9789129680683

Till Scott, som alltid tror Läs mer om Ally Condie på www.rabensjogren.se

Översatta dikter: “Do Not Go Gentle Into That Good Night” av Dylan Thomas översatt av Lars-Inge Nilsson ”Poem in October” av Dylan Thomas översatt av Jan Berg ”Crossing the Bar” av Lord Alfred Tennyson översatt av Lars-Håkan Svensson

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Allyson Braithwaite Condie 2010 By arrangement with Writers House and Ia Atterholm Agency.

Originaltitel: Matched Översättning: Katarina Falk Formgivning: Irene Vandervoort/Anders Bergström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-29-68068-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Matchad.indd 2

2012-01-25 17:24:24

1

Vilken väg ska jag ta i natten nu när jag har lärt mig att flyga? Mina vingar är inte vita eller fjäderklädda. De är gröna. Av grönt siden som skälver i vinden och böljar och spänns när jag rör mig – först i en cirkel, sedan rakt fram och slutligen i helt egna formationer. Det svarta bakom mig bekymrar mig inte, inte heller stjärnorna framför mig …

Jag ler för mig själv åt mina barnsliga fantasier. Människor kan inte flyga men jag vet att det före Samfundet fanns myter om folk som kunde det. En gång såg jag en målning som föreställde sådana varelser. Vita vingar, blå himmel, gyllene cirklar ovanför deras huvuden, häpet uppåtvända blickar, som om de själva knappt kunde tro att det som konstnären skildrade var sant, att deras fötter inte vidrörde marken.

De där berättelserna är inte sanna. Det vet jag. Men en kväll som den här är det lätt att glömma. Lufttåget glider så mjukt genom den stjärnklara natten och mitt hjärta bultar så häftigt att det känns som om jag när som helst skulle kunna lyfta från marken och flyga rakt upp i himlen. ”Vad ler du åt?” undrar Xander och jag slätar ut ett veck på min gröna sidenklänning.

3

Matchad - red.indd 3

2012-01-23 12:17:07

”Allt”, svarar jag, vilket är sant. Jag har väntat så länge på det här.

På min matchningsbankett. På att för första gången få se ansiktet på den pojke som är min match. På att för första gången få höra hans namn.

Jag kan nästan inte bärga mig. Trots att tåget färdas snabbt går det ändå inte tillräckligt fort. Det svischar genom natten och ljudet bildar bakgrundsbrus till våra föräldrars dämpade röster och mitt hjärtas snabba slag.

Kanske kan Xander höra mitt hjärta slå för han frågar om jag är nervös. På sätet bredvid honom börjar hans storebror berätta om sin matchningsbankett för min mamma. Snart kommer Xander och jag ha våra egna historier att berätta. ”Nej”, säger jag. Men Xander är min bästa vän. Han känner mig alltför väl. ”Du ljuger”, säger han retsamt. ”Du är nervös.” ”Är inte du?” ”Inte jag inte. Jag är redo.” Han säger det utan minsta tvekan och jag tror honom. Xander är den typ av människa som vet vad han vill. ”Det gör inget om du är nervös, Cassia”, säger han tröstande. ”Närmare nittiotre procent visar tecken på nervositet inför sin matchningsbankett.” ”Har du memorerat all officiell matchningsinformation?” ”Nästan”, ler Xander och slår ut med händerna som för att säga: Vad hade du förväntat dig?

Gesten får mig att brista i skratt och dessutom har jag också memorerat all information. Det är svårt att låta bli när man har läst en text så många gånger och beslutet är så viktigt.

4

Matchad - red.indd 4

2012-01-23 12:17:07

”Du är alltså i minoritet”, säger jag. ”Du tillhör de sju procent som saknar nerver.” ”Naturligtvis”, svarar han. ”Hur visste du att jag var nervös?” ”För att du hela tiden öppnar och stänger den där.” Xander pekar på guldföremålet i mina händer. ”Jag visste inte att du hade en artefakt.”

