9789129681222

som bodde i ett radhus på Silverdalsvägen. En som inte blir störd av månljus och hör sus och knäppande läten i väggarna. Alla andra verkar ha så enkla liv. De bara fortsätter som om inget har hänt. Och de dras inte till folk i rullstolar och fosterbarn som äter för mycket godis.

Det måste vara den onda kraften. Och den kommer från mamma, det är jag säker på. Det mörka i henne har smittat mig.

Coco Moodysson är serietecknare. Onda krafter i Sollentuna är hennes första ungdomsbok.

O_Onda krafter i Sollentuna.indd 1-3

krafte ONDA da KRAFTER

On

I

r

SOLLENTUNA

ONDA KRAFTER I SOLLENTUNA

En originell, sorglig och mycket rolig berättelse om ensamhet och vänskap mellan några udda existenser.

Coco Moodysson

Jag önskar att jag var ett vanligt, okomplicerat sportbarn

Coco Moodysson Coco Moodysson

2012-06-25 15.41

Coco Moodysson

ONDA KRAFTER I

SOLLENTUNA

I_Onda krafter i sollentuna.indd 3

2012-06-27 15.30

Läs mer om Coco Moodysson på: rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Coco Moodysson 2012 Omslagsillustration: Matt Saunders Omslagsform: Anders Bergström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-29-68122-2 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Onda krafter i sollentuna.indd 4

2012-06-27 15.30

Egentligen är allting bra. Okej, inte perfekt, men allting kunde ha varit mycket, mycket värre.

Jag är inte jätteful, jag kommer inte från ett land med krig och jag sitter inte inlåst på ett hem där personalen tvingar mig att hugga ved hela dagarna. Ändå är det någonting som inte är som det ska.

En gång såg jag en film på tv om en liten pojke som det var något fel på, men ingen kunde komma på vad felet var. Han sa inte ett ord till någon och varje dag fick han arga skrikutbrott. Helt konstig var han.

Föräldrarna visste inte vad de skulle göra. De tog honom till psykologen, frågade honom tusen frågor och gav honom mediciner, men ingenting hjälpte. Felet gick inte bort.

Till slut bestämde de sig: de skulle åka till Mongoliet och träffa en äkta schaman. En sådan där magisk medicinman som har övernaturliga krafter och kan tala med andar.

Resan var lång och besvärlig och pojken skrek nästan hela tiden.

5

I_Onda krafter i sollentuna.indd 5

2012-06-27 15.30

Efter flera veckor kom de äntligen fram till schamanens tält, långt ute i ödemarken.

Schamanen tog pojken i sitt knä och såg på honom noga och länge. Han sa att det fanns en ond kraft i pojken och att kraften kom från någon av pojkens förfäder. Kanske från mamman eller så var det från pappan, jag minns inte riktigt. Men en sak var säker: det var något dåligt som måste bort.

Schamanen tog fram sitt heliga vatten och tvättade pojken med en trasa. Han viskade långa, krångliga meningar på ett främmande språk i pojkens öra och höll honom hårt i famnen. Sedan var det klart och han fick åka hem.

Redan nästa dag blev pojken bättre. Han fick aldrig mer några skrikutbrott och efter bara några veckor började han tala. Den onda kraften var borta.

Det är precis så jag känner. Det finns något ont och mörkt i mig. Något obestämbart. Något från mamma och pappa som aldrig kommer att suddas ut. Det har krupit in i vår familj och vi kommer aldrig att bli av med det.

Jag är ingen skrikunge, vem som helst kan se att jag är vanlig. I alla fall på utsidan. Men inuti är det något som gnager, något som är fel. Om jag bara kunde komma på vad det är. Tänk om det är en sådan där ond kraft som fanns i pojken i filmen?

Jag önskar att jag kunde tvätta mig ren i heligt vatten hos schamanen och bli av med det där svarta och onda.

