9789129688993

”Jag har berättat för dig vad som står i De gamla skrifterna. Den enda som kan utmana makten är en ung kvinna som kommer från vildmarken och bär sanningen inom sig som en skatt.”

Bakom en hög mu r f i nns t vå städer.

Hi t förs L eon o ch A nja ef ter att läng e ha vandrat i v i l dmarken.

Ett svar t reg n har fal l i t över jorden o ch dö dat nästan al l t . De hoppas att landet bakom mu ren sk a vara deras räddni ng . Men där döl jer sig en ond , seg reg erad värl d . I Fatt iga staden l ever kv i nnor na , i R i k a staden b or männen. Ö ver båda städer na härsk ar di ktator n él -Ty rann.

L eon o ch A nja t v i ngas i sär, men på varsi tt hål l smi der de planer om hu r de sk a ku nna f l y o ch åter förenas.

Eva Susso har skrivit ett 30-tal böcker, allt från bilderböcker till ungdomsromaner. Det grundläggande temat är ofta ungas utsatthet och deras relationer.

Boken Yummy nominerades till Barnens romanpris 2013.

I S B N 978-91-29-68899-3

9

O_TvaStader150x200.indd Alla sidor

789129 688993

2014-03-07 10:28

I_Tva stader.indd 3

2014-03-10 13:35

Läs mer om Eva Susso på: rabensjogren.se evasusso.com

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Eva Susso 2014 Omslag: Pär Åhlander Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 ISBN 978-91-29-68899-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Tva stader.indd 4

2014-03-10 13:35

I_Tva stader.indd 5

2014-03-10 13:35

Väldiga sotmoln släckte himlen. Det drällde ner skräp från dem.

Jag minns det som en kamp mot sotflagor. Den lilla schäfervalpen

som jag nyss hade döpt till Devil låg orörlig i min famn. Var han

ens vid liv? Och hur var det med mig, levde jag? Jo, jag levde. Jag stapplade fram som en orkeslös gubbe.

Länge virrade jag runt i det svartbrända, kala landskapet. Luf-

ten var så tjock av sot att jag knappt såg var jag satte fötterna. Jag snubblade och föll, om och om igen. Precis som valpen nyss, när den var alldeles nyfödd.

Rena turen att jag inte ramlade ner i en jordspricka eller ett

slukhål.

Jag rev upp ett långt och fult sår tvärs över låret. Såret verkade

djupt, men vad kunde jag göra åt det annat än att så gott det gick pilla bort skräp och grus? Blodet fick pumpa tills det levrade sig och slutade rinna av sig självt. Jag har fortfarande kvar ett knöligt ärr.

När allt var kaos tog reptilhjärnan över. Sluta gråta, din idiot, för

tårarna hjälper dig inte, viskade den. Skärp dig för helvete. Fortsätt 7

I_Tva stader.indd 7

2014-03-10 13:35

bara att gå dit näsan pekar och se aldrig någonsin tillbaka.

Ju längre bort jag kom, desto klarare blev luften.

För att lugna mig själv småpratade jag med hundvalpen. Min

röst lät annorlunda mot tidigare. Ihålig och skör. Jag tänkte att det var målbrottet. Pappa hade pratat med mig om det, att rösten påverkas och kraxar när man börjar bli vuxen.

”Nu försöker vi klara oss igenom den här dagen först och

främst”, sa jag till valpen. ”Du ska se att det blir bättre sen, när vi hittar människor som vi kan vara med.”

På så vis lyckades jag lura mig själv.

Jag hade inga planer på att dö. Inte ens under dessa förfärliga

omständigheter. Människan vill tydligen överleva till vilket pris

som helst, trots alla prövningar. Om man förlorar ett hem börjar

man genast att söka efter ett nytt, någonstans dit man kan höra, till några som vill ha en. Man slutar tänka och trampar på som en maskin medan reptilhjärnan dikterar: Det som är borta är borta. Nu ska du ta hand om dig själv och den hjälplösa kraken som

du så envist kånkar på. Glöm dina föräldrar och allt det som du hade förut. Kompisar, flickvän, hemlagad mat, fotbollsmatcher. Förstår

du? Allt sånt som gjorde livet värt att leva är borta. Nu är din upp-

gift att hitta ny motivation. Alla människor behöver en drivkraft.

