9789129676594

Läs mer om Thomas Fröhling på www.rabensjogren.se

Till Anton och David

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se Text © Thomas Fröhling, 2012 Omslag © Thomas Fröhling och Birgitta Schölander, 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-29-67659-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Alex i koma.indd 4

2012-01-16 15.17

Expedition i natten

De sprang över järnvägsspåret och stannade inte förrän de var långt uppe på banvallen. Kasper flämtade och spottade och drog djupa andetag av den råkalla luften.

Egentligen hatade han att frysa. Om någon skulle tvinga honom att välja, så skulle han hellre brinna upp i Sahara än frysa ihjäl på Nordpolen. Men nu spelade det ingen roll. Han var på samma gång varm och kall.

Spänningen gjorde honom svettig. Överallt på backen låg högar av skräp, kapade buskar och småträd. Det ångade från det fuktiga, ännu spröda gräset.

Han visste att det inte skulle bli mycket sömn den här natten. Det pirrade, som om han hade en elektrisk ål inuti kroppen.

Långt framför sig såg han Alex. Han smög tyst. Han bröt inte ens grenarna som han klev på. Inte ett ljud hördes när han rörde sig framåt.

5

I_Alex i koma.indd 5

2012-01-16 15.17

Till skillnad från Sylvester och Viking som man alltid kunde höra på långt håll, deras ständiga tjatter, som bara avbröts av plötsliga höga skratt.

Det var Sylvester som hade nyckeln. Den låg i hans jackficka. Om nu inte han och Viking redan hade lyckats slarva bort den.

En ljuskägla dök upp vid horisonten. Den växte och blev större, bländade dem. Motorljudet rev hål på syrsornas sång. Kasper träffades av vindstöten när bilen passerade. Den blåste förbi på några sekunder och tog ljuset med sig. Det tog en bra stund innan ögonen vande sig vid natten igen.

Apan gled upp bredvid honom. Hon rörde sig lugnt, djupt inne i mörkret, slukades av det dunkla och blev själv till en skugga. ”Se upp! Det är en jätteloka”, ropade hon. ”Den ger brännskador. Det blir nästan som senapsgas om man nuddar dem.” ”Va?!” Viking ryggade undan. ”Jo! Om man bränner sig måste man täcka över huden och tvätta fort som fan. Du vet, huden pulveriseras och faller av som mjäll.” ”Är du värsta trädgårdsmästaren nu, eller?”

Viking gick en lång omväg förbi jättelokorna. ”Det är farfar”, sa Apan. ”Han kan sånt där.” ”Fan, Apan! Du ska inte lyssna på de gamla. De är fulla av skit.” ”Nej, det är sant.” ”Gul bil!”

Sylvester slog till Apan på armen.

6

I_Alex i koma.indd 6

2012-01-16 15.17

”Aj!” Apan gned sig där hon just hade blivit träffad. ”Jag ser ingen gul bil”, fräste hon.

Han pekade bort mot ett buskage där en rostig truck låg och gömde sig.

Om den var gul eller inte var svårt att se.

De tog sig in mellan träden. Skogen låg tyst, som om den väntade på något.

Kasper följde en igenvuxen grusväg som ledde brant ner mot byggnaderna. Ju närmare de kom, desto större verkade området.

Kasper hade en konstig känsla av att ingenting av det här hände i verkligheten, samtidigt som allt omkring honom hade en extrem skärpa. Som när man fotograferar med blixt på natten.

Rostiga staket.

Sprucken asfalt.

En parkering i ett industriområde.

Bitar av frigolit, serietidningar och gamla plastpåsar täckte marken.

På skylten stod det: Här slutar allmän väg.

Sylvester fick snabbt fram en sprejburk och sprejändrade det till: Här slutar allmän väg

”Lägg av!” väste Apan. ”En urban explorer ska inte förändra eller förstöra nåt.”

7

I_Alex i koma.indd 7

2012-01-16 15.17

”Ta inget annat än foton!” sa Alex. ”Lämna inget annat än fotavtryck! The Hederskodex.”

Sylvester stannade. Han backade några steg. ”Bara de här skyltarna. Jag hatar dem. Fatta att det bara är skitsnack, det finns ingenting sånt som ett slut på allmän väg. Har vi inte allemansrätt, eller? Det här är allas väg. Det här är din och min väg. Okej?!”

