9789129680157

Läs mer om Mårten Sandén på: rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Text: Mårten Sandén 2011 © Illustrationer: Moa Schulman Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2012 ISBN

978-91-29-68015-7

Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Ett hus utan speglar.indd 2

2012-01-17 16.42

MÅRTEN SANDÉN

ILLUSTRATIONER AV

MOA SCHULMAN

I_Ett hus utan speglar.indd 3

2012-01-20 11:45:07

�Hundra, nu kommer jag!�

I_Ett hus utan speglar.indd 4

2012-01-17 16.42

Kapitel ett

Kurragömma

”Hundra! Nu kommer jag!”

Ekot av mitt rop studsade runt i trapphallen i Henriettas hus en liten stund innan det dog ut. När tystnaden kom tillbaka kunde jag höra hur det knarrade i parketten på våningarna ovanför mig. Det var mina kusiner som letade efter någonstans att gömma sig.

Vi leker kurragömma nästan varje dag, men jag får inte leta så ofta. Både Wilma och Erland säger att det blir orättvist när jag hittar så mycket bättre här i Henriettas hus än de. Det gör jag väl, eftersom pappa alltid har låtit mig följa med när han ska ta hand om Henrietta, men det är ändå inte så roligt att nästan aldrig få leta.

Man kan dessutom tycka att de borde ha lärt sig hitta nu, kusinerna. Wilma och hennes mamma, pappas syster Kajsa, kom för mer än tre veckor sedan och Erland och Signe har

5

I_Ett hus utan speglar.indd 5

2012-01-17 16.42

varit här sedan skolan slutade. Deras pappa, farbror Daniel, arbetar på universitetet så han kan ta ledigt på sommaren.

Men ingen har varit i Henriettas hus lika länge som pappa och jag. Utom Henrietta själv, förstås.

Eftermiddagsljuset föll in genom glasmosaiken i det höga trappfönstret och flöt ut i bleka färgfält över golvet i entrén. Golvet är svart-vitrutigt, som ett schackbräde, och ibland kan jag minnas att jag spelade någon sorts låtsasschack där när jag var liten. Jag minns precis hur det kändes, och att någon annan var med. Henrietta kanske, på den tiden hon fortfarande kunde gå själv.

Bottenvåningen gick fort att söka igenom. Det finns inte så många ställen att gömma sig på, för Henrietta har sålt eller givit bort möbler och saker under hela tiden hon bott ensam här. Pappa säger att hon har förberett sig länge på döden.

Många av rummen är helt tömda nu; bara lite skräp längs väggarna, eller något skåp som var för stort för att flytta.

När man leker kurragömma är den där tomheten bra för den som letar och dålig för den som ska gömma sig.

Jag smög genom matsalen, salongerna och hörnrummet som kallas Kontoret och fortsatte till vinterträdgården, som är ett stort inglasat uterum på baksidan.

Det fanns ingen där, och inte i köket eller kallskafferiet heller. Inte ens Signe, min minsta kusin. Signe är lite mörk-

6

I_Ett hus utan speglar.indd 6

2012-01-17 16.42

rädd, så hon brukar gömma sig nära köket.

I den stora trappan upp till andra våningen, där sällskapsrummen ligger, stannade jag och lyssnade. Knarrandena hördes inte längre, så förmodligen hade alla hittat gömställen. De kunde finnas var som helst.

Pappa brukar säga att han knappt vet hur många rum det finns i Henriettas hus, men det är bara som han säger. Han vet lika bra som jag att det är nitton. Tjugo med vinterträdgården. Tio av rummen är sovrum, om man räknar de två små bakom köket som var köksans och jungfruns rum när Henrietta och min farfars far var barn för snart hundra år sedan.

Jag hade inte börjat leta igenom sällskapsrummen förrän jag såg att det stod någon i trappan upp mot tredje våningen.

Först trodde jag att det var Erland som stod där i skuggorna på avsatsen med armarna hängande utefter sidorna. Men det var det inte, som tur var. Det var Signe, Erlands lillasyster. ”Vad är det, Signe?” sa jag. ”Hittar du ingenstans att gömma dig?”

Signe skakade på huvudet. Hon såg rädd ut. Både Erland och farbror Daniel behandlar Signe som om hon var dum i huvudet, bara för att hon aldrig säger något. Det är hon inte. Hon gillar bara inte att prata.

Jag gick upp till avsatsen där Signe stod och sträckte ut handen mot henne. ”Kom”, sa jag. ”Jag ska visa dig.”

7

I_Ett hus utan speglar.indd 7

2012-01-17 16.42

Signe tog min hand och tillsammans gick vi uppför trapporna mot sovrummen. När vi kom in i den mörka korridoren där mitt rum ligger kände jag Signes grepp om min hand hårdna. Jag kramade tillbaka.

