Issuu on Google+

yvigt hår och smutsig klänning. Hon tittade på mig.

REBECKA ÅHLUND

Det var en flicka. Hon var kortare än jag, med trassligt, Det var något uppfordrande i hennes blick som syntes trots att det var så mörkt. ”Du måste släppa in den som bankar. Du kunde inte hjälpa mig. För mig var det för sent.” Ellas föräldrar har köpt ett sommarställe. Det ser ut som ett vanligt torp, rött med vita knutar. Men mystiska saker händer, saker byter plats och Ella känner sig iakttagen. Kanske har det med flickan på tavlan att göra, hon som följer en med blicken vart man än går.

REBECKA ÅHLUND

cover_flickanpatavlan130125orig.indd 1

2013-01-29 10:19


Rebecka Ă…hlund

I_Flickan pa tavlan.indd 3

2013-02-21 09:36


Läs mer om Rebecka Åhlund på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Rebecka Åhlund 2013 Omslag: Håkan Liljemärker Omslagsfoto: Maria Broberg Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 isbn 978-91-29-68729-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Flickan pa tavlan.indd 4

2013-02-21 09:36


1 Tjejernas omklädningsrum luktar alltid blöt strumpa. Samma lukt som pustar ur väskan när jag packar upp mina träningskläder: en stickig blandning av fuktig handduk, kallnad svett och något plastigt. Min mamma säger att det luktade likadant när hon gick i skolan, och det är länge sedan. Det ser fortfarande ut som då. I gymnastiksalen har nog golvet bytts ut ett par gånger, men omklädningsrummet är samma. Samma beigeflammiga linoleumgolv, mattslitet av alla grusiga skor som trampat här, trots att vi måste ta av oss till strumplästen utanför ett par backar som står uppställda vid hatthyllorna. Samma ljusgula väggar. Toalettdörren går i baklås varannan gång man låser, och vattnet i drickfontänen smakar sötaktigt och blir aldrig riktigt kallt. Det blir däremot vattnet i duscharna. Där inne stinker det mögel, kiss och schampo. Den del av väggen som inte består av kakel är full av centimeterstora hål in till killarnas dusch. När det var uppvisning på gymnastiken visade mamma vilket hon borrat. 9

I_Flickan pa tavlan.indd 9

2013-02-21 09:36


Hon såg nöjd ut över att det fortfarande inte var igentäppt. ”Jag fick kvarsittning en vecka, men det var det värt.” Nu satt jag på en flisig träbänk och sträckte ut musklerna i vänster lår. De andra hade just upptäckt en a4-lapp i en plastficka på dörren till duschrummet: ”Reparationer pågår och vattnet är därför avstängt. Vänligen öppna inga kranar.” Isabella skrek högst, om hur äckligt det var att inte få duscha. Hon och Kinga hade börjat gå till fritidsgården efter gymnastikträningarna. Det innebar att de ville duscha, tvätta håret, torka det med små, hopfällbara hårtorkar som de hade med sig, sminka sig och spruta på sig parfym innan de lämnade omklädningsrummet. Att inte kunna duscha var en katastrof. Mig spelade det ingen roll, jag skulle ändå bara hem. Det hade varit tjafs om träningstiderna redan förra året. Flera föräldrar tyckte att halv tio var alldeles för sent att sluta när vi skulle upp till skolan dagen efter. ”Orättvist och ojämlikt”, muttrade de och nickade mot killtruppens schema på anslagstavlan. Det var uppsatt mellan vårt och basketlagets och hade de bästa tiderna. Någons pappa skulle ringa rektorn. Men vi fick ändå samma tider när höstterminen började. Jag drog på mig pösiga collegebyxor över shortsen och snurrade ihop håret till en knut på huvudet. När jag tryckte ner den oanvända handduken överst i ryggsäcken såg jag Mumintrollets kompis Lilla My i den solkiga fönsterrutan. 10