Kasper letade efter hålet i planket. Det var bara några få brädor bortbrutna, men tillräckligt för att ta sig in. De klättrade vidare genom det redan uppklippta stängslet och ut på en öde grusplan.

Kasper var först ut, lugnt och snabbt. Han tryckte sig upp mot husväggen.

Egentligen var det mer som någon sorts mur, till en enorm gråbrun byggnad. Ett fort.

Den enda ingången var genom den grönmålade metalldörren. Och det var där som någon nyligen monterat dit ett nytt lås. ”Nyckeln!” viskade Kasper.

Alex ropade vidare bakåt. ”Sylvester, nyckeln!”

Alla tittade på honom.

Sylvester stoppade ner handen i fickan. Fingrarna sökte runt efter den kalla metallen, nyckeln skrapade mot naglarna. Da Grand Master Key. Han höll upp den mellan tummen och pekfingret, tvekade en sekund, men lämnade den sedan ifrån sig. ”Rat a tat tat!” sa han.

Kasper tog den, men även Alex och Viking trängdes för att hjälpa till. Det fumlades med låset i några sekun8

I_Alex i koma.indd 8

2012-01-16 15.17

der och så gled dörren upp. De kikade in i en mörk korridor.

Kasper ställde sig i dörröppningen och lyssnade. Inte ett ljud hördes.

Det var bara att knalla rakt in. Ficklamporna tändes, en efter en.

Apan gick sist och stängde dörren bakom sig. Långsamt trevade de sig genom den trånga korridoren och fram till ännu en stängd dörr.

9

I_Alex i koma.indd 9

2012-01-16 15.17

Bryndis Kött & Fläsk AB

En tung duva flög vinglande genom luften och försökte pricka skallen på honom. Kasper hann precis ducka.

Innanför den andra dörren öppnade sig ett landskap med stora sammanhängande salar. Det var varmt och fuktigt och det ångade från de stora metallbänkarna. Det gamla slakteriet stod tomt i väntan på att förvandlas till en nattklubb.

Det hade regnat in och golvet var täckt av oljiga pölar.

Genast hittade Sylvester en övergiven stålvagn, en sådan som man kör omkring matvaror i. Håret stod på ända, ögonen lyste som fyrverkeri och han tog ett par snabba kliv med vagnen. Han försökte göra några enkla trick, åkte omkring och grejade med gummiremmarna.

Långt bakom honom släntrade Viking med en fotboll som hade legat precis där de kom in. Han brydde sig inte om att det var blött och halt utan sprang genom vattenpölarna och fjuttade bollen fram och tillbaka.

10

I_Alex i koma.indd 10

2012-01-16 15.17

Halvt snitsigt, halvt ointresserat. Han snodde runt och drämde till den blöta bollen med högerdojan så att den precis susade förbi skallen på Alex.

Bollen smällde in i väggen bakom honom med ett blött thud! så att putsen yrde.

Viking jublade. ”Jaaa!!! SM-GULD, SM-GULD, SM-GUUULD!!!”

Alex applåderade och visslade. ”Skitsnyggt!”

Sylvester höjde handen till en high five.

Viking tjongade till bollen igen och lyckades med bedriften att skjuta mittbena på hela gänget. ”Kom igen!” sa han otåligt. ”Nu drar vi.”

Han balanserade på hälarna, vinglade till och vände sig mot Apan. ”Jag tror att vi hittar Tunnelstaden i kväll.” ”Vadå? Här inne?” ”Jaa, ingången alltså, jag tror att ingången kan finnas här nånstans.”

Apan bara tittade på honom. ”Det är ju bara snack, sånt som sprids av såna som själva inte håller på med u.e.” ”Jaså?” Han gav henne en nollställd min. ”Det är inte vad jag har hört.” ”Nähä, och vad har du hört då?” ”Sylvester säger att vi letar efter Tunnelstaden.” ”Sylvester?” Hon kastade en snabb blick i hans riktning och sa med lägre röst. ”Du ska inte lyssna på honom. Det är mycket snack och lite verkstad.” ”Och du då? Vill inte du hitta Tunnelstaden?”

11

I_Alex i koma.indd 11

2012-01-16 15.17

”Nej, jag är inte speciellt intresserad. Jag gör det här mest för att få en paus.” ”Paus?” ”Ja, jag vill … koppla av lite, komma bort.” ”Från vadå?” ”Inget. Livet, vardagen. Äsch, glöm det.”

