9789129690866

PE T R U S D A H L I N

I_Hjartlos.indd 3

2014足02足03 10:37:23

Läs mer om Petrus Dahlin på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm © Petrus Dahlin 2014 Omslag: Anders Bergström Omslagsbild: Linda Nybom Retusch: Joanna Ågren/Mirage Imaging Citatet på s.160 är hämtat ur Blackbird (text Lennon/McCartney) Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2014 ISBN 978-91-29-69086-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Hjartlos.indd 4

2014­02­03 10:37:23

Jag heter Maia.

På ett bolivianskt indianspråk betyder det ”den första”. Mamma tyckte att det var så fint och bra, nästan precis som det svenska Maja. För just precis så hette mormor. Och jag var den första, fast jag fick aldrig några syskon. Jag blev den förstfödda och den enda.

5

I_Hjartlos.indd 5

2014­02­03 10:37:23

första kapitlet Maia stängde porten bakom sig. Några av de löv som fortfarande låg kvar på trottoaren utanför virvlade till av vinddraget, smet in, och lade sig på marmor­ golvet.

Hon saknade redan Ben, entrévärden som hon precis lärt känna. Han hade fått ett annat jobb och nu stod hans podium tomt i husets foajé. För Maias del var det inget konstigt. Hemma i Stockholm fanns det ingen som stod i porten och vaktade för att se att rätt personer kom in, eller hade hand om kontakten med de hantverkare som behövdes för att hålla huset i bra skick. Det var länge sedan det fanns portvakter i Sverige, den tiden var förbi. Men här i New York 6

I_Hjartlos.indd 6

2014­02­03 10:37:23

såg det annorlunda ut. Framför allt i kvarter som det här. Flera i huset var upprörda över Bens snabba avsked och eftersom han var så omtyckt fanns det säkert en hel del besvikelse bakom ilskan också, som när en vän oväntat sviker.

Maia vände sig om och tittade på de gulröda löven. Ben skulle ha plockat bort dem direkt och per­ fektion var ledordet för den som nu sökte jobbet. Hon log för sig själv när hon beslutade sig för att låta dem ligga kvar, men leendet försvann när hon gick vidare in i den smala korridoren som ledde bort till hissen.

En klaustrofobisk känsla kom krypande inifrån och gjorde det svårt att andas.

Påsen som Maia höll i handen slog i väggen och när hon sköt upp gallergrinden och pressade sig in i den smala hissen gick pulsen upp. Hon tryckte in knappen till den tolfte våningen och blundade.

Andas djupt och lugnt. Tänk på mormors sommaräng och den trygga doften från djuren på gården. Tricket fungerade halvbra och hon bestämde sig för att ta 7

I_Hjartlos.indd 7

2014­02­03 10:37:23

trapporna nästa gång. Inte för att de var så mycket bredare, men där hade hon lite mer kontroll och kan­ ske dämpade det känslan av att vara instängd. När hon passerade den tionde våningen orkade hon inte längre utan tryckte på knappen för våning elva.

Hissen stannade med ett ryck. Hon sköt upp grin­ den, det metalliska rasslet ekade i hisschaktet och det var signalen att hon var utsläppt ur det tillfälliga fäng­ elset, i alla fall för den här gången. Nu var det bara den omotiverat smala trappan kvar, sedan var hon hemma. Hemma var kanske ett lite väl starkt ord.

Förmodligen var det mer passande att säga: Sedan var hon framme i det som i en veckas tid varit deras bostad. De behövde packa upp allt som fortfarande stod i lådor och göra det hemtrevligt för att det skulle kunna kallas hem.

Maia såg sig omkring. Trapphuset var dunklare än vanligt. En av lamporna i korridoren hade slock­ nat och än en gång gjorde sig Ben påmind. Det var som om allt bara föll i bitar när han slutade, som 8

I_Hjartlos.indd 8

2014­02­03 10:37:23

om huset krackelerade i ren besvikelse. Och det bara efter ett par dagar, hur skulle det då se ut om några veckor?

Hon drog den nya röda kappan om sig – det var märkligt hur kallt det kunde vara i ett stort hus med en massa lyxiga lägenheter – och skulle just börja vandringen uppför trappan då hon kände hur ett par ögon betraktade henne genom den mörka glipan i dörren till våningen precis under deras. Så slogs dör­ ren igen med en smäll utan att Maia ens fått chansen att hälsa. Hon visste att den gamla tanten som bodde där hette Darla. Det var allt pappa kom ihåg, det och att hon bott där så länge han kunde minnas.