Några få klenoder från det förflutna finns fortfarande i omlopp. Trots att Samfundets medborgare får lov att äga en artefakt vardera är de sällsynta och svåra att komma över. Såvida man inte har släktingar som har bemödat sig om att bevara dem och lämna dem vidare till nästa generation. ”Det visste inte jag heller förrän för ett par timmar sedan”, svarar jag. ”Farfar gav den till mig i födelsedagspresent. Den har tillhört hans mamma.” ”Vad är det?” frågar Xander. ”En dosa”, säger jag. Jag tycker om ordet. Dosa betyder liten ask. Jag tycker om hur ordet låter när man uttalar det. ”Vad betyder initialerna och siffrorna?” ”Det vet jag inte riktigt.” Jag drar med fingrarna över bokstäverna ACM och siffrorna 1940 som är ingraverade i locket. ”Men titta här”, fortsätter jag och öppnar dosan för att visa honom hur den ser ut inuti: en liten spegel och en fördjupning där den ursprungliga ägaren förvarade puder till ansiktet, enligt farfar. Nu använder jag den till att förvara de tre akutkapslar som vi alla bär med oss – den gröna, den blå och den röda. ”Det var ju behändigt”, säger Xander. Sedan sträcker han fram armarna och jag upptäcker att han också har en artefakt – ett 5

Matchad - red.indd 5

2012-01-23 12:17:07

par blänkande manschettknappar i platina. ”Jag fick låna dem av pappa, men man kan inte stoppa in någonting i dem. De är totalt oanvändbara.” ”De är alla fall fina.” Min blick vandrar upp till Xanders ansikte, till hans blå ögon och blonda hår ovanför den mörka kostymen och den vita skjortan. Han har alltid varit snygg, till och med när vi var små, men jag har aldrig tidigare sett honom uppklädd på det här viset. Pojkar har inte lika stora valmöjligheter när det gäller kläder som flickor. Alla kostymer ser i stort sett likadana ut. Men de får i alla fall välja färg på skjortan och kravatten och kvaliteten på tyget är mycket finare än den som våra civilkläder är tillverkade av. ”Du är fin”, fortsätter jag. Den flicka som får veta att hon är hans match i kväll kommer att bli överlycklig. ”Fin?” säger Xander och höjer på ögonbrynen. ”Är det allt?” ”Xander”, säger hans mamma som sitter bredvid honom, med en röst som är både road och förebrående. ”Du är vacker”, säger Xander till mig och jag rodnar lite trots att jag har känt Xander i hela mitt liv. Jag känner mig vacker i den här klänningen: isigt grön, böljande, hellång. Den ovana känslan av siden mot hud får mig att känna mig lätt och graciös.

Bredvid mig hör jag mamma och pappa dra efter andan när stadshuset plötsligt dyker upp, skimrande i vitt och blått och strålande av ljus som signalerar att det här är en alldeles speciell högtidskväll. Jag kan inte se marmortrappan som leder upp till byggnaden än, men jag vet att den är skinande blank. Jag har tidigare bara sett stadshuset på avstånd men aldrig varit inne i det. I hela mitt liv har jag väntat på att få gå uppför de där bländvita trappstegen och stiga in genom dörrarna.

6

Matchad - red.indd 6

2012-01-23 12:17:07

Jag vill öppna dosan och titta i den lilla spegeln för att försäkra mig om att jag är lika vacker som jag känner mig. Men jag vill samtidigt inte verka fåfäng så jag kastar bara en snabb blick i lockets blanka yta.

Dosans välvda lock förvränger mina drag en aning, men det är fortfarande jag. De gröna ögonen. Det kopparbruna håret som i dosan ser mer gyllene ut än i verkligheten. Den lilla raka näsan.

Hakan med antydan till grop i, precis som farfars. Alla de yttre drag som gör mig till Cassia Maria Reyes, exakt sjutton år.

