9789129687309

Av författaren till Sorgfjäril och Rum 213 – vinnare av Bokjuryn 2010 och 2011. ”Välskriven, lättläst, spännande och trovärdig.”

DAGENS NYHETER om Rum 213

O_Tredje tecknet.indd 1

Tredje tecknet

När Olivia hittar en mystisk nyckel i sin badväska börjar egendomliga saker hända. Varför vill katten Smilla inte längre vara i hennes rum? Vad är det för konstiga meddelanden Olivia skriver på nätterna?

Varför åker hissen ner i den mörka källaren?

Och vart går egentligen nyckeln?

INGELIN ANGERBORN

Olivia skrek högt och drog täcket över huvudet.

Hon andades häftigt och skakade i hela kroppen.

Hjärtslagen ekade så högt att det var svårt att uppfatta andra ljud, men hon tyckte precis att hon hörde steg som närmade sig. Nu kommer det, tänkte hon skräckslaget. Nu kommer det …

INGELIN ANGERBORN

Tredje Tred je tecknet tecknet 2013-03-15 15:38

Ingelin Angerborn

Tredje tecknet

I_Tredje tecknet.indd 7

2013-03-15 15:33

Läs mer om Ingelin Angerborn på rabensjogren.se ingelin.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Ingelin Angerborn 2013 © Omslag: Sofia Liljander © Omslagsbilder: Istockphoto/ Mehmet Torlak, Diane Diederich Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-29-68730-9 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Tredje tecknet.indd 8

2013-03-15 15:33

Kapitel 1 Olivia tryckte på sexan och kastade en hastig blick i spegeln.

Det långa mörka håret var rufsigt och hon hade nog blivit lite brun. Hissen tvekade och hon fick trycka en gång till innan den till slut klonkade igång och började sin långsamma färd upp genom huset.

Hon lutade sig mot väggen och blundade. Det hade egentligen varit en ganska bra dag. Första riktiga dagen på sommarlovet, solen sken och hon hade just varit och badat. Det var bara det där med Sonja och Milo. De hade inte hållit om varandra, inte ens hållit handen, men det var jobbigt ändå.

Bara att se dem ihop, att veta. Det var ju inte så det skulle vara.

Olivia öppnade ena ögat. Hissen hade stannat till någon sekund mellan två våningar, men fortsatte nu uppåt som om

9

I_Tredje tecknet.indd 9

2013-03-15 15:33

ingenting hade hänt. Hon suckade djupt och stängde ögat igen. Om jag bara hade varit lite modigare, tänkte hon, så skulle det kanske ha varit Milo och jag i stället. Men hon hade inte sagt ett ljud. Inte till någon. Inte ens till Sonja.

Hon hade bara gått där och varit kär i hemlighet, i över ett år. Och till slut gick det som det gick. På skolresan, när Olivia låg hemma med feber, hade Sonja plötsligt upptäckt hur gullig Milo var och fått ett ryck och frågat på honom. Och han hade sagt ja. Olivia kände hur det sved till i näsan och svalde hårt för att inte släppa fram tårarna. Hur hon nu överhuvudtaget kunde ha några kvar. Det var helt obegripligt.

Hissen stannade med ett nytt klonk, men den här gången var det på rätt ställe. Olivia tryckte upp hissdörren med axeln, drog nyckeln ur jeansfickan och låste upp. Klockan var bara tre, så mamma och pappa skulle inte komma förrän om ett par timmar. Egentligen gillade hon inte precis att vara ensam hemma, men just nu kändes det mest bara skönt. Hon hade ingen lust att prata med någon. Det fanns ändå ingen som förstod.

Olivia sparkade av sig sandalerna, släppte väskan med badgrejerna mitt på hallgolvet och gick ut i köket. Hon hittade inget som verkade gott, men tog ett glas mjölk för att

10

I_Tredje tecknet.indd 10

2013-03-15 15:33

dämpa suget i magen. Hon hade bara ätit en glass och lite godis sedan frukosten, men orkade inte fixa något nu. De skulle ändå äta middag när mamma och pappa kom hem.

