9789129688078

petrus dahlin & lars johansson

the world of voodoo

SAMLINGEN

Läs mer om Petrus Dahlin och Lars Johansson på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se Text © Petrus Dahlin och Lars Johansson 2013 Omslag: Märta Segerström 2013 Omslagsfoto: Elisa Lazo de Valdez/Corbis/Scanpix Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 ISBN 978-91-29-68807-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Petrus Dahlin Lars Johansson

Smärtan gjorde att han knappt kunde stå rak. Ett till glas med vatten hjälpte inte. Var kom det ifrån? Han hade varken ätit eller druckit något ovanligt, inte heller hade han träffat någon person de senaste dagarna som skulle kunnat smitta honom. Skuggan? Nej, hon var helt frisk. Det här kändes som någonting annat, en helt annan typ av smärta. Det var som om någon körde runt med vassa knivar i magen på honom, vred och bände, som om tarmarna skars i bitar och hela magen höggs i stycken. Han tog ett par steg bort från soffan i vardagsrummet mot telefonen i köket. Morgonljuset från köksfönstret bländade honom. Det var kanske läge att ringa efter en ambulans.

Helvete, Skuggan hade fått låna mobilen. Ett hugg, så ett till. Han vrålade avgrundsdjupt rakt ut. Benen vek sig, nu var det bråttom.

Om han inte kom till sjukhus var det över. Krampaktigt vred han om låset och föll ut i trapphuset. Ishmael tittade på magen, det kändes som om det forsade varmt blod ur den, men den var slät och fin. Han drog sig fram över det svalkande stengolvet mot grannen. Bankade liggande på. Vrålet från hans strupe överröstade allt. Inget svar. Ishmael pressade sig fram mot trappans avsats, kroppen föll ner de första två stegen. Så ett till, en brant vinkel och han rullade, krängde och föll ner till nästa avsats. Knivarna hade blivit till machetes. Tarmarna och

5

magsäcken kändes som köttfärs. Hans hesa skrik blev svagare och svagare. Någonstans långt borta hörde han en dörr öppnas. En bil bromsade in på gatan med ett tjut. Ett tjut som blandades upp med hans eget. Han öppnade ögonen. Men det var svart. Han slöt ögonen och försökte öppna dem igen. Lukten av blöt, kall jord svepte rakt igenom honom och han visste att det var över.

6

Genom den smala glipan mellan fönsterkarmen och fönsterluckan kunde Skuggan känna en varm vind pressa sig in. Ett vinande ljud blandades upp med cikadornas envisa läte. Fönstrets glas saknades och det var bara fönsterluckan som skyddade henne från omvärlden. Det mörknade ute. Vattnet speglade lampornas sken och härifrån höjden hade hon utsikt över stora delar av den lilla staden. Ljudet från en motorcykel på andra sidan bukten skar sönder måsarnas skriande.

Den smala trappan som ledde upp till det obebodda huset var lagad i omgångar, med tegelstenar och cement som i sin tur gått sönder och så ännu mer cement. En katt passerade över taket nedanför, vars takpannor var spruckna och lagade med gaffatejp.

Skuggan rös till. Hon tyckte inte om katter och kunde inte förstå hur man kunde ha dem som husdjur, en del människor delade till och med säng med dem.

Skymningen gjorde att hon inte kunde läsa skylten. Men där på andra sidan Port Vendres hamn stod det Gare Maritime i stora bokstäver. Snart skulle en av fruktbåtarna från Nordafrika lägga till. Den båt som skulle ta henne hem till Ooms. Hem till hennes by och hennes folk. De behövde henne. Snart. Men inte riktigt än.

7

Ishmael hade inte hört av sig på flera dagar och Skuggan började ana oråd. Nu hade det gått fem dagar sedan hon såg honom senast och matförrådet började tryta.

