9789129676549

Johanna Lindbäck

Johanna Lindbäck

Omslag: Frida Axiö

Johanna Lindb채ck

INL_Valkommen hem.indd 3

2011-07-08 11:25:30

Läs mer om Johanna Lindbäck på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Johanna Lindbäck © Omslag: Frida Axiö/Frida Sthlm AB Omslagsbild: Tuomas Marttila/Maskot Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-29-67654-9 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

INL_Valkommen hem.indd 4

2011-07-08 11:25:31

igen dig, gumman?” Pappa såg på mig i backspegeln. ”Bergnäsbron.” ”Bergnäsbron”, repeterade jag lydigt efter honom. ”Mycket finare än, vad heter den där? Tower Bridge, eller hur?” ”Ja, oh ja. Mycket finare.”

Pappa nickade nöjt, så ska det låta, när vi såg på varandra och log. ”Ska ni ha nån återträff ?” frågade Svante. ”Mmm, vi får se när det blir. My och jag ska träffas så fort som möjligt i alla fall.” ”Men snälla du, nu får du väl ändå först komma hem ordentligt innan du börjar planera återträffar”, invände mamma. ”Vi ska ju ha semester och vara i stugan och mysa och umgås allihop.” ”Underbart!” utbrast Svante och vi fnissade båda två. Mamma utstötte en sårad suck. ”Klart vi ska umgås”, sa jag snabbt. ”Och mysa och stuga och allting.” ”Titta, Sara!” Pappa pekade entusiastiskt åt höger. ”Din nya skola!” ”Som jag bara har sett i hela mitt liv, ja”, mumlade jag. ”Visst känner du

5

INL_Valkommen hem.indd 5

2011-07-08 11:25:31

Pappa hörde inte, så han sa: ”Va?” Jag skakade på huvudet. Svante gav mig en blick. Jag vet, dom är lite … men stå ut, det går över snart.

Han hade luktat gott när vi kramades på flygplatsen. Deo eller aftershave eller något sånt. Min lilla lillebrorsa. Och så hade han tydligen börjat fixa håret. Han var söt. När jag sa det åt honom suckade han bara såklart, men han verkade bli lite glad också. ”Jag kanske skulle ha tagit den långa svängen, förresten?” kom pappa på när han svängde in på vår gata. ”Vill du det, snuttan?”

Jag vände mig om och tittade mot Bellas och Mattias hus. Allt såg ut som vanligt där. Deras bil stod parkerad på infarten, grinden var stängd så att inte Cooper skulle kunna smita iväg. Precis som det brukade. ”Allvarligt, jag lovar att jag kommer ihåg stan”, sa jag till pappa. ”Kör hem.”

Undrar om Mattias visste att jag skulle komma hem i helgen, om Bella hade sagt något. Om den här lördagen hade blivit ett

datum för honom, att han hade tänkt på det hela veckan, räknat

ner. Och undrar om han var hemma just nu, han kanske stod vid ett fönster nere i vardagsrummet och råkade titta ut precis som vår bil tog svängen och tänkte … ja, vad tänkte han? Jag hade ingen aning längre. Visste inte ifall han brydde sig överhuvudtaget. Eller hur han såg ut, eller vad han gjorde, eller någonting. Jag visste bara att jag ville få reda på allt sånt igen, om han nu lät mig.

En mörkblå bil med släp stod snedparkerad och blockerade vår parkeringsruta framför huset.

Pappa körde fram lite, men det var fullt överallt.

6

INL_Valkommen hem.indd 6

2011-07-08 11:25:31

”Vi packar ur så får jag fixa det här sen.” Han backade tillbaka.

Medan vi lastade ur min resväska och ryggsäcken och taxfree-

påsen med godis och de två väskorna som jag tagit med som handbagage fast de var svintunga, kom två killar ner till släpet och lyfte av stolarna som stod på det. ”Det här kanske är er plats?” kollade den ena killen. ”Jag kan köra undan. Jocke, har du …?”

