9789129682021

OMS_Den sista utvagen.indd 1-3

Den sista utvägen

Den sista utvägen

kunnat föreställa sig.

Karina Berg Johansson

När Julies mamma dör måste Julie flytta ut på landet – till en moster hon knappt visste att hon hade.

I det lilla samhället Vägsände verkar däremot alla veta vem hennes mamma var. Det verkar nästan som om de även vet vem Julie är, som om de har väntat på att hon ska komma dit.

Så en kväll hittar hon ett gammalt foto i mosterns hus. Ett foto som avslöjar en mörkare sanning än Julie någonsin

Karina Berg Johansson

2012-07-06 09.10

Karina Berg Johansson

Den sista utv채gen

Läs mer om Karina Berg Johansson på rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se Text © Karina Berg Johansson 2012 Omslagsillustration © Dave Correia 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN: 978-91-29-68202-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

Kapitel 1

Den där första dagen i Vägsände släppte moster Henry av mig vid uppfarten till skolan som tornade upp sig på den gräsklädda kullen ovanför. ”Ledsen, raring”, sa hon, ”men jag måste verkligen skynda mig. Jag är sen som det är. Inte van vid att ha en unge i huset tydligen.”

Hon snodde ihop sina kastanjebruna lockar till en tofs i nacken och kastade en snabb blick i backspegeln för att bättra på det röda läppstiftet. ”Det är okej”, sa jag. Jag var inte direkt van vid att bo mitt ute i ingenstans tillsammans med en moster som jag aldrig hade träffat tidigare heller, men sedan i går kväll gjorde jag det.

Tydligen. ”Jag plockar upp dig runt fem”, fortsatte moster Henry. ”Gå bara ner till Lundbergs och vänta på mig efter skolan. Jag tutar när jag kommer.” ”Okej”, upprepade jag och tittade ner mot huvudgatan och den stora neonskylten som blinkade Lundbergs – öppet varje dag, fem till fem. Betydde det att de 5

hade öppet dygnet runt, att de stängde ungefär när moster Henry skulle hämta mig, eller att de inte ens hade hunnit öppna när det var dags för mig att gå?

Oavsett vilket så nickade jag ett ja på hennes fråga, lade till ett Bra, fast jag var rädd för att ingenting någonsin skulle bli bra igen.

Jag tog ett steg in under trädet där den grusade uppfarten slutade och gräsmattan började. Skuggan kändes på något sätt tryggare än solljuset. I mina svarta jeans och min svarta tröja gjorde den mig nästan osynlig där jag stod och såg moster Henrys bil försvinna nedför gatan.

Olyckan hade skakat om mig, minst sagt, men efter att ha tillbringat större delen av sommaren i en sjukhussäng var jag så gott som återställd från mina fysiska skador. Sorgen efter min mamma skulle ta längre tid än så att repa sig från. Tillsammans med min förmyndare Magnus Öhrn hade jag försökt hitta en lösning som skulle göra omställningen till mitt nya liv så lite traumatisk som möjligt. Helst ville jag vrida klockan tillbaka och göra allt som vanligt igen, men till slut hade jag tvingats inse att en nyligen föräldralös femtonåring inte kunde bo ensam. När Magnus Öhrn hittade min moster Henry kom de två överens om att hon var den bästa utvägen.

Så här var jag nu – mitt hem, mina vänner och min historia ett vagt minne som redan började blekna i kanterna – i den stad där min mor vuxit upp. En plats som 6

jag naturligtvis hört talas om, men som jag aldrig tidigare hade besökt.

För min mamma liksom för mig var Vägsände den sista utvägen.

Resan hit hade varit allt annat än smidig. Först ett tåg som dunkade fram över rälsen rakt ut i ingenstans i en evighet, och sedan en buss som blev alltmer tom för varje stopp. När jag klev av bussen var jag ensam kvar, bortsett från chauffören som log uppmuntrande när han hjälpte mig att lasta ur väskorna. Han verkade förstå exakt hur gärna jag ville kliva på bussen igen och bara åka med honom tillbaka.