Hon hade kunnat få gömma sig i mitt rum, eller i det där pappa sover ibland, men jag tänkte att rummet i slutet av korridoren skulle vara lite mer spännande.

Det är ett stort åttkantigt rum där Henriettas engelska mamma hade sina kläder för mer än hundra år sedan. Nu är det tomt, men där finns gott om garderober att gömma sig i. ”Här, gumman”, sa jag och föste in henne i rummet. ”Du kan välja vilken dörr du vill, okej?”

Signe såg på mig med sina allvarliga grå ögon medan jag kollade att det inte satt nycklar i någon av de halvöppna garderobsdörrarna. Det gjorde det inte, inte ens i den i mitten som var låst. ”Okej, Signe? Bara göm dig i en garderob, vilken som helst.”

Hon är bara fem år, och man måste förklara allting för henne. Ibland vet man verkligen inte om hon har förstått, men nu nickade hon faktiskt. ”Bra”, sa jag och strök henne över håret. ”Göm dig nu, så kommer jag och hittar dig om en liten stund.”

Jag väntade inte för att se vilken garderob hon gick in i.

Det hade varit fusk.

8

I_Ett hus utan speglar.indd 8

2012-01-17 16.42

Med skorna i handen smög jag ner för trappan till sällskapsrummen igen. Jag vet precis vilka trappsteg som knarrar och undvek dem noga.

Den stora utmaningen när man letar är att hitta Wilma.

Hon kan komma på gömställen som man aldrig skulle ha tänkt på. En gång hade hon lagt sig ovanpå strängarna i flygeln i nedre salongen och fällt ner locket. Det var Erland som letade och han hittade henne aldrig. När Wilma berättade var hon hade varit skvallrade Erland förstås för sin pappa, farbror Daniel, och Wilma fick en utskällning.

Farbror Daniel tycker nog inte att barn ska leka alls, och man får inte säga bara Daniel till honom. Vi måste kalla honom farbror Daniel, fast han bara är lite äldre än pappa.

Mig gör det inget. Han är verkligen som en tråkig gammal farbror.

De första tre sällskapsrummen närmast trappan var tomma. Stora matsalen och barnkammaren med. Jag gick igenom dem ganska snabbt, för det är mest Erland som brukar gömma sig där. Honom ville jag helst inte hitta alls. ”Psst.”

Jag vände inte ens på huvudet när jag hörde väsningen.

Ingen kan säga psst lika obehagligt som Erland. Som en orm, med ett litet fniss lurande under väsningen. ”Erland är tagen”, sa jag. ”Ovanpå klädskåpet.”

Han var redan på väg ner när jag vände mig om. I vanliga

9

I_Ett hus utan speglar.indd 9

2012-01-17 16.42

fall blir Erland arg när man vinner över honom i något, men den här gången verkade han inte bry sig. ”Bravo”, sa han och såg på mig med det där småleendet som jag avskyr. ”Nu var du allt duktig, va.”

Erland är bara sju år, men han är inte alls som ett barn.

Han går långsamt och pratar som en liten farbror. Precis som sin pappa, faktiskt. Det är kanske inte så konstigt, eftersom Erland och Signe bor ensamma med farbror Daniel.

Var deras mamma finns pratar ingen om, men jag är ganska säker på att hon inte är död.

Jag gick mot trapphallen och hörde att Erland smög bakom mig. Han följde efter mig upp mot tredje våningen också. ”Hjälper du mig att leta efter Wilma, eller?” sa jag över axeln, och hoppades att han skulle säga nej.

Men Erland sa varken nej eller ja. Han tog ett par snabba steg förbi mig och ställde sig ivägen ovanför trappan. ”Titta här, Thomasine-kräkmedicin”, sa han och drog upp något som såg ut som skämttänder ur fickan. ”Akta så jag inte biter dig!”

Han klapprade med skämttänderna som en kastanjett och de grinade mot mig, obehagligt lika en riktig mun. ”Lägg av”, sa jag. ”Var har du fått tag på …”

Hela magen knöt sig när jag förstod.

Det var Henriettas löständer. Erland måste ha smugit

10

I_Ett hus utan speglar.indd 10

2012-01-17 16.42

upp och tagit dem ur glaset på hennes nattduksbord när pappa inte såg. ”Är du inte klok i huvudet? Du kan väl inte ta hennes tänder!”

Erland bara skrattade och slank iväg in i korridoren – rakt i famnen på pappa. ”Vad är det frågan om?” sa pappa.

Han lät inte arg. Inte ens när han såg löständerna som Erland inte hann gömma. Pappa låter aldrig arg, bara ledsen och trött. ”Var det du som tog dem, Erland?” sa han. ”Henrietta har saknat dem. Hon kan inte äta ordentligt.”

