9789129677065

Anne Plichota Cendrine Wolf

Det sista hoppet

1 1

layout06_outlines.indd 1

2/15/2011 7:32:51 PM

Anne PLichotA

cendrine WoLF

Det sista hoppet

Översättning av Lena Fries-Gedin

3

I_Oksa Pollock_Det sista hoppet.indd 3

2011-11-23 12.33

Läs mer om Anne Plichota och Cendrine Wolf på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se Copyright © XO Editions 2010. All rights reserved Originalets titel: Oksa Pollock – L’Inespérée Omslag: Susanne Johansson Översättning: Lena Fries-Gedin Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-29-67706-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

4

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 4

2011-11-23 12.24

Prolog

Ett gossebarn skulle ha uteslutit varje möjlighet. Det allra minsta hopp skulle ha flugit sin kos …

Pavel Pollock reste sig häftigt upp, alldeles omtumlad, och för att dölja sin förvirring böjde han sig ner över vaggan där en pytteliten flicka låg och sov. HANS DOTTER. Dottern, som allt skulle vila på i framtiden. Han visste det och led redan av det. Hans hjärta fylldes av en mörk oro, men ändå strålade hans ögon av lycka över att ha blivit far. Med tårfylld blick vände han sig mot sin hustru. Marie Pollock log mot honom. Skulle han någonsin komma att oroa sig mindre? Känna sig mindre plågad? Men djupt inom sig måste hon erkänna att hon älskade honom för att han var just den han var …

Med ens fick ett skrik från vaggan dem att hoppa till: den lilla flickan hade gett sig till känna med förvånansvärd kraft. Hon spärrade upp ögonen och försökte häva sig upp på sina svaga och skrynkliga armar. Men trots hennes beslutsamhet föll hennes huvud, som var täckt av silkeslena mörka hårlockar, hela tiden tillbaka ner på kudden. Pavel gick fram och försökte lyfta upp henne i famnen medan hjärtat bultade hårt i hans bröst.

– Går det bra så här? Är jag för klumpig? Jag gör henne väl inte illa? frågade han sin hustru och rynkade ängsligt pannan.

– Oroa dig inte, du håller henne perfekt, svarade hon i lätt ton.

5

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 5

2011-11-23 12.24

Titta, har du sett vem som kommer här! God dag, Dragomira!

Allt som hade med Pavels mor att göra utmärktes av ett visst överdåd, och den här dagen utgjorde inget undantag: Dragomira försvann nästan bakom den mest fantastiska blombukett som någonsin skådats och dessutom bar hon på några jättestora färgglada presentpåsar som hon släppte taget om så fort hon fick syn på babyn.

– Oksa! Har du vaknat nu, min lilla skatt! Å, vad jag är lycklig, mina kära barn! utropade hon vänd mot Marie och Pavel och kysste dem en i taget.

– Hm, jag tror att hon behöver byta blöja, sa Pavel, panikslagen vid tanken på att det skulle bli hans uppgift.

– Jag tar hand om det! sa Dragomira hastigt. Om du tillåter det förstås, Marie, tillade hon och gav henne en vädjande blick.

Några sekunder senare låg Oksa och sprattlade på skötbordet medan hennes farmor kämpade hårt med sparkbyxan. Pavel å sin sida iakttog uppmärksamt varenda rörelse. Ingenting undgick honom.

– Oksa … Vårt sista hopp …, viskade Dragomira nästan ohörbart.

Pavel darrade till. En skugga förmörkade hans ansikte. Han lät sin mor klä på babyn igen och bad henne sedan att följa efter honom ut i korridoren på förlossningsavdelningen.

– Mamma! väste han ilsket mellan tänderna. Du kunde inte låta bli, det är starkare än du! Om du tror att jag inte hörde dig …

– Vad var det du hörde, min son? svarade Dragomira och spände sin blå blick i sonens ögon.

– Jag vet vad du tänker! Jag vet vad ni allesammans har i huvudet.

Men ert hopp vilar på en möjlighet som inte är värd mer än en vindpust!

