har vänt sig emot mig. Två gånger två är lika med fyra vättar som spottar otur på mina planer.   Sedan betraktade Artemis sin sista mening. För en sekund hade han fullkomligt klart för sig att den var rent vansinne, och en fet, hoprullad panikorm låg tung i hans mage.   Skulle jag kunna ha en hjärntumör? undrade han. Det skulle förklara de fixa idéerna, hallucinationerna och paranoian. Eller är det bara tvångssyndrom? Den store Artemis Fowl golvad av en vanlig banal åkomma.   Artemis tog en stund på sig för att försöka med ett hypnostrick.   Föreställ dig att du befinner dig på ett bra ställe. En plats där du varit trygg och glad.   Trygg och glad? Det var ett tag sedan.   Artemis tillät tankarna att flyga, och han fann sig sitta på en liten pall i sin farfars verkstad. Hans farfar såg lite lömskare ut än Artemis mindes, och den gamle blinkade åt sin femårige sonson och sa:   Vet du hur många ben den där pallen har, Arty? Tre. Bara tre,

F O W L5 30


och det är inget bra tal för dig. Verkligen inte. Tre är nästan lika illa som fyra, och vi vet ju alla vad fyra låter likt på kinesiska, eller hur?   Artemis rös. Den här sjukdomen fördärvade till och med hans minnen. Han pressade vänstra handens tumme och pekfinger mot varandra tills fingertopparna vitnade. Det var ett knep han lärt sig för att tvinga fram lugn när sifferpaniken blev alltför stark, men det hade fungerat sämre och sämre på senaste tiden, och i det här fallet inte alls.   Jag håller på att tappa kontrollen, tänkte han med tyst förtvivlan. Sjukdomen kommer att avgå med segern.   Foaly klarade strupen och stack hål på Artemis drömbubbla. ”Hallå? Gyttjepojken? Viktiga personer väntar, dags att sätta lite fart.”   Och Holly sa: ”Hur är det med dig, Artemis? Behöver du ta en paus?”   Artemis var nära att brista i skratt. Ta en paus under en presentation? Om han gjorde det kunde han lika gärna gå och ställa sig bredvid någon som bar en T-shirt med texten i’m with crazy.   ”Nej då, jag mår bra. Det här är ett stort projekt. Det största. Jag vill vara säker på att min presentation är perfekt.”   Foaly böjde sig fram tills hans stol, som redan stod ostadigt, vacklade farligt. ”Du ser inte ut att må bra, gyttjepojke. Du ser ut att vara …” Kentauren sög in underläppen medan han letade efter det rätta ordet. ”Slut. Artemis, du ser slut ut.”   Vilket var det absolut bästa han kunnat säga.   Artemis rätade på sig. ”Jag tror, Foaly, att du kanske inte är så bra på att tolka mänskliga uttryck. Kanske våra ansikten

F R A M TR 31


är för korta. Jag är inte slut på något som helst sätt. Jag väger mina ord med omsorg.”   ”Kanske du skulle väga lite snabbare”, rådde Holly honom milt. ”Vi är rätt exponerade här.”   Artemis blundade och samlade sig.   Vinyáya trummade med fingrarna på bordet. ”Dra inte ut på det längre, människa. Jag börjar misstänka att du har blandat in oss i ett av dina ökända påhitt.”   ”Nej, det här är ett äkta förslag. Var snälla och hör på tills jag är färdig.”   ”Jag försöker. Jag vill lyssna. Jag har rest långt för just det ändamålet, men det enda du gör är att visa dig på styva linan med din portfölj.”   Artemis lyfte händerna i höjd med axlarna – rörelsen aktiverade hans v-handskar – och knackade på glaciären.   ”Vad vi måste göra är att täcka en ansenlig yta av världens glaciärer med ett reflekterande skikt för att bromsa avsmältningen. Och det vore nödvändigt att göra detta skikt tjockare längs kanterna där isen smälter snabbare. Det vore också trevligt om vi kunde plugga igen slukhålen.”   ”En massa saker skulle vara trevliga i en perfekt värld”, sa Foaly och gjorde än en gång skrot av sitt löfte att hålla tyst. ”Tror du inte att ditt folk skulle bli en liten aning upprört ifall små varelser dök upp ur jorden i rymdskepp och började täcka jultomtens grotta med reflekterande folie?”   ”Det skulle de … vi. Och det är anledningen till att den här operationen måste utföras i hemlighet.”   ”Täcka över jordens glaciärer i hemlighet? Det borde du ha sagt.”