Olivia rotade fram mobilen ur badväskan och gick in på sitt rum. Resten fick ligga så länge. Jag hänger upp det sedan … om en stund, tänkte hon och kastade sig på sängen.

Med några snabba dutt på skärmen letade hon fram sin favoritmusik, stoppade lurarna i öronen och blundade.

Det dröjde inte många sekunder förrän Milo dök upp på näthinnan igen. Tyvärr hade han sällskap av Sonja den här gången också. Det var lite som i verkligheten, faktiskt.

Hon ville ju gärna träffa både Sonja och Milo, men helst inte tillsammans. Sonja verkade däremot inte alls ha något emot att hon var med. Tvärtom fick Olivia ibland en känsla av att Sonja inte ville vara själv med Milo. Men kanske var det bara för att hon ville vara snäll. Och vad Milo ville hade hon ingen aning om. Han brukade mest bara le lite gåtfullt.

I kväll ska de i alla fall få vara ifred, tänkte Olivia och kände hur det snörde ihop sig i bröstet. De skulle ha filmkväll hemma hos Sonja. Olivia var också välkommen, men hon hade sagt att hon var upptagen. Sanningen var att mamma och pappa skulle iväg och att hon skulle vara ensam hemma

11

I_Tredje tecknet.indd 11

2013-03-15 15:33

hela kvällen. Det var inget hon gillade. Det var obehagligt på något sätt. Och ganska tråkigt. Men till och med obehagligt och tråkigt var betydligt bättre än att behöva se de två sitta och mysa i soffan. Det skulle hon bara inte stå ut med.

Olivia svalde hårt igen. Ibland kändes det som om hon hade ett hål någonstans inuti. I hjärtat eller något. Det hade inte bara med Milo att göra. Hon hade känt så länge, nästan alltid, trodde hon. Det var som om det saknades något. Som om det liksom fattades en pusselbit.

Hon öppnade ögonen och stirrade upp i taket. En liten prick rörde sig sakta borta vid lampan, men hennes blick var för suddig för att kunna se vad det var. En fluga eller spindel antagligen …

Kanske hade det varit annorlunda om jag hade haft syskon, tänkte hon och blundade igen. Hon hade frågat mamma och pappa ungefär tusen gånger om hon inte kunde få ett syskon, men de svarade alltid likadant. ”Vi är så glada att vi har dig, lilla gumman. Det vet du.” Det visste hon. Och hon visste varför också. Det var ju liksom inte en slump att hon var adopterad. Men och …? De kunde väl ha adopterat en till!

Ett förbifladdrande minne fick Olivia att dra lite på munnen. Hon hade kommit att tänka på den där gången när hon

12

I_Tredje tecknet.indd 12

2013-03-15 15:33

var liten, typ fem år eller något, och hade önskat sig en storasyster i julklapp. Som andra önskade sig ett pussel eller en docka. Nu stod det inte på önskelistan längre, men bara för att hon visste att det var omöjligt. Känslan var densamma.

Hon ville fortfarande ha en. En sån som Sonja hade, som man kunde låna kläder och grejer av och prata med om allt.

Det hjälpte inte att hon svalde så hårt hon kunde. En liten tår letade sig ut ur ögonvrån i alla fall och smög sedan sakta nerför hennes kind. Livet var verkligen inte rättvist. Varför skulle Sonja få ha både Milo och en storasyster? Och Olivia ingen.

Hon kröp ihop och höll just på att slumra till, när hon kände att något landade på hennes arm. Spindeln, tänkte hon och var plötsligt klarvaken igen. Men det var ingen spindel. Ingen fluga heller. Det var en liten röd nyckelpiga som sakta promenerade upp mot hennes hand. Olivia log. Hon hade alltid tyckt om nyckelpigor. De var så runda och söta på något sätt. Dessutom förde de lycka med sig. Enligt mormor i alla fall. Olivia lyfte handen en aning och räknade prickarna. Det var sju stycken. Hon förde handen ännu lite närmare, betraktade nyckelpigan en stund och log igen. Tänk om mormor hade rätt …

13

I_Tredje tecknet.indd 13

2013-03-15 15:33