9789129680133

Anna Charlotta Gunnarson Utan titel.indd 1

11-09-23 14.54.26

Anna Charlotta Gunnarson

I_Utan titel.indd 3

2011-11-11 13.40

Läs mer om Anna Charlotta Gunnarson på www.rabensjogren.se www.annacharlottagunnarson.com

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Anna Charlotta Gunnarson © Omslag: Victoria K Bergmark Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-29-68013-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Utan titel.indd 4

2011-11-11 13.40

Min födelsedag och döden Jag kommer på det på väg till skolan. I ögonvrån ser jag hur en rimfrostad Volvo slirar sig upp ur avgasfärgade snöhögar medan mina steg landar mjukt och majestätiskt, som om jag bars fram på bomullsmoln. Bilen får inte fäste, jag svävar. Det betyder något. Det är dagen med stort D, den mest betydelsefulla på hela året. Jag syns, allt handlar om mig. Jag är centrum.

Sedan händer det. Det går så fort, ändå ser jag det som i ultrarapid. Min jackärm råkar snudda vid en pappa med två pulkabarn i släptåg. Han hugger direkt, vänder sig om och blänger på mig för att jag inte kliver åt sidan, för han är faktiskt pappa och har faktiskt två små barn med sig och då har man faktiskt alltid rätten på sin sida, faktiskt jävla tonåring!

Det är då tanken slår mig. Födelsedagar är som döden.

Fylla år/död = samma känsla.

Insikten gör kroppen tyngre, gamla hederliga Wollmar 5

I_Utan titel.indd 5

2011-11-11 13.40

Yxkullsgatan blir ännu gråare och själv minskar jag i betydelse för varje steg. Sekunder från nu kände jag mig viktig.

Bar huvudet högt. Kände stolthet över min nya svartrosa halsduk som jag lindat flera varv runt halsen och den vita mössan som hänger löst över mitt vintertorra hår. Jag trodde …

Vad det än var jag trodde så tror jag det inte längre.

Jag granskar varenda människa som jag möter, varenda rynka, skiftning, tendens till att öppna munnen, men det är som jag anar, ingen lägger märke till mig. De går förbi mot jobbet, mot skolan, mot tunnelbanan, som om det vore en vanlig dag, vilken som helst, något som framstår som lätt absurt eftersom det är världens viktigaste dag alla kategorier. Jag delar den med 1/365-del av jordens befolkning och det som pulserar inuti mig, känslan av att vara utvald och unik, borde rimligen också synas utanpå.

Men folk skiter i mig. De reagerar inte det allra minsta, de bara stirrar tomt framför sig, eller upp mot taken, för att förvissa sig om att det inte hänger några spetsiga istappar vid stuprören, på väg att falla ner.

Den enda som över huvud taget har tittat på mig de senaste minuterna är idiotpappan.

Inte en själ märker att jag väcktes av sång i morse. Pappa hann knappt sätta ner brickan med juice och värmeljus innan brorsan ringde från Kalix för att gratulera. Då var klockan bara kvart i sju, och jag fattade att han verkligen 6

I_Utan titel.indd 6

2011-11-11 13.40

hade ansträngt sig för att komma upp och visa vad jag betyder för honom.

Ingen på gatan märker att jag fick en dvd med Rihanna live, ett silvrigt armband från Pilgrim, nya boken om all världens bullar (yes!), den svartrosa halsduken, en roman av en fransk författare med en massa è och ô i namnet, fårtofflor, 500 kronor i ett kuvert från morfar och två nagellack från Face: ett mörkblått och ett korallrött. Jag kommer enbart att använda det sistnämnda, eftersom det blå bara är pappas önskedröm om en dotter med punkmanér.

De som befinner sig på Wollmar Yxkullsgatan denna morgon begriper inte en bråkdel av allt detta, och ändå gick jag alldeles nyss runt och kände mig betydelsefull, som om jag vore omsluten av en lysande födelsedagsaura som omvärlden borde bekräfta genom uppskattande nickar och leenden.

Men vinterblickarna söker hellre efter istappar.

Att fylla år har alltid gett mig en känsla av att allt stannar upp. Man befinner sig i jordens mitt, är den som allting kretsar kring. Det är exakt samma känsla som jag hade när mamma dog. Då var det som om klotet slutade snurra, och i samma stund som gravitationen upphörde började jag flyta tyngdlös genom Stockholm. Jag hörde inget, såg inget och trodde att alla andra var lika påverkade som jag.

Men de gick stadigt där nere på marken, och tittade inte ens upp på mig, där jag kryssade planlöst över himlen och 7

I_Utan titel.indd 7

2011-11-11 13.40

trodde att jag aldrig skulle komma ner igen.

Ingen annan bryr sig.

Precis framme vid Ringvägen saktar jag plötsligt in och vänder hemåt igen.

Pappa har tack och lov redan gått iväg till sin studio när jag dundrar in i hallen för att byta till min gamla pastellblå halsduk. Jag viker ihop den nya och lägger den i byrålådan.

Den kliade ändå. Och svart – när hade jag senast svart? Så fort jag ser mig själv i spegeln i den invanda blå känns allt på ett annat sätt. Vanligt. Inte som någon annan. Inte som någon alls.

Vad är det egentligen värt att fylla 16 år? Hur ska mitt namn någonsin betyda något för någon annan?

Jag måste rusa.

På väg mot skolan är det faktiskt några som stirrar lite extra på mig. Men det har ingenting att göra med min känsla av hög rang och viktigpetter. Det är för att jag vansinnesspringhalkar längs trottoarerna i panik över att eventuellt komma för sent till Fitt-Ullas lektion.