Har du det?

Det här med flickvän var en överdrift. Hon hade gjort slut. Jag

hade ingen flickvän längre.

8

I_Tva stader.indd 8

2014-03-10 13:35

Jag knöt av mig den ena fotbollsskon. Den randiga fotbollsstrum-

pan var stel av smuts. Jag tog av den och stoppade ner valpen där.

Det blev som en påse. Jag stoppade den under träningströjan och

knöt ihop med ärmarna runt magen. Det fick duga. Påminde om en känguruficka. När händerna var fria gick jag snabbare. Inte för

att jag hade bråttom, men jag sökte efter något … ett nytt hem till oss båda … och under tiden måste jag skydda den lilla hunden.

Då och då stack jag ner handen under tröjan och kände på valpen.

Jag hade alltid haft hund och visste att blöt nos betyder frisk hund.

Valpens nos var glödande varm och det var ett dåligt tecken. Men han hostade ibland, vilket betydde att han var vid liv.

Det svarta och klibbiga sotet fanns överallt.

Jag hostade också, ögonen kliade och rann. Ändå slutade jag

inte gå förrän vi lämnat den sotiga världen bakom oss.

Var fanns de andra som hade överlevt?

Det var konstigt att jag inte mötte en enda människa. Runt

mig fanns ett alldeles kalt landskap. Varken djur eller växter syntes till. Inte ens en fluga surrade runt mitt torra ansikte.

Det var som om en osynlig makt hade skrapat bort allt liv och

lämnat kvar mig och valpen, sanden, jorden, de gråa stenarna och sockertoppsbergen som tornade upp sig i fjärran. Vad var meningen med det? Jag kände mig förvirrad.

Solen stod i zenit och brann som en eld mot min hjässa så jag 9

I_Tva stader.indd 9

2014-03-10 13:35

satte mig ner med ansiktet mellan knäna för att komma underfund med situationen.

Det är viktigt att valpen får något att dricka, tänkte jag.

Efter en del sökande fann jag en pöl i en klippskreva. Färgen

var grådaskig. Jag fyllde handen och förde den försiktigt mot Devils nos.

”Drick nu, annars är det kört.”

Han var tuffare än jag hade trott, stack ivrigt ut tungan och

slickade i sig några droppar.

”Det är bra, min vän. Fortsätt så, slicka i dig mer.”

Jag fyllde handen ett par gånger och gav. Sen drack jag själv.

Vattnet smakade gyttja och metall men släckte törsten. Hundvalpen ville ha mer och tillsammans tömde vi hela pölen. Efteråt slickade han min hand, precis som hans mamma brukat göra.

Samma kväll traskade jag fram i halvmörkret och hamnade vid

ett slukhål. Jordskorpan öppnade sig i en bråddjup grav. Jag ställde mig alldeles nära kanten och såg ner mot avgrunden. Det värkte i

pannan. Jag bet ihop, vände mig om mot ett annat håll och vandrade vidare.

Dagarna gick in i varandra. När jag blev trött kröp jag ihop på marken och sov med valpen under bar himmel. Ibland var himlen

vit som filmjölk, ibland ljusblå som mina kalsonger. Tråkiga dagar

hade den samma gråa färg som stenarna. Den första tiden var nät10

I_Tva stader.indd 10

2014-03-10 13:35

terna svarta som olja. Månen och stjärnorna gömde sig någon-

stans. Vissa dagar verkade solen arg och brände mitt ansikte som

en svetslåga. Jag tyckte bäst om de svala dagarna med moln som

vispad grädde. Vinden drog i dem och skapade nya formationer.