Och kanske hade jag gjort precis det om inte min moster Henry stått där och vinkat åt mig medan ett varmt leende spred sig över hennes redan välbekanta ansikte. Jag kände igen henne direkt förstås, fast jag bara sett henne på fotografierna som min mamma visat mig. På de där bilderna var det alltid sommar och solsken och fest, och de verkade alltid ha roligt. Men det var förstås långt innan min mamma gav sig av och lämnade allt här bakom sig.

Tankarna på min mamma gjorde ont, men jag saknade inte bara henne. Amelia och Sara var förmodligen på väg till skolan just nu, pratade och fnissade om oväsentliga småsaker på samma sätt som jag också hade gjort fram till alldeles nyligen. Och så var det ju det där med Simon … Vi hade inte varit tillsammans direkt, men vi visste båda att vi var på väg åt det hållet. Eller 7

åtminstone hade vi varit det innan olyckan förändrade allt.

Jag blinkade mot höstsolen som trängde igenom lövverket ovanför.

Första dagen i Vägsände. Första dagen på mitt nya liv.

En klump av något kallt och tungt landade i min mage när lika delar ensamhet och rädsla blandades och blev till något större och tyngre. Jag tog ett fastare grepp om min väska och såg mig omkring trots att inget av det som låg framför mig var något jag såg fram emot. Jag skulle inte ha haft något emot att stanna precis på den här gräsplätten, skuggad av precis det här trädet, ända tills jag hörde moster Henry tuta nerifrån Lundbergs och det var dags att åka … hem.

Hem till något som ännu mest bara kändes som borta.

Klumpen i magen vred till.

Första dagen – första av allting! – var något jag helst ville slippa. Att tvingas gå igenom den ena nya grejen efter den andra så nära inpå den största tragedin i mitt liv gjorde inte saker och ting lättare direkt. Jag var helt enkelt tvungen att strunta i att det här var ännu en första gång, göra det bästa av en situation som jag inte kunde komma undan.

Min mamma skulle ha velat att jag åtminstone försökte.

Jag sneglade bort mot trappan som ledde upp till skolgården. Om jag inte hittade fram till klassrummet 8

kunde jag kanske hitta någon unge att fråga om vägen.

Eller så måste det väl finnas en lärare någonstans.

Någon som visste vart jag skulle.

Jag stod där under trädet och samlade mod, lyssnade på tystnaden. Nu när moster Henry försvunnit hördes inga bilar, vilket ju inte var särskilt konstigt, men det var något annat också. Något som saknades … ”Är du ny, eller?”

Den hesa rösten fick mig att snurra runt. ”Ja?” sa jag misstänksamt medan jag lät blicken svepa fram och tillbaka för att hitta den som pratade. ”Du är inte härifrån, så mycket kan jag säga”, fortsatte rösten.

Jag sköt väskan högre upp på axeln, höll i axelremmen som om den i sig gav mig trygghet, medan jag vred huvudet utan att hitta någon bakom mig heller.

Vad var det frågan om egentligen? Det enda som möjligen var värre än att träffa nya människor var att träffa sådana som man inte ens såg.

Så prasslade det till i trädkronan och när jag tittade upp gled en pojke ner från en av grenarna, tog ett vigt skutt och landade precis intill mig.

Han var ungefär i min ålder. Det vitblonda håret var klippt i en lustigt gammaldags frisyr som påminde om sådana där gamla svart-vita bilder med farbröder i hög hatt och tanter med lång kjol och knut i nacken. Hans trubbiga näsa var täckt av fräknar, och de isblåa ögonen ramades in av ögonfransar lika vita som hans hår. Den 9

hallonröda munnen såg mest ut som ett streck. Ett surt streck. Men det mest anmärkningsvärda var ändå hans kläder. Mörka byxor, vit skjorta och över den en rutig slipover som hade varit ute i den civiliserade värld som jag kom ifrån åtminstone de senaste trettio åren. Även med mina minimala kunskaper om det här stället kunde jag konstatera att han var härifrån. ”Jo …”, sa jag. ”Jag är härifrån nu. Jag bor där borta.”