Det kan också innebära en känsla av döden. Men på ett helt annat sätt.

8

I_Utan titel.indd 8

2011-11-11 13.40

att Missa sin saMtid Ibland måste man ha lite tråkigt. Men varför inträffar detta ”ibland” just under Fitt-Ullas syslöjdslektioner? Hur kan en människa som känner ett lärarkall, har gått en lång utbildning och brinner för att förmedla sina kunskaper vara så oinspirerande?

Nu för tiden finns det poppiga virkklubbar och horder av unga som sitter i gäng och broderar feministiska motiv på klassiska bonader. Det bloggas om kläder, om personliga uttryck och om handarbete som en del av något STÖRRE. Då och då fylls jag av en lyckokänsla när någon av Stockholms lyktstolpar har fått ett stickat randigt överdrag under natten, eller när en parkbänk har utrustats med ett värmande fodral i regnbågens alla färger. Man kan sy sig en ny image, man kan göra sig populär genom egenhändigt tillverkade örngott, förkläden, mössor … Herregu. Ulrik Munther är ju helt söndertjatad för att han just stickar sina egna mössor, Kicken från Poodles likaså, och när det 9

I_Utan titel.indd 9

2011-11-11 13.40

svenska teamet i vinter-OS körde stickat och blågult på huvudet tog garnet slut i affärerna.

Hur kan då en pedagog, vars korrekta namn är Fitt-Ulla och inget annat, ingjuta en känsla av ångest i allt tyg, all tråd, alla nålar och alla idéer som samsas inom syslöjdssalens fyra väggar?

Hennes osäkra kommentarer far som osaliga andar genom lokalen.

Till ögontjänarna: – Ja, så kan man kanske göra. Jag vet inte. He he. Jag vet inte.

Till oss övriga: – Ni tar ju inte det här på allvar!

Fitt-Ullas mantran. En lärare som har gett upp för att hon är rädd för barnen. Och barnen gör miner bakom ryggen på henne. Och ingen av oss kommer någonsin att tillhöra de där frisinnade, kreativa gängen som använder sina sykunskaper till något mer än att sitta av tiden. FittUlla har tagit död på slöjden. En bedrift. En sorglig sådan.

Så går mina tankar under den torftiga lektionen. Jag har i detta läge ingen aning om vilken central roll Fitt-Ulla kommer att spela i mitt liv de kommande månaderna.

10

I_Utan titel.indd 10

2011-11-11 13.40

nu är det väl revolution på gång – Det är ett mysterium, säger pappa.

Han sitter med armarna i kors och betraktar mig. Tittar på min sparsamma mascara, mina trendgula H&M-kläder och blekrosa läppar, min likgiltiga utstrålning. Studerar när jag tuggar i mig den sista biten fiskgratäng med små, noggranna tuggor. Kanske är det inbillning, kanske hör jag en suck.

Det är jag som är mysteriet. Pappa fattar inte hur det kommer sig att jag inte vill göra uppror. Han fattar inte varför jag inte vill skrika och slå i dörrar eller raka av mig håret eller klampa runt i tunga kängor eller bli skejtare eller vad som helst som är tydligt och som han kan tolka och som passar in i hans mall för hur en tonåring ska vara.

– Tänk att du har blivit så … vanlig. Pappa säger ”vanlig” på ett utdraget sätt, som om det vore konstigt. När jag var i din ålder så hatade jag allt. Allt! Fan vad jag såg ut. När vi spelade med Astma Attack kände inte ens morsan igen mig.

11

I_Utan titel.indd 11

2011-11-11 13.40

Pappa skrockar. I hans värld är sotade ögon och ett aggressivt uttryck lika med status. Hade jag gjort fuck offtecken och skrikit KUKEN! åt honom hade han äntligen kunnat förstå mig. Det hade varit något att utgå ifrån.

Och han hade älskat det i smyg.

Jag dukar av och sätter in disken i diskmaskinen. Pappa fortsätter att betrakta mig, men nu har han gått in i sin bubbla så han ser egentligen ingenting. Han väger på stolen med sin slängiga stil, skäggstubbig, 46 år och evigt ung.

– Jag var så full så att jag däckade på biljardbordet på Hotell Lysekil och en stor jävla vakt slängde ut mig i regnet, och sedan var jag aldrig mer välkommen tillbaka. Ha! Som om jag brydde mig! Jag skulle ju inte vara kvar i den där lilla hålan. Jävla loser!

För att undvika storyn om den fortsatta turnén och bandets vidare öden, via de tre skivinspelningarna och övergången till livet som musikproducent, drar jag mig långsamt mot köksdörren.

– Jag går in till mig.

– Va? Pappa tittar yrvaket upp och snurrar nervöst på ringen i örat. Redan? Jag tänkte nämligen … idag är det mammas och min bröllopsdag.

– Jaha.

– Jag har köpt cider.

– Jaha. Ja, jag tar gärna ett glas sedan.

– Men jag ville öppna flaskan nu.

12

I_Utan titel.indd 12

2011-11-11 13.40

Pappas ögon är tårfyllda och hans sorg är outsäglig.

Näsan är akutröd, axlarna uppe vid öronen, snörvlandet vet inga gränser och han drar långa papperssjok från hushållsrullen och hostar och håller på.

– Jag saknar henne! avgrundsvrålar han.

Han avgrundsgråter och avgrundstittar på mig och jag tänker att det finns olika sätt att göra uppror på.

Jag sänker blicken och går in till mig. Än så länge går livet sin gilla gång.

13

I_Utan titel.indd 13

2011-11-11 13.40