9789129676495

RUM

213 INGELIN ANGERBORN

Ingelin Angerborn

RUM 213

I_RUM 213.indd 3

2011-04-19 15.42

Läs mer om Ingelin Angerborn på www.rabensjogren.se www.ingelin.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm © Ingelin Angerborn 2011 © Omslag: Sofia Liljander Tryckt hos Bookwell, Finland ISBN 978-91-29-67649-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_RUM 213.indd 4

2011-04-19 15.42

Vi träffas fortfarande ibland, Bea, Meja och jag. Men vi pratar aldrig om det. Det är en tyst överenskommelse. Som om det kanske aldrig hände om vi inte pratar om det. Men innerst inne vet vi förstås.

I_RUM 213.indd 5

2011-04-20 10.55

Kapitel 1 Det började redan på vägen dit. Eller kanske till och med innan, förresten. För när jag tänker på det så var det ganska konstigt att jag överhuvudtaget kom med på kollot.

Jag hade aldrig varit på kollo förut. Jag visste knappt ens vad ett kollo var, förrän jag råkade hitta en lapp på bussen hem från skolan. Det var en grå och regnig dag och jag hade just fått reda på att min bästis, Sibel, skulle vara borta hela sommaren. Hon och hennes familj skulle åka och hälsa på sin släkt i Turkiet. Mamma och jag skulle väl som vanligt åka en vecka till mormor och morfar. På Gotland. Det var visserligen kul, men inte Turkiet direkt. Och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra resten av sommaren. Alla de där dagarna som jag brukade vara med Sibel.

Jag suckade djupt och tittade ner på det blöta smutsiga bussgolvet. Och där låg den. En gul lapp med stora glada

7

I_RUM 213.indd 7

2011-04-19 15.42

bokstäver: Vill du ha kul i sommar? Kom till Björkuddens kollo!

Fast jag egentligen tyckte att det var ganska äckligt, tog jag upp lappen och läste vidare. Det lät verkligen jättekul.

En hel vecka med sol och bad, kanotpaddling, lägereldar och disko. Men tyvärr var det för sent. Anmälan skulle ha varit inne senast den tredje april och nu var det den tionde.

Jag suckade igen, men av någon konstig anledning vek jag ändå ihop pappret och stoppade det i väskan. Jag har funderat på det nu efteråt, men jag vet inte varför jag gjorde det.

Kanske tänkte jag att jag kunde åka nästa år eller något.

Sedan glömde jag bort alltihop. Ända tills mamma skulle förhöra mig på engelskan flera dagar senare. Då hade den gula lappen plötsligt hamnat i engelskaboken, precis i uppslaget med glosorna.

– Vad är det här? undrade mamma och vecklade ut det skrynkliga pappret.

– Det var om nåt kollo bara, sa jag. Jag hittade det på bussen.

Mamma läste på lappen.

– Skulle du vilja åka? sa hon.

– Kanske …, sa jag. Men det är för sent. Man skulle ha anmält sig för längesen.

8

I_RUM 213.indd 8

2011-04-19 15.42

Mamma tittade forskande på mig. Hon visste att jag var orolig för hur sommaren skulle bli utan Sibel. Och kanske hade hon lite dåligt samvete för att jag skulle vara ensam så mycket.

– Jag kan ringa om du vill, sa hon. Man vet ju aldrig …

9

I_RUM 213.indd 9

2011-04-19 15.42

Kapitel 2 Tre månader senare satt vi i bilen på väg till kollot. Jag hade fått en plats, trots att jag hade anmält mig nästan två veckor för sent, trots att det redan var fullt och trots att det var minst tio reserver före mig. Jag tyckte nog redan då att det var lite skumt, men jag brydde mig inte så mycket. Någon gång kan man ju få ha lite tur, tänkte jag.

Solen sken och vi hade precis lämnat stan bakom oss. Jag hade packat mina grejer för flera dagar sedan och gått igenom packningslistan flera gånger, men kände mig ändå lite orolig att jag hade glömt något.

