Issuu on Google+


Ingelin Angerborn

Hj채rta av damm

I_Hjarta av damm.indd 7

2014-04-03 13:49


Läs mer om Ingelin Angerborn på rabensjogren.se ingelin.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Ingelin Angerborn 2014 © Omslag: Sofia Liljander Foto: Istockphoto/Gremlin Foto inlaga: Stock xchng/Avolore Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-29-69010-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Hjarta av damm.indd 8

2014-04-03 13:49


Kapitel 1 Teatern var ett vackert hus, ljusrosa med vita krusiduller runt fönstren och svarta gammaldags ljuslyktor på var sida om ingången. Säkert minst hundra år gammalt. Jag hade gått förbi huset många gånger förut utan att tänka på det, men den här gången var det just dit jag skulle. Och hur fint det än var, så knöt det sig i min mage och jag ångrade att jag hade anmält mig till kursen. Om bara Tove hade varit med …, tänkte jag. Det var egentligen hon som var intresserad av teater. Och det var hon som hade hittat kursen och övertalat mig att hänga med. Sedan visade det sig att hon skulle till sin farmor och farfar och vara borta hela höstlovet. Så nu fick jag gå ensam. Jag stannade till på andra sidan gatan och gav teatern en fundersam blick. Det rosa tvåvåningshuset var som sagt vackert, men den mörkgrå oktoberhimlen fick det ändå att

11

I_Hjarta av damm.indd 11

2014-04-03 13:49


se hotfullt ut på något sätt. Jag kan fortfarande vända, tänkte jag. Strunta i alltihop, låtsas att jag är sjuk eller något. Blåsten tog i och jag drog jackan tätare omkring mig. Fast mamma och pappa skulle nog bli besvikna om de fick reda på det, förstås. Kursen var ju inte gratis direkt. En tjej i min ålder öppnade dörren till teatern och kikade ut. – Ska du på teaterkurs? ropade hon när hon fick syn på mig. – Nej, svarade jag hastigt. Eller … jag menar … jag vet inte … Tjejen gav mig en konstig blick och stängde dörren igen. Bra svar, Gabriella! tänkte jag. Hon förstod säkert precis. Jag blundade och skakade på huvudet. Hur skulle jag göra? Om jag inte gick dit skulle mamma och pappa bli ledsna och jag skulle förmodligen dö av långtråkighet typ i morgon. Och om jag gick dit skulle jag antagligen dö av nervositet i stället eller … Ett knäppande ljud fick mig att öppna ögonen igen. Det lät ungefär som om någon öppnade ett fönster. Men det måste ha varit något annat, för allt såg ut precis som innan jag blundade. Alla fönster var stängda och det var mörkt

12

I_Hjarta av damm.indd 12

2014-04-03 13:49


överallt utom där nere, närmast ingången. Där såg det faktiskt riktigt varmt och mysigt ut. Sakta lät jag blicken vandra längs husets fönster medan jag viskade: Gå hem … gå in … gå hem … Som när man räknar blomblad för att se om någon gillar en eller inte. Gå in … gå hem … gå in. Första våningen slutade på gå in. Gå hem … gå in … gå hem … gå in … Pulsen ökade för varje ruta. Gå hem … gå in … gå hem … Där tog andra våningen slut och kvar fanns bara ett enda fönster. Ett litet halvmåneformat vindsfönster. Tvekande betraktade jag den lilla rutan uppe på taket. Den var väldigt liten. Men det var trots allt ett fönster … Jag kastade en sista blick på den mörka vindsgluggen och tog sats för att gå in, när jag plötsligt fick en mycket underlig känsla. Det var som om gluggen liksom tittade tillbaka. Som om huset stirrade på mig med sitt kolsvarta öga. Känslan varade inte mer än några sekunder och det var naturligtvis bara mina nerver som spökade. Men det fick mig i alla fall att tänka om. Jag skulle precis vända och gå hem igen, när dörren öppnades på nytt. Den här gången var det en ung kvinna som stack ut huvudet. Förmodligen en av ledarna.

13

I_Hjarta av damm.indd 13

2014-04-03 13:49


– Är det du som är Rebecka? undrade hon. Jag skakade på huvudet, lättad över att det inte var mig hon hade frågat efter. Kvinnan kom ut och lät dörren slå igen bakom ryggen. – Gabriella då, kanske? frågade hon. Jag svarade inte, men nickade svagt. – Jag förstår om du är nervös, sa hon och log. Men det behöver du inte vara. Vi ska ju bara ha lite kul! Hon gick nerför den lilla trappan, över gatan och fram till mig. – Kom! sa hon och sträckte ut en hand. Jag kan nästan lova dig att det kommer att kännas bättre så fort du kommer in. Det är alltid värst innan, du vet. Jag hörde knappt vad hon sa, men det var något med leendet och den varma glimten i ögonen som fick mig att ta hennes utsträckta hand. Och med bultande hjärta följde jag med henne över gatan, uppför trappan och in på teatern.