Hon blängde ilsket på honom. ”Okej, okej.”

Han stod i skuggan och det enda som syntes i hans mörka ansikte var de vita tänderna när han log.

Kasper såg de andra i profil, som silhuetter. Han lyfte blicken. Ett svagt ljus från natten utanför föll grått genom dammiga fönster högt ovanför takbjälkarna.

Under taket hängde enorma rör, och insektsliknande metallställningar för kablar var inskruvade i väggen med kraftiga bultar. Från väggarna hängde flagnad plastfärg i stora sjok. Betonggolvet var fullt av skräp, som han sparkade på. ”Det är lätt att gå vilse här”, sa han. ”Jag föreslår att vi delar upp oss i två grupper. Jag och Alex. Sylvester och Viking …”

Han tystnade.

Sylvester sökte hela tiden efter Apan med blicken, som om han ville kolla att hon var kvar. Och det var just dessa blickar som hade avslöjat honom. Kasper var helt säker nu.

Han lutade sig fram och viskade till Alex. ”Sylvester är kär.” ”Va?! Vad sa du?” ”Sylvester”, upprepade han och sänkte rösten till 12

I_Alex i koma.indd 12

2012-01-16 15.17

nästan ohörbart. ”Sylvester is in fucking love.”

Alex vred huvudet åt sidan och de kikade bort mot honom. Sylvester ryckte till och rynkade ögonbrynen. ”Vadå?” ”Nä, ingenting”, svarade Kasper och skakade på huvudet. ”Jag sa bara att Apan följer med oss.” ”Okej”, sa Sylvester och nickade, med en min som försökte verka likgiltig. ”Det är bra om vi delar på oss”, fortsatte Kasper. ”Man snubblar lätt på varandras fötter.”

De började gå åt olika håll.

Det sista som hördes innan de andra försvann var Vikings hojtande: ”Showtime!” ”Vi går in här”, sa Kasper.

Alex och Apan följde lydigt efter.

Den breda, metallförstärkta dörren stängdes långsamt bakom dem och det blev beckmörkt. Bara ljuskäglan från ficklampan sökte sig fram över golvet, över väggarna. Ficklampsljuset skapade ett tunnelseende.

De gick i en trång gång.

Det var smutsigt, instängt, osunt och alldeles, alldeles underbart.

Kasper njöt. Det var precis så här det skulle vara. Det mest spännande var att utforska ett ställe för första gången och inte ha en aning om vad som dolde sig längre fram. Att hitta prylar och spännande rum, platser som man annars bara såg på film.

Han höll sig nära Apan. Tyst, men på helspänn för att kunna höra om något, någon, skulle komma. Man måste 13

I_Alex i koma.indd 13

2012-01-16 15.17

vara beredd. När som helst kunde golvet ge vika, en vägg falla ner eller en trappa rasa.

De kom ut i ett större rum.

Golven och väggarna var täckta av smutsigt vitt kakel, golvbrunnarna fulla av årsgammalt slagg. Apan pekade upp i taket. Färgflagorna hängde ner som stalaktiter i en grotta. Kasper och Alex följde transportskenorna med blicken. Hur de försvann i väg in i mörkret. Och sedan såg de vad Apan pekade på: krokarna. ”Vadårå. Jag gillar kött, jag gillar korv”, sa Alex. ”Tänk dig hur det såg ut här tidigare”, sa hon. ”Det här var ett ställe där man slaktade och styckade. Du klev omkring i ett hav av blod. Och lukten var helt för jävlig, den stack i näsan. Men värst av allt, värst var de höga gälla skriken. Som aldrig tog slut.”

Hon pausade en sekund, sedan la hon till: ”Tänk dig Sylvester och Viking med vita blodstänkta rockar.”

Alex skakade på huvudet.

Det var ju också en tanke.

På väggarna satt skyltar: Nödströmbrytare för kylanläggning och oljebrännare VARNING! Rökvagnar på andra sidan Konservavd.

REN SLAKTZON OREN SLAKTZON

14

I_Alex i koma.indd 14

2012-01-16 15.17

Andra som varit där tidigare hade lämnat meddelanden på väggarna. Graffiti på sönderslagna kakelplattor, sönderslagna dörrar. Stora klottrade hakkors. Svart färg som runnit.

