9789129677126

Lin Hallberg Vem 채r du Johanna?

Lin Hallberg

Vem 채r du Johanna?

I_Vem 채r du Johanna.indd 3

2011-06-28 11.10

Läs mer om Lin Hallberg på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Lin Hallberg 2011 © Omslagsbild: Gunilla Cederlund Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-29-67712-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Vem är du Johanna.indd 4

2011-06-28 11.10

´ Jóhanna frá Islandi Att få bli skötare på Kasper betydde allt. Jag var tio år och en god fe hade bestämt sig för att göra just mig lycklig. Äntligen var jag en av de utvalda. En som valts in. Då gjorde det inte lika mycket att resorna till Island aldrig blev av, att pappa glömde mina födelsedagar, att han aldrig hade pengar för att komma och hälsa på mig. Det var mest farmor som ringde till mig. Den knastrande telefonlinjen fick det att låta som om hon stod ute vid kanten av det stormiga havet. ”Jóhanna frá Íslandi?” sa hon då jag svarade i telefonen.

Jag förstod mindre och mindre av det hon berättade, men jag älskade att höra hennes röst. Visste hon det? Jag sa ju sällan något annat än ja och nej, men när jag lagt på luren var jag så glad. Jag var Jóhanna frá Íslandi igen och jag satt bakom farmor på en bred hästrygg med de alldeles för stora röda gummistövlarna på fötterna. Konstigt nog är det stövlarna jag minns bäst.

Hur jag fick kämpa för att behålla dem på fötterna när jag red.

När jag var liten brukade jag skryta om pappa, farmor, farfar och hästflocken. Men det var nog aldrig någon som förstod

15

I_Vem är du Johanna.indd 15

2011-06-28 11.10

hur det kunde kännas att vakna av att marken skalv, att rusa upp och sätta sig i fönstret för att se hästflocken komma rusande. Söka med blicken efter fölungen, Sunnanvind, den vilda, den som skulle bli min, som var min. När jag berättade lät det bara konstigt. ”Det är väl ingenting att ha en pappa som har femtio hästar på Island om man ändå aldrig är där”, tyckte Janna, en av tjejerna på ridskolan. ”Jag har i alla fall en egen häst”, försökte jag. ”Som du inte sett sen den var föl”, fnös Lottie. ”En islandshäst … ” ”Förresten”, sa Janna. ”Hur ska vi veta att du talar sanning om vi aldrig får se den.”

Farmor lovade att hon skulle ta fotografier, men hon hade ingen kamera och det blev aldrig av att köpa en. Mamma sa att vartenda öre de hade gick till att behålla gården. Hon sa att farmor säkert gärna ville, men att jag inte skulle hoppas för mycket.

Jag slutade att prata om Island. Det enda som blev kvar av Jóhanna frá Íslandi var ridlektionerna som jag lyckades tjata mig till när jag var åtta år. En timme i veckan som jag fyllde med doften av häst. Satt i sadeln, lät handen glida in under manen, kände värmen från hästhalsen. Aldrig var jag pappa

16

I_Vem är du Johanna.indd 16

2011-06-28 11.10

och farmor och farfar så nära som då.

Jag kunde väl egentligen inte rida när jag började på ridskolan, men jag var aldrig rädd som de andra i gruppen kunde vara när de skulle rida en häst som de inte gillade. Det var som om mitt hjärta visste att ingen häst ville mig illa. Jag kände det hästarna kände. När snön kanade av ridhustaket, när en fågel plötsligt flög upp ur en buske. Jag reagerade samtidigt som hästarna, kände när de spände musklerna, när de blev rädda och jag ramlade nästan aldrig av. Jag var följsam, brukade vår ridlärare Rune säga. Ingenting kunde göra mig stoltare och gladare.

De andra i min grupp viskade om att jag var Runes gullegris.

De tyckte att jag var jobbig och fjäskig, men jag ville ju bara lära mig allt på en gång. Rune förstod det och verkade tycka att det var kul. ”Du har anlag, Johanna”, kunde Rune säga. ”Du skulle kunna bli riktigt duktig.”