Jag vrider på dosan och förundras över hur perfekt över- och underdelen passar ihop. Lika perfekt kommer snart jag själv att vara matchad. Eftersom jag fyller år den femtonde, samma dag som banketten hålls varje månad, har jag alltid hoppats att jag skulle bli matchad på min födelsedag – men jag visste att det inte alls var säkert att det skulle bli så. Man kan bli kallad till sin bankett när som helst under året efter att man har fyllt sjutton. När meddelandet om att jag verkligen skulle bli matchad på min födelsedag kom via kommunikationsporten för två veckor sedan, tyckte jag mig nästan kunna höra hur alla bitar föll på plats, precis som jag alltid hade drömt att de skulle göra.

För trots att jag som nybliven sjuttonåring inte ens hade behövt vänta i en hel dag på min match, hade jag på sätt och vis väntat i hela mitt liv. ”Cassia”, säger mamma och ler mot mig. Jag blinkar och tittar förvånat upp. Mina föräldrar har rest sig upp och står beredda att gå av tåget. Xander ställer sig också upp och slätar till kavajärmarna. Jag hör honom ta ett djupt andetag och jag ler för mig själv.

Han är kanske lite nervös trots allt.

7

Matchad - red.indd 7

2012-01-23 12:17:07

”Då var det dags”, säger han till mig. Hans leende är fyllt av värme. Jag är så glad att vi blev kallade samma månad. Vi har delat så mycket av vår barndom att det känns helt rätt att vi nu också får uppleva slutet på den tillsammans.

Jag ler mot honom och ger honom den finaste välgångsönskningen vi har i Samfundet: ”Jag önskar dig ett optimalt resultat.” ”Detsamma, Cassia”, svarar han.

När vi stiger av lufttåget och börjar gå mot stadshuset krokar mina föräldrar arm med mig. Jag är omsluten av deras kärlek, som jag alltid har varit.

Det är bara vi tre i kväll. Min bror Bram får inte vara med på matchningsbanketten eftersom han inte har fyllt sjutton. Den första matchningsbankett som vi får uppleva är alltid vår egen. Jag kommer dock att få vara med på Brams bankett eftersom jag är äldst. Jag ler för mig själv och undrar hur Brams match kommer att vara. Om sju år får jag veta det.

Men i kväll är det min kväll.

Det är lätt att se vilka som ska matchas. Vi är inte bara yngre än alla andra utan också klädda i vackra klänningar och skräddarsydda kostymer, medan våra föräldrar och äldre syskon är klädda i civilkläder och bildar bakgrunden som vi får blomma mot.

Stadsfunktionärerna ler stolt mot oss och mitt hjärta svämmar nästan över när vi stiger in i salen.

Förutom Xander, som vinkar hej då till mig innan han försvinner i vimlet för att hitta sin plats, ser jag en annan person som jag känner. En flicka som heter Lea. Hon har valt den klarröda klänningen. Det är ett bra val och hon är tillräckligt vacker för att bära 8

Matchad - red.indd 8

2012-01-23 12:17:07

upp en så pass iögonfallande klänning. Hon ser emellertid orolig ut och snurrar nervöst sin artefakt, ett armband med röda stenar.

Jag blir lite förvånad över att se Lea här. Jag skulle ha gissat att hon var en singel. ”Titta på porslinet!” utbrister pappa när vi till slut hittar våra platser vid bankettbordet. ”Det påminner om Wedgwoodskärvorna som vi hittade förra året …”

Mamma ser roat på mig och himlar med ögonen. Inte ens på en matchningsbankett kan pappa låta bli att lägga märke till sådana detaljer. Min pappa arbetar flera månader i taget i gamla stadsdelar som ska restaureras och förvandlas till nya bostadssektorer för allmänheten. Hans uppgift är att gå igenom lämningar och reliker från ett samhälle som inte ligger så långt tillbaka i tiden som man skulle kunna tro. Just nu arbetar han till exempel med ett särskilt intressant restaureringsprojekt: ett gammalt bibliotek. Han sorterar ut sådant som Samfundet har klassificerat som värdefullt.

Men i nästa ögonblick måste jag skratta när mamma inte kan låta bli att kommentera blomsterarrangemangen, som råkar vara hennes expertområde eftersom hon är botaniker. ”Åh, Cassia!

