9789129683493

O_Paris_cherie.indd 1

2012-03-28 11.26

I_Paris chĂŠrie.indd 3

2012-04-03 18.34

Läs mer om Ida Pyk:

www.rabensjogren.se ida.elle.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Ida Pyk 2012 Omslag och kapitelrubriker: Fanny Jacobsson Omslagsfoto: Jenny Lexander Vinjetter och karta: monsieur Qui Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-29-68349-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Paris chérie.indd 4

2012-04-03 18.34

Paris/Stockholm/ plein de trucs et j’en oublie

I_Paris chérie.indd 5

2012-04-03 18.34

Någon ljus kväll när det är så varmt att man kan sitta på en bro utan att nästan frysa alls. Du ringer och frågar om jag vill ses vid Seine. Jag tar på

mig min randiga sommarklänning och de vita sandalerna och går ut för att träffa dig.

Vattnet är stilla, i den spegelblanka ytan ser jag Eiffeltornet glittra en bit

bort. Luften är rosaskimrande och luktar Paris. Dina armar är varma och nära.

I_Paris chérie.indd 7

2012-04-03 18.34

I_Paris chĂŠrie.indd 9

2012-04-03 18.34

Jag får syn på honom på en butiksinvigning på rue Saint Honoré. Han måste vara minst tio år äldre än jag, det är ju de flesta här inne. Men

det är något ungt över honom. Utväxtrufsigt hår, svart kostym med röd

fluga. Jag tror han ler mot mig, eller jag är inte säker. Han vänder sig i alla fall om och ser på mig, flera gånger gör han det. Det gör mig nervös. Jag

har en svart klänning och finskor med höga, smala klackar. På huvudet bär jag en crèmefärgad hatt. Kanske är det hatten som är för mycket?

Plötsligt kommer han fram och ställer sig bredvid mig. ”Ursäkta”, säger han. ”Kan jag ställa mitt glas här?” ”Ja visst, gör det”, säger jag.

Försiktigt sätter han ner glaset. Min blick vilar på gatan utanför.

Asfalten är fuktig av nytt sommarregn.

”Tycker inte du att det är stelt på såna här tillställningar?” säger han.

Jag vänder mig om. Folk står i små grupper och konverserar hög-

tidligt.

”Jo”, svarar jag. ”Det blir nog lätt så i det här området.”

Han dricker lite champagne och ser nu mindre blygsam ut. Sedan 11

I_Paris chérie.indd 11

2012-04-03 18.34

tittar han på mig och säger: ”Vad den där hatten är vacker mot ditt ljusa hår …”

Jag tittar överraskat upp i ett par blå ögon. De ser liksom extra blå

ut, eftersom håret är så mörkt. Han har ett försiktigt leende som visar en grop i ena kinden.

”Tack”, säger jag och ler tillbaka. ”Vad snällt sagt.”

”Nej”, säger han. ”Jag säger det inte för att vara snäll. Jag säger det

för att jag tycker det.”

Sedan försvinner han in i en klunga med människor.

Jag står kvar och känner mig liten och ensam. Rummet vi befinner

oss i är stort. Överallt finns genomskinliga skålar och höga vaser med tropiska blommor. Folk står utspridda i små öar och pratar. En och

annan känner jag igen från agenturen och de kan jag nicka till, men jag vet inte om det är mot mig man ler. Därför vänder jag mig om och fyller på glaset och låtsas le åt något grannen säger.

Jag blir kvar så tills det är dags att fylla på ett nytt glas, sedan går

jag ut på gatan och ställer mig vid skyltfönstret. Det är skönt att få slappna av i ansiktet några minuter. Det duggar lätt, luften är kvav

och ligger tjock över hustaken. Från trottoaren kan man se bort till Triumfbågen som står i ett silvergrått ljus.

När jag står där kommer någon och ställer sig bredvid mig. Utan att

se efter vet jag att det är han igen. Han säger ingenting. Men han står

nära och hans högra hand håller i ett glas nära mitt. Han är längre än jag. Om jag sneglar lite åt sidan kan jag ana det mörka, rufsiga håret

och profilen. Jag känner oavbrutet hans blick i nacken. Till slut måste

jag titta direkt på honom. Han ser ensam ut på något vis. Jag får en känsla av att han är ledsen.

”Vilken jävla skitfest”, säger han plötsligt. ”Ska vi dra härifrån?”

12

I_Paris chérie.indd 12

2012-04-03 18.34

Jag rodnar, vet inte vad jag ska svara. Hans hand är nu strax intill

min. Omedvetet flyttar jag min närmare hans så att de råkar röra vid

varandra. Det är snabbt över, men jag hinner ändå känna en ilning längs ryggraden.

”Var bor du?” frågar han.

”I Saint Germain.” Min röst är liksom hes. Hela tiden känner jag

hans blick.

”Jag följer dig hem”, säger han.

Sedan blir det tyst igen. Hemskt tyst.

”Jag vet inte”, stammar jag fram till slut. ”Jag borde …”

”Borde vadå? Vara kvar på skitfesten?” Han skrattar och tar mig i

handen. Hans fingrar är varma, självklara. ”Nej, nu följer jag dig hem, du borde inte gå ensam i Paris på natten.”

Det visar sig att vi ska åt samma håll. Och han kan ju lika bra gå

av vid samma station som jag, så han gör det.

Vi går tysta. Det känns bra att inte behöva gå hem ensam. I tan-

karna försöker jag formulera det på engelska, men innan jag hunnit få fram en ordentlig mening vänder han sig mot mig och säger:

”Imorgon ska jag ladda ner en ny låt av Serge Gainsbourg. Han var

ett geni. Har du hört den här: Ça c’est l’histoire. De Melody Nelson …”

Han sjunger inte högt. Men han sjunger och minst två gubbar vänder sig om och tittar irriterat på killen som sjunger mitt i natten.

Och det är då jag vet att jag tycker om honom. En värme sprider

sig genom kroppen.

”Ja, här är min gata”, säger han då. ”Jag bor bara några kvarter längre

ner, 3 rue des Trois Portes. Du klarar dig väl hem härifrån?”

Värmen försvinner lika fort som den kom. Jag ler och nickar men det

stramar konstigt i fingertopparna, jag vill hålla honom kvar.

13

I_Paris chérie.indd 13

2012-04-03 18.34

Just när jag känner det lyfter han handen i en vinkning och börjar

raskt gå bort. Men så hejdar han sig, vänder mitt i ett steg och säger:

”Jag är förresten fotograf. Jag fotar människor som jag tycker är

intressanta på gatan, streetstyle alltså. Jag skulle gärna vilja ta en bild av dig en dag när det passar.”

Då ser jag den lilla kameran som hänger i en rem över axeln. Han

frågar om mitt nummer och jag ser hur han skriver ner det på en lapp som liknar ett kvitto.

”Vad heter du då?” frågar jag.

”Nej men! Har jag inte sagt det? Jag är ju inte riktigt klok. Jag heter

Sébastien. Sébastien Rochet. Vad heter du?” ”Alva”, säger jag. ”Alva Björk.”

”Alva”, upprepar han. ”Jag har aldrig träffat en tjej som heter Alva.”

14

I_Paris chérie.indd 14

2012-04-03 18.34