Det pågick i det oändliga. Såna dagar latade jag mig och kollade på molnen hur länge som helst.

Det svåraste var att hitta mat. En dag när vi höll på att svälta

ihjäl fann jag en tistel som växte i sanden. Den hade små och saf-

tiga frukter som smakade strävt. Kärnorna kändes syrliga mot

tungan. Jag tuggade på en fruktbit tills den mjuknade och matade hunden.

Timme efter timme låg han stilla mot min axel.

Det var så tyst ibland att det susade och tjöt i öronen. Då sjöng

jag sånger som studsade mellan sockertoppsbergen. Devil ylade

med och gläfste. En stund försökte jag lära honom melodin på allvar, men han saknade tålamod och somnade när jag tog om för

många gånger. Då sjöng jag vidare på egen hand tills rösten försvann i ett pip. Det var konstigt att jag mindes orden, jag hade aldrig brytt mig så mycket när mamma sjöng sångerna för mig.

Jag växte ur mina fotbollsskor och lämnade kvar dem på san-

den. Det kändes skönare att gå barfota. För varje mil jag gick blev mina ben längre och starkare. Efter en tid kände jag mig stark som en oxe. Hunden blev allt tyngre och klumpigare att kånka på. En dag tvingades jag släppa ner honom på marken. Mot skymningen 11

I_Tva stader.indd 11

2014-03-10 13:35

sprang han vid min sida. Det var som om självaste tiden sprang fram med oss och fick oss att växa upp snabbare än vi annars skulle ha gjort.

Ända från det ögonblick då jag förlorade mitt gamla liv tills jag

fann Anja, Flundran och Spigg och de två städer som fanns kvar i världen, lärde jag mig det mesta som är värt att veta.

12

I_Tva stader.indd 12

2014-03-10 13:35

I_Tva stader.indd 13

2014-03-10 13:35

Jag såg när den kutryggiga pojken Karp blev arresterad för några kvällar sen. Han var en av de äldsta här, jämnårig med mig och

Flundran. Karp brukade underhålla oss med sina skämt och sitt

goda humör. Alla vi peshkkillar gillade Karp, både vi som är äldre och de små. Det fanns en sol i hans inre som aldrig gick i moln. Han fick oss att glömma allvaret för en minut. Glömma att vi är livegna.

Karp hade hittat en grönglänsande skatfjäder i sanden, hade stuckit den bakom örat och dansat runt. Självklart såg det vrickat ut och vi skrattade för full hals. Det var dumt gjort av oss.

Vakterna befann sig tydligen i närheten och kom sättande för

att se vad som pågick. När de förhörde Karp började han försvara sig, vilket är det sämsta man kan göra. Ingen kan få rätt mot de

tatuerade vakterna. De beslöt sig för att arrestera honom. De slet

och drog, brottade ner honom, låste hans armar. Stackars Karp var

chanslös. Ingen av oss andra rörde ett finger när de släpade honom med sig. Vi stod där som stumma statyer och såg på.

Eftersom jag och Devil måste gå iväg till vårt nattpass, dröjde 15

I_Tva stader.indd 15

2014-03-10 13:35

det ända till gryningen innan jag fick höra hur illa det hade gått för honom. Karp återvände aldrig till skjulet. Han bara försvann.

Jag var sliten och behövde sova, men hängde ändå kvar vid

elden med de andra peshkkillarna och sörjde en stund. Sen fort-

satte allt som vanligt. Vi slutade att prata om Karp, på samma sätt som vi slutar prata om alla killar som försvinner. Vad har vi för val?

När man inte kan påverka sitt liv måste man förtränga saker. Men

jag kan omöjligt glömma orättvisan som Karp utsattes för. Han gjorde oss glada, det var hans enda brott.

Vakterna har svarta tatueringar som snirklar upp längs halsen

och över ansiktet. Bara ögonen och läpparna är fria från färg.