Titta på dekorationerna. Liljor!” Hon kramar min hand. ”Varsågoda och sitt”, säger en funktionär från podiet. ”Middagen kommer snart att serveras.”

Det är nästan komiskt hur snabbt alla intar sina platser. För trots att vi beundrar porslinet och blomsterarrangemangen, och främst är här för att bli presenterade för vår match, kan vi ändå inte låta bli att längta efter maten. ”Det sägs att den här fina maten ofta är bortkastad på de som ska matchas”, säger en man med jovialiskt utseende som sitter 9

Matchad - red.indd 9

2012-01-23 12:17:08

mittemot oss och ler brett. ”De är så nervösa att de knappt får ner en tugga.” Och någon sanning ligger det kanske i det han säger.

En flicka i rosa klänning som sitter en bit längre ner vid vårt bord stirrar bara på sin tallrik utan att röra någonting.

Det problemet har inte jag. Även om jag kanske inte direkt slukar maten så äter jag åtminstone lite av allt – de ugnsbakade rotfrukterna, det väldoftande köttet, de krispiga grönsakerna, den krämiga osten och det varma och luftiga brödet. Måltiden känns som en dans, som om det här är en bal såväl som en bankett. Serveringspersonalen placerar tallrikarna framför oss med graciösa rörelser. Maträtterna är lika pyntade som vi, fast med örter och garnering. Vi lyfter de vita servetterna, silvergafflarna och de blänkande kristallglasen som om vi rörde oss till musik.

Pappa ler lyckligt när en servitör placerar en assiett med chokladtårta och vispgrädde framför honom. ”Underbart”, viskar han så tyst att det bara är jag och mamma som kan höra det.

Mamma skrattar lite åt honom, viskar någonting retsamt i hans öra och han tar hennes hand och kramar den.

Jag förstår hans entusiasm när jag själv stoppar en bit av tårtan i munnen. Smaken är mörk och fyllig utan att vara övermäktig.

Det är det godaste jag har ätit sedan den traditionella vinterlovsmiddagen, och det var flera månader sedan. Jag önskar att Bram hade fått smaka det här och under några sekunder funderar jag på om jag kanske skulle kunna ta med lite av min tårtbit till honom.

Men hur skulle jag få hem den? Den skulle inte få plats i min dosa.

Att försöka gömma den i mammas väska är uteslutet, även om hon mot förmodan skulle gå med på det. Min mamma är inte den som bryter mot regler.

10

Matchad - red.indd 10

2012-01-23 12:17:08

Jag kan inte spara den till ett senare tillfälle. Det är nu eller aldrig.

Jag har precis stoppat in den sista biten i munnen när funktionären på podiet åter tar till orda: ”Vi är nu redo att börja!” meddelar han.

Jag sväljer det sista av tårtan i rena häpnaden och i nästa ögonblick känner jag en plötsligt uppflammande vrede. Jag fick inte njuta av den sista tuggan. ”Lea Abbey.”

Lea fingrar nervöst på sitt armband när hon reser sig upp och väntar på att få se ansiktet på sin framtida livskamrat framträda på skärmen. Hon är dock noga med att hålla händerna lågt så att pojken som ser henne på en skärm någonstans i ett annat stadshus bara ser den vackra blonda flickan och inte hennes oroliga händer som oupphörligen vrider på armbandet.

Det är märkligt hur vi klamrar oss fast vid skärvorna av det förflutna samtidigt som vi inväntar vår framtid.

Det finns naturligtvis ett system i matchningen. Stadshus över hela landet är i kväll fyllda med människor och matchningarna meddelas i alfabetisk ordning efter flickornas efternamn. Jag tycker lite synd om pojkarna som inte har en aning om när deras namn kommer att ropas ut och de måste resa sig upp. Eftersom mitt efternamn är Reyes kommer jag att vara någonstans i slutet av mitten. I början av slutet.