Runt omkring dem låg fullt med omkullkastade, proppfulla sopsäckar. Vad fanns inuti dem? Kasper var inte säker på att han ville veta. ”Kasper!”

Han hoppade till. ”Kom igen nu!” ”Jag ska bara titta på en sak.” ”Vadå?” ”Vänta.” ”En dammsugare?” ”Men vad är det som ligger inuti den?”

Kasper petade på den med foten. ”Vad då? Jag ser inget.” ”Där.”

Det var en död råttfamilj. Fyra små råttbebisar som låg tryckta mot sin döda råttmamma. ”Släpp det där. Den kan vara fullt av bakterier. Värst är råttor och sån skit.”

Alex tryckte till en golvbrunn med foten.

En färsk påse råttgift hängde mycket riktigt på insidan av brunnskanten. ”Påsarna innehåller råttmüsli”, förklarade han. ”Det är en blandning av vete, havregryn och ris som de spetsat med gift.”

Apan hade också kommit fram för att titta. ”Det är viktigt att giftet inte verkar för fort”, fortsatte 15

I_Alex i koma.indd 15

2012-01-16 15.17

Alex, ”råttorna skickar alltid fram en provsmakare innan de andra vågar mumsa. Om den dör inom tolv timmar blir de andra misstänksamma.”

Han gav dammsugaren en lätt knuff med foten. ”När råttorna dör kryper de och gömmer sig på nåt undanskymt ställe.” ”Jag vet”, sa Apan, ”det luktar för jävligt om de lägger sig och dör i en ventilationstrumma.”

Alex vände sitt leende mot Kasper igen. ”Du ska inte ta i saker. Aldrig nånsin. Jag har alltid handskar på mig.”

Han höll upp händerna och visade sina svarta handskar. Kasper kunde knappt se dem i det svaga ljuset.

Men han hade hört allt förut. Alltihopa. Alla Alex spontana lektioner.

Kasper visste precis hur Alex var. Ingen besserwisser egentligen, utan bara en bra kompis, som alltid brydde sig. ”Absolut. Man måste vara försiktig”, sa han. ”Ska vi gå?”

Kasper tog sig nerför en trappa och så var de djupt nere under huskroppen.

De snubblade fram i trånga tunnlar i mörkret. Han lyste med ficklampan längs med väggarna. Någon hade satt upp en klisterlapp: BJÄRE HOT CHUP Ketchupen med fullvuxensmak STARKARE och MINDRE SÖT take it Hot! 16

I_Alex i koma.indd 16

2012-01-16 15.17

Gången krängde hit och dit. Det var en lång unken korridor, hermetiskt tillsluten, med plastgolv. Gulvita kakelväggar med dörrar från alla håll. Smal och trång som i en ubåt.

Alex klättrade upp och ställde sig på en cementblocksliknande tröskel och spanade in i mörkret. Han viftade med handen och visade var man tog sig vidare in.

De kom fram till någon sorts låg mur, en konstig halvvägg. ”Här kommer man inte längre”, sa han.

På andra sidan muren var det ett stup på kanske tio meter eller mer. Och där nere lyste det. ”Kolla.”

Långt där nere låg den största magliten, en imponerande ficklampa, och lyste. ”Femhundra spänn!” ”Det kanske är en råttfälla?” sa Kasper. ”Katten, musen, tiotusen”, sa Alex. ”Nä, nån har varit här före oss och tappat ner den. Tuff skit.” ”Men det kanske ändå är här vi måste ta oss ner”, sa Kasper halvt på skämt. ”Det kanske är här vägen till Tunnelstaden börjar.”

Han tystnade. ”Vart ska vi nu?!” undrade Apan. ”Det är verkligen kolsvart här …”

Hon lyste upp i taket. De kunde se gammal lysrörsarmatur. Men de vågade inte tända. ”Lampor, funkar sällan ändå”, sa hon. ”Och helst vill man ju undvika att trycka på några knappar.”

17

I_Alex i koma.indd 17

2012-01-16 15.17

Kasper hittade en stor röd knapp. Det kliade i fingrarna. Han ville väldigt gärna trycka. ”Lägg av”, sa Apan, ”jag orkar inte. Det är väl okej att testa om man sen bara springer i väg och gömmer sig.

Kommer det inga vakter kan man ju alltid komma tillbaka nästa dag för då vet man att det är lugnt.”