Tatueringarna är él-Tyranns stämpel. Tecknet på att de tillhör hans innersta krets. Karp är säkert tatuerad nu.

Flundran har berättat sanningen om él-Tyrann, diktatorn som

äger oss och härskar över alla. Han lider av inre förfrysning. Iskallt

hat är den enda känsla han äger och därför måste han stjäla de varma känslorna från oss peshk.

Skratt och glädje har större värde än diamanter för él-Tyrann.

När han stulit värmen från en peshk och lämnat kvar ett tomrum i hans själ, fyller han hålet med sitt eget kalla hat. Det är så han

rekryterar nya vakter. Han hjärntvättar dem. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att möta en sån ond man.

Vi borde ha försvarat Karp.

Men det är för enkelt att kalla det feghet att vi inte gjorde det.

16

I_Tva stader.indd 16

2014-03-10 13:35

Innanför murarna handlar det om att rädda sitt eget skinn. Till

och med skatorna vet det. Tappar man ett föremål på marken, en sked eller en knapp, slåss de om det tills den starkaste har hackat

ihjäl konkurrenterna. Om morgnarna samlar peshkkillarna ihop skatliken och kastar dem i elden.

Vi försvarade inte Karp eftersom vi ändå aldrig skulle få rätt.

Peshk har ingenting att säga till om.

Jag tänker ofta att vi borde rikta vår frustration uppåt istället.

Försöka komma åt Mäktingmännen som behandlar oss illa. Men ingen vågar göra det, då går vi samma öde till mötes som Karp: vi blir

arresterade, hjärntvättade och tatuerade. Vi blir förvandlade till vakter. Hellre peshk än vakt. Det är därför vi bara slåss med varandra.

Jag har sett Flundran fajtas. Han är helt orädd och slåss med

knytnävarna tills den andre ligger på rygg i dammet och tigger om

nåd. Flundran är bred över axlarna och har muskler som en vuxen.

Ingen kan sätta sig upp emot honom.

Även jag kan slåss för mitt liv. Jag lärde mig allt om mina kraf-

ter när jag strövade omkring i ödemarken och försvarade mig och Devil från galna överlevare.

Detta gäller i Rika staden: Om man får en liten fördel ska man akta

sig för att visa upp den. Om man skaffar sig en vän till exempel.

Flundran och jag skyltar inte med vår vänskap. Vi har svårt att lita på någon här. Jag litar inte ens till hundra procent på Flundran.

17

I_Tva stader.indd 17

2014-03-10 13:35

Det finns en kille här som hatar mig öppet, Hajen heter han.

Han har käften full av vassa tänder, är kortväxt och krum, blänger

ständigt snett. Jag håller noggrann koll på honom. Mer än en gång har han varit inne i mitt skjul och snokat. När tiden är mogen ska

jag sätta hårt mot hårt och fråga honom vad han har emot mig, när det är fritt från vakter och vittnen.

Två gånger har jag varit nära att flyga på de tatuerade vakterna.

Båda gångerna stoppade Flundran mig och räddade mig från arresten.

”Det är inte värt det”, fräste han, kopplade grepp och fällde

mig till marken. ”De retar upp dig och låser in dig. Det är deras nöje, bjud dem inte på det.”

Flundran och jag har ett motto: Den fege är feg, den modige

modig. Snacka inte i onödan, var misstänksam mot allt och alla.

Jag har en del fina minnen från ödemarken och från Rut och

grottan. Jag har Anja. Jag tänker inte glömma bort hur respekt och vänlighet känns och nöja mig med att leva som en peshk.

Varje natt ber jag till Aftonstjärnan att Anja, Devil och jag får

börja om någon annanstans, där alla människor har samma värde.

Flundran får gärna följa med oss. Jag önskar att han gjorde det. När jag var ny i Rika staden gav han mig fisk att grilla. Trots att jag bara

var en simpel fånge utan peshknamn var hans schyst och brydde sig.