I nästa ögonblick syns en pojke på skärmen. Han är blond och snygg och han ler när han ser Leas ansikte på sin skärm. Lea ler också. ”Joseph Peterson”, ropar funktionären. ”Lea Abbey, du har 11

Matchad - red.indd 11

2012-01-23 12:17:08

matchats med Joseph Peterson.”

Bankettvärdinnan kommer fram till Lea med en liten silverask och vi ser att Joseph Peterson får en likadan ask där han befinner sig. Lea sätter sig ner och tittar längtansfullt på silverasken, som om hon skulle vilja öppna den direkt. Jag förstår henne. Inuti asken finns det ett mikrochip med bakgrundsinformation om hennes match. Alla som blir matchade i kväll får ett sådant. Längre fram kommer samma askar att användas till ringarna som vi får när vi ingår äktenskap.

Skärmen växlar tillbaka till standardbilden: en pojke och en flicka som ler mot varandra med glittrande ljus och en funktionär i vit uniform i bakgrunden. Trots att Samfundet gör allt för att matchningsproceduren ska flyta på så smidigt som möjligt växlar skärmen ibland över till den här bilden. Det betyder att vi måste vänta på grund av någonting som händer någon annanstans. Den är så komplicerad – matchningen – och återigen kommer jag att tänka på de invecklade dansstegen som människor förr i tiden behärskade. Men till den här dansen är det bara Samfundet som kan koreografin.

Bilden på skärmen tonar bort.

Funktionären ropar ut ännu ett namn. En annan flicka reser sig.

Fler och fler får sina silveraskar. En del ställer dem på den vita duken framför sig men de flesta håller dem hårt i handen, ovilliga att släppa taget om sin framtid så snart efter att ha blivit presenterade för den.

Jag ser inga andra flickor i den gröna klänningen. Det gör mig ingenting. Jag gillar att för en gångs skull inte se ut som någon annan.

12

Matchad - red.indd 12

2012-01-23 12:17:08

Jag väntar med dosan i den ena handen och mammas hand i den andra. Hennes handflata är fuktig. Först nu inser jag att hon och pappa också är nervösa. ”Cassia Maria Reyes.”

Det är min tur.

Jag reser mig upp, släpper mammas hand och vänder mig mot skärmen. Mitt hjärta bultar och jag känner mig frestad att börja plocka med fingrarna på samma sätt som Lea hade gjort, men jag står helt stilla med högburet huvud och blicken stadigt riktad mot skärmen. Jag tittar och väntar, fast besluten att den flicka som min match ska få se på skärmen i sitt stadshus någonstans i Samfundet ser samlad, lugn och vacker ut. Han ska få den absolut bästa tänkbara bilden av Cassia Maria Reyes.

Men ingenting händer.

Jag står där och tittar mot skärmen medan sekunderna tickar och det enda jag kan göra är att stå där och fortsätta le.

Det börjar surra av viskningar runtomkring mig. I ögonvrån ser jag hur mamma sträcker fram handen mot mig och sedan drar tillbaka den igen.

En flicka i grön klänning står och väntar med bultande hjärta.

Jag. Skärmen är mörk och den förblir mörk.

Det kan bara betyda en sak.

13

Matchad - red.indd 13

2012-01-23 12:17:08

2

Sorlet stiger som ljudet av fladdrande fågelvingar under stadshuskupolen. ”Din match är här i kväll”, säger bankettvärdinnan leende. Människor runtomkring mig ler och ljudnivån ökar ännu ett snäpp. Vårt Samfund är så vidsträckt och städerna så många att sannolikheten för att den som är perfekt för just dig ska vara någon i din egen stad är minimal. Det är länge sedan någonting liknande inträffade här.

De här tankarna snurrar runt i mitt huvud och jag blundar ett kort ögonblick när det går upp för mig vad det egentligen innebär.

Inte i teorin utan för mig, flickan i grön klänning. Att jag kanske känner min match. Det kan vara någon i min skola. Det kan vara någon som jag ser varje dag, någon som … ”Xander Thomas Carrow.”