När mörkret lagt sig öppnade hon försiktigt ytterdörren och gick ut. Bakom huset låg den obebyggda kullen som skyddade byn från havets vindar. Hon såg sig omkring och gick upp mellan buskagen mot toppen. Där, längst uppe – där nord, väst, öst och syd mötte varandra – kunde hon låta känslorna ta över. Den mörka, stjärnklara natten, de blinkande lamporna nere i staden, lampornas reflexer i det svarta vattnet. Den varma vinden med smak av salt. Där var hon ensam, blottad och samtidigt så nära alltet.

Skuggan slöt ögonen och var hemma igen. Hemma hos mamma och sin bror Brima i Ooms.

Hon slöt ögonen och kände mammas varma hand, hur den smekte henne över kinden ner mot halsen. Mötte Brimas blick.

Hans kloka, stora, bruna ögon.

Hon slöt ögonen och ville inte öppna dem igen, ville inte se nuet.

Först Brimas död, sedan mamma Jemas. Hon kände hur vinden fick tåren på kinden att ändra riktning. Bara en aning, men tillräckligt mycket för att ingenting någonsin skulle bli som det en gång varit. Allt hängde ihop och allt hade kanske en mening. Kanske.

Skuggan var inte längre helt säker, hon var svagare än hon hoppats på, som ett skadeskjutet djur. Ge mig bara några dagar, tänkte hon. Några dagar till så är jag tillbaka igen. Stark. Målinriktad och beredd att ta över. Precis som mitt öde förutbestämt.

Framför henne låg kyrkan. Här trodde de inte på voodoo, här hade de en annan tro. Om hon förstått det rätt var de katoliker.

På toppen av den ljusblå kupolen stod statyn av en person med ryggen draperad i tyg. Det var härifrån sett omöjligt att se om det

8

var en man eller kvinna. Kanske kunde det vara Jesus eller någon av deras helgon, som Maria. Skuggan gick uppför kullen genom olivträdsbuskagen och agaven för att kunna se bättre. Något litet, runt skymtade bakom statyns vänstra axel. Förmodligen toppen på ett huvud. Då måste det vara Maria med Jesusbarnet i sin famn.

En plötslig känsla, som om deras helgon hade vänt henne ryggen, som om hon visste något Skuggan inte visste, drog genom henne.

Var det ett tecken att hon fick klara sig själv nu? Att Ishmael inte kommit var kanske ett bevis på det. Något hade hänt. Hon måste vidare annars skulle hon sitta som en höna i sitt bo och vänta på att bli plockad. Men hur skulle hon orka? Såret på handen hade läkt ganska bra, det var inget problem. Det var snarare den voodoo hon gjort på Miranda som fortfarande hade satt djupa spår i henne, som hade tagit så mycket av de krafter hon lyckats bygga upp i Stockholm. Nu måste hon vila. Hon måste bli stark igen för att kunna möta Zouzou.

En liggande rektangel avtecknade sig som en lätt skugga där akvariet tidigare stått. Han låg kvar i sängen och vände sig försiktigt om. Ännu en natt då han vaknat minst tio gånger. Det var tydligt att revbenen höll på att läka, den värsta smärtan var över men han hade fortfarande ont och svårt att sova.

Försiktigt satte han sig upp i sängen och tittade på klockan. Halv elva. Klockan ett skulle någon från försäkringsbolaget komma och värdera lägenhetsskadorna och Ruben hade lovat Doris att vara hemma då. Han gick ut i köket och gjorde ett par smörgåsar, satte sig sedan framför datorn som för tillfället stod i vardagsrummet.

Efter kaosnatten med det spräckta akvariet fungerade inte kontakterna i hans rum längre och hyresvärden var inte sugen på att lägga

9

ner pengar på huset som ändå snart skulle totalrenoveras. Det i sig var en stor överraskning, något som Doris slängt ur sig samma natt och som visat sig vara sant. De skulle få flytta, frågan var bara exakt när och vart.

På datorn satt en lapp från Doris som berättade att hon skulle komma hem lite tidigare och ville att han skulle vara hemma då.