6

I_Onda krafter i sollentuna.indd 6

2012-06-27 15.30

Det susar

Jag försöker sova men jag kan inte. Månen skiner rakt ner i min säng och det finns inga gardiner i mitt rum, ingen har orkat sätta upp några.

Varför finns det ingen luft här inne? I de flesta hus finns det luft, den sipprar in genom små, små hål som någon har glömt att täta.

Men i Prästens lägenhet finns inga hål, ingen luft. Ändå är det så lyhört att jag kan höra Jenny andas på andra sidan väggen. Jenny är Prästens dotter. Hon är nitton år, fem år äldre än jag. Fast vi har bott i samma lägenhet i nästan två veckor har vi knappt pratat med varandra. Vi säger bara hej, inget mer.

Nu hör jag hur Jenny bläddrar i en tidning. Jag vet precis vad det är för sort. Det är en av de där stora, sladdriga kändistidningarna med många bilder, sådana där man kan se olika kända personer sola topless, Hello! och Hänt Bild eller vad de nu heter.

Snälla, kan jag inte bara få sova.

Från vardagsrummet hörs tv-ljud och svaga röster. Det är Ulf och Prästen som pratar, men jag kan inte riktigt höra vad de säger.

7

I_Onda krafter i sollentuna.indd 7

2012-06-27 15.30

Det är bara ett dovt mummel där endast enstaka ord går att uppfatta: ”imorgon”, ”vi får se”, ”byt kanal är du snäll”.

Jenny vänder bladen hårt på andra sidan väggen.

Den här sängen är för mjuk, möblerna här inne är för bruna, jag kan inte sova här.

Men det värsta med rummet är inte möblerna eller månljuset som lyser mig rakt i ansiktet eller ljudet av Jennys tidningar. Det värsta är att det susar. Ett obehagligt litet sus som bara pågår och pågår. Jag fattar inte var det kommer ifrån. Är det elementen? Eller kommer det utifrån? Det där suset gör mig galen.

Alltihop är Ulfs fel. Ulf, min pappa alltså. Om han hade hållit sig borta från den där dejtingsidan hade han aldrig träffat Prästen, och allting hade varit som vanligt. Vi hade bott kvar i Farsta och jag hade kunnat andas i mitt gamla rum.

Ulf satt framför datorn hela dagarna och gjorde inlägg på den där meningslösa sidan. Han sa att han bara ville kolla, men han var lika desperat som alla andra. Vad skulle han med en präst till? Min pappa tror inte ens på gud. Han kunde väl ha valt någon med ett mer normalt yrke?

Det äcklar mig att tänka på hur främlingar tar kontakt med varandra på nätet. Det är inte svårt att tänka ut vilka fånigheter de skriver till varandra. Och de tror att de har så kluriga och roliga användarnamn men de är bara löjliga.

Jag förstår verkligen inte vad Ulf ser hos Prästen. Hon är blek och liten som en mus och viskar istället för att prata. Och det är något underligt med henne, hon ger mig rysningar. Hon ser ut som en mördare. En sådan där som verkar vänlig och normal 8

I_Onda krafter i sollentuna.indd 8

2012-06-27 15.30

utanpå men som lägger gift i folks mat när ingen ser på.

Och det konstiga är att hon aldrig pratar om gud. Kristna brukar inte vara som hon. De brukar ge bort sina pengar och prata om Jesus och vara goda.

Häromdagen gick vi förbi en hemlös som frågade om vi ville köpa en tidning, en sådan där som hemlösa brukar sälja för att få pengar till mat. ”Tyvärr min vän, jag har inga pengar,” svarade Prästen och såg sorgsen ut, trots att hon hade hela plånboken full med sedlar. Det såg jag när vi kom hem.

När ska Ulf vakna upp och förstå hur fel allting är? Aldrig, verkar det som. Det blir bara mer och mer och mer. Ulf är kär i henne på riktigt, och nu när de har flyttat ihop finns ingen återvändo. Jag kommer aldrig att komma härifrån.