Den äldre killen, Jocke tydligen, grävde fram bilnyckeln ur sin jeansficka och gav till honom.

Mamma och Svante tog varsin väska och gick upp. När jag drog på mig ryggsäcken fastnade mitt armband i ett av spännena och gummibandet gick av med ett ritsch. Jag tvärstannade liksom paralyserat, som man gör när något går sönder. Som i slowmotion såg jag hur de blå och röda pärlorna flög och studsade åt alla håll. ”Åh nej! Fan också.”

Killen som hette Jocke vände sig om. Han såg på mig och sen på marken. ”Oj då.” Så ställde han undan stolarna. ”Ska vi plocka upp dom?” Utan att vänta på svar satte han sig på huk och samlade ihop de som var närmast. ”Tack”, sa jag och böjde mig också ner och började plocka. ”Egentligen är det inget dyrt armband eller nåt, men …” ”Men ändå”, sa han med ett litet leende. ”Tråkigt när det går sönder.” ”Jo.” Även om det var ganska stora pärlor tog det sin tid, och när pappa och den yngre killen parkerat om och grejat klart höll vi fortfarande på.

7

INL_Valkommen hem.indd 7

2011-07-08 11:25:31

”Mitt armband”, förklarade jag för dem. Den yngre killen plockade upp en blå pärla där han stod. ”Är dom värda nåt?”

Jag hejdade mig och tittade förvånat på honom. Det var något med hans ton när han frågade, som om han övervägde att inte alls ge tillbaka den till mig utan stoppa sina egna fickor fulla. ”Ja, skitmycket, det är ju äkta plast. Ta den och spring!”

Det svaret fick honom att se på mig och le lite roat. Sen bestämde han sig tydligen ändå för att hjälpa till. En näve ovanför mina kupade händer och hans skörd strilade ner. ”Tusen tack”, sa jag extra hjärtligt för att ironin verkligen skulle gå fram och han svarade ”det var så lite” lika översvallande.

Var det också ironiskt? Eller rent ut sagt retsamt? Jag höll tillbaka mitt irriterade: ”amen …!” Trots det smålog han igen som om han fattade att han hade vunnit. Om det nu var någon tävling?

Hur hade vi hamnat i det här, en människa jag aldrig sett förut och bara yttrat en enda mening till? Knäppt.

Han drog den långa luggen bakom örat. Hela håret var långt, längre än mitt. Ljusbrunt. Det räckte ner till axlarna. Lite finnar, eller egentligen kanske mest spår av före detta finnar på kinderna och hakan. Blå ögon. Såg ut att vara något år äldre än jag. Eller också tänkte jag bara det för att han var lång. Långa människor känns automatiskt äldre och han liksom tornade upp sig över mig där jag satt på huk. ”Jag går in nu”, sa han och greppade stolarna.

Jocke reste sig också och jag fick en ny skörd pärlor att proppa ner i mina fickor.

8

INL_Valkommen hem.indd 8

2011-07-08 11:25:31

”Tack för hjälpen”, sa jag normalvänligt till honom och han nickade.

Jag råkade snegla efter den långhåriga killen just när han vände sig om. Det såg ut som om han nöjt tänkte 2–0 när han upptäckte det. Tusan. ”Här.” Jag langade snabbt taxfreepåsen till pappa innan jag drog på mig ryggsäcken igen. ”Vilka var det där?” frågade jag när vi kommit in i vår trappuppgång. ”Nya grannar?” ”Ja, kanske det”, sa pappa. ”Jag har aldrig sett dom förr.”

Mamma tog emot mig med öppen famn och en lång och hård kram när jag klev in i lägenheten. Som om vi inte setts för bara fem minuter sen. ”Välkommen hem, älskling!”

Pappa pekade på fullaste allvar ut byggnader jag sett i femton år och mamma hälsade två gånger. Okej. Nu var jag hemma.