Rune hade varit tävlingsryttare och hoppat i de högsta klasserna. Jag brukade dagdrömma om att det var Rune som var min pappa. Då fick jag ta över hans gamla hopphäst, Elit, som stod i stallet och var halvpensionär. Rune bestämde att jag skulle få tävla Elit i de lägre klasserna och så följde han och hans fru Irene med på alla tävlingar och stod vid banan och

17

I_Vem är du Johanna.indd 17

2011-06-28 11.10

applåderade när jag red in för att ta emot prisrosetterna. Men jag drömde aldrig att Irene var min mamma. Hon var bara med.

När jag hade ridit i en termin fick jag byta grupp. Det var då jag började i Jannas, Lotties och de andra skötarnas grupp. ”Det blir tufft för dig, Johanna”, sa Rune. ”Men jag tror att du klarar det.”

Jag levde verkligen för den där timmen i sadeln, för känslan av att stå vid luckan till kontoret när Rune skulle dela ut hästar till oss. Spänningen som steg inombords, pulsen som dunkade när Rune vände sig mot mig och sa: ”Nu får vi se hur du klarar det här, Johanna.”

När jag blundar kan jag känna doften av torven i ridhuset.

Jag hör hovklappret som övergick i dova dunsar när vi ledde in hästarna. Frustningarna som for som en löpeld mellan hästarna.

Doften av läder när man drog ner stigbygeln och satt upp. Känslan av att sjunka ner i sadeln och vara hemma.

De som red i skötargruppen var inte direkt hjälpsamma.

Om det nu var så att jag skulle rida med dem fick jag klara mig själv, sen spelade det ingen roll att jag var för kort för att kunna sadla de större ponnyerna. ”Jag nådde inte upp”, svarade jag när Rune frågade varför Kavat inte hade någon sadel när jag ledde ner honom till manegen en dag. ”Men det gör inget för jag rider hellre utan.”

18

I_Vem är du Johanna.indd 18

2011-06-28 11.10

Nu förstår jag varför det jag sa fick Rune att skratta så att han stod dubbelvikt. Det måste ju ha varit rätt gulligt.

Rune tvivlade aldrig på att jag skulle klara att sitta kvar. När han slutat skratta tog han tag i mitt ben och slängde upp mig.

Det förtroendet var som ett lim i rumpan. Kavat som alltid brukade vara lite tjurig, speciellt i galoppen, blev glad och sprallig av att slippa sadeln. Det kändes som om vi flög runt i manegen. ”Du kan ju inte bara dundra omkring så där”, sa Janna efter lektionen. ”Du måste ju fatta att du förstör för alla andra”, fräste Lottie. ”Kavat kommer att bli hopplös att rida efter det där flängandet”, suckade hans skötare, Sara.

Om inte Rune hållit koll på mig så hade det nog kunnat bli rätt jobbigt i stallet. Nu blev deras kommentarer mest bara som små nålstick i ryggen. Nålstick som aldrig skulle kunna göra så ont som det hade gjort att inte få rida och vara i stallet. Sen vande sig väl de stora tjejerna vid att ha mig hängande där. Jag kan inte komma ihåg att det blev speciellt mycket tjafs när Rune sa att jag skulle få bli skötare på Kasper. Kamilla, som skött honom i flera år, skulle börja gymnasiet i grannstaden och hon skulle inte hinna med att sköta. Då var det jag som stod först på listan.

19

I_Vem är du Johanna.indd 19

2011-06-28 11.10

Det kändes som att få en egen häst. Äntligen kunde jag låta alla borstar och grejer jag samlat på vara kvar i stallet. På sön­ dagarna fick Kasper ha min fina vita textilgrimma på sig. Äntli­ gen var jag en av tjejerna som satt i stallkammaren, stank häst och käkade medhavda mackor.

Kasper, f. 1995, e. Korint u. Saba. Mörkbrun med vit bläs och vita halvstrumpor på bakbenen. Mankhöjd: 137 cm. Ras: welsh mountain.

Jag kunde rabbla Kaspers stamtavla i sömnen. Jag skrev Kasperfakta i marginalerna på alla mina skolböcker.

Vad du är söt min egen lilla ponny vad du är söt min egen lilla häst du säger ingenting, men det är dig jag gillar bäst.