Kasper stod med fingret någon millimeter från den röda knappen.

Plötsligt ryckte han till.

En dörr slog igen.

De hörde röster. Kasper tyckte att det lät som om någon klagade, stönade. Någonting rörde sig. Han kunde inte se vad, men han kände att det var någon, där borta, vid dörren.

Uteliggare? Knarkare?

Kasper blev alldeles torr i halsen. Nu hörde han det tydligt. Hesa väsande röster. Han uppfattade en rörelse och snodde runt.

Någon närmade sig bakifrån. Ryckigt men snabbt.

Och sedan kom det: zombievrålet.

Sylvester och Viking. Han hörde hur de garvande sprang i väg.

Kaspers hjärta slog som en tok. Svetten rann nerför ryggen. ”Jävla barnungar”, sa Apan. ”Varför ska de alltid hålla på så där?”

Kasper hade ofta tänkt på att Apan verkade uttråkad på något sätt. Ibland reagerade hon knappt på det som hände runt omkring henne. Hon stod bara still och rörde 18

I_Alex i koma.indd 18

2012-01-16 15.17

inte en min. Som nu. Med zombiesvinen. Han kom ihåg hur det var i början, han hade nästan trott att hon var lite bakom. Men sedan hade han lärt känna henne. Det var bara hennes kattlika sätt. På insidan rörde sig allting snabbt. Han hade sett det flera gånger. Hur hon blixtrade till. Det var lätt att missa det och tro att hon var helt bortkopplad. Men hon såg allt. Precis som en katt, alltid på helspänn för minsta ljud, minsta rörelse.

Man fick passa sig. Hon kunde vara vass som en kniv.

De följde Alex uppför den vindlande trappan. Kasper stannade till och tittade ut genom trappfönstret. En svindlande höghuskänsla. Han försökte överblicka området, men det var lite för mörkt ute. Han tryckte sig närmare. Glaset var kallt mot pannan.

Det hade regnat in genom hålen i glaset och golvet hade spruckit och blivit buckligt.

Helt hastigt strök Apan sin hand mot hans arm.

Deras ögon möttes i mörkret. ”Kom”, sa hon.

De tog sig uppför ytterligare en trappa i ljuset från ficklampan.

Gula trappsteg. Smuts och skräp rasslade runt deras sneakers. ”Det känns faktiskt rätt trist att alla de här häftiga ställena bara ska stå tomma”, sa han. ”Oupptäckta.

Som stora övergivna fartyg.”

Kasper tystnade och lät bilden av det övergivna fartyget sjunka in. Lät orden växa till en hel historia inne i huvudet. ”Alltså, man kommer ner till stranden”, sa han, ”och 19

I_Alex i koma.indd 19

2012-01-16 15.17

där ligger ett stort vrak. Det är helt enormt, alltså gigantiskt stort. Du går fram till det och så drar du handen över det skrovliga plåtskrovet. Tittar på bultarna. Det är klart att man blir jävligt nyfiken. Hur ser det ut inuti?” ”Vad snackar du om?”

Alex hängde inte med. Han verkade tänka på annat. ”Jag menar, är det inte vad allt det här handlar om?” sa Kasper. ”Ett vrak?” ”Nej, känslan. Ett uppspolat vrak på en öde strand … vem skulle inte vilja hitta det, liksom.” ”Jag är med”, sa Apan. ”Låter hur soft som helst.”

I slutet av trappan fanns en grå lucka.

Alex tog tag i dörrvredet och öppnade.

Dörren ledde ut på vinden. Luften stod helt still och Kaspers näsa fylldes med damm. Han slog huvudet i snedtaket. ”Vi hoppade ut genom en lucka och nu är vi i yttre rymden”, sa Alex.

Det var sant. Det var som att gå på månen. Allting täcktes av ett flera centimeter tjockt dammlager.

Fötterna lämnade tydliga, mjuka spår, precis som på fotografierna från månlandningen. ”Försiktigt!” sa Apan. ”I det här dammet ser man ju inte tre steg framför sig.” ”Man kvävs ju.” ”Det är då man vet att man har haft kul”, sa Alex, ”när man kommer hem och snyter sig och det kommer svart snor.” ”Ta det lugnt. Det kan vara stora hål i golvet.”