Maia grävde i väskan efter nyckelknippan medan hon tog ett par snabba steg uppför trappan. Det kän­ des fortfarande som om någon betraktade henne.

Hon stannade mitt i steget, vände sig om och mötte Darlas intensiva blick. För ett par sekunder såg de båda tysta på varandra. Maia var just på väg att fråga om det var något hon ville eller om Maia kunde hjälpa 9

I_Hjartlos.indd 9

2014­02­03 10:37:23

till med något, när Darla öppnade munnen, blottade några gula tänder, och med en lite skrovlig röst pres­ sade ur sig: ”Nej, inte du!”

Maia tittade oförstående på henne och just som hon var på väg att ställa en följdfråga drogs dörren än en gång igen, den här gången utan att öppnas.

Tvärtom så hördes det hur låset bestämt vreds om och att säkerhetskedjan rasslade till, som ett tydligt avslut på det korta samtalet.

Maia stod tvekande kvar. Vad menade Darla?

Skulle hon ringa på och fråga? Men så insåg hon att tanten faktiskt hade verkat rädd eller möjligen lite borta och förvirrad.

En rysning gick genom Maias kropp. Det var verkligen kyligt. Kanske stod porten öppen där nere.

Hon rusade uppför trapporna och satte nyckeln i låset. Dörren gled upp och den breda, stora hallen låg framför henne. Maia ropade ett högt hallå ut i mörk­ ret, fast hon visste att hon inte skulle få något svar.

10

I_Hjartlos.indd 10

2014­02­03 10:37:23

Hon tände taklampan, men det mörka taket av trä slukade mycket av glödlampans sken. Dörren slog igen bakom henne och hon gjorde precis som Darla; vred om låset, och för säkerhets skull kände hon efter så att det verkligen var låst. Både mamma och pappa skulle vara kvar på jobbet många timmar till.

Utan att ta av sig vare sig skor eller kappa gick hon in i köket och lade påsen på köksbordet. Nu skulle hon äta sushin som hon just hämtat, istället för att få den levererad till dörren vilket hade känts spännande och lyxigt de första dagarna. Då hade hon bara suttit hemma, zappat mellan alla kanaler och låtsats att hon var med i en häftig film där hon spe­ lade rollen som rik tonårstjej. Nu när hon i princip suttit ensam en hel vecka var det skönt att komma ut och göra något.

Det skulle bli intressant att jämföra den här sushin med den hon ätit igår. Hon lyfte på locket och grans­ kade bitarna. De var små, smakfulla och vackert gar­ nerade. En femma för första intrycket. Vikingrullen 11

I_Hjartlos.indd 11

2014­02­03 10:37:23

med ål och avokado hade hon inte kunnat låta bli att beställa, var man från Sverige och älskade sushi över allt annat så var det inget att tveka på. Men den som såg godast ut var faktiskt rullen med löjrom runt.

Fem poäng för utseende. En fyra för smak men bara tre poäng för konsistensen. Listan över nya favoritsushiställen började sakta ta form. Maia vip­ pade lojt med pennan hon höll i handen. Fem olika restauranger på fem dagar och det började redan bli lite tråkigt, hon saknade någon att dela upplevelsen med. Hon lade pennan på bordet bredvid pappret med betygen på sushirestaurangerna. Ramen av sushirullar som hon ritat var noga färglagd och lyste upp bordet.

Vad gjorde Rebecka nu? Maia tittade på klockan och räknade framåt. Sex på kvällen här i New York. Tolv på natten hemma i Sverige. Det skulle inte bli någon Skype med Becka ikväll. Hon sov förmodligen redan djupt.

12

I_Hjartlos.indd 12

2014­02­03 10:37:23

Maia reste sig och gick ut i ett av de tre vardags­ rummen som låg i fil och blickade ut över kvarteret.

Många fönster var fortfarande mörka men de tän­ des nu ett efter ett, som stjärnor på en kvällshimmel.

Ljusen glittrade och hon fick nästan känslan av att befinna sig mitt i en julgran. Det var bara en månad kvar till jul. Snart skulle hon börja skriva och rita en lång önskelista med saker hon sett i butikernas skyltfönster.

De gula taxibilarna i korsningen ringlade sig tål­ modigt fram och det såg precis ut som något ur en film. Det var svårt att förstå hur många människor som bodde här. Bara på Manhattan bodde mer än en och en halv miljon. Och hon kände inte en enda av dem, om man räknade bort mamma och pappa.