Jag sjöng ponnyvisan i Kaspers öra. Jag läste Hästens bön för honom. Jag skrev dikter till Kasper, om Kasper. Om hans tunna, mjuka man och hårrem. Den breda, nästan fyrkantiga ryggen som var så skön att sitta barbacka på. Kaspers små lustiga krumsprång i galoppen. Hans mjuka mule mot min kind. Åh, vad jag älskade honom!

En dag i stallet blev sju dagar i stallet. Jag glömde att jag

20

I_Vem är du Johanna.indd 20

2011-07-01 10.39

bott i ett hus vid havet en gång. Jag glömde ljudet av isländskan och sagorna som farmor berättat. Jag stoppade undan minnet av Sunnanvind, fölet som skulle vara min häst när jag blev så stor att jag kunde rida själv, långt in i mitt hjärta.

Jag glömde mammas tårar och pappas buttra tystnad. Jag glömde vad de bråkade om och jag glömde morgonen då mamma väckte mig tidigt, tidigt. Då hon viskade att vi skulle åka till Sverige och att jag skulle skynda mig. Farmor, farfar och pappa var ute till häst för att driva flocken mot fållorna nere i byn.

Vi sa aldrig hej då. ”Vi ringer dom senare”, sa mamma och jag anade ingenting.

Jag glömde doften i taxibilen som hämtade oss, bussen som for genom dalgångarna och till flygplatsen. Mammas tystnad, hur hon höll mig handen och tittade ut genom fönstret med tomma ögon. ”Jag visste att jag aldrig skulle återvända”, sa hon långt senare. ”Det fanns ingen väg tillbaka.” ”Hur kunde du?” ”Jag kunde inget annat”, svarade hon.

Huset vid havet blev en lägenhet mitt i staden som mamma föddes i. Dagarna bakom sadeln på farmors häst blev dagar

21

I_Vem är du Johanna.indd 21

2011-06-28 11.10

hemma hos mormor och morfar med utflykter till parken där de hungriga änderna tog brödbitarna ur min hand. Jag blev galet kär i lekparken och mormor stod tålmodigt nedanför rutschkanan för att ta emot mig. Vi gjorde sandkakor och byggde sandslott. Jag fick en egen liten sopborste och sopskyffel och vi hjälptes åt med städningen. Mormor berättade inte några sagor, men hon tog med mig till biblioteket där vi lånade böcker med fina bilder. Men det var bara de med en häst på framsidan som jag ville ta med hem.

Island var som ett hål inuti mig. Ett längtande, bultande sår.

Det var först då jag blev skötare på Kasper som jag kunde sluta drömma.

22

I_Vem är du Johanna.indd 22

2011-06-28 11.10

Skötare När man var skötare skulle man vara i stallet varje vardagseftermiddag och göra i ordning sin häst till lektionerna. Vi hade ett rullande schema för helgerna. Två av skötarna skulle vara där från klockan sju på morgonen och hjälpa till med mockning, fodring och utsläpp. På lördagarna var det ponnyridning. Då gick vi runt, runt i skogen bakom stallet med våra sköthästar. Belöningen för allt slit var söndagarna då vi hade hästarna för oss själva, då Rune och Irene höll sig hemma och de större tjejerna skötte stallet mot betalning.

Det där var väl inte något jättebra system, om du frågar mig.

Det blev ju som om de äldre fick en massa makt som de inte klarade av. Många av skötarna vågade inte ens gå till stallet på söndagarna. Vi som tordes fick jobba som små slavar. Men det var aldrig någon som skvallrade eller klagade.

Sen jag började sköta hade jag aldrig varit sjuk. Ja, i alla fall inte så sjuk att jag inte kunde gå till Kasper. Om man inte klarade att komma varje dag så skulle man fixa en andreskötare.

Det ville inte jag. Kasper var min, bara min.

23

I_Vem är du Johanna.indd 23

2011-06-28 11.10

Allt annat i mitt liv var oviktigt och overkligt, något som jag tog mig igenom för att jag måste. Killarna i klassen som skrek om att jag luktade häst, tjejernas rynkade näsor, deras nedlåtande fladdrande mascarablickar när jag råkade sätta mig bredvid någon av dem. Lärarnas hackande om att jag måste prioritera skolan om jag skulle hänga med. Mammas eviga tjatande.