Jag nickade snett bakåt, åt det håll dit moster Henrys hus borde ligga, medan jag febrilt försökte komma på vad hon hade sagt att byn hette. Grönaäng?

Böljandefält? Någonting sådant var det, någonting konstigt lantligt som fullkomligt dröp av charm och allmän gullighet.

Pojken kisade mot mig som om han försökte avgöra om jag ljög eller inte. ”Så du är …?” fortsatte han med den sura streckmunnen utdragen till en tveksam halvmåne som drog ner mot hans haka. ”Vad då? Fjorton, femton?” ”Japp,” sa jag. Mer än så tänkte jag inte berätta om mig själv för någon som uppenbarligen ifrågasatte allt jag sa. ”Bestäm dig. Vilket är det? Fjorton eller femton?”

Nu såg han plötsligt nyfiket på mig, som om min ålder var en mörk och viktig och oerhört spännande hemlighet som jag höll inne med. ”Det spelar ingen roll hur som helst,” sa han sedan innan jag hann svara.

10

Han tog ett litet steg närmare medan han betraktade mig ingående. ”Jag vet ändå vem du är”, fortsatte han triumferande. ”Du går i min klass. Fröken Fredin sa att det skulle komma en ny, och det måste vara du.”

Han kanske såg min förvåning. ”Det är inte särskilt många som kommer hit”, sa han och ryckte på axlarna. ”Så de som kommer är väldigt lätta att hålla ordning på. Dessutom vet alla här allt om alla. Du behöver inte ta det personligt eller så.”

Den tveksamma halvmåne-munnen vände upp i något som nästan liknade ett leende när han sträckte fram sin hand. ”Jag heter Ivar”, sa han. ”Trevligt att träffas.”

Hans hand var kall och fuktig mot min och jag släppte den som om jag stuckit mig på något; lite för fort och lite för tvärt för att det skulle vara särskilt artigt. Men om han märkte något så verkade han inte bry sig. ”Julie heter jag,” sa jag och tog ett nytt fast grepp om min trygga axelrem. ”Som månaden. Julie Sundell.” ”Ah …! Nu vet jag,” sa Ivar och knäppte med fingrarna, pekade på mig med ett nästintill anklagande pekfinger. ”Du är Henrys systerdotter, eller hur?”

Henry är ett smeknamn för Henrietta, ett namn som min moster hatat redan som barn enligt min mor, men ett namn som hon aldrig brytt sig om att ändra, bara förkorta.

11

”Exakt”, sa jag och nickade av ren nervositet. Om han redan visste allt om mig, varför frågade han då? ”Bor du hos henne?” frågade Ivar. ”Ute i Bäckland?”

Bäckland. Så var det! Precis så fyllt av lantlig charm och allmän gullighet som jag hade haft för mig.

Jag nickade igen och kände hur nervositeten började sjunka undan.

Trots att jag var ny, och trots att det var första dagen, så hade jag i alla fall hittat någon som hade en aning om vem jag var.

Eller snarare … någon som hade en aning om vem jag var hade hittat mig.

Ivar tittade tveksamt på mig, nöp fast underläppen mellan tummen och pekfingret medan han verkade fundera på något väldigt viktigt. ”Jag kanske inte borde säga något om det …”, började han. ”Vad?” frågade jag, plötsligt nyfiken. ”Äh”, sa han. ”Jag vill inte skrämma iväg dig det första jag gör. Vi kan ta det senare.”