– Så känns det jämt, sa mamma tröstande. Jag tror också alltid att jag har glömt nåt superviktigt.

– Det har du ju nästan alltid också, sa jag.

Mamma skrattade.

– Jag vet, suckade hon. Men du är ju inte lika virrig som

10

I_RUM 213.indd 10

2011-04-19 15.42

jag, som tur är. På tal om det så måste jag stanna och låna toan på macken där borta. Jag glömde gå innan vi åkte.

– Kan du inte hålla dig tills vi kommer fram? sa jag. Vi kommer för sent!

Mamma skakade på huvudet.

– Nä, jag måste verkligen, sa hon och gjorde en liten grimas. Och vi hinner. Ta det lugnt bara!

Jag lutade huvudet mot nackstödet och blundade när mamma slog igen bildörren och sprang in på macken. Jag kände mig allt annat än lugn. Inte bara för att vi skulle komma för sent, för det gjorde vi alltid. Utan för alltihop.

Att jag skulle vara borta en hel vecka hemifrån, att jag aldrig hade varit på kollo förut och att jag inte kände en enda av dem som skulle vara med. Vi hade fått en deltagarlista för några veckor sedan och jag hade inte känt igen ett enda namn. Då hade jag bara tänkt att det skulle bli kul, men nu kändes det nervöst och konstigt.

Jag tog ett djupt andetag och öppnade ögonen igen. En röd volvo hade ställt sig vid bensinpumpen framför, och av gammal vana lät jag ögonen svepa över nummerplåten.

RUM 213. Jag drog på munnen. Det skulle jag skriva upp i min anteckningsbok och visa för Sibel när hon kom hem

11

I_RUM 213.indd 11

2011-04-19 15.42

igen. Sibel och jag tävlade nämligen om vem som såg roligast eller konstigast nummerplåtar. Det började redan i trean när vi fick syn på en bil med nummerplåten FUL 522. Och bilen var verkligen ful! Den var bucklig och rostig och bajsbrun.

Sibel och jag skrattade så vi fick kramp i magen. RUM 213 var inte riktigt lika kul, men det betydde åtminstone någonting. Det var det inte så många nummerplåtar som gjorde.

När mamma äntligen kom ut igen var den röda bilen sedan länge tankad, klar och försvunnen. Och jag var nästan galen.

Vi hade bara fem minuter på oss och det var en bra bit kvar.

– Vi hinner! sa mamma på sitt vanliga irriterande lugna sätt.

Jag svarade inte. Trummade bara ilsket med fingrarna mot armstödet.

– Men Elvira, sa mamma plötsligt. Har du mormors ring med dig?

Jag slutade trumma, la handen i knäet och vred en aning på den blomformade silverringen. Den var lite för stor och gled lätt runt fingret.

– Den är faktiskt inte mormors längre, mumlade jag.

– Nä, jag vet, sa mamma. Men du behöver ju inte bli av med den för det.

12

I_RUM 213.indd 12

2011-04-19 15.42

Den lila stenen i mitten av blomman hade en liten repa, annars såg ringen nästan ny ut. Trots att den var mer än fyrtio år gammal. Jag hade hittat ringen i en låda hemma hos mormor och morfar när vi var där för några veckor sedan.

Och när mormor såg hur mycket jag tyckte om den, sa hon att jag kunde få den om jag lovade att vara rädd om den. Och det lovade jag förstås.

– Jag ska inte bli av med den! sa jag.

Mamma nickade.

– Det är bra, sa hon. Kom ihåg att ta av den när du ska bada bara.

När vi svängde av stora vägen mot Björkudden bultade mitt hjärta hårt i bröstet. Nu var vi riktigt nära. Och tio minuter sena. Vägen delade sig flera gånger och för varje gång blev den allt smalare. Till slut var det bara en liten grusväg, som vi sakta, sakta sniglade oss fram på.

Mamma såg sig förtjust omkring och kvittrade glatt om den vackra skogen och sjön som glittrande kikade fram mellan träden.

– Titta! sa hon och pekade ut genom rutan på sin sida.