Alla hemskheter, all stress rann av mig när jag klev in genom stalldörrarna. Jag ropade på Kasper och blev varm och glad när han svarade med en mullrande gnäggning.

Det var inte så att jag inte såg världen omkring mig, den utanför stallet, men den rörde mig inte. Jag visste att mamma ofta var ledsen, att hon tyckte att vi förlorat varandra, men jag brydde mig inte. Tyckte väl att hon förtjänade det på något vis. ”Det är inte mitt fel att han inte ringer”, kunde hon säga ibland när hon blev desperat, eller: ”Det är inte jag som stoppar honom från att komma och hälsa på.”

Hack, hack, hon hackade i de minnen jag hade kvar. Det kunde göra mig galen. Jag ville inte prata om det. Ville aldrig prata om det. Ville ha kvar dagdrömmarna om en liten fölunges uppspärrade näsborrar och skrämda blick, jag ville kunna spinna vidare, vinna hennes förtroende och känna hennes fina lilla mule när hon blåste varm luft över min kind, växa upp och bli

24

I_Vem är du Johanna.indd 24

2011-06-28 11.10

oskiljaktiga, komma till den dagen då det var dags att sitta upp.

Ligga på mage över hennes rygg, stryka handen lugnande längs sidan innan jag la över benet och satt där. Dagdrömmarna blev till ett stall där det bara var Kasper, Sunnanvind och jag. Där det var evig sommar och där jag kallade fölet för Sunna.

I stallet skrattade de åt mina ritualer. Att jag alltid hängde runt Kaspers hals när det var dags att gå hem. De tyckte att jag var löjlig när jag la händerna om hans huvud, såg honom in i ögonen och lovade: ”Jag kommer tillbaka i morgon, du kan lita på mig.” ”Han bryr sig väl inte”, fnös Janna. ”Hästar har ingen tidsuppfattning”, sa Lottie.

Jag kan inte säga exakt när det började gå utför med stallet.

Kanske var det konstigt redan från början, fast jag var för liten för att märka det. Rune och Irene var ofta sjuka. Då ringde de till stallet precis innan lektionerna skulle börja och bad att få prata med Janna eller Lottie. ”Ni är bussiga och hjälper ungarna i eftermiddag”, sa de. ”Ta ut grupperna på en sväng i skogen. Det gillar dom.”

Vi i skötargänget kom oftast inte till stallet förrän på eftermiddagen, om det inte var studiedag eller så. På något sätt hade Rune och Irene alltid klarat att sköta stallet på mornarna, även

25

I_Vem är du Johanna.indd 25

2011-06-28 11.10

om det kunde gå en hel vecka ibland utan att de höll några lektioner. Men den vintern då jag fyllde fjorton kollapsade allt.

En eftermiddag när Janna, Lottie och jag kom med bussen till stallet såg vi med en gång att något var på tok. Stalldörrarna var stängda och det var inga hästar ute i hagarna. Först tänkte vi att Rune och Irene redan tagit in dem, men när vi öppnade stall­ dörrarna slog gödseldoften emot oss och hästarna gnäggade som tokiga.

Vi stod och knackade på deras dörr ett bra tag innan Rune kom och öppnade. Han hade morgonrock på sig, men inga byxor och inga strumpor. Jag kunde inte låta bli att titta på tårna, de var liksom lila med torra vita flagor ovanpå. ”Hej på er, tjejer”, sa han och det lät som om han försökte vara som vanligt. ”Klockan är tre.” Janna visade honom tiden på sin mobil. ”Och hästarna har inte fått mat”, la Lottie till. ”Det måste vara vinterkräksjukan”, pustade Rune. ”Vi har legat med armarna runt var sin toastol sen igår kväll.” ”Hur ska det bli med lektionerna?” undrade Janna. ”Alla klagar”, sa Lottie. ”Det är ingen som vill rida ut längre.” ”Vi får sätta upp en lapp på stalldörren”, suckade Rune. ”Stängt på grund av sjukdom.”

26

I_Vem är du Johanna.indd 26

2011-07-01 10.39

”Hästarna då?” undrade Lottie. ”Ni är änglar och fixar så att dom har det bra”, Rune försökte le men han såg mest plågad ut. ”Låt skötartjejerna motionera dom.”

