9789132150609

Översättning Ulrika Adling

Lyssna nu noga, tomtens renar alla Ni ska lyda när ni hör mig befalla Jag trollar och får er att flyga långt bort Julen blir ovanligt tråkig och kort Barnens klappar är ju snart mina Dockor, godis och bilar så fina Jag sitter i släden, hör nu mitt skratt När jag försvinner i väg med er skatt

Älvlandets slott

Kullagården

Julgranar

KULLAGÅRDEN

Backeby

Reg

gen

s kรถpce

nt m

Tomtens verkstad

bรฅ

ru

n

Kung Bores isslott

Rebeckas hus Kรถpcentrum

To

na

e n s f ö rs v u n t m släde

E

ag

agiskt misst m tt

– Nu är det bara två dagar kvar! sa Rebecka och suckade längtansfullt.

Hon satt och nålade fast julkort på ett långt, rött band som skulle sättas upp på väggen i vardagsrummet.

– Jag älskar julen, tillade hon. Gör inte du också det?

Rebeckas bästa vän, Kristin, nickade.

11

– Så klart att jag gör, svarade hon och räckte fram några kort. Det är verkligen en magisk tid, eller hur?

Rebecka och Kristin skrattade och kände på guldmedaljongerna de bar om halsen.

De två flickorna delade en fantastisk, magisk hemlighet.

De var vänner med älvorna! Kristin och Rebecka hade varit i Älvlandet flera gånger när invånarna där hade behövt deras hjälp. Först hade de räddat regnbågsälvorna som blivit borttrollade av kung Bore. Sedan hade de hjälpt väderälvorna att ta tillbaka Kuckels magiska stjärtfjädrar från den elake kung Bore och hans svartalfer. Kuckel var tup-

12

pen som styrde över vädret i Älvlandet.

Som tack hade älvornas kung och drottning gett flickorna var sin guldmedaljong.

Smyckena var fulla med magiskt glitter som Rebecka och Kristin kunde använda för att ta sig till Älvlandet om de någon gång skulle behöva älvornas hjälp.

– Tack för att du frågade om jag ville stanna, sa Kristin och klippte av en ny bit från det röda bandet. Mamma har sagt att hon o ch pappa kommer och hämtar mig på jul­ afton.

– Hoppas att det hinner snöa lite innan dess! sa ­Rebecka och log. Det är ju i alla fall myck­ et kallare nu än för några dagar sedan.

13

J­ ag undrar förresten hur julen är i Älv­ landet …

Just då öppnades dörren och Rebeckas mamma kom in, tätt följd av Pickolo, Rebeckas snälla hund. Pickolo var vit med grå fläckar och hade lång, rufsig päls.

– Åh, vad fint ni gör, flickor! sa Rebeckas mamma när hon såg korten. Jag ville bara berätta att vi har tänkt åka till Kulla­ gården och köpa en julgran i kväll.

14

– Hurra! utbrast Rebecka. Får jag och Kristin klä den sedan?

– Vi hoppades nästan på att ni ville göra det! svarade hennes mamma och skrattade. Ni kan gå ut till garaget och hämta julpyntet när vi har ätit lunch.

– Pickolo verkar också gilla julen, sa Kristin och log när hon såg hur hunden nosade på korten och de röda banden.

– Ja, det gör han, svarade Rebecka. Jag brukar köpa godis åt honom varje år och slå in i små paket. Och varje år hittar han dem och äter upp alltihop långt före julafton!

Pickolo viftade glatt på svansen, tog ett rött band i munnen och sprang i väg.

15

– Nej, Pickolo! skrek Rebecka och rusade efter.

Hon lyckades ta tillbaka bandet och satte sig för att göra klart det sista. När flickorna hade hängt upp alla kort gick de till köket och åt lunch. Sedan var det äntligen dags att hämta julpyntet ute i garaget.

– Vad kallt det är, sa Kristin på vägen.

Det kanske börjar snöa snart.

– Jag hoppas det, svarade Rebecka och tände lampan i garaget.

Hon pekade på en hylla ovanför arbetsbänken.

– Där uppe är pyntet, sa hon. Jag kan ställa mig på trappstegen och lyfta ner det, så kanske du kan ta emot.

– Okej.

16

Rebecka klev upp på stegen och greppade den första lådan. Den var full med silverstjärnor, glitter och kulor i alla möjliga färger.