Erland stirrade ner i golvet. ”Någon annan tog dem”, sa han. ”Jag hittade dem bara.”

Sättet som Erland ljuger på kan göra mig alldeles rasande.

Han får alltid den där darrande, sorgsna tonen i rösten. Som om man ska tycka synd om honom. ”Lägg av, Erland!” fräste jag. ”Vem mer än du skulle vara så elak och korkad och …”

Pappa höll upp en trött hand, och som alltid tystnade jag med detsamma. ”Det räcker, Thomasine”, sa han. ”Kan du lägga dem i trappan, Erland? Så tar jag dem när jag går upp igen.”

Erland svarade inte, men han gick iväg mot vindstrappan som leder upp till rummet där Henrietta ligger.

11

I_Ett hus utan speglar.indd 11

2012-01-17 16.42

Erland är faktiskt den ende, förutom pappa och jag, som någonsin går upp till Henrietta. Pappa gör det för att han måste och jag för att jag vill hjälpa honom, men Erland har ingen riktig anledning att smyga omkring där uppe i vindsrummet. Jag tror han hoppas att Henrietta ska dö medan han ser på.

Så snart jag var ensam sjönk jag ner på det översta trappsteget och lät håret falla fram över ansiktet. Jag kände mig alldeles tom inuti, men jag visste att jag inte skulle gråta.

Inte den här gången.

Ibland, nästan varje dag, kommer det stunder då jag inte vet hur jag ska ta mig igenom sommaren, eller ens nästa timma. Jag hör inte hemma i det här tysta huset. Människorna som påstår att de är mina släktingar känns som främlingar.

Det är knappt att jag känner igen pappa längre. ”Hallå? Thomasine? Är det någon som letar, eller?”

Wilma stod på trappavsatsen mellan andra och tredje våningen, och som alltid när jag såg henne blev jag lugn.

Utan Wilma vet jag inte om jag hade orkat stanna kvar.

Jag reste mig och strök bort håret från ögonen. ”Nej, vi slutar”, sa jag och började gå ner mot henne. ”Jag har ingen lust längre.” ”Bra”, sa Wilma. ”Mamma har kommit med pizzorna ändå.”

Hon lade armen om mig när jag kom fram till henne.

12

I_Ett hus utan speglar.indd 12

2012-01-17 16.42

Wilma är fortfarande lite längre än jag, även om jag börjar komma ikapp, och hennes arm kändes bra runt mina axlar.

Snäll och varm; nästan som mammas. ”Erland är helt sjuk i huvudet”, sa jag. ”Fatta att han hade tagit Henriettas löständer. Han lekte med dem!”

Wilma stannade till och såg på mig. ”Har Henrietta löständer?” viskade hon. ”Allvar?”

Först visste jag inte riktigt om hon skojade, men sedan såg jag att hon inte gjorde det. Ganska ofta känns det som om det är Wilma som är yngst av oss. ”Wilma, hon är över hundra år”, sa jag. ”Klart att hon har löständer.”

13

I_Ett hus utan speglar.indd 13

2012-01-17 16.42

”Jag träffade någon.Vi lekte lite.”

I_Ett hus utan speglar.indd 14

2012-01-17 16.42

Kapitel två

FlicKan som Försvann

Vi sa ingenting mer medan vi gick nerför trapporna till

bottenvåningen, passerade genom salongerna och matsalen in i serveringsgången. Redan innan vi kunde höra rösterna från köket kände jag pizzalukten. Fram tills dess hade jag varit ganska hungrig, men det gick som alltid över fort. Innan vi kom hit till Henriettas hus kunde jag längta efter pizza ibland. Det kommer nog aldrig att hända igen. Både Kajsa och Daniel köper pizza minst en av sina middagskvällar, ibland båda. Det händer att vi äter pizza fyra gånger på en vecka.

Erland måste ha tagit kökstrapporna ner från tredje våningen, för han satt redan vid bordet. Farbror Daniel satt bredvid honom och läste en tidning medan Kajsa stod och packade upp pizzorna ur en papperskasse. Kajsa hade fortfarande ytterkläderna på sig och till och med på avstånd såg man hur sur hon var.

15

I_Ett hus utan speglar.indd 15

2012-01-17 16.42

”Perfekt, de är iskalla igen”, fräste hon och petade i en pizzakartong. ”Det är ju fan att man aldrig ska hinna hem medan de är varma! Finns det verkligen ingen pizzeria som ligger närmare?”

Farbror Daniel såg upp och kliade sin orakade haka. ”Strunt samma”, sa han. ”Vi kan väl äta dem kalla.”

Medan Wilma och jag satte oss gick Kajsa fram till den urgamla Husqvarnaspisen. ”Sitt du och ät kall pizza om du vill”, sa hon och vred på ugnsvärmen. ”Jag tänker inte göra det.”