- - D E R 32

-


”Jag har just sagt det, och jag trodde att vi kommit överens om att du skulle tiga. De här ständiga utfallen är tröttande.”   Holly blinkade åt Foaly och snurrade en penna mellan fingrarna.   ”Problemet med att täcka isbergen har alltid varit hur man ska kunna breda ut det reflekterande täcket”, fortsatte Artemis. ”Det kan tyckas att enda sättet att gå till väga vore att rulla ut det som en matta, antingen manuellt eller bakom någon sorts bandtraktorer specialbyggda för gång i snö.”   ”Vilket knappast kan ske utan att det märks”, sa Foaly.   ”Just det. Men tänk om det fanns ett annat sätt att breda ut ett reflekterande täcke, ett till synes naturligt sätt.”   ”Arbeta med naturen?”   ”Ja, Foaly. Naturen är vår förebild. Det borde den alltid vara.”   Rummet verkade bli varmare allt eftersom Artemis närmade sig sitt stora avslöjande.   ”Människornas vetenskapsmän har ansträngt sig för att åstadkomma en reflekterande folie så tunn att den går att arbeta med men ändå tillräckligt stark för att stå emot elementen.”   ”Dumt.”   ”Missriktat, kentaur. Absolut inte dumt. Dina egna filer …”   ”Jag övervägde som hastigast idén med folien. Och hur har du kunnat se mina filer?”   Detta var ingen riktig fråga. Foaly hade för länge sedan funnit sig i att Artemis Fowl var en minst lika skicklig hacker som han själv.

P - -

S K-33


”Grundtanken är sund. Tillverka en reflekterande polymer.”   Foaly tuggade på sina knogar. ”Naturen. Använd naturen.”­   ”Vad är det allra mest naturliga här uppe?” frågade Artemis för att ge dem en liten vink.   ”Is”, svarade Holly. ”Is och …”   ”Snö”, viskade kentauren nästan vördnadsfullt. ”Naturligtvis. D’Arvit, varför har jag inte … Det är snö, eller hur?”   Artemis lyfte sina händer iförda v-handskarna och holografisk snö dalade över dem.   ”Snö”, sa han medan snö virvlade runt honom som i storm. ”Ingen skulle förvåna sig över snö.”   Foaly hade rest sig upp. ”Förstora”, befallde han. ”Förstora och öka.”   Artemis knackade på en holografisk snöflinga och fryste den i luften. Med ett par nypningar förstorade han den konstgjorda flingan tills det blev uppenbart hur regelvidrig den var. Den var nämligen regelvidrigt regelbunden, fullkomligt rund.   ”En nanoskiva av rent kisel”, sa Foaly och glömde för en gångs skull att dölja hur imponerad han var. ”En riktig nanowafer. Smart?”   ”Extremt”, bekräftade Artemis. ”Så smart att den vet vilken sida som ska vara upp när den träffar ytan och konfigurerar sig för att isolera isen och reflektera solen.”   ”Vi mättar alltså molnen?”   ”Just det, i så hög grad som det någonsin går.”   Foaly klapprade in i det holografiska snöfallet. ”Och när de rämnar har vi täcket.”

R M EN . 34


”Det tar ett tag för det att växa till, det är sant, men effektivt i alla fall.”   ”Gyttjepojke, en eloge.”   Artemis log och var sitt gamla jag ett ögonblick. ”Det var på tiden.”   Vinyáya avbröt denna vetenskapliga konkurrentbeundran. ”Låt mig se om jag har fattat rätt. Du skjuter in de där nanoskivorna i molnen, och sedan följer de med snön ner?”   ”Just precis. Vi skulle kunna skjuta dem direkt över ytan i allvarliga fall, men jag tror att det ur säkerhetssynpunkt vore bäst att låta ströarna sväva skyddade ovanför molnen.”   ”Och du kan göra det?”   ”Vi kan göra det. Rådet vore tvunget att ge sin tillåtelse till en hel flotta av anpassade skyttlar, för att inte tala om en observationsstation.”   Holly kom att tänka på någonting. ”De där skivorna är inte särskilt lika snöflingor. Förr eller senare kommer en människa med ett mikroskop att upptäcka skillnaden.”   ”Bra påpekande, Holly. Kanske jag inte borde klumpa ihop dig med resten av PYSS vad intelligensen beträffar.”   ”Tack, tror jag.”   ”När skivorna blir upptäckta, vilket de oundvikligen så småningom blir, kommer jag att lansera en Internetkampanj som förklarar att de är en biprodukt från en kemisk fabrik i Ryssland. Jag kommer också att framhålla att avfall för en gångs skull faktiskt är till hjälp för miljön och erbjuda mig att bekosta ett program för att utvidga täcket.”   ”Finns det någon föroreningsfaktor?” frågade Vinyáya.