Jag ville inte ta det senare, jag ville ta det nu, men Ivar bytte samtalsämne så fort att jag inte fick chans att fråga en gång till. ”Men hur fungerar det?” frågade han. ”Jag menar, är hon din moster?”

Han tryckte ner händerna i byxfickorna, lutade sig lite bakåt och stod och vägde på hälarna, gungade fram och tillbaka.

12

”Alltså, är ni släkt?” frågade han. ”Du vet, på riktigt?

Släkt i rakt nedstigande led, delar samma blod och allt sådant?”

Jag ryckte kanske till när han sa det och jag stirrade i alla fall alldeles säkert på honom. Prat om skador i allmänhet och blod i synnerhet gjorde mig fortfarande lite illamående och jag gjorde vad jag kunde för att slippa ta upp sådant. ”Japp”, sa jag bara och blinkade bort det som brände bakom ögonlocken. ”Vi delar samma blod. Släkt i rakt nedstigande led och allt sånt. Moster Henry är min mammas syster. Du vet, på riktigt”, lade jag till lite syrligt. ”Åh”, sa han och stirrade som om han inte hade sett mig förrän nu. ”Naturligtvis”, fortsatte han dröjande. ”Din mamma … Det var hon som kom undan.” ”Flyttade” hade väl varit mer passande, eller ”drog”?

Men de använde kanske inte så moderna ord häromkring. Med tanke på hur den här killen var klädd kunde man ju undra om tiden hade stannat utan att någon hade märkt det. Tänk om de inte ens hade teve här! ”Lydia Sundell …”, fortsatte han. ”Det var länge sedan.”

Vad menade han med det? Hur visste han förresten vad min mamma hette? För att nyss ha träffats så verkade den här killen veta väldigt mycket om mig.

Kanske var det precis som han sagt – att alla här visste allt om alla.

13

”Så, hur kommer det sig att du är här?” frågade han med en nyfiken blick.

Han visste tydligen inte allt ändå. ”Alltså …”, började jag och plockade med en tråd som fastnat på min väska.

Jag hade ingen lust att berätta om allt som hänt för första bästa jag träffade, även om just han kanske kunde visa sig bli en första bästa vän. ”Det har hänt lite grejer”, fortsatte jag vagt.

Jag sa inget om hur ledsen jag fortfarande var, hur mycket jag saknade allt som varit, hur mycket jag hatade att vara här eller hur jag hatade att vara tvungen att packa undan större delen av mitt liv i ett förråd för att jag inte kunde ta med mer än jag själv orkade bära (vilket, insåg jag nu, dessutom betydde att risken var stor att jag skulle vara precis lika hopplöst ute som Ivar om ett par veckor).

Jag drog efter andan, svalde hårt. ”Den allmänna uppfattningen var väl att lite miljöombyte var bra för mig”, sa jag när jag var säker på att rösten bar igen.

Ivar tittade deltagande på mig, fattade kanske att det fanns saker som jag inte ville prata om. ”Nåja”, sa han bara. ”Var sak har sin tid.”

Sedan slog han ihop händerna med en ljudlig smäll och log brett. ”Jag hoppas att du ska trivas här”, sa han. ”Trots allt.

Vi är i alla fall glada över att ha ett nytt ansikte att vila 14

ögonen på. Särskilt ett så vackert som ditt.”

Komplimangen fick mina kinder att bränna till. ”Kom”, sa han sedan och vinkade åt mig att följa efter när han började gå bort mot trappan. ”Dags att visa dig sevärdheterna.”

Ivar stegade iväg och jag skyndade efter honom.

Klumpen i magen började sakta lösas upp och jag var plötsligt lite nyfiken på vad som skulle hända nu. Kanske var det för tidigt att bara hata alltihop.

Vid toppen av trappan öppnade skolgården sig framför oss och Ivar slog ut med handen. ”Ta-da!” utropade han. ”Den enda …! Den bästa …!

Vägsände skola!”