18

I_Tva stader.indd 18

2014-03-10 13:35

I_Tva stader.indd 19

2014-03-10 13:35

Sommaren då det fruktansvärda hände var så het att jag knappt

kunde ha kläder på kroppen. Trädgården liknade en regnskog. Jag hörde nästan hur grönskan växte, det lilla knirret från grenar och strån. Dagarna i ända grejade mina föräldrar där ute, rensade

rabatterna, tuktade snåriga buskar och klippte gräsmattan. De bad

mig hjälpa till, men jag ville vara med mina kompisar. Vi fick aldrig nog av att simma omkring i det ljumma, lena sjövattnet. På kvällarna samlades vi på ängen i utkanten av villaområdet.

Hon som jag var kär i hade solblekt, nästan vitt hår. Det var

första gången som jag kände så starkt för en tjej. Jag blev blyg i

hennes närhet och undrade hur jag skulle bete mig. Hon vågade mer än jag och en kväll när gänget hade samlats på ängen bad hon mig att lägga mig ner med huvudet i hennes knä.

Jag rös när hon smekte mitt hår och ansikte med finger-

topparna. Klart att jag längtade efter att smeka henne tillbaka, de

fjuniga kinderna och den smala nacken. Helst av allt ville jag trycka min mun mot hennes och sticka in tungan, och varje gång 21

I_Tva stader.indd 21

2014-03-10 13:35

som jag fantiserade om det dunkade det så hårt i mig att jag nästan svimmade.

Plötsligt handlade livet om mer än fotboll. Men jag vågade

aldrig göra någonting av min längtan. Jag klarade inte ens av att ta det första steget. Tänk om hon knuffar bort mig, tänkte jag medan magen knöt sig. Tänk om hon skrattar ut mig.

Just den här dagen cyklade jag ensam hem från sjön. Min tjej hade börjat vara med en annan kille. Hon hade knappt sett åt

mig på hela dagen och tumlat runt som en delfin med den där andra killen.

Jag hämtade fotbollen och körde teknikövningar mot garage-

porten. Jag sparkade ursinnigt på bollen. Svetten rann från pan-

nan. Då och då tog jag paus och torkade ansiktet med tröjan. Jag brydde mig knappt om det som hände runt omkring. Visst märkte

jag att sommarljuset fladdrade till som lågan på ett stearinljus och

att trädgården sveptes in i ett underligt grått dis, men jag fortsatte att sparka det hårdaste jag kunde tills jag knappt såg fotbollen längre.

Strax innan det svarta regnet föll hördes ett brak. Himlen öppnade sig och sotiga regndroppar piskade mot mitt ansikte. Inom några

sekunder hade geggan smetats in i mitt hår och mina kläder. Jag minns en stickande lukt av svavel och hur allt skakade till och jag 22

I_Tva stader.indd 22

2014-03-10 13:35

föll omkull på asfalten. Huden skalades av från mina knän och det sved som tusen pissmyror. En bra stund låg jag kvar med bollen

under magen, för att skydda den. För att försöka förstå vad som hände.

Sen upphörde regnet och det blev märkligt stilla och tyst. Jag

undrade om jag blivit döv. Jag hörde inte ens mina egna steg när jag gick runt huset.

Det var som om jag hamnat i en drömvärld. Hela vår lummiga

trädgård var skövlad. På ett ögonblick hade alla gröna blad, äppelkart och blommor mejats ner. Grenar och buskar var upprivna från jorden med rötterna.

Jag sprang runt huset. Hela världen verkade insmord med sot.

Himlen var lika svart.

Tystnaden skrämde mig. Ensamheten.

Ett skrik formades i halsen, men jag vågade inte öppna mun-

nen. Om jag skriker så rämnar världen. Så tänkte jag.

Jag stod stilla och väntade tills sotmolnen skingrades. Himlen

blev kritvit. Solen brann. Då sprang jag ner i källaren från utsidan.