I_Flickan pa tavlan.indd 10

2013-02-21 09:36


Det var jag. Isabella stod vid spegeln och pressade koncentrerat en puff med orange puder mot sitt svettiga ansikte. Jag log mot henne, drog på mig munkjacka och ryggsäck och ropade hejdå medan jag klev över backarna vid hatthyllorna. Alla jag tränar med går i åttan, men jag går bara i sexan. Vi har tränat gymnastik ungefär lika länge och är inte så duktiga att vi blir malliga, som de bästa av killarna. Men vi är bra. Jag är den enda i min klass som gillar redskapsgymnastik på skolgympan. Jag är bäst då. Ingen annan är i närheten. Men oftast spelar vi innebandy. Isabella hade börjat måla ett klumpigt streck under ögat nu, det var en ny grej. Hon ropade hej. Och sedan, med en ny konstig röst som hon just börjat använda: ”Du ska inte med till gården, förresten?” Jag visste att hon visste att jag visste att hon egentligen inte menade det. Isabella och Kinga var schysta mot mig, men det ingick i en sorts pakt att jag inte skulle svara ja när de undrade om jag ville hänga med. De är inte töntigast. Men de är verkligen inte tuffast heller, och om de kom dragande med en tolvåring till gården skulle det knappast vara bra för dem. ”Måste hem”, sa jag. ”Okej. Tjarå!” Isabella återgick till sin spegelbild, spärrade upp ögat och pillade lite till med kajalstrecket. 11

I_Flickan pa tavlan.indd 11

2013-02-21 09:36


Basketkorgarna hängde på sned när jag kom ut på skoltrappan. Det var redan mörkt och ena hälsenan sved. I morgon skulle den göra ont på riktigt. Jag genade genom hålet i stängslet. Vaktmästaren hade slutat laga det för länge sedan, eftersom det alltid klipptes upp igen. Min munkjacka fastnade i en ståltrådsstump och det blev ett litet hål. Vid eken, där de som tjuvrökte brukade tjuvröka, stod ett knubbigt rådjur och tuggade och stirrade rakt på mig. Jag glodde tillbaka. Något stötte in i min armbåge, ben mot ben med ett bonk. Tio meter framför mig rasade en svart fågelskrämma ihop. Jag trodde först att det var ett djur. Det var alldeles stilla i några sekunder, låg i en liten hög. ”Helvete!” skrek högen sedan. Det var en människa. Med något barnsligt och mjukt i den hesa rösten. Jag gick närmare. Det var en skejtare. Han halvlåg med ena benet framför sig i en onaturlig vinkel och såg ut som om han skulle börja gråta. Hans svarta jeans var trasiga på knät. Genom revan syntes smuts och grus i hud. Lite blod. ”Hur gick det?” sa jag. ”Fan tror du”, fräste han. Rösten var stadig nu, hårdare. ”Amen, ursäkta då.” Jag ryckte på axlarna och började gå. ”Nej, förlåt! Vänta.” Jag vände mig om och försökte se ut som om han bara var en skrikig fågel. 12

I_Flickan pa tavlan.indd 12

2013-02-21 09:36


”Jag menade inte att vara otrevlig. Det gjorde så jävla ont bara. Knät.” ”Okej”, sa jag. ”Ska du ditåt? Vi kan gå tillsammans”, sa skejtaren. ”Okej.” ”Jag heter Dylan.” ”Cool. Jag heter Ella.” Vi började promenera. Himlen var mörkblå och några få stjärnor blinkade mot mig, luften var kall. Det var tyst. ”Går du på Helenaskolan?” Jag nickade. ”Jag med! Snart. Jag är nyinflyttad. Ska börja i morgon, i 8c, är det samma?” Dylan lät hoppfull. Något sjönk i mina lungor. ”Nä.” Jag svarade för snabbt, men det var som det var. Förr eller senare skulle han fatta att jag bara gick i sexan och bara var tolv år. Vi gick lite långsammare nu, som om vi inte ville komma fram. Jag kikade på honom i smyg. Han hade dragit ner tröjmudden över handen som en vante och bar brädan under armen. Dylan var ganska kort för att gå i åttan, och så smal att hans svarta kläder knappt hängde kvar på den pinniga kroppen. Håret var gult, nästan vitt, som en stökig höstack på skallen. Han var solbränd och hade stora, vita framtänder som lyste när han log. 13

I_Flickan pa tavlan.indd 13

2013-02-21 09:36


”Jag ska hitåt, eller?” Han flinade. ”Jag bor där allt heter något med kryddor.” ”Då ska du ditåt”, sa jag och pekade åt motsatt håll. Dylan log tacksamt och släppte ner brädan i asfalten. ”Hejdå, Ella”, sa han. ”Vi ses i morgon i skolan, då.” ”Ja, kanske”, sa jag och försökte le. Han tog fart och rullade iväg som en liten åska. Jag ansträngde mig för att inte vända mig om.

14

I_Flickan pa tavlan.indd 14

2013-02-21 09:36


9789129687293