9789129690552

Spring s책 fort du kan

I_Spring s책 fort du kan.indd 3

2013-11-05 13:18

Läs mer om Sofia Nordin på rabensjogren.se Vill du mejla till Sofia? sofianordin@gmail.com

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Text: Sofia Nordin 2014 © Omslag: Jonas Lindén © Omslagsbild: Britvich/Dreamstime.com Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 isbn 978-91-29-69055-2

Rabén & Sjögren ingår i

Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Spring så fort du kan.indd 4

2013-11-05 13:18

Jag bor de ha rest mig och sprungit härifrån. Sprungit långt bort, och inte kommit tillbaka. Det var det jag hade planerat att göra om det någonsin kom någon.

Om det finns någon kvar i världen förutom du, Ante, så spring. Det är det jag har tänkt hela tiden. Spring om du vill leva. De kan ha smittan med sig. Ändå sitter jag kvar. Som en idiot. En idiot med en konstig känsla som snurrar i magen och bränner i ögonen. Det tar flera sekunder innan jag fattar vad det är. Glädje. Det var så länge sen jag kände det.

Jag har suttit hela hösten vid min eld och tänkt på febern. Jag har inte haft så mycket annat att göra än att tänka på sjukdom och död, faktiskt. Det kan man bli galen av. Det är omöjligt att fatta om man inte har provat. Inte för att jag rekommenderar att prova, för jag menar galen på riktigt. Inte lite lagom ledsen så att man får lust att lyssna på sorgliga låtar och grina en stund. Inte knäpp så att man pratar för sig själv när man tror att ingen hör.

Jag menar att vara som ett skrik. Ett skrik som bara pågår och pågår men som ingen annan än man själv kan höra. Det finns inuti.

Det är man själv som är skriket.

5

I_Spring så fort du kan.indd 5

2013-11-05 13:18

Det var feberns fel att jag hamnade här. I en glänta i skogen, med bara en usel presenning som skydd mot regn och vind. Eller min feghets fel, kan man också säga. Min eviga, förbannade feghet.

En modigare person skulle ha stannat och hjälpt till. Men inte jag.

När alla plötsligt blev dödssjuka drog jag. Jag struntade i min egen mamma. Jag struntade i Hillevi. Hillevi som var världens finaste tjej.

Vi chattade precis innan elektriciteten försvann, och hon sa att hon var rädd. Hon frågade om jag kunde komma dit. Jag hann aldrig svara innan internet dog, men jag kunde ha gått hem till henne. Det är en av de saker jag alltid kommer att ha med mig som en fläck av skam längst in i kroppen: Att jag inte gick till Hillevi fast hon bad mig. Det är klart, ingen kunde ha hjälpt henne. Det hade mest varit konstigt om jag hade kommit dit. Vi var inte ens ihop. Kanske var vi på väg att bli det, men jag vet inte. Jag kommer aldrig att få veta.

I början var det okej i skogen. Inte känslorna förstås, men med kylan och maten och så. Det var september. Inte sommar, men det gick.

Nätterna var inte en evighet långa, och på morgonen gick solen upp på en klarblå himmel. Jag tycker om klarblå himlar. Inte för att det fanns något som räckte för att göra mig glad. Det gör liksom inte det när alla man känner har dött.

Egentligen visste jag inte säkert om alla var döda, men det var lätt att gissa. Inga flygplan på himlen, inget motorvägsbrus bortom skogen, inga pensionärer på svamputflykt. Inte ett enda ljud förutom gransus och korpskrik. Ingen mobilmottagning och på 6

I_Spring så fort du kan.indd 6

2013-11-05 13:18

radion som jag hade med mig fanns det bara brus. Ett evigt brus som gnagde sig in i hjärnan på mig. Så jag fattade ju hur det hade gått med alla. Ändå fortsatte jag att lyssna på radion. Jag slog på den varje dag och skruvade och skruvade, la örat mot högtalaren och hoppades.