9

INL_Valkommen hem.indd 9

2011-07-08 11:25:31

” H e l l o , tH i s i s

your person”, sa My när jag svarade i mobilen på

söndagskvällen. ”My person! Thank God att det är du, jag har tänkt ringa dig hela dagen!” ”Ja, och nu kan du det. På min nya iPhone.” ”Va?!” Vi squelade lite över det. ”Sååå …”, sa hon sen med sin bästa terapeutlyssnarröst. ”Hur har allt gått för dig?” ”Jag har inte träffat Mattias än. En och en halv fucking dag och jag har fortfarande inte sett skymten av honom. Det är skitjobbigt!” ”Menar du att det är det enda som har hänt, att du inte har träffat honom?” ”Inte riktigt.” Jag berättade om hemkomsten, att jag hade fått blommor av familjen, något som aldrig hänt förr, att pappa hade grillat och att vi hade myst hela kvällen, för att citera min mamma.

Och idag hade vi ätit lunch hos mormor med mina kusiner och mostrar och allihop. När vi kom hem därifrån hade det plingat på dörren och Tove, Miranda, Hanna och Bella stod där med en picknick. De hade bakat kanelbullar och äppelkaka, köpt Dumle 10

INL_Valkommen hem.indd 10

2011-07-08 11:25:31

och Fazer blå-choklad som jag älskar, och så satt vi på en filt på gräsmattan utanför huset. Det var i och för sig lite blåsigt, men

tanken, ojoj, tanken! ”Så Bella var med?” kollade My. ”Det var väl bra?” ”Jo. Det kändes rätt spänt bara. Jag vet inte om jag är extra paranoid, men det kändes som om hon tittade anklagande på mig ibland för att jag inte sa nåt om honom. Men vad skulle jag säga: Hur mår din brorsa, var är han? Jag ville ju inte ta det samtalet precis

just då. Och sen kom Cooper kutande mitt i allt och jag hoppade till, verkligen hoppade, skitpinsamt, för jag blev så jäkla nervös att hon skulle vara med Mattias. Fast det var bara deras pappa som var ute och gick med henne. Jag kunde liksom inte lugna ner mig efter det. Jag måste träffa honom och få det överstökat, jag kommer fan inte att kunna slappna av förrän det är gjort.” ”Gå dit själv då och säg hej?” ”Nej! Inte så, det blir alldeles för stort. Det måste vara mer … naturligt, bara hända. Så där som det brukar vara när man är grannar. Men jag känner mig så extremt uppstressad över det här. Som att jag är en hemsk person. Är jag en hemsk person?”

My stönade. Det var kanske trehundrade gången jag ställde den frågan till henne, men jag kunde inte låta bli. ”Hur många människor är tillsammans med sin första pojkvän resten av livet? En procent? Man får göra slut utan att man blir en hemsk person. Om man gör det på ett schysst sätt. Som du gjorde.

Och det är ett år sen. Man är definitivt inte en hemsk person efter ett år. I såna fall behöver den andra personen professionell hjälp.” ”Men det känns inte alls som om det har gått ett år”, klagade jag.

11

INL_Valkommen hem.indd 11

2011-07-08 11:25:31

”Det känns som om det är typ en vecka sen jag for. Vart jag än tittar så är det han och jag-minnen, och alla jag träffar känner honom, alla

platser, allt är så jäkla insyltat. Det är det som är det jobbiga.”

My stönade. ”Ärligt talat, Sara! Får jag berätta i en kort minut hur jag har haft det innan vi fortsätter på det här kära ämnet? Sextio sekunder, darling? Låtsas lyssna bara, starting now?” ”Åh, du fattar vad knäppt det här är.” Jag tog ett djupt andetag. ”Förlåt, kör, jag är intresserad. Genuint jätteintresserad, my

person!”

My hette Person i efternamn. När hon mejlade första gången till sin värdfamilj inför London-vistelsen hade de blivit alldeles förvirrade och trott att hon undertecknat som ”my person”. De bara: ”What do you mean ’my person’?” Efter att hon berättat det för mig och Nick kunde vi inte sluta kalla henne för my person. ”Så här var det, va, att jag kom ju då på min flight DL 103 från Amsterdam, plats 18 D, eller om det var 18 C? Men den landade i alla fall på Arlanda klockan 14.35 i fredags, faktiskt fem minuter före schemat, och då stod min pappa och storebror där, och …”, började hon överdrivet detaljerat och jag fnissade till.