Ungar i olika åldrar rörde sig över den asfalterade gårdsplanen mellan låga skolbyggnader i gult, grönt och rött. Några av de yngre lekte och sprang omkring medan de äldre mest hängde i små klungor och pratade eller rörde sig bort mot den gröna byggnad på andra sidan gårdsplanen där jag antog att klassrummen låg.

Ivar vände sig om mot mig och log med solen glittrande i ögonen. ”Välkommen”, sa han varmt. ”Alltså …”, sa jag, förvånad över att jag inte längre ville vända och börja springa åt andra hållet så fort benen bar. ”Om alla är lika trevliga som du så kommer det inte att bli några problem.”

Jag menade det verkligen. ”Ah!” sa han triumferande. ”Det är just det som är 15

problemet. Lita på mig. Det är de inte. Trevliga, alltså.”

Nu log han inte längre. ”Men oroa dig inte”, sa han snabbt, och drog en hand genom det ljusa håret så att det glänste i solskenet. ”Det är inte heller något personligt. Det är så folk är här omkring bara. Mörka och deppiga. Lite svåra, helt enkelt.” ”Men du är inte alls sådan”, protesterade jag. ”Du hade turen att träffa mig en bra dag”, sa han och blinkade så överdrivet att jag inte kunde låta bli att le tillbaka. ”Kanske det”, sa jag. ”Du räddade i alla fall min.”

Han svarade inte utan tittade ner, försökte dölja sitt nöjda leende. Sedan sparkade han undan ett löv som klibbade fast vid hans sko, och fortsatte gå.

Vi passerade klungor av ungar klädda i lika gammaldags kläder som Ivar. Eller var det kanske det som var modet här och så var det jag som var hopplöst ute? I så fall spelade det ingen roll att jag knappt hade med mig något hit. Inga av mina kläder skulle ha passat här ändå.

Ivar saktade in igen och pekade mot en låg, röd tegelbyggnad med massor av illgula fönster längs hela ena väggen. ”Där”, sa han. ”Där har vi. Det. Allra. Viktigaste.

Stället.”

Han uttalade verkligen orden med stor bokstav och punkt efter varje.

16

”Matsalen”, fortsatte han. ”Du kommer kanske inte att vilja äta något av det de serverar, men …”

Han stannade till och blängde på några småtjejer som hoppade rep innan han vände sig tillbaka mot mig. ”Jag vet inte hur kinkig du är”, sa han, ”men jag vill alldeles särskilt rekommendera att du håller dig borta från köttbullarna och den inlagda sillen.”

Han rynkade pannan och trummade med fingret mot underläppen. ”Nu när jag tänker på det så borde alla undvika den inlagda sillen”, lade han till. ”Alltid.”

Jag nickade och höll med, tänkte att ett gemensamt ogillande av inlagd sill var precis lika bra att bygga en vänskap på som om vi gillat precis samma sak. ”Men”, fortsatte han, ”bortsett från det är matsalen det ställe där man får alla sina sociala behov tillfredsställda. Både skvallret och allt det andra.”

Han specificerade inte vad allt det andra var, om det nu inte var den där maten som han tydligen inte gillade särskilt mycket. ”Och lita på mig”, sa han högdraget. ”Du vill hellre vara den som skvallrar än den det skvallras om.”

Jag nickade igen. Även om jag inte direkt ogillade skvaller ville jag så klart inte vara den som andra pratade om innan jag ens visste vilka de var.

De rephoppande tjejerna hade tagit en paus och stod nu i en klunga och blängde på oss. Uppenbarligen var vi i vägen för något som krävde mer utrymme. Ivar högg 17

tag i min arm och drog med mig åt sidan samtidigt som han pekade mot en gul byggnad bortanför matsalen. ”Det där däremot”, sa han, ”är stället du ska göra allt för att hålla dig borta ifrån.”