Till slut började jag höra viskningar.

Det satt en röst i radion och viskade att jag var feg. Att ingen riktig människa sticker ifrån sin mamma och sina vänner när de har det svårt. När de ligger och dör. Att det skulle vara rätt åt mig om det visade sig att världen var som vanligt där ute. Att livet hade fortsatt, utan mig.

Till slut tog jag ur batterierna. Jag sparade dem i en vattentät plastpåse, för säkerhets skull. Men jag gömde påsen under en sten.

Långt från mitt läger, så att jag inte skulle bli frestad. Spökröster i radio verkar kanske inte så frestande, men när de är de enda rösterna som finns så vill man höra dem. Vad som helst som kan lura en att man inte är ensam. Att få tro det, en enda sekund bara.

Så när jag plötsligt hör riktiga röster. När jag får se ansikten som ler.

Då glömmer jag bort att jag skulle vara försiktig. Jag glömmer bort planen att springa så fort jag kan.

Jag borde inte ha låtit dem komma fram. Jag borde inte ha rört vid dem, inte ha andats samma luft som de. Om jag blir smittad skulle ju allt vara i onödan. Den långa, kalla, hungriga hösten skulle vara i onödan. Känslan av att vara världens sämsta människa skulle vara i onödan.

Men när det står två livs levande människor framför mig så är 7

I_Spring så fort du kan.indd 7

2013-11-05 13:18

det skit samma vad jag har planerat. Plötsligt håller jag i deras händer. Delar bakterier och virus med dem, och fast jag är rädd vill jag inte att de ska gå. De är också rädda, det märks. Vi står här alla tre och är livrädda.

Deras fingrar är höstkalla, ändå strålar det värme från dem, hela vägen genom mina armar och in i bröstkorgen. Som elektricitet.

Hon som håller i min högerhand skakar den upp och ner och säger: ”Hedvig.”

En sån artig, väluppfostrad grej här mitt ute i skogen. ”Ella”, säger den andra, och skakar min hand hon också, fast hon håller i den vänstra. ”Ante”, säger jag. Jag släpper inte deras händer. Om någon av dem har burit med sig febern hela vägen hit är det ändå för sent.

Till sist drar Hedvig undan sin hand, som om hon kommer på att hon är blyg. Ella håller kvar längre, tittar på mitt ansikte tills jag också känner mig blyg. Värmen från bröstkorgen klättrar upp på kinderna.

Hedvig går fram till mitt vindskydd. Jag har varit stolt över det, över all mat som jag har samlat och att jag har lyckats hålla mig torr där genom höstregnen. Men när någon annan ser det känns det fjuttigt. Som en barnkoja. Ett leksakshus med leksaksmat.

Några svampar på tork på snören, och en plastkåsa med hasselnötter – det är allt.

8

I_Spring så fort du kan.indd 8

2013-11-05 13:18

Jag v e t int e riktigt hur det går till, men plötsligt har vi bestämt att jag ska följa med Hedvig och Ella till gården. De har alltså en gård. På riktigt, med kor och höns.

När jag tänker på mjölk och ägg drar magen ihop sig så att det känns som om jag ska kräkas. Inte för att det låter äckligt med ägg och mjölk, utan för att det låter så fantastiskt. Jag kommer plötsligt ihåg hur det är att vara hungrig på riktigt. De senaste veckorna har jag bara varit matt och yr. Hungern i magen har försvunnit.

Jag vet inte ens om jag är med och bestämmer att jag ska följa med dem. Att träffa människor efter så lång tid är som att bli hypnotiserad. Det får en att säga saker som man inte har planerat. Som ja till exempel.

Ja, jag vill gärna följa med er. Ja, jag vill rida med er.

De hade kunnat föreslå vad som helst. Jag blir så förvirrad av att träffa dem att jag har svårt att tänka. Förresten har jag alltid tyckt att det är lättare att låta andra bestämma. Då är det åtminstone inte mitt fel om det går dåligt. Att sticka ut i skogen när sjukdomen kom var nog det första stora beslutet jag tog alldeles själv.