Trots att det var sommarlov och han var ledig kände han nästan tvärtom. Det hade tillkommit många nya små regler på sistone.

Ruben slog på datorn och väntade, den segade på som om den var från förra seklet. Till slut kom han in på nätet. Den här gången skulle han inte kolla nyheterna, det var så lätt att fastna i att söka runt efter nya artiklar och kommentarer om Kevin. Det fick räcka nu. Ruben tog en sista tugga och borstade ner smulorna på golvet.

Sedan knappade han in Ooms i sökfältet. Han visste exakt vad för svar han skulle få: en skådis, några företag i Holland, en del av ett längre ord. Det var allt. Skuggans by Ooms fanns inte, i alla fall inte på nätet. Samma sak med Skuggan. Det var ju bara patetiskt att söka efter henne. Om han bara kunde hitta någon enda liten tråd att dra i. Han visste att hon var från Västafrika, men Västafrika var stort. Nigeria, Elfenbenskusten, Sierra Leone, Liberia … Ett tjugotal länder, till ytan lika stort som Europa. Hjärnskakningen hade gett honom vissa minnesluckor, men om han kom ihåg rätt skulle byn ligga på gränsen mellan Guinea och Sierra Leone. Trots alla satellitbilder och kartor hade han inte hittat någon by, han hade sökt igenom varenda gräns mellan länderna i närheten. Ljög hon? Var allt bara en bluff från Skuggans sida? Vad hette hon egentligen och var kom hon ifrån? Var hela historien om den tusen år gamla konflikten mellan Yagofolket och Zouzoustammen bara en enda stor jättelögn?

Sökte man på Yagofolket kom förslaget Sagofolket upp i stället.

Samma sak med Zouzou, allt han hittade var filmreferenser, med

10

andra ord ännu en typ av ”saga”. Ruben hade svårt att tro att allt var en lögn, eller rättare sagt, han ville inte tro att det var så. Skuggan var på alla sätt en riktig, äkta person av kött och blod och de som förföljde henne också. Och hon hade bevisat att voodoo fungerade, sådant som han tidigare bara trodde var påhitt, mumbo jumbo.

Han provade nya sökord för att försöka hitta något mer – voodooby, voodookonflikt, gränskrig – utan resultat. Han gick in på Google Earth och zoomade in gränsen mellan Guinea och Sierra Leone, gick så nära det var möjligt och gled längs med gränsen i den täta skogen för att hitta någon form av bebyggelse som skymtade mellan träden. En flod skiljde länderna åt. Inte en enda tillstymmelse till by. Nationalparker, skog, kanske djungel. När han förstorade bilden ytterligare blev allt bara ett gytter av oskarpa gröna pixlar.

Var är du, Skuggan?

Ooms, Oums, Åms, Houms. Han provade varenda variant på stavning han kunde komma på utan att komma någonstans. Kunde det verkligen finnas en by som inte på något sätt var med på de stora kända kartorna, som ingen satellit såg och som ingen kände till? Det lät otroligt men samtidigt hände det fortfarande då och då att det dök upp en okänd stam i de djupaste djunglerna i Borneo eller i Sydamerika.

Ruben lutade sig tillbaka, suckade och lät fingrarna ligga kvar på tangentbordet. Han hade gjort den här proceduren många gånger de senaste dagarna, varianter på samma tema utan att komma någonstans. Frustrationen växte inom honom. Hon betydde något för honom och hade berört honom på ett djupare plan. Under de veckor som de setts hade de kommit varandra nära. Men just nu var hon en nål i en enorm höstack.

Skuggan, var du än är kommer jag att hitta dig. Du är inte ensam.