Generösa sex minuter, eller hela 360 sekunder senare var My färdig med sitt välkommen hem-party med iPhone-present och gud vet allt. Vi tog en paus och låg och pustade ett tag. ”Jag skulle verkligen vilja ha en nummer 8 nu”, sa My och refererade till vårt favoritwokställe. ”Jag är väldigt, väldigt sugen på en nummer 8.”

My var en sån person som drömde om mat. Hon kunde vakna 12

INL_Valkommen hem.indd 12

2011-07-08 11:25:31

och veta att dagen måste innehålla en viss sushi eller en perfekt mogen avokado, annars skulle det bli katastrof.

”Don’t I know it”, sa jag. ”Du får gå och handla. Ingefära, cashewnötter, kyckling. Vad mer är det i den? Något purjoaktigt?” ”Jag måste försöka komma ihåg”, sa hon. ”Har du pratat med Nick än?” ”Nope. Det har varit så mycket hela tiden. Jag känner mig helt slut. Heeelt!” ”Menar du! Tänk att vi är här nu. Fattar du?”

”Ne-ej. Verkligen inte.”

Jag hade hört någonstans, det var säkert bara en myt, om en indian som rest med flyg och sen suttit kvar på flygplatsen i några dagar så att hans själ skulle hinna fram också. Jag hade tyckt att det lät urfjantigt, men nu kunde jag förstå vad han menade. Inte för att jag hade lust att åka ut och sätta mig på Kallax, men det hade varit ganska omtumlande att hoppa rakt in i stora familjeträffar, bästa kompisar-picknickar och obefintliga Mattias-sammanstötningar.

Bara att vakna på morgonen i mitt rum och höra mamma och pappa stöka runt där utanför kändes tillräckligt omskakande. Min själ var inte riktigt redo, trots att jag vetat hela året att jag skulle åka hem nu i början av juni. Vissa hemlängtandagar hade jag sett fram emot det otroligt mycket, men när det väl hände kändes det ändå som: ”Nu?! Är det dags redan?” ”Du är inte en hemsk person”, sa My mjukt när vi suttit tysta en stund. ”Kom ihåg det. Det är inte ditt fel att du inte tyckte om honom på samma sätt som förut. Sånt händer hela tiden, även om man alltid hoppas att det inte ska vara så. Och det är ju givetvis 13

INL_Valkommen hem.indd 13

2011-07-08 11:25:31

extra knepigt att han råkar vara tvillingbrorsa till en av dina bästisar, men det är inte ditt fel heller. Ska man liksom skriva på ett livslångt kärlek forever-kontrakt innan man ens vågar kolla på nån kille? Det går ju inte. Har inte dom där syskonen fattat det vid det här laget så … Ursäkta, men då har dom stora problem. Huge.” ”Mmm”, svarade jag dröjande. ”Där ser du.” Det lät som om My log. Snällt och tålmodigt som den underbara människa hon var, till skillnad från ego-mig. Det gjorde bara att jag kände mig ännu sämre. Jag hade skamlöst utnyttjat henne extra mycket för att diskutera alla olika skeden av mitt och Mattias förhållande och sen lägga upp strategier för hemkomsten innan vi åkte ifrån London. ”Men hur går allt annat för dig, då?” frågade jag för att döva mitt dåliga samvete. ”Har du och din syrra börjat bråka än?” ”Nej, och fattar du vilket världsrekord? Tre dagar! Snart undrar jag ju om hon går på nåt om hon ska fortsätta vara så här lugn.

Men det är väl bara att tacka och ta emot. Ska vi höras imorgon?” ”Såklart. Cheers, darlin’.” ”Love you too, sweetie.”

14

INL_Valkommen hem.indd 14

2011-07-08 11:25:31