Page 1

petrus dahlin & lars johansson petrus dahlin lars johansson

Ruben och Miranda stod och stirrade på golvet. Mellan dem på det röda tyget låg voodoodockan och glodde tillbaka. Ett flyende minne av en kort men högst verklig mardröm. En vaken mardröm som knappt gick att skilja från verkligheten. Ruben vände sig långsamt mot Miranda och mötte hennes blick. De såg varandra i ögonen. Bröstkorg mot bröstkorg. Båda andades tungt, märkligt fyllda av energi och utmattning på en och samma gång. Deras ansikten var blanka av svett. Hade de gjort voodoo tillsammans? På riktigt?

I den västafrikanska byn Ooms rasar sedan tusen år ett krig mellan två rivaliserande klaner. Den slutgiltiga striden är nära och uppgiften att försvara och leda sitt folk vilar nu på Skuggans axlar. För att kunna vinna måste Skuggan fly långt bort för att samla kraft, en kraft som endast kan uppnås genom voodoo.

the world of voodoo

Men för den som öppnat dörren till voodoons värld och börjat experimentera med magi finns det ingen återvändo ...

OMS_Skuggan.indd 1

2012-07-09 14:26


Läs mer om Petrus Dahlin och Lars Johansson på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se Text © Petrus Dahlin och Lars Johansson 2012 Omslag: Märta Segerström 2012 Omslagsfoto: Elisa Lazo de Valdez/Scanpix Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-29-68422-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

INL_Skuggan.indd 2

2012-07-30 09.55


Petrus Dahlin Lars Johansson

INL_Skuggan.indd 3

2012-07-11 13:38


Dixon flydde skräckslagen ut i djungeln. Han kunde inte minnas hur han hamnat där i hyddan med Jema mitt i natten, men på något sätt måste han vara ansvarig för hennes död. Morgonens ljus pressade sig in mellan djungelns växtlighet och nu kunde han se att hans händer och underarmar var täckta av mörkt intorkat blod. Dixon passerade dödskallen som satt på en påle för att markera byn Ooms gräns. Dödskallens panna pryddes av ett inkarvat tecken, Yagofolkets tecken. Skyddet mot Zouzoustammen. Byns mark var helig och han kunde inte förstå hur han lyckats ta sig in utan att bli upptäckt. Yagofolket var hans vänner. Han hade aldrig haft några oförrätter med dem, tvärtom var de högt ansedda i byarna runt omkring. De stod för heder och ärlighet. En häxdoktor måste ha trängt ut hans själ och tagit över hans kropp. Det fanns ingen annan förklaring till det som hänt. Så måste det vara. En ande hade sadlat och ridit honom som en skenande häst. Han hade blivit besatt. Någon eller några av hans vänner måste ha haft kontakt med Zouzou. De hade fått betalt för att kidnappa honom så att han kunde användas i Zouzoustammens tusen år långa krig mot Yagofolket. Dixon var nu en del av kriget vare sig han ville eller inte. Han var befläckad och det enda nu var att hitta en svart

5

INL_Skuggan.indd 5

2012-07-11 13:38


mamba som kunde släcka hans liv. Det var inget värdigt slut, men allt var bättre än att leva vidare med vetskapen att han hade mördat Jema. Paniken spred sig i hans kropp som slingrande ormar, svetten bröt fram, stjärnorna på den klara himlen slocknade en efter en. Mörkret slöt sig kring honom. Han hade mördat Skuggans mamma, och nu visste han också Skuggans hemlighet. Skulle han lyckas ta den med sig in i döden?

6

INL_Skuggan.indd 6

2012-07-11 13:38


Tre veckor kvar till sommarlovet. Tre veckor kvar till friheten. Bit ihop. Håll låg profil. Härda ut. Ruben balanserade i strumplästen på grenen och stöttade sig mot stammen med ena handen. Den andra sträckte sig upp mot ett par gymnastikskor som hängde en bra bit ovanför hans huvud. Inte en chans att han skulle nå skorna utan att klättra högre upp, men det fanns inga fler grenar inom räckhåll. Han förbannade sig själv. Varför hade han gått till skolan med nya kritvita gymnastikskor? Det var ju som att be om problem. Kommentarerna hade haglat från Kevin och Zack och de hade lovat ”hjälpa” Ruben att smutsa ner skorna, men det hade stannat vid tomma hot. Först långt senare, på kvällen när mamma hade skickat honom till närbutiken för att handla lite, hade de gått till attack. Ruben hade tagit en genväg genom den mörka parken. Han hade gått med släpande steg på grusgången i ett försök att åtminstone få skorna lite dammiga när Kevin och Zack plötsligt hade kastat sig över honom. Han kände sig frustrerad när han tänkte på hur överlyckliga de sett ut när Kevin med ett första lyckat kast fått skorna att hänga över en gren i parkens högsta träd.