– Fast vinden kan visa sig vara till stor nytta för skeppen som korsar haven, svarade Dragomira stillsamt. Vi kommer aldrig att ge upp hoppet, Pavel, aldrig …

– Du får inte ta med dig min dotter dit bort, sa Pavel med eftertryck och lutade sig mot väggen. Jag kommer inte att låta dig göra det, för-

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 6

2011-11-23 12.24

sök att få in det i skallen! Jag är hennes far och jag vill att min dotter ska växa upp normalt. Så normalt som möjligt, upprepade han och rynkade pannan.

Under tystnad mönstrade de varandra där i sjukhuskorridoren, utan att bry sig om sjuksköterskorna och patienterna i morgonrock som gick förbi och förstulet iakttog dem båda där de stod med hårt hopbitna käkar och stirrade på varandra. Det blev Dragomira som bröt den spända tystnaden: – Min kära son, jag älskar dig av hela mitt hjärta, men jag vill påminna dig om att du, precis som vi, är förbunden med Vår Värld.

Och vare sig du vill det eller inte, så är Oksa det också … Du kan inte göra något åt det. Om det finns en chans, även den allra minsta, att vi kan återvända hem, var då säker på att vi kommer att ta den.

Det är vi skyldiga dem som stannade kvar och som har levt under det ondas makt alltsedan Det stora kaoset.

– Kära mamma, svarade Pavel med en fientlighet som han hade svårt att behärska, jag respekterar dig, men du vet inte vad jag skulle vara i stånd att göra för att hålla min dotter utanför allt det där. Man måste glömma, det hela är för sent nu. Allt är slut.

– Jag är rädd för att ödet är starkare än vi alla, Pavel, sa Dragomira. Vårt split tjänar ingenting till, det är i själva verket ödet som avgör …

7

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 7

2011-11-23 12.24

1

Mobilisering på alla våningar Tretton år senare. Bigtoe Square i London Oksa banade sig väg mellan flyttkartongerna för att så gott det gick ta sig fram till fönstret i sitt rum. Hon drog upp persiennen och tryckte näsan mot den kalla rutan. Med ett villrådigt ansiktsuttryck försökte hon fästa sin uppmärksamhet på morgonens liv och rörelse ute på torget. Sedan gav hon ifrån sig en djup suck.

– Bigtoe Square … Jag måste vänja mig vid det, mumlade hon och stirrade ut i tomma luften med sina skiffergrå ögon.

Familjen Pollock – första, andra och tredje generationen – hade några dagar tidigare lämnat Paris för London till följd av något som mest liknade ett plötsligt infall från Oksas pappas sida. Efter timmar av hemliga överläggningar som Oksa hållits utanför, hade Pavel Pollock med sitt sedvanliga allvar meddelat nyheten officiellt: i tio år hade han haft den avundsvärda platsen som köksmästare på en ansedd parisisk restaurang, men nu hade han äntligen fått tillfälle att öppna en alldeles egen restaurang. I London. Denna lilla detalj hade han nämnt nästan i förbigående, och Oksa trodde först att hon inte hade fattat riktigt.

– Menar du … London … i England? hade hon frågat efter några sekunders tvekan.

9

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 9

2011-11-23 12.24

Hennes pappa hade svarat ja med tydlig tillfredsställelse, och då han såg hennes bestörta min hade han fortsatt: Om hans hustru och dotter vägrade att flytta skulle han självfallet respektera deras val … Även om det här var ett drömtillfälle.

– Ett tillfälle som bara dyker upp en enda gång i en människas liv! hade han framhållit med eftertryck.