Suset skaver i mina öron. Jag blundar och försöker tänka på något vackert. Att mitt fula bruna skrivbord som jag har fått av Prästen är av guld. Att ett stort, lugnt moln svävar över mitt huvud. Vissa säger att man ska tänka så när man inte kan sova. Men ingenting hjälper.

Hur jag än försöker blunda vill ögonen inte lyda, ögonlocken åker upp hela tiden och tvingar mig att se allting. Tankar som jag inte vill tänka letar sig in i mitt huvud. Jag måste göra mig av med det där skrivbordet, jag tror att det för otur med sig.

9

I_Onda krafter i sollentuna.indd 9

2012-06-27 15.30

Månadens anställda

Det är den där reklamen på tv nu, där de säger att glassen är gjord på färsk grädde. Jag tycker att den är så konstig. Jag menar, vad skulle glassen annars vara gjord av, gammal grädde? Eller menar de kanske att andra glassar är gjorda på något slags gräddpulver? Jag fattar inte hur de tänker.

Ulf var här inne nyss och hängde upp ett stort rosa lakan framför fönstret, så att jag ska kunna sova. Han satte upp det med häftstift.

Jag frågade om han kunde höra suset, men han förstod inte alls vad jag menade. ”Vilket sus? Jag hör ingenting”, sa han bara. ”Men hör du inte, pappa?” sa jag. ”Det låter jättehögt. Det är något i väggarna.”

Ulf lade örat mot väggen. ”Nä, jag hör ingenting.” ”Men det är något där, jag lovar. Jag hör det hela tiden, snälla ta bort det!”

Ulf började krypa omkring på alla fyra. Han lade örat mot 10

I_Onda krafter i sollentuna.indd 10

2012-06-27 15.30

elementet och lyssnade genom golvet, ner till grannen. Det såg ganska roligt ut för han hade fortfarande uniformen på sig, och hans kalsonger stack fram och man såg halva rumpan. ”Nej, jag kan inte höra något sus”, sa han. ”Det måste vara inbillning. Försök att slappna av bara, Alexander.”

Tänk om det bara är inbillning? Jag kanske håller på att bli galen. Eller så är det Ulf som hör dåligt.

Han stod kvar i dörröppningen. Det var något mer han ville. ”Är allt okej, grabben?” frågade han. ”Det känns inte bra att du sitter här inne hela tiden. Kom ut till oss om du inte kan sova, Postkodmiljonären börjar snart på fyran. Och i morgon flyger jag igen så då ses vi inte”, fortsatte han. ”Okej, jag kommer snart”, sa jag fast jag visste att jag inte skulle komma.

Min pappa är purser, det är därför han har uniform. En purser är ungefär som en flygvärdinna, fast lite extra fin. Det är pursern som bestämmer över de andra flygvärdinnorna på planet. Han har ansvaret för att maten serveras i tid och att ingen grips av panik om de måste nödlanda. Och när folk blir fulla och kräks eller vägrar att stänga av sina mobiltelefoner, då är det Ulf som måste säga till dem på skarpen.

Det finns ingen som är en sådan bra purser som Ulf, flera gånger har han blivit månadens anställda på SAS för att han är så ansvarsfull och ordentlig.

Men hemma är han lat och slarvig och struntar i om maten kommer i tid. Han städar nästan aldrig och slänger kläder och godispapper omkring sig. Förut var det jag som fick städa efter honom, men nu har Prästen tagit över.

11

I_Onda krafter i sollentuna.indd 11

2012-06-27 15.30

Ulf jobbar jämt och när han äntligen är ledig ligger han mest på soffan och kollar på tv och klagar på att han har ont i benen. Oftast är det meningslösa saker han tittar på: Go’ kväll eller Utbildningsradion eller barnprogram på finska.

Nu börjar Postkodmiljonären. Prästen säger att hon vill ringa in till programmet. Jag sa ju att det är något som inte stämmer, riktiga präster ringer inte till lekprogram i tv.