Och kolla hur det gick – inte så bra.

9

I_Spring så fort du kan.indd 9

2013-11-05 13:18

Deras hästar står bundna vid var sitt träd. Det är som en film om medeltiden, jag får lust att skratta åt hur knäppt det är. Samtidigt känner jag mig dum som inte ens vet hur man tar sig upp på en häst. ”Det här är Kakan”, säger Ella och pekar på den ljusare hästen. ”Hon är min. Eller mest min. Och det här är Mandel.” Hon pekar på den lite mörkare hästen. ”Hon är mest Hedvigs.”

Ella hjälper mig upp så att jag kan sitta bakom henne. Det är otroligt obekvämt. Jag kan välja på att sitta på den hårda bakkanten på sadeln eller bakom sadeln, på hästens rumpa. Jag är livrädd att ramla av, och jag är livrädd att hålla i mig för mycket i Ella. Febern är det för sent att oroa sig för nu, men att plötsligt klänga sig fast vid någon i världens längsta kram, när man har trott att man inte skulle träffa en enda människa mer i sitt liv. Det är så konstigt att det nästan gör ont.

Men det finns inte så mycket att välja på. Jag måste hålla i henne om jag inte ska ramla av. Måste lägga armarna runt henne, måste ha hennes hår i ansiktet. Det är stort och burrigt. Ganska trassligt också, och det luktar lite smutsigt. Inte som tjejhår förr i världen – i skolan. Då luktade hela klassrummet schampo och parfym. Det här är bättre. Det luktar levande.

Undrar hur jag själv luktar? Försiktigt vrider jag på huvudet och sniffar mig i armhålan. Det luktar svett förstås, men jag vet inte hur mycket. Jag har vant mig. Jag minns inte när jag tvättade mig senast, men nu önskar jag att jag var renare. Hoppas jag inte stinker.

Ella pratar hela tiden. Hon kanske också är lite hypnotiserad av att ha hittat en till människa. Hypnotiserad så att hon inte kan sluta babbla. Och hon skrattar åt allt jag säger, som om vartenda 10

I_Spring så fort du kan.indd 10

2013-11-05 13:18

ord från min mun är världens roligaste skämt. Det gör mig nervös.

Jag försöker lyssna på vad hon säger. Det är svårt. Jag har fartvind i öronen, hennes hår i ansiktet, förvirring i hela kroppen, och dessutom sitter hon ju vänd framåt. Och om jag flyttade armarna bara lite högre upp skulle jag nudda vid hennes bröst. Det ska jag absolut inte tänka på.

Ur hennes mun kommer en enda röra av ord. Mest handlar det om hur fantastiskt det är att de har hittat mig, hur fint de har det på gården, allt som hon ska visa mig när vi kommer fram. Och så påpekar hon flera gånger att hon hade rätt: ”Hedvig säger jämt att det inte finns några fler än vi. Att man inte ska hoppas för mycket, för då blir man bara besviken. Det tycker jag är idiotiskt. Om man inte hoppas är man ju redan besviken.” ”Mm”, säger jag.

Fast jag nog är mer som Hedvig. Hela hösten har jag suttit vid min eld och försökt att inte hoppas. Och inte har jag velat leta heller. Jag har bara velat slippa hitta döda människor, slippa smittan, slippa allting. ”Det var bara ett par dagar sen vi pratade om att det kanske inte fanns några killar i hela världen”, säger Ella. ”Vad skönt att vi hade fel!”

Hon vänder sig halvvägs om, så att hennes hår rör sig över mina kinder. Som om hon vill kolla att jag är kvar. Att det är sant att det finns åtminstone en.

Jag sväljer. Tänk om det är så, att det finns en kille, och att det är jag. Och så två tjejer. Förut skulle jag väl ha tyckt att det var fantastiskt. Nu känns det livsfarligt.