14

I_Hjarta av damm.indd 14

2014-04-03 13:49


Kapitel 2 –  Hej på er allihop! Och välkomna till Gamla Ekmanska teatern! Kvinnan som hade hämtat mig log mot gruppen som stod samlad strax innanför dörren. – Jag heter Mirjam, fortsatte hon och slog ut med armen åt höger. Och det här är Roland. Roland viftade lite slött med ena handen som hälsning. – Det är vi som ska vara era ledare på teaterkursen den här veckan, sa Mirjam. Och jag tror att vi kommer att få en jätterolig vecka tillsammans! Mirjam log igen. Hon såg väldigt snäll ut, men jag hade svårt att avgöra hur gammal hon var. Trettio, kanske. Roland såg ut att vara lite äldre. Fast kanske var det bara mustaschen. – Nä, nu tycker jag att vi går in och sätter oss på scenen, fortsatte Mirjam. Så ni får se hur det ser ut där inne. Och så

15

I_Hjarta av damm.indd 15

2014-04-03 13:49


ska Roland och jag berätta lite grann om hur vi har tänkt oss veckan. När de andra började gå in kom Mirjam fram till mig och la en lätt hand på min arm. – Hur känns det? frågade hon. – Bättre, sa jag. Det gjorde det faktiskt. Mirjam verkade snäll, gruppen var inte så stor som jag hade trott och ganska många såg dessutom ut att vara yngre än jag. Det enda tråkiga var att jag inte hade sett någon jag kände. Eller jo, en … Hilding från grannklassen. Fast honom hade jag aldrig ens pratat med. – Vad var det jag sa, sa Mirjam och blinkade åt mig. Resan är alltid värst i farstun, som min mormor brukar säga. Salongen var helt fantastisk. Jag hade varit på Nya teatern ett par gånger, en gång med mamma och pappa och en gång med skolan. Men det här var något helt annat. Mörkröda sammetsstolar, guldänglar, kristallkronor och ett tak som var som en himmel, midnattsblått med små glittrande guldstjärnor överallt. Det var det vackraste jag någonsin hade sett och jag tyckte att hela salongen kändes förtrollad på något vis. Som om det var ett magiskt rum där vad som helst skulle kunna hända.

16

I_Hjarta av damm.indd 16

2014-04-03 13:49


– Jag tycker att vi börjar med en kort presentationsrunda, sa Mirjam när alla hade satt sig tillrätta på scengolvet. Magin försvann som i ett trollslag och min mage knöt sig igen. Att behöva säga något högt medan alla andra var tysta och stirrade på mig var bland det värsta jag visste. Då hjälpte det inte mycket att gruppen var liten och att flera var yngre. Jag tog ett hårt tag om lyckosmycket om min hals och bad att jag åtminstone skulle slippa börja. Lyckosmycket var egentligen ganska fult. Det såg ut som ett halvt hjärta eller något med ett inristat B i. Men jag gillade det ändå, för eftersom jag hade hittat det i skogen och B på sätt och vis var min bokstav, så trodde jag att det skulle ge mig tur. Men det verkade inte funka något vidare, för i nästa sekund tittade Mirjam på mig och gav mig en uppmuntrande blick. – Du kan väl börja! sa hon. Jag släppte lyckosmycket med en suck och stirrade på henne. Hur kunde hon låta mig börja, när hon visste hur jobbigt jag tyckte det här var? Och jag som hade tyckt att hon verkade snäll! – Ni behöver inte säga så mycket, fortsatte hon. Säg bara vad ni heter och hur gamla ni är eller nåt sånt.

17

I_Hjarta av damm.indd 17

2014-04-03 13:49


Jag såg mig om i cirkeln och kände hjärtat hamra vilt i bröstet. Alla var tysta. Och allas ögon var riktade mot mig. – Gabriella, viskade jag. Gabriella Hellström … men jag kallas mest för Bella … och jag är tolv år. Mirjam nickade. – Tack! sa hon. Jättebra! Då fortsätter vi laget runt. Jag andades ut och kände hur magen fylldes av något varmt och mjukt. Och nu efteråt förstod jag precis varför Mirjam hade låtit mig börja. En efter en presenterade sig. Totalt var vi tolv. Fem killar och sju tjejer mellan åtta och tolv år. Hilding och Nelli, tjejen som tittat ut genom dörren, var lika gamla som jag. Mårten och Shirin var elva. De andra hade jag inte riktigt lärt mig namnen på ännu, men de var yngre allihop. – Fint! sa Mirjam när vi hade gått varvet runt. Men vi saknar fortfarande en tjej … Rebecka Berglund, tolv år. Hon lyfte blicken från sina papper och kikade på oss. – Det är ingen av er som vet nåt om henne? undrade hon. Ingen som går i samma skola eller så? Alla skakade på huvudet. – Då får jag ringa och kolla, sa hon. Mirjam la ner pappershögen på golvet och tittade på