Häromdagen, när jag var ensam hemma, passade jag på att rota runt lite i lägenheten. Jag började i vardagsrummet, det är misstänkt hemtrevligt där inne. Fullt med prydnadssaker och mjuka små kuddar överallt. I hyllorna står underliga skulpturer gjorda av trä. Det är Bernt, Jennys pappa, som har gjort dem, det har Ulf berättat.

Bernt var blind och jobbade på Ericsson och hans största hobby var trä. En dag dog han bara, han drunknade i badkaret och ingen vet riktigt varför. Ulf säger att jag inte får fråga om det där. ”Nämn aldrig Bernts namn, det är väldigt känsligt”, sa han häromdagen när jag undrade.

Jag lyfte ner en av träskulpturerna från bokhyllan, den största.

Det var svårt att se vad den egentligen föreställde. Den såg ut som en stor, gul böj bara. Undrar om Bernt hade varit nöjd med den om han hade kunnat se. Förmodligen inte.

Sedan gick jag in i Jennys rum. Det var prydligt och välstädat där inne, utan det minsta lilla stök. Stora, fluffiga gardiner hängde för fönstren. Även om de var fula önskade jag att jag också hade haft sådana, det blir mycket mysigare med gardiner, inte så naket.

På byrån stod flaskor med olika brunkrämer och sprayer och ett foto på Paolo, Jennys pojkvän.

12

I_Onda krafter i sollentuna.indd 12

2012-06-27 15.30

Jenny går sista året på gymnasiet. Stylistprogrammet på Drottning Blankas Gymnasium. Jag fattar inte hur man kan vilja gå på ett gymnasium som har ett sådant namn. Och Jenny passar verkligen inte till stylist, hon klär sig bara helt vanligt och tråkigt.

Jag lyfte upp en av sprayflaskorna på byrån och sprayade lite på min hand. Det luktade gott, som vanilj. Sedan testade jag hårborsten. Att vara i Jennys rum kändes farligt, när som helst kunde hon komma hem. Jag lade tillbaka borsten och gick ut därifrån.

Lakanet som Ulf hängde upp gör ingen nytta. Tyget är alldeles för tunt, månljuset tränger igenom. Han borde tagit något mörkare och tjockare. Tänk om det trillar ner mitt i natten och häftstiften hamnar i mina ögon. Då blir jag lika blind som Bernt.

13

I_Onda krafter i sollentuna.indd 13

2012-06-27 15.30

Bobby

Min mamma bor i Norrviken, i en stor gul villa med flaggstång och äppelträd och staket runt omkring. Det är ett lyxigt och felfritt hus, ett sådant som alla människor önskar att de bodde i.

Det tråkiga är bara att det inte är hennes, det är Nicoles och Lasses. De bor där med sitt adoptivbarn Maxine, och mamma hyr bara ett rum.

Idag när jag kom dit var det Nicole som öppnade. Hennes ansikte var stelt och bekymrat. Man kunde se att hon hade försökt täcka över sina rynkor med smink. ”Var har du varit?” sa hon upprört. ”Klockan är över tio! Du kan inte komma så här sent.”

Långt inifrån huset hördes glad och poppig musik. Jag tittade efter Maxine men hon syntes inte till. ”Förlåt, jag glömde. Jag ska skärpa mig, jag lovar.”

Jag följde efter Nicole in i huset. Vi stannade utanför mammas dörr. ”Det här funkar inte”, sa hon allvarligt. ”Jag har gett dig en egen 14

I_Onda krafter i sollentuna.indd 14

2012-06-27 15.30

nyckel och ändå kommer du inte hit. Det här måste få ett slut.

Lasse och jag kan inget om hundar.” ”Okej, okej. Jag ska bättra mig.”