11

I_Spring så fort du kan.indd 11

2013-11-05 13:18

Jag vänder mig om för att titta efter Hedvig. Då är hon försvunnen. ”Vänta!” ropar jag. ”Va?” Ella låter förskräckt och saktar in. ”Har det hänt något?” ”Var är Hedvig?” säger jag. ”Jaså. Ingen aning.” Ella manar på hästen igen. ”Ska vi inte rida tillbaka och kolla?” ”Äsch”, säger Ella.

Jag fattar ingenting. Det kan ju ha hänt något. Men Ella känner förstås Hedvig bättre än jag.

När vi kommer fram till gården känner jag plötsligt igen mig. ”Men här har jag ju varit!” säger jag. ”Har du?” ”Ja, med skolan.” ”Mm, jag med. Det känns som hundra år sen.”

Jag känner mig otroligt dum. Jag borde ha vetat att den här gården fanns i närheten. Full av mat. Jag har varit här säkert en gång om året med min klass. Man tittade på djuren och fick lära sig saker om jordbruk. Jag borde till och med ha känt igen hästarna.

När vi sadlar av har Hedvig fortfarande inte hunnit i kapp. Jag bestämmer mig för att inte fråga. Dessutom glömmer jag allt annat när Ella drar runt mig på gården och visar all mat. Magen knyter sig när jag ser högen med råa potatisar. Jag får anstränga mig för att inte kasta mig över dem och börja gnaga. Jag rör vid dem med handen och försöker se ut som om jag inte bryr mig, fast det enda jag vill är att ta så många som möjligt och gömma i fickorna. Mina fingrar darrar mot de jordiga skalen.

12

I_Spring så fort du kan.indd 12

2013-11-05 13:18

När vi går in i köket är det varmt, och jag får ett stort glas mjölk i handen. Då finns ingenting annat i världen. Händerna skakar och jag dricker så fort att det rinner utanför. När jag svalt sista klunken och sänker glaset börjar Ella skratta. ”Vad då?” säger jag. ”Bästa mjölkmustaschen.”

Fast sen tystnar hon och tittar bort. Det är när hon får syn på mina ögon. Man ska inte börja gråta över ett glas mjölk.

Hon som bor här och har mat varenda dag kan knappast fatta.

Jag har varit så hungrig att jag har glömt hur det känns att vara hungrig. Jag har fantiserat mer om mat än jag har tänkt på det hemska som har hänt. Det låter sjukt, men det är sant.

Jag vill inte börja grina över ingenting det första som händer.

Det får folk att skämmas och titta bort. ”Ante”, kunde min mamma säga om jag var ledsen för något. ”Det är inget att grina för, muntra upp dig.”

Muntra upp dig. Hon trodde att det hette så. Hennes svenska var inte helt hundra. Hon fattade inte att muntra upp är något man gör för någon annan. Sina barn, till exempel – dem kan man muntra upp. Hon tyckte alltid att jag var mjäkig. Det hade hon väl rätt i. Det var bara det att jag tyckte att det var helt okej, och hon tyckte att det var en katastrof. En mjäkig son. Hon trodde att det var hennes fel, för att jag inte hade någon pappa.

Sen ger Ella mig en smörgås med massor av smör på. Jag blinkar och blinkar.

Så dyker Hedvig äntligen upp. Det blir min räddning, Ella får något annat att titta på än mig som står där och tuggar och för13

I_Spring så fort du kan.indd 13

2013-11-05 13:18

söker svälja tårar och bröd på samma gång.

När Ella drar på sig skorna för att gå ut och möta Hedvig skyndar jag mig att skära en macka till, och trycker in den i munnen så fort jag kan. Jag skäms. Klart att jag skulle få ta en till om jag frågade, men det är svårt att be om saker. Medan jag har suttit i skogen och gömt mig har de behövt se en massa döda människor för att få tag i mjöl till den här limpan.