Innanför dörren fanns en sotig pöl som jag trampade i med

fotbollsskorna. Jag klafsade genom källardunklet till pannrummet.

Min schäferhund Timmy var dräktig och höll till där. Jag såg genast att hon hade fött sina valpar. Tre av dem låg stilla och liv-

lösa, en enda valp levde. Den lilla kraken hade blöt päls och pep som en mus. Timmy slickade honom ren. Valpen tog sig upp på 23

I_Tva stader.indd 23

2014-03-10 13:35

alla fyra med ovana, darriga rörelser. Det såg lustigt ut när han hela tiden trillade åt sidan. Men han gav sig inte utan kämpade sig upp igen.

Jag strök Timmy över ryggen för att berömma henne och hon

slickade mig på handen.

”Duktig hund”, sa jag. ”Du har fått en kille och han ska heta

Devil.”

Namnet passade dåligt på den hjälplösa kraken med igenklist-

rade ögon, men jag kände på mig att han behövde ett namn att växa i.

Det gick en stund. Sen ställde Timmy upp öronen och ylade.

Hade hon ont? Var hon sjuk efter valpfödandet?

Jag borde nog säga till mina föräldrar.

När jag gick mot trappan började ett ihåligt, genomträngande

ljud hamra och borra i väggarna. Ljudet ökade i styrka och till slut dånade det så högt att jag måste pressa handflatorna mot öronen för att stå ut.

Jag slängde mig ner på golvet med händerna över huvudet. Ett

efter ett for alla verktyg och grejer ner från hyllor och väggar som

projektiler. Jag hade tur som inte fick dem på mig och skadade mig.

Det var som om en jätte skakade hela huset.

När allt blev stilla igen ville jag genast springa uppför trappan

till köket för att söka efter mina föräldrar. Innan jag lämnade 24

I_Tva stader.indd 24

2014-03-10 13:35

pannrummet lyfte jag den nyfödda valpen ur lådan och bar honom med mig.

När jag kom uppför källartrappan upptäckte jag att världen

hade förändrats i grunden. Allt det som brukade finnas där var

borta. Överallt låg högar med allsköns bråte, det fanns avgrundsdjupa sprickor och hål.

Jag tog några försiktiga steg på den dammiga, såriga marken.

Kryssade mig fram. Sökte med blicken efter fotbollen. Svavellukten stack och brände i näsan. Jag grät och snorade.

Det var så det gick till. Så snabbt rycktes allt jag hade ifrån mig

och hela min gamla värld försvann. Förtvivlad stod jag med den nyfödda valpen i famnen och ropade efter mamma och pappa.

25

I_Tva stader.indd 25

2014-03-10 13:35

”Jag har berättat för dig vad som står i De gamla skrifterna. Den enda som kan utmana makten är en ung kvinna som kommer från vildmarken och bär sanningen inom sig som en skatt.”

Bakom en hög mu r f i nns t vå städer.

Hi t förs L eon o ch A nja ef ter att läng e ha vandrat i v i l dmarken.

Ett svar t reg n har fal l i t över jorden o ch dö dat nästan al l t . De hoppas att landet bakom mu ren sk a vara deras räddni ng . Men där döl jer sig en ond , seg reg erad värl d . I Fatt iga staden l ever kv i nnor na , i R i k a staden b or männen. Ö ver båda städer na härsk ar di ktator n él -Ty rann.

L eon o ch A nja t v i ngas i sär, men på varsi tt hål l smi der de planer om hu r de sk a ku nna f l y o ch åter förenas.

Eva Susso har skrivit ett 30-tal böcker, allt från bilderböcker till ungdomsromaner. Det grundläggande temat är ofta ungas utsatthet och deras relationer.

Boken Yummy nominerades till Barnens romanpris 2013.

I S B N 978-91-29-68899-3

9

O_TvaStader150x200.indd Alla sidor

789129 688993

2014-03-07 10:28