17

– Jag hoppas att ni har en älva som ska sitta i toppen av granen! skojade Kristin när hon tog emot kartongen.

– Nej, det har vi faktiskt inte, svarade Rebecka och skrattade. Vi har alltid haft en silverstjärna. Fast den börjar bli ganska gammal och sliten.

Hon vände sig mot hyllan igen och lyfte ner nästa låda.

– Var försiktig nu, sa hon. Det sticker upp en massa saker ur den här.

Plötsligt flämtade Rebecka till.

– Oj! Guldmedaljongen hon bar om halsen hade fastnat i en spretig

18

krans. Locket på smycket slets upp och ett moln av älvglitter for ut över de båda flickorna.

– Åh, nej! utropade Rebecka och klättrade ner från stegen.

– Vad ska vi göra? frågade Kristin.

Men de hann inte göra någonting. Innan de visste ordet av hade de svepts med i en svindlande virvelvind. Glittret yrde omkring dem och såg nästan ut som gnistor i det bleka vinterljuset.

– Vi krymper! skrek Rebecka. Jag tror att vi är på väg till Älvlandet!

19

Julstrul

Flickorna hade varit med om det här många gånger förut och var inte det minsta rädda. Men Rebecka kunde inte låta bli att känna sig lite skamsen där hon virvlade fram genom molnen tillsammans med Kristin. Alltihop var en olyckshändelse.

Hon hade inte alls tänkt använda glittret i medaljongen.

21

– Det gör inget! ropade Kristin när hon såg Rebeckas bekymrade min. Jag tycker bara att det ska bli kul att träffa älvorna igen.

Snart fick flickorna syn på de välbekanta röda och vita svamphusen långt där nere på Älvlandets sluttningar. Och sedan silverslottet med de fyra rosa tornen … När de kom lite närmare upptäckte de att en hel hop älvor stod utanför

22

slottet och vinkade. Där var kung Oberon och drottning Titania, och alla regnbågs­älvor och väderälvor! Till och med Kuckel, älvtuppen, hade kommit för att hälsa flicko­r na välkomna.

– Hej! ropade Rubina och Mimosa.

– Vad roligt att se er! sa Tindra och Blossa.

Så fort flickorna hade landat på marken kom de små älvorna rusande och samla-

23

des tätt omkring dem.

– Förlåt, sa Rebecka. Det var inte meningen att vi skulle komma hit. Det var en olyckshändelse.

Drottningen log.

– Nej, det var det inte, sa hon med sin silverklara stämma. Det var vår magi som gjorde så att din medaljong öppnades. Jag är rädd att vi behöver er hjälp igen.

Flickorna såg förvånat på varandra.

24

– Det är väl inte kung Bore som har varit framme igen? sa Kristin.

– Är inte han förvisad till slutet av regnbågen? frågade Rebecka.

– Vi ska berätta alltihop för er alldeles strax, svarade drottningen. Men först …

Hon lyfte sitt spö och svängde med det framför Rebeckas medaljong. Genast fylldes guldsmycket med älvglitter igen.

– Då så, sa kungen och vände sig mot älvorna. Var har vi julälvan Julia någonstans?

Kristin och Rebecka såg storögt på den späda, lilla varelsen som klev fram. De

25

hade aldrig träffat julälvan förut. Hon hade långt, mörkt hår och var klädd i en röd dräkt med huva och vita pälskanter.

På fötterna hade hon små, röda stövlar med vit päls längst upp på skaften. Flickorna tyckte att en julälva borde vara glad, särskilt så här i juletider, men Julia verkade konstigt nog ganska ledsen.

– Det är Julia som har ansvar för julen, förklarade drottning Titania.

– Ja, sa Julia och suckade. Det är jag som planerar tomtenissarnas arbete, och

26

det är jag som lär renarna att flyga. Det är mitt jobb att se till så att julen blir gnistrande och lycklig.

– Men i år har kung Bore ställt till en massa bekymmer, tillade Oberon. Vi lät honom komma tillbaka från slutet av regnbågen eftersom han bad om ursäkt och lovade att sköta sig.

– Och vi kom överens om att han skulle hjälpa Kuckel med vintervädret, sa ­Titania.

– Vad är det som har hänt, då? frågade Rebecka.