20

I_Alex i koma.indd 20

2012-01-16 15.17

Kasper tog några steg. Han hörde Apan någonstans till vänster om sig. ”Vissa golv är så gamla och ruttna att de lätt rasar om man går på dem. Man får kliva som om man är ute på tunn is.”

Han försökte gå åt hennes håll. ”Kolla, en stege! Vi klättar upp!”

Kasper duckade för några grå betongbalkar. I ena stunden var Apans fötter precis framför näsan på honom, i nästa var de borta. Han stack upp huvudet genom en lucka i taket och kikade ut. ”Yööö wooo!”

De var uppe på taket.

Apan var försvunnen.

Kasper följde efter Alex fram till huskanten och tittade försiktigt ut över de lägre liggande byggnaderna. Ett myller av husblock. Det såg ut som om de hade byggts utan någon som helst vettig tanke. Huller om buller.

Natthimlen fläckades av rosa rökslingrande molntrasor.

En figur satt uppflugen på en av takfläktarna.

Apan. Hon skuttade omkring helt respektlöst. Uppe på kanten borta vid takets slut. Framme vid avgrundens rand. Hon balanserade fram och tillbaka och kikade ut över landskapet. Hon hade verkligen ingen höjdskräck alls. Det var därför de kallade henne Apan.

Hon verkade inte ha någon självbevarelsedrift överhuvudtaget.

Taket var skitigt och fullt av skräp, men i den bortre änden hängde tvätt på en tvättställning. På håll såg det nästan ut som om någon precis varit där och hängt upp 21

I_Alex i koma.indd 21

2012-01-16 15.17

nytvättade kläder. Men när Kasper kom närmare märkte han att de hade hängt där i evigheter.

Kasper var den som först upptäckte Securitasbilen. ”Se upp! Ducka!”

Han gjorde ett tecken åt Alex och Apan och de dök snabbt ner bakom den låga takkanten. Alla tre stack upp huvudena och spejade.

Bilen körde långsamt fram och tillbaka strax utanför området. Sedan svängde den in genom den stora gallergrinden. Och stannade.

Kasper höll andan.

Ingen klev ur, bilen gjorde bara ett varv på grusplanen framför slakteriet. Stannade, backade och körde sedan ut genom grinden igen. Vakten stängde och låste efter sig och for vidare ut i natten. ”And off they go”, sa Alex. ”Det är faktiskt inte så många ställen som patrulleras av Securitas. Och polisen bryr sig oftast inte alls. Det är större risk att man slår sig än att man blir tagen av vakter.”

De låg kvar och tryckte på taket en stund till, för säkerhets skull, i fall vakterna skulle komma tillbaka.

Alex ställde sig upp. ”Jag tror att vi kan gå in nu. Bilen verkar ha dragit vidare.”

Kasper höll för näsan. Han pekade på något vått på golvet. ”Det har regnat in.” ”Det luktar mögel.”

Alex gick strax bakom honom. De hade letat sig fram 22

I_Alex i koma.indd 22

2012-01-16 15.17

till några stora, skumma rum en bit upp i huset. Stegen ekade i de stora tömda lokalerna. En bitter, unken stank slog emot dem. ”Det luktar gympasal.” ”Det luktar fan blöt hund som mökat ädelost.”

Ficklamporna sökte sig fram. ”Vi får ta det försiktigt, jag tror vi ska ta en annan väg.”

Väggarna var gröna och klibbiga. ”Fy fan vad äckligt!”

De svängde av och gick i en vid båge.

Kasper hade börjat få ont i huvudet. Hur var luften egentligen? Kunde den vara giftig?

Apan gick i förväg in i nästa rum. Alex tog tag i Kaspers arm och höll tillbaka honom. ”Alltså, det är en grej. Alltså, jag har snubblat över en sak.”

Orden tumlade ut lite för snabbt. Kasper tittade nyfiket på honom. ”Vadå?” ”Alltså … Jag kan berätta sen, men … jag tror jag har hittat nåt som kan leda oss till Tunnelstaden.”

Kasper höjde ögonbrynen. ”Skämtar du?”

Alex log bara stort och skakade på huvudet.

Mer hann han inte säga, för i nästa sekund avbröts de av höga tjut. ”Vad är det nu då?” ”Det är Sylvester och Viking. Det slår jag vad om.”

De ökade på stegen. ”Vad håller de på med?”

23

I_Alex i koma.indd 23

2012-01-16 15.17

Kasper och Alex snodde runt ytterligare några hörn.