Huset mitt emot var lite lägre än deras, och det gjorde att Maia såg en bra bit bort, och skymtade Central Park. Hon började räkna våningarna i husen runt omkring och konstaterade att huset snett mitt emot vann korsningens lokala tävling om att vara 13

I_Hjartlos.indd 13

2014­02­03 10:37:23

det högsta huset med totalt sjutton våningar. Fem fler än det hus hon själv bodde i. De riktigt höga skraporna skymtade längre bort som ljuspelare pekande mot den upplysta himlen.

Ett par lampor i sjuttonvåningshuset tändes. En tjej i tjugoårsåldern klev in i ett upplyst kök. Spot­ lighten i taket skapade nästan en scen. Hon gick fram till kylskåpet och letade efter något, gav upp efter en kort stund och gick vidare in i lägenheten.

Efter ett tag dök hon upp i rummet till vänster om köket. Det såg ut att vara ett sovrum.

Maia flyttade blicken i jakten på fler grannar.

Längre ner kunde hon skymta en äldre kvinna och en hund. Ett par våningar upp stod en man för några sekunder och tittade ner på gatan för att sedan för­ svinna ur Maias synfält.

Det här var ju riktigt kul. Vilka var de och vad levde de för liv? Vad hade de för intressen, vad job­ bade de med och fanns det någon i deras liv som de älskade? En snabb tanke gick till Leo. Vad gjorde 14

I_Hjartlos.indd 14

2014­02­03 10:37:23

han nu? Sov förstås. Snabbt tillbaka till grannarna och deras liv igen. Hade inte pappa en kikare någon­ stans? Maia skrattade åt tanken. ”Jag ska bli fågelskådare, precis som pappa. Fast nu blir det helt andra typer av ’fåglar’ som jag ska spana på”, sa hon högt för sig själv samtidigt som hon lämnade vardagsrummet för att söka efter kikaren.

En hall, och vidare in till stora hallen och så genom korridoren till de där rummen som fortfa­ rande stod oanvända bortom köket. Hon öppnade den första dörren och konstaterade att hon blan­ dat ihop rummen. Det var inte här de oöppnade lådorna stod. Vidare till rum två och tre i samma korridor. De ekade också tomma. Bara en massa gamla möbler längs väggarna men inga lådor. Möb­ lerna var farfar Normans och varken mamma eller pappa ville ha kvar dem i lägenheten.

Lägenheten var stor men inte så stor att man borde gå vilse. Hon gick tillbaka ut i stora hallen och vidare i den smala passagen åt vänster som ledde till 15

I_Hjartlos.indd 15

2014­02­03 10:37:23

föräldrarnas sovrum och hennes eget rum. Där till höger fanns några rum till. Rummet längst bort var låst, men det bredvid var öppet och fyllt av lådor.

Hon suckade ljudligt för sig själv när hon såg hur de likt skyskrapor tornade upp sig och skymde ljuset från gatan. Hur skulle hon någonsin hitta kikaren här? Men vad hade hon annars för sig? Nu skulle hon skapa ett nytt projekt. Fågelskådning på 555 Park Avenue. Det lät faktiskt mycket roligare än att betygsätta sushi.

Medan hon rotade runt bland lådorna såg hon framför sig hur hon skulle tejpa ihop flera papper på höjden och rita upp hela huset mitt emot. Och i varje fönster skulle hon rita av och skriva i vilka ”fåglar” hon sett, hur de levde, vilka de levde till­ sammans med, vad de åt och om de var nattugglor eller earlybirds som det hette på engelska när man var uppe med tuppen. När hon dokumenterat alla som bodde i huset skulle hon vara färdig fågelskå­ dare och ge sig själv ett pris. Om hon kom ihåg rätt 16

I_Hjartlos.indd 16

2014­02­03 10:37:23

så hade pappa haft något han kallade för krysslistor när han var yngre och besatt av fågelskådning. Innan han blev besatt av nästa sak, det som fortfarande var hans stora passion: genetik.

Sedan han började jobba på Feinstein Institute hade hon knappt sett skymten av honom. Maia för­ stod inte hälften av vad han pratade om på kväl­ larna, men en sak var väldigt tydlig: Om han måste välja mellan sitt jobb och sitt enda barn skulle valet inte vara svårt.

Det var därför de var tillbaka här i USA. Pappa hade fått ett erbjudande om en internationell karriär som han varken kunde eller ville säga nej till. Och det var faktiskt lite samma sak med mamma. Hon hade fått ett fint jobb på Queens Hospital Center även om hon redan efter en vecka konstaterat att hon inte trivdes och ville sluta. Båda Maias föräldrar var karriärister och hon visste redan vad som för­ väntades av henne.

Maia tog ner ännu en kartong och öppnade den.