Bobby, mammas hund, satt mitt på golvet när jag kom in, rak i ryggen och med tungan hängande utanför munnen. När han fick syn på mig blev han överdrivet glad, han rusade fram och hoppade upp på mitt bröst så att jag nästan föll omkull. ”Lugn, Bobby, lugn”, viskade jag och tryckte ner honom. ”Jag är här nu.” ”Det luktar här”, sa Nicole och tog ett steg in i rummet. ”Men titta! Han har kissat på golvet!”

Mitt på trägolvet var det en stor, gul kisspöl. ”Oj, förlåt. Jag torkar upp när vi kommer tillbaka.” ”Det fattar du väl att det inte kan vänta.”

Nicole ryckte åt sig en handduk och började torka upp med arga rörelser. Bobby såg skamsen ut. Jag tog på honom kopplet och skyndade mig ut.

Det var lugnt och tyst på gatan, inte en enda människa syntes till. Utanför en av de fina gammeldagsa villorna stannade Bobby för att bajsa. Det tog en evighet. När han äntligen var klar skyndade vi därifrån så att ingen skulle se att jag inte plockade upp efter mig. Jag skulle hellre dö än att röra vid hundbajs.

Egentligen tycker jag inte om hundar, men vad ska jag göra?

Bobby är helt ensam i världen, han har bara mig. Hela dagarna sitter han i det gula huset och väntar på att min mamma ska komma tillbaka. Jag har inte klarat av att berätta sanningen för honom ännu.

15

I_Onda krafter i sollentuna.indd 15

2012-06-27 15.30

Vi gick ner till sjön. En liten vit hund skuttade omkring i rastgården, den rusade fram till staketet och ville hälsa. Bobby blev glad och ville hälsa tillbaka, men hon som hade den lilla vita hunden såg orolig ut. ”Kom så går vi, Näslund!” sa hon och drog med sig hunden därifrån.

De flesta hundägare blir rädda när Bobby kommer. De tror att irländska varghundar är farliga, bara för att de är så stora. Men de är rädda helt i onödan. Bobby är inte farlig, han är bara lite dum.

Det enda han bryr sig om är mat. Och så mamma förstås.

Han stod kvar en lång stund vid staketet och tittade efer den lilla vita hunden som försvann bort bland träden. Till slut såg man den inte längre.

När vi kom tillbaka till det gula huset blev Bobby orolig. Han stretade emot och vägrade gå in genom grinden. Förmodligen kände han på sig att han skulle bli instängd igen. ”Men kom igen! Jag har inte tid med det här”, sa jag.

Jag drog i kopplet det hårdaste jag kunde och Bobby hasade efter. Han klagade och pep och gnällde. Det lät som om han grät.

Nicole stod i hallen när vi kom in. ”Hur är det med din mamma egentligen?” Hon lät snällare på rösten nu. ”Hur mår hon?” ”Det är bra. Hon är nästan frisk från hjärnskakningen nu.” ”Hjärnskakning? Hon har ju varit inlagd i en två veckor?” ”Det är en svår hjärnskakning. Doktorn sa att hon behöver vila ut ordentligt. Annars kan det utvecklas till hjärnblödning.” ”Det här går inte längre! Ni måsta ta honom. Har du pratat med din pappa?”

16

I_Onda krafter i sollentuna.indd 16

2012-06-27 15.30

”Absolut, vi ska ta honom, snart, det finns en plan, jag lovar. Ulf ska bara ordna med några saker först.”

Bakom henne, i vardagsrummet, skymtade jag Maxine. Hon satt med ryggen vänd mot oss och kollade på tv. Framför henne på soffbordet stod en skål med godis.

Jag önskade att jag kunde säga som det är. Att min mamma inte alls har hjärnskakning, utan något mycket värre. Att det inte finns någon plan för Bobby. Att Ulf tror att Bobby befinner sig på ett hundpensionat i Rotebro. Men det gick inte.

Istället sa jag: ”Förresten, hon hälsar och tackar för allt ni har gjort för hennes hund.” ”Det var så lite”, sa Nicole, men hon lät inte som hon menade det.

17

I_Onda krafter i sollentuna.indd 17

2012-06-27 15.30