Han gjorde en kort paus. ”Gymnastiksalen”, sa han sedan hånfullt. Även om jag personligen gillade idrott ungefär lika mycket som inlagd sill blev jag förvånad. Vad kunde det finnas att göra på ett sådant här ställe om man inte höll på med idrott? ”Okej”, sa jag tveksamt. ”Av nån särskild anledning?”

Ivar stannade igen, nu på betryggande avstånd från hopprepstjejerna. Han tittade förvånat på mig med en antydan till ogillande smygande precis där bakom. ”Bortsett från att idrott är det mest idiotiska som någon någonsin kommit på?” frågade han med rösten drypande av sarkasm. ”Det mest idiotiska?” undrade jag.

En himla massa grejer är ju uppenbarligen så mycket dummare än sport, men han kanske inte menade riktigt så. ”Nåja”, sa han. ”Kanske inte det mest idiotiska, men du fattar vad jag menar. Det är dumt. Jag gillar det inte.

Räcker det?” ”Visst”, sa jag. Ytterligare en sak som vi var två om att inte gilla. ”Men om vi inte gillar det tillsammans så kanske det kan bli uthärdligt åtminstone?” ”Tro mig”, sa han. ”Jag har försökt. Det blir inte 18

bättre. Och det är omöjligt att göra det uthärdligt.

Fysiska aktiviteter och jag går inte ihop.”

En vindpust fick löven att virvla upp runt våra ben. ”Vi kan väl bestämma en sak?” sa jag och såg på Ivar med nytt intresse.

I mitt gamla liv var jag den duktiga, den som alltid gjorde läxorna, som alltid kom i tid. Man kunde inte precis påstå att något av det hade hjälpt direkt. Jag var trött på det. Plötsligt ville jag inget hellre än att ändra den jag hade varit, bli den jag ville vara. Här hade jag min chans. Ivar kanske kände till min mamma, men ingen här visste någonting om mig.

Jag kunde bli vem som helst.

Vara vem jag ville. ”Vi kan väl utmana varandra?” sa jag. ”Den som slipper undan gympan flest gånger utan att få frånvaro vinner.”

Simpelt skolk var dumt, men om vi gjorde det till en tävling …?

Ivars ögon glimmade till av iver. ”Jag visste väl att du inte var en sådan plugghäst som du ser ut att vara”, sa han.

Jag knep ihop läpparna, aningen irriterad över att det var så lätt att lista ut exakt vem jag var.

Eller, vem jag hade varit.

Hur som helst så var det slut med det. Från och med nu var jag en annan. ”Jag är ingen plugghäst”, sa jag och menade det.

19

Jag skulle minsann visa honom. Jag skulle minsann visa mig …!

Vi avbröts av en fotboll som kom flygande, så nära mitt huvud att jag kände vinddraget, och slog i väggen bakom oss med ett sugande smack. ”Vad håller ni på med?!”, ropade Ivar ilsket till den glåmige lillkillen som kom springande för att hämta bollen. ”Ni får väl vara lite försiktiga!” ”Ja, ja”, sa killen när han böjde sig ner och plockade upp bollen.

En stor dammtuss klängde fast vid killens jackärm.

Han viftade till utan att lyckas borsta bort den medan han trotsigt stirrade på Ivar. Sedan lyfte han bollen över huvudet och kastade den mot sina kompisar. ”Gubbe”, väste lillkillen över axeln innan han sprang iväg med dammtussen dansande efter sig. ”Så där är de”, suckade Ivar när vi fortsatte. ”Småungarna nuförtiden. Otrevliga och uppnosiga. Om det är sådan man blir av idrott klarar jag mig.” ”Och farliga för dammallergiker, dessutom,” sa jag och log brett. ”Håller med, om det är sån man blir måste vi verkligen hålla oss borta.” ”Det måste vi”, sa han sammanbitet. ”Lita på mig.

Det måste vi.”