Så följer jag efter Ella ut. Hon frågar inte varför Hedvig ser ut som en vissen tulpan när hästen lunkar in med henne på gårdsplanen.

Jag skulle vilja fråga, men jag vill inte säga något när Ella lyssnar, och dessutom får jag plötsligt fruktansvärt ont i magen.

I några sekunder försöker jag låtsas som ingenting, men sen går det inte. Jag är tvungen att luta mig mot staketet till hästhagen.

Det känns som om någon har kört in en hand bland mina tarmar och vrider runt dem. ”Vad är det?” frågar Ella. Hon lägger en försiktig hand på min axel, och till och med det gör ont. ”Skulle inte ha ätit så fort”, lyckas jag få ur mig. ”Magen.” ”Oj då.” ”Dass?” mumlar jag, och Ella pekar på en liten träbyggnad. Jag rusar dit, och hinner knappt fram i tid. All näring som jag fick i mig spyr jag upp igen. Efteråt känner jag mig ännu svagare än innan jag fick mjölken och brödet. Tydligen måste jag vara försiktig. Hur jag nu ska klara det. Jag som har lust att äta råa, jordiga potatisar.

Ella står som en orolig sjuksköterska och väntar utanför dasset när jag kommer ut. Jag känner hur jag rodnar igen. Först grinar jag 14

I_Spring så fort du kan.indd 14

2013-11-05 13:18

över ett glas mjölk, och sen rusar jag i väg och spyr. Bra början på en bekantskap. Jag vill inte tänka på att hon har hört alla de äckliga ljuden.

Hon tar mig under armen och leder in mig i köket. Hedvig kommer efter. ”Jaha, vad ska vi då börja med? Om mackor är för starkt”, säger Ella. ”Te? Det är ju bra om man är magsjuk”, säger Hedvig.

Jag sätter mig vid bordet. Benen darrar. All energi är borta.

Kroppen kommer plötsligt ihåg att jag knappt har ätit på flera veckor. Att jag inte är van att rida och prata och känna en massa känslor.

De senaste veckorna har jag mest suttit still. Jag har inte ens samlat särskilt mycket mat, mest ved. Kroppen har liksom gett upp.

Om det inte hade växt så mycket hasselnötter i närheten av min glänta vet jag inte vad som skulle ha hänt. Jag skulle kanske ha struntat i att äta.

Hedvig värmer vatten och lägger i en tepåse. ”Mjölk? Socker?” ”Lite.”

Hon häller i en skvätt mjölk, en sked socker, rör runt och ställer koppen framför mig. Jag vill säga att jag kan ordna det själv, men just nu är det nog inte sant. Jag tror inte att jag skulle klara av att resa mig. Det är något med värmen också. Nu när jag håller på att bli ordentligt varm börjar jag huttra. Jag fattar inte riktigt. Jag borde ha frusit förut, inte nu. Allt det hungriga och svaga och kalla kommer liksom i kapp.

15

I_Spring så fort du kan.indd 15

2013-11-05 13:18

Jag försöker värma händerna runt tekoppen, men de är fortfarande kalla fast jag nästan bränner mig. ”Förlåt att jag äter upp era grejer”, säger jag. ”Det är lugnt, du får vad du vill”, säger Ella. Hennes leende täcker halva ansiktet. Hedvig ger henne en blick. ”Alltså”, säger jag. ”Jag betalar tillbaka sen. Om det går. Att jag hjälper till med något, menar jag. Det är bara det att just nu …” ”Såklart”, säger Hedvig. ”Vila lite nu.” ”Jag har nog inget val”, säger jag.

Ella slår sig ner mitt emot mig med en egen kopp te. Så börjar hon förhöra mig. Allt vill hon veta: Var bodde jag förut? Vilken klass gick jag i? Vad hette mina föräldrar? Vilken var min bästa tv-serie?