– Jo, kung Bore skickade ett brev till tomten och bad att få en massa julklappar,

27

svarade Oberon. Men han fick snart ett brev tillbaka där det stod att han inte kommer att få några alls i år, eftersom han har varit så elak!

– Vi ska visa vad han hittade på då, sa drottningen.

Hon svepte med sitt spö över en liten, blå vattenpöl alldeles bredvid. Pölen började bubbla och fräsa för fullt, men låg snart spegelblank.

Ögonblicket efter hade en bild tagit form på ytan. Rebecka och Kristin såg en stor timmerstuga, inbäddad i snö och med långa istappar som hängde från taket.

Stugan var full med leksaker. Där fanns dockor, pussel, cyklar, spel och böcker i stora drivor. Kristin och Rebecka hade aldrig sett så många leksaker förut.

– Titta! utbrast Kristin och pekade.

I ena hörnet av stugan satt en rund fi-

gur och målade en gunghäst av trä. Han var helt klädd i rött och hade långt, vitt skägg.

– Det är ju jultomten! utbrast Rebecka lyckligt.

Just då ändrades bilden tillbaka till vinterlandskapet utanför stugan, och flickorna fick syn på tomtens släde. Den var vackert silverfärgad och gnistrade magiskt i natten. Framför släden stod åtta renar förspända. De väntade tålmodigt på att få ge sig av.

30

På marken rusade en massa små grönklädda nissar omkring med stora travar paket i famnen. Det klingade glatt om pinglorna i deras luvor när de sprang fram och tillbaka mellan verkstaden och släden.

Kristin och Rebecka hade så roligt att de glömde bort varför de tittade på bilden i pölen. Men just som nissarna hade kommit ut med de sista paketen dök kung Bore upp, och flickorna mindes plötsligt vad kung Oberon och drottning Titania hade berättat. De såg hur den ondsinte gubben kikade fram bakom stugknuten med en illmarig min. Så fort inga nissar

31

var i närheten rusade han fram till släden och hoppade upp i den. Han tog tömmarna och skrek en trollformel för att få renarna att lyda, och i nästa ögonblick lyfte släden från marken.

Nissarna upptäckte snart vad som hade hänt och försökte följa efter, men det var omöjligt för dem att hinna i fatt den magiska släden.

– Hur kan han bara göra så? utbrast Kristin ilsket. Hur kan han stjäla tomtens släde?

– Nu förstår ni varför vi behöver er hjälp, sa drottning Titania när bilden försvann. Julia måste hitta släden och få tillbaka den innan det är för sent, annars

32

kommer hela julen att bli förstörd för alla barn!

– Vi tror att kung Bore har åkt med släden till er värld, berättade Julia. Han älskar nämligen festligheter och vill säkert inte missa ert julfirande. Tror ni att ni vill hjälpa mig att försöka hitta honom?

– Självklart! svarade Rebecka och Kristin med en mun.

– Åh, tack så mycket! utbrast julälvan och gav flickorna var sin kram.

– Men var ska vi börja leta? undrade Rebecka.

33

– Magin kommer att visa sig för er, precis som vanligt, svarade Titania med ett leende. Ni märker när ni är på rätt spår.

Och Julia kommer att hjälpa er. Men det finns en sak ni behöver veta …

Drottningen svepte med sitt spö över pölen igen, och snart dök en bild av tre paket upp på vattenytan. De var inslagna i guldpapper och prydda med stora rosetter som glittrade i regnbågens alla färger.

– De här tre klapparna låg i släden när kung Bore tog den, och de är mycket spe-

34

ciella, fortsatte Titania. Snälla, försök att hitta dem!

– Vi lovar att göra vårt bästa, sa Kristin, och Rebecka nickade.

Oberon klev fram med en guldfärgad påse i ena handen.

– Den här kan vara till hjälp när ni ska besegra kung Bore.

Han öppnade påsen och visade flickorna en vacker guldkrona med gnistrande stenar.

– Den har magiska egenskaper, förstår ni, fortsatte han. Om kung Bore sätter kronan på huvudet kommer han genast att föras hit till mig och drottningen.

Kristin tog påsen och hängde den över axeln.

35

– Lycka till, flickor! ropade Titania och höjde sitt spö.

Innan Rebecka och Kristin visste ordet av hade de svepts in i en ny virvel av älvglitter och lättat från marken. De var på väg hem.