Marie Pollock hade inte tagit lång tid på sig att fundera: hennes man hade oroat sig mycket den senaste tiden, och hon hade sagt sig att en radikal förändring säkert skulle vara bra för hela familjen. Och vad Oksa beträffade, vad kunde väl hon säga? När man var tretton år hade man inte rätt att bestämma om någonting. Uppriktigt sagt ville hon inte alls lämna Paris och ännu mindre sin farmor och bästa vännen Gus. Utan dem kunde hon inte leva. Men när hennes föräldrar förklarat att Dragomira och familjen Bellanger också skulle följa med till London, hade Oksa hoppat högt av glädje. Alla som hon älskade skulle delta i äventyret! Efter att förstrött ha iakttagit trafiken runt torget vände sig Oksa bort från fönstret. Med händerna i sidorna tittade hon sig omkring och gav ifrån sig en utdragen vissling.

– Ssss … Vilken röra! Det kommer att ta månader att packa upp allt det här! Usch, vad jobbigt!

I vartenda rum fyllde dussintals kartonger det lilla utrymme som inte redan var upptaget av möbler. Bostaden var mindre än den i Paris, men familjen Pollock hade haft den otroliga turen att hitta ett typiskt viktorianskt hus i rött tegel, med en hög yttertrappa, ett burspråksfönster och en mikroskopisk gård med en gjutjärnsgrind, genom vilken fönstren i källarvåningen skymtade.

Första och andra våningen upptogs av Oksa och hennes föräldrar och den tredje av hennes farmor Dragomira, som hade bott tillsammans med dem så länge Oksa kunde minnas. Hon höjde blicken mot taket.

– Vad sysslar baba egentligen med? Hoppar hon rep, eller vad då?

10

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 10

2011-11-23 12.24

Okej, det kanske är bäst att jag gör mig i ordning om jag inte vill komma för sent, fortsatte hon och gick fram till garderoben.

Komma för sent första dagen på terminen, aldrig i livet! Den tota-la fasan …

På våningen ovanför, där Dragomira Pollock bodde, var atmosfären helt annorlunda. I den besynnerliga salongen, som var klädd med guldskimrande väggbonader, rådde totalt kaos. Skulden till oredan låg hos några magiska varelser som tycktes tävla om vilka som var värst och kunde ställa till med den största röran. Små gyllene fåglar visade sig vara aktiva medarbetare … Efter några glada försöksturer runt taklampan flög de som jaktflygplan ner i en häftig störtdykning och anföll någon sorts tjock och lockig potatis saom strövade omkring på den mörkröda yllemattan.

– Ner med snäckdjurens diktatur! skanderade de pyttesmå fåglarna. Vi accepterar inte längre att leva under oket! Vänner, låt oss gemensamt kämpa mot molluskernas imperialism!

– Nåja! Det kan väl hända att jag har korta ben, men jag är ingen mollusk! Jag är en getorix! Och jag har ett häftigt hår, svarade varelsen och sköt fram sin lilla bröstkorg medan han slängde med det omtalade hårsvallet så att det for åt sidan.

– Fääääääll bomberna! Leve det förtryckta folkets befrielse! gav fåglarna till gensvar.

Och med detta stridsrop släppte de sina farliga granater, det vill säga ett dussintal solrosfrön som studsade tillbaka från ryggen på varelsen som kallades getorix.

– Tala om ett förtryckt folk, muttrade han och plockade upp fröna och knaprade i sig dem.

Plantorna, som var mycket känsliga för all denna uppståndelse, flaxade våldsamt i sina krukor och utstötte kvidande ljud. En av dem, som var nervösare än de andra, hade låtit hela sitt bladverk hänga längs stjälkarna och såg ut att darra.

11

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 11

2011-11-23 12.24

– Nu räcker det! vrålade Dragomira. Titta så ni har stressat goranovan!

Den gamla damen samlade ihop sin vida klänning av violett sammet och lade sig på knä på golvet. Medan hon nynnade en mjuk melodi masserade hon bladen på den skräckslagna plantan som gav ifrån sig ömkliga suckar.

– Om ni fortsätter på det här sättet, tillade hon och tittade strängt på några av bråkmakarna, blir jag tvungen att skicka er till inackordering hos min bror. Och ni vet vad det innebär: en mycket lång resa!