7

INL_Skuggan.indd 7

2012-07-11 13:38


Nu stod han där ett par meter upp i trädet och tittade uppåt. Han insåg att han skulle behöva en stege. Där uppe hängde de. De nya vita och dyra gymnastikskorna lyste retligt i mörkret. Utom räckhåll. Ouppnåeliga. Det knakade till under hans fötter, grenen bröts av och Ruben föll till marken via en parkbänk som slet upp en reva i byxorna och ett sår på hans knä. Tre veckor kvar till sommarlovet. Tre veckor kvar till friheten. Bit ihop. Håll låg profil. Härda ut.

Parken var inte stor. I alla fall inte om man jämförde med den i Port Mokombo. På kvällen försvann den och blev till en stor skugga. Staden pressade ihop parken, och asfalten som skiljde huset och parken åt påminde om en vallgrav. En tydlig markering för stadens hus att inte våga närma sig den tämjda delen av naturen, som en sista utpost, som en knallgrön rektangel i en grå värld med höga hus. Hon kände sig inte hemma i någon av delarna. Gräset var märkligt grönt och så kort, som om någon noggrant klippt det med en sax. Staden, den kalla grå cementen, de evighetslånga gatorna som hela tiden korsades av andra gator. De var som stora revor och rispor, precis som på Brimas rygg. Käpparnas slag hade skapat stora rutiga mönster. Hennes bror Brima var sedan länge död. Men jag lever, tänkte Skuggan. På något sätt levde hon, fast inte som hon var van vid. Hon var inte längre jagad, inte av soldaterna i alla fall. Det var annat som gjorde att hon var på flykt här i de norra delarna av Europa. Någon kom gående mot henne i mörkret. Det var svårt att avgöra om det var en man eller kvinna, kanske var det ett stort barn? Snabbt smög hon in bakom buskarna. Genom bladverket kikade hon mot den grusade gången. En kille. Inte äldre än hon själv. Han var väldigt tunt klädd trots den kyliga kvällen. Ett par

8

INL_Skuggan.indd 8

2012-07-11 13:38


jeans och en tunn tröja. Det var allt. Han haltade en aning när han gick. Det var något med hans knä. En reva som kantades av något mörkt, förmodligen blod. Hans blick sökte något. Det var en blick Skuggan kände igen. Blicken hos en jagad människa. Det prasslade till bakom henne och hon hörde röster. Hon vände sig om och såg två män med var sin hund. De såg ut att bara vara ute för att rasta dem, men hon vågade inte riskera att bli avslöjad. Snabbt smög hon genom buskarna och hukade sig när hon sprang över till den andra sidan av grusgången. Det flackande ljuset från parklyktan påminde henne om ett åskoväder som drog fram långt bort över savannen. Hon kröp in bakom träbänken och vidare in bland de täta buskarna. Här skulle de inte hitta henne. Skuggan kastade en blick mot kvällshimlen och fick syn på ett par vita gymnastikskor som hängde över en gren högt upp i ett träd. Hennes egna skor var slitna och leriga. Skorna uppe i trädet såg helt nya ut. Kanske borde hon klättra upp och undersöka om de var i hennes storlek? Hon bedömde det som en ganska svår men inte omöjlig klättring. En annan kväll eller natt kanske, när hon var säker på att hon var ensam i parken. Nu kunde hon slappna av för en stund. Hon hade ingen aning om vad klockan var men hon var trött och kände att hon behövde sova. Solen gick upp så tidigt här och fåglarna väckte henne varje morgon. Det enda sällskap hon haft de senaste veckorna hade varit ett par råttor som letat efter något att äta. De hade väckt Skuggan från hennes lätta sömn när de rotat runt i hennes matpåse. Nu hade hon den gömd i sin väska. För det mesta hittade hon matrester i papperskorgar. Senast en halv hamburgare utanför en snabbmatsrestaurang. Kylan kröp in under den gamla filt hon hittat några dagar tidigare tillsammans med en hög med kläder som någon ställt i några påsar utanför en butik med texten ”Frälsningsarmén”. Med dubbla lager av både byxor och tröjor, och resten av kläderna mellan

9

INL_Skuggan.indd 9

2012-07-11 13:38


sig och marken, var det ganska bekvämt. En bit bort hörde hon männen med hundarna prata med varandra, men de var lite för långt bort för att hon skulle höra vad de pratade om. Det var ett konstigt språk, men så var det nog med alla språk till en början. Skuggan vände sig om, bullade upp en tröja som kudde och somnade.