17

I_Hjartlos.indd 17

2014­02­03 10:37:23

Innehållet stämde självklart med vad som stod på kartongens sida: Johns barndomsminnen. Det fanns många lådor med den texten och äntligen hittade hon kikaren. Men någon krysslista kunde hon inte hitta.

Hon drog fram en bekväm stol till fönstret. I den djupa fönstersmygen placerade hon ut ett antal ark och så fort hon såg någon i ett fönster antecknade hon det. Kläddetaljer, stora näsor, märkliga gardin­ uppsättningar, udda beteenden, allt som var värt att skriva ner, eller rita av för den delen.

När hon suttit en stund och följt grannarna med blicken blev hon plötsligt alldeles kall. Tänk om de såg henne sitta där med kikaren. Herregud, vad pinsamt, det var kanske till och med olagligt att spionera på det här viset i USA? Hon lade kikaren ifrån sig och gick och hämtade en filt. Hon slängde den över den nakna gardinstången och fortsatte studera sina ”fåglar”.

Klockan var halv elva när en nyckel hördes i låset. Maia avbröt fågelskådningen, hon ögnade snabbt igenom pappren och kunde konstatera att 18

I_Hjartlos.indd 18

2014­02­03 10:37:23

det hade varit en ganska bra kväll trots allt. Tjejen hon sett i början var en av hennes favoriter. Hon fick förkortningen PT. Perfekta Tjejen. Hon hade en kille som också verkade så där lyckad och perfekt, och överdrivet snygg. SK blev hans namn, Snygga Killen.

Kvinnan med hunden några våningar ner fick heta Hundkvinnan och … ”Hallå! Maiagumman, är du hemma?” hördes från hallen.

Maia släppte sina funderingar, rafsade snabbt ihop anteckningarna och gick ut i hallen. En kort snabb omfamning innan mamma tog av sig skorna. ”Jag somnade till framför teven”, sa Maia och sträckte på sig. ”Vad kallt det är här inne. För att inte tala om trapphuset. Vi får verkligen hoppas att de får ord­ ning på allt och att de hittar en ersättare till Ben väl­ digt snart.” Malin stannade till mitt i meningen och såg frågande på Maia. ”Hur gick förresten balettlek­ tionen idag?”

19

I_Hjartlos.indd 19

2014­02­03 10:37:23

Maia stelnade till. Hon hade helt glömt att balettläraren Aleks skulle ha lektion med henne här hemma på eftermiddagen. Han måste ha kommit när hon varit ute på en promenad och köpt sin sushi. ”Fantastiskt bra, mamma, han var mycket bättre än Emma.” ”Vad glad jag blir!” Malin började leta efter något i handväskan medan hon fortsatte: ”Vad tränade ni på idag då?” ”Arabesque, mamma, bara arabesque.” Åh, vad hon hatade att ljuga, lika mycket som hon hatade balett. Arabesque var en av de mest klas­ siska poserna och ett av de ord som hennes mamma förstod. Malin tittade upp från handväskan och drog fram några dokument. ”Bra, gumman, bra, bra. Nu måste jag gå igenom några papper inför morgondagen.” Hon böjde sig fram och pussade Maia lätt på pannan utan att ta blicken från pappren. ”Sov så gott nu och glöm inte att borsta …”

20

I_Hjartlos.indd 20

2014­02­03 10:37:23

”Ja, ja, mamma, jag är inte fem längre!”

Maia kände sig både besviken och lättad när hon gick in på sitt rum. Lögnen om att hon haft dans­ läraren på besök hade fungerat, men nu hade det varit mysigt med lite närhet. Det hade varit en lång och ensam dag och morgondagen skulle i princip bli likadan. Förutom att en ny privatlärare i matte och naturvetenskap skulle komma och undervisa henne.

Ett dovt, mumlande ljud fick henne att vakna. Det var något i luften, något hemligt och hotfullt. Maia låg kvar under det blommiga täcket och lyssnade.

Från gatan hördes det dämpade ljudet av trafiken som makade sig fram i natten. Det var tyst i några sekunder, sedan hörde hon det där dova mumlandet igen. Nu förstod hon vad det var för något. Hon hade hört det förut, fast då hemma i Sverige. Mamma och pappa grälade lågmält någonstans i lägenheten.

En lätt våg av obehag sköljde genom henne.

21

I_Hjartlos.indd 21

2014­02­03 10:37:23

Magen fick besök av den välbekanta klumpen som placerade sig någonstans vid magsäcken. Exakt var någonstans var svårt att avgöra. Och så kom den stickiga stanken av cigarettrök. Det betydde att pappa var väldigt upprörd.