Vid dessa ord tystnade varelserna och fåglarna omedelbart. Eftersom de allesammans avskydde transportmedel hade de sin senaste resa i plågsamt minne, då Dragomira hade företagit den här brådstörtade, och i deras ögon helt orimliga, flytten. Tåg, båt, flygplan, bil: djävulska uppfinningar som var till för att vända ut och in på mage och inälvor … Fåglarna hade kräkts under nästan hela resan och växternas klorofyll hade surnat som gammal mjölk och varit nära att förgifta dem.

– Seså, kom nu, i väg till ateljén med er allihop! befallde Dragomira. Jag måste gå ut, det är min sondotters skolstart i dag. Lilltossen och lilltossan, kom och hjälp mig är ni snälla!

Två besynnerliga varelser, klädda i blåa snickarbyxor, kom skyndsamt struttande. Den ena var knubbig med duntäckt skalle och den andra var trådsmal med en citrongul hårtofs högst upp på huvudet.

Men de hade vissa gemensamma drag: de var små till växten – åttio centimeter långa – med runda ansikten och enorma blå ögon som utstrålade välvilja.

– Vår Nådiga Härskarinnas befallningar är ett evigt nöje, ni kan vara säker på vårt stöd och vår beständighet, hasplade de ur sig med allvarsam min.

Dragomira gick fram till ett enormt basfiolfodral som stod tätt intill väggen längst in i rummet. Hon öppnade det: det var tomt.

När hon lade handflatan platt mot fodralets baksida av trä, öppnade

12

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 12

2011-11-23 12.24

den sig omedelbart som en dörr. Dragomira böjde sig ner och gick in genom den fram till spiraltrappan som ledde upp till hennes vindsateljé. Lilltossen och lilltossan följde lydigt efter henne. De tog med en planta var och drog med sig de andra varelserna, som i sin tur följde efter in i den konstiga passagen. När alla i det lilla sällskapet väl var inne i ateljén, stängde Dragomira fodralet efter sig.

13

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 13

2011-11-23 12.24

2

Klanen

Pollock

– Hej, pappa! Hej, mamma!

Marie och Pavel satt vid sitt enkla och praktiska köksbord. När de hörde sin dotter tittade de samtidigt upp från var sin rykande tekopp och blev sittande med gapande mun.

– Ja, jag vet, suckade Oksa. Jag är oigenkännlig …

– Det kan man verkligen säga … frånsett huvudet! sa hennes pappa och stirrade nyfiket på henne. Jag har svårt att tro att det här kan vara min lilla orädda ninja. Men jag måste säga att din nya stil är … förtjusande. Rejäl, men förtjusande.

– Rejäl är det minsta man kan säga, mumlade Oksa.

Hennes föräldrar kunde inte låta bli att skratta vid åsynen av hennes arga min. Hon försökte ge dem en tungt förebrående blick och sa i skarp ton: – Hela mitt liv har just förändrats totalt, och det sitter ni och skrattar åt? Men ser ni inte hur jag ser ut?

– Som en äkta engelsk skolflicka! svarade hennes mamma i lätt ton och tog en klunk te till. Och jag tycker att det passar dig riktigt bra!

Muttrande och med skeptisk min granskade Oksa på nytt sig själv. Vem hade kunnat tro att hon en dag skulle visa sig offentligt i en veckad kjol, vit blus och marinblå blazer. Inte hon i varje fall …

14

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 14

2011-11-23 12.24

– Om jag fått veta i förväg att jag skulle bli tvungen att bära uniform för att gå i skolan, hade jag vägrat att komma till England, mumlade hon medan hon ilsket lossade på den marinblå och vinröda slipsen i sin blivande högstadieskolas färger.

– Å, snälla Oksa, suckade hennes mamma medan hon betraktade henne med sina vackra nötbruna ögon. Det är bara på lektionerna.

Utanför skolan kan du sätta på dig dina jeans och dina basketkängor så mycket du vill.