Skuggan gick med tysta steg i de smala mörka gränderna, längs de branta trapporna i den delen av staden som lutade sig mot berget. Port Vendres var ingen nattstad. Några nattvandrare passerade under de glesa och bleka nattlamporna en bit bort, i övrigt var allt stilla. Hon kunde röra sig obehindrat, först genom de branta passagerna för att sedan närma sig kajen. Uteserveringarna var stängda. Måsarna hade rensat upp bland matresterna och vilade nu som siluetter mot månen. Vattnet slog mot kajen, rofyllt och lugnande. Nyfiket tittade Skuggan in genom skyltfönstren. En nersläckt souvenirbutik, en vinbutik, en restaurang, en till och sedan ytterligare en. Några mäklare och … Skuggan stannade till … en klädbutik. I skyltfönstret framför henne låg ett par enkla naturfärgade sandaletter. Hon böjde sig fram för att se bättre, det var svårt att se vilken storlek det var. Blicken gled bort från dem, vidare ner mot trottoaren och hennes egna, slitna, vita, för stora gymnastikskor, de som hon hittat i trädet den där första kvällen då hon träffat Ruben. Hon lät hans namn glida genom hjärnans vindlingar än en gång. Vad smakade det? Hur kändes det? Varmt. Omtänksamt. Starkt. Fast på ett bräckligt vis. Inte som tupparna hemma.

I mörkret bakom skyltningen skymtade klänningar. Enkla, dyra klänningar på exklusiva klädställningar. Inget hon någonsin skulle kunna ha råd med, och inte kunna ha på sig heller. Hon skulle aldrig kunna bli som Miranda. En sista blick på sandaletterna igen.

Vad skulle Ruben tycka? Att hon var fin? Eller skulle han bara tycka att hon härmade Miranda och gjorde sig till? Det skulle ändå inte imponera på honom. Hans hjärta fanns hos Miranda, så var det bara, och Skuggan hade ju till och med själv hjälpt Miranda att komma ännu närmare Ruben genom att fixa hennes rygg. Nerven som låg i kläm och hindrade henne från att göra vissa saker skulle inte längre vara ett problem. Nu skulle hon få sin prins och sedan skulle de leva lyckliga i resten av sina liv.

12

Hon sökte sin egen blick i skyltfönstrets glas. Men det var för mörkt och kanske var det lika bra. För stunden var hon svag och tvekade över saker hon aldrig tidigare ens reflekterat över.

Flera av husen i byn hade mindre trädgårdar. Försiktigt hoppade hon upp på murens kant och lät blicken svepa över den mörka trädgården. Besviket hoppade hon ner och gjorde om samma procedur ett tjugotal meter bort. Den här gången hade hon tur, fönstren i huset var släckta och i det ena hörnet stod ett tiotal krukor. En liten, torr gräsmatta dämpade det två meter höga fallet ner. Med en snabb rörelse tog hon fram kniven. Anis, rosmarin, basilika, salvia och paradiskorn. Några snitt senare kunde hon fylla plastpåsen med kryddor. Från ett litet träd tog hon några knappt mogna persikor. Via en vilstol och en vinstock som växte längs med muren var det inga problem att klättra upp och hoppa ner på den öde gatan utanför.

När hon lämnat den kuperade delen av staden bakom sig och var på väg att gena över torget höll hon på att snubbla på en liggande man. Skuggan böjde sig ner och kunde konstatera att han andades och att han låg på några bitar wellpapp – det var med andra ord inte någon som fallit och blivit liggande. Innan hon gick vidare lade hon varsamt persikorna på rad framför honom. Hemma i Ooms skulle aldrig någon få leva på det här viset, där skulle det vara hela byns skam och därför skulle det inte få hända. Hon kom att tänka på den man som en dag dykt upp. Hans kläder var trasiga, blicken sorgsen och trött, flera tänder saknades och han haltade. Ingen visste var han kom ifrån, eller vart han var på väg. Han talade inte deras språk, men de välkomnade honom, gav honom rena kläder, mat och en säng att sova i. Han fick bo hos dem i nästan en månad. Så en morgon var han borta – tillsammans med moster Mawas guldarmband och ett antal andra värdesaker.

13

Skuggan lade handen över persikorna, smekte lätt den mjuka ytan och rättade till dem. Hon var helt säker på att hennes folk skulle göra samma sak igen.

14