Hon kröp försiktigt ur sängen. Fotsulorna mötte det kalla parkettgolvet och hon sökte med fötterna efter tofflorna. När hon hittat dem svepte hon täcket tätt omkring sig och öppnade försiktigt dörren till korridoren. En kort stund stod hon stilla för att avgöra varifrån samtalet kom. Inte från deras sov­ rum. Det låg bara ett par meter ifrån där Maia stod och pappa skulle aldrig få röka där.

Med långsamma rörelser tog hon sig fram till hallen och bort mot köket. Rösterna var närmare nu och de låg en halv oktav lägre än de brukade. Inten­ siteten och tempot skvallrade om att allt inte var som det skulle. Köksdörren stod öppen och köket var tomt. ”Nu får du lägga av …”

22

I_Hjartlos.indd 22

2014­02­03 10:37:23

En höjd röst. Det var pappas. Maia smög vidare mot vardagsrummen och såg att skjutdörren till det tredje vardagsrummet var stängd. ”… du kan inte skylla varenda liten sak på lägen­ heten. Byt jobb istället. Det är jobbet du inte trivs med. Malin, du är kunnig och trevlig. Det finns inget som hindrar dig. Men du vet att det tar lite tid att känna sig hemma och komma in i allt, även job­ bet. Det är inget fel på den här lägenheten och du vet att vi aldrig skulle ha råd med något liknande. Hade det inte varit för Norman så skulle vi aldrig – jag säger aldrig – kunnat bo så här prestigefyllt och fint.

Så ge det en chans.”

Det blev tyst. Maia kände igen situationen från förr. Pappa körde på så hårt när han diskuterade att mamma till slut tystnade, som om hon gav upp. I alla fall var det så det verkade. Men Maia visste också att Malin var envis som synden och när man minst anade det skulle hon komma tillbaka med en räcka argument som fällde hennes motståndare. Men nu 23

I_Hjartlos.indd 23

2014­02­03 10:37:23

var hon tyst. Så hördes ett lågmält snörvlande, som om hon grät. ”Älskling. Det blir bra ska du se.” ”Men jag vet inte … och du vet ju varför och …”

Malin snyftade. ”… jag får så dåligt samvete för Maia.

Hon sitter ensam hela dagarna.” ”En vecka, kom igen. Det kan inte vara ett pro­ blem. Hon är frisk, har mat på bordet och hon har flera privatlärare som kommer och serverar henne kunskap på ett silverfat. Hon borde sitta och plugga hela dagarna. Vad är problemet? Att vi jobbar?” ”Ja, hon känner ju ingen annan …” ”Världen är full av föräldrar som måste jobba för att få allt att gå ihop. Det har aldrig skadat några barn. Det är så man blir självständig. Varken du eller jag skulle komma någonstans i våra karriärer om vi inte satsade och vi håller på att få in henne på en av New Yorks bästa skolor. Men det tar några veckor. Så kom inte och säg att vi inte bryr oss om vår dotter.”

24

I_Hjartlos.indd 24

2014­02­03 10:37:23

Det skrapade till där inne, som om någon reste sig från en stol. ”Kom så går vi och lägger oss. Är vi överens?”

Malin svarade inte. ”Kom nu, älskling.”

Maia vände om och hasade snabbt bort mot sitt rum samtidigt som hon hörde hur skjutdörrarna öpp­ nades och parketten knakade av föräldrarnas steg.

Hon lade sig tillrätta i sängen igen. Hon vred och vände på sig. Lakanen skavde mot kroppen och hjär­ nan kunde inte slappna av. Varför måste mamma och pappa gräla med varandra? Vad hade Darla som bodde precis under menat? Och skulle Maia få några vänner när hon väl fick börja skolan?

Nattfjärilarna fladdrade oroligt den natten. Det osynliga glaset som skiljde sömn från vakenhet gav inte med sig.

25

I_Hjartlos.indd 25

2014­02­03 10:37:23

VARFÖR ÄR DET SÅ KALLT i lägenheten och varför får hon inte gå in i det sköna, varma hörnrummet?

Och vart har hennes lilla hamster tagit vägen?

Maia flyttar med sin mamma och pappa från Stockholm till New York. Hennes föräldrar arbetar mycket och Maia blir ensam i den enorma lägenheten på Park Avenue. Fast är hon verkligen helt ensam? Kanske är det någon där, någon som har väntat på henne. Någon som vill att hon ska öppna dörren till det låsta hörnrummet …

PETRUS DAHLIN är författaren bakom de populära serierna Skogens systrar och Kalle Skavank.