– Ja, okej då, okej, sa Oksa, som nu gav upp kampen. Jag ska inte prata mer om det … Men jag ska aldrig glömma att ni har offrat mig på er karriärs altare. Och för att komma från ett par föräldrar som säger sig älska sin enda dotter, är det inte särskilt vackert … Ni kan inte komma och beklaga er om jag får allvarliga psykiska men.

Oksas föräldrar, som var vana vid hennes dramatiska utspel, såg leende på varandra. Marie Pollock reste sig upp och tog henne i famnen, och båda blev ett ögonblick stående tätt intill varandra.

Oksa kände sig i själva verket lite för gammal för sådana här känsloyttringar, men just i dag borrade hon förnöjt in ansiktet i sin mammas långa kastanjebruna hår.

– Men jag då! avbröt dem Pavel Pollock med en falskt anklagande min. Ingen tänker på mig. Aldrig! Ingen puss på min orakade kind. Ingen som vill trösta mig. Jag lämnas i mitt hörn, ensam och olycklig som en stinkande hund!

Pavel var en man med markerade drag och ett ständigt allvarsamt ansiktsuttryck. Hans askblonda hår och grå ögon mildrade intrycket, men de som kände honom visste att hans lidande, som var förankrat i en tragisk barndom, var lika djupt som outplånligt. Till och med hans leende verkade sorgset … Marie Pollock sammanfattade ytterst väl sin mans speciella charm när hon medlidsamt sa att han hade samma oemotståndliga blick som en slagen hund.

– Se bara vad den enorma tyngden av livets smärta har gjort med mig, brukade han svara, för han hade en god egenskap som han ärvt

15

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 15

2011-11-23 12.24

av sin mor Dragomira: ett äkta sinne för humor, som han använde sig av vid alla möjliga tillfällen, på skoj eller av förtvivlan, det visste ingen säkert.

– Å, här har vi nu Pavel Pollock igen, den store tragiske skådespelaren i egen hög person! utropade Oksas mamma och brast ut i ett glatt skratt. Jag är verkligen bortskämd som har er båda …

Oksa såg kärleksfullt på sina föräldrar. Hon älskade deras gnabbande.

En signal från Pavels mobil, som högljutt förkunnade att klockan var halv åtta, avbröt dem. Det var tid att ge sig av.

– Baba! Det är bara dig vi väntar på! skrek Oksa i trappan upp till husets tredje våning, som var reserverad för hennes farmor.

Dragomira dök upp på trappavsatsen och framkallade beundrande utrop. Hon var en kvinna med mycket ståtlig hållning, vilket fick hennes omgivning att respektfullt kalla henne madame Baba Pollock. Hon höll sig alltid mycket rak, nästan stel. Hennes ansikte var inte det minsta högmodigt utan fullt av liv, och hennes höga kindknotor och breda panna framhävde de intensiva djupblå ögonen. Det vilade någonting ryskt över hennes utseende, med det silverstrimmade blonda håret, som var flätat och uppsatt i en krona på huvudet. Men den här morgonen var det den praktfulla klädedräkten som hennes familj föll i beundran över.

– Jag är färdig, raringar! ropade hon åt dem och skred majestätiskt nerför trappan medan hennes långa violetta klänning med svarta pärlbroderade hindar i silhuett flöt ut runt henne.

– Baba, vad du är vacker! ropade Oksa hänfört och kastade sig i famnen på henne och kysste henne.

I sin förtjusning lade hon inte märke till de muntra små utrop som kom från Dragomiras fint arbetade örhängen i form av fågelstänger. På dem gungade två pyttesmå gyllene fåglar, knappt två centimeter höga, som med tunna och gälla röster kommenterade sina bedrifter som jaktpiloter.

16

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 16

2011-11-23 12.24

– Å, jag höll nästan på att glömma … Ge mig bara en liten, liten minut till, så kommer jag tillbaka!

Dragomira hade knappt uttalat orden förrän hon vände tvärt om, stegade tillbaka upp till sin våning och stängde dörren bakom sig med dubbla lås.

17

INL_Oksa Pollock för tvätt.indd 17

2011-11-23 12.24