Mina svar är nog inte så spännande, jag är för matt för att prata särskilt mycket. Men jag gillar att Ella sitter där och sköljer mig i sitt vattenfall av ord.

En rödrandig kattunge hoppar upp på bordet. Jag sträcker fram handen och låter katten lukta på den. Nosen är kall, men de nyfikna puffarna av andedräkt är varma. Det verkar som om jag blir godkänd, för den gnider sitt huvud mot min hand och börjar spinna. Det knyter sig i halsen och bränner till i ögonen igen. Skit också. Först ett glas mjölk, och nu en katt. Jag kan ju inte hålla på och grina hela tiden. De måste tro att jag är värsta psykvraket.

Förmodligen är jag värsta psykvraket. ”Han gillar dig”, säger Ella.

Jag nickar och sväljer. Sväljer igen. Någon gillar mig. Smaken av tårar i halsen och den lena, lena pälsen mot min hand. Jag har väl 16

I_Spring så fort du kan.indd 16

2013-11-05 13:18

klappat massor av katter i mitt liv, men just nu känns det som om det är det mjukaste jag någonsin har rört vid. Ögonen som tittar så nyfiket på mig har en magisk, gulgrön färg. Som något ur en saga. Jag böjer mig ner och lägger ansiktet mot hans panna, drar in lukten av päls. Det luktar som sol. ”Det är en av Kringlans ungar. Alltså Kringlan är min katt, från förut. Min och mina föräldrars. Hon bor också här.” ”Tog du med dig katten?” säger jag. ”Nej, vi …” Ellas blick flackar plötsligt. ”Vi var tillbaka och hämtade henne, Hedvig och jag.”

Det blir tyst i köket. Det enda som hörs är kattungen som spinner. Han har lagt sig på rygg i mitt knä och spretar med tassarna åt alla håll, så att jag kommer åt att klia honom på magen.

Jag försöker föreställa mig det. Att gå tillbaka. Jag skulle aldrig vilja sätta min fot hemma. Mamma ligger där inne, död i sin säng.

Jag vill inte låtsas om att det finns något sånt hus, med någon sån säng i. Om det gick att radera ut ur minnet skulle jag göra det. ”Det låter säkert …”, säger Ella tyst. ”Men jag tänkte att Kringlan var kvar.”

Jag säger inget, bara kliar den luddiga kattmagen med pekfingret. Han trampar med tassarna i luften.

Jag tar en sked te och sväljer försiktigt. Magen bubblar och knorrar men accepterar. Så en sked till, och en till. Sakta men säkert.

Hedvig håller sig i bakgrunden. Hon gör en bröddeg. Jag hoppas att det inte är en pik om att jag äter upp deras mat.

Till slut lyckas värmen leta sig längst in i kroppen. Teet i magen och katten i knäet, det brummande ljudet av någon som är 17

I_Spring så fort du kan.indd 17

2013-11-05 13:18

fullkomligt nöjd med livet, och så Ellas prat. Jag håller nästan på att somna. Inte för att hon är tråkig, men allt liksom släpper. Det känns som om det är första gången jag slappnar av sen jag stack hemifrån den där fruktansvärda kvällen. Slappnar av på riktigt.

Alla muskler och alla tankar har varit spända och hårda ända sen dess. ”Vill du gå och lägga dig?” säger Ella. ”Jag tror det.” ”Du kan ta min madrass så länge. Men vi har fler sen. De verkar ha haft någon sorts sommarläger här. Det finns ett helt förråd fullt med gamla madrasser.”

Hon tar mig under armen igen. Jag känner mig som en gammal gubbe, men det är ingen idé att säga att jag klarar mig själv, för det gör jag inte.

På övervåningen finns ett sovrum med en säng och en madrass på golvet. I hörnet står en kamin.

Jag lägger mig på madrassen och drar upp täcket till hakan. Tänk att det fortfarande finns täcken i världen. Jag hade ingen aning om hur mycket jag hade saknat dem. Innan Ella har hunnit göra eld i kaminen har jag somnat.