Xander reser sig vid sitt bord. Ett hav av ansikten, vita dukar, gnistrande kristallglas och blanka silveraskar ligger mellan oss.

Jag kan inte tro det.

Det här är en dröm. Människorna tittar på mig och sedan på den stilige pojken i mörk kostym och blå kravatt. Det känns inte verkligt förrän Xander ler mot mig. Jag tänker, det där leendet 14

Matchad - red.indd 14

2012-01-23 12:17:11

känner jag, och plötsligt ler även jag och stormen av applåder och den starka doften av liljor övertygar mig om att det här inte är en dröm, att allt det här faktiskt händer på riktigt. Drömmar varken doftar eller låter så mycket som det här. Jag bryter lite mot konventionen och vinkar till Xander och hans leende blir ännu bredare. ”Ni kan sätta er igen”, säger bankettvärdinnan. Hon låter glad över att vi är så glada och naturligtvis bör vi vara det. Vi är ju trots allt perfekta för varandra.

När hon kommer fram till mig med silverasken tar jag försiktigt emot den. Men jag känner redan till det mesta av det som ryms i den. Xander och jag går inte bara i samma skola, vi bor också på samma gata och har varit vänner så länge jag kan minnas.

Jag behöver inget mikrochip för att veta hur Xander såg ut när han var liten eftersom jag redan har ett överflöd av sådana bilder i mitt huvud. Jag behöver inte ladda ner en lista över vad han tycker om eftersom jag redan vet allting. Favoritfärg: grön. Favoritsport: simning. Favoritaktivitet på fritimmarna: spel. ”Gratulerar, Cassia”, viskar pappa i mitt öra. Han ser lättad ut.

Mamma säger ingenting men hon strålar av glädje och kramar mig hårt. Bakom henne reser sig en annan flicka och vänder ansiktet mot skärmen. ”Din familj kan skatta sig lycklig”, viskar mannen som sitter bredvid pappa. ”Ni behöver inte lägga er dotters framtid i händerna på en fullkomlig främling.”

Jag förvånas över hans missnöjda ton och det slår mig att hans kommentar skulle kunna tolkas som olydnad. Hans dotter, den nervösa flickan i rosa klänning, hör det också och skruvar besvärat 15

Matchad - red.indd 15

2012-01-23 12:17:11

på sig. Jag känner inte igen henne. Hon måste gå på en annan skola i vår stad.

Jag tittar återigen åt Xanders håll men det är alltför många människor i vägen och jag kan inte se honom. Andra flickor turas om att resa sig upp. Varje gång visas ett ansikte på skärmen men ingen annan möts av en svart skärm. Jag är den enda.

Innan vi går tar bankettvärdinnan Xander, mig och våra familjer lite avsides för att säga några ord. ”Det här är en sällsynt situation”, säger hon men korrigerar sig genast. ”Inte sällsynt. Ursäkta mig. Den är bara ovanlig.” Hon ler mot Xander och mig. ”Eftersom ni redan känner varandra kommer processen att se lite annorlunda ut för er. Ni vet redan mycket av det som finns här.” Hon gör en gest mot våra silveraskar. ”Det finns dock ett par nya riktlinjer för uppvaktning inlagda på era mikrochip och ni bör så snart som möjligt bekanta er med dem.” ”Vi läser dem i kväll”, lovar Xander allvarligt. Jag försöker låta bli att himla med ögonen åt honom eftersom han låter exakt som när en lärare i skolan ger honom en hemläxa. Han kommer att läsa de nya riktlinjerna och memorera dem på exakt samma sätt som han läste och memorerade den officiella matchningsinformationen. Och sedan rodnar jag när jag plötsligt minns en passage: Om ni väljer att bli matchade kommer ni att skriva äktenskapskontrakt vid tjugoett års ålder. Studier har visat att fertiliteten hos både män och kvinnor är optimal vid tjugofyra års ålder.

Matchningssystemet har skapats för att medborgarna ska få sina barn så nära denna ålder som möjligt och på så vis säkerställa största möjliga sannolikhet för en frisk avkomma.