Pappa kom in från kökstrappan och gick direkt fram till skåpet i hörnet för att mäta upp Henriettas medicin. Han lyfte knappt på huvudet medan han gick genom rummet.

Det var som om vi inte var där.

Kajsa och pappa har samma färg på ögonen, och innan pappa skaffade skägg fanns det kanske en viss likhet mellan honom och farbror Daniel också. Men nu är de inte mer lika varandra än främlingar som råkat hamna tillsammans på en buss. Man hade aldrig gissat att de var syskon.

Plötsligt såg pappa upp. ”Var är Signe?”

Signe. En iskall våg av skam och ängslan började i hårbotten och spillde ner över ryggen. Ingen hade berättat för Signe att kurragömmaleken var över. Med rädslan stickande i huden reste jag mig och gick mot dörren.

16

I_Ett hus utan speglar.indd 16

2012-01-17 16.42

”Jag ska säga till henne.”

På väg upp för trapporna försökte jag lugna mig själv som jag alltid gör. Det var ingen fara. Wilma och jag hade bara varit i köket i någon minut. Det fanns inget farligt på tredje våningen och Signe var inte borta. Såvitt hon visste var leken fortfarande igång. Hon hade inte ens hunnit bli rädd.

Allt det där sa jag till mig själv, men det hjälpte inte.

Den gamla skräcken försvann aldrig; den bara slumrade under ytan, och vad som helst kunde väcka den. Så fort jag kom in i korridoren började jag ropa. ”Signe? Signe, gumman, du kan komma fram nu!”

Inget svar, och när jag stannade på tröskeln såg jag att rummet där jag lämnade henne var tomt. ”Signe? Det är mat.”

Det åttkantiga rummet med sina smala garderobsdörrar var tyst. Det finns ingenting som gör mig så rädd som den där tunga, tomma tystnaden. Jag tittade bakom kartongerna och skräppåsarna, fast jag visste att ingen kunde gömma sig där. Inte ens lilla smala Signe. ”Du kan komma fram nu, Signe. Du vann!”

Jag försökte låta glad, men det blev bara ännu värre. Tystnaden hörde att jag ljög och förvrängde ljudet av min röst till någonting hemskt och elakt. Med svettiga fingrar började jag lirka upp dörr efter dörr till garderoberna. Jag ropade in i mörkret efter Signe och varje gång skrek tystnaden tillbaka.

17

I_Ett hus utan speglar.indd 17

2012-01-17 16.42

Till slut var det bara den låsta dörren i mitten kvar. Kunde hon ha tagit sig in där? Nej, jag hade ju kollat. Den garderoben hade varit låst och det hade inte suttit någon nyckel på utsidan. Jag knackade på i alla fall. ”Signe?” viskade jag genom nyckelhålet. ”Snälla Signe, kom fram. Du har ju vunnit!”

En sval vindil sipprade ut och träffade mina läppar. Det kändes som en puss.

Jag fortsatte att ropa medan jag letade igenom alla sovrum på tredje våningen, mitt eget och det som pappa använde också. Rädslan hade suttit i så länge nu att jag började domna. Pappa säger att man inte orkar vara riktigt rädd mer än en liten stund, och det stämmer. ”Jag får hämta Wilma”, mumlade jag medan jag gick mot trappan. ”Jag hämtar Wilma, och så letar …” ”Här är jag, Thomasine.”

Rösten bakom mig fick mig att tänka på änglaspelet som mamma brukade tända på matbordet vid jul. Jag kunde nästan se den lilla prydnadssaken framför mig: Ljuslågorna som drev hjulet med änglarna runt runt och silverklockorna som plingade ljust och sprött.

Men när jag vände mig om var det ingen ängel som stod där. Det var Signe. ”Signe, var har du varit?”

Signe log mot mig när jag sträckte ut min hand mot

18

I_Ett hus utan speglar.indd 18

2012-01-17 16.42

henne. Hon verkade vara helt oskadd. ”Jag träffade någon”, sa hon och tog min hand. ”Vi lekte lite.”

Jag förstod inte vad hon menade, men mest tänkte jag på hur konstigt det var att höra hennes röst. Jag hade förstås hört Signe prata förut, men det var inte ofta och nästan aldrig hela meningar. ”Okej”, sa jag. ”Vad bra. Ska vi äta?”

Jag tyckte själv att min röst lät hes och rädd, men Signe verkade inte märka något. Hon bara höll sin lilla hand om mitt finger och skuttade med nedför trapporna. Hon var precis som vanligt, eller gladare faktiskt, och jag började känna mig bättre.

Ingenting hade hänt. Signe var oskadd och verkade ha tyckt att det var roligt att leka kurragömma. Jag hade inte vaktat henne, men den här gången hade allt gått bra.

19

I_Ett hus utan speglar.indd 19

2012-01-17 16.42