H A N 35

- --R


”Knappast. Skivorna är helt och hållet biologiskt nedbrytbara.”   Foaly var upphetsad. Han klapprade genom hologrammet, kisande mot den förstorade skivan.   ”Det låter bra. Men är det verkligen det? Du väntar dig väl knappast att Folket utan bevis under lång tid ska hosta upp de väldiga summor som ett sådant projekt kräver, Artemis? Vi vet inte annat än att det är en sådan där bluff som du brukar komma med.”   Artemis öppnade en fil på skärmen. ”Här är min ekonomiska situation. Jag vet att siffrorna stämmer, för jag hittade dem på din server.”   Foaly brydde sig inte ens om att rodna. ”De verkar vara korrekta.”   ”Jag är beredd att investera allt jag har i det här projektet. Det borde hålla fem skyttlar i luften i ett par år. Så småningom blir det lönsamt, förstås, när produktionen av skivorna kommer igång. Då borde jag få igen vad jag har satsat, kanske till och med göra en ansenlig vinst.”   Foaly var nära att storkna. Artemis Fowl satsa sina egna pengar i ett projekt. Otroligt.   ”Naturligtvis väntar jag mig knappast att Folket utan vidare ska tro på någonting jag säger. När allt kommer omkring har jag varit …” Artemis klarade strupen – ”något mindre tillmötesgående med information tidigare.”   Vinyáya lät höra ett glädjelöst skratt. ”Något mindre till­mötesgående? För att ha ägnat dig åt kidnappning och utpressning är du lite överseende mot dig själv, tycker jag, Artemis. Något mindre tillmötesgående? Snälla du. Jag köper

O V - - R D 36


din presentation, men inte alla i Rådet är lika välvilligt inställda till dig.”   ”Jag accepterar er kritik och skepsis, som utgör anledningen till att jag har ordnat med en demonstration.”   ”Förträffligt”, sa Foaly ivrigt. ”Naturligtvis blir det en demonstration. Varför skulle du annars ha fått oss att komma hit?”   ”Ja, varför annars?”   ”Mer utpressning och kidnappning?” föreslog Vinyáya skälmaktigt.   ”Det var för länge sedan”, sa Holly häftigt med ett tonfall som hon inte brukade använda till en överordnad. ”Jag menar … det var för länge sedan … kommendörkapten. Artemis har varit en god vän till Folket.”   Holly Short tänkte speciellt på ett tillfälle under svartalfernas uppror när det varit nära ögat och Artemis Fowls ingripande hade räddat hennes liv plus många andras.   Vinyáya mindes tydligen svartalfernas uppror även hon. ”Okej. Dags att hellre fria än fälla, Artemis. Du har tjugo minuter på dig för att övertyga oss.”   Artemis klappade fem gånger på sin bröstficka för att kolla sin telefon.   ”Det bör inte ta mer än tio”, sa han. Holly Short var utbildad gisslanförhandlare, och nu fann hon att hennes uppmärksamhet, trots ämnets stora betydelse, hastigt flyttades från nanowafers i riktning mot Artemis manér. Även om hon fällde en och annan kommentar allt eftersom presentationen framskred hade hon all möda i

A D

O CH 37


världen att låta bli att ta Artemis ansikte mellan sina händer och fråga honom vad som stod på.   Jag skulle vara tvungen att ställa mig på en stol för att nå upp till hans ansikte, insåg Holly. Min vän är nästan en vuxen man nu. En fullvuxen människa. Kanske han kämpar mot sin naturliga, medfödda blodtörst och konflikten driver honom till vansinne.   Holly iakttog uppmärksamt Artemis. Han var blek, blekare än vanligt, som en nattvarelse. En polarvarg, kanske. De skarpt framträdande kindbenen och ansiktets långlagda, trekantiga form underströk detta intryck. Och kanske det var frost, men Holly tyckte sig se en grå strimma vid hans tinningar.   Han ser gammal ut. Foaly hade rätt: Artemis verkar vara alldeles slut.   Sedan var det siffermanin. Och tummandet. Artemis fingrar var aldrig stilla. Först verkade det slumpmässigt, men Holly följde en ingivelse och räknade, varpå mönstret strax framstod klart. Fem eller multiplar av fem.   D’Arvit, tänkte hon. Atlantissyndromet.   Hon gjorde en snabbsökning på Wiccapedia och hittade en kort sammanfattning: Atlantissyndrom: (Atla´ntis) en psykos som är vanligt före­ kommande bland brottslingar som plågas av skuldkänslor; diagnosen ställdes första gången av doktor E. Dypress på Hjärnträningskliniken i Atlantis. Andra symptom är tvångs­ mässigt beteende, paranoia, vanföreställningar och extrem personlighetsklyvning. Doktor E. Dypress är också känd för sin hitlåt ”Jag känner mig kluven i fråga om dig”.

L E K E R 38

H


9789132156854