16

Matchad - red.indd 16

2012-01-23 12:17:11

Xander och jag kommer att dela äktenskapskontrakt. Vi kommer att få barn ihop.

Jag behöver inte ägna de kommande åren åt att lära mig allt om honom eftersom jag redan känner honom nästan lika bra som jag känner mig själv.

En vag känsla av förlust överraskar mig. Mina jämnåriga kommer att ägna de kommande dagarna åt att hänga över foton av sina matcher, skryta om dem på lunchrasterna och ivrigt vänta på mer information. Längta efter det första mötet, det andra mötet, och så vidare. Den spänningen existerar inte för Xander och mig. Jag kommer inte att fundera över hur han är eller dagdrömma om vårt första möte.

Men sedan ser Xander på mig och frågar vad jag tänker på och jag svarar: ”Att vi har haft en enorm tur.” Jag menar det verkligen.

Det finns fortfarande mycket att upptäcka. Fram till nu har jag bara känt Xander som kompis. Nu är han min match.

Bankettvärdinnan korrigerar mig vänligt. ”Inte tur, Cassia.

Det finns ingenting som heter tur i Samfundet.”

Jag nickar. Naturligtvis. Jag borde veta bättre än att använda ett så ålderdomligt och inexakt ord. Numera existerar bara sannolikhet. Hur sannolikt eller osannolikt det är att någonting ska inträffa.

Bankettvärdinnan fortsätter: ”Det har varit en intensiv kväll och det börjar bli sent. Ni kan läsa riktlinjerna för uppvaktning en annan dag. Ni har gott om tid.”

Hon har rätt. Tid är det Samfundet har gett oss. Vi lever längre och bättre än några andra människor i historien och det beror till stor del på matchningssystemet som garanterar att vi föder fysiskt och psykiskt friska barn.

17

Matchad - red.indd 17

2012-01-23 12:17:11

Och jag är en del av allt detta.

Mina föräldrar och familjen Carrow kan inte sluta prata om hur underbart det här är och när vi går nerför stadshustrappan tillsammans lutar sig Xander intill mig och viskar: ”Man skulle nästan kunna tro att de har arrangerat alltsammans.” ”Jag kan inte fatta det”, säger jag och känner mig upprymd och en aning yr. Jag kan inte tro att det här är jag, i en vacker grön klänning, med guld i den ena handen och silver i den andra, sida vid sida med min allra bästa vän. Min match. ”Det kan jag”, säger Xander retsamt. ”Faktum är att jag har vetat det hela tiden. Det var därför jag inte var nervös.” ”Jag visste det också”, skojar jag tillbaka. ”Det var därför jag var nervös.”

Vi skrattar så mycket att vi först inte märker lufttåget och sedan följer ett kort ögonblick av tafatthet när Xander sträcker fram handen för att hjälpa mig ombord. ”Här”, säger han med allvarlig röst.

Ett ögonblick vet jag inte vad jag ska göra. Det är någonting nytt i beröringen mellan oss nu och jag har redan händerna fulla.

Då griper Xander tag om min hand och drar in mig i vagnen. ”Tack”, säger jag när dörrarna stängs bakom oss. ”Inga problem”, säger han. Han släpper inte min hand, men den lilla silverasken skapar en barriär mellan oss samtidigt som en annan raseras. Vi har inte hållit varandra i handen på det här viset sedan vi var barn. När vi nu gör det korsar vi den osynliga gräns som skiljer vänskap från någonting större. Det pirrar längs armen. Att få stå här tillsammans med min match och känna hans hud mot min är en lyx som ingen av de andra som blev matchade i kväll får uppleva.