Vilket gulligt hus! Där skulle jag vilja bo …

13

I_RUM 213.indd 13

2011-04-20 10.55

Jag stönade. Mamma vill bo på ungefär en miljon olika ställen. Utom i stan där vi faktiskt bor. Och den här lilla röda stugan, med vita knutar och såna där fönster med små rutor i, var inget undantag. Mamma bromsade in så vi nästan stod still.

– Undrar om det bor nån där? sa hon och tittade längtansfullt mot det lilla huset.

Det hängde gardiner i fönstren, men annars såg det rätt öde ut. Och gräset var högt på tomten.

– Jag vet inte, suckade jag. Det spelar väl ingen roll. Kan vi inte åka nu? Vi är jättesena!

Som tur var låg det röda huset strax utanför kolloområdet.

Så när vi svängde runt nästa krök, såg vi plötsligt kollot breda ut sig framför oss. Jag hade sett bilder på nätet, men det såg mycket större ut i verkligheten. Den gula huvudbyggnaden låg som på en kulle. Nedanför den fanns några mindre hus och en enorm gräsmatta som sträckte sig hela vägen ner till sjön, med flaggstång, fotbollsplan och någon sorts linbana.

Jag drog efter andan, öppnade dörren och klev ut i solen.

Det var fullt med bilar på parkeringen, men inte en enda människa i närheten. Jag satte händerna över ögonen och kisade upp mot huvudbyggnaden. Det var ett stort trähus

14

I_RUM 213.indd 14

2011-04-19 15.42

med två våningar och en stentrappa med järnräcke som ledde upp till den öppna dubbeldörren. Huset såg precis ut som på bilderna jag hade sett. Det enda som fattades var några barn som hade suttit i trappan. Ändå fick jag en känsla av att det var någonting som inte stämde. En märklig känsla av att det inte var så här det skulle se ut.

– Ska vi gå in och leta upp dom andra? sa mamma och log mot mig.

Jag nickade sakta. De måste ha ändrat någonting, tänkte jag. Någon liten detalj som jag hade sett på nätet, men inte kom ihåg nu. Eller så var det väl bara det där med barnen …

Vi behövde inte precis leta. Så fort vi kom innanför dörren möttes vi av en högljudd skara barn, föräldrar och ledare.

De kom ut ur något som såg ut som en matsal och försvann sedan åt olika håll i huset. En del sprang fort, som om de visste precis vart de skulle. Andra såg sig storögt omkring och verkade mer eller mindre förvirrade.

Mitt hjärta hade börjat bulta igen när vi närmade oss trappan, och nu slog det så hårt att jag knappt hörde vad tjejen som kom fram till oss sa. Men jag förstod att hon var en av ledarna.

15

I_RUM 213.indd 15

2011-04-19 15.42

– Jag heter Jennifer, sa hon och log. Och det måste vara du som är … Elvira?

Jag nickade. Leendet och hennes varma, bruna ögon fick mitt hjärta att lugna sig en aning.

– Jag körde uteslutningsmetoden, fortsatte Jennifer med ett skratt. Det var nämligen bara du som inte hade kommit.

Jag blängde på mamma. Självklart var vi sist!

– Ja, förlåt, sa mamma. Vi blev lite sena, vi … fick problem med bilen.

Jag skakade sakta på huvudet, men sa ingenting.

– Ojdå, sa Jennifer och log igen. Ja, vi har bara haft en jättekort samling och gått igenom vem som ska bo med vem och så.

Jennifer bläddrade bland några papper som hon hade i handen.

– Då ska vi se, mumlade hon. Elvira … Elvira … här har vi dig! Du ska bo ihop med Bea och Meja.

Hon kikade på mig med en mystisk glimt i ögonen.

– Du är inte skrockfull, va? sa hon.

Jag skakade på huvudet.

– Vilken tur! sa Jennifer och skrattade. För ni ska nämligen bo i rum tvåhundra … tretton!

16

I_RUM 213.indd 16

2011-04-19 15.42