När jag vaknar igen är det mörkt utanför fönstret. Jag har ingen aning om vad klockan är, men jag antar att det inte är natt än, för jag är ensam i rummet.

Jag ligger kvar och försöker fatta. Är alltihop sant? Jag andas.

Måste ta reda på om jag lever. Bröstkorgen rör sig. Jag lyfter handen framför ansiktet och spretar med fingrarna. Jag kan se kontu18

I_Spring så fort du kan.indd 18

2013-11-05 13:18

rerna, en levande hand med fungerande fingrar. Så jag antar att jag inte är död än, fast jag knappt kunde ta mig uppför trappan.

Som om jag var dödssjuk, tänker jag. Jag satt i köket och huttrade fast jag borde ha varit varm. Som om jag hade feber.

Pulsen dunkar mot trumhinnorna. Feber.

Såklart måste jag känna efter när jag väl har börjat tänka på det.

Visst är jag lite svettigare än vanligt? Jag öppnar och stänger handflatorna och känner fukten klibba som plastfolie.

Det är klart: Jag är van att ligga i ett vindskydd och huttra. Nu har jag väggar och täcke och kamin. Inte konstigt att jag känner mig varm. Men hur vet man skillnad på bra varmt och dåligt varmt?

Jag vet inte så mycket om hur sjukdomar fungerar, men jag har haft mycket tid att tänka på det. I vanliga fall sprids en sjukdom från den ena till den andra och det tar några dagar innan den som har blivit smittad blir sjuk. Men febern gjorde alla sjuka nästan samtidigt. Den liksom krympte ihop tiden på något sätt.

Och i så fall. Om jag har gissat rätt, att det bara gick en kort stund mellan att folk blev smittade och att de började känna sig sjuka … Jag träffade Ella och Hedvig, och någon timme senare var jag magsjuk och sen satt jag och frös och var matt. Jag känner mig visserligen bättre nu, men man kanske kan bli bättre och sen sämre igen?

Skit också. Så här kommer det alltid att vara. Även om jag överlever den här gången, så kommer jag alltid att leta efter tecken.

Känna efter och vara rädd för allt.

Jag tänker på mamma. Jag undrar om hon hann bli rädd? Om hon förstod att hon skulle dö. Hon hade i alla fall sin gud. Någon 19

I_Spring så fort du kan.indd 19

2013-11-05 13:18

hon kunde prata med om alltihop. Jag hoppas att det hjälpte. För annars hade hon bara mig, och jag gjorde ingenting.

Jag stod bara i dörröppningen och tittade på henne. Livrädd.

Hon låg i sängen och svettades och andades så konstigt och mumlade. Hon sa mitt namn. Flera gånger sa hon det, men jag gick inte fram till henne ändå.

Resten av orden hörde jag inte, bara mitt namn. Hon kanske bad till sin gud att jag skulle klara mig. Eller också försökte hon be mig om hjälp. Det får jag aldrig veta. Det sitter också som en fläck av skam längst in. Ändå vill jag hellre tänka att det var mig hon pratade med, och inte gud. Att det spelade roll att jag var där fast jag inte kunde hjälpa henne.

Kan man vara svartsjuk på gud? Jag tror det. Gud var liksom gränsen mellan min mamma och mig. Platsen där vi aldrig möttes, för att jag aldrig kunde fatta hur hon tänkte.

Det är klart, man kan aldrig förstå hur en annan människa funkar. Inte ens helt vardagliga, enkla saker. Hur ser grönt ut när någon annan tittar på det? Hur smakar salt på någon annans tunga? Hur känns det att gilla ljust bröd med skinka mer än mörkt bröd med ost? Om inte sånt går att fatta, hur ska man då kunna förstå en sån sak som hur det känns att tro på gud?