Det var mycket riktigt Viking och Sylvester som lät. De hade kommit från andra hållet och nu möttes hela gänget i ett stort rum med flera ingångar.

Kasper och Alex tvärstannade i dörröppningen och bara glodde.

Sylvester stod längst in i rummet och hoppade upp och ner så att golvet gungade. Bredvid honom stod Viking hukande och hejade på. Mitt på golvet stod Apan, fastfrusen. Golvbrädorna studsade under henne i ryckiga vågattacker. ”Vafan håller ni på med?!” skrek Alex.

Sylvester och Viking skrattade. ”Vad är det? Har du gjort i byxan?” ropade Sylvester tillbaka.

Apan försökte röra sig, men föll nästan genast omkull.

Golvet skakade och rörde sig, som om de befann sig högst upp i masten på ett gammalt sjörövarskepp. ”Men sluta då, för helvete!”

Kasper kunde inte tro sina ögon. Sylvester och Viking stod fortfarande bara och skrattade. ”Kolla Apan! Kolla på mig!”

Sylvester tog två steg in i rummet och gjorde en fantastisk baklängesvolt.

Det smällde till i brädorna. Sylvester snubblade till och Viking tystnade tvärt. Ännu en smäll hördes och en stöt gick genom golvet. Viking for omkull.

Sylvester lyfte försiktigt den ena foten efter den andra och klev sakta baklänges ut ur rummet. Det knäppte i golvet. Gång på gång.

24

I_Alex i koma.indd 24

2012-01-16 15.17

Så brakade helvetet lös och den bortre sidan av brädgolvet släppte från väggen.

Apan skrek till, men gjorde ett imponerande tigersprång över till Kaspers och Alex sida. Kasper fångade henne i sista sekund innan hon föll tillbaka in i rummet.

Samtidigt rullade Viking runt och försökte krypande ta sig bort till Sylvester, som stod i säkerhet i dörröppningen på långsidan. Men Viking hann aldrig fram, i stället kanade han bakåt, ner mot det gapande hålet som öppnat sig i golvet. Han fick stopp på kroppen och blev liggande på en guppande trampolinliknande avsats.

Hur långt kunde det vara till nästa våning, hur långt skulle fallet bli?

Fem meter? Sex? Sju? Viking flackade med blicken mellan de andra som stod blickstilla och gapade stort. Ekot av Sylvesters och Vikings skratt rullade fortfarande i Kaspers öron.

Först nu såg han rakt in i Vikings ögon. I ett kort ögonblick, som ett rakbladssnitt i tiden, hade allt förändrats.

Han såg rädslan, paniken, hur Viking darrade, stel av skräck.

Alex reagerade först. Han drog fram ett rep ur Kaspers ryggsäck och slängde det runt en av de rostiga pelare som stod i deras rum. Han gjorde en snabb knop och drog åt.

Den andra änden av repet kastade han ut till Viking. ”Här! Bind det runt dig.”

Men Viking reagerade inte längre. Hans ansikte var tomt. Avstängt. Läpparna darrade.

25

I_Alex i koma.indd 25

2012-01-16 15.17

Kasper släppte Vikings nollställda blick. ”Fan, Alex! Han är helt borta!”

Alex krängde av sig ryggan och tittade på Kasper. ”Jag får gå ut och hämta honom”, sa han.

Han började försiktigt ta sig ut över det svajande golvet. Sakta, sakta började Viking glida igen, ner mot öppningen i den bortre, trasiga änden av rummet. Ett glappande svart hål öppnade sig mer och mer, som käften på ett hungrigt monster. ”Alex!” ”Det är lugnt. Jag fixar det.”

Han var redan framme. Han snodde repet runt Vikings midja och började sedan långsamt leda honom tillbaka över det saggande golvet, när det till sist gav vika och rasade.

Det såg nästan ut som om Alex skulle hinna få tag i någonting. Men det fanns ingenting att greppa tag i, det fanns ingenting. Bara luft. Alex flaxade med armarna i tomma intet.

De såg honom falla.

Hur han föll mot en säker död.

Kasper rusade fram till kanten av det som alldeles nyss varit ett golv. Ett tjockt moln av söndersmulat byggmaterial steg upp genom luften. Flagor av färg och tapet yrde som snö, likt sot och aska från en vulkan.