Om mitt mål var att slippa gympan hade jag hittat den perfekta kompisen. Ville jag däremot hitta någon som skrattade åt mina skämt fick jag fortsätta leta. ”Hit ska vi”, fortsatte Ivar sedan och klappade med 20

handen mot väggen när vi rundade hörnet på en av de låga tegelbyggnaderna. Två tjejer i vår ålder satt på ett räcke bortanför entrén. På håll var de nästintill identiska.

Den ena var ljusblond, den andra en halv nyans mörkare.

Båda hade hellugg och håret uppsatt i gungande hästsvansar, båda var klädda i pastellfärgade jumper-set över vippiga kjolar med vita underkjolar som stack fram under dem. Den enda egentliga skillnaden var färgen på kläderna – den enas gick helt i rosa toner, den andras i ljusblått.

Modet i den här avkroken var uppenbarligen helt annorlunda än hemma. Jag behövde inte oroa mig över att jag knappt hade något med mig. Jag skulle skilja mig från alla andra oavsett. ”Titta inte”, väste Ivar och vände ryggen åt pastelltjejerna.

Naturligtvis gjorde det att jag inte kunde låta bli att titta just dit. Över hans axel såg jag hur de blängde på oss. Deras blickar svepte över mina svarta jeans och min svarta tröja, och de snörpte på munnarna när de nådde halsringningen som halkat ner över axeln och lämnat mitt behå-band synligt. ”Akta dig för de där två”, sa Ivar lågt. ”Vera Möller och Sonja Rosén…”

Vem som var vem var förstås omöjligt att veta, och det var inte rätt tillfälle att fråga. Jag fick tänka på dem som Rosa och Blå tills vidare.

21

”Och framför allt”, viskade han. ”Lita inte på dem.

Eller på vad någon annan säger om dem heller för den delen. De är visserligen de elakaste i klassen, men de är dessutom de som alla gör allt för att bli kompis med.” Över Ivars axel såg jag Rosa luta sig närmare Blå och viska något i hennes öra innan båda återigen vände sig mot oss och stirrade rakt på mig. ”Alla tjejerna”, lade Ivar till, ”vill bli vänner med dem, menar jag. Killarna hoppas naturligtvis på något helt annat.” Han log snett. ”Naturligtvis”, sa jag, som om jag visste precis vad han pratade om. Elaka fattade jag förstås, och visst, det där med att killarna ville något helt annat också, men varför skulle någon tjej vilja bli kompis med dem om de var elaka och dessutom inte gick att lita på?

När deras blickar mötte min log jag ändå mitt allra raraste leende.

De log inte tillbaka. ”Du också?” frågade jag Ivar. ”Hoppas på samma sak, menar jag?” ”Visst”, sa han glatt. Sedan lutade han sig närmare och viskade igen. ”Åtminstone låter jag dem tro det.

Det gör dem lättare att ha att göra med.”

Han sträckte på sig, rättade till skjortkragen under slipovern. ”Inte för att jag skulle göra det, förstås”, sa han. ”Beblanda mig med dem, menar jag. Jag sparar mig för den rätta.”

22

”Aha”, sa jag tveksamt. Hur stor var chansen att det fanns ens en enda som kunde vara rätt på ett sådant här ställe? Det bodde kanske typ några hundra personer i hela staden och skolan bestod bara av en enda klass för varje årskurs. Det fanns få att välja bland, oavsett om man valde rätt eller fel. ”Om de stör dig på något sätt”, fortsatte han, ”säg bara till mig. Jag tar hand om det.”

Jag nickade, glad och lite sorgsen på samma gång.

Det var så mycket nytt att ta in, så mycket som påminde om allt det som varit. Kanske var det inte för sent att vända om ändå, att bara börja gå över asfalten och sedan springa så fort jag kunde tillbaka till verkligheten. Min verklighet. Återvända till mitt liv i stället för att försöka vara någon annan, få Magnus Öhrn att inse att vi faktiskt måste hitta en annan utväg trots allt.

23