Jag tvingar mig att resa mig. Om jag ligger kvar och tänker kommer det att börja viska i huvudet. Jag vill inte tänka på förut. Jag vill inte tänka på feghet och ensamhet. Det är slut på det nu.

När jag kommer nerför trappan känner jag en fantastisk lukt.

Först kan jag inte komma på vad det är, fast jag har känt den 20

I_Spring så fort du kan.indd 20

2013-11-05 13:18

massor av gånger. Den hör till den gamla världen. ”Perfekt tajming”, säger Hedvig. ”Det blir pannkakor till middag. Klarar du det?”

Smält smör och pannkakor – det är det det luktar. ”Det finns i alla fall ingen chans att jag inte testar”, säger jag.

Magen både protesterar och längtar, och munnen försöker nästan smaka på lukten i luften.

Hedvig ler. ”Man kan tröttna på pannkakor. Tro mig”, säger hon. ”Men vi hoppades att du skulle bli glad.” ”Det blir jag.” Jag försöker visa att det är sant genom att le, fast ansiktet är så trött. ”Bra.” ”Var är Ella?” säger jag. ”Mjölkar.” ”Ser hon något där ute?”

Det är kolsvart utanför köksfönstret, men korna bryr sig väl inte om att solen går ner tidigt. De behöver mjölkas ändå. ”Hon har pannlampa. Vi har pannlampa typ hela tiden. Väldigt bra att ha båda händerna lediga.”

Faktiskt kan jag ana en liten ljusfläck långt nere i kohagen, när jag spanar genom fönstret.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att gå ut i mörkret för att mjölka. Kor är så stora. De flesta jag kände skulle aldrig ha gått fram till en levande ko mitt på dagen ens.

Nu när jag är ensam med Hedvig, passar jag på att fråga: ”Vad hände förut?”

21

I_Spring så fort du kan.indd 21

2013-11-05 13:18

”Vad då?” säger Hedvig. ”På vägen hit? Du försvann.” ”Nej alltså, ingenting”, säger Hedvig. ”Men vart tog du vägen?” ”Ingen särskild stans.” Hon sneglar mot hallen.

Jag fattar ingenting. Eller också fattar jag precis. Plötsligt slår det mig. Hur det måste kännas om ens enda kompis i världen rider i väg med någon annan. Då kanske man halkar efter med flit. ”Förlåt att vi stack”, säger jag. ”Det var väl Ella som bestämde takten”, mumlar Hedvig. ”Jo, fast …” ”Och pratade hela tiden”, säger Hedvig. ”Mm”, säger jag. ”Förlåt, jag menar inte att låta som …”

Hon avbryter sig mitt i meningen. Låta som vad då? Som om hon pratar skit om Ella?

När Ella kommer in med mjölkhinkarna säger hon genast: ”Vad gör ni?”

Ingen av oss svarar. Det är ju inget att svara på heller. Vi gör ju ingenting. Men en liten rynka hamnar mellan Hedvigs ögonbryn.

22

I_Spring så fort du kan.indd 22

2013-11-05 13:18

Ante tror att han är den enda som överlevt febern, men så träffar han Hedvig och Ella. Det är fantastiskt att inte vara ensam längre, men också svårt. Hur vågar man säga vad man tycker när man är världens fegaste människa? Hur vet man om man är kär? Och framtiden … Finns den?

Spring så fort du kan är en fristående fortsättning på kritikerrosade En sekund i taget.

Om En sekund i taget: ”Sofia Nordins berättelse är oavbrutet fängslande.”

Svenska Dagbladet ”Hiskeligt spännande!” bokhora.se

O_Spring sa fort.indd 1

SOFIA NORDIN Spring så fort du kan

Det var feberns fel att jag hamnade här. I en glänta i skogen, med bara en usel presenning som skydd mot regn och vind. En modigare person skulle ha stannat och hjälpt till. Men inte jag.

När alla plötsligt blev dödssjuka drog jag.

Spring så fort du kan

2013-10-28 11:09