Han flämtade till. På botten av hålet, långt där nere, låg Alex. Som en död fågel, stel och uträknad i en konstigt förvriden ställning.

I nästa ögonblick dök Apan upp och drog Kasper 26

I_Alex i koma.indd 26

2012-01-16 15.17

hårt i armen. Han ryckte till och stirrade på henne. Det var som om hörseln plötsligt kom tillbaks. ”Mobilen! Kasper, ta fram mobilen, vi måste ringa efter hjälp.”

Han fick upp sin mobil och slog numret, ringde larmcentralen.

Han lyckades samla sig och berätta om Alex. Han kunde till och med ge dem en vettig adress. Han fortsatte att prata med dem en lång stund, tills linjen bröts.

Då tittade han på Apan. ”Ni måste härifrån, ni måste dra.” ”Va, varför det?!” ”Jag stannar med Alex. Men ni måste bort härifrån!” ”Här!” sa hon, ”Hjälp mig att dra upp honom.”

Viking hängde en liten bit ner, fortfarande dinglande i repet. Han såg ut att ha klarat sig helt och hållet.

Kasper visste inte var krafterna kom ifrån, men Viking nästan flög upp.

De sa inte ett ord till varandra. Världen omkring dem hade rasat och det fanns inte längre något att säga.

Kasper tog trapporna ner från tredje våningen, tog varje trappa i fyra snabba språng.

Grönt kakel och porslinskross krasade under hans dojor. Träflisor över stenplattor. ”Du är inte död”, viskade han. ”Det är du inte, Alex.

Du är inte död.”

Han böjde sig ner vid hans kropp.

En efter en försvann de andra ut i natten, Viking, Sylvester och slutligen Apan, och de sista ekande stegen dog bort. Ute hade fåglarna redan börjat sjunga.

27

I_Alex i koma.indd 27

2012-01-16 15.17

I samma stund märkte han att Alex skakade. Hela kroppen ryckte och darrade. ”Alex?” Kasper la försiktigt armen om honom. ”Jag måste lägga nåt över dig. Nåt varmt.”

Han kom på fötter igen, snodde runt och letade, efter vad som helst egentligen. Han kom att tänka på skåpet som han hade sett. I ett tidigare liv. Det stod väl bara ett par, tre rum bort.

Han kom tillbaka med några brandfiltar. ”Det här ska nog hålla dig varm”, sa han.

Blåljus. En bil körde fram och bromsade in. Ljuset från strålkastarna letade sig in genom de halvtrasiga persiennerna. Bildörrar öppnades och stängdes.

En kvinnlig och en manlig polis. ”Hur var det här då, lille vän?”

Polisradion sprakade. ”Vi har två street kids här.”

Securitas klampade in så gott som samtidigt.

Vakterna lossade på Alex kläder. De la honom på sidan med det övre benet böjt, framför kroppen, kontrollerade hans pupiller, mätte pulsen. Andningen verkade vara hyfsat normal, men Alex tillstånd var kritiskt.

Det var omöjligt att få kontakt med honom.

Han lyftes in i ambulansen och Kasper kunde höra när den körde i väg och försvann.

Polisen säkrade bevis. Förklarade att Kasper hade gjort sig skyldig till olaga intrång. Och att det även gällde Alex. Att det vore bäst om Kasper följde med till stationen.

28

I_Alex i koma.indd 28

2012-01-16 15.17

Han huttrade och frös i den kalla morgonluften.

Hur länge skulle han bli tvungen att sitta där?

Ljuset i det avlånga rummet var fruktansvärt skarpt.

Kasper kände sig svag och generad. Han satt i rummet tillsammans med båda sina föräldrar. Så var det. Men samtidigt såg han allt utifrån. Som om han var bortkopplad från sin egen kropp. Som om han stod någon annanstans och såg på, i skydd, i hemlighet. Polisernas röster kom långt, långt bortifrån. Kasper uppfattade knappt vad som hände. Han såg inga detaljer och inte riktigt vem som var vem. Han såg bara de stora dragen, själva scenen. Inga närbilder. Inga snabba klipp. Som på en gammal Super 8-film.

Och hela tiden snurrade samma tanke genom hans skalle: Snart, om en, kanske två timmar är det över.

Snart är jag på andra sidan och allt det här har förvandlats till ett minne.

Bara ett futtigt minne.

29

I_Alex i koma.indd 29

2012-01-16 15.17