18

Matchad - red.indd 18

2012-01-23 12:17:11

Lufttåget för oss bort från stadshusets gnistrande isvita ljus mot bostadssektorernas mjukare gula verandabelysningar och gatlyktor. Jag ser på Xander samtidigt som gatorna flimrar förbi utanför på vägen hem mot bostadssektorn Lönnen. Gatlyktornas varma sken påminner om färgen på hans hår och hans ansikte är vackert och tryggt och vänligt. Och välbekant. Men om man alltid har vetat hur man ska se på någon känns det underligt när perspektivet plötsligt förändras. Xander har alltid varit någon som jag inte har kunnat få och det har varit likadant för honom.

Nu är allt annorlunda.

Min tioårige bror, Bram, väntar på oss på verandan när vi kommer hem. När vi berättar för honom om banketten tror han nästan inte sina öron. ”Blev du matchad med Xander!? Menar du att jag redan känner den som du ska gifta dig med? Det är ju knäppt!” ”Det är du som är knäpp”, säger jag retsamt och han duckar undan när jag gör ett låtsat utfall mot honom. ”Vem vet. Din match kanske också bor här på gatan. Det kanske är …” Bram slår händerna för öronen. ”Säg det inte. Säg det inte …” ”Serena”, säger jag och han vänder sig bort och låtsas att han inte hör. Serena bor i grannhuset. Hon och Bram retas alltid med varandra. ”Cassia”, viskar mamma ogillande och ser sig oroligt omkring för att försäkra sig om att ingen hörde. Vi får inte lov att tala nedsättande om våra grannar och vårt område. Bostadssektorn Lönnen är känd för sin goda sammanhållning. Det kan vi knappast tacka Bram för, tänker jag i mitt stilla sinne.

19

Matchad - red.indd 19

2012-01-23 12:17:11

”Jag bara skojar, mamma.” Jag vet att hon inte kan fortsätta vara arg på mig. Särskilt inte en kväll som denna, som är en så påtaglig påminnelse om hur snabbt jag har vuxit upp. ”Kom in nu”, säger pappa. ”Utegångsförbudet börjar snart. Vi får prata mer i morgon.” ”Fick ni tårta?” frågar Bram när pappa öppnar dörren. De andra vänder sig om och ser på mig men jag rör mig inte. Jag vill inte gå in riktigt än.

För när jag gör det är den här kvällen över och det vill jag inte.

Jag vill inte ta av mig klänningen och ta på mig mina civilkläder.

Jag vill inte tillbaka till vardagen, som visserligen är bra, men inte speciell som den här kvällen. ”Jag kommer snart. Bara några minuter till.” ”Stanna inte för länge bara”, säger pappa mjukt. Han vill inte att jag ska bryta mot utegångsförbudet. Det är Samfundet som har utfärdat det, inte han. Och jag förstår. ”Det ska jag inte”, lovar jag.

Jag sätter mig försiktigt på verandatrappan för att inte förstöra min klänning. Jag ser på det ljuvliga tyget och på hur vackert det veckar sig. Klänningen är inte min, men den här kvällen är min. Den här stunden som är mörk och klar och fylld av både det oväntade och det välbekanta. Jag spanar ut i vårnatten och vänder ansiktet mot stjärnorna.

Jag dröjer mig inte kvar på verandan någon längre stund, för i morgon är det lördag, en dag som är fylld av aktivitet. Jag måste infinna mig på min praktikplats på sorteringscentralen tidigt i morgon bitti. Efter jobbet har jag mina fritimmar, ett av de få 20

Matchad - red.indd 20

2012-01-23 12:17:11

tillfällen jag har att umgås med mina vänner utanför Andra skolan.

Och Xander kommer att vara där.

Inne på mitt rum skakar jag ut mina kapslar ur den lilla fördjupningen i dosan. Sedan räknar jag dem – en, två, tre; blå, grön, röd – och lägger tillbaka dem i sin vanliga plåtbehållare igen.

Jag vet vad den blå och gröna kapseln gör men jag känner inte någon som verkligen vet vad som händer om man tar den röda, även om det cirkulerar mängder av rykten om saken.

Jag kryper ner i min säng och skjuter undan alla tankar på den röda kapseln. För första gången i mitt liv får jag lov att drömma om Xander.

21

Matchad - red.indd 21

2012-01-23 12:17:11