Det där sista sa han med en blinkning åt mitt håll. ”Då blir Johanna glad.”

Vi turades om att stå utanför kontoret och säga till de elever som kom att stallet var stängt. Janna ringde så många hon hann.

Till sist var det bara vi skötare kvar i stallet. Alla fixade mockningen till sin häst. När vi var färdiga, sadlade och tränsade vi och tog ner hästarna till manegen. Janna och Lottie bestämde hur länge vi skulle rida och vad vi fick göra, men det var ändå häftigt. Jag antar att vi kände oss väldigt vuxna.

Den eftermiddagen bestämde vi skötare att någon av oss alltid skulle åka förbi stallet före skolan. Om det hände igen, om Rune och Irene inte fodrat och släppt ut hästarna, så skulle vi ringa runt och se till att några fixade stallet. ”Annars blir vi av med hästarna”, sa Janna. ”Då stänger kommunen ner oss”, sa Lottie.

Det blev typ dödsstraff att berätta för någon om det som hände. Vi höll ihop och lät inte någon få veta hur dåligt stallet sköttes.

Sen tröttnade en del av skötarna och många av eleverna

27

I_Vem är du Johanna.indd 27

2011-06-28 11.10

slutade eftersom det nästan aldrig blev några riktiga lektioner.

Räkningarna låg på hög inne på kontoret. Till sist svarade vi inte i telefonen före klockan fem. Det var ändå alltid bara någon som ville ha pengar av Rune och Irene. När foderleverantören vägrade att köra ut mer hö, så gick det inte längre. Vi skrapade och skrapade med de sista dammiga resterna på höloftet. Janna och Lottie var uppe hos Rune och Irene varje dag och tjatade om att de måste göra något.

En dag var det bara Irene hemma och hon vägrade att öppna. Hon pratade med oss genom den stängda dörren, sa att Rune hade stuckit och inte skulle komma tillbaka. Vi visste inte vad vi skulle göra. Janna och Lottie drog ihop ett skötarmöte inne i stallkammaren. Vi satt uppradade på bänkarna, vågade knappt titta på varandra, tänkte att det var väl klart att Rune skulle komma tillbaka, att han inte skulle överge hästarna. ”Det finns bara foder till max två dagar nu”, suckade Janna. ”Vi kanske kan samla ihop pengar och köpa”, sa Mikaela, en av de yngre skötarna. ”Är du dum, eller?” Lottie blängde på henne. ”Fatta att det går åt över två hundra kilo hö om dagen och att det kostar två kronor kilot.” ”Och det är bara höet”, la Janna till. ”Vi måste prata med kommunen”, sa Lottie.

28

I_Vem är du Johanna.indd 28

2011-06-28 11.10

”Men ni har ju sagt att dom tar hästarna då.” ”Är det bättre att dom svälter ihjäl?” fräste Janna.

Det var så det började, eller slutade kanske man ska säga.

Rune kom aldrig tillbaka. Ridskolan gick i konkurs, hästarna och alla prylar tillhörde banken som lånat ut pengar till Rune och Irene, stallet var kommunens. Banken ville inte ha några hästar, de ville ha pengar och kommunen sa att de inte hade råd att driva ridskolan. Banken försökte hitta någon som kunde tänka sig att ta över hästarna och ridskolan. Men för varje dag som gick såg det allt dystrare ut. Stallet var rätt nerkört och en del av hästarna var väl inte så jättefräscha längre. Många av dem, som Kasper, började bli ganska gamla också. De som kom för att titta kom aldrig tillbaka igen. En hästhandlare erbjöd sig att köpa en del av hästarna för att sälja dem vidare, men pengarna han erbjöd täckte inte ens en tiondel av Runes och Irenes skulder.

Oron över vad som skulle hända låg som en klump i magen.

Det gick inte att tänka på något annat. Skolan, hemma, kompisar, allt det där sjönk undan. Det fanns inte. Allt jag kunde tänka på var vad som skulle hända med Kasper och de andra hästarna i stallet.

29

I_Vem är du Johanna.indd 29

2011-06-28 11.10