18

I_Hjarta av damm.indd 18

2014-04-03 13:49


Roland. Jag tyckte att hon såg lite sur ut. – Okej, då kanske vi ska ta och presentera oss själva också, fortsatte hon. Jag tycker du kan börja, Roland. Roland svarade inte. I stället höll han upp händerna framför sig, visade sina tomma handflator och log hemlighetsfullt. Utan att säga ett ljud sänkte han dem igen och blundade som om han koncentrerade sig. Det var knäpp tyst i ringen. Alla stirrade på honom med undrande blickar. Roland fortsatte blunda en stund. Sedan mumlade han plötsligt något ohörbart, spärrade upp ögonen på vid gavel och drog fram en matkniv ur näsan. Alla gapade. En del äcklat, andra fascinerat. – Vad är det? sa Roland och försökte se oskyldig ut. Har ni aldrig sett en kniv förut? Hilding och några till började skratta. – Var fick du den ifrån? undrade Shirin. – Erkänn att du hade den i ärmen, sa Hilding. Roland skakade sakta på huvudet och drog fram ännu en kniv. Lite större den här gången. – Vad äckligt! stönade Nelli. – Äh, sa Mårten. Han har den ju inte i näsan, fattar du väl. Han fuskar bara.

19

I_Hjarta av damm.indd 19

2014-04-03 13:49


– Klart att jag inte fuskar, sa Roland förnärmat. Vad tror ni att jag är för en, egentligen? – En servitör! hojtade Mårten och fick alla att fnissa. Eller mördare! Roland log. – Nä, jag är ingen mördare, sa han. Jag lovar! – Är du trollkarl? sa en av de yngre killarna som jag inte hade lärt mig namnet på ännu. – Nästan, sa Roland. Jag är … magiker! Magiker, eldslukare och dramapedagog. Ett gillande sus gick genom gruppen. – Men, sa Hilding. Vad är det för skillnad på en trollkarl och en magiker? Är inte det samma sak? Roland höjde ena ögonbrynet. – Skillnaden är, sa han och lät blicken sakta svepa från den ena till den andra, att en magiker gör sina konster på riktigt. Mirjam skakade på huvudet. – Vadå? sa Nelli. Så du menar att du typ trollade fram knivarna på riktigt? – Exakt, sa Roland. – Säkert! stönade Nelli och himlade med ögonen.

20

I_Hjarta av damm.indd 20

2014-04-03 13:49


– Men det där andra då? undrade en yngre tjej som jag hade för mig hette Saga. Vad gör en sån där drama… vaddetnuvar? – Dramapedagog, sa Roland. Ja, det är lite svårt att förklara, men man kan säga att jag jobbar med en sorts teater. Och jag kommer att ha några övningar med er under veckan. – Wow! utbrast Mårten. Ska du lära oss att sluka eld? – Ja, och trolla! bad Shirin. Roland drog fram en gaffel ur näsan och log gåtfullt. – Vi får väl se, sa han.

21

I_Hjarta av damm.indd 21

2014-04-03 13:49


Bella går en teaterkurs på Gamla Ekmanska Teatern på höstlovet. Ryktet säger att det spökar där, men det är så klart bara skrock. Eller …? Vem är det som bankar på dörren till salongen? Varför lyser det uppe på vinden dit de inte får gå? Och vem är det egentligen Bella ser på plats nittionio?

”Det är mystiskt och rysligt och alldeles underbart!” B O K S P A N A R N A om Tredje tecknet

O_Hjärta av damm_JW.indd 1

Hjärta av damm

”Ruskigt bra kollohistoria.” D A G E N S N Y H E T E R om Rum 213

INGELIN ANGERBORN

– Vad är det? viskade Shirin. – Där! sa jag. Jag fick inte fram något mer, utan lyfte bara handen och pekade darrande på en lång, mörk skepnad i dunklet utanför damtoaletten. Jag kunde inte avgöra vad det var, men det var något som inte brukade vara där. Något med flera armar.

INGELIN ANGERBORN

Hjärta av damm

2014-04-03 13:55


9789129690101