Fingrarna började se lite knotiga ut, konstaterade André medan han vred sina händer. När han tog på sig sina glasögon kunde han se rynkorna, lika skarpa som flodfåror på en satellitbild. Lika hastigt som han tagit på sig glasögonen tog han av sig dem igen. Snart var det sommarlov. Då skulle han åka till huset i Roslagen. Där skulle han få vara ifred. Där var det tyst och bilden av skolgården skulle snabbt suddas ut när han lät naturens ljud ta över. Nu var han en del av en sliten innerstadsskola där barnen mest påminde om dumma guldfiskar som simmade runt, runt på den asfalterade skolgården. Han slutade aldrig förvånas över ungarnas enkelspåriga liv. Varje år kom det nya barn som ställde ungefär samma idiotiska frågor som barnen året innan hade gjort. Hände inget? Utvecklades inte den mänskliga rasen? Med en tung suck stoppade han ner glasögonen i fodralet i samma stund som det ringde in till lektion. Det var en kvarn, en kvarn som mal på tills döden visade sitt fula nylle. Medan han gick upp för trapporna till andra våningen undrade han om det någonsin fanns en väg ur det jobb han hade. Tre år till skulle han få vänta innan han slapp de fula finniga enkelspåriga tonåringarna. Om en jordbävning skulle öppna jordens innersta och dra med sig hela skolan, elever och allt, skulle han bara likgiltigt konstatera att han verkade få ett par dagar extra ledigt. Det var allt.

10

INL_Skuggan.indd 10

2012-07-11 13:38


I klassrummet luktade det som vanligt tristess uppblandat med svett och svulstiga tonårsparfymer. Han öppnade fönstret och hörde koltrastens hoppfyllda sång till våren. Den fick honom att färdas till Roslagen på en millisekund. En utdragen rap från Kevin längst bak i klassen förde honom lika snabbt tillbaka till klassrummet. Vad har det här gänget för chanser ute i arbetslivet, tänkte han när han såg sig omkring. Vad ska det bli av dem? Vad vill de egentligen mer än att göra ingenting? Han själv förtjänade att vara ledig, till skillnad från guldfiskarna han hade framför sig. De hade än så länge bara belastat samhället och frågan var om de någonsin skulle kunna få något vettigt ur sig. Han bad dem att slå upp sidan nittiotvå i boken. Han sket fullständigt i om de gjorde det eller inte. De förstod ändå inte sitt eget bästa. Det knackade på dörren och i samma sekund gled den upp. Öppningen fylldes av en försenad elev som ursäktade sig, inte bara muntligen utan med hela sin uppenbarelse, sitt sätt att gå och att inte möta någons blick. Att han dessutom hade ett hål med intorkat blod på jeansen gjorde inte det hela bättre. Ruben. Ruben Forsgren. Det fanns många olika sorters elever. Vissa var skoltrötta. Vissa hade det trassligt hemma. Andra var omogna. En del var helt enkelt korkade, och så fanns det elever som Ruben. Elever som hade lätt för sig. Som blev uttråkade. Som behövde stimuleras. Fy fan. Inför varje termin kom nya direktiv om hur elever, eller individer som de kallades nu för tiden, skulle behandlas och stimuleras. André hatade folk som hävdade att allt var bättre förr, men i det här fallet tyckte han nog faktiskt att det var bättre förr. När han gick i skolan var det ingen som lade huvudet på sned och undrade hur man mådde eller om man kände att skolgången var stimulerande. Att fundera på det här gjorde André obekväm och irriterad. Nej, det var inte bättre förr. Det är inte bättre nu. När var det bra? André undrade om han höll på att bli gammal. Han

11

INL_Skuggan.indd 11

2012-07-11 13:38


stirrade på Ruben som satte sig vid sin bänk. Ruben var blond, hyfsat välbyggd och skulle kunna vara sångare i ett band André aldrig hört talas om. Ett band som sket i hur de såg ut och hur de klädde sig, men ändå lyckades charma tjejerna. Men så vitt André visste var Ruben inte med i något band. Han gick mest runt och verkade uttråkad. André blev irriterad. Ruben lyckades se ganska bra ut utan att bry sig, och han hade lätt för sig i skolan. Fy fan. Han försökte få tankarna på annat håll genom att studera ett par bröst i främre bänkraden, men snart rörde sig blicken tillbaka mot Ruben. André tyckte inte det var hans jobb att hålla på och dalta med olika individer och personligheter, och Ruben var den absolut värsta sorten. Hur fan kunde man bli uttråkad och känna sig understimulerad av att det gick enkelt i skolan? Obegripligt. ”Understimulerad”. Vilket äckligt ord. Många skitländer i världen har inte ens skolor, och här sitter vi och oroar oss över understimulerade elever. Löjligt. ”Klipp dig och skaffa dig ett jobb” sammanfattade ganska bra hur André såg på sina elever. ”Välkommen Ruben. Det är en stor ära för mig att försöka göra det här till en stimulerande dag för dig”, sa André syrligt. De andra eleverna tittade surt på Ruben. Idioterna fattade inte ironi och kände nog att Ruben särbehandlades. André log på insidan. Han fick in en bra poäng där faktiskt. Sedan försvann det inre leendet och han återgick till att oroa sig över om han höll på att bli gammal.

12

INL_Skuggan.indd 12

2012-